Månad: september 2013

Publicerat

Måndagar med Matt: THE BOURNE ULTIMATUM

The Bourne Ultimatum börjar på samma sätt som The Bourne Identity och The Bourne Supremacy. Det känns som om filmerna är gjorda att ses på det sättet jag nu gjorde: direkt efter varandra.

Känslan av att se en påkostad TV-serie är påtaglig, det är till och med samma grafik både i för- som eftertexter och trots att jag inte har det minsta tråkigt är det svårt att förstå att filmen hade en budget på 110 000 000 dollar och att den i november 2007 – bara några månader efter premiären – spelat in 227 137 090 dollar. Undrar vad summan är uppe i nu? Det är inte konstigt att franchisen fortsatte trots att Matt Damon tackade nej (The Bourne Legacy).

Om jag inte hade kastat mina två hyllmeter gröna svindyra inbundna uppslagsböcker hade jag kunnat få användning av dom just idag. Jag hade kunnat sätta mig i skräddarställning på golvet, sträckt mig efter bandet med bokstaven K på ryggen, låtit musklerna i armen samarbeta för att orka lyfta denna bok, tung som en skivstång utan vikter. Jag bläddrar fram till KLANTIG KLIPPNING och sedär, där ser jag texten:

Det som till viss del började redan 2005 med The Bourne Supremacy fick sin kulmen 2007 med The Bourne Ultimatum. Klipptekniken som i folkmun brukar kallas klantig är ett effektivt sätt att hålla nere produktionskostnaderna då actionscener kan effektiviseras och klippas ihop på så sätt att publiken inte ser vad som händer. Ej att förväxlas med nonchalans eller nedvärdering.

Det är uppenbart att The Bourne Ultimatum är nån form av favvofilm för skaparna av dom senaste Bond-filmerna. Ibland känns det som att det kopierats scener rätt av. Som parkourprylen, väldigt lik den i Casino Royale men även färgskalan, sen sandiga känslan känns igen både i Casino Royale och Skyfall.

Matt Damon har växt i actionsnubbeskjortan och är bra krallig under flanellskjortan men den där ”vanlig kille-looken” kan han aldrig träna bort – och jag gillar det. Jag gillar att Matt Damon är Matt Damon oavsett vem han spelar, precis som Hugh Grant är Hugh Grant. Fast i Hugh Grants fall så är rollbehärskningen aningens snävare. Jag har mycket svårt att se honom uppumpad i Elysium-size med metallskrot inopererad in övre nackkotan men å andra sidan var jag skeptisk till att Matt Damon fixa det också. Fast det gjorde han. Matt Damon fixar det mesta – utom att göra The Bourne Ultimatum till en godkänd film för undertecknad, surkartet.

Publicerat

I´M STILL HERE

En hemlis är inte längre en hemlis om det hemliga skrivs ut på Twitter, oavsett om tanken från början var att det skulle vara just…hemligt. På samma sätt tappar en dokumentär sin mening när det visar sig att grundhistorien är hittipå. För kan en dokumentär verkligen vara påhittad? Hur mycket får man förvanska sanningen för att få till en spännande story? I en spelfilm hur mycket som helst, i en dokumentär inte mycket alls. Tycker jag.

När man började se Joaquin Phoenix dyka upp i allehanda media i yvigt helskägg, solglasögon och yrandes om att han skulle sluta med skådespeleriet för att istället satsa på en karriär som rappare så satte man – såklart – kaffet i vrångstrupen. När det sen gick upp för mig och resten av världen att det var just den reaktionen som var meningen med Joaquins skägg och utspel då kände åtminstone jag mig aningens lurad. Va fan liksom. Nästa tanke var vilken grej. Så jävla smart. Alla gick ju på det!

Joaquin Phoenix har kommit på grundidén tillsammans med filmens regissör Casey Affleck som även är Phoenix svåger och för mig känns detta som produkten av det som kanske kan kallas överkonsumtion av eggnog. En julmiddag som gick bananas helt enkelt. ”Faaaan Casey, va ska vi göööööra med våra liv, fan folk är dumma i huvvet, ska vi inte bara ta och lura hela byket, lura hela vääääärlden, skratta åt dom i mjugg?”.

