MAN TÄNKER SITT

Det är något så hjärtskärande tragiskt med att se en förälder byta blöja på sin skrikande bebis mitt på asfalten på en Coop-parkering. Det gör ont och det är inte alls som Lena Ph sjunger, det gör inte alls bara ont på natten och inte alls bara lite på dan. Det gör ont hela jävla tiden.

När jag var liten, alltså sådär riktigt liten, kunde jag börja gråta när jag såg jämnåriga kompisar ha på sig bruna öppna sandaler, såna som visade tå och häl. Jag kände det som att deras föräldrar inte hade råd med riktiga skor och att dom fick nöja sig med halva. Jag tyckte det kändes fattigt och fattigt var sorgligt och sandaler var kalla och dragiga skor som inte gick att leka med i vattenpölar eller vid ån där inne i skogen.

Det gjorde ont att se kompisar med halva skor. Jag var så ledsen för deras skull men jag kunde inte påverka situationen. Sorgen fanns inne i mig och den var lika brutal som den var konstig men likväl var den sann. För mig var den det. Det spelade ingen roll att mamma berättade hur fullt normalt det var med sandaler, det gick inte in. Sorgen var precis lika sann då som den jag känner när en pappa utan pengar irrar runt på en Coop-parkering och byter blöja på sitt barn. Han tigger, han ber om några kronor, han lever på en gräns som är svårgreppbar och jag får fysiskt ont i kroppen. Jag kan inte tänka ”det är bara på film” för det är inte bara på film. Det finns fattigdom i verkligheten också. Det finns utsatthet, det finns ensamma barn, det finns tragiska vuxna och det finns tonvis med inskränkt skitsnack i småstäder.

Det är ganska exakt ett år sedan Ruben Öslund genom sin film Play gav mig en imaginär spark med dobbarna före rakt in i mellangärdet. Jag trodde inte jag kunde uppleva samma känslor för en film igen. Samma aggressioner, samma känsla av vanmakt, samma stengrå klump i hjärtat, samma ledsamhet, samma frustrerande jag-blir-fan-galen-jag-släpper-snart-en-napalm-över-varenda-byhåla-som-existerar-tankar. Så kommer slumpen och liksom klappar mig på axeln och ser till att jag klickar fram en för mig totalt okänd film på Lovefilms streamingstjänst.

Man tänker sitt. En svensk film från 2009. Jag vet ingenting om filmen och vill ingenting veta. Jag trycker på play och sjuttioen minuter senare knackar jag hål på bubblan och kommer ut igen. Det var som att ha blivit slagen med ett brännbollsträ över varenda mjukdel kroppen kan frambringa. Jag hade ont, på riktigt ont och jag mådde illa. Timmarna går och jag försöker tänka igenom filmen, liksom snabbspola mig igenom den i huvudet för att likt en sil fånga upp dom stora tebladen och försöka få klart för mig vad filmen egentligen handlade om.

Ett radhusområde i Falkenberg. Människor som bor där. Små händelser som gör stor skillnad. Stora händelser som inte spelar någon roll. En lillgammal berättarröst som är lite läskig och sen den där Coop-parkeringen.

Det är okända skådespelare i samtliga roller där alla imponerar stort. Filmens regissörer och manusförfattare Fredrik Wenzel och Henrik Hellström är inga stora kända namn trots att dom båda regisserade dokumentären om Broder Daniel tillsammans och Fredrik skrev manus till Farväl Falkenberg ihop med Jesper Ganslandt. Nej, dom är inga stora namn – inte ÄN – men jag känner en filmbloggare som kommer hålla ögonen öppna och följa deras framtida filmplaner med spänning. Ruben Östlund är nämligen inte ensam längre, det finns fler som behärskar den där genren som med glimten i ögat kan kallas svensk diskbänksrealism. En genre som inte är så tråkig som det låter, den gör bara ondare.

Tre om en: Filmer baserade på böcker av Nicholas Sparks

Safe Haven (2013)

Jag brottas med mig själv, jag gör verkligen det. Jag känner mig som Gollum när jag funderar på vilken infallsvinkel jag ska använda mig av när jag nu ska skriva om Lasse Hallströms senaste hollywoodproduktion. Ska jag gå in på den mysiga stigen, den som vi alla känner till, stigen som leder till ingenstans men som är så hemtam att det går att blunda och ändå inte snava på stock, sten och annan sly? Eller ska jag håna filmen, häckla naturromantiken, kräkas lite över fiskebyns fåniga småstadslarv, bli lite aggro över att änkemannen Alex i scen efter scen envisas med att visa sitt six-pack och att Julianne Hough har fått en peruk som inte riktigt passar hennes skalle.

Det går liksom att se filmen från båda håll och inget håll är fel. Jag måste nog bestämma mig för om jag köper mysipyset eller om jag inte gör det.

Filmen börjar som en thriller. Högt tempo, spännande musik, mörkt. En kvinna som flyr. Det är några minuter som känns kittlande icke-Lasse-Hallströmskt och som ger mig ett hopp om att få se något nyskapande med honom bakom skaparna. Jag är fullt övertygad om att han KAN, det är bara det där med att han fastnat i Hollywoods pastelliga filter som stör mig. Samtidigt är det allt det där gulliga, lågmälda, kramiga som gör att man ALLTID vet vad man får när Lasse Hallströms namn står på filmfodralet. Safe Haven är inget undantag bara lite beigare än vanligt.

Julianne Hough som huvudrollen Katie är filmens svagaste kort. Jag läser på Imdb att Carey Mulligan var tänkt för den rollen och känner direkt att hela filmen hade fått en helt annan tyngt med henne som leading star. Josh Duhamel i den andra huvudrollen är inte mycket bättre han. Han funkar som tuff kille i Transformers men som love interest är han lika intressant som Josh Harnett, det vill säga noll. Dom båda hade behövt en mer karismatisk skådespelare som motspelare, nån som fått dom att växa istället för att backa in i nån liten schleten kokong.

Manuset är baserat på Nicholas Sparks roman med samma namn och som författare har han skapat en hel drös tacksamma böcker att göra romantiska dramor av. Men Safe Haven är ingen Dear John eller The Notebook. Tyvärr.

 

The Lucky One (2012)

From the author of The Notebook and Dear John står det på filmaffischen och det går inte att undgå att tycka lite synd om Nicholas Sparks. Det känns som att han med dessa två romaner nått vad som skulle kunna vara en karriärsmässig peak, filmatiseringarna av dessa böcker är i alla fall väldigt lyckade. Men jag ger inte upp. Jag fortsätter leta efter en film som kan komma upp i nivå med dessa två, det borde kunna finnas någon mer, väl?

The Lucky one är näst på tur. Zac Efron har huvudrollen, Scott Hicks regisserar och hen som gjort förtexterna till dom andra Sparks-filmatiseringarna har fått jobba lite igen. Samma typsnitt, samma smäktande musik. Är det lite Harlequinvarning över dessa filmer? Samma ramar, samma utformning, kanske till och med samma story? Snygg snubbe träffar snygg brutta under jobbiga omständigheter. Det pussas, det krisas och det slutar lyckligt.

Logan Thibault (Efron) har kommit hem efter en tid som militär i Irak. Bland det sista som hände honom i kriget var att han mirakulöst räddades till livet av ett kort, ett laminerat kort föreställande en blond kvinna. När han kommer hem och är alldeles vilsen bestämmer han sig för att leta upp denna kvinna, Beth (Taylor Schilling). Givetvis hittar han henne, givetvis blir han kär och givetvis lever hon ett inte helt okrångligt liv.

Jag har länge nedvärderat Zac Efron som enbart nån High-school-musical-snygging, nån som skulle kunna vara 2010-talets svar på Rob Lowe fast utan skådespelarbegåvning men jag måste kravla mig ner på golvet och börja krypa till korset. Han är inte så pjåkig. Jag tror han kommer bli riktigt duktig, han måste bara få lite mer fiberrika manus att sätta tänderna i, typ The Paperboy. Tyvärr är The Lucky One inte mer mättande än en skiva orostat vitt formbröd utan pålägg. Visst går den att titta på, jag får inga men för livet eller narkoleptiska skov men den är lika spännande som ljummet vatten.

Ingen ny The Notebook eller Dear John här heller. En chans kvar.

 

Kärleksbrev / Message in a bottle (1999)

Jag hoppar tillbaka hela fjorton år i tiden med förhoppning om att en gammal Nicholas Sparks-film ska få mig att gå ner aningens mer i spagat än dom nyare alstren.

Kärleksbrev var den första av hans romaner som filmatiserades och jag blir nästan lite fnissig när jag ser att förtexttypsnittet är detsamma även här men fnisset tystnar snart. Kärleksbrev fångar nämligen mitt intresse i ett huj jämfört med dom andra två filmerna jag skrivit om och jag kan beskriva varför i tre ord: Robin Wright Penn.

Nu ser jag alldeles övertydligt vad viktig en skådespelare med tydlig personlighet och befintlig aura är för en film som annars hade blivit ett vilket-som-helst-romantiskt-drama för Kärleksbrev som historia betraktad är varken bättre eller sämre än Safe Haven eller The Lucky One, den har bara duktigt folk både bakom och framför spakarna.

Kevin Costner spelar änklingen och båtbyggaren Garret Blake som är författaren bakom den flaskpost journalisten Theresa (Wright Penn) hittar. Då Theresa är frånskild och känner sig ensam, är snygg och BLOND (alla kvinnliga huvudkaraktärer är i dessa filmatiseringar är blonda, Nätterna vid havet, Dear John och The Notebook inkluderat) letar hon givetvis upp Garret som såklart är medelålders och skitsnygg i slitna jeans och sådär lagom melankolisk.

Message in a bottle är sevärd och mysig men den är lång. För lång. Två timmar och sex minuter är bra mastigt för en film som denna och den hade vunnit på att klippas ner en smula. Kevin Costner och Robin Wright Penn är som skapade för varandra och dom gör filmen trovärdig och trevligt vuxen. Jag tycker om det här på ett objektivt lagom vis. Det är en schysst film liksom.

Nicholas Sparks är en man som kan fortsätta skriva ihop mer eller mindre halvmesyrer men som alltid kan sälja filmrättigheterna. Det finns en stor publik för denna typ av filmer och den publiken tycker nog jag är bra snål som delar ut tvåor och treor. Men så får det bli. Den här genren tilltalar mig inte tillräckligt för att börja toksvettas och klappa händerna men samtidigt är det filmer som inte på nåt sätt är dåliga. Nu har jag bara två Sparksfilmer kvar att se (The Last Song och A walk to remember) men jag sparar dom litegrann. Vill liksom inte överkonsumera. Man kan få utslag då har jag hört.

Fredagsfemman # 67 – Musikaliska nedslag i mitt liv

5. Lyssnar på King och känner mig som en drottning

Ibland kommer det en låt som får mig att känna mig som en fågel. Som att jag kan flyga, som att jag kan lyckas med allt jag företar mig, som att det inte gör nåt om bilrutorna sprängs av basgången – spela roll liksom, jag är drottning i mitt eget liv! Petters King från nya skivan Början på allt är en sån låt. Jag tror den kommer spräcka många trumhinnor, mina är i alla fall bra uttänjda nu.

 

4. Som en liten film

Ibland springer man på musikvideos som är som små filmer. Konstnärligt, snyggt och udda är den här lilla pärlan som andas David Lynch tycker jag. Sen går det inte att sitta still när man hör den heller. Jag vill bara åka till….Berlin.

3. Burt Wonderstone, Steve Carell och Imagine Dragons

Jag har precis sett The incredible Burt Wonderstone och med det blivit en musikalisk filmscensfavvo rikare. On top of the world med Imagine Dragons i kombination med en Steve Carell-fining i hockeyfrilla och puderkakor tjocka som limpmackor i ansiktet, det går inte att göra annat än att le och att lyssna på låten om och om igen. Jag blir bara så jäkla glad!

 

2. Eurovison Song Contest-finalen i Malmö

Malmö. Malmö. Malmö. Jag är jättearg på Malmö men det kommer gå över. Fick avboka mitt hotellrum då jag inte tänker åka över halva Sverige för att titta på storbilds-TV, jag gör det på hemmaplan istället. Men imorgon är det FINAL – wohoooow – och för många veckor sedan satte jag tjugo spänn på den låt jag tror och hoppas ska vinna. Nu är det inte hans starkaste sida att sjunga live, det ska erkännas, men ändå. Lyssna bara. Tralla, dansa, pausa, fika. Gör var du vill men sjung meeeed. Waiting for the bitter pill, give me something I can feel, cause love kills over and over, love kills over and over again. Finalen blir i Belgien nästa år.

 

1. Filmspanarträff imorgon

Fördelen med att jag inte är i Malmö imorgon är att jag kan vara med en bra stund på filmspanarträffen. Vad vi ska se för film tillsammans avslöjar jag inte här och nu men det är en av höjdpunkterna med träffarna, filmen, den som ibland blir en flipp, ibland en flopp och ibland nåt mittemellan. Men det är roligt att se film som andra väljer, tvingas vidga sina vyer ibland och inse att allting inte alltid är som det ser ut att vara. Precis som på film.

UNIVERSUMS SISTA DAGAR

Det är min favoritfilm, alla kategorier!

När någon säger den meningen till mig blir jag alltid otroligt nyfiken oavsett vem personen är och vilken film som åsyftas. För när en film går från att vara en film vilken-som-helst till att upphöjas till en FAVORIT-dito så har den gett personen i fråga en upplevelse utöver det vanliga och såna upplevelser ska respekteras tycker jag. Det blir som att få en liten present. Säg mig din favoritfilm och jag ska säga dig vem du är.

Ruang rak noi nid mahasan, Last life of the universe på engelska, Universums sista dagar på svenska var en film jag aldrig hört talas om när min nya kollega på jobbet berättade om den. Han såg väldigt glad ut och det lilla han beskrev gjorde mig intresserad nog att hyra den. Thailändsk-japanska filmer hör inte till min vardagsmat direkt men jag provar gärna nya rätter.

Kenji (Tadanobu Asano) är en japansk bibliotikarie vars tankar för det mesta går åt till att hitta nya sätt att försöka ta sitt liv. Han bor i en stor lägenhet målad i sobra smutsiga pastellfärger omgiven av färgkoordinerade böcker men han verkar mest melankolisk. Det snygga yttre rimmar illa med det icke funktionella inre. Så synd att dörrklockan alltid ringer när han är sekunder från döden antingen med en snara kring halsen, en pistol mot huvudet eller en kniv i handen.

När han går bland bokhyllorna på jobbet ser han Nid (Laila Boonyasak), en vacker ung thailändska som jobbar som eskortflicka mestadels iklädd skoluniform. Kenji är ingen lyckoamulett i någons liv direkt för så snart som han fått kontakt med Nid dör hon i en bilolycka och han träffar på hennes syster Noi (Sinitta Boonyasak). Dom blir vänner men kan knappt prata med varandra. Hon kan minimalt med japanska, han kan knappt ett ord thai, deras gemensamma språk blir engelska med brytning men det räcker gott då dom inte vill varandra något annat än väl.

Jag såg filmen men undrar…drömmer jag? Jag tittar på scenen vid köksbordet gång på gång, när Kenji får en bil och får överta ett körkort. En kvinna sitter vid bordet (Nid) och går ur bild, en annan kommer in (Noi). Är det bara jag som ser? Kenji verkar inte göra det, han pratar som om det vore samma tjej. Drömmer han också? Är det dumt att fastna i tänk som detta? Ja, kanske. Kanske ska filmen bara beskådas, inte obduceras.

Universums sista dagar är något så ovanligt (för mig) som en asiatisk independentfilm. Det går tretton såna här filmer på ett dussin om man ser till USA´s filmproduktion men det känns betydligt mer speciellt i Japan och Thailand. Kanske är det en stor genre även där, jag vet inte. Kanske är det bara vi i västvärlden som förknippar asiatisk film med kung-fu, snyggt slowmotionvåld och Kurosawakomplex? Eller är det bara mina okunniga fördomar?

Hur som helst så blev jag glad av den här filmen. Den känns så otroligt fräsch. Snygga färger, en lågmäld och tacksamt filmad historia, ett soundtrack som gör mig totalt avslappnad och som jag gärna skulle köpa på CD och ha som mysipysmusik i sovrummet. En krispig thailsallad med papaya och marinerade kycklingspett. Så kändes filmen. God liksom.

 

ANGEL HEART

Ibland räcker det att höra tonerna från en 80-tals sax sen är filmen hemma.

Angel Heart har förtexterna från himmelriket om man gillar 80-talsfilm. En svart bakgrund med texten MARIO KASSAR and ANDREW VAJNA får handsvetten att krypa fram en smula hos mig då det är namn som är förknippade med mängder av Stallonefilmer. Sen ser jag regissören Alan Parkers namn och blir glad. Sen minns jag Mickey Rourke innan han betalade för att vanställa ansiktet och Cosby-Lisa Bonet är ju med och en tokslemmig Robert DeNiro med långa välmanikyrerade naglar.

Lägger man till en rätt suggestiv känsla, en svårgreppbar historia, det är sotsvart och blodigt med privatdetektiv Harry Angel (Rourke) i fokus som knallar runt på gatorna i 50-talets New York i bruna loafers och grå långkappa på jakt efter Johnny Favourite, en man som figurerar både här och där men som ingen vet hur han ser ut.

Filmen bjussar på en mixtallrik av gangsterfilm, konspirationsfunderingar, kroppar, sex och död. Jag har svårt att motstå filmen och jag minns än idag när jag såg den första gången, var och med vem. Ändå minns jag inte hur den slutar, jag minns inte specifika scener, jag minns bara känslan, den mörka, jobbiga.

Alan Parker har seglat upp som en liten otippad tycka-väldigt-mycket-om-regissör sen jag såg om Mississippi Brinner och det retar mig att han inte gjort en endaste film på tio år nu. Den senaste var The life of David Gale och den kom 2003. Att Mickey Rourke sedan några år är tillbaka i gammal god form (dock lite fulare) gör mig däremot glad. Han är toppen, precis som filmen.

DJUPET

Det första som slår mig är hur få vi är.

Det är fredagkväll, det är premiär för Djupet och vi är sju personer i salongen. Jag försöker tänka att det beror på sommarvärmen utanför, på att kulglass, shorts och frisbeegolf lockar mer än sval biosalong. Sen slår det mig att det inte är sant. Hade Djupet gått ett stenkast från Sergels torg och Klarabiografen där jag och Fripps filmrevyer-Henke nu sitter, kanske på Filmstaden Sergel eller Saga, då hade fler hittat dit. Kanske är det också i snålaste laget att ge filmen EN stackars visning per kväll. Jag fattar det inte. Sämre filmer än Djupet har hittat till dom stora biograferna, mycket sämre filmer till och med och sju personer känns som ett hån. Dom ett gapflabb med tom blick mot en film som förtjänar ett bättre öde. Betalande tittare till exempel.

En handfull män från Hemön, Västmannaöarna (strax söder om Island) går ombord på fiskebåten Breki. Tidsmässigt är det är mitten på 80-talet, männen krökar hårt, beter sig allmänt ocharmigt, röker som borstbindare och kan knappt ta hand om sig själva, än mindre ett hem. Palli är mannen som blir undantaget som bekräftar regeln. Han har gullig fru och två små pojkar och känns som en någorlunda stabil familjefar.

