Månad: april 2013

Publicerat

Veckans klassiker: FORREST GUMP

Världen blir aldrig mer densamma när man sett den genom Forrest Gumps ögon.

Hur sant är inte det på en skala? Det kan vara det sannaste nån tagline-hittipåare någonsin hittipåat.

1994 var året då Tom Hanks blev Forrest Gump med oss alla och ja, jag skriver OSS ALLA för det här är en film ingen jäkel med fungerande hjärta kan värja sig mot. Kanske skulle inte alla ge den en fullsmockarfemma men jag undrar om det finns någon som med gott samvete kan såga den jämns med fotknölarna. Finns det det? Någon? Nån som vågar sig fram och erkänner sin hjärtlöshet? Nån som inte tycker det här är en charmig film? En fin film? En film att bli glad åt? Ledsen åt? En film som ger upphov till eftertänksamhet? Nähäpp, inte det, nämen då fortsätter jag min lilla hyllning.

Det här är den första filmen jag såg tre gånger på bio samma vecka. Det här är den enda filmen som kan få mig att gråta bara jag hör introt till förtexterna. Det här är den enda film som får mig att tänka på djupa livsfrågor när jag öppnar en Aladdinask. Det här är även den första ickeanimerade vuxenfilmen jag visade för mina barn och det kan ha varit bland det bästa jag gjort i mitt liv.

Att ge sina barn en bit av Forrest Gump tidigt i sina liv är att ge dom en syn på världen som alla borde ha. Det går inte att vara inskränkt, inte på nåt sätt, när man sett världen genom Forrests ögon. Det går inte att tänka att det finns sånt som är omöjligt, inte heller att tycka illa om räkor. Det finns nämligen inget som heter omöjligt. Allt är möjligt, precis allt. Historien om Forrest Gump är givetvis skruvad, tillspetsad och härligt knasig men jag tror att vi alla har upplevelser och möten som skulle kvala in i vår egen Gump-film om vi bara öppnade ögonen och tillät oss vara lite mer okritiska, orädda och en anings mer naiva.

Ur specialeffektssynpunkt är Forrest Gump en fulländad film. Med små men inte enkla medel har Robert Zemeckis och hans crew gjort en episk saga så verklighetstrogen att jag aldrig kan sluta häpna. Det här är filmmagi, det här är en klassiker, det blir liksom inte bättre än såhär. Jag älskar den här filmen och jag älskar allt Forrest Gump står för.

Publicerat

Tre om en: Tre filmer med skalliga män i visst fokus

LAY THE FAVOURITE (2012)

Catherine Zeta-Jones och en ganska skallig Bruce Willis lockade.

Det hjälpte inte.

 

 

 

 

 

7 BELOW (2012)

Minns du låten I owe you nothing med Bros? Kommer du ihåg som där blonda tvillingbröderna som sågs som nån form av snygg-kille-ideal på 80-talet? Hur som helst, den ena brorsan, Luke, har slutat utstöta bajsljud när han sjunger och istället sadlat om till skådespelare. Nu är han nästan skallig och är med i ”toppenfilmer” som denna.

Hurra. Eller nåt.

 

 

 

 

GAME CHANGE (2012)

Det var länge länge sedan jag såg den här filmen men jag har helt enkelt glömt skriva om den. Hur kommer det sig? Jag frågar mig själv det nu när jag sitter här och försöker knappra ihop nåt fiffigt som ska få dig att se filmen (om du inte redan gjort det) och jag lyckas inte komma fram till nåt alls egentligen, inget mer än att skådespelarna är bättre än filmen och att verkligheten ibland är alldeles tillräcklig för att göra film på. Lite som spenat och soppa.

Game change är en spelfilm som tar oss bakom kulisserna på John McCains (skallig Ed Harris) presidentkampanj och visar vägen Sarah Palin (Julianne Moore) tog/gavs då hon var guvernör i Alaska och valdes ut att bli McCains vicepresientkandidat.

Klart sevärd film där skådespelarna förtjänar toppbetyg hela bunten.

Publicerat

FOUR LIONS

När jag stoppar den här filmen i DVD-spelaren minns jag att jag läst om den hos Flmr för länge sedan och det jag minns är att jag trodde jag läst en hyllning. Nu har jag dubbelkollat och kan verkligen inte hävda att 3/5 är en hyllning (hur gärna jag än vill lita på mitt minne) men med facit i hand är Flmrs trea betydligt högre än min syn på filmen.