Och det är väl DÄR skon klämmer för mig. Jag tittar på filmen och tänker på att dom ljuger. Ja, det var väl det. Alla scener i filmen som skulle klassas som kittlande, utlämnande, pinsamma, tragiska blir….ingenting. Det är ju bara på skoj. Fan vad jag retar mig känner jag, dumt kanske, eventuellt även onödigt, filmen är ändå sevärd på nåt vis och detta tack vare Joaquin Phoenix som såklart är svinbra på att spela sig själv. Lyckas man se filmen mer som ett experiment än nånting annat så kan en trean i betyg kännas snålt men jag tycker det räcker. Irritationsnivån i huvudet är nämligen rätt hög. En trea duger. Tjoffar upp betyget nu innan jag ångrar mig. Tjoff.

 

Publicerat

BYZANTIUM

Vi får följa en vampyrmamma (Gemma Arterton) och en vampyrdotter (Saorise Ronan) genom tvåhundra år av odödlighet och jag har på riktigt gäspat käkarna ur led.

Jag tycker vampyrfilmer är intressanta om dom är bra, inte per automatik. Om du vet med dig att du tycker om ALLA vampyrfilmer, se filmen. Om du tror att du tycker om vampyrfilmer av Neil Jordan bara för att du gillade Interview with a vampire, se om Interview with a vampire istället. Om du har en crush på Gemma Arterton, se En sång för Marion. Om du tyckte Saorise Ronan var bra i Flickan från ovan, kolla bara hur cool hon är i Hanna. Om du har en craving efter vampyrer  som inte verkar kunna stillas, be nån bita dig i halsen och sätt Bram Stoker´s Dracula från 1992 på repeat.

Jag vet fan inte vad jag ska skriva. Jag hade så tråkigt när jag såg filmen att evigt liv banne mig inte lockar det minsta. Tänk om man hade evigt liv, en  DVD-spelare och EN film och filmen var Byzantium. Vad skulle man göra? Vilket MÖRKER!

Vad tyckte Filmitch och Jojjenito om filmen? Klicka på deras namn så vet du.

Publicerat

BERBERIAN SOUND STUDIO

Om jag vill göra det lätt för mig kan jag beskriva Berberian Sound Studio som ett långkok bestående av Avlyssningen, When in Rome och Human Centipede 2. Vill jag göra det aningens krångligare förklarar jag hur jag tänker.

Gilderoy (Toby Jones) är en engelsk ljudtekniker som åker till en filmstudio i Rom för att jobba med vad han tror är en hästfilm. Det visar sig vara nåt helt annat. Filmen som ska ljudläggas heter ”The Equestrian Vox” och regissören Santini (Antonio Mancino) är allt annat än en enkel man att samarbeta med. Filmen utspelar sig på 70-talet, det är rullbandspelare, män i bruna kläder, närbild på mekaniska reläer och klonk-ljud a la Avlyssningen och det är kulturkrockar a la When in Rome, dock utan minsta romcom-touch.

Hur får jag då in Human Centipede 2-tanken i det hela? Jo. Gilderoy i Toby Jones tappning känns som en mindre mentalt störd variant av Laurence R. Harveys parkeringsvakt Martin. Dom skulle kunna vara bröder eller Gilderoy skulle kunna vara Martins pappa. Dom är alltså utseendemässigt lika men det har inte gått fullt lika snett i Gilderoys hjärna. Än.

Att jag jämför den här filmen med en konspirationsthriller, en romcom och en fullständigt vrickad skräckfilm känns helt logiskt, jag vet nämligen inte riktigt vad Berberian Sound Studio ska klassas som. Den visades på Monsters of film-festivalen i Stockholm för nån månad sen och det jag läst om filmen verkar gå i skräckens tecken. Men jag vet inte det jag. Skräck? Är det här skräck? Visst är stämningen otäck men skräck???

Berberian Sound Studio är en snygg film, inte i klass med Avlyssningen eller Tinker Tailor Soldier Spy men åt det hållet. Den är en fröjd för ögonen men faktiskt också för öronen. Det kryllar av härligt underliga ljud och det visas rent praktiskt hur man gör dom. Till exempel, att slå sönder en vattenmelon och slå sönder en människokropp låter ungefär likadant.

Som filmälskare tyckte jag denna film hade sköna kvalitéer men struntar man en hel hög i italienska giallofilmer från 70-talet kan man kanske skippa den. Under sista halvtimmen lägger filmen in en högre växel som gör att eftersmaken blir riktigt bra så jag kan inte ge filmen annat än godkänt, skräck eller ej.

Vad tyckte Filmitch om filmen? Klicka här så får du se.

