Månad: juni 2013

Publicerat

EN SÅNG FÖR MARION

För första gången i mitt liv var jag på bio med ett sällskap gjort av trä.

I spöregn och släpandes på en longboard, visserligen packeterad i plast men ändå grymt otymplig att ha med sig på stan, slank jag in på en biograf för att ”sitta av” en stund i väntan på telningen som önskat sig denna i present. Med tre minuter tillgodo bad jag om en plats längst ut på någon rad till den film som började närmast i tid och vips, där satt jag på en riktig pissig plats, på en film jag inte direkt varit sugen på att se men nånstans kände jag mig ändå nöjd för longboarden fick en alldeles egen stol.

Tillsammans med en halvmeter trä på fyra blå hjul, femton pensionärer och en hel drös med genomsura kläder och paraplyer som förhoppningsvis skulle torka under visningen var det dags att lära känna ännu en i raden av buttra gubbar på film, Arthur i Terence Stamps gestaltning.

Trailern till En sång för Marion är ganska hemsk och nu med facit i hand även totalt missvisande. Trailern visar nämligen en film som handlar om en ocharmig bitter gubbtjuv som bara bitchar och buttrar medan hans fru sjunger i kör. Ännu en Clint Eastwood i Gran Torino? En fortsättning på Griniga gamla gubbar? Listan på grumpy snubbar på film kan göras lång och bara för att en lista är lång blir den inte per automatik intressant. Trailern till den här filmen kan alltså beskrivas med tre bokstäver. DUM och/eller FEL.

Arthur har varit gift med sin Marion (Vanessa Redgrave) sen urminnes tider. Dom är gamla och skröppliga men har aldrig förlorat vare sig kärleken eller respekten för varandra. Marion har behandlats för cancer och mår inget vidare men hon har en livsglädje som smittar av sig till alla runt omkring henne, alla utom möjligtvis Arthur som inte är nån glad lax direkt. Han tycker däremot väldigt mycket om sin fru, han vill vara med henne och det går att ana en viss svartsjuka när Marion umgås med sina körsjungande glada vänner.

Arthur och Marion har en son (Christopher Eccleston) som har en mycket god relation med sin mor och en mindre bra med sin far (nähä?). Körledaren Elizabeth (Gemma Arterton) kämpar energiskt på med panschisarna och lyckas få dom att ställa upp i en körtävling. Dom behöver ett mål helt enkelt.

Förra året kom en fransk film som hette Amour. Den handlar om ett gammalt strävsamt par där frun är svårt sjuk och mannen är den omvårdande. Amour vann en Oscar, Amour vann en Guldbagge, Amour vann mångas hjärtan men inte mitt. En sång för Marion behandlar exakt samma ämne men ur ett mer allmängiltigt perspektiv och – tror jag – betydligt enklare att ta till sig för den stora massan. Bortsett från några få sångnummer som jag tror ska fungera som fnisspauser så är filmen betydligt mer sorglig än den dumma trailern ger uttryck för. Jag hörde snyftningar redan till förtexterna och både jag och longboarden visade tydliga tecken på gråtmildhet, om inte annat så såg jag ett par redigt smink-randiga kinder när jag springande tog mig nedför trapporna till toaletten efter filmen. Longboarden viskade att cancer är bajs och jag håller med den.

Emmanuelle Riva var Oscarsnominerad för sin roll i Amour men efter att ha sett den här filmen så förundras jag över hur Vansessa Redgrave kunde bli bortglömd. Hon borde ha varit given en birollsnominering för det hon lyckas förmedla på den korta stund hon är med är banne mig filmmagi. Och Terence Stamp är så fin, så jättejättefin. Och tillsammans känns dom som det perfekta åldrande paret på film. Jag tror dom är kära på riktigt, SÅ fina är dom ihop.

En sång för Marion är en ledsam feel-good-film. Det är skratt och gråt, det är idioter och charmknuttar, det är kommunikationssvårigheter och rädslor och mycket kretsar kring den stora frågan, det där med att aldrig sluta våga växa som människa. Filmen fick mig att reagera jättestarkt och jag är väldigt glad att slupen såg till att jag fick se den. Jag tror att den hade passerat mig både fort och osynligt annars.

Publicerat

Fredagsfemman # 71

5. Bronson Pinchot, var tog du vägen?

Han spelade Serge i Snuten i Hollywood och letade sig in i mitt tonårshjärta med sin helt fantastiskt snygga näsa. Han hade en liten roll i True Romance och i Före detta fruars klubb men så mycket mer av bestående värde har det inte blivit även om Imdb-listan över filmer och TV-serier han varit med i är lång. 2013 kan han stoltsera med rollen som The Beaver i filmen Kung Fu and Titties, en film som knappast lär leta sig in i dom finaste salongerna. Men hallå, vad hände? Du var ju bra. Du hade ju framtiden för dig. Bronson Pinchot, skärp dig. Kom tillbaka!

 

4. Hur många chanser ska en tråkig film få innan man ger upp?

Jag har hållit på att traggla mig igenom en speciell film i veckor nu. Den är inte jättedålig men tillräckligt ointressant för att jag ska somna ifrån den och behöva spola tillbaka varenda gång jag tittar. Hur många börja-titta-gånger borde en film få på sig innan man borde ge upp? När det gäller böcker ger jag dom hundra sidor. Är jag inte inne i boken då, bye bye. När det gäller en film har jag uppenbarligen en oändlig källa av tålamod. Är det vettigt egentligen?

 

3. Sommarbio, kanske det bästa som finns?

När solen skiner eller när det regnar. Ensam, med ett sommarlovssegt barn eller med en vän. När man har alldeles för lite kläder på sig och fryser under ventilationsblåset eller när man tagit på sig en extra tröja och håller på att svettas ihjäl. När filmen är precis sådär hjärndöd och välgjord som man önskar eller när det blev en stor gäsp. Sommarbio är alldeles underbart och jag har inte det minsta dåligt samvete att jag kryper in i biografmörkret några timmar en solig sommardag. Varför skulle jag ha det? Jag gör ju det jag tycker är det roligaste som finns och det är INTE att sola.