Det är klart jag tror att Four Lions är en rolig film. Alltid när det står en massa oneliners på fodralet av typen ”EXTREMT ROLIG”, ”SMART KOMEDI”, ”SKRATTFEST” i kombination med en massa plus, getingar och amelia-a:n så får man förväntningar hur mycket man än försöker slå bort dom. Jag slog och slog men det hjälpte inte. Jag tyckte inte filmen var rolig.

Jag tycker man kan – och får – skämta om allt, även om svartmuskiga terrorister men en historia blir inte per automatik humoristisk bara för att man fokuserar på en liten klunga hjärndöda män med som superkorrekt brittisk accent kämpar för att bli självmordsbombare. Filmen är inte dålig men en komedi som inte är rolig kan liksom inte få godkänt hur gärna jag än vill.

Om jag nu ens vill.

Publicerat

Fredagsfemman # 62

5. Veckans mest intressanta biopremiär

Tom Cruise och Oblivion i all ära men den danska filmen Jakten känns som en måstefilm på bio. Thomas Vinterberg regisserar och Mads Mikkelsen blir anklagad för att ha förgripit sig på en liten flicka.

 

 

4. Schysst Lovefilm!

I dessa gratismånad-på-Netflix-hajpens tidevarv har en annan sak slagit mig. Lovefilm är sjukt generösa. Jag går in på Headweb och Voddler och ser att det går att hyra En oväntad vänskap för 39 respektive 37 kronor men som medlem på Lovefilm kan man streama den gratis. Även skräckishöjdaren Sinister kan ses där helt utan kostnad. Jag är glad att Lovefilm gillar Fiffis filmtajm för jag gör gärna reklam för ett sånt schysst företag.

 

3. Söndagens konferensresa

Många konferenser skulle kunna överföras direkt till bioduken, så tragiskt, konstigt och hysteriskt kan det bli när arbetskamrater ska umgås i nån slags bondande weekendresa under influenser av stora mängder  alkohol, en resa som förhoppningsvis ska leda till nya framgångar för företaget men som också kan ha motsatt effekt. På söndag är det dags för min andra som chef. På söndag. Inte en fredag, inte en lördag, en söndag. Och inte ens en övernattning blir det. Men kul och peppande ändå hoppas jag på.

 

2. Månadens musikupplevelse

Det kanske inte bara är månadens skiva, den kan vara ÅRETS skiva som redan är här. Depeche Modes Delta Machine gör mig glad ända in i hjärteroten och jag gillar känslan av att hålla en fysisk CD-skiva i min hand även om jag ÄLSKAR Spotify.

 

 

1. Kvällens filmtittarexperiment

Det ska bli väldans kul ikväll. Jag har bjudit hem tre vänner med väldigt varierande grad av filmintresse och tillsammans ska vi försöka oss på att analysera Holy Motors. Experimentet kommer att summeras här på bloggen när jag sammanställt alla intryck och uttryck, kanske faller alla konstiga bitar på plats nu? Kanske kommer jag förstå rubb och stubb? Kanske får jag aldrig se en film med dessa vänner igen?

Publicerat

OBLIVION

I tisdags hade bloggen besök av en viss stenhård kille vid namn Jack och idag av en annan med samma namn. Då var det Reacher, idag är det Harper men det är faktiskt tredje gången gillt för Tom Cruise att gestalta nån vid namn Jack på film. Första gången var redan 1985 i Ridley Scotts Legenden – Mörkrets härskare och Tom Cruise var en hjälte redan då. Han kan det här. Han är trovärdig som tuffing oavsett vem eller vad det är han brottas med, han kan till och med heta Ethan, det funkar ändå.

I Oblivion letar han upp trasiga drönare, runda metalliska föremål som fungerar som nån form av obemannade vapenarsenaler. Drönarna ser rent utsagt helt pissed-off, snyggt designade i nån slags mänsklig skepnad, lite som man kan tycka om bilar när man ligger bakom dom i en kö. Lamporna blir till ögon, sneda, glada, arga, manga, galna och öppningen till bagageluckan blir en mun. Drönarna ser helt enkelt ut som jävligt förbannade metallbollar.

