Månad: augusti 2013

Publicerat

THE HEAT

Att få vara med om känslomässiga uttryck i grupp i en fullsatt biosalong är verkligen ett ämne för sig.

Att se När lammen tystnar och kunna ta på den närmast elektriska spänningen i luften eller gå på Titanic och höra dom hundratals simultant snyftande människorna är filmupplevelser jag aldrig kommer glömma och visst finns det fler exempel, det finns väldigt många fler. The Heat igår var en av dom. Människor som skrattar tillsammans, främlingar som flabbar ljudligt och hjärtligt och som smittar sin granne och skratten blir till fniss som blir till hostningar eller hickningar och för att till slut förvandlas till en enda skön känsla av….mys. Så var det igår. Så kan det gå när man parar ihop två riktigt skojiga skådespelare och låter dom härja fritt.

Melissa McCarthy och Sandra Bullock kanske känns som en udda duo på pappret men det behövs bara ett par scener med dom tillsammans för att jag ska känna att det klickar som fan. Både mellan dom två och mellan dom och mig. Den gode polisen och den elaka diton som tvingas samarbeta för att lösa ett viktigt fall är en ramhandling som vi sett tuuuuuusentals gånger förut men jag kan lova att det är första gången det gjorts på det här sättet.

Det som gör att jag charmas så mycket av filmen är att vissa scener känns som ren improvisation. Melissa McCarthy går loss fullständigt och hade hon haft en motspelerska med mindre självdistans hade hon kört över henne helt. Nu är det Sandra Bullock och henne kör man inte över så lätt, inte ens McCarthy. Tillsammans gör dom nämligen detta till en komisk liten pärla.

Jag såg när Göran Everdahl recenserade filmen i Gomorron Sverige och han sa att Sandra Bullock var som en fotbollsspelare som var där för att passa fram till målgöraren som i detta fall var Melissa McCarthy. I viss mån har han rätt, jag tycker dock att det i många scener även funkar precis tvärtom. Han sa även att filmen var rolig och där tycker jag definitivt att han har rätt. Vill man se en rolig film på bio så är det den här man ska se, inte Grown-ups 2 eller nåt annat crap.

Fan, jag vill också vara polis i Boston!

Another Bughunt har också sett filmen.

Publicerat

Fredagsfemman # 79

5. Robin Wright

Jag var-med-Netflix några dagar den här veckan och sparkade faktiskt mig själv i arslet så pass hårt att jag började titta på House of cards! Hejsanhoppsan, en TV-serie såhär mitt i sommaren. Jag vet, det är inte vilken serie som helst och jag är typ sist ut, kanske den enda i Sverige som inte redan sett den där hyllade serien. Jag har fortfarande inte sett den klart, det ska erkännas men efter fyra avsnitt lockade filmbiblioteket mer och jag stängde av. Men innan dess kände jag att Kevin Spacey, hur bra han än är, ligger i bakvattnet och skvalpar efter seriens riktiga stjärna: Robin Wright. Hon är helt överjävligt bra här!

 

4. ”Spons”av svensk film

Jag tänker såhär: jag ser mycket film, jag ser mycket film på bio, jag ser mycket amerikansk film på bio. Jag ser rätt mycket amerikansk film på bio som jag tycker är allt annat än toppenbra, ändå går jag och ser film på film på film. Jag dissar inte hela USA som filmland för att dom gör drösvis med kassa filmer. I Sverige görs mycket film och väldigt få av dom anses vara riktigt bra. Det gnälls mycket, det gnälls över likformighet och ledan i att se samma skådespelare i film efter film. Men när smalare filmer som görs med hjärta, hjärna och kärlek får chans att gå upp på biograferna, vallfärdar folk dit då? Hur många såg Gränsen? Hur många kommer se Vittra? Hur många hade sett Play om den inte blivit Guldbaggenominerad? Jag tänker såhär: jag går och ser dessa filmer. Jag sponsrar dom med hundra spänn. Det gör nytta. Att betala hundra spänn för att se nån komedi med Vince Vaughn gör ingen skillnad, regissören kommer få fortsätta göra film ändå, Vince Vaughn kommer fortsätta få göra komedier trots att han inte är rolig. Men när unga svenska regissörer gör film som går upp på bio så kanske hela deras framtid står på spel. Jag tycker det är värt en hundring, jag sponsrar mer än gärna med det för att få se en mångfald av filmer på SF´s biografer.