Publicerat

FREDAGEN DEN 13:E

Har du hästminne kanske du minns att jag redan skrivit om den här filmen, har du inte det så spelar det ingen roll, jag skriver ju om filmen i alla fall. Jag har nämligen sett om ALLA Fredagen den 13:e-filmerna och recensioner om den galne mördaren med hockeymask kommer droppa ner på fredagkvällarna här på bloggen lite oannonserat till och från som stoooooora bloooodiga filmpööööölar.

Fredagen den 13:e är en av dom största och mest kända skräckfilmsfranchisen som finns och under 80-talet var den så stort att det knappt är fattbart. Det som inleddes 1980 med den första filmen började egentligen redan 1957 då en pojke vid namn Jason Vorhees drunknade utanför Camp Crystal Lake. Sommaren efter blev två ungdomar brutalt mördade på samma camp och den stängdes. För evigt, trodde nog byinvånarna som var helt säkra på att det vilade en förbannelse över hela stället och dom var både förvånade och oroliga när husen restaurerades för att åter användas som sommarläger. Ungdomarna anlände en efter en och blev inte det minsta skrämda av invånarnas genuint omtänksamma råd att ge sig av, åka hem, strunta i sommarjobb och helt enkelt bara fly. Dom vill ju bara bada, röka gräs, spela monopol och knulla.

Det här är verkligen en skräckfilmsklassiker som egentligen borde stavas med stort S. Den har ALLT. Schysst uppbyggnad, kittlande spänning, snyggt gjorda effekter (av Tom Savini), otäck musik, bra story, trovärdigt agerade och hormonstinnskorkade unga vuxna och det där scha-scha-scha-ah-ah-ah-ljudet som fortfarande kan skrämma skiten ur mig om nån viskar det i mitt öra vid fel tillfälle. Det här är helt enkelt en måste-ses-film för alla som tycker om skräckfilm som genre.

Originaltitel: Friday the 13th

Produktionsår: 1980

Regissör: Sean S. Cunningham

Jason: Ari Lehman

Bodycount: 9 döda

Mest minnesvärda scen: Slutet. Fy fan alltså.

Publicerat

Fredagsfemman # 86

5. Skumtimsproblem

Jag ville så gärna tycka om Johan Theorins bok Skumtimmen. Jag läste bra långt innan jag gav upp, gav den fler chanser än jag normalt sett ger en bok. Men det hjälpte inte. Hans språk når inte fram till mig, det blir bara floskligt och sömnigt. Däremot är det en historia som jag tror gör sig väldigt bra på film. Därför tänker jag gå och se den. Lena Endre och Thord Petersson borde vara perfekta i huvudrollerna och Daniel Alfredsson har regisserat. Det är inte bara lyssna som är det nya läsa, film är det nya bok.

.

.

4. Monsters of film på VOD

Igår drog skräckfilmsfestivalen Monsters of film igång i Stockholm och jag var på invigningen tillsammans med några filmspanarvänner. Lördagens filmspanarfilm kommer dessutom bli en av festivalens skräckisar. Monsters of film håller på ända till på söndag och visar en hel drös med intressanta filmer. Nu till det riktigt superintressanta i kråksången. Alla människor på bor ju inte i Stockholm men många är väldigt intresserade av skräckfilm. Det har festivalens huvudarrangör Njutafilms förstått. Så i samarbete med SF Anytime kan man se flera av festivalens filmer på video on demand. Klicka här så ser du hur det går till. Heja säger jag! Toppenbra! Som grädde på moset har jag och Filmitch recenserat två av festivalens filmer och dessa texter finns att läsa på våra bloggar imorgon kl 08 respektive kl 14.

.

.

3. Den där eländiga rosa överstrykningspennan

SF har sedan rätt lång tid tillbaka nåt som heter Smultronstället. Enligt deras egen förklaring : ”Med Smultronstället har vi gjort det lättare för dig att hitta de där filmerna som stannar kvar länge. Smultronstället är vårt sätt att samla filmer som vi själva gillar och vill rekommendera till alla filmälskare. Smultronstället är utmärkt film, helt enkelt.” Jag tycker idén är rent usel. SF bestämmer alltså med hjälp av en rosa märkpenna vilka filmer som är utmärkta. Genom att välja ut filmer som Kära passagerare, Bon appetit, The Grandmaster och Promised Land kanske dom lyckas få nååååååååågra 65+-besökare till biografen som annars inte hade gått MEN dom lyckas garanterat skrämma bort drösvis av människor i yngre ålderskategorier från dessa filmer enbart genom att ”artbestämma” dessa på förhand.  Spiken i min kista kom nu när jag såg att Hotell ”förärats”med att bli smultronställetfilm. Hotell är en film som borde marknadsföras med vidd och bredd – inte genom att förminska den, få den att kännas smal och ”fin”. Det här gör mig irriterad. Elitismstämpel kan banne mig inte gynna någon film!