Jorden som vi känner den finns inte längre. Det är postapokalyptiskt så det förslår, det är Mad Max bortom både Thunderdome, Armageddon och Waterworld. Det är liksom…..tomt. Krig, tsunamis, jordbävningar och kärnvapen har ödelagt jorden i kombination med att några idioter fick för sig att spränga månen och dom människor som finns kvar bor på en av Saturnus månar, Titan. Kvar på jorden är Jack Harper och hans medhjälpare/kollega/flickvän Vika (Andrea Riseborough), utsända för att hålla koll och dom bor på nån slags plattform bland molnen. Alla överlevande människor fick sina minnen raderade men Jack minns ändå fragment som dyker upp då och då, små klipp från toppen av Empire State Buildning och en mörkhårig kvinna som han verkar tycka mycket om.

Jack och Vika lever on the edge på många sätt, det förstår jag ganska omgående i filmen även om det dröjer rätt länge innan det händer nåt alls. Jag har inga direkta förväntningar på filmen förrän jag läser Joseph Pollacks recension på Möllan.nu där han skriver att miljöerna och musiken påminner en hel del om regissören Joseph Kosinskis förra film Tron: Legacy. Nog för att jag har vetat att det är samma regissör men att filmerna skulle påminna om varandra i känsla trodde jag inte efter att ha sett trailern. Jag tog åt mig texten och skruvade upp förväntningarna till max, det gick alldeles automatiskt och känslan släppte inte trots att jag försökte vråla NEEEEJ och göra en fiktiv pungspark på den. Att jämföra vad som helst med Tron: Legacy i min närhet kan liksom bara bli…bäääääd.

Oblivion är en nästan sjukligt snygg film och det finns inte en ruta som inte skulle ha passat i gårdagens filmspanartema. Jag får känslan av att rubb och stubb utom just Tompa själv är gjord i en dator, till och med Andrea Riseborough ser CGI:ad ut (skulle kunna vara stöpt i samma form som Jude Law i A.I). Det är maffigt och häftigt, visst är det det, men det är samtidigt väldigt enfärgat och inte alls i samma stuk som Tron: Legacy. Musiken är gjord av den franska gruppen M83 och jämfört med Daft Punks Tron: Legacy-soundtrack är M83 ljummen hissmuzak. Visst är det elekroniskt och fint men jag väntar filmen igenom på lite KADDABLOOFFS, på upptempo, på suggestiva synthslingor, på högljudd blipp-blopp, på…..nånting. Men nej, ingenting händer. Det är bara så…snällt.

Det är filmens stora aber tycker jag. Den är för snäll. Att den är långsam och lång gör mig ingenting men 126 minuter i samma tempo blir helt enkelt tradigt hur jag än vänder och vrider på det. Sen är den inte spännande, inte det minsta, men det stör mig inte heller nämnvärt. Ingenting stör mig men ingenting gör mig heller glad eller ger mig hjärtklappning. Det är som att dricka ljummen mellanmjölk istället för öl och äta oblater istället för chips i två timmar och helt ärligt, skillnaden mellan att Oblivion ses som en storfilm och att den skulle gå direkt till DVD stavas TOM CRUISE.

Publicerat

FILMSPANARTEMA: SPECIALEFFEKTER

Tänk vad skönt det hade varit att göra det lätt för sig nu. Tänk om jag hade känt för att skriva om det världsomvälvande i att få se livs levande dinosaurier på film eller dregglande aliens, en glosögd Gollum eller en gigantisk Godzilla, naturkatastrofer av diverse slag eller när tecknade seriehjältar blir till verkliga filmditon. Jag älskar ju specialeffekter. Få filmscener kan göra mig mer känslomässigt glad-bananas än när en färgglad transformer förvandlas till lastbil eller när jag får titta in i Tron: Legacy-världen, ändå var det inte något av detta som var det första som dök upp i mitt huvud när månadens tema avslöjades. Det var en enkel fjäder.

Specialeffekter, så som vi oftast ser dessa, kostar miljarders av dollars och meningen är att det ska synas på filmduken. När Manhattan ska översvämmas ska det jävlarmimej se verkligt ut, när en planet exploderar ska det kännas som att det var vi som rattade rymdskeppet. Vi som betalar biobiljetten ska känna att vi fått ut maximal upplevelse för pengarna och många filmmakare är väldigt duktiga på att leverera den känslan (ÄVEN om vi är många som sett just dessa spektakulära scener till leda i trailers månader innan premiären). Men jag, jag sitter här och tänker på en simpel fjäder.

När jag ser filmer som Battleship, Independence Day, Iron Man, Jurassic Park, Twister och The Impossible så vet jag att jag blir lurad. Jag förstår det och jag accepterar det. Jag känner mig inte som en dumstrut efteråt, det känns bara som att jag fått titta in i en förunderlig värld som jag inte sett maken av förut och jag kan känna tacksamhet för det. Sen finns det filmer som är fullsmockade med specialeffekter men jag som tittar greppar inte vidden av det. Jag tror på det jag ser, jag tror att det är verkligheten och när jag blir överbevisad kan jag först känna ett hugg av bitterhet i hjärtat, ett hugg som sedan övergår i fascination. Det är där min fjäder kommer in i bilden.

En av dom vackraste filmscenerna jag vet är början i Forrest Gump. Den melankoliska musiken i kombination med en ensam fjäder som singlar ner från skyn, en fjäder som leker sig fram i vinden och lägger sig väl tillrätta vid Forrests gymnastiksko.

Det är en fjäder som inte finns. Hela sekvensen är hittipå. Fjädern är inritad och datorfixad och den är inte sann för fem öre men det är en specialeffekt så in i detalj perfekt och subtil att den slår ut dom flesta monster, explosioner och sjunkande fartyg. Jag tror ju på den. Den finns, för mig gör den det och när jag ser en fjäder eller ett löv eller en plastpåse liksom fastna i en vårvind och gunga sig fram mellan bilar, fötter och sandkorn så hör jag Forrest Gump-temat i öronen och tror mig vara med i en film.

Sånt händer aldrig när jag promenerar på stan och ser Optimus Prime, Clu eller Ivan Vanko.

Vill du läsa hur dom andra filmspanarna tacklat temat specialeffekter? Klicka på länkarna för att komma till respektive blogg och klicka här om du vill se hur fjäderscenen i Forrest Gump gjordes. Fripps filmrevyer, Jojjenito, Rörliga bilder och tryckta ord, The Velvet Café, Mode+Film, Addepladde, Filmitch och Except Fear Filmblogg.

 

 

Publicerat

JACK REACHER

Så ser jag då äntligen till att få ändan ur vagnen och skriver om den här filmen. Det var ett tag sedan jag såg den men ser att den fortfarande går på bio. Det förvånar mig lite men gör mig samtidigt glad för Jack Reacher gör sig nämligen på bio. Tom Cruise gör sig alltid på stor duk. Han är som hobbitarna på det viset och då tänker jag inte enbart på längden utan på det faktum att vissa filmer verkligen inte gör sig själva rättvisa på en datorskärm eller en gammal husvagns-TV med tveksam färgåtergivning. Sagan om ringen är en sån film. Mission: Impossible – Ghost Protocol en annan och Jack Reacher en tredje.

Egentligen är det väl ingen speciellt med den här filmen men den funkar jättebra på mig. Tom Cruise är jättebra som den mystiske Reacher, han som kan slåss och skjuta, försvinna spårlöst och tänka logiskt på en och samma gång. Rosamund Pike som advokaten Helen som ska försvara en prickskytt som dödat sex till synes oskyldiga människor.

Rosamund Pike är en modern variant av kvinnlig Hitchcockfilmstjärna tycker jag. Flera gånger när jag ser henne i närbild tänker jag att hon hade fungerat både i Vertigo, Fåglarna och Psycho, hon har liksom ALLT som en stor skådespelerska ska ha och det slår mig att jag alltid tänker så när jag ser henne på film. Sen glömmer  jag liksom bort mellan varven hur bra hon är. Dumt. Ju.

För alla som inte sett A good day to die hard är första halvan av filmen sannorlikt väldigt spännande men för mig som sett Bruce Willis & son tokröja i Moskva faller lite onödiga bitar på plats kanske lite för tidigt. Men det gör inget. Jag blev underhållen ändå.

Filmen har ett ganska hackigt tempo. Långa perioder pratas det inte, sen blir det hårdaction, lite slapstick, lite suggestiv spänning och lite hyperintelligent katt-och-råtta-lek-snack, ja, lite som vilken sydkoreansk film som helst alltså fast detta är en helylleamerikansk produkt. Jag vet inte om tanken var att det här skulle bli den första filmen i en serie om denne Reacher men jag tycker nog det räcker bra med en film. Den här är god nog att stå på egna ben och smart nog att vinka adjö när den har chansen.

Publicerat

Veckans klassiker: I SISTA MINUTEN

Nu är det bara att jag intar den där positionen igen, den där dubbelvikta, den där man ska ha om man sitter i ett flygplan och planet störtar. Den där när man böjer ner huvudet mellan benen och samtidigt hyser ett stilla hopp om att man inte har för mycket mage eller bröst i vägen för då går det bara inte, då tar det liksom i.