 

3. Sandra Bullock

The Heat har premiär idag. Härligt tycker jag, härligt att få se en actionkomedi i polismiljö med två kvinnliga arbetskollegor och det är jättehärligt att få se Sandra Bullock på stor duk igen. Jag har saknat henne. Sen tycker jag kanske att filmens titel är onödigt intetsägande och kommer blandas ihop med en annan – mycket sämre – film.

 

 

2. Jodie Foster

Elysium har premiär idag. Härligt tycker jag, härligt att få se en välgjord science-fiction-film (trailern är ju GRYM) och jättehärligt att få se Jodie Foster på stor duk igen. Jag har saknat henne.

 

 

 

1. En blind photoshoppare som varit i farten?

Jag undrar om det är nåt just nu som gör mig mer irriterad än filmaffischen till The Heat. Melissa McCarthys uppenbarelse är så in i helvete omgjord att det inte går att se att det är hon om man inte vet det. Hen som gjort affischen, den blinde idioten, borde skämmas. Och hon som är på bilden borde få betalt. Det är som den där gamla gubben på Turkisk-yoghurt-burken, man kan inte vara sno andras fejs till reklam. Det finns sannorlikt nån tjej på jorden som är aplik kvinnan på postern – och det är INTE Melissa McCarthy.

Publicerat

EGO

En svinytlig och självgod stekaryngling med musikdrömmar – Sebastian –  har lite för bråttom med mobilen i hand och springer rätt in i en vägskylt med huvudet före. Slaget ger honom om en hjärnblödning som i sin tur gör honom blind. Han får en ung ordinärt söt assistent – Mia – som kommer honom nära, en tjej som förstår att hon egentligen är ”för ful” för den blinde bratten så hon ljuger om sitt utseende för att ”duga”.

Då bratten genom en operation får synen tillbaka – häpp! – kommer det ju fram att tjejen ljugit OCH att brattens ego verkar sitta i synnerven för det är som att säga abrakadabra så blir han ett svin så fort han kan se igen.

Det är ett erbaremligt långsökt manus, det skådespelare (som grupp) som gör det dom ska, det är skön musik och framförallt är det Mylaine Hedreul som Mia som gör att filmen är så pass sevärd som den är. Hon utstrålar vänlighet, värme och vanlighet och tack gode gud för det. Utan henne hade filmen varit som att hoppa jämfota barfota i en vattenpöl, halka på en snigel och få ett ofrivilligt kallbad – och stukad fot.

[Kuriosa: Filmspanarkollegan Fredrik on Film har en liten roll i filmen. Det var kul att se.]

Publicerat

VITTRA

”Vår dröm är att Vittra ligger i lådan på Coop med tre filmer för hundra spänn.”

Jag läser intervjun med Vittras regissörer Sonny Laguna och Tommy Wiklund i Nöjesguiden och skrattar lite för mig själv. Vilken skön inställning! Det som vid första anblicken kan kännas som en patetisk liten dröm är ju i själva verket precis det som det kända ordspråket handlar om: sikta mot stjärnorna så når du trätopparna. Och Sonny Laguna och Tommy Wiklund siktar och drömmer men framför allt snackar dom inte bara, dom gör.

Grundidén har vi sett tusentals gånger förut. En samling snygga ungdomar ska semestra i en övergiven stuga mitt ute i skogen. Några par, några singlar, tjejer i linne och klackskor, killar i skinnjacka och attityd. En skum gubbe med gevär visar sig vid skogsbrynet (Johannes Brost). Ungdomarna vet inte vem han är, vi andra, vi som nyss såg prologen vet att han skjutit en zombie i huvudet utan att visa en enda känsla.

Han är van vid sånt kan man anta. Skogen kryllar av zombies kan man anta. Stugan är övergiven av en anledning kan man anta. Filmen kommer va tröttsam och seg kan man anta. Gamla klyschor blir inte nya bara för att dom är svenska, eller blir dom det?