.

.

2. Kim Bodnia

Bron 2 har börjat. I say no more.

.

.

.

1. Filmspanarträff!

Imorgon smäller det, det är dags för september månads filmspanarträff. Sist flera av oss sågs var på Malmö Filmdagar så det känns som att det är på tiden för gemensam bio, middag och brainstormning inför nästa tema. Förra temat var ju så KUL, kan vi bräcka det? Har du en filmblogg och vill vara med i vårt gäng, mejla mig på fiffi@fiffisfilmtajm.se så skickar jag information.

Publicerat

I LODJURETS TIMMA

När den här filmen visades på Malmö Filmdagar var jag ensam av filmspanarna i salongen. Dom andra valde The Grandmaster. Jag är helt säker på att jag valde rätt.

I lodjurets timma är en film baserad på en pjäs skriven av P.O Enquist. En ung dansk pojke sitter inlåst på en rättpsykiatrisk avdelning efter att brutalt ha mördat ett äldre norrländskt par och en forskare försöker komma på sätt att få dom intagna att öppna sig, bland annat genom att ge dom husdjur. Men tiden rinner ut för forskaren, hon når inga resultat och då heller inga pengar och griper efter halmstrån. Eftersom pojken hävdar att Gud talat till honom tar forskaren kontakt med prästen Helen (Sofie Gråbøl) i ett desperat rop på hjälp. Kanske kan Helen få honom att berätta sin historia?

I lodjurets timma är en bra och välgjord film men jag undrar vem som är målgruppen? Skulle filmen visas på SVT under en påskhelg eller jul skulle den få hundratusentals – kanske miljoner? – tittare men vilka betalar för att se detta på bio? Vilka kommer på tanken att välja just denna bland alla andra filmer som får betydligt mer reklam? Dom som besöker Victoria i Stockholm, javisst, men sen då?

Det finns ingenting att klaga på med filmen. Historien är väkskriven, det är engagerat och snyggt berättat och skådespelarna är bra. Men det som bitit sig fast mest i mitt minne är scenerna med Börje Ahlstedt och den lilla pojken. Hjärtskärande och så fasansfullt vackra. Den gamla farbrorn, den gulliga lilla pojken, karga norrländska vyer, ljudet av himlaharpan, knarr under vinterskor. Förstående blickar som möts, ordlös kärlek. Fan så fint!

Publicerat

Tre filmer med….moi!

På den finurliga sajten trefilmer.se kan man idag läsa om mig och om tre filmer som påverkat mitt liv på lite olika sätt. Klicka här för att komma dit.

Läs gärna dom andra trefilmer-tipsen också eller gå in på sidan och tipsa om personer vars trefilmer du vill läsa om. Det är ett kul projekt som Lena Ostermann dragit igång. Alltså, det finns så mycket potential i medlemmarna i Filmspanarna att jag banne mig får svindel!

Publicerat

INCENDIARY

Den unga namnlösa mamman (Michelle Williams) säger hejdå tills sin son och sin man som ska gå på en fotbollsmatch tillsammans en helt vanlig söndag. Ja, jag tror det var en söndag. Det kändes i alla fall som en söndag.

Sedan en tid tillbaka träffar den unga mamman Jasper (Ewan McGregor) som får henne att känna sig glad, kvinnlig och levande till skillnad mot den sönderstressade, genomtrötta, livrädda bombteknikern till man hon har hemma.

Det blev söndag och fotbollsmatch och den unga mamman får en eftermiddag i ensamhet, perfekt för en träff med Jasper. Nakna i soffan med TV:n på i bakgrunden ser mamman nyhetsflasharna, en bomb har detonerat på en fotbollsarena och det är många många döda. Ja, lille sonen och den trötta mannen dör. Den unga mamman blir ensam kvar.

Incendiary har en alternativ titel: Blown apart. En titel som beskriver filmen alltför bra. Den blownar apart precis allting, den är som dom där runda fåglarna i Angry Birds, dom som gör att grejerna sprängs på rätt – eller fel – ställe. Man trycker och trycker på skärmen och ibland blir det bra men oftast dåligt.

Filmen hade kunnat vara bra men är det inte. Den är spretig som ett bortglömt påskris. Varken Michelle Williams eller Ewan McGregor kan göra ett jota åt det.

Publicerat

PENTHOUSE NORTH

Det här har man sett så himla många gånger förut.

1989 var det Rutger Hauer som kämpade för sitt liv i Blind fury (Blint raseri), 1994 var det Madeleine Stowes tur i Blink (Blint vittne) och nu är det Michelle Monaghan som trots – eller på grund av – sitt handikapp tvingas till kreativa lösningar när hon sitter i skiten.

Hon lever i ett gigantiskt penthouse i New York tillsammans med fästmannen Ryan och hon tycker nog att hennes liv är riktigt bra. Hon står nära sin höggravida syster och hennes svåger är trevlig även om han tagit reda på fakta om Ryan som inte stämmer. Svågern anar fuffens och det visar sig att han har rätt.

Prologen där det visas hur Sara (Monaghan) blev blind är helt irrelevant för historien. Jag fattar inte varför det är med. Hon var fotograf i Irak-kriget (tror jag, nåt krig är det i alla fall) och det blir nåt anfall, hon bländas och ögonen slutar fungera. Trist för henne men som sagt, det har ingenting med någonting att göra. Hon är blind. Punkt.

Det är ett kärt återseende att se Michael Keaton som psykopatisk och objuden gäst men nästa gång jag blir sugen på att se honom i en sådan roll ser jag om Pacific Heights (1990) istället. Den här filmen är nämligen korkad och torftig bortom förklaringens gräns.

Publicerat

Måndagar med Matt: THE BOURNE SUPREMACY

Jason Bourne har gömt sig för sina forna arbetsgivare på andra sidan jorden. Han försöker analysera sina jobbiga minnen och drömmar, skriver ner dom på papper, försöker bli hel genom att leva ett lugnt och spartanskt liv med sin Marie (Franka Potente).

Men – såklart – verkligheten kommer ikapp dom. En snubbe som Jason Bourne blir inte ointressant bara för att han själv vill det. En yrkesmördare letar upp honom för att tysta honom en gång för alla och det blir inte sin egen död Bourne tvingas hantera, det blir livet på ett nytt sätt.

The Bourne Supremacy förvånar mig. Mitt minne av filmen från när jag såg den första gången är att den var på´t ungefär som första filmen. Samma historia, samma känsla, samma tempo. Okej, mycket av filmerna ÄR stöpta i samma form men här tycker jag att det brummas bra mycket coolare när det trycks på gaspendalen. Musiken som funkade ypperligt även i första filmen har fått ett bättre tryck och blir som en pulshöjande ljudmatta genom hela filmen. Matt Damon har växt in i rollen och är inte alls den pojkspoling han var i The Bourne Identity. Nu är han actionkille. Tuff liksom. Stenhård. Funktionell.

Joan Allen spelar Pamela Landy, kvinnan i chefsposition som ska se till att Bourne hittas. Jag tycker hon är jättebra här, både i genussamspelet med Brian Cox och som målinriktad intelligent kvinna. Chris Cooper hade lite av samma roll i första filmen och ingen skugga över honom men Joan Allen känns som ett fräscht inslag, idiotmän i maktposition ser man överallt.

Det här var helt klart en energiboost. Jag känner mig glad, upprymd och sugen på mer. Matt Damon och The Bourne Ultimatum – here I come!

Publicerat

Fiffis filmtajm jämför: EVIL DEAD då och nu

Nu när remaken av den klassiska skräckfilmen Evil Dead kommer på DVD – och jag missade den på bio (!) – passar jag på att grotta ner mig riktigt ordentligt och köra en helkväll framför TV:n.

Jag har sett originalet förr men det var många år sedan nu och då jag inte har den i superfärskt minne ville jag se om den innan det var dags att se den nya. Ville liksom känna av vajbsen och kunna jämföra dom på ett genomtänkt vis.

Handlingen i dom båda filmerna är densamma. Fem ungdomar åker till ett ödsligt fallfärdigt hus mitt ut i skogen där dom hittar The Book of the dead och det börjar hända läskiga saker. Demoner och prylar. I originalet är det den långe mörke snygge ”Ash” (Bruce Campbell) som är den naturliga ledaren och han som får hångla mest och dom andra fyra är ovanligt bleka.

Evil Dead är för Sam Raimi vad Duellen är för Steven Spielberg. Det är ungdomligt frustande, det är en uppvisning i ren vilja. Raimi är som en obstinat tonåring som tror att han kan allt och vet allt och det är så befriande, så jäkla skönt att se. Ingenting är omöjligt, film är det roligaste som finns, effekterna löser han på kreativa sätt, det är spännande och välgjort men simpelt på en och samma gång.