Huvudpersonen är Gulli (Ólafur Darri Ólafsson), en överviktig man med vågigt ljust hår och snälla ögon och det är något av dessa adverb som gör honom till ett mirakel. Vilket? Jag tänker inte avslöja det. Inte här och inte nu. Men det jag kan säga är att båten förliser, det är tre grader varmt i vattnet, ett par minus i luften och det är långt till fast mark under fötterna.

När en tredjedel av filmen gått tänker jag ”vadå, The perfect storm, på isländska?”. När halva filmen gått tänker jag ”vadå, Open Water fast på isländska?”. När två tredjedelar har gått tänker jag ”wow, verkligheten överträffade dikten och ändå fanns det inga hajar” och när eftertexterna rullar tänker jag ”vad bra man har det”.

Filmen Djupet är baserad på verkliga händelser och sådana kan vara vanskliga, det kan bli helblaj av det och ge en bismak av lögner och överdrifter men så är inte fallet här. Regissören Baltasar Kormákur balanserar fint mellan dåtid och nutid, mellan spänning och den där ledan man kan känna när man tittat på en tjomme som simmar i närbild alltför länge. Sim, sim, sim. Men för faaaaaan, simma i land eller dö, gör NÅT av det, snälla! Den tanken kom bara till mig i nanosekunder åt gången, sen försvann den och detta på grund av koll på läget. Det är rätt folk bakom spakarna, kunnigt folk, folk som kan berätta en historia på ett funktionellt sätt.

Det kan vara så att jag saknade ännu fler undervattensbilder. Det kan vara så att jag saknade lite mer naturkatastrof och effekter. Det kan också vara så att jag är jättelarvig nu för jag tyckte filmen var bra precis som den var – också. En stark trea till en isländsk film som förtjänar uppmärksamhet, publik och fler visningstider.

Såhär tyckte Henke om filmen.

Veckans klassiker: THE BREAKFAST CLUB

Kvarsittning. Smaka på ordet. Kvaaaaarsittning. I mina öron låter det vansinnigt rebelliskt, nåt fullkomligt ouppnåeligt, lite som att köra motorcykel på månen.

I alla fall var det så för mig i skolåldern. Jag skolkade EN lektion på alla mina år i skolan, gymnasiet inkluderat och då fick jag hemringning. Fröken förstod inte att det var mycket roligare att åka Ford Taunus till Oxelösund och äta stripestallrik med gurkmajonäs en vårig eftermiddag än att läsa om reformationen, eller så förstod hon själva grejen men inte att just JAG borde tycka det, jag som var så…ordentlig.

Nu såhär i backspegeln skulle jag vilja lägga till ett prefix till ordet ordentlig och det är jävla. Fy fan så jävla ordentlig jag var i skolan. Det hade ju varit lätt som en plätt att fixa en kvarsittning om det nu var det jag drömde om men nejdå, inte jag inte, jag fick inte uppleva Breakfast Club i verkligheten för jag gjorde alltid precis som man skulle. Alltid. Jag fick inte ens sitta kvar fyrtio minuter en onsdageftermiddag i sällskap med skolans bråkstakar, inte EN ENDA GÅNG. Fullkomligt vrickat kan jag tycka. Vem tackar mig för det nu? Jag kanske gick miste om mitt Judd Nelson-moment där, vem vet och det är aningens patetiskt att söka in på Komvux bara för att uppfylla en ungdomsdröm om just kvarsittning.

I The Breakfast Club är det fem ungdomar som får kvarsittning en HEL LÖRDAG (alltså woohooooow, vilken LYCKA!). Emilio Estevez är Andrew, sportfånen. Anthony Michael Hall är Brian, nörden. Judd Nelson är John Bender, värsta tuffa killen, Molly Ringwald är den ordentliga rikemansdottern Claire och Ally Sheedy är Allison, den vrickade konstiga svartklädda mytomanen. Det är fem riktiga stereotyper och det är just det filmen handlar om, att vara en skolans stereotyp, att få en stämpel, att andra tror sig veta exakt vem man är – och varför – och att sen få se vad som verkligen finns under ytan om man skrapar aldrig så lite.

När jag såg filmen som trettonåring tyckte jag den var bra men i ärlighetens namn förstod jag den nog inte till fullo. Det gör jag nu. Herreminjeee vad jag förstår. Stereotyp, ha, ja precis. Som att vara pluggis och tycka att skolan är superkul, som att bli kallad ”facit” eller ”professorn” för att man har alla rätt på proven,  som att vara den som klasskompisarna frågade om hjälp, den som fick hjälpa lärarna genom att agera extrafröken och hjälpa dom som kommit efter på lektionerna, som hade snorkoll på läxor, inlämningar, tider, glosor, datum, uppsatser, friluftsdagar MEN som även hade en några år äldre pojkvän med bil och en svår gurkmajonäsfetisch som var tvungen att stillas.

Det GÅR att ha olika personligheter, det GÅR att kombinera dom i samma hjärna, hjärta, kropp, det gör faktiskt det men väldigt många ungdomar har det nu precis som jag hade det . Hen som snackar på lektionerna, clownen, damp-ungen, hockeykillen, bimbon, idioten, den tjocke, den fule, den snygga, geniet, den som stammar, den som slåss. Tänk om alla människor har TIO olika personligheter. Femton? Tjugo? Och bara EN får plats, EN får synas i skolan. Pang, poff, stämpel i pannan nånstans i början på lågstadiet och sen är du ohjälpligt fast. Klassåterträffar bevisar just den tesen. Det kan gå tio, det kan gå tjugo år, människor kan vara hur lyckade som helst i arbetslivet men efter tio minuter i sällskap av gamla klasskamrater blir vi alla barn igen. Stereotypen av den vi var. Då.

Jahaaa, blev det inte mer av dig”, sa en gammal skolkamrat när jag mötte hen på Ica i byhålan härom året och hen frågade vad jag jobbade med. ”Jag trodde du skulle bli matematikprofessor – minst! Nu blir jag besviken.” Jag fick lust att bruka våld men sen tänkte jag efter. Hen är besviken. På mig. Hen jobbar kvar på Ica i byhålan. Det gör inte jag. Det går att fnysa åt inskränkthet i vuxen ålder men det var inte alltid lätt att göra det som liten. Då trodde jag ju att vuxna var smarta.

The Breakfast Club borde vara en film som visas i skolorna, som diskuteras och analyseras livligt. Den är sevärd, välspelad och skulle kunna hjälpa många till ett härligare liv. OCH den är en riktig klassiker!

 

LYCKA TILL OCH TA HAND OM VARANDRA

Som jag ser det finns det bara två sorters svensk film. 1. Filmer som uppmärksammas och/eller vinner priser både här hemma och utomlands, som har skådespelare som vinner priser,  som får recensenter att göra en – eller flera –  tummar upp och som lockar runt 20000 betalande biobesökare. 2. Filmer som får dåliga recensioner, sällan prisas på galor och festivaler men som ändå drar en halv miljon biobesökare. Lycka till och ta hand om varandra är urtypen av en kategori 1-film och jag ska försöka bena ut detta.

Huvudrollsinnehavaren i den här filmen, Bengt CW Carlsson, blev nominerad för Bästa manliga huvudroll på Guldbaggegalan tidigare i år. Det känns inte som en alltför vidlyftig gissning att antalet biobesökare strömmade till rätt rejält efter nomineringen offentliggjordes men under 2012 hade filmen 22 000 besökare, dvs dryga 2000 personer i veckan. Jag begriper inte hur den här filmen lyckades locka så pass många besökare som den ändå gjorde, det är starkt gjort, det är ingen film som kippar efter uppmärksamhet direkt. Det är inte heller en film som gick super-hem hos recensenterna. Det här är helt enkelt ännu en svensk film utan tydlig målgruppsfokus. Vem ska se filmen? Vem riktar den sig till? Vem ska ta den till sig? Jag har ingen aning. Ingen aning alls.

Historien om vänskapen mellan änkemanspensionären Alvar (Carlsson) och tonårstjejen Miriam (Claudia Neij) skulle säkerligen kunna vara både fin, innerlig och charmig om jag bara trodde på den. För mig är det här bara superkonstigt och jätte-otroligt, att en ung tjej skulle googla upp adressen till en gammal sjuk gubbe som hon träffar i ett väntrum och bjuder på choklad för att sedan våldgästa honom, nästla sig in i hans liv och typ vägra gå hem.

Jag hade kunnat köpa storyn om den gjorts mer som en saga tror jag, lite mer ”Ulf Malmrosig”. Nu ska det kännas verkligt men den lilla humor som finns i filmen är så skruvad att jag undrar om jag missat nåt. Johan Ulvesson har en sådan roll, som nån slags comic-relief men som känns mer underlig än rolig. Äsch, hela filmen är underlig och dialogen är rent bedrövlig. Jag begriper inte mycket av det här och filmen ligger väldigt på gränsen till ett lägre betyg.

Fiffis filmtajm jämför: TEXAS CHAINSAW MASSACRE då och nu

Motorsågsmassakern från 1974 är som en vandringssägen. Många pratar om den, dom flesta har ingen aning om varför och ju mer det pratas ju mer fel blir det.

Sex år efter att filmen kom ut togs den upp som exempel på videovåld i TV-programmet Studio S. Det var 1980 och det blev tittarstorm och filmen har kallats den mest hatade filmen i Sveriges historia. Filmkopior beslagtogs och förstördes och videohandlare ställdes inför rätta, svenska folket skrek sig blå och krävde förbud. Varför då kan man undra. Vuxengenerationen var verkligen underlig på den tiden. Vad är det med den här filmen som upprör så förbaskat, den är inte blodigare än vilken Rapport-sändning som helst.

Motorsågsmassakern blev en jättesucce och en språngbräda för regissören Tobe Hooper. Utan den hade Steven Spielberg antagligen inte erbjudit honom att regissera Poltergeist, bara en sån sak. Leatherface blev en av dom klassiska skräckfilmsnunorna och Gunnar Hansen som gjorde sin filmdebut här som Leatherface har en given plats i B-skräckfilmsträsket än idag. Se bara lite längre ner i texten.

Att bara ana vad som händer, att inte se allt i extrem närbild, att inte översköljas av blod och kroppsdelar tycker jag är betydligt mer läskigt än motsatsen. Därför gillar jag Motorsågsmassakern och jag gillar den mer nu än när jag såg den som liten. När jag var minifigur och såg den tyckte jag inte den var otäck alls. Det var ju bara film. Vadå videovåld? Skulle folk gå ut på gator och torg med motorsåg bara för att dom sett filmen? Jag fattade aldrig den grejen.

När jag ska titta på den nyaste versionen av Motorsågsmassakern är mina förväntningar inte speciellt höga. Okej, dom är inte superlåga heller men jag inser att det inte är nån ny Gudfadern jag ska se. Att den visas i 3D gör varken till eller ifrån för mig men måste jag välja så är det mer ifrån än till.

Filmen börjar och precis som fortsättningen/remaken av The Thing började där originalet slutade så gör även denna och jag gillar det. Filmens första fem är riktigt bra. Suggestiva och hemska minuter och stämningen i förtexterna är otroligt likt originalfilmen. För mig visar det att filmmakarna har respekt för förlagan och kanske inte enbart gör detta för pengar.

En kvart in i filmen tänker jag helt annorlunda.

Jag vet inte var jag fått den här tanken ifrån men jag tror stenhårt på att det GÅR att göra en skräckfilm utan en bystig brud i linne i någon av huvudrollerna. Nånting säger mig att det går, allting går, bara man vill. Men antagligen är det väldigt många som inte vill ända på detta beteende, som vill att trenden med blöta vita genomskinliga linnen ska hålla i sig och som tror att det vad alla vill ha och att alla syftar till dom som betalar för biobiljetter, dvs killar i åldern 15-16,5. Själv blir jag bara trött. Med bröstvårtor som pekar uppåt, sådär som dom gör på omänskliga skyltdockor, så hade huvudrollsinnehavaren Alexandra Daddario varit precis lika fin i urtvättad hoodie.

Som i dom flesta nyproducerade skräckfilmer är det mycket gegg, klafs och blod. Grafisk skräck alltså. Jag tycker inte det är så läskigt, det funkar inte riktigt på mig och 3D:n är överskattad även om jag fattar det tuffa i att en motorsåg letar sig ut genom bioduken/TV:n. Jag ser mycket hellre om ”den riktiga filmen” igen, utan 3D och fixiga effekter även om Gunnar Hansen är med även här. Och om man tycker att det är bogus med originalfilmen för att man aldrig får se motorsågen användas ”på riktigt” så är den här nyinspelningen julafton.

The Texas Chainsaw Massacre / Motorsågsmassakern 1974

Speltid = 83 minuter. Perfa!
Story = Fem ungdomar i ett hus blir våldgästade av läskig man med motorsåg, uppväxt bland gravplundrade kannibaler.
Skådespelarinsatser = Samtliga skulle kunna bytas ut mot Glada Hudik-teatern och man skulle inte märka nån skillnad. Det är liksom vanligt folk som spelar, inget mer än så men det är ganska trovärdigt rätt igenom.
Läskighet = En del. Den är läskig på ett psykologiskt sätt, inte grafiskt (så som nutidens skräckfilmer oftast försöker vara)
Charm = Om charm kan likställas med nostalgi så har den en hel del av den varan.
Mardrömmar efteråt =Njääää, inte så mycket alls.

 

Texas Chainsaw 3D 2013

Speltid = 92 min. Tummen upp!
Story =En ung kvinna åker till staden Newt i Texas då hon ärvt ett stort gammalt hus. Man kan säga att den här filmen fortsätter där originalet slutar.
Skådespelarinsatser = Standardungdomar, no more no less.
Läskighet =
Charm = Första fem var charmiga med återblickar från originalfilmen men sen dalade det.
Mardrömmar efteråt = Inga. Alls.

Jag har även skrivit om The Texas Chainsaw Massacre från 2003. Den var inte så pjåkig.

Fredagsfemman # 66

5. Hockey-VM

Okej, hockey är inte fotboll men stora sporthändelser på TV är alltid kul att följa. Om inte annat är det alltid gött att kunna minnas tillbaka och säga ”det var bättre förr” och minnas VM ´91 med en småfinnig Mats Sundin. Fast Tre Kronor är bra nu med. Ju.

 

 

4. Ström åt folket

Man är ingen riktig musiker om man spelar synth, man bara skruvar på en knapp.” Håkan Lidbos SVT-dokumentär om svensk elektronisk musikhistoria är verkligen 58 minuter kärlek. Det känns stort att ha varit med från början, att ha lyssnat på blipp blopp redan när det sågs som obegripligt och att det inte var ”riktig musik”.  Här kan du se den ända till 2/6.

 

 

3. Isländskt vattendrama

Blå filmaffischer föreställande actionvatten räcker för att mina ögon ska ploppa ut ur skallbasen. Den isländska filmen Djupet lockar alltså mig, en hel del dessutom. Filmen visas bara på EN enda biograf med EN enda visningstid/dag och det känns både konstigt OCH dumt. Återkommer i frågan om det var en film att längta efter eller inte.

 

2. Carey Lowell

Med anledning av gårdagens recension av Tid för hämnd känner jag att jag MÅSTE ta med Carey Lowell på den här listan. Hon är så SJUKT underskattad, jag fattar inte varför hon inte varit med i flera stora filmer. Några biroller i Sömnlös i Seattle, Love Affair och Leaving Las Vegas, en del roller i TV-serier men vafaaaan, kom igen! Hon är ju GRYM! Hennes dotter Hannah (som hon har med Griffin Dunne) är 23 år och har börjat filma så smått och det skulle förvåna mig mycket om den nu 13-årige sonen Homer (pappa Richard Gere) kommer kunna hålla sig borta från vita duken. Men Carey Lowell behöver en Tarantinoroll-a-la-Pam-Grier-i-Jackie-Brown. NUUUU!

 

 

1. Antiklimax men klimax ändå

Det här skulle ha blivit min Netflix-vecka, det skulle ha blivit mitt House of cards-maraton men det blev det inte. Det blev….vår. Det blev solglasögon och balkongdivan och mysiga kuddar och Värvet i hörlurar och latte en masse och det känns i det närmaste ofattbart att typ tio månaders glaciärkyla är över – för den här gången. House of cards finns kvar, det kommer fler veckor men att missa dessa vårdagar – aldrig!

TID FÖR HÄMND

Motsatsen till att se en Bondfilm som jag mindes som i det närmaste perfekt och i ett sällskap av totala Bondanalfabeter (Goldeneye) måste vara det jag var med om för några dagar sedan. Jag såg nämligen en Bondfilm tillsammans med en styck Bondfantast och en styck specifik Tid för hämnd-älskare. Krocken mellan Goldeneye-återseendet och Tid för hämnd-omtitten blev total men ack så intressant att få vara med om.

Jag är ingen uttalad Bondälskare (eller hatare), jag kan titta på det mesta, en bra film är en bra film liksom. Ja, en dålig film är en dålig film med såklart – även med någon variant av James Bond vid rodret.

Jag såg Tid för hämnd när den gick upp på bio sommaren 1989. Mina minnesbilder var vaga, för att inte säga obefintliga men jag minns upplevelsen som okej, varken mer eller mindre. Nu när jag ser om den och har en hel del fler Bondfilmer aktuella i filmhjärnan ser jag den på ett liiite annat sätt. Framförallt slår det mig hur självklara både Pierce Brosnan och Daniel Craig är som efterföljare till Timothy Dalton som James Bond. När jag blundar och lyssnar på Timothy Dalton som pratar så kan det lika gärna vara Daniel Craig, dom är till och med lika i sina manér. Pierce Brosnan är Timothy Daltons classy storebror, en Dalton 2.0 om man så vill. Men det som slår mig är hur BRA Timothy Dalton är som Bond, som ”sin” variant på den engelska agenten, en agent som i Daltons tappning är allt annat än en gentleman.

Daltons Bond är liksom charmig och tuff som han ”ska” men också rätt sloppy och lösaktig på ett sätt som inte känns varken schysst eller fräscht. Fräsch däremot är Bondbruden Carey Lowell som med sin Pam Bouvier sätter ner klackarna i golvet, slår näven i bordet, skjuter hål i väggen, kör lastbil, flygplan, motorbåt, fixar biffen och räddar sloppyfaceagenten från en säker död. Hon är helt klart tjugo år före sin tid som Bondbrud. Många – jag själv inkluderad – höjer Izabella Scorupco till skyarna för att hennes Natalya Simonova skulle vara den första på riktigt intelligenta, självständiga OCH vackra Bondbruden men det är inte sant. Carey Lowell gjorde det sex år före henne och Pam Bouvier skulle banne mig ses som badass än idag, så sakta går utvecklingen framåt.

Vad gäller handlingen så är det lätt att bli rädd när man ser en speltid på två timmar och femton minuter men tiden bara svischar förbi. Det finns ingen direkt ”dödperiod” alls, det är ett underhållande och högt tempo filmen igenom och den är dessutom osedvanligt ”klaffsig” för att vara en Bondfilm. Inte så att man får se blod när nån blir skjuten, nejdå, men det händer andra saker med människokroppar som gör att det låter sschplaffs och luktar blodmos. Jag tycker dessa scener adderar en del till filmen snarare än förstör, en del Bondfilmer kan kännas så sagolikt barntillåtna att det blir på gränsen till tråkigt. Tid för hämnd är alltså inte en av dessa.