Jag sitter så nu, ihophukad som ett mänskligt vadderat kuvert och väntar på att höra svischet från basebollträna. Dom kommer komma, jag vet att dom kommer, jag vet också att det inte gör så ont. Slå bara, det är lugnt, det handlar ju bara om tycke och smak och smaken är precis som baken och baken är precis som vilken gödselhög som helst, så svinga, gör´t bara.

I sista minuten är en av Alfred Hitchcocks mest kända filmer och den innehåller en av världens mest kända filmscener: Cary Grant i kostym som blir jagad över ett majsfält av ett flygplan som flyger attans så lågt. Men mer då?

Roger Thornhill (Grant) blir av misstag förväxlad med en annan man och får en hel drös med utländska spioner efter sig, människor som jagar honom överallt, hela tiden genom halva USA.

Jag vet att jag sett filmen nånstans i slutet av åttiotalet och jag vet att jag tyckte filmen var okej-men-inte-så-mycket-mer och att jag var förvånad av min egen åsikt. Det är ingenting mot vad jag är nu. Jag tycker nämligen inte att filmen är speciellt bra alls. Cary Grant ser ut som om han ska börja skratta hela tiden, jag tycker inte filmen är det minsta spännande och i låga perioder lyckas den inte få mig ens det minsta intresserad. Det som gör att jag ändå tycker den är lite mysig i all sin mesighet är ljuset. Filmen följs av ett sådant ljus som vi i Sverige enbart brukar få se på sommarkvällar när den varma solen står relativt lågt. Det ljuset gör att jag känner mig lite hemma men det är också det enda.För hur snyggt det än är och hur smart den säkert är skriven så är det en in i bängen skittråkig film. Tycker jag, är det bäst att tillägga.

Om jag fick dödshot när jag satte Robert DeNiro på plats sju på listan av skådespelare jag gärna skippar så kan jag väl ana att jag kommer få en del skit även nu men det hjälps inte. Jag tänker inte ljuga. Det här ÄR ett sömnpiller och det lägsta betyget är inte långt borta.

Publicerat

THE PLACE BEYOND THE PINES

Jag hade mina farhågor inför gårdagens biokväll med tonårssonen, det hade jag. Det var mycket snack om The Host och  actionvarianten av Hans och Greta men sen fick han en intensiv idé att vilja se Cloud Atlas. Det sistnämnda sa jag inte alls nej till även om jag redan sett filmen men när det blev snack om behov av nya handbollsskor så slängde han in brasklappen som tack, den han visste att jag inte kunde säga nej till: du får välja film. Och då valde jag!

Blue Valentine hamnade på andra plats över 2010-års bästa filmer och det är en plats den verkligen förtjänar då det är en film som håller för många omtittningar (har jag märkt). Derek Cianfrance skrev inte bara manus till Blue Valentine, han regisserade också och samarbetet med huvudrollsinnehavaren Ryan Gosling gav mersmak. Jag tror att Cianfrance hade Gosling i tankarna när han skrev manus till The place beyond the pines (en för övrigt helt URUSEL filmtitel, den sätter sig verkligen INTE i skallen) för han är som klippt och skuren att spela den tatuerade snubben Handsome Luke som reser runt på tivolin och uppträder i en såndär bur där motorcyklister åker runt runt runt utan att krocka med varandra eller trilla ner.

Sista kvällen i stan/förorten/hålan/whatever där han just nu befinner sig får han besök av Romina (Eva Mendes), en kvinna han hade en kort fling med året innan när tivolit var på plats förra gången. Det visade sig att deras natt tillsammans hade gett frukt och blivit en liten några-månader-gammal Jason. Luke chockas en smula över nyheten att han är pappa men finner sig i situationen, säger upp sig från tivolijobbet och försöker finnas där för sonen och Romina. Men Romina har en annan man i sitt liv som inte är helnöjd över att Luke dyker upp titt som tätt. Och Luke har svårt att försörja en familj. Han vill så mycket men enkom vilja betalar inga räkningar.