Musiken och ljudet i skräckfilmer är så himla viktiga och det har Sam Raimi förstått. Höga läskiga dån blandas med konstiga skrapljud och ett bakgrundsfippel som skulle kunna vara en skallerorm eller en liten kille på maraccas. Det är ljud som var vanliga i 70-tals skräckisar men som man inte hör så ofta nuförtiden. Gillar man oldschoolskräckisar gillar man denna ljudbild, har man svårt för denna genre känns det nog mest som oljud är jag rädd.

Den version jag såg var den ocensurerade, hela tolv minuter längre än den klippta varianten. Ändå är den bara 85 minuter. Remaken är 91. Märker jag nån skillnad?

Remakens regissör heter Fede Alvarez och är en 35-årig snubbe från Uruguay. Enligt Imdb är detta hans första långfilm men dom fyra kortfilmer han regisserat verkar samtliga gå i skräckens tecken. Att ge sig på att göra en ny version av en riktig klassiker är både modigt och dumdristigt men jag tänker inte dissa varken honom eller filmen osedd. Fast nu är den ju sedd.

Att prångla ut budskapet ”The most terrifying film you will ever experience” på en affisch för en skräckfilm känns rent utsagt korkat. Förväntningarna trissas upp även om alla över arton år fattar att det är larv. Evil Dead är inte den läskigaste filmen jag någonsin kommer se, det är liksom inte möjligt. Det är ren matematik. Ett plus ett blir inte sextiotvå, kom igen, mig kan ni inte lura. Men den inställningen börjar jag titta på filmen och OJ JÄVLAR *hick* det tar inte lång tid innan jag känner att det här faktiskt är läskigt, på riktigt läskigt.

Det visade sig att det originalet har i nostalgimys och välgjordhet a-la-1981 det har remaken i nyskapande effekter och kladdig stämning. Jag sitter som på nålar, jag blir glad, det är BRA skit det här. Som skräckfilm tror jag att Evil Dead 2013 kommer bli lika stor/viktig för unga människor som ser den nu som den gamla filmen var för oss…gamlingar men jag vet vilken av filmerna jag kommer välja att se om inom en inte alltför avlägsen framtid, gammal eller inte.

Filmens kvinnliga huvudroll Mia (Jane Levy) är riktigt bra tycker jag och resten av gänget med. Jag känner inte av lågbudget i valet av tonåringar alls och bara där är Evil Dead nånting heeeelt annat än hundratals andra filmer i den här genren. Ärligt talat känns hela filmen väldigt påkostad och gjord med både hjärta och hjärna. Det blev en riktigt härlig skräckfest det här!

Evil Dead 1981

Evil Dead 2013

(med ett plus i kanten)

Publicerat

THAT´S MY BOY

Donny Berger går i högstadiet och är vrålkåt på den rödhåriga lärarinnan Mary med den välsvarvade figuren (Eva Amurri Martino). På ett klumpigt, pinsamt och föga verklighetstroligt sätt bjuder han ut henne, erbjuder henne att få utföra en ”handtralla” och lite annat smått och gott. Givetvis tar hon så pass illa upp att hon ger Donny en tretimmars kvarsittning. Nån måtta får det ändå vara på horminstinnigheten.

Kan man tycka.

Eller inte.

Nu är ju det här en film där den vuxne Donny spelas av Adam Sandler, således blir det ingen vanlig kvarsittning. Den heta lärarinnan tjongar nämligen på lille Donny i vartenda hörn av skolsalen, utnyttjar honom och hans pojkkropp till max så länge det går. Och det går länge. Och mycket. Men det tar stopp. Deras fysiska förhållande uppdagas under häpnadsväckande former och Mary åtalas för sex med minderårig. Hon får trettio års fängelse men den höggravida Mary verkar inte sura för det. Domaren tilldelar Donny vårdnaden om barnet så fort han fyllt arton. Donny alltså.

That´s my boy handlar alltså om hur det gick sen för den ensamma tonårspappan Donny och hans son Han Solo Berger (Andy Samberg). Om det gick bra? Ja, vad ska man säga. Han Solo fick med målsmans godkännande tatuera in samtliga gruppmedlemmar i New Kids on the Block på ryggen och det kan man ju tycka är lite tufft OM HAN NU INTE HADE GÅTT I TREDJE KLASS och ryggen fortfarande växte – och med den även huvudena på killarna i pojkgruppen.

