Månad: maj 2013

Publicerat

BIRTH

Utan egentlig baktanke blir det tredje lördagen på rad med en Nicole Kidman-film här på bloggen och i min värld är det bland det bästa som finns. Om jag fick bestämma skulle Nicole Kidman göra tio filmer (minst!) om året.

Men jag ska inte klaga, hon jobbar på bra och tack vare det så går det fortfarande att hitta ett fåtal filmer med henne som jag inte sett. Birth var en sådan film, en film jag medvetet valt att lägga på finhögen för en regnig dag.

Nu tycker jag det har regnat tillräckligt på alla möjliga sätt så jag pillade fram den sista Kidmanfilmen jag hade på lager och kröp upp i soffan. Birth. En historia om en man som dör och lämnar efter sig en sörjande fru, Anna (Kidman). Tio år senare får kvinnan besök av Sean (Cameron Bright), en tioårig pojke som hävdar att han är hennes man, reinkarnerad. Han är trovärdig, han är ihärdig och Anna har svårt att tänka klart. Pojken säger att han älskar henne och att hon inte ska gifta sig med sin nya kärlek, han sitter dessutom inne med massor med information, sånt han i rimlighetens namn inte borde kunna veta.

Rimlig är ett ord jag fastnar vid här. Är den här filmen rimlig? Är den trovärdig? Är det science fiction eller skulle det kunna vara sant? Om Anna får känslor för den unga Sean, är det pedofili? Filmen gränsar liksom mellan det smaklösa och det konstnärligt fantasieggande och min dom hamnar nånstans där emellan. Jag tycker filmen har ”nåt”, frågan är vad.

Visst är det en kittlande tanke det här med reinkarnation och visst gör idén sig bra på film. Jag har inte en tråkig sekund när jag ser filmen och hjärnan får jobba en del men samtidigt är det en film som jag troligtvis inte kommer att se om. Soundtracket komponerat av Alexandre Desplat är desto troligare att jag kommer lyssna på igen. Han är VÄLDIGT begåvad den mannen.

Publicerat

Fredagsfemman # 65 – En inplanerad film som får mig att överleva maj

5. Choose life. Choose a job. Choose a career. Choose a family. Choose a fucking big television.

Maj är en månad som jag tror finns till för att träna upp föräldrars tålamod. Har man barn i skolåldern som även är aktiva i nån form av idrott så är maj helvetet på jorden. Det är tusenmiljarders saker att komma ihåg. Avslutningar och grillkvällar och insamlingar och vårstädningar och inköp av skolavslutningskläder och planering av sommaren och samtidigt som magen gör hoppsasteg av lycka för att vårsolen tittar fram så syns det hur erbarmeligt skitiga fönstren är.

 

4. Choose washing machines, cars, compact disc players, and electrical tin openers. Choose good health, low cholesterol and dental insurance. Choose fixed-interest mortgage repayments.

Det är förresten inte bara fönstren som slammat igen över vintern. Nu syns det hur illa städade golven är. Och kaklet i köket och hyllorna och böckerna behöver dammas och balkonglådorna måste piffas. Ja herreguuuud det måste dom. Och bilen borde dammsugas. Det är ett freaking grustag på gummimattorna.

 

 

3. Choose a starter home. Choose your friends. Choose leisure wear and matching luggage. Choose a three piece suite on hire purchase in a range of fucking fabrics. Choose DIY and wondering who you are on a Sunday morning.

Det är nästan så jag glömmer vem jag är. Och varför. Och att jag har ett förjäkla bra liv och att isskrapan kommer att få vila några månader och att sommaren snart är här och det är myspysigt på balkongen och jag mår alldeles fint.

 

 

2. Choose sitting on that couch watching mind-numbing sprit-crushing game shows, stuffing fucking junk food into your mouth. Choose rotting away at the end of it all, pishing you last in a miserable home, nothing more than an embarrassment to the selfish, fucked-up brats you have spawned to replace yourself.

Film är så himla bra på det viset, det går att hitta guldkorn som stämmer in i alla känslolägen. Det går att bli glad av film, ledsen om man vill det, hoppfull, lugn, hyperaktiv, sömnig, inspirerad, transpirerad och svinarg. Men jag tycker att det bästa av allt är när jag ser en film som får mig att förstå hur bra jag har det. Hur det kunde vara. Det finns många som lever i misär men jag är inte en av dessa och det är jag tacksam för. Tacksamhet är en bra känsla.

 

1. Choose your future. Choose life.

Trainspotting. Danny Boyle. Think big, start small. När det gäller att jämföra liv är Trainspotting den ultimata filmen. Fy fan vad jag har det bra! Heja maj, jag kommer fixa det!

Publicerat

DONNIE DARKO

Jamen jomen, tro´t eller ej, nu är den här filmen äntligen sedd.

Visst har jag förstått att Donnie Darko tillhör den där högen av definitiva måste-se-filmer som varje filmnörd värd namnet ska beta sig igenom men att det var en film som samma filmnördar höjde SÅ till skyarna hade jag nog inte riktigt förstått.

Det Donnie Darko-diskuterades en del i kommentarsfältet på bloggen härom sistens och det gjorde mig nyfiken på filmen och när Henke bjöd hem mig på både mat, biorum och Donnie-sällskap nappade jag direkt. Nu fanns det ingen återvändo, nu skulle filmen ses och jag skulle förhoppningsvis kunna förstå vad hela hajpen handlade om.

Trodde jag ja.

Jag vet till en början inte om Donnie (Jake Gyllenhaal) är en helt vanlig deppig tonårskille eller om han skulle behöva en ordenlig psykisk utvärdering inlagd på en låst avdelning. Jag menar, att ha en låtsaskompis som heter Frank är ju liksom inge konstigt, inte ens att han är en kanin och att han pratar med basröst. Det konstiga kanske bara är att Frank inte är snäll. Frank är en läskig kanin och han får Donnie att göra både dumma och farliga saker och där får jag svaret på Donnies mentala status. Vore han en vanlig tonåring skulle han inte lyssna på en fjantig kanin även om denna erbjöd honom svaret på livets mysterier och till och med datumet då världen kommer att gå under. En vanlig tonåring skulle säga ”K-BRY DIN JÄVLA THÖNT” och sen fortsätta spela LOL som om ingenting hänt men Donnie gör inte det. Donnie förändrar världen på sitt eget mörka men ändå baktankesluga vis.

Jag har hela tiden känslan av att Donnie är en hygglig kille och att han har mycket att tacka sina föräldrar för. Mamma Darko (Mary McDonnell) och pappa Darko (Holmes Osborne) är ett par det är väldigt lätt att tycka om. Jag märker att jag sitter och mys-låter litegrann i fåtöljen när dom är i bild, jäklar alltså, vettiga sköna föräldrar som verkar tycka väldigt mycket om både varandra och sina barn ser man alltför sällan på film. Att dom dessutom tar Donnies ”annorlundaskap” på ett bra sätt, ser till att han får gå till en terapeut och att familjen möts vid middagsbordet varje dag känns bara så…sunt.

Men Donnie Darko är inte en sund film. Den är skruvad och svart och efter första timmen försökte jag genrebestämma den i huvudet men det gick inte. Jag skrattar flera gånger, gott dessutom och ibland blir jag lite rädd. Sen blir jag förvånad, sen är det collage-film-mys, sen är det knasbolligt och förunderligt och hela tiden jättebra. Slutet kommer abrupt fast ändå inte, det är mest abrupt för min hjärna. Hallååå liksom, hallåhallåhallå, vad är det som händer? Vad är det för sudokogeni som skrivit det här manuset? Attans.

Med ett Imdbbetyg på 8,1 och ett sånt här slut kan det inte bli tal om nåt annat än att Donnie Darko är en modern klassiker. Lite på samma sätt som en Webergrill. Eller hur Henke (<—— länk till recension)?

Publicerat

GONE BABY GONE

Gone Baby Gone har ända sedan den kom varit en film jag hållit mellan tummen och pekfingret på armlängds avstånd med en klädnypa över näsryggen. Lite som en välfylld blöja. Jag har på ett ganska osunt sätt avskytt den som pesten. Ben Affleck regisserar och hans bror Casey spelar huvudrollen och allting med filmen fullkomligt osar tarmrensningsprodukt.

Men så såg jag The Town och blev fullständigt knockad. Så såg jag Argo och blev inte lika begeistrad – men nästan. Hur som helst så gav dessa två filmer i regi av Ben Affleck mersmak nog för att jag skulle både våga och vilja sätta tänder och ögon i Gone Baby Gone. Så så fick det bli.

Filmen utspelar sig i dom inte helt trevliga områdena i Boston. Det är smutsigt, segregerat och eländigt och en fyraårig flicka försvinner från sin familj, en familj bestående av en drogmissbrukande mamma som det är svårt att tycka om. Medierna går bananas och skriver spaltmeter om försvinnandet men det hjälper inte, flickan kommer inte tillrätta. Flickans moster får liksom nog och anlitar privatdetektiven Patrick Kenzie (Casey Affleck) som hon hoppas ska kunna se på fallet med nya ögon. Och det gör han. Nya och fräscha ögon som gör att han ser utanför lådan och hittar ledtrådar som gör att filmen svajar både hit och dit, lite som en optimistjolle på Atlanten.

Filmen svajar i handling men inte alls i utförande, den är schysst filmad och har ett bra tempo från start till mål. Min fördom att Casey Affleck skulle dra ner filmen i dyn besannades till viss del, jag tycker fortfarande att han är ett mycket svagt kort i en rollista vilken-som-helst och han klarar definitivt inte av att bära en huvudroll på sina axlar. Kanske även han skulle prova på att regissera istället?

Övriga skådespelare – Michelle Monaghan, Morgan Freeman, Ed Harris (med flera) – hjälper filmen att bli helt okej, kanske även med ett plus i kanten men någon The Town är den inte. Inte för mig. Däremot skulle jag gärna se om den om nåt år eller två. Kanske växer den vid en omtitt? Nånting säger mig att det kan bli så.