 

2. Sofia Coppola är tillbaka!

Sofia Coppola är lite som Woody Allen tycker jag. Även om filmerna hon gör inte alltid blir perfekta så har hon en imponerande hög lägstanivå. Ikväll har The Bling Ring premiär. Känns som en måste-ses-film.

 

 

1. Gröna Lundh

Idag blir det berg-å-dalbanor, langos, spöktåg, velande om jag ska åka Eclipse eller inte, glass i stora lass, Petter på scen, Nyckelpigan, Lustiga huset, Bläckfisken i solnedgång, chokladhjul och mysipys på min forna arbetsplats från dom öppnar tills dom stänger. Med åkband, linser, kalasbyxor och ett helt gäng både stora och små människor som jag tycker om. Snälla, inget spöregn nu bara!

Publicerat

PARKER

På förra filmspanarträffen diskuterades det om det går att tycka om en film riktigt mycket om alla karaktärer i filmen är osympatiska. Går det att göra en kommersiellt framgångsrik film utan en hjälte, utan någon karaktär man som tittar ”håller på”? Finns det någon riktig blockbuster som lyckats med det? Mig veterligen gör det inte det men jag kan ha fel.

Jag tycker att osympatiska filmkaraktärer kan vara väldigt intressanta att titta på så länge jag känner nån form av mänsklighet skina igenom. Jag behöver inte kunna identifiera mig med dom men jag behöver kunna förstå deras agerande. Huvudrollen i den här filmen spelas av Jason Statham och hans figur Parker är allt annat än en snubbe jag borde gilla. Han är en rånare, en kriminellt belastad man, det är ingen ordning på honom alls. Han gör en storstöt tillsammans med sitt rånargäng med Vic Mackey i spetsen (f´låt Michael Chiklis, men för mig kommer du alltid vara Vic Mackey i The Shield) men gänget förråder honom, snor alla pengarna och lämnar honom för att dö, misshandlad och skjuten i ett dike.

Parker överlever såklart (annars hade det blivit en kortfilm) och han ger sig ut på hämnarstråt. Så småningom hamnar han i Palm Beach och som så många gånger förut korsas hans väg av en kvinna som kommer förändra hans liv en liten stund. Mäklaren Leslie Rodgers (Jennifer Lopez) sitter också i skiten, dock inte samma typ av skit som Parker men dom kan dra nytta av varandra. Om dom vågar.

Jag tycker inte om Parker, jag tycker inte om Leslie men jag förstår dom båda. Tankarna kring det här med osympatiska karaktärer fortsätter snurra och tur är nog det för det är inte många hjärnceller som behöver arbeta under tittningen av filmen. Det här är en riktigt schysst thriller-action-rulle som följer genremallen 1A och som sådan är den absolut sevärd. Jason Statham gör det jag förväntar mig av honom, Jennifer Lopez faktiskt lite mer än så och det är kul att en såpass meriterad regissör som Taylor Hackford tagit sig an filmen. Det hjälpte nog på traven, i alla fall om man ser till personregin av Jennifer Lopez.

Idag skriver även Fripps filmrevyer om Parker men Flmr och Fimitch har också sett den.

 

Publicerat

AFTER EARTH

 

 

 

 

10 ANLEDNINGAR TILL ATT JAG TYCKER AFTER EARTH SUGER APRÖV.

1. När jag ser en film får jag alltid efter några minuter en känsla. Den kan vara bra, den kan vara lovande, den kan ge mig ståpäls, den kan få mig att vilja fly och den kan lukta surt men i nio fall av tio stämmer den känslan även på resten av filmen. Redan dom första scenerna av After Earth gav mig det-är-nånting-som-inte-stämmer-vajbs. Scenografin kändes billig, det var noll kemi mellan skådespelarna och segelduk användes som nån scenografiskt nyskapande wohooo-pryl. Kom igen! Var och varannan svenne skippar markisen och köper en segelduk på Blocket för att skugga altanen. Det här utspelar sig tusen år framåt i tiden. Filmen försöker andas high tech. Det går inte riktigt fram.

2. Kitai (Jaden Smith) har en pappa som heter Cypher (Will Smith) och Cypher är nån värstingmilitär och en frånvarande pappa som Kitai givetvis har som måttstock för en lyckad man. Kitai vill också bli militär. Såklart. Han vill också springa fort och döda. Såklart. Han får chansen att visa sina färdigheter när deras farkost kraschar på jorden, alla dör utom far och son och Kitai tvingas att ensam ta sig från A till B för att rädda pappan, jorden, sig själv och hela tjofaderittan. MEN han måste inhalera ballerinakakor för att kunna andas.

3. KAN NI SOM BESTÄMMER VILKA MANUS SOM BLIR FILM GE FAN I ATT GE EN MASSA PENGAR TILL IDIOTER SOM SKRIVER IN KVINNOROLLER SOM DENNA:

DEN VACKRA FRUN SOM SITTER HEMMA OCH VÄNTAR – GLAD, LOJAL OCH FULL AV ENERGI OCH TÅLAMOD – PÅ EN FRÅNVARANDE, SNYGG OCH GIVETVIS FRAMGÅNGSRIK ÄKTA MAN MEDAN  HON TAR HAND OM SÖTA BARN, ETT PERFEKT HEM, SITT JOBB OCH SITT OKLANDERLIGA YTTRE OCH NÄR MANNEN NÅN ENSTAKA GÅNG PALLRAR SIG HEM ÄR HON FÖRSTÅENDE SOM EN JÄVLA BEDÖVAD KO OCH PRATAR MED SPÄD, VÄN OCH LITE HES PEDAGOGISK RÖST SÅ ATT MANNEN FÖRSTÅR ATT HAN NOG BEHÖVER GE SITT BARN KVALITETSTID. MEN HON RETAR INTE UPP HONOM. HON HÖJER INTE RÖSTEN, VISAR INGA KÄNSLOR, BLINKAR BARA SAKTA OCH LER MED ALLA TÄNDER SYNLIGA. SOM MAN SKA.

Jag hade kunnat skriva en text enbart om hur energiskt jag avskyr alla  ”Fru Cypher” i filmhistorien. Nu blev det inte så. Men att Sophie Okonedo som spelar mamma/fru dessutom kramar sitt barn enbart med handflatan gör inte att jag tycker bättre om henne. Hon är inte bara irriterande, hon är läskigt iskall också.

4. Ja, jag somnade. Jag sov nog ett bra tag men verkar inte ha missat nåt väsentligt av handlingen. Det är inget bra betyg på en film. Att jag vaknade och förbannade mig själv att jag inte var mer trött är inte heller nåt plus. Eller när dom säger i filmen att dom hunnit halvvägs i sitt letande, då får jag brainfreeze. Halvvägs? Vad fan menar dom? Är det Ben Hur? Är filmen fyraochenhalvtimme lång eller vadå? Nej den är 100 min. Världens längsta hundra minuter.

5. Filmens enda positiva inslag är scenerna med Zoë Kravitz. Hon spelar Kitais döda syster Senshi och hon har en fantastisk utstrålning. Tyvärr är hon knappt med alls. Det känns som att Will Smith, som är upphovsman till själva storyn, medvetet har eliminerat alla risker att ta bort fokus från sonen. Det här är Jadens film. Hade Senshi varit en lillasyster hade hon säkert haft mer screentime och antagligen spelats av Willow Smith.

6. Jag kan inte säga att jag läste eftertexterna sådär jättenoga men jag kan ana att folket bakom filmens effekter hette Jeff och Buck och Jason och Patch (och 204 pers till med samma typ av namn). Det känns som att dessa män (och kanske någon kvinna)  har orden ”you have to go fucking CGI-bananas” i sin arbetsbeskrivning. Det är apor och kattdjur och orm, det är stor fågel, det är småfåglar och en vulkan som ser ut som en dålig fototapet. Det är valar, flygande insekter, vattenfall, segeldukar – många många segeldukar – och det är Ursa som är nån form av alienmonster specialdesignad att leta upp människor och döda dom. Dom känner av feromoner vi människor utsöndrar vid rädsla, det är så dom letar upp oss. Bestarna är nämligen blinda. Smart tänkt vid uppfinningen av dom. Not.

7. När en film har logiska luckor bredare än luckan mellan Thore Skogmans framtänder så kopplar den überkritiska delen av hjärnan in. Jag hamnar i trotsåldern. Köper jag inte grundhistorien så köper jag inte nåt alls. Cyphers ben har gått av. Han försöker rädda benet genom att trycka in en slang mellan ingångshålen i benen. Byxbenet är trasigt, dom blodiga såren syns tydligt. I nästa scen har han byxor på sig igen. Hela. Rena. Obegripligt.

8. Det finns en scen filmen där Kitai blir biten av nån skalbaggsliknande blodigel (?) och blir förgiftad. I dejtingkomedin Hitch får Will Smiths karaktär en allergisk reaktion, en anafylaktisk chock. Det är samma nu-är-det-elefantmannen-på-gång-snart-spricker-ansiktet-masker användes som användes i båda filmerna (såhär såg det ut i Hitch) och jag kan riktigt se Will Smith med tårar i ögonen tokskrika ”That´s my boy!” när tagningen sitter.

9. När filmen är slut och jag ser M. Night Shyamalans namn som regissör slog det mig, javisst ja, det var ju HAN. Jag visste det nånstans i bakhuvudet men hade inte tänkt på det under hela filmen. Som Johan sa, vad är det med den mannen som gör att han tar fram det absolut sämsta i alla skådespelare? Jag håller med. Shyamalan lyckas få till och med Will Smith att underprestera, snubben som skulle kunna sätta guldkant och skönt schvung på en begravning.

10. Jag pratade med Sofia innan filmen och hon konstaterade att det bästa med After Earth är att man VET att den inte kan vara sämre än The last airbender. I viss mån har hon rätt. I min värld är den här inte sämre, det blir remi.

 

 

Vi var ganska många Filmspanare som genomled den här filmen i lördags. Finns det någon som gillade den? Spännande läsning väntar på dessa bloggar: Rörliga bilder och tryckta ord, Fripps filmrevyer, Jojjenito, The Velvet Café, Har du inte sett den.

Publicerat

THE WOMAN

För nån vecka sedan skrev jag om manlighet här på bloggen och i början på juli kommer fortsättningen, kvinnlighet. Om jag inte redan hade skrivit klart det inlägget hade jag mycket väl kunnat skriva om den här filmen och enbart den.

Kvinnlighet som miljö och arv, kvinnlighet som fördom i mina och andras ögon, hur gestaltas den på film? The Woman har så många olika mer eller mindre starka kvinnoporträtt att det skulle gå att skriva en doktorsavhandling om kvinnlighet bara genom att dissekera filmen en smula. Det tänker jag inte göra men jag tänker skriva en hel del, det är nämligen en väldigt intressant film både ur kvinnlig och manlig synvinkel.

En liten småstadsidyll. En dysfunktionell familj. En kuvad fru, en störd man, en söt lillasyster, en brådmogen mellanbror och en storasyster som med kort svart hår ses som egen i sin omgivning. Pappan Chris gillar att vara ”man” i betydelsen familjens överhuvud. Han säger hur saker och ting ska vara, han bestämmer, hans ord är lag. Han gillar även jakt, geväret känns som hans bästa vän, som en metallisk förlängning av högerarmen.

På en liten kvällsjaktrunda ser han en kvinna vid vattenbrynet. Smutsig, trasig, djurisk och i hans ögon – förstår jag – fascinerande. Vid blotta åsynen av henne får han en idé. Han ska tillfångata henne, låsa in henne i källaren och göra henne till en civiliserad och ”riktig” kvinna. Det ska bli familjens gemensamma uppdrag, nåt att samlas kring, hjälpas åt med.

Ur manlighetssynpunkt så känns Chris som en klassisk grottmans-man. I sitt arbete som advokat är han välklädd och belevad men när han kommer hem åker camobyxorna på. Chris använder härskartekniker, han utnyttjar sin kroppsliga styrka för att få som han vill, han förgriper sig sexuellt på dom han ser som sina ägodelar och han lyckas få kvinnorna i sin närhet att känna att dom inte är värda leran under hans skor. Han använder sig även av våld på det sättet Filmmedia skrev om på manlighetstemat, ett sätt som där beskrivs som vanligt men som jag sällan lagt märke till i nyare filmer. Summan av detta är en man som jag personligen skulle vilja gå loss på med en spikklubba.

Kvinnorollerna är välskrivna och komplexa. Det är ingen uppenbar förenkling av verkligheten manusförfattaren och regissören Lucky McKee pysslat med här, han har låtit dom kvinnliga karaktärerna visa kvinnlighet på väldigt många olika sätt. Det är hela spektrat och jag gör inte bara vågen för att det är vågat, jag gör det för att det är alldeles lysande genomfört. Mamman som blundar för verkligheten, som vill vara den goda frun. Dottern som uppenbarligen behövt stå ut med pappans nattliga besök under många år. Lillasystern som ännu inte tagit skada av sin omgivning. Lärarinnan med den korta kjolen som genomskådar och bryr sig och så skogskvinnan, hon som lever på rått kött och som dödat med sina bara händer så länge hon kan minns.

Som film betraktad är det här perfektion. Manuset är lysande, skådespelarna är grymma, det är vackert filmat, musiken förhöjer stämningen och filmen har väldigt många bottnar. Den är gripande, vidrig, väldigt blodig, grym och tänkvärd och detta paketerat i nåt som känns fräscht och nyskapande.

Jag önskar att jag hade kunnat se de här på bio, jag undrar hur jag hade reagerat då med tanke på hur jag försvann in i filmen trots att jag såg den på en liten laptop. Så jävla bra helt enkelt!

I avsnitt 8 av filmpodden Snacka om film pratar jag mer om den här filmen – och en massa andra härliga skräckisar. Klicka här för att komma till hemsidan.

Publicerat

MÅNDAGAR MED MADS: COCO CHANEL & IGOR STRAVINSKY

Vilket spännande par, den franska modeskaparen Coco Chanel och den ryske kompositören Igor Stravinsky! Synd bara att det inte går att ta reda på om historien är riktigt sann.

Igor Stravinsky satte upp sin Våroffer i Paris 1913 till publikens fasa. Hade dom haft med sig ruttna tomater i handväskorna hade det blivit tomatsås över hela scenen, såpass illa tyckte publiken om detta nyskapande verk. Coco Chanel var också på plats men hon hade inga problem med varken musiken eller dansen, hon älskade det.

Sju år senare lever Stravinsky med sin familj i exil i Paris efter den ryska revolutionen. Coco själv har blivit väldigt framgångsrik och hon erbjuder Igor, hans fru och deras fyra barn att bo tillsammans med henne på hennes stora gods i Garches. Han tackar ja.

Igors fru sedan många år lider av tuberkulos och jag vet inte om det är en ursäkt till att han inleder ett förhållande med Coco eller om det är en förklaring, men det känns som om filmen lyckas att inte ta ställning till vilket. Det är inte så vanligt. Oftast fokuseras det på att mannen är en gris eller att den äkta makan är alltför sjuk för att kunna tillgodose mannens sexuella behov eller en kombination av dessa två men den här filmen pekar inte på något av det som en lösning. Igor Stravinsky framställs som en hygglig man och framförallt som en väldigt närvarande pappa. Han ger av sin tid till barnen både kvalitativt och kvantitativt utan att tycka det är det minsta konstigt och han står länge och lojalt kvar vid sin hustrus sida. Han känns helt enkelt som en familjefar som bara inte kunde motstå Coco Chanels tunna hals, urringning – och makt.

Mads Mikkelsen spelar alltså en rysk man med ryska som modersmål men som ändå behärskar franska flytande efter många år i landet. Går det att höra nån danska mellan raderna? Nä. Han är grymt trovärdig som Stravinsky, så pass trovärdig att jag glömmer bort att det är Mads jag tittar på. Snyggt jobbat!

Filmen i sig griper inte tag i mig, relationen Igor och Coco emellan känns inte alls så passionerad som filmfodralet vill påskina och vetskapen om att historien kan vara påhittad retar mig. Förhållandet är inte mer än ett rykte, det skulle kunna vara som det framställs i filmen men det troliga är att det inte var så. Det troliga är att det var en natt eller två, inte mer än så.

Filmens absoluta höjdpunkt är i början, hela scenen med premiären av Våroffer på Théâtre de Champs-Élysées. Spektaklet, musiken, scenografin. Resten av filmen är väldigt mörk filmad, sådär som en del skräckfilmer kan vara, att det måste vara bäcksvart i rummet för att det ska gå att se allt som händer eller att man får ställa upp ljuset på TV:n. Synd tycker jag – och kanske lite onödigt.

Filmen:

Mads:

Publicerat

ANYTHING ELSE

I ett förhållande är det alltid den ena parten som bär det tunga lasset. Så står det på filmaffischen, då känner jag att det måste vara sant. För det kan väl inte vara sant av den andra anledningen, den att jag är 40 år gammal och VET det av egen erfarenhet? Klart det inte kan vara så. Det här är en film och film är inte samma sak som verkligheten, inte ens i en Woody Allen-film.

Woody Allen har i stort sett alltid varit – och är – på pricken rätt vad gäller tillsättande av rätt skådespelare i rätt roller.  Jag vet dock inte vad för svampar han åt 2003 för Anything Else är inte rätt på en fläck. Jason Biggs har precis filmat den tredje American Pie-filmen och är kanske jättespännande i Woodys ögon och visst är han perfekt som den osäkre pinsamme Jim Levenstein med en äppelpaj runt könet men han är långt ifrån någon snabbsnackande beige-kavaj-klädd-Woody-Allen-wannabe-författaryngling och definitivt inte någon som klarar av att hålla en hel film på sina axlar. Han klarar inte av att ha sin egen flickvän på axlarna. Han har knappt axlar.

Jerry Falk (Biggs) är så dum, korkad och upp-över-öronen kär att det faktiskt inte handlar om att dra ett tungt lass i förhållandet, det handlar om att öppna ögonen och se att han blir behandlad som skit av en egocentrisk och notoriskt otrogen tjej med rådjursögon. Detta rådjur Amanda i Christina Riccis gestaltning kan vara hur söt som helst men hon är fullständigt vidrig. Och hennes mamma (Stockard Channing) som tvångsinflyttar sig i lägenheten och snortar kokain med one night stands är inte ett dugg bättre. Och Woody Allen själv spelar David Dobel, en 60-årig författare och en riktigt skjutglad nöthjärna, ganska långt ifrån dom roller han vanligtvis skriver till sig själv. Han pratar dock som vanligt, energiskt och utan att stanna upp vid komiska oneliners. Jason Biggs försöker sig på att prata likadant och det funkar inte alls. Han är makalöst felcastad här, en snällare omskrivning för apdålig.

Den här filmen är konstig. Det finns egentligen ingenting jag gillar med filmen annat än att det är en Woody Allen-film. Musiken, stämningen, ett skönt flow, värmen som sprider sig i bröstkorgen bara av att se typsnittet på förtexterna, jag blir liksom lugn även om filmen i sig är allt annat än bra. Men även en icke-bra Woody Allen-film är sevärd i mina ögon, så underligt fungerar min hjärna och även om jag skulle vilja lägga filmen i en jutevävspåse och tjonga den över axeln för en snabb promenad till återvinningsstationen så kan jag inte riktigt göra det. En dålig Woody Allen är nämligen bättre än en ganska bra nånting-annat. Fast godkänd kan det aldrig någonsin bli.

Publicerat

BAKSMÄLLAN 3

När hela arbetsplatsen ska bjudas på bio gäller det att välja film med omsorg. Det får inte bli för pretto, inte för barnsligt, inte nån film som är för okänd, inte nåt som någon i gänget redan sett, inte bara pang-pang, inte nån chic-flick, inte nåt med en massa pinsamma nakenscener, inte nåt som kräver hundraprocentig koncentrationsförmåga eller nåt som riskerar att delar av kollegorna lämnar salongen.

Så vad gör man? Vad gjorde jag? Hade jag gett två alternativ, en chans att rösta för eller emot så hade det med ens blivit två läger där det ena känt sig överkörda. Så jag gjorde det superenklaste: jag valde en av två filmer på repertoaren som jag inte sett OCH som passade in i visningstid. Renoir eller Baksmällan 3. Lätt val i det här sammanhanget. I rollen som filmkvällssamordnare fick jag även in en annan viktig grej i inbjudan: ”Jobbet bjuder på biogodis/popcorn – men inte på baconchips för det finns inget värre i en biosalong”.

Baksmällan 3 alltså. Den sista delen, den episka finalen, själva knuten på korven kan man säga. Nu skulle allt bakas ihop till ett värdigt avslut, Phil, Alan och Stuart skulle få en sista film på sig att manifestera sin manliga vänskap och denna gång helt utan en svensexa. Hur skulle det gå? Jo, faktiskt rätt bra.

I den här sista delen är det knas-Alan som freakat ur fullständigt när han slutat med medicinen och vännerna ska med gemensamma krafter köra honom till nån slags klinik. Alan själv har noll sjukdomsinsikt, ingen vilja ens att bli bättre/friskare/mer mentalt stabil/kunna föra sig i möblerade rum, han tycker allt är tjosanhejsan – ungefär som vanligt. Men det är Alan (Zach Galifianakis) som har filmens mesta och flesta scener och i mångt och mycket bär han filmen på sina axlar. Att den är så pass underhållande som den är är helt och hållet hans förtjänst. Filmens näst största roll är faktiskt – tyvärr – Leslie Chow (Ken Jeong). Precis som i dom andra två filmerna så är han den jobbigaste asiaten som någonsin gått i ett par skor, i alla fall vad gäller röstläge. Jag avskyr honom, så simpelt är det.

Men inte ens Ken Jeong kan få mig att dissa den här filmen. Den är mysig, den är underhållande, den är svindum men vad gör det? Man går inte på Baksmällan 3 och förväntar sig Det sjunde inseglet. Jag fick precis det jag ville ha och mitt biosällskap sa samma sak. Korkat, flamsigt, småcharmigt och ingenting man minns imorgon.

Här hittar du mina recensioner av Baksmällan och Baksmällan 2.

Publicerat

Fredagsfemman # 70

5. Lille Jaden

Det finns en snubbe, en liten snubbe, som heter Jaden Smith. Jaden Smith kommer bli en av nästa generations allra största skådespelare. Han har star quality som går att mäta med seismograf. Att ha kända föräldrar och få kändispartyn med bröstmjölken är ingen garanti för begåvning och det det visar Jaden Smith i alla filmer han hittills varit med i. Han visar att både generna och miljön blev helt rätt – och viljan, lusten, orken och utstrålningen. Ikväll har hans senaste film After Earth premiär. Pappa är också med.

4. Varför heter det jordgubbar?

Det finns ju ingenting jordigt över dessa röda gubbar. Dom är ju bara ljuvliga. Jag skulle kunna leva på jordgubbar och jordgubbar allena. Okej, lite syre och vatten också men annars är jag nöjd.

3. Fuldans är underskattat!

Jag har köpt George Michael Live in London på DVD. Det var dumt. De blir nämligen väldigt lite filmtittande hemma och väldigt mycket fuldans. Men det går inte att sitta still, det svänger ju och George Michael är en JÄKEL på att sjunga live. Barnen drar ner persiennerna och skäms lite men när dom väl är nere kan dom inte heller vara still. Bra motion är det. Och kul. Jag kan inte sluta dansa. Rejvpartyn, finns dom fortfarande?

2. Planet Terror-party

Planerna för mitt Planet Terror-party med kidsen framskrider. Nu skriker dom inte när jag tar fram DVD-fodralet. Jag vill ju bara få dom att fatta att världscoola stentuffa actiontjejer finns, dom behöver inte ens ha två ben för att meja ner bus. Rose McGowan är bara SÅ ball, Planet Terror är bara SÅ bra och det går att piffa hemma som om det vore vilken melodifestivalfest som helst, discoboll, ja varför inte liksom? Lite röd Jello på det så är partyt i hamn. Och kids som frivilligt stannar framför TV:n. Det kommer. Jag ger mig inte.

1. Sista filmspanarträffen innan det lilla sommaruppehållet

Nu har vi hållit igång Filmspanarna i 1,5 år. Tiden går så fort och snart är det sommar med en massa schyssta blockbusters som ligger och smyger i buskarna. Imorgon ses vi för en sista gemensam film innan den lilla filmspanarsemestern träder in. Och lite middag. Och kanske en öl. Eller två. Eller fem. Och jag har lovat han som väljer film den här gången att spela klarinett. Fan också. Det var trettio år sen sist.

Publicerat

BULLET TO THE HEAD

Revenge never gets old. Hämnd OCH Sylvester Stallone skulle jag vilja säga. Det känns som att tiden stått still när jag med blossande kinder tittar på den här filmens första minuter.

A film by Walter Hill. WALTER HILL! När såg man hans namn i schysst typsnitt sist? Var det The Warriors? 48 timmar? Red Heat? Hur som helst får jag riktigt sköna retrovibbar bara av att se namnet. Att Christian Slater är typ det sjunde namnet i förtexterna säger mer om Slater själv än om filmen.

Jag vet att vissa känner lycka av snabba bilar, dyra handväskor, blingade skor med höga klackar och smycken av rätt märke. För mig räcker det att höra Stallone prata. Så otroligt jävla simpel är jag. Jag behöver inte ens en bra film, för ingen vettig människa vid sina sinnens fulla bruk kan tycka att det här är en toppenrulle.

Stallone spelar mannen med filmvärldens lökigaste namn: Jimmy Bobo. Vem kom på det? Jimmy Bobo? Var är banjon Bobo? Nåja. Jimmy Bobo är i alla fall en yrkesmördare som på nåt knepigt sätt tvingas samarbeta med en tuff polis (Sung Kang) och målet med det hela är världens äldsta morot för att få nånting gjort – OCH för att skriva ihop ett actionfilmsmanus: hämnd.

Stämningen i filmen är skön, det är suggestiv munspelsmusik, Stallone är tatuerad och stencool och jag är helnöjd – även om filmen inte är nåt att bevara i en lufttät låda till barnbarnen. Och påminner inte en viss uppgörelse väldigt mycket om den i Cobra?

Fripps Filmrevyer-Henke har också sett filmen liksom Movies-Noir.

Publicerat

FILMSPANARTEMA: MANLIGHET

När månadens filmspanartema hade valts gick jag hem och spontangooglade.

Det går att hitta mycket intressant läsning om manlighet på nätet, sitter manlighet mellan öronen eller mellan benen, är det en folksjukdom och går det att köpa? Jag klickade på annonsen ”Spara 20-40% på Manlighet” och kom till bilder på herrparfym, klackringar, böcker om heder samt en mutta i plast. En sajt full med hederliga gamla fördomar alltså. Kan dom så kan jag! tänkte jag och kläckte idén till hur jag skulle närma mig detta tema. Manlighet a la fördomar på film såklart.

Jag har totat ihop en lista bestående av manliga stereotyper, av det vi redan i unga år genom filmens inverkan lär oss är män. Det är ingen inbördes rankning, inget rätt eller fel, bara fem synvinklar på manlighet som går att härröra till många många filmer genom historien.

5. Den tysta, starka behovslösa ensamvargen.

Här har vi westernhjältar, Franco Nero, Clintan i samtliga filmer och Rambo såklart. Killar som tänker fast det inte märks. Killar som känner fast det inte syns. Det här är stenansikten, ofta fåriga, ofta vindpinade, ofta brunbrända för det är män som gillar att befinna sig i skog och mark. Det här är män som kan överleva på ett ekollon om dan. Det här är män som med lätthet dricker kiss, syr ihop sina egna sår, dödar inkräktare mellan tummen och pekfingret och begraver en vän bara för att sekunden senare glömt att hen fanns, hämndkänslan har liksom tagit över och sorg, tårar och eftertänksamhet är inget för en hårding.

Det här är män i behov av noll, ingenting och ingen alls. Dom behöver inga vänner, ingen partner, inte kärlek, inte sammanhang. Det här är själv-är-bäste-dräng-män som symboliserar macholasse-delen av manligheten, dom som helt saknar uppskattning av mjuka värden och aldrig någonsin skulle lägga en spänn på terapi. Det finns ju hästar.

 

 

4. Den gapiga, plumpa, tjommiga, halvtjocka men rätt roliga killen som får tjejer som i verkligheten skulle vara helt utanför hans liga.

Adam Sandler. Alltid Adam Sandler. Nu gillar jag honom men gör man inte det finns det tusentals anledningar till att avsky både honom och hans filmer. Han får fungera som en centralfigur för denna typ av manlighet. Det här är en kille som i verkligheten knappast hade varit ihop med Salma Hayek (Grown-ups), Katie Holmes (Jack and Jill) eller Kate Beckinsale (Click). Det här är en kille som avväpnar allt med humor, som tar plats, som hörs, som kräver uppmärksamhet och som man som åskådare (och/eller flickvän) antingen tycker är supercharmig eller så spyr man. Andra skådisar i samma liga att hålla utkik efter är Seth Rogen och Jack Black, men det finns många fler.

Vad lär vi oss av detta? Vi tjejer lär oss att det är helt okej att vara ihop med snubbar som på pappret är nedköp och killar lär sig att oavsett hur dom beter sig, hur mycket dom än fiser, rapar, vrålar, larvar sig och ser ut så ÄR dom Guds gåva till kvinnorna. Punkt, flabb och pruttkudde på den.

 

 

 

3. Konkava hipsters som lyssnar på The Smiths och har tajta T-shirts med underfundigt tryck

Dom är smala, dom är svåra, dom är romantiker och intellektuella. Dom lyssnar på ”rätt” musik, dom faller för tjejer i blommiga knälånga klänningar och är oftast olyckligt kära. Dom skriver dikter, dom dricker thé, dom har husdjur, schyssta föräldrar, jobb, stor axelremsväska (gärna beige) och dyra hörlurar. Dom har inte körkort, kan oftast inte dansa och har en frisyr som alltid är aaaaningens för lång. Men bara aningens. Inte kort, inte långt, den ska bara ge känslan av jag-bryr-mig-inte fast i själva verket ligger det minutiöst fix och många nävar vax bakom.

Urtypen i denna kategori är Joseph Gordon-Levitts karaktär Tom i 500 days of summer. Denna typ av manlighet ser man sällan i blockbusters, nu snackar vi antingen (samtliga) amerikanska independentfilmer eller i flock på Medis i Stockholm.

 

 

2. Den gammaldags snygga mannen som kan konsten att klä i hatt

På vita duken har den här typen av man alltid funnits. Gene Kelly, Frank Sinatra, James Stewart, Gregory Peck, snygga män som nånstans är urtypen för vuxen manlighet. Det här är män som kan föra sig, som kan dricka en drink med stil, som artikulerar fint, som dansar med grace, som klär i hatt, fluga och käpp. Med putsade lågskor, med kortklippt hår, med sidbena som aldrig sliter sig och med perfekt strukna skjortor löser dom problem, flirtar med damer, fixar biffen, kör den sportiga bilen, konverserar och fungerar. Denna typ av manlighet genomsyrar i stort sett allt från reklampelare till programledare, till studenter, säljare, chefer och James Bond. Manlighet the old fashion way kan aldrig vara fel. George Clooney för traditionen vidare på filmduken, vem kommer efter?

 

 

1. Den uppumpade testosteronplastmannen.

Han glimrar ofta, mannen i den här kategorin. Inoljad från topp till tå med spelande muskler som beter sig som om dom levde ett eget liv och strax ska explodera. Dolph Lundgren som He-man, Dolph Lundgren som Ivan Drago, Arnold Schwarzenegger och Jason Momoa som Conan, där är extrema exempel i denna kategori. Channing Tatum, Dwayne Johnson och Chris Hemsworth befinner sig strax därunder och Taylor Lautner önskar inget hellre än att han fick vara en i gänget. Det här är män som får andra män att känna sig små i betydelsen fysiskt underlägsna. Det här är män som kan spräcka en kortärmad skjorta bara genom att öppna en syltburk. Det här är män som tror att kvinnor tror att stora muskler är detsamma som en frisk kropp.

Det här är den delen av den filmiska manligheten som minst antal procent av verkliga män kan känna igen sig i. Det är också den del av den filmiska manligheten som får mest utrymme på posters och reklam. Det här ÄR manlighet på film. Det här är manlighet som inte går att skapa enbart med CGI-effekter. Det krävs kött, blod, miljarders med träningstimmar, kemisk hjälp på traven och dunkvis med matolja. Det här är så over-the-top-maffigt att ingen kan värja sig, varken män, kvinnor, barn, djur – eller nötter.

Mina filmspanarvänner skriver också om manlighet idag. Det är alltid lika spännande att se hur dom tagit sig an temat. Klicka på bloggens namn för att komma vidare: Jojjenito, Rörliga bilder och tryckta ord, Filmmedia,  The Velvet Café, Fripps Filmrevyer, Flmr, Har du inte sett den och Except Fear.

Publicerat

PITCH PERFECT

Det här är en film som hamnat reklammässigt helt fel i filmdjungeln. Den liksom bara…försvann.

Jag försökte bjuda med mig någon på pressvisningen men ingen ville följa med. Om det var jag eller filmen som inte lockade vet jag inte men det känns bättre för egot att tänka filmen. Samtidigt hör jag Henrik Johnsson prata om filmen på Mix Megapols morgonprogram. Han pratar om att den handlar om kvinnor som reser till Afrika för att köpa sex och att han inte kommer att vilja se den på bio. Sen blir det reklampaus och när snacket återupptas har han uppenbarligen blivit uppdaterad. Pitch Perfect och Paradis: Kärlek må ha haft premiär samma dag men några likheter för övrigt finns inte.

Pitch Perfect handlar om collagekids som tävlar i a capella-sång. Den handlar om tjejgruppen Barden Bellas och deras antagonister, killgruppen Treblemakers. Den handlar om vänskap, om kärlek och om passionen för att sjunga covers utan instrument som hjälpmedel.

Jag ser det själv, handlingen i skriven text ser bara SÅÅÅÅ freakin båring ut och jag förstår med ens att det är en svår film att sälja in. Vilka är målgruppen? När jag tittar på dotterns ansikte under filmens gång så förstår jag att hon definitivt är det som följare av TV-serien Glee. Jag har å andra sidan inte sett ett enda avsnitt av Glee men gillar ändå filmen väldigt väldigt mycket. I sina bästa stunder får jag vibbar från både Community och The Mighty Wind och strösslar man sedan med Ace of Base-a-cappella-hyllning, lite Agnes, Europe & Roxette så är jag i alla fall jag känslomässigt hemma.

Anna Kendrick borde vara aningens för gammal för att ro hem rollen som collagestudenten Beca men hey, är hon bäst eller? Ja det är hon. Hon är GRYM! Rebel Wilson rockar som Fat Amy och Brittany Snow är skönt Reese Witherspoon-lik i rollen som Chloe. Det här är Girl Power i musikfilmsform och jag blir redigt underhållen filmen igenom. Det här var inte sista gången den här filmen visas i mitt hem, så mycket kan jag säga utan att lova för mycket.

Mitt betyg:

16-årig dotters betyg:

14-årig sons betyg:

 

 

Publicerat

MÅNDAGAR MED MADS: A ROYAL AFFAIR

Vi börjar sommarens filmresa med Mads Mikkelsen som ciceron i hans eget hemland: Danmark.

Det är 1760-talet och i Danmark regerar Kung Christian VII (Mikkel Følsgaard) , en riktig knäppgök. Den unga engelska prinsessan Caroline (Alicia Vikander), tillika kusin med den danske galenpannan, får den stora ”äran” att bli bortgift med honom och 1766 blir hon drottning av Danmark.

Den här Christian är ingen lätt man att handskas med och han blir en hård nöt för Caroline att knäcka. Hon ska alltså leva resten av livet med honom, jag får gåshud och förslitningsskador på insidan av ögonlocken, jag vill bara blunda och drömma mig bort och det är JAG det. Jag sitter i min egen soffa och tittar på karln, Caroline bor med honom, sover med honom och – nångång ibland – ligger med honom, även om han hellre föredrar, som han själv säger, storbystade horor.

På en resa till Tyskland hittar Christian en läkare han får tillit för, Johann Friedrich Struensee (Mads Mikkelsen). Denne Johann får följa med honom hem och blir Christians mentala och handlingskraftige högra hand, kanske till och med hans hjärta OCH hjärna. Att han ska fatta tycke för Caroline känns inte direkt konstigt – och vice versa, men det är en affär så tok-dömd på förhand att det här med lyckligt slut bara är att glömma.

A royal affair är en bedårande film. Jag tycker väldigt mycket om den. Jag fastnade redan efter några minuter för stämningen, färgerna, musiken och den känslan höll i sig. Det är härligt att se en kostymfilm, en historisk film, där jag inte för en sekund känner att det är skådespelare som agerar. Alicia Vikander är hundraprocentig som drottningen och hon pratar felfri danska (så långt jag med min tveksamma danska vana kan bedöma i alla fall) och att Mikkel Følsgaard lyckas spela dåren på tronen utan att spela över ska han ha en eloge för. Mads Mikkelsen passar givetvis som handen i handsken i rollen som den (med)mänskliga läkaren och jag misstänker att mängden kvinnor i världen som har honom som frikort har fördubblats efter denna film och oscarsnomineringen i fjol.

Filmen är uppe och nosar på det allra högsta betyget men når inte riiiiktigt ända fram. Men det ÄR nära.

Filmen:

Mads:

 

Publicerat

SOMMARENS TEMA: MÅNDAGAR MED MADS

Det här är Mads Mikkelsen. Danmarks svar på vår Mikael Persbrandt eller Stellan Skarsgård om man så vill. Honom kommer du att träffa här på bloggen varje måndag hela sommaren då jag tänker försöka beta mig igenom en redig hög med filmer där hans namn och nuna finns med.

– Varför?

– För att han är bra.

– Javisst, men varför ett tema?

– Därför.

– Därför är inget svar.

– Jag vet.

– Svara bättre då.

– Okej. Därför att Mads Mikkelsen är intressant på så sätt att han är med i alla typer av filmer, hemma, borta, väldigt långt borta. Hans namn på en filmaffisch säljer biljetter både i Danmark, i Sverige och utomlands och jag vill försöka fundera ut varför.

– Varför vad?

– Varför han är så bra.

– Vet du inte det?

– Nej.

– Är han inte bara snygg?

– Haha. Nej.

– Tycker du det känns konstigt att bli intervjuad av dig själv?

– Schizat menar du?

– Ja.

– Ja.

Det här temat börjar idag och slutar när augusti blir september och däremellan kommer Mads med sin karakteristiska lugg att lotsa oss över hela världen. Jag tycker det ska bli en spännande resa för jag har just nu ingen aning om var vi landar, jag vet bara att det ska bli kul. Som den bästa av semesterresor.

Jag hoppas att du vill följa med mig ut på den här filmiska sommaresan i princip jorden runt. Strax kommer första etappen.

 

 

Publicerat

THE LAST STAND

Hö-hö. Eller kanske he-he. Så känns det när jag ser postern för The Last Stand, fördomarna liksom bara kommer till mig, som syner från framtiden för en spåkvinna.

Postern är ett collage som tillsammans blir symbolen för en redig hardass snubbefilm. En affisch som luktar folköl och chips med smak av sourcream and onion. Fötter med smutsiga tubsockor som vilar på det rökfärgade soffbordet. Den mongoliska ökenråttan Vinnie Jones springer omkring i en bur som städades sist när Clinton var president. Det rapas. Det fjärtas. Det skrockas. Lyckan är fullständig när det vankas snabba bilar, actionfest, ett manus med noll IQ och en stenhård Arnold i huvudrollen.

Jag tycker inte så mycket om öl. Jag äter hellre ostbågar än chips. Jag äger inga tubsockor och skulle jag ha en råtta skulle den heta Cesc Fàbregas. Och snubbefilm eller ej, en redig actionrökare tackar jag sällan nej till, inte när Arnold Schwarzenegger kravlat sig ut ur solduschen och försöker visa sig från sin allra fräschaste sida. Efter hans inhopp i Expendables 2 trodde jag hoppet var helt ute med honom, han var rent HEMSK där, pinsam nästan.

I The Last Stand är han inte pinsam. Det är som om tiden stått still eller som att vara en del av Tillbaka till framtiden. Det funkar! Filmen är alldeles lagom hjärndöd, den känns påkostad och den sydkoreanske regissören Jee-woon Kim (som mig veterligen främst gjort skräckfilmer förut) har fått till en störtskön känsla filmen igenom.

Fragment från andra filmer dyker upp i huvudet. Men in black (öknen), A history of violence (restaurangen), Mina jag och Irene (i början när Arnie får bilnycklar och förväntas vara ”snäll”), lite Fast and the furious, en hel del Clintan från dom senaste åren (rynkig äldre man) men främst känns The Last Stand som ett hopkok från rätt BRA actionfilmer från 80-talet.

Jag är helt enkelt nöjd. Och glad. Och mätt.

*raaap*

Flmr, Fripps filmrevyer och Movies-Noir har också sett filmen.