Ja, det där är upptakten på filmen, den långa filmen som är som tre. Precis så känns det. Som tre episoder, tre delar men med en ganska klar röd tråd. Själv visste jag inte jättemycket om filmen innan jag såg den, sonen ingenting och det var bra för oss båda. Hade vi vetat innan vad vi visste efteråt kanske jag inte valt filmen och han kanske hade sagt nej. Det var många scener som klev lite för långt över vår personliga tröskel men inte på ett hemskt sätt, mer bara….ledsamt. Jag tyckte mig ha stenkoll på sonens reaktioner men kunde ändå inte gissa mig till vilket betyg han skulle sätta på filmen. Kanske skulle han bli sur att jag valt ett svart drama istället för Croodarna?

Ryan Gosling som Luke är givetvis strålande. Eller nej, han är beyond det. Han är jävlarimej magisk. Stentuff och mjuk på en och samma gång och inte för en sekund känns det som att han agerar. Han är bara självklar framför kameran. Bradley Cooper i rollen som den rättrådige polisen Avery Cross är också bra även om jag tycker att han är liiiite för snygg för sitt eget bästa just i den här rollen. Han har liksom inte ens skäggstubb och okammad morgonfrilla när han ligger på sjukhus, han är bara solbränd och toppenfrääääsch, nästan på gränsen till provocerande snygg mitt i eländet. Även Eva Mendes är bra som Romina men det är en karaktär som inte utvecklas jättemycket filmen igenom, inte jämfört med Michelle Williams Cindy i Blue Valentine i alla fall. Sen är det fallet Ray Liotta. Kan ingen förbarma sig över karln och ge honom en roll som snällis? En enda roll? En liten? Någon?

För mig är The place beyond the pines ingen ny Blue Valentine men den får en hedervärd och hjärtlig medelfyra i betyg. Det är ingen film som förändrar mitt liv men det känns som om sonen tänker annorlunda. Han tog den till sitt hjärta. Totalt.

Mitt betyg:

Sonens betyg:

Publicerat

ELLE

Är det alla gifta mäns dröm att köpa sex? Finns den lyckliga horan? Går det att ha ett långt äktenskap som inkluderar ett aktivt sexliv? Kan en prostituerad få känslor för en torsk? Kan en torsk känna respekt för en prostituerad? Kan en prostituerad ha ett vanligt förhållande och vara öppen med sin syssla för sin pojkvän? Hur känns det för en mamma när hon förstår vad hennes dotter jobbar med?

Anne (Juliette Binoche) är journalist på tidningen Elle och ska skriva ett ingående reportage om prostitution. Hon träffar två unga tjejer, Charlotte (Anaïs Demoustier) och Alicja (Joanna Kulig), som tjänar sina pengar på att prostituera sig och Anne kommer dom nära. Mycket nära. Hon kommer så nära att deras berättelser om sexuella äventyr letar sig in i hennes medvetande och förändrar hennes liv. På nåt sätt. Tror jag.

Elle är en komplicerad film. Elle är en film som gör att jag skulle vilja vara en fluga på väggen på en riktig hardcore feministkongress om denna film skulle diskuteras. Samtidigt tvekar jag för jag tycker inte filmen är särskilt bra ändå tänker jag på den. Frågorna hopar sig och kanske är det det som är meningen. Jag vet inte. Jag vet liksom inte vad baktanken är. Är det att visa onaniscener i närbild eller att filma en naken man som kissar på en ung flicka eller när samma nakna man lirar lite gitarr sådär anspråkslöst efter den långa heta – och dyra – natten och både han och den köpta kvinnan sjunger tillsammans som om det vore en alldeles vanlig bortamatch?

Juliette Binoche är alldeles lysande precis som hon alltid är. Hon är fantamej SJÄLVLYSANDE! Det är inga lätta rollprestationer för någon av dom tre huvudrollsinnehavarna och alla tre tjejerna klarar det galant. Männen är mer i periferin. Är dom inte kåta, skrynkliga, otäcka, ömsinta, gråtmilda, vanliga och gitarrplonkande så är dom som Annes äkta man som i sista scenen visar exakt vad en man är bra för (och till för) i hennes liv: att öppna locket på en glasburk när hennes nypor är för svaga. Och då blir jag lite arg och ännu mer förvirrad. Vad är det hon vill Malgorzata Szumowska? Hennes manus och regi är inte direkt övertydligt. Eller är det det?

Filmen går att streama gratis på Lovefilm

Publicerat

SUPERNATURAL ACTIVITY

Jag vet att det kan vara svårt att lyssna på andras råd ibland. Jag vet att egna erfarenheter smäller högst. Jag vet att det inte är nån idé att säga ”ta inte där, det är nymålat” för likfan är nån där med fingret för att känna efter. Jag vet att det inte är nån idé att säga till ett barn ”aj aj, ta inte på spisen, du bränner dig” för ungen är där med näven som ett brev på posten.

