Månad: augusti 2013

Publicerat

STRAIGHT A´S

När en film leder till en annan kan det ibland vara medvetet men lika ofta omedvetet.

Sex lektioner i kärlek ledde mig till den här filmen, eller indirekt – Ryan Philippe. Att en sån väldans bra skådis kan spela över på det sätt han gör här är imponerande. Detsamma gäller Anna Paquin, fast tvärtom. Hon underpresterar i det tysta. Luke Wilson är väl oftast blek?

Menlös film med barnskådespelare som försöker sitt yttersta, men dom funkar inte dom heller. Jag vet inte om jag är besviken på filmen, jag tror inte det, jag hade inga förväntningar innan jag såg den och inget vettigt att tillföra efteråt heller.

Publicerat

MEEK´S CUTOFF

En väldigt tyst liten film som handlar om just ingenting.

Fast det är inte sant. Meek´s cutoff handlar om mycket men kanske främst överlevnad, dock utan stora bokstäver. Men som vanligt när det handlar om denna typ av film funderar jag i andra banor än dom regissören och manusförfattaren kanske vill. Som hur det kommer sig att jag som civiliserad person 99 dagar av 100 har svarta kläder på mig och den hundrade dagen har något vitt och *skvimp* så har jag spillt ner mig lagom till frukostkaffet. Men kvinnorna på prärien som inte har tillgång till dusch och som bor/jobbar/går/kämpar i naturen dagarna i ända har fotsida vida klänningar i ljusa pasteller och dom är ALLTID RENA.

Så jag tittar på filmens Emily (Michelle Williams) och hennes med-strapatsörer och hamnar i tankar om tvättstugor, blekmedel och bajamajor.

 

 

Publicerat

FIERCE PEOPLE

Missbrukande mamma (Diane Lane) får både boende och jobb som massös åt en rik gammal gubbe (Donald Sutherland) mot att hon slutar dricka och knarka.

Hon och tonårssonen flyttar in på gubbens gods, sonen roar sig med att håna morsan, försöka hitta kompisar och skaffa sig ett liv.

En film med lågt existensberättigande.

Publicerat

KÄRLEK I DETROIT

Alltså, det här är den dummaste jävla titelöversättningen jag sett på åratal. The giant mechanical man låter ju som en intressant film, Kärlek i Detroit låter som nåt halvkasst med….Malin Åkerman.

Nu visar det sig att filmen faktiskt VAR halvkass och att Malin Åkerman faktiskt är med i rollistan och att översättningen är förlåten för KANSKE kan den få någon människa att rygga, tveka och hoppa över filmen.

Ett romantiskt drama med karaktärer jag inte direkt fattar tycke för och en man som försörjer sig på att klä ut sig till en silverfoliesnubbe på styltor. Jag snörper ihop munnen, knölar ihop näsan och säger nääääää.

Publicerat

A FEW BEST MEN

Hahahaha. Tänker tillbaka på filmen och skrattar. Det hade kunnat bli platt fall av det här men det blev det inte.  Sköna skådisar, utflippat manus, bröllop med en twist.

A few best men är absolut ingen film som löser frågan om meningen med livet, den utger sig heller inte för att vara det. Det här är mysig lättsam humor, no more no less.

 

 

Publicerat

Idag blir det lite hejsan hoppsan

I sommar har jag sett en handfull filmer som det inte går att skriva nåt jättelångt, jättesmart och/eller jätteintressant om men som ändå förtjänar att dyka upp här på bloggen och att få betyg.

Så under dagen kommer det att ticka upp små kort-och-gottiga recensioner på ett gäng filmer. Så får det bli. En hejsan-hoppsan-söndag alltså.

Publicerat

MOVIE 43

HAHAHAHAHhaaahahHAHAHA! Va fan ÄÄÄÄÄR det här? Vad var det jag såg? Såg jag det jag tror? HihHAhahhahahahaa! Nåt så överjävla galet har jag aldrig sett förut, jag är heeeeelt slut, helt mentalt sönderskrattad.