Tyvärr måste jag ta upp lite av det ”gamla vanliga gnället” angående svensk film. Det är språket. Dialogen. Det krystade, dom onaturliga fraseringarna, den där några millisekunders för långa väntan när någon ska svara på tilltal. Sen tänker jag att det är norska jag hör. Eller danska. Kanske låter det precis lika ”illa” när man ser filmer från våra grannländer, skillnaden är att jag inte har nån aning, jag kan inte språket tillräckligt väl. Å andra sidan är det inte språket som är det viktigaste i filmer som denna, det är känslan och effekterna och just effekterna finns det ingenting att klaga på.

Vittra är en sjukt blodig film som inte sparar på klaffs och mos och jag tror den kommer nå ut till sin publik. Bara det faktum att den går upp på bio är nåt att jubla åt. Det här är helt enkelt en skräck-independantfilm som visar att med ett jävlaranamma och kärlek, respekt och kunskap om film så kan man komma långt och nå sitt mål.

Sonny och Tommy – Coop nästa!

Publicerat

MUD

Jag måste nog ta och omdefiniera Take Shelter. Så tänker jag när jag precis sett filmen Mud. Jag måste se om Take Shelter, jag måste ge den en chans till av en enda anledning: jag tror på Jeff Nichols.

Jeff Nichols är mannen som skrivit och regisserat både Take Shelter och Mud. Två filmer som av nån mycket underlig anledning liksom ”försvunnit” i mediabruset. Mud har en eye-catcher i och med Matthew McConaughey på affischen, brunbränd i uppknäppt skjorta och sedvanliga ljusa jeans men utan honom där, vem hade brytt sig?

Take Shelter hade Michael Shannon i huvudrollen men är han nån insäljande posterboy? Nej, inte då, inte 2011. Kanske hade han varit det nu i och med rollen han gjort i Man of steel men kanske inte ändå. Michael Shannon är den manliga varianten av Jessica Chastain. Dom båda är med överallt, är alltid sevärda och stabila men gör inget väsen av sig. Är det då konstigt att Take Shelter hamnat i nånslags månskugga då huvudrollerna i den filmen innehas av just Shannon OCH Chastain?

Nåja. Tillbaka till Mud.

Matthew McConaughey fick rollen som Mud och jag undrar om den inte är skriven för honom. Den spretiga, konstiga, smutsiga, ensamma mannen som bor i en trasig motorbåt högt uppe i ett träd, mannen som lever på det naturen har att erbjuda – samt kalla konserver – men som ändå lyckas ha en hud-gul ren och välstruken skjorta genom hela filmen. Motorbåten och Mud hittas av två trettonåriga pojkar, Ellis och Neckbone,  på upptäcksfärd och det blir början på en förunderlig historia där jag som tittar egentligen inte vet nånting om vad som är sant och inte. Samtidigt, spelar det nån roll?

Jag får se berättelsen om Mud främst genom ögonen på en av pojkarna, Ellis (Tye Sheridan) och jag gillar det. Jag gillar känslan av att se vuxna och deras problem genom en tonårings naiva ögon, allt blir liksom så förenklat, så simpelt. Varje historia han hör är sann, det finns inget facit, han har inte verktygen som kan hjälpa honom sortera vem som ljuger, om vad och varför. Ellis känner efter och gör. Han gör det som känns bäst i stunden utan en tanke framåt och jag får känslan att Mud är likadan. Han gömmer sig för världen, det är enklast, det är lugnast och trots att han bor med giftormar som närmast rörliga ”individer” så kan han hantera dom. Men varför gömmer han sig? Varför har han en pistol i byxlinningen? Och vem är Juniper?

Matthew McConaughey fortsätter att gå från klarhet till klarhet. Det finns några scener i den här filmen där han blixtrar till och blir alldeles magisk och det handlar om små små saker, en blick, ett uttryck med munnen, en gest. Han behöver inte säga något, han behöver inte det. Tye Sheridan är en kille som vi kommer att få se i ziljoners filmer framöver. Han kommer bli en GIGANTISKT stor skådespelare med stigande ålder och han är det enda förutom dinosaurien som jag minns glasklart från Tree of Life. Reese Witherspoon spelar sin Juniper lågmält och trovärdigt och Michael Shannon är nästan självlysande genom rutan i sin lilla men viktiga roll som Neckbones farbror.