Men nu tänker jag ta i med hårdhandskarna. Jag tänker inte låta dig göra samma misstag som jag och jag tänker ta i från tårna.

SE INTE DEN HÄR FILMEN.

SE.

DEN.

INTE.

Det finns nämligen inte ord som beskriver hur sjukt usel den är.

Publicerat

Fredagsfemman # 61

5. Livet i ordspråk

När det inte riktigt finns tid att se film på det sätt jag är van vid får jag liksom tänka om. Högen av ska-se-filmer växer men jag väljer att inte se det som ett stressmoment utan som ett härligt stort paket som jag kommer att få öppna så småningom. För precis som att ordspråket ”det som göms i snö kommer fram i tö” stämmer (vilket jag med glädje ser överallt just nu) så är även mitt nya påhittade ”även den understa filmen i högen kan vara en pärla” helt sanningsenlig.

 

4. Not-so-happyfejs-biohelg

Just den här veckan är det ganska lamt på biopremiärsfronten och det känns som att jag har sett dom flesta ”måstefilmer” som går på bio, i alla fall dom som en 14-åring vill se. Så just den här helgen ska jag och sonen ha en biodag. Han drömmer om Hansel & Gretel: Witch Hunters 3D, The Host och Jack the Giant Slayer. Det gör inte jag. Jag vill se Croodarna.

 

3. Ah-ah-aaaah sommartiiiiiiid.

ÄNTLIGEN!

 

 

 

2. Mama

Nu går den på bio, Mama, filmen jag väntat så länge på. Så typiskt bara att pressvisningen var i precis samma veva som den verkliga döden var så påtagligt och personligt nära mig, jag klarade helt enkelt inte av att gå. Jag vågade inte lita på mina ”det-är-bara-på-film-känslor”. Jag vill hemskt gärna se den på bio men jag tänker inte gå ensam, det har jag bestämt mig för (och nej, sonen varken vill eller får se den).

 

1. Ulf Malmros filmdagbok på Instagram

Snart börjar Ulf Malmros nya film Min så kallade pappa spelas in. På Instagram kan man följa arbetet med filmen via en filmdagbok där Ulf med bilder och text låter oss följa med genom hela arbetet. En jättekul idé tycker jag, både för att göra reklam för filmen och ge oss filmintresserade en hel del matnyttig bakom-kulisserna-information. Så HOPP in på Instagram och följ umalmros ögonaböj. Vera Vitali spelar huvudrollen tillsammans med Mikael Nyqvist (på bilden medelst tandavgjutning).

Publicerat

MANNEN I HUSET BREDVID

Att titta i VHS-lådor på loppisar belägna i såna avkrokar att knappt radiovågor hittar dit kan vara en lukrativ sysselsättning om man gillar film. För en krona eller två kan man hitta filmer man inte visste fanns och med en tillräckligt trött (eller givmild) försäljare kanske han kastar ett par filmer på dig ”som plåster på såret”. Det var så jag hittade The neighbor eller Mannen i huset bredvid som är den svenska titeln.

Fodralet vittnar om att det kan vara en habil thriller som döljer sig därinne men det kan också vara ett riktigt magplask. Jag bestämmer mig för att ta reda på svaret och kryper upp i soffan.

Lille Myron Hatch är en glasögonprydd pojke som just förlorat sin far. Den gravida mamman lovar att hon kommer att finnas hos honom för evigt och är snabb på att säga att Myron nu är mannen i huset och att det är hans jobb att finnas där för henne. Vad kan han vara, 10 år? 11? Inget enkelt ansvar för en liten pojke.

När mamman ett kort tag därefter märker att nåt inte står rätt till i magen, föder en liten flicka och sedan dör i barnsäng bestämmer dig Myron för att göra det enda – i sina ögon – rätta: han kväver sin lillasyster. Det var ju hon som dödade mamman. Så börjar filmen och då och där tar lille Myron avstamp i det som ska bli den vuxne Myrons kall. Han blir läkare inom obstretik.

