Månad: mars 2013

Förra gången jag var i London pratades det om att ett Harry Potter-museum skulle byggas men ingenting var klart, inte ens filmserien. Min då 10-årige medresenär tyckte det var supertråkigt att vi inte kunde gå dit men det fanns liksom ingenting att beskåda. Men visst höll jag med, jag tyckte det var bra konstigt att London inte passade på att gotta sig mer i J.K Rowlings framgångar med böckerna och filmerna om den lille trollkarlen. Inte ens nu när den magnifika filmstudion öppnats för allmänheten och byggts om till ett påkostat och otroligt sevärt museum görs det reklam nog – tycker jag. Det är nämligen ett ställe man aktivt måste leta upp själv, det finns inga turistbussar som går direkt dit eller stora reklamskyltar på flygplatsen.

En bra bit utanför centrala London ligger Warner Bros Studio där samtliga Harry Potter-filmerna spelades in. Det går inte att köpa biljetter på plats, dom måste bokas och betalas innan och du måste ta med bokningsbekräftelsen (helst utskriven på papper) då du scannar en EAN-kod i en automat och får ut biljetterna. Jättesmidigt. Det som kanske inte är lika smidigt är att den entrétiden du bokar är den tiden du har och under del halvtimmen har du möjlighet att gå in, inte tidigare och inte senare.

Det som gör att entrétiden kan upplevas som lite knivig är att det tar en stund att ta sig dit (om man bor någorlunda centralt i London). Watford Junction ligger i zon 8 (i kollektivtrafiksnätet) och vanliga en-dags-pass räcker bara till zon 6. Det är således ganska långt, det kan vara ett gäng byten för att komma fram OCH det krävs alltså en extrabiljett (om du inte åker på Oystercard = förbetalda resor oavsett zon) för att komma ut ur spärrarna när du väl är framme. Väl framme vid Watford Junction är det bara att följa skyltarna mot Harry Potter-bussen (som kostar två pund tur och retur) och nej, den är inte tre våningar hög och flexibel i bredd men det går ändå inte att missa den.

I dom första två delarna av museet ingår en engelsktalande guide samt en liten introduktionsfilm i biosalong. När filmen är slut och jag ser dom stora portarna, guiden håller handen på handtaget och säger ”Welcome to Hogwarts” och dörrarna öppnas då brister det. Tårarna börjar rinna och jag fattar inte att det är sant. Jag är där! Jag är inne i matsalen på Hogwarts och trots att det inte flyger levande ljus i taket så är det alldeles förtrollande att bara vara där.

Den känslan håller i sig under timmarna som kommer. Jag har en blandning av gåshud, stockning i halsen, sveda i ögonen och en uppsyn som mest kan liknas vid en småfågel när jag går där och insuper atmosfären av den där filmiska världen som jag tycker så mycket om. Det är så mycket kläder, gadgets, interiörer, effekter, filmsnuttar, saker som rör sig, beskrivningar, skyltar att en halv dag inte räcker om man vill förkovra sig i allt – och det vill man – men det går liksom inte att ta in allt. Det är för mycket, för stort, för häftigt. Eller nej, det är inte FÖR mycket av allt, det är bara MYCKET.

Det är så perfekt alltihop, det visar upp ett sånt hantverk och sådan kärlek till böckerna/filmerna/historien att jag inte kan bli annat än ÄNNU kärare i Harry Potter. I ett rum finns till exempel 17000 lådor med trollstavar där varje låda har en klisterlapp med ett namn på. Alla som varit med under produktionen av någon av dessa åtta filmer har fått en egen låda och samtliga dessa klisterlappar är ditsatta för hand. Det är kärlek, det är inget mindre än så och det går inte att värja sig.

Har man sett en enda Harry Potter-film så räcker det för att kunna njuta sig igenom några timmar i det här jättehuset och ju fler filmer man sett desto större utbyte har man, såklart. Jag har besökt mängder av museum i mina dagar, jag har varit på Universal Studios och blev otroligt berörd även där men jag har aldrig förr upplevt det jag kände här: sorg för att det inte kommer fler böcker och filmer, glädje över att vara där och få se allt det häftiga och fina och samtidigt rann tårarna av ren lycka över att det finns människor som har begåvning och kunskap att skapa världar som denna. Jag var i Harry Potters universum hela dagen och jag ville inte lämna den.

Jag hade många tankar innan jag kom dit. Tänk-om-tankar. Tänk om jag skulle få se den och den och det där och den där prylen och den där kvasten och den där tavlan och bilen och huset och spindeln och Dobby och Hagrid och Jelly Beans med snorsmak. Nu såhär några dagar efteråt när jag smält alla mina intryck kan jag bara säga att det finns inte en promille besvikelse i min kropp. Jag såg allt jag ville se. Ingenting var bortglömt eller ditfixat med vänsterhanden. Det här är en filmstudio – ett museum – som inte lämnar någonting åt slumpen och som filmälskare kan jag inte göra annat än att falla ner på knä och känna mig besegrad.

På väg hem från museet bad jag mina barn sätta betyg mellan 1-10 på hela upplevelsen och det här våra betyg: Jag 10/10, 15-årig-dotter 11/10, 14-årig-son  17/10.

Vill du veta mer om Warner Bros Studio – The Making of Harry Potter så kan du klicka här för att komma direkt till deras hemsida. Får du tankar om det här skulle vara ett sponsrat inlägg eller att jag på nåt sätt skulle vara köpt: glöm det! Det är så enkelt som att jag älskar det här stället och jag önskar att så många som möjligt ska få möjlighet att se och uppleva det jag nyss gjort.