Månad: september 2013

Publicerat

FILMSPANARTEMA: UTMANA DIN SMAK

Månadens filmspanartema är kanske det klurigaste, roligaste och mest intressanta av alla vi hittills skrivit om. Den här gången gäller det nämligen att få sin filmsmak utmanad av någon annan!

Alla filmspanare (1) som är med på temat har via lottens hjälp fått en utvald filmspanarvän (2) och sen har det varit upp till (1) att läsa på om (2), gå igenom bloggtexter, luska, trixa och fundera ut en perfekt film för denne att se, gärna en film som (1) tycker om men som är i en genre som (2) normalt sett inte skulle välja själv. En riktig jäkla smakutmaning alltså.

Det blev Jimmy som har bloggen Except Fear som skulle välja film till mig och när han skickade titeln satte jag morgonkaffet i halsen. Spottade och fräste som värsta Kapten Haddock, alltså en Kapten Haddock en riktigt dålig dag.  ¤!%&%¤?%&#. För satan alltså! Men när han skickade sin förklaring till varför den utvalda filmen blev just min film skrattade jag högt.

”Wong Fei Hung – mannen, myten, legenden. Porträtterad på film uppemot 100 gånger vilket är mer än självaste Jesus. Trots de miljarder som valde att  tro på den sistnämnde är det endast en av dem som verkligen existerat och det är Wong Fei – alkoholens överman.

Fiffi nämnde att hon inte hade mycket till övers för Kung Fu, men kan hon stå pall mot kampsportstekniken ”Zui Quan / the drunken fist”? Jag vill att Fiffi ser Jackie Chans genombrott Drunken Master från 1978 i rent bildningssyfte inför framtida konfrontationer! Som jag alltid brukar säga; Ingen metod är väl mer effektiv än tre vassa shots och en välriktad ”slippery snake” ifall någon är odräglig på krogen. Jesus må ha räddat många, men Wong Fei lärde människan att rädda sig själv. Hail the drunken master!”

.
Tre vassa shots och en välriktad ”slippery snake” på krogen? Haha, BEEN THERE DONE THAT tänkte jag. Så hur illa kan det bli med en martial-arts-actionkomedi från 1978 med självaste Jackie Chan i huvudrollen? Jag beger mig med så öppet sinne som jag kan frambringa in i den filmiska världen tillsammans med Drunken Master.

1.46.40 senare.

Hade jag haft en spegel framför mig på soffbordet hade jag kunnat titta i den och sett ett spöke. Jag tror faktiskt att jag är bortom vit i ansiktet, att jag har rejält svarta ringar under ögonen och att håret är stripigt och blött av skallbas-transpiration. Således är jag rätt lik den där figuren som klättrar upp ur brunnen i The Ring.  Jag har försökt så mycket att jag är helt slut. Jag har tryckt ner alla reflexer till hånskratt, jag har inte skakat på huvudet, jag har bitchslappat mig på högerhanden när den letat sig fram till paus och/eller stoppknappen, jag har på många sätt utmanat mig själv och mitt filmtittande bara genom att se klart filmen.

Drunken Master får mig att tänka på Jönssonligan, på Cirkus Maximus (alltså ingen film utan cirkus på riktigt), på Stefan&Krister-uppsättningar som visas under helkvällar på TV4, på Helan och Halvan, på Dr Mugg och på 40-tals musikaler från Hollywood. Skådespeleriet är väl kanske inte nåt jag går ner i spagat av men jag fascineras över det rentvättade hår som flera av dom uppvisar. Eftersom dom rör sig så ofta, mycket och ryckigt flyger liksom frisyrerna runt som vore dom dockor i Mupparna och ljudeffekterna skulle vara klockrena i vilken Disneyfilm som helst – eller kanske snarare Tom & Jerry.

Den Jackie Chan som nu är känd från hollywoodfilmerna Shanghai Knights, The Tuxedo, Shanghai Noon, Rush hour, Rush hour 2 och Rush hour 3 har också gjort filmer i namnen Chan Yuan Lung, Lung Cheng, Chen Lung, Chen Yuen Lung och Jacky Chan fast när han föddes 1954 hette han Kong-sang Chan. Kärt barn har många namn. Det är just det. Jackie Chan är kär – för många.

Det finns hundratusentals människor som avgudar honom, som tycker han är den fräsigaste som någonsin gjort en hoppspark i slowmotion och jag förstår rent intellektuellt att han är vansinnigt duktig på det han gör. Men it doesn´t do it for me. Jag är mer imponerad av en snubbe som kan steka fisk än en martial arts-guru och jag förstår varför jag i möjligaste mån försöker undvika denna genre. Den är helt enkelt inte för mig.