Jeff Nichols var det ja. Född 1978. Härligt med en ung manusförfattare/regissör som vågar tro på sin grej, skriva lågmäld men stor dramatik för vita duken. Nu ska jag försöka leta upp den första filmen han skrev och regisserade, också den med Michael Shannon i huvudrollen – Shotgun Stories – och sen ska jag se om Take Shelter.

Publicerat

MÅNDAGAR MED MADS: ADAMS ÄPPLEN

Kan du tänka dig en mix av Änglagård och Vägen ut med lite American History X och Lock stock and two smoking barrels-strössel på toppen?

Om ja, där har du filmen Adams äpplen.

Om nej, jag förstår dig. Det är ju en helt kockobello blandning. Hur tusan ska man få ihop det i skallen?

Prästen Ivan (Mads Mikkelsen) är en mycket storsint man. Han tror alla om gott, han är ödmjuk, snäll (men utan att tillåta sig bli överkörd),  godhjärtad och han verkar älska att gå i shorts. Ivan har startat nån form av kollektiv i kyrkan för människor som hamnat redigt på glid och in i den samlingen mer eller mindre kluriga tjommar ska nynazisten Adam försöka hitta sin plats. Det enda krav dom boende i kollektivet har på sig är att hitta ett mål med sitt liv, nåt annat kräver inte Ivan. Adam väljer som mål att baka äppelpaj.

Det är en salig blandning personligheter som samsas i den här filmen. En alkoholiserad kleptoman, den före detta stora tennisstjärnan Gunnar, bensinstationsrånaren Khalid som går runt med rånarluva i bakfickan, Sarah som är gravid och inte vet var pappan är och hon har fått beskedet att fostret kan vara handikappat. Plussa på med det aggressiva skinnhuvudet Adam och mysipysprästen Ivan som kanske inte har hela – eller båda – fotsulorna på jorden. Där är hela persongalleriet.

Adams äpplen är en film som funkar. Den tickar på. Den är tänkvärd trots (eller på grund av) att den är lite härligt annorlunda. Det är manlighetsfrossa i kubik men det är okej, jag köper det. Det handlar nånstans om att utvecklas som människa och den insikten packeteras i nån slags satir, kanske komedi, jag vet inte. Det är inte som att jag skrattar hejdlöst, jag fnissar i ärlighetens namn knappt, men jag tror att tanken är att vissa scener ska vara roliga.

Min stora aha-upplevelse blev att om inte ens Mads Mikkelsen klär i shorts, vem ska då göra det?

Filmen:

Mads:

 

Det här var sista filmen i Måndagar med Mads-temat. Jag hade tänkt köra den några veckor till men jag har helt ärligt tröttnat. Efter alla dessa veckor av mer eller mindre mediokra filmer så säger jag nu tack och hej till Mads Mikkelsen och det blir vanliga måndagar på bloggen några veckor innan nästa tema tar vid i höst .

 

Publicerat

PROMISED LAND

Det går att göra sig lustig på många sätt på säljare och deras jargonger, på smörigt tugg som förhoppningsvis ska resultera i några hundralappar i provision. Inte sällan naggas sanningen i kanten, varor av sprayad plast säljs som guld och den välklädde människan du har framför dig skulle kunna sälja sin mormor för ett par tior om det var hon som stod emellan dig och att vinna månadens säljtävling.

Steve (Matt Damon) är en duktig och välbetald säljare/konsult på Global, ett stort företag som specialiserat sig på naturgas.  Han åker runt i små avfolkade byar där jordbruken går med förlust och arbetslösheten är enorm och det han säljer till invånarna är ”en sista chans”. Han erbjuder dom stora summor pengar, han ger människorna en chans till en ekonomisk trygg framtid och det enda han kräver i gengäld är att bönderna upplåter sin mark till att utvinna denna naturgas. Att det används massor med giftiga kemikalier som förstör miljön pratar Steve inte högt om. Den delen av sanningen är inte intressant för honom och borde kanske inte vara det för människorna i byn heller, inte om man är av åsikten att pengar är allt.

Steve är som sagt framgångsrik, inte många genomskådar hans snicksnackande men i den lilla staden McKinley stöter han på patrull. Frank (Hal Holbrook), en pensionerad lärare med huvudet på skaft har lärt sig googlandets ädla konst och hittat fakta om Global och gasutvinningens baksidor som inte är direkt positiva och Steve får kämpa, kanske för första gången någonsin.

Det finns ingen ondska i den här filmen, Steve är ingen elak person, det känns mest som att alla försöker göra vad som är mest rätt för dom själva. På det sättet är Promised Land som ett lackmuspapper som läggs över hela den amerikanska glesbygden och resultatet blir varken surt eller basiskt, det är liksom mest neutralt. pH 7 liksom. Kanske handlar filmen mest om valet att leva precis bara just nu eller att tänka på framtida generationer. Egoism eller solidaritet. Om att vara ensamvarg eller gilla grupparbeten.

Regissören Gus Van Sant fortsätter sin lågmälda independantresa genom USA och han känns så målmedveten och så inne på sitt egna sätt att berätta historier. Jag tycker det är trevligt. Han filmar på ett trevligt sätt, han tar upp trevliga frågor på ett trevligt vis. Han vill inte få oss att tänka genom att provocera, snarare genom att inte göra det. Han påvisar verkligheten precis som den är, med fel, brister, falsksång och ensamhet och det är alldeles nog. Jag behöver inte mer. Jag kan ta till mig filmen trots avsaknad av slagsmål, vapen och strippklubbar.

Matt Damon spelar inte bara huvudrollen, han är även en av manusförfattarna och han är filmens producent. Frances McDormand spelar Steves cyniska och rätt oempatiska kollega och hon är jättebra som ”säljarsidekick” till Matt Damon. Jag får faktiskt inte känslan av att det är en film jag ser och det är en ren komplimang. Sen är det kanske inte en film man prompt behöver se på bio trots att den är helt okej, sevärd i all sin stora-frågor-komplexitet och enkelhet.

Publicerat

PACIFIC RIM

Det var länge sedan jag såg så många bleka datanördar med hoodies i en biosalong. Det doftade energidryck, snus och trivsam billig deo och det var en mysig stämning. Det låg liksom en förväntan i luften som gick att skära i med smörkniv. Fler än jag har sett fram emot den här filmen väldigt länge och det gjorde mig glad, nästan så filmen förtjänade en spontanapplåd redan innan den började.

Guillermo Del Toros namn förpliktigar såklart och i kombination med stora monster som lever under havets botten OCH gigantiska robotar så är det faktiskt på gränsen att jag gör en headspin. ”Det är som Transformers mot Godzillor där båda sidor knaprat ryssfemmor och Belgian blue-hormoner i tiotusenår”. Jag försökte förklara för min dotter vad jag sett för film men hon skakade mest på huvudet. Det gjorde å andra sidan jag med men inte av samma anledning.

Som sagt, mina förväntningar på den här filmen slog i taket, sådär som Starke-man-maskinen gjorde som fanns (eller finns?) på Grönan, den man slår på med en slägga för att få lampor att blinka på höjden och med jävligt mycket tur och styrka få höra ett PLING och vara starkast av dom alla. SÅ höga var mina förväntningar, det sa PLING PLING PLING hela dagen igår. Kan en sådan film nånsin bli så bra som man hoppas? Jag är en tänkande och oftast ganska logisk människa, jag fattar hur det ligger till. Jag inser att sannorlikheten för att jag ska gå och muttra och sparka på småsten under min promenad från biografen är ganska stor men samtidigt, tänk om. Tänk om filmen ÄR sådär over-the-top-bra?

Jag droppar bomben på en gång. Jag tycker att Pacific Rim ÄR en bra film. Jag tycker om den och jag blev väldigt underhållen. Men det finns ett par men som jag inte kan blunda för, som är både är stora, små, larviga och onödiga men som kan förklara varför betyget blir som det blir. Det som hamnar på minuskontot är:

1. Charlie Day som spelar smarthuvvet/forskaren Newt. Han får Joe Pesci att kännas försynt och lågmäld samt att han har en behaglig röst.

2. Utan att spoila för mycket – Slutet. Sneglingar åt Armageddon gör att jag mår lite dåligt en stund men sen går det över.

3. Monstren. Dom är helt enkelt inte skräckinjagande. Jag har sett alldeles för många CGI-monster för att få ens den minsta pulshöjningen även av big-ass-varianter som dom här. Tjejerna till vänster om mig höll inte med.

4. Dessa evighetslånga actionscener. Scenerna i sig är superhäftiga, jättesnygga, kalas på alla sätt och vis – MEN – när minutrarna läggs till kvartar och ögonen febrilt försöker hitta nåt att fokusera på genom 3D-glasögonen så gäspar jag faktiskt lite. För mycket av det goda är inte alltid underbart.

5. Jag saknar en hurv. Jag saknar en tår i ögonvrån. Jag saknar ståpäls på armarna. Jag fick inget av det, konstigt nog.

Fem punkter på minuskontot, några fler på plusditot.

1. Jägarna – The jaegers – är så SVINCOOLA. Robotar är bland det bästa jag vet och nu har jag fått några nya favoriter, tyvärr i en storlek som är svårt att ställa i bokhyllan.

2. Stämningen. Guillermo Del Toro har återigen lyckats få till en helt egen värld. EN mörk men ändå färgglad, en hightech-framtid med retrokänsla.

3. Galet snygg 3D! När 3D är såhär ger det verkligen en extra dimension till filmen. Jag fick svindel flera gånger och under vissa av vattenscenerna fick jag nästan svårt att andas. Tyvärr är det fortfarande problem med texten, den hoppar, skuttar och är suddig. Jag valde att inte läsa den alls.

4. Det Brad Pitt gjorde i Thelma & Louise (vilket inte var så mycket mer än att visa överkroppen) gav honom tillräcklig uppmärksamhet för ett vidare lukrativt liv inom filmbranschen. Charlie Hunnam (i huvudrollen som jaegerpiloten Raleigh Becket) gjorde samma sak i den här filmen och han kommer göra samma resa som Brad. Han är dessutom väldigt lik en ung Herr Pitt. Channing Tatum , Sam Worthington och Chris Hemsworth och får se upp. Dags att vara aningens mer nervös inför provfilmningarna framöver, there´s a new musklig boy in town.

5. Musiken. Maffig, mustig, fungerande.

6. Rinko Kikuchi som Mako Mori, den tuffa tjejen som står upp för vad hon vill även om hon inte direkt gör det med hög röst och genom att slå näven i bordet. Men hon är tuff i kängor.

7. Idris Elba, mannen som med den Stacker Pentecost-outfit han gör entré med i en speciell scen (har du sett filmen vet du exakt vilken jag menar) skulle dominera på varenda synthklubb i hela Europa! Snyggare snubbe i svarta kläder har jag inte sett sen Wesley Snipes hade skinnkappa i Blade.

Pacific Rim är som ett barnkalas för vuxna med extra allt i fiskdammen så det är klart jag är nöjd! Betyget jag ger känns helt givet. 130 minuter sprang iväg och jag känner mig tacksam att jag med sån lätthet kan försvinna in i andra världar på det här viset, att jag kan känna genuin glädje över ljudeffekter som *sploink* *schwooosh* *plonk* och *squiiiiiiik* Härligt, storvulet och tokigt är vad det är, precis lika tokigt som att jag nu ser både jaegers och kaiju-monster när jag tittar ut genom fönstret. Jag hade föredragit Idris.

 

Publicerat

Fredagsfemman # 78

5. Skräckfilmssällskap på bio

Vad märkbart många det är som tackar nej till att se skräckfilm på bio. Hur kommer det sig? Blir det FÖR läskigt, FÖR nära, FÖR stort? Är det inte bara supermegahäftigt att bli skrämd framför en stor duk? Sitta och tjoa, hoppa till, börja skratta åt bristen på sina egna nerver? Nehej? Inte det? Hmmmmm.

 

 

 

4. Malik Bendjellouls sommarprogram

Han gjorde Searching for sugar man och han fick en Oscar för den filmen men frågan är om inte även hans sommarprogram förtjänar ett pris av något slag. Engagerat berättat, intressant, personligt. Han har nåt att säga till skillnad från väldigt många av årets sommarvärdar.

 

 

3. Frozen-trailern

Jag såg en trailer på bio häromdagen. Det var strax innan Monsters University skulle börja och salongen var fullsmockad med små människor, såna som helt hämningslöst skrattar högt åt sånt som är roligt. Det var härligt att skåda, härligt att höra och härligt att vara en av dom som skrattade. I vinter kommer filmen Frozen. Här är den fantastiska trailern, den som får mig att faktiskt längta liiiite efter sköna vinterdagar.

 

 

 

2. Torka aldrig tårar utan handskar på DVD

Det var HIV-och-AIDS-utbildning i vardagsrummet häromkvällen när jag köpt Torka aldrig tårar utan handskar på DVD och jag och barnen kröp ner i soffan för en tre-timmars-lektion i kärlek, (o)mänsklighet, orättvisa och okunskap. Det var fina timmar med många intressanta pauser i filmen för att reda ut frågetecken som ”Har dom inte skrivit fel, det är väl ändå 1800-talet det här, inte 80-talet?”, ”Vad gör Björn Kjellman mitt i alltihop?” och ”Hur kan man vara förälder och bete sig sådär jävla illa?”  Men den skönaste kommentaren kom när filmen var slut. ”Alltså, han är ju SÅ lik killen i Känn ingen sorg!” Mmmm. Kan bero på att det ÄR samma person? ”Nääää, lägg av. SÅ lika är dom inte!”

 

 

1. Ä N T L I G E N!

SOM jag väntat, längtat, trånat, dregglat och på sista tiden banne mig räknat dagarna. Men ikväll är det dags, på med 3D-glasögonen utan minsta gnäll och *skvutt* rätt in i Guillermo Del Toros magiska värld bland monster och jätterobotar. Nånting säger mig att just den här gången ska jag lita på magkänslan. Pacific Rim kommer bli The Blockbuster of MY Summer 2013.

Publicerat

MONSTERS UNIVERSITY

Hej Mike.

Jag vet inte om du minns mig, det var många år sedan vi träffades men jag minns det som igår. Du var med i den där dokumentärfilmen, den som handlade om din arbetsplats, om sköningen Sulley (vad gör han nuförtiden förresten?) och den där lilla mörhåriga flickan. Hon jobbar i kassan på Kmart nu, visste du det? Bor i en husvagn med fyra barn och är tillsammans med en kille som ser ut som en ung Tom Petty.

Du var liksom On top of the world då, värsta kändisen, den coolaste gröna killen som promenerat utan skor på jordens yta sen Lou Ferrigno sminkade sig till hulk och vem var jag? Jag var en mamma på heltid med blöjbarn, långkok, bakbord och pysselhobby.

Tiden går så fort, det var tolv år sen nu som jag såg dig på resturangen med den där Celia-med-jobbiga-rösten och jag önskade SÅ att det hade varit jag, jag önskade det så mycket att jag fixade barnvakt för att gå och se musikalen som du satte upp Put that thing back where it come from or so help me och jag satt där längst fram som nåt pinsamt Allsång på Skansen-freak med handtextad skylt och hela tjottaballongen. Du var fullt koncentrerad på att vara sång-och-dansman men strax innan ridån föll tittade du på mig med ditt stora vackra öga och liksom log, fast du ler ju alltid så det var säkert inte åt mig, men det var gulligt.

Igår skulle jag få träffa dig igen, för första gången sedan 2001. Jag var lite nervös innan jag gick in i biosalongen, man vet ju aldrig, vissa minnen är liksom bättre att behålla som just….minnen. Nu skulle jag visserligen få träffa dig som en skolpojke-Mike och det kändes såklart spännande men jag hade inga större förväntningar på att du skulle blåsa mig av stolen. Men det gjorde du. Jösses Mike vilken härlig snubbe du är! Målmedveten, ordningsam, noggrann, känslosam, schysst, optimistisk och färgglad, alltså, du ÄR verkligen en drömkille för mig.

Så, Mike Wazowski. Ring mig. Vore kul att ses på tu man hand. Om inte annat kunde vi ju prova kepsar och shotta linsvätska.

[Ja jag såg Monsters University i 2D, ja, jag såg den vid lunchtid, ja jag såg den med svenskt tal, ja jag saknade Billy Crystal, ja det var en medelålder på strax under 8 år i salongen, nej det var inte tyst men barn som skrattar högt och ljudligt räknas inte som störande moment, inte när man ser en animerad film kl 12 på dagen där alla talar svenska.]