Okej. Jag backar bandet lite, jag ska försöka bena ut det här. Movie 43 är en episodfilm. Bob Odenkirk, Elizabeth Banks, Steven Brill, Steve Carr, Rusty Cundieff, James Duffy, Griffin Dunne, Peter Farrelly, Patrik Forsberg, Will Graham, James Gunn, Brett Ratner och Jonathan van Tulleken har regisserat varsin liten del, varsin liten film-i-filmen där den ena filmen är sjukare/roligare/galnare än den andra. Stilmässigt påminner Movie 43 mest om Dum & Dummare, Den där Mary, Kingpin och alla dom andra Bröderna Farrelly-filmerna men lägg dom filmerna i en gryta och koka ihop dom med allt du kan komma på PLUS allt du INTE kan komma på så får du en försmak av den här filmen.

Jag är fullt medveten om att det här är en av dom mest sågade filmerna i modern tid om man läser recensioner – vilket jag gör ibland – och om man litar på recensioner – vilket jag sällan gör. Jag bildar helt enkelt min egen uppfattning om filmen och den är otroligt simpel:

1. Hyr filmen. Är du misstänksam kan du alltid göra diskrensning på den delen av hjärnan som innefattar god smak innan du trycker på play.

2. Se dig omkring. Tycker du det är pinsamt att se underbältet-kiss-å-bajs-å-och-nakenhumor ihop med svärmor/barnen/nån annan – se filmen själv.

3. Öppna ögonen, titta på filmen.

4. Skratta.

Enklare än så blir det inte. Roligare än såhär blir det inte heller. Jag har fan kramp. Det var banne mig läääänge sedan jag hade såhär kul. Och det var inte bara nyhetens behag. Jag har sett filmen två gånger och den höll även andra gången  – och imorgon blir det en tredje.

[Svensktips! Håll lite extra koll på reklamfilmen för Tampax (efter typ halva filmen). Den är regisserad av Patrik Forsberg och skriven av samme Forsberg samt Olle Sarri.]

[Tips #2. ”Under” detta inlägg kan du se namnen på en del av alla skådisar som är med i filmen. Det är en lika imponerande som annorlunda som häftig samling men det roligaste kanske är att inte veta, att bara låta sig bli överraskad i scen efter scen?]

Publicerat

SEX LEKTIONER I KÄRLEK

Seductively Funny? Hilarious?

Undrar om dom där amerikanska recensenterna verkligen sett filmen. Kanske räckte det med att se att Angelina Jolie skrattar på affischen – woohoooooo, vet här måste vara roligt!

Sex lektioner i kärlek är mycket men det är fanimej ingen asrolig film. Det är inte en komedi, inte i närheten av en sådan. Sex lektioner i kärlek handlar inte enbart om just kärlek, den handlar om livet. Lektioner i liv. Hur man gör. Varför. Därför.

Filmen handlar om det gamla paret, dom som varit gifta i 40 år men som nu måste kämpa med en dödsdom (Sean Connery och Gena Rowlands). Den handlar om kvinnan som blev lämnad och nu har svårt att knyta an till någon annan man (Gillian Anderson). Den handlar om en mamma som vakar vid sin AIDS-sjuke sons dödsbädd (Eller Burstyn och Jay Mohr). Den handlar om den utåtagerande beroendepersonligheten (Angelina Jolie) som träffar en kille med ryggsäck (Ryan Philippe).

Historierna promenerar bredvid varandra i en mycket behaglig takt och tårarna bränner innanför ögonlocken. Det här är tredje gången jag ser filmen, tredje gången jag tänker ”det är så bra det här, så bra”, tredje gången jag tänker att jag vill sätta en femma och tredje gången som jag inte gör det. Jag vill inte sätta en femma för jag vill suga på karamellen. Jag vill se om filmen om några år och känna samma sak. Vågskålen. Den ligger där, gungar fram och tillbaka och samtidigt pekar den finger. Bäh! Betyg? Som om det spelar nån roll? Vad spelar ett filmbetyg för roll i det stora hela? Det är livet som är det viktiga, att leva, att andas, att mötas, att skiljas, att stå ut och utstå, att förstå, acceptera och förundras.

Jag gör alltihop. Hela tiden. Det är en enda lång skola det här. Sex lektioner i kärlek är en liten påminnelse om just detta, vi får alla vårat skit och våra motgångar. Men vi får också medgångar, kärlek och ett fint liv om vi bara unnar oss att titta noga och inte per automatik drömma om det andra har.

Dom andra har nämligen också motgångar. Kanske syns dom inte men det betyder inte att dom inte finns. Sex lektioner i kärlek var det ja. Se den och lär dig nåt av den vettja.

Publicerat

Fredagsfemman # 80

5. Det här eländet Windows 8…

Alla dom här streamingtjänsterna, Viaplay, Voddler och allt vad dom heter är ju jättebra MEN jag har inte fått någon av dom att funka på Windows 8. Nu är Windows 8 ett påhitt från nån tämligen masochistiskt lagd programmerare och ett system så fullkomligt ologiskt att jag sliter mitt hår för att lära mig skiten en minismula varenda dag men det jag skulle vilja veta innan jag ansluter mig till Netflix-världen är om det funkar på Windows 8. Nån som vet?

 

4. Nå? Går ni och ser Vittra nu? Seså. App-app-app.

 

 

 

 

 

3. Anna Paquin

Det har fallit sig så att jag den sista tiden sett en hel del filmer med Anna Paquin i rollistan. Helt random alltså, inte nån endaste baktanke med det. Men ju fler filmer jag ser med henne ju mindre bra tycker jag att hon är. I Pianot är hon underbar men då är hon ett litet barn. Bara för att ett litet barn är en bra skådespelare blir hen inte per automatik en toppenskådis när hen blir äldre. Vi är nog många som har utvecklats en hel del sen vi var tio – åt alla möjliga och omöjliga håll. Kanske har även Anna Paquin det? Kanske inte alltid åt det yrkesmässiga toppenhållet? Eller? Är jag helt ute och cyklar nu?

 

2. Heja film-twitter-info!

Bruce Willis skulle ha varit med i Expendables 3. Nu ska han inte det, han är kickad då han enligt Sylvester Stallone själv är ”GREEDY AND LAZY. A SURE FORMULA FOR CAREER FAILURE”. Stallone menar allvar, hey det är STORA bokstäver vi snackar om här. Han tar i från tårna precis som han gjorde i tweetet innan detta: ”WILLIS OUT…HARRISON FORD IN!!!! GREAT NEWS !!!!! Been waiting years for this!!!!” Ordagrant citerat. Det är SÅ ballt att få denna info i realtid av källan själv. Det behövs inga felciterade skvallertidningar, inga paparazzis, inga ”journalister” med löpsedelsfantasier. Twitter är da shit när det kommer till information.

 

 

1. Filmspanarsemestern är över. Yihaaa!

Efter en somrig paus i filmspaneriet är det dags för Filmspanarna att ses igen imorgon. Elysium på bio, middag efteråt, massor med filmprat och jättekul att se alla igen. Som vanligt gäller det att OM du har en filmblogg och OM du vill vara med i Filmspanarna men inte fått någon inbjudan till träffen – mejla mig (fiffi@fiffisfilmtajm.se).

 

Publicerat

DEN SOM SÖKER

”Men jag vet inte vad jag ska säga riktigt”  säger prästen Olof (Claes Ljungmark) i en scen i filmen och SOM jag håller med honom. Jag vet inte heller vad jag ska säga och än mindre vad jag ska skriva. Min hjärna är liksom helt…blank.

När jag gick i lågstadiet hade vi en stencileringsapparat på skolan, sen sån man satte originalpappret i och sen snurrade mekaniskt med handen på ett handtag så kom det ut kopior med lila text. Jag känner mig som en lila kopia just nu. Det känns sällan svårt och nästan aldrig tungt att skriva blogginlägg men när jag sett en svensk film och jag tycker precis samma sak som jag gjorde om den förra svenska filmen jag såg då är det bra segt. Så jädra enahanda.

Det är samma problematik, samma ”fel” och svagheter som gör att filmen inte funkar. Jag orkar inte ens dra listan igen. Jag önskar bara så himla mycket att det fanns fler regissörer, manusförfattare och filmkonsulenter som vågade tänka utanför lådan. Jag VET att money rules men det är en tröttsam förklaring.

Josephine Bornebusch är filmens ena ljusglimt. Den andra är att den inte var så lång.

Publicerat

SILENT HOUSE

Jag stängde av. Jag stängde av!