Jag blev förvånad över hur bra jag tyckte filmen var och hur fint filmad, snyggt färgmatchad och påkostad den känns. Här är mitt filmtittarsällskaps tankar om Tid för hämnd: Henke och Joel. Riktigt ingående och intressant läsning för Bondälskare – och andra.

 

FILMSPANARTEMA: FILM OM FILM

När Filmspanarna bestämmer gemensamt bloggtema känns det alltid spännande att se hur både dom andras och min hjärna fungerar för att hitta en fungerande infallsvinkel.

För egen del är det oftast som att lyfta på en sten, ibland hittar jag en massa kryllande myror och då försöker jag få fatt i den myra som känns kuligast att skriva om eller den utan ben, den som bara ger upp utan strid. Så ibland, som nu, lyfter jag på stenen och hittar…ingenting. Inte så mycket som ett murket löv. Det är typ vakuum under stenen.

En film som handlar om film kan väl inte vara så svår att hitta, nejdå, inte alls, men inspirationen min käre Watson, inspirationen måste liksom ta sig in genom porerna och ut till fingrarna för att det ska bli bra men där är det stopp. Eller var. Jag lyfte nämligen inte på en sten i skogen den här gången utan på en möglig tegelsten på en soptipp.

Efter en Imdb-sökning på Elizabeth Banks då jag sett Wet Hot American Summer och det slog mig att jag alltid tycker att hon är bra (även när hon spelar hysteriska roller som den i Hungerspelen) kom jag fram till denna ”pärla” i ”komedidjungeln”: Zack and Miri make a porno.

Det finns ingenting med den här filmen som någonsin lockat mig men att Elizabeth Banks är med gör att den hux flux känns intressant nog för ett tema som detta. En film om två white-trash-sunkiga människor som ska spela in en porrfilm för att kunna betala hyran, såklart det är en film jag vill se, självklart. Det här låter jätteintressant, sevärt och framförallt lärorikt. 100 minuter liv kommer inte kännas det minsta bortkastat efter att ha sett klart filmen. Seth Rogen är ju med också. Mums filibabba. Eller nåt. (Framgår ironin? Dryper det mellan raderna?)

Zack (Rogen) och Miri (Banks) delar lägenhet men är inte tillsammans. Dom har ”bara” varit bästa vänner sedan skoltiden och är inte det minsta svartsjuka på varandra när dom ligger med kreti och/eller pleti eller köper dildos och fittor på burk på nätet. På en klassåterträff möter dom två killar som inte bara funnit varandra utan även hittat ett lukrativt yrkesval – bögporrfilm. Miri som precis blivit filmad av två youngsters med mobilkamera när hon iklädd mormorstrosor bytte om på jobbet blev snabbt en nätsnackis och idéerna börjar sprudla. Strömmen och vattnet är avstängt, dom har inte pengar till hyran (för idiot-Zack tyckte det var viktigare att köpa skridskor) och att spela in en porrfilm kan ju inte vara så svårt. Det är ju bara att ligga lite och båda har ju vanan inne – dock inte med varandra.

Det ska alltså skapas porrfilmshistoria och det börjar med Star Whores. Zack och Miri hittar en producent, det ska castas skådisar, hittas inspelningsplats och fipplas med ljud, ljus och stämningsmusik och jag märker att jag inte tycker det här är sååå pjåkigt och jag blir fan rädd för mig själv.

Det finns ingenting av bestående värde i den här filmen, ingenting som är skratt-roligt, ingenting som förvånar mig med historien för den är genomskinlig som gladpack MEN det som överraskar mig positivt är samspelet mellan Elizabeth Banks och Seth Rogen. Hon är bra och hon gör honom bra mycket bättre än han egentligen är och när filmen är slut slår det mig att Zack and Miri make a porno är för Seth Rogen vad Den engelske patienten var för Ralph Fiennes – i alla fall i MINA ögon och DET hade jag aldrig kunnat tro.

Nu ska jag gå och köpa såpbubblor.

Läs gärna vad mina filmspanande vänner har hittat för infallsvinklar på månadens tema: Fripps filmrevyer, Rörliga bilder och tryckta ord, The Velvet Café, Jojjenito, Flmr, Addepladdes filmblogg och Filmitch.

 

VI

Dom allra flesta vuxna människor kan säkert känna igen ett destruktivt förhållande när dom ser ett. Även om det kan vara svårt att se det när man är mitt inne i det själv så är det desto lättare att se det hos andra.

Tankar som ”vad ser dom hos varandra egentligen, dom bråkar ju hela tiden” och ”hen ser inte alls ut att må bra fast hen säger att livet är toppen” är vi nog många som tänkt om andra precis som att det går att hitta jobbiga scener ur sitt eget liv när man tittar i backspegeln. Det är den här igenkänningsfaktorn som jag tror är filmen Vi´s största tillgång.

Krister (Gustaf Skarsgård) och Ida (Anna Åström) är lärare och jobbar på samma skola. Utåt sett är dom som vilken man och kvinna som helst, det finns inget speciellt med nån utav dom, inget som sticker ut, inga direkta intressanta personligheter, inga extravaganta kläder eller hobbys, dom är helt enkelt som folk är mest eller som Sigge Eklund skulle ha sagt: fölk.

En okej man och en okej kvinna träffas, blir kära och flyttar ihop. Inget konstigt med det, sånt händer tusentals gånger dagligen. Det som också händer oftare än man kanske tror är att en helt okej man och en helt okej kvinna var för sig inte per automatik blir ett helt okej par. Många älskande par tar fram det bästa hos varandra men det finns också dom som tar fram det sämsta, som får den lilla otäcka Gollumen i hjärnan att väckas till liv och man vet inte varför.

På förhandsvisningen presenterade regissören Mani Maserrat själv filmen. Han beskrev den som ”en skräckfilm om relationer”. Jag håller med till viss del även om jag tycker det är ett lite klantigt epitet att lägga på en film då jag tror att det borgar för besvikelse snarare än att man bara tittar på filmen med öppna ögon. Ordet skräckfilm ger (i alla fall mig) associationer till blod, klafs och ond bråd the-Hollywood-way-död och Vi är ingen sådan film. Vi är en film som med små och enkla medel visar hur ord och enkla handlingar kan vara helt förödande för en relation.

Men vad gäller Mani Maserrat så tror att han får kolla att passet är aktuellt och preppa en necessär för det kan bli åka av nu. Jag tror nämligen att Maserrat, Skarsgård, Åström och Vi kommer att göra uppmärksammade nedslag på många filmfestivaler världen över och jag tror att Vi blir för 2013 vad Äta sova dö var för 2012: en brutalt naken skildring av en verklighet många känner igen sig i. Att jag själv känslomässigt inte överrumplades av varken Äta sova dö eller Vi är en annan femma.

Vi är en osedvanligt närgången och naken film som kommer att kännas ”genuint svensk” i mångas ögon. Det närmaste jag kommer i jämförelse är Jag är nyfiken gul från 1967 med en naken Lena Nyman och en naken Börje Ahlstedt i huvurollerna. Här är det en naken – och modig – Gustaf Skarsgård och en naken – och modig – Anna Åström som visar varenda millimeter av sina kroppar på bioduken och jag tror precis som Maserrat att publiken kommer delas i två läger, dom som verkligen gillar filmen och dom som verkligen inte gör det. Den är inte helt enkel att ta till sig och att dialogen bitvis haltar förvånar nog ingen som är van att se svensk film men det är ett fint hantverk och utomordentligt skådespeleri. Med beröm godkänt!

Jag såg filmen med Jojjenito-Johan, Fripps filmrevyer-Henke och Har du inte sett den-Johan. Klicka på namnen för att läsa deras tankar om filmen. Vill du se en intervju med Gustaf Skarsgård där han pratar om filmen så kan du klicka här (intervjun startar 4.46 in i programmet).

Veckans klassiker: ZORBA

Har du nån gång stött på en främling som är din totala motsats men som på nåt vänster förändrat ditt liv? Skulle du våga släppa in en sån person i ditt liv? Skulle du tordas utmana dig själv? Känner du nån Alexis Zorba?

Basil (Alan Bates) är en prudentlig engelsman på resande fot mot Kreta där han har ärvt en bit mark och funderar på att göra affärer. På båten dit träffar han Alexis Zorba (Anthony Quinn), en tufsig grekisk man, en livsnjutare som tar dagen precis som den kommer. Zorba erbjuder sig att hjälpa Basil, om inte med annat så med arbetskraft. Han är en händig man som inte har problem med att hugga i, han är van att jobba och gör det gärna. Dom båda männen följs åt och på nåt vis startas en vänskap som är lika förvånande för dom båda. Dom är liksom så olika som två män kan bli, men ändå inte på nåt vis.

Det finns en klassisk scen från filmen som många har sett och det är när Anthony Quinn ska lära sin nyfunna kamrat att dansa (klippet kan du se här). Scenen i sig har aldrig sagt mig nåt speciellt och heller inte fått mig att vilja se filmen. Det är synd. Tänk om jag hade fattat lite tidigare vilken PÄRLA Zorba är. Tänk att jag aldrig sett Anthony Quinns storhet som skådespelare, inte förrän nu. Han är enastående den mannen! Vilket porträtt han gör av den härlige Zorba. Vilken lust jag får att rymma, att dricka vin med en orakad man, att åka runt på grekiska öar, äta tsatsiki med fingarna och dansa barfota på sandstranden tills solen går ner och upp till tonerna av nåt ostämt dragspel.

Jag vet dom som läser resetidningar och bildgooglar paradisöar när vädret är piss, plånboken tom och längtan bort blir för stor. Jag vet dom som tittar på Mamma Mia också och nej, jag är inte en av dom, inte i detta sammanhang, jag är mer Det stora blå-ig, mer ”jag-vill-åka-till-Taormina-och-äta-spagetti-frutti-di-mare-och-väsa-Roberto-and-an-elevator-isn´t-that-enough”. Men från och med nu kommer jag titta på Zorba när jag längtar bort och jag har inga problem med att se den i färg trots att den är svartvit.

Vid en omtitt är det inte omöjligt att betyget höjs ett snäpp, så känns det nu. Så jäääkla mysig film!

GOLDENEYE

Att se film tillsammans med ett gäng ungdomar kan vara klurigt. Att välja ut en Bondfilm att se tillsammans med ett gäng ungdomar som inte kan stava till Sean Connery är inte heller så lätt, eller att dom ser på filmer gjorda på nittonhundratalet som ”gamla” – Forrest Gump exkluderad.

Det som gjorde att jag kunde utröna ett liiitet jubel när Goldeneye hittades på hyllan var att Izabella Scorupco inte bara var Bond-brud utan även ”känd från TV” och att Pierce Brosnan var ”pappan i Remember me”. Således var hela gänget rätt när filmen började, en inställning som alltid hjälper en bra bit på traven.

För egen del minns jag Goldeneye som en perfekt Bondfilm, den första jag såg på bio som jag verkligen gillade och kanske berodde det på att Pierce Brosnan – för mig – var känd både från TV och som Remington Steele. Jag fick en riktig WOW-kick av filmen och trots att jag inte sett om den sen dess så håller jag den som nummer två i Bästa-Bondfilmer-genom-tiderna-listan (jag vet dock att många ser den som bottenskrap). Hur som helst, en spännande grej både att se om den och att se den med kids som tycker att Bond = Skyfall.

Jag får en liten svindelkänsla i magen när filmen börjar. Ja just ja! Bungyjumpet! Så härligt! Filmen tuggar sig vidare och presenterar Sean Bean. ”Där är ju han i Game of thrones! Han är skurk i ALLA filmer och han är en skurk som alltid DÖR i alla filmer”, säger en av tonåringarna och jag kan inte göra annat än att nicka förnöjsamt. Där är en som fattat grejen och som genomskådat baksidan av typecasting.

Det som förvånar mig med Goldeneye är att den inte åldrats så snyggt. Några av actionsekvenserna håller jättebra men flera känns väldigt mossiga, något som ungdomarna inte verkar känna av alls. Dom gillar det här och jag får nostalgiklump i magen och Xenia Onatopp (Famke Janssen) som har världens coolaste bondbrudsnamn imponerar inte på gänget alls. Inte Izabellas Natalya Simonova heller, hon som jag ser som den första på riktigt intelligenta bondbruden. Filmen däremot, den funkar. Hela gänget gillade den och så även jag även om den fräschör jag upplevde 1995 nu har transformerats till charm och inte mer än så.

Vi försökte enas om ett betyg och det gick förvånadsvärt lätt. Samtliga närvarande sa fyra och jag håller med men dom sa en annan sak som jag INTE håller med om. ”Goldeneye är bättre än Skyfall”. Inte en chans säger jag, men jag satt å andra sidan bredvid när dom sov sig igenom andra halvan av Skyfall. Här var dom übervakna hela filmen igenom. Bra betyg för en ”gammal” Bond.

Fripps filmrevyer håller som bäst på att metodiskt beta sig igenom hela Bondserien och här är hans tankar om Goldeneye. Movies-Noir är inte nådig mot filmen och Filmitch tycker såhär.