Mary (Linda Kozlowski) och John (Ron Lea) väntar barn och letar efter ett hus för sin lilla familj. En viss Myron Hatch (Rod Steiger) ska sälja sin mosters gamla hus och när han får ett skambud från Mary och John säger han ja. Inte för att han verkligen behöver bli av med huset utan för att Mary är en kopia av hans mamma. När han sen får reda på att Mary är gravid börjar dom onda idéerna snurra i hans skalle och han är INTE någon jag skulle vilja ha till granne – eller gynekolog, förlossningsläkare eller barnmorska för den delen.

Alltså, det här är ganska bra. Det funkar. Visst är det en historia som berättats hundratals gånger både förr och senare men gör det nåt? Nej, jag tycker inte det. Rod Steiger är en frisk fläkt som the bad guy, han är otäck men utan att ha den där uppenbara elaka uppsynen som man alltid ser hos exempelvis Ray Liotta eller Eric Roberts i denna typ av film. Att han har riktiga oldschool-pilot-brillor gör inte saken sämre.

Det finns egentligen inget riktigt lågvattenmärke i filmen, inte ens Ron Lea som mesige John är nåt jag retar mig på. Det här blev helt enkelt en liten bra överraskning just för att jag förväntade mig noll och ingenting.

Publicerat

TRE MÄN OCH EN BABY

Tre mörkhåriga, framgångsrika, snygga män delar skitcool och stor lägenhet i en stor amerikansk stad. Livet leker, champagnen flödar, tjejerna avlöser varandra i den egna hissen som går direkt upp till lägenheten. Det finns liksom inga problem i världen, inte förrän en dag när det står en korg utanför dörren och i korgen ligger en liten nästan nyfödd flicka, en flicka som behöver bo hos sin pappa. Och nu ska alltså dessa tre hunkar ta hand om den lilla flickan med allt vad det innebär av småbarnsbestyr.

Tom Selleck var 42 år, Ted Danson 40 och Steve Guttenberg 29 när Tre män och en baby spelades in och jag som alltid sett dom som GAMLA. Sen tänker jag på vilka killar jag skulle vilja se i rollerna vid en eventuell remake och Channing Tatum dyker upp, liksom Jonah Hill och Shia LaBeouf. Dom är 33, 30 respektive 27 år gamla. Vet inte om det spelar nån roll förresten, jag tycker bara fortfarande att Selleck, Danson OCH Guttenberg ser ut och beter sig mycket äldre än jag, fast jag tänker nog helt fel där.

Nu när jag är inne i en period då jag försöker välja filmer som inte berör mig känslomässigt alls så passade den här som handen i handsken. Det går inte att bli uppretad ens om jag försöker. Den stryker så mycket medhårs att en kelsjuk angorakatt skulle tröttna. Men den är samtidigt mysig i all sin harmlöshet.

Jag gillar filmen fortfarande, dock inte lika mycket som då. Tom Selleck däremot, HAN håller minst lika bra nu.

När jag såg den 1987:

När jag såg den 2013:

Publicerat

LIMBO – GRÄNSLANDET

David Strathairn, är han singel?

Det är en återkommande tanke som susar runt i skallen när jag ser John Sayles långsamma  relationsoutbackdrama Limbo. Jag vet att jag har sagt det förr men det tål att upprepas: Vilken jävla snubbe han är David Strathairn! Han är en skådespelare solid som vilken gotlandsrauk som helst. Han bara är. Han är lika naturlig som källvattnet i Bergslagen, lika naturlig som Yvonne Ryding var när hon blev Miss Universum 1984.

Vi befinner oss i den lilla staden Juneau i Alaska. Allt kretsar kring fiskenäringen och det känns som det pysslas en hel del med inavel i stugorna. ’Jumpin’ Joe Gastineau (Strathairn) är en tystlåten man som jobbar med lite av varje men självklart även som fiskare. Han känns som en man som accepterat ensamheten men när sångerskan Donna (Mary Elizabeth Mastrantonio) dyker upp i byn blir han intresserad – och hon med. Som kringflackande ensamstående mamma till tonårsdottern Noelle (Vanessa Martinez) tycker hon att Joe känns som en klippa (jag säger ju det!) och dom inleder en relation.

Det här är en finfin film. Det är en film mycket finare än mitt betyg säger men jag blev så jävla irriterad av själva slutet att betyget sjönk som en gråsten. Fan-fan-fan säger jag bara. Varför då? Hur tänkte John Sayles? Har jag missat nåt? Tänker inte spoila nåt alls här utan mer ge ett tips: se filmen och skriv gärna en kommentar om du gillade slutet eller inte. Och om du sett filmen, vad tyckte du?