Klockan var strax efter midnatt, jag låg i sängen, ensam vaken. Det är tyst, det är mörkt, jag är sådär lagom trött, sådär att det är skönt att ligga ner men kroppen vill inte sova.

Jag känner för en skräckfilm och blev upprymd när jag hittade Silent House, glad för att det var en läskig film jag inte sett och för att Elizabeth Olsen hade huvudrollen. Filmen börjar och jag känner direkt att den är bra. En skön känsla, bra uppbyggnad, inget direkt nytt men det gör inget för det är bra. Kanske för bra. Kanske…. fyfanaaaaannämenOJvadhjärtatslår. Det här är ju läskigt på riktigt!

Jag ser att det är 59 minuter kvar av filmen när jag klickar på paus. Det funkar inte. Jag blir för rädd, det är för spännande, jag fixar inte halvmeters jumpscares, inte nu. Så jag stänger av. Jag tror inte det någonsin förut har hänt. Jag klickar på stopp, stänger locket på laptopen och känner mig som en kyckling. En kyckling med maxpuls. Varför tyckte jag den var så läskig? Jag försöker analysera, försöker fatta men somnar med vetskapen om att jag ser klart filmen imorgon, på dagtid.

Så jag gör det. Solen skiner, det är tidig kväll och jag bestämmer mig för att se klart filmen.

 

 

 

 

HUUUUUUUÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!!!!!!!


Publicerat

SKYTTEN

Det ska vara danskar för att göra nåt sånt här.

Skytten är en film på nittio minuter som i svenska händer hade blivit en miniserie på fyra-sex-åtta avsnitt  och det hade inte hänt ett dugg mer i den svenska serien än i den danska filmen. Nu säger jag inte att den svenska modellen hade varit fel, tvärtom. Jag hade gärna sett att den danska filmen var längre, eller att den hade gjorts som en dansk TV-serie, för jag vill se mer.

Grundhistorien är att det är val i Danmark och partiet som vinner gör det på grund av miljötänket. När detta miljöparti sedan visar sig vilja borra efter olja utanför Grönlands kust i samarbete med USA så börjar demokratiklockorna ringa i landet. Får det gå till såhär? Vad är vallöften värda? Stämmer siffrorna som statsministern lägger fram, är borrningen verkligen så ofarlig som det sägs?

En som vet att siffrorna ljuger är Rasmus (Kim Bodnia), en man som forskat i området i åratal. Han tar beslutet väldigt personligt och väljer att kontakta den politiska reportern Mia (Trine Dyrholm) för att sätta stopp för regeringen.

Filmens karaktärer är samtliga väldigt välskrivna och mångbottnade och det är det som gör att jag hellre hade sett dom i en längre serie än ”bara” såhär. Det blir onödigt ”avsnoppat” och förenklat. Mia och Rasmus är inga enkla människor (finns det sådana?), dom har många strängar på sina lyror och jag vill veta mer om dom, om bakgrund, om tankar och funderingar. Speciellt sidohistorien om Mias privatliv känns väldigt intressant. Jag fascineras över att manusförfattaren fick in så pass mycket information på nittio minuter men eftersmaken är ändå…sådär. Det kunde ha blivit så jädra bra det här. Ju. Nu blev det lite hackat, lite malet och lite för lite Kim Bodnia.

Publicerat

MARGOT AT THE WEDDING

Jag gillade Noah Baumbachs The squid and the whale (2005), jag gillade inte Greenberg (2010) och i väntan på hans senaste film Frances Ha (premiär på fredag) passar jag på att se filmen han gjorde 2007 – Margot at the wedding.

Jag har medvetet lagt den här filmen på vänt på gosa-till-sig-hyllan för inväntan av precis rätt sinnesstämning och som vanligt är det en bra idé, jag brukar bara vara så himla otålig att det skiter sig trots mina goda intentioner. Men inte den här gången. Nu blev det rätt, alldeles himla rätt.

Margot (Nicole Kidman) är på väg till sin systers bröllop tillsammans med sonen Claude. Hon har inte pratat med systern Pauline (Jennifer Jason Leigh) på jättelänge och när Margot beskriver varför så känns det liiite logiskt. När sedan Paulines syn på tjafset kommer fram så känns det också logiskt. Saken är bara den att logik inte riktigt är den här familjens kännetecken, det är inte direkt en fullt funktionell samling människor Baumbach bjuder in oss till men dom är intressanta i all sin knepighet.

Det här är den första film jag sett som jag skulle beskriva som ljuslila trots att den mestadels är brun. Men det är små ljuslila element insmugna i många av scenerna och trots att det inte är en pigg eller ens glad färg så lättar det upp och det är välbehövligt. Filmen dryper av ångest, dåligt mående, vardagsaggressivitet, irriterande uppfostringsmetoder och av vuxna som är oförmögna att ta beslut som i långa loppet är bra för dom. Ändå log jag inombords som jag ofta gör när jag ser en film som fastnar. För det gör den, den fastnar. Jag sugs in i historien och vill helst inte att den ska ta slut.

Nicole Kidman befäster sin roll som en av mina absoluta favoriter ju fler filmer med henne jag ser och Jennifer Jason Leigh gör detsamma fast tvärtom. Jag har oftast väldigt svårt att fatta tycke för henne men här behöver jag inte göra det, här ska hon vara skum, knäpp och världsfrånvänd och om hon är en kvinnohand så är filmen en ljusbrun damhandske. Sen är Jack Black med också. Den manliga varianten av Jennifer Jason Leigh, både i filmen och hur jag ser på dom som skådisar. Men Margot at the wedding är kantboll på en fullpoängare trots att Jack Black har en stor roll. Sug på den du!

Publicerat

THE PURGE

Det är ett USA där kriminalitet i princip inte existerar. 364 dagar om året går invånarna omkring i ett snällisland och bara sköter sig. Den 365:e dagen däremot, den dagen är The Purge – utrensningen. Tjugofyra timmar där alla brott är tillåtna utan straff som följd, tjugofyra timmar där det gäller att hålla sig borta från gatorna, låsa in sig, försöka se till att dom närmaste är i säkerhet.

James Sandin (Ethan Hawke) säljer svindyra säkerhetssystem och har blivit rik på sitt arbete. Det svider i ögonen på dom missunnsamma grannarna men det kan familjen Sandin strunta i. Dom har varandra. Pappa James, mamma Mary (Lena Headey), sonen Charlie (Max Burkholder) och dottern Zoey (Adelaide Kane), dottern som i smyg dejtar en lite äldre kille mot pappans vilja.

The Purge verkar som sagt vara en företeelse som enar landet, det känns som om den absoluta merparten av amerikanerna tycker att det är ett bra påhitt. När jag ser filmen tänker jag att det egentligen bara är en sjuk förlängning av rättigheterna och vapenlagarna som finns nu. Blir du påhoppad/anfallen/beskjuten/rånad så får du skydda dig med alla till buds stående medel. Det går att peka på självförsvar bara fel person ringer på dörren om du trodde dig kunna ana ett vapen i fickan eller att en person med uppdragen kapuschong går en promenad genom grannskapet och du ”råkar” skjuta hen till döds. Det är så mycket av USA´s självklara rättigheter som jag ser som ren science fiction och händelser man läser om som borde vara en manusförfattares fantasier och inte den verklighet det faktiskt är.  När jag ser en film som The Purge så får den liksom fler dimensioner än att enbart passera som vilken skräckthriller som helst. Och det är det som gör den så bra.

The Purge är på sina ställen ganska otäck men den har även en handfull lättgenomskådade och icke fungerade skulle-vara-jump-scares-scener. Jag får en känsla av att den inte är riktigt genomarbetad varken i manus, klippning eller regi. Det fattas den där sista stitsen. Det finns inget snöre på det fint inslagna paketet, ingen marmelad till dom nybakade sconesen, ingen mascara trots festsminkning – och det är synd. Och onödigt. För filmen i sig är absolut bra som den är – men – den hade kunnat bli nånting oliiidligt spännande med den där sista växeln ilagd.

Jag är helt solklart stensäker på att det kommer en The Purge 2. Om det är bra eller dåligt får framtiden utvisa men så länge det inte röstas fram en amerikansk president med lägre IQ och EQ än den där ekorren som bestämde förut så borde det inte kunna bli verklighet av filmen. Borde. Man vet aldrig. Det är ändå USA vi snackar om.