Tack för utmaningen Jimmy! Den var bra, smart och framförallt genomtänkt. Jag har försökt, jag har kämpat, jag har fått ta mig en funderare på mina egna genrefördomar och som experiment har det här varit både superkul och väldigt nyttigt. Det är dumt att säga nej bara för att säga nej men om nån föreslår en filmkväll med Drunken Master II så kommer jag vänligt men bestämt att avböja. Är du nyfiken på filmen jag just sett så går den att streama här alldeles gratis.

.

.

.

Det är en hel drös filmspanare som tackat ja till att vara med på det här temat och det har varit ett fungerande hemlighetsmakeri gällande vem som ska utmana vem. Jag har således ingen aning om vilka filmer det kommer skrivas om idag. Jag kan lova att det bjuds på spännande läsning under alla dessa länkar:

Sofia

Jojje (som jag gav min filmutmaning till)

Henke

Johan

Jessica

Jimmy

Lena

Johan & Markus

Erik

Christian

Rebecca

Stefan

Publicerat

TIPTOES

Heter det kortväxt, dvärgväxt eller dvärg? Hur ska man benämna engelskans uttryck little people på svenska nuförtiden? Jag vill att det ska bli rätt. I filmen Tiptoes är nämligen flertalet av rollerna spelade av kortväxta och inte ens i filmen benämns dom helt igenom korrekt.

Steven (Matthew McConaughey) har en tvillingbror som heter Rolfe (Gary Oldman). Rolfe är dvärg, Steven är det inte. Steven är tillsammans med Carol (Kate Beckinsale) men har inte berättat om sin familj för henne så när Rolfe en dag knackar på dörren blir hon lite lagom förvånad. Att hon kvällen innan berättat för Steven att hon är gravid och att han drog från henne mitt i natten gör ingenting lättare.

Dvärgväxt är ärftligt och Carol blir rädd. Hon konfronterar Steven och gör det ungefär lika klantigt som jag gjorde i början av denna text. Av rädsla för att säga fel kallar hon Stevens släktingar för midgets (översatt som gnomer) och det var kanske inte så smart. Stevens föräldrar är nämligen kortväxta dom med. Steven är den enda långa i familjen.

Rolfes kompis Maurices spelas av Peter Dinklage, den charmige lille mannen i The Station Agent (Tiptoes är för övrigt inspelad samma år) och mig veterligen är samtliga av filmens övriga dvärgar spelade av just dvärgar. Utom Rolfe. Filmmakarna har på ett ytterst fint sätt lyckats göra Gary Oldman till en MYCKET trovärdig kortväxt man med flaskbottnade glasögon och ett stort hjärta.

Även om filmen absolut kan ses med amerikanska moralpredikningsglasögon och som ett sätt att lyfta fram kortväxta som helt vanliga människor (om man nu inte förstått det redan innan) så har filmen en skön empati som gör mig glad men också en välbehövlig klump-i-magen-svärta. Matthew McConaughey är lika sevärd som alltid och Kate Beckinsale är toppen men nånstans är det här Gary Oldmans show – och i viss mån Peter Dinklage som går loss med hull, hår, fransk aggressiv brytning och långtradarmusche.

Det här är en riktig liten pärla och jag är så glad att jag hittade den.

Publicerat

Måndagar med Matt: THE BOURNE IDENTITY

Jag har sett The Bourne Identity förut, jag tror till och med att jag sett den två gånger. Andra gången var för att överbevisa mig om att jag faktiskt inte tyckte den var särskilt bra vad än alla andra sa och ja, jag tyckte att jag hade rätt.

The Bourne Identity, actionfilmen som kretsar kring Jason Bourne (Matt Damon) som hittas med minnesförlust ute på havet, är en remake på The Bourne Identity (Identitet okänd)  från 1988, då med Richard Chamberlain i huvudrollen. Robert Ludlums roman ligger till grund för manuset och plotten fungerar även om liknande män-utan-minne-historier dykt upp i tidningsartiklar och kanske gör att fictionen känns onödigt trolig. Ett bankfack med pistol, pengar och allsköns pass är kanske det enda överdrivna jämfört med verkligheten.