Det som stör mig som fan med filmen är att Adam Sandler pratar med tillgjord röst. Han låter som en högavlönad springa-i-dörrar-skådespelare på en privatteater. Det som inte stör mig alls är Andy Samberg. Jag säger som Dr Alban: Han är stabil. Filmen i sig är det kanske inte men den gav ändå mig och sonen en lagom störd filmkväll i soffan. Vi fnissade lite, ojjade oss över för-simpla-men-ändå-over-the-top-under-bältet-skämt och pratade om hur extremt likriktade filmer med Adam Sandler på fodralet egentligen är. Man vet vad man får men så mycket mer än så är det inte. Det är inte så nyskapande längre. Men jämfört med Grown-ups 2 så är det här oscarsmaterial!

Sen har Vanilla Ice en roll som….Vanilla Ice. Tänk att heta Vanilla. DET är humor det!

Publicerat

Fredagsfemman # 85 – Tema biografnojjor

5. Prasselnojjan

Jag fick ett roligt och tänkvärt mejl, ett mejl som mer än väl förtjänar en egen plats på den här listan.”Jo, en nördgrej är ju att jag irriterar mig på att många lösviktsgodispåsar har lagt in ett genomskinligt plastfönster som ställer till det när man ska riva bort överdelen av sin påse. Varför river man bort överdelen av sin påse? Jo, givetvis för att nå ner till godiset så smidigt som möjligt och med minsta möjliga prassel. Problemet med plasten är att den är svår att riva sönder, det blir som för Dynamit-Harry i en av Jönssonligan-filmerna när han försöker öppna en sexpack öl. :)” Det går att äta mycket knastrigt och/eller ”konstigt” på en biograf bara man packeterar det smart och inte gräver i påsen hela tiden som om handen vore en elvisp. Samma mejlare hade även upplevt problem med pensionärer som har med sig mandariner i prasselpåsar. Jag har inte stött på just det fenomenet själv men skulle bli toknojjig om jag gjorde det. Prasselnojjan är en viktig nojja.

 

 

4. Stanknojjan

Jag har själv varit med om det, att sitta bredvid någon i en biosalong som luktar så illa att orden nästan tar slut (läs mer här). Jag har fått mejl från flera som berättar om paniken dom känner när dom hamnar bredvid en snusare som mitt i filmen lägger in en ny prilla. Sen är det svett, det är för mycket tantparfym, det är ofantliga mängder hårspray, det är rök och det är vitlök, det är kiss och det är bajs. Lukter är helt enkelt ett aber. Det är även ett svårlöst aber. Om nån i närheten pratar/messar/beter sig allmänt störigt så går det att säga till (det hjälper i och för sig långt ifrån alltid). Om nån luktar illa, vad säger man då? ”Hörru. Kan du springa till centralen och pröjsa för en dusch, du luktar satan. Sen kan du komma tillbaka.” Det säger sig självt, det funkar inte. Stanknojjan är alltså en helt befogad nojja.

 

 

3. Hud-mot-hud-nojjan

Det är få biosalonger förunnade att ha så pass breda säten att man inte riskerar minsta närkontakt med människorna på stolarna bredvid. För dom flesta är detta inget problem, inte på vår, höst och vinter. På sommaren däremot, när det är varmt och vi har aningens mindre och tunnare kläder på oss kan detta scenario hända: två människor i kortärmde tröjor som inte känner varandra hamnar sida vid sida. Det är trångt, det är varmt och det är hud mot hud. Jag vet en som aldrig går på bio utan en extratröja och detta inte för att kompensera en kall salong utanför att just eliminera risken för hudkontakt med främlingar. Detta kan kanske upplevas som en udda nojja, en nojja det inte pratas högt om. Låt oss ändra på det. Var stolt över din nojja, den är okej!

 

 

2. Lössnojjan

Första gången jag fick huvudlöss av/på en biograf fattade jag inte vad det var. Det kliade så jag höll på att bli tokig. Jag bytte schampo, körde inpackning, trodde att hårbotten torkat ut av nån anledning. Det var inga larm från skolan om att luskamma barnen, för det är ju barn som får löss. På dagis. På skolan. Av att bytlåna varandras mössor. Man får inte löss på bio! Till slut gick jag till en hudläkare för jag höll på att gå fucking bananas. Hon tittade i håret, det tog en sekund. ”Du har ju löss. Har dina barn löss? Inte det? Går du ofta på bio? Alla vuxna som får löss som inte har barn som har det får det på biografer. Jag skulle aldrig gå på bio utan kapuschong.” Efter det såg jag till att lägga nåt över nackstödet. Ett tag. Sen glömde jag bort det. Tänkte att det kan ju aldrig hända igen. Så tänkte jag tills jag fick det andra gången men nu visste jag i alla fall vad det var och hur jag skulle behandla det. Men likt lusägg sprids denna nojja när informationen kommer ut. Jag ber om ursäkt för det. Men har du långt hår, går ofta på bio och det börjar det klia i skallen så vet du vad det är.

 

 

 

1. Smacknojjan

Det här är min personliga etta, en etta som är utan tvekan jättemestnojjig för mig. Jag skulle kunna driva en kampanj för att få SF att sluta sälja baconchips för det är det jävligaste av allt det jävliga en biografkiosk kan uppbringa. Det kanske är gott men det luktar fan och det går inte att äta utan att smacka. Men på första plats är inte själva baconchipsproblematiken, det är att så många människor har så infernaliskt svårt att hålla igen munnen när dom tuggar – oavsett vad dom äter på. Mjukt godis, popcorn, tuggummi, kola, vanliga chips, nötter, hårt godis – ALLT blir svinjobbigt att lyssna på när det äts med öppen mun och har man en gång börjat reta sig på ljudet av den som sitter bredvid så är filmupplevelsen snart helt bortkastad. För mig är det här en så pass allvarlig noja att jag oftast undviker att gå på helt utsålda föreställningar. Det kryper i kroppen på mig bara jag tänker på det. Slafs, klafs och baconchips. A match made in hell.

 

Publicerat

BEFORE MIDNIGHT

Det blev inte bara en natt i Wien för Jesse (Ethan Hawke) och Céline (Julie Delpy). Då, 1995, var dom unga, naiva och oförstörda precis som undertecknad som inte gjorde annat än att plugga på konstskola, titta på film och planera för sommarens bröllop.

2004 träffades dom igen i Paris. Jesse hade skrivit en bok och Céline letade upp honom. Samtalet som började för nio år sedan tar vid och återigen känner jag att dom åldrats i takt med mig själv. Jesse och Céline är inte bara det finaste av alla fina kärlekspar i filmhistorien, jag känner dom ju! Det är mina vänner jag tittar på och lyssnar till, jag får höra om deras tankar, känslor och liv, komma innanför skinnet, krafsa med nageln på båda deras hjärnhalvor, klappa lite på det bultande hjärtat. Ännu en härlig bioupplevelse och precis lika ekande tomt denna gång när filmen tog slut. Jag visste ju inte då att jag skulle få se dom igen. Men det fick jag!

Nu är det 2013, nio år till har gått och den här speciella kärlekshistorien går vidare i ännu ett mysigt kapitel. Nu befinner sig Céline och Jesse i Grekland och vad som hänt i deras liv tänker jag inte berätta, det får dom helt enkelt göra själva.

Manuset bjussar på fler ord per minut än i en Woody Allen-film under hans högglansdagar och det gäller att hänga med. Det sägs nämligen viktiga saker, tänkvärda saker, smarta grejer och jag vill inte missa nåt. Dom pratar med ett tempo som känns helt naturligt och precis lika snabbt som orden flödar lika långsamt filmas det. Det är långa tagningar och få klipp och det sättet att filma har regissören Richard Linklater använt sig av i alla tre filmerna. Städerna är kulisser, Jesse och Céline är verktygen för att orden – huvudrollen – ska få tillräckligt med utrymme.

Att ha sett och tyckt om dom första två filmerna kanske ses som ett måste när det kommer en tredje film men mitt biosällskap hade inte sett någon av föregångarna men tyckte ändå väldigt mycket om filmen. Det förvånade mig lite eftersom jag själv har huvudpersonerna så kära men det säger också en hel del om hur välskrivet manuset är.

Linklater, Delpy och Hawke har tillsammans skrivit manus till denna film och jag skulle vilja uppmana till en stor varm gruppkram med dom alla tre. Jag är mycket nöjd med filmen, jag får mersmak. Jesse och Céline, ses vi igen 2022?

Jag såg filmen på Malmö Filmdagar tillsammans med ett gäng filmspanare. Klicka på deras namn för att läsa vad dom tyckte om filmen. Har du inte sett den, Jojjenito, Fripps filmrevyer och Rörliga bilder och tryckta ord.