Jag jobbar i en färgbutik. Ibland stöter jag på problem som är mer intressanta än andra att försöka lösa, som till exempel när en målare ringer och gråter i telefonen och säger med skrovlig men sprucken basröst: Vad ska jag göööööra? Jag har satt åtta rullar svindyr tapet UPPÅNER?? Å det är tapeter med draaaaakar!
När jag inte jobbar i en färgbutik tittar jag på film. Ja, jag gör andra saker också men jag tittar ofta på film för att ”blåsa bort skallen” en stund, för att tänka på annat än arbete. När jag ser en film som i långa stunder får mig att tänka på jobb och endast jobb, är det då en fungerande film? Är den bra? Tjänar den sitt syfte? Är den underhållande nog?
I Only God Forgives spelar nämligen just precis den där uppånedvända draktapeten en mycket stor roll, dock tapetserad helt korrekt i filmen. Två tankemantran rör sig genom mitt huvud. ”Hur lyckas man tapetsera åtta rullar fel? Märker man inte efter EN att draken ligger på rygg?” och ”Fy fan vad snygg han är, Ryan Gosling”. Fortfarande befinner jag mig på en nivå som inte är helt okej för en godkänd film. Jag är en betraktare, jag är BARA en betraktare och det som händer på duken har ingenting med mig att göra. Jag bryr mig inte. Det är som att gå på museum och beskåda konstverk. Vackert? Javisst. Spännande? Inte så värst. Engagerande? Inte ett dugg.
Filmen är våldsam och blodig men jag höjer inte på ögonbrynen, inte förrän det kommer till en scen som involverar vassa prylar och ögon, då rycker jag till men jag rycker inte till för att jag bryr mig om att snubben i filmen strax kommer bli blind, jag rycker till för att jag vet hur inihelvete ont det gör att få sylvassa nålar instuckna i ögat utan att bedövningen tagit ordentligt.
Filmen utspelar sig i Bangkok där Julian (Gosling) driver nån slags illegal boxningsklubb och hans äldre bror Billy säljer knark och längtar efter att ligga med en 14-åring. Saker och ting går snett (nähä?) och en mycket underlig ”polischef” kommer insmygande i bilden.
Jag har aldrig sett en man på film som går så sakta som denne polis. Han skrider fram och är som en blandning av Chao-Li i Falcon Crest, Hans Landa i Inglorious Basterds och en trött zombie, fast med ett nyslipat samurajsvärd på ryggen. Sen kommer grabbarnas mamma in i matchen, en skönt slöddrig Kristin Scott Thomas med extensions, orange nagellack, knallrosa läppstift och en attityd som gör att man borde ta upp frågan om det skulle vara körkort på att bli förälder. Fast hon är skön. Det är som att filmen börjar på riktigt när hon klapprar in i hotellreceptionen och helt enkelt lackar ur. Hon är som en elvisp filmen igenom, rör runt när soppan gått i stå.
Fast att kalla Only God Forgives för soppa är orättvist. Att jämföra filmen med mästerverket Drive (samma regissör och Ryan Gosling är med i båda) är inte heller schysst. Det här är helt enkelt en film som inte är helt solid och det är en film som inte fastnar hos mig, Ryan Gosling och förhandspepp till trots men det är inte en dålig film. Den berör mig bara inte. Ändå tänker jag ge filmen en fyra i betyg hela vägen hem från bion. Så skriver jag det här och inser att texten andas en tvåa men en tvåa är för lågt, en fyra för högt och en trea för tråkig – egentligen.
Jag såg filmen tillsammans med Johan och Henke och även Vrångmannen var på plats på förhandsvisningen. Vad tyckte dom? Hör jag ljudet av ett bröl nånstans i fjärran? Anar jag en hårdnackad analys av filmens handling? Klicka på namnen för att komma till deras bloggar. Själv tänker jag strunta i att det är tråkigt, filmen får det betyg jag tycker den förtjänar och det med en uppsprättad torso som grädde på moset.