Jason Bourne hittas och med hjälp av minnesfragment, plötsliga språkkunskaper och ett aggressivt självförsvarslynne som verkar sitta i ryggraden bestämmer han sig för att ta reda på vem han är – och varför han beter sig som han gör. Av en slump träffar han på en kvinna med bil, Marie (Franka Potente), som även hon verkar lida brist på sammanhang och nära relationer och hon blir hans partner-in-crime på resan.

Nu har jag alltså sett filmen en tredje gång och nu endast för att jag sett Matt Damon med helt nya ögon. Såg jag då filmen med nya ögon också? Blev den bättre? Nix. Jag tycker precis som förut. Jag tycker filmen är tittbar men inte så mycket mer. Jag tycker actionsekvenserna är hattiga och det blir fånigt med superlååååå*gäsp*ååånga biljakten med den minimala bilen i trånga europeiska gränder (vet inte vilken stad dom var i, har ingen koll, dom åker runt så dant men jag fattar aldrig riktigt varför). Kärlekshistorien biter inte heller på mig.

Det är fullt möjligt att jag är en iskall jävel utan minsta koll men jag ser inte det extraordinära i den här filmen som så många andra verkar göra. För mig är den väldigt basic som actionfilm och Matt Damon som då såg ut som en i-princip-pojkvasker (fast han var 32!) hjälper inte upp den till varken nya höjder eller högre betyg.

Jag tror jag struntar i att se filmen en fjärde gång. Jag ser om The Bourne Supremacy istället.

Publicerat

Presentation av mitt nya måndagstema

Jag ledsnade på mina måndagar med Mads Mikkelsen och slutade med det temat i förtid på grund av för många för usla filmer. Det naturliga valet för nästa tema hade varit en kvinnlig skådespelare eftersom jag alltid förut tagit varannan damernas/varannan herrarnas – men det var innan jag hittade min nyfunna skådiscrush – Matt Damon.

Jag har sett mängder av filmer med honom i mina dagar men aldrig direkt fastnat. Jag har tyckt att han varit lite tråkig, lite beige, lite för vanlig helt enkelt. Nu verkar det som om jag växt till mig i skallen för allt med honom som jag förut la på minuslistan har hux flux hamnat på plus. Det är HÄFTIGT att han är så vanlig! Han är ju för tusan en kameleont. Han kan spela precis vilken roll som helst och han smälter in. Han kan välja mellan att bli ett med kulissen eller ta plats, sticka ut, vara stjärnan.

Mitt mål med temat är att se om filmer som jag inte redan skrivit om här på bloggen men det är fullt möjligt att det kommer en uppdatering av några redan recenserade filmer med, speciellt om jag ser om filmen och upplever att min nya syn på Matt Damon gör filmen bättre.

Om en timme kommer första Måndagar med Matt och det blir en text om en film som kanske är en av dom mest omtyckta med honom i huvudrollen, dock inte min favvo. Vilken kan det vara?

Här är länkar till Matt Damon-filmer jag redan skrivit om: Mitt liv med Liberace, Elysium, Eurotrip, The talented Mr Ripley, Den innersta kretsen, True Grit, Rädda menige Ryan, Oceansfilmerna,  Promised land, Gerry, Regnmakaren, Contagion, The adjustment bureau, Inside job, Livet efter detta, Green Zone och Invictus. Imponerande titlar och en maffig samling filmer redan här och fler ska det bli. Häng med mig och Matt på måndagar hela hösten vettja.

Publicerat

007-helg: MINITEMAT ÄR SLUT (OCH JAG MED)

Pust. Jag ska aldrig säga aldrig igen. Att se 23 bondfilmer efter varandra som några av mina filmbloggarkollegor gjort är nog inte min grej. Sju var alldeles…lagom.

Nu har jag tittar, fnulat, frustat, suckat, ååååå-at och ooooo-at och förundrats och nu kommer fyra små topplistor som en sammanfattning av 007-helgen.

Här är länkar till James Bond-sidorna hos Fripps filmrevyer, Flmr, Movies-Noir och Filmitch.

.

Min bästa Bondlåt:

3. Goldeneye – Tina Turner

2. For your eyes only – Sheena Easton

1. Skyfall – Adele

.

Min bästa Bondbrud:

3. Sophie Marceau – Världen räcker inte till

2. Izabella Scorupco – Goldeneye

1. Carey Lowell – License to kill

.

Min bästa James Bond:

3. Roger Moore – ja, faktiskt. Jag har alltid trott att jag gillade Sean Connery mer som Bond men nu vet jag att så inte är fallet. Roger Moore är hästlängder bättre.

2. Daniel Craig – Superkroppen som numera har ett ganska svart sinne vilket känns logiskt efter att ha jobbat med att döda folk sen sextiotalet. Toksnygg både i badbyxor och smoking.

1. Pierce Brosnan – Stil, klass och världsvana i en übermanlig hår-på-bröstet-förpackning.

–

Mina bästa Bondfilmer:

Min egen 007-lista går inte att göra rättvis om jag inte plockar in andra filmer än Fripps utvalda sju, det krävs helt enkelt fler än dom sju jag skrivit om denna helg.

Så här kommer den, Fiffis filmtajms lista på bästa bondfilmer genom tiderna, filmer som är alldeles toppen att se även om man inte är värsta James Bond-fantasten.

7. I hennes majestäts hemliga tjänst

6. Världen räcker inte till

5.  Licence to kill

4. Goldeneye

3. Ur dödlig synvinkel

2. Casino Royale

1. Skyfall

.

Nå, vad tycker du? Hur skulle DIN 007-lista se ut?

Publicerat

007-helg: I HENNES MAJESTÄTS HEMLIGA TJÄNST

 .

 .

 .

 .

Nu är det sista filmen ut i detta bondska tema. I hennes majestäts hemliga tjänst, filmen som alltså ska vara den bästa bondfilmen av dom alla.

Australiensaren George Lazenby spelade Bond i en enda film – den här. Han är ganska intressant den där snubben. Han pratar väldigt likt Roger Moore, han har samma typ av grace som Sean Connery och utseendemässigt är han som en mix av George Clooney, Clive Owen, Aaron Eckhart och en panda. Han pendlar mellan att kännas jättecool och putslustig, en blandning som inte är helt enkel i denna typ av film. För det är väl en Bondfilm jag ser, det är inte Austin Powers? Väl?

I hennes majestäts hemliga tjänst introducerar även Countessa Teresa di Vicenzo, Tracy, hon som fick både prinsen (Bond) och halva kungariket (det ärofyllda priset Fripp Award för Bästa Bondbrud). Hon är som en lyckad mix mellan Sissy Spacek och Sex and the city-Samantha och ett bra bevis för att inte alla bondbrudar är renodlade våp. Det går inte att läsa Tracy som en öppen bok men hon är intressant nog för James Bond att vilja försöka. Det händer inte ofta. Riktiga känslor. Kärlek. I en Bondfilm.

Men trots dessa äkta känslor mellan Tracy och James så passar James på att hoppa ner mellan lakanen med första bästa villiga V.Å.P-allergiker. Säkert trevligt för honom men rent objektivt påvisar han en hel del klockrent psykopatiska drag. Den där narcissismen är inte klädsam ens i smoking. Dessutom beter sig Bond tämligen underligt när han till synes omotiverat örfilar Tracy. ”Oooh, you´re hurting me”, säger hon i sedvanlig kvinnlig falsett men han verkar inte bry sig och jag som tittar förväntas tycka att det där är helt okej. Det är ”sånt som händer”. Fan heller. Tracy, du skulle ha slagit tillbaka!

Som bondfilm betraktad känns detta som en medelmåtta. Actionscenerna sticker inte ut mer än andra, musiken är anmärkningsvärt beige, Lazenby varken höjer eller sänker Bond som manligt filmfenomen, historien är ungefär som vanligt, allt är som vanligt förutom lite extra löööööv  – och slutet. Slutet är så brasåbrasåbraaaaaa, hurraaaaa för slutet!

För mig blir det – slutet till trots – godkänt men inte så mycket mer än så.

Det här är alltså en storfavorit för två av tre av mina filmbloggande kollegor. Full pott från Filmitch 10/10 och Fripps filmrevyer 5/5. Lite svalare mottagande från Movies-Noir 3,5/5. Klicka på namnen för att komma till respektive blogg.

Om en stund kommer det sista blogginlägget under denna tema-helg: Sammanfattningen. Tadaaaah!

Publicerat

007-helg: SKYFALL

 

 

 

 

Skyfall är den näst bästa bondfilmen genom tiderna om jag ska lita på att Fripps filmrevyers smak är allenarådande.

Jag skrev om Skyfall lagom till premiären och jag tycker inte så mycket annorlunda om filmen nu, annat än betyget. Så här kommer texten igen, förkortad och aningens omskriven.

För mig är en BRA Bondfilm en klockren seriekoppling: det är en sportbil som leder till miniskidor som sätter igång en väderkvarn som mal mjöl så man kan baka en stor kaka att krypa in i och rulla nedför en backe in i en grotta och där finns en optimistjolle och sen är det grävskopor, ubåtar, lastbilar, flygplan, svävare, explosioner och pangpang. I en BRA Bondfilm finns det inga döda minuter. I en BRA Bondfilm är det psykadeliska förtexter till pampig titelmelodi, det är kvinnliga kvinnor och manliga män och en skurk som spelar över fast på ett bra sätt. Skyfall har ALLT detta och mer därtill.

Jag kan bara konstatera att jag inte har sett en bättre Bondfilm sedan Goldeneye och det var den första som jag verkligen gillade (thanks to Mr Brosnan antar jag). Skyfall är tokskön underhållning, det är en actionfilm med skådespelarprestationer som – ja, faktiskt – skulle kunna utmynna i oscarsnomineringar. Det här är häftigt,  nyskapande och gammaldags i en häftig mix och dom där två timmarna bara svischar förbi. Jag tycker det var ett lyckokast att ta in Sam Mendes som regissör, han är trots allt en kille som har koll på agerande – också. Att filmens stuntmän är fler än invånarna i Vansbro kommun är liksom en annan femma.

Daniel Craig, Judi Dench och Javier Bardem är en otroligt lyckad trio och Ola Rapaces insats i filmen är tung, tyst och effektiv. Bondbruden (Bérénice Marlohe) är menlöst ögongodis och jag förstår inte vitsen med det. Jag förstår inte varför det inte stoppas in en skön, stark, karismatisk kvinna som bondbrud i en bondfilm som uppenbarligen vill vara fräsch och modern. Det är mitt enda aber med filmen, det samt att Silva (Bardem) introduceras för långt in i filmen.

James Bond firar 50-årsjubileum med denna den 23:e filmen om den stilige agenten med rätt att döda och för första gången någonsin känner jag MUMS. Jag vill ha mer! Skyfall känns som ett fräscht avstamp inför dom nästa femtio åren och jag hoppas få vara med och se många filmer till.

Betyget vid första tittningen blir:

Betyget när jag sett filmen fyra gånger:

Det här är näst sista filmen i detta minitema. En enda kvar är kvar. Såhär tyckte mina filmbloggarkollegor. Filmitch 8/10, Fripps filmrevyer 5-/5, Movies-Noir 3,5/5. Klicka på namnet för att komma till recensionen i sin helhet.

Publicerat

007-helg: AGENT 007 SER RÖTT

 

 

 

 

 

Oj vilken mellanmjölk det här var. Sean Connery är tillbaka som Bond, han är charmig, snygg, perfektion men allt det där kan gå överstyr och också uppfattas som…tråkigt. Kanske är det därför jag redan några dagar efter att jag sett filmen nästan glömt den. Glömmer man en bra film? Glömmer man en perfekt Bond? Jag inbillar mig att svaret är nej på båda dessa frågor men kan ändå inte riktigt släppa grejen, det här är alltså den TREDJE bästa bondfilmen genom tiderna enligt Fripps filmrevyer. Kan den verkligen vara SÅ beige som jag uppfattar den?

Ja det kan den.

Agent 007 ser rött är ingen dålig film, ingen tråkig film, det finns ingenting specifikt jag kan ta på som gör att den – för mig – känns som mellanmjölk vars bäst-före-datum gått ut och ändå kan jag inte säga att den är speciellt mossig. Brudarna är okej, storyn med. Jag är bara inte nöjd. Ganska enkelt eller hur? Film—> Magkänsla—-> Betyg därefter.

Femte filmen. Gäsp. Två kvar.

Filmitch 8/10, Fripps filmrevyer 4+/5, Movies-Noir 4/5.

Publicerat

007-helg: CASINO ROYALE

.

.

.

.

.

Det var inte så värstans länge sedan jag skrev om Casino Royale, närmare bestämt under sommarens tema med Mads Mikkelsen i centrum.

Det finns mycket att tycka om med Casino Royale och en del att verkligen inte gilla. Här kommer texten igen dock något omskriven och utökad.

Casino Royale har allt en riktig bondfilm ska ha. Häftiga lyxiga miljöer, coola actionscener, en historia som inte riktigt spelar någon roll. Jag vet att det finns dom som tycker Casino Royale är den bästa bondfilmen av dom alla men där sätter jag ner foten. Casino Royale är jättebra men den kommer inte upp i nivå med Skyfall och jag vet exakt varför jag tycker det. Orsaken heter Eva Green.

Om jag skulle göra den här listan idag skulle Eva Green segla upp som veckans raket direkt upp på en topp-tre-placering. Jag tycker jag haