Månad: juli 2013

Publicerat

STORIES WE TELL

Jag sitter längst bak i en salong i en biograf belägen mitt i Sveriges absoluta hipsternäste. Innan jag gick in i salongen satt jag i trappan och väntade. Ut kommer besökarna från den tidigare visningen. Först ut blommiga klänningar, smutsiga frisyrer, skor som är inne men ser våldsamt ute ut och sen kom tanterna. En klunga av tanter, gamla, såna som antagligen läst recensionerna i någon av dom stora tidningarna (klicka här, recensenterna är lyriska!) och sedan bestämt sig för att detta är en bra film att samsas kring.

Jag sitter i trappan och ser fram emot filmen. Jag vet inte mer om den än att det är en dokumentär gjord av skådespelaren Sarah Polley, att den handlar om en familjehemlighet och att Gunnar Rehlin kallar den ”sommarens bästa film” på twitter. Ibland räcker den sparsmakade informationen alldeles lagom. Jag vill inte veta mer, jag vill inte att den ska bli en Searching for sugar man för mig (att jag är sist på bollen och vet storyn i sin helhet innan jag ser filmen), jag vill bara dricka min latte, njuta av en film och helt enkelt ha det sådär mysigt måndagskvällsbra.

Så kommer då tanterna utvältrandes från biografen, högt, ljudligt och välartikulerande måste dom berätta för varandra om vad dom just såg, om vad för slags familjehemlighet filmen handlade om. Jag vill bara sätta en knytnäve i ryggen på dom, putta dom nedför trappan och se dom rulla ner mot marmorgolvet där dom samlas i en tant-hög ungefär lika grå och oformlig som när elefanterna inte stannar på given order av överste Hathi i Djungelboken. Vilket satans PACK! Vad trött jag blir. Jag sörplar min latte och försöker positiv-fokusera. Det funkar alltid – även med tvång.

Filmen börjar och filmen slutar och jag går hemåt. Stories we tell. Historier vi berättar. En historia är inte en historia förrän den är historia, nåt sådant sägs i filmen och visst är det sant. En historia sker inte i realtid, en historia blir till i backspegeln och är en mix av fakta och mer eller mindre korrekta minnen. Sarah Polley har gett hennes familjehistoria liv och med tanke på reaktionen hos vissa i publiken är det tydligen en stark berättelse, kanske tycker dom även att den är unik. Jag sitter där längst bak och tycker inte det.

För mig är det vardagsmat, jag har haft samma problematik nära inpå mig i stora delar av mitt liv och visst kan jag tycka att det är intressant att se andra infallsvinklar på detta men jag har väldigt svårt att tycka att filmens handling är något extraordinärt. Kanske måste man tycka det för att filmen ska bita sig fast under skinnet. Kanske inte. Jag vet inte. Jag vet bara att jag inte blev fullt så imponerad som Gunnar Rehlin & co blev men det gör mig inget. Jag fick en mysmåndagkväll på bion och det är alldeles gott nog.

Publicerat

MÅNDAGAR MED MADS: WILBUR

Wilbur vill ta livet av sig. Så heter den här filmen i original. Wilbur wants to kill himself. En ganska slående titel på en film vars första halva handlar om enbart detta. Wilbur försöker på alla sätt han kan att ta sitt liv och hans bror Harbour kan inte göra nåt åt det. Han kan inte göra mer än att torka upp spillrorna av alla misslyckade försök och att fortsätta hålla liv i bokhandeln som han ärvt tillsammans med sin bror.

Wilbur (Jamie Sives) vill alltså dö. Oklart varför. En förklaring i filmen är att han ”alltid varit sån”. Harbour (Adrian Rawlins) kämpar för att leva trots att han aldrig var bra nog, trots att lillebror var både föräldrarnas och tjejernas favvo. Wilbur är så mycket ”tjejmagnet” att till och med läkaren på sjukhuset vill ta hem honom till sig efter ett självmordsförsök. Om han inte vill det kanske han vill slicka henne i örat? Kanske?

Alice (Shirley Henderson) dyker upp som en räddande ängel för både Wilbur och Harbour. Hon kliver in i bokhandeln just som Wilbur lagt snaran om halsen och sparkat bort stolen, hon räddar honom, lär känna Harbour och dottern Mary bestämmer vad som ska hända. ”Du kan inte gifta dig med Wilbur, han är inte stabil, men den äldre lite tråkiga brorsan HAN är trygg och okej”.  Så dom gifter sig. Lite som i en saga eller en väldigt skruvad verklighet.

Många ifrågasätter det här med genrebeskrivningar på film. Varför finns dom? Är det nödvändigt? Måste filmer ”klassas” som nånting alls, vem bryr sig om det står action eller drama eller komedi? Jag trodde inte att jag brydde mig så mycket om detta förrän jag märkte att jag visst gör det. För ibland blir det fel, ibland blir det en krock i skallen, ibland hade jag behövt veta vad det borde vara för mening med filmen innan jag ser den. Wilbur är nämligen för tråkig för att vara en komedi och för skruvad för att vara ett fungerande drama. Den är mörk, huvudkaraktärerna beter sig tämligen ”normalt” men så kommer det biroller som beter sig som värsta slapstickmänniskorna och det funkar inte. Filmen blir helt kockobello.

Ta Horst till exempel. Horst (Mads Mikkelsen) är psykolog/psykiater på den där självmordsavdelningen. Horst ska i filmen vara en inflyttad dansk som haft problem med språket. Många dialoger med Horst hänvisar till det tyska språket, till betydelsen av hans namn, om det betyder häst bla bla bla. Horst röker oavbrutet inne på avdelningarna och flirtar med före detta patienter. Horst är också ett namn som inte fungerar att säga på engelska utan att det blir ”roligt”. Jag tycker synd om Mads Mikkelsen här. Hans del av manus ger inte mycket matnyttigt att jobba med.

Det är den danska regissören Lone Scherfig som skrivit manus tillsammans med Anders Thomas Jensen. Lone Scherfig som lyckades massakrera den superhärliga boken En dag när hon gjorde den till film. Det sitter en liten tagg i hjärtat där. En Lone-tagg. En ”du kommer att få slita hårt för att vara en toppenregissör i mina ögon-tagg”. Wilbur hjälpte inte på traven.

Wilbur är en film som med en anings finess hade kunnat gå att göra näääääästan Notting Hill-mysig. Nu är den inte det. Den är tittbar men inte njutbar. En milsvid skillnad.

Filmen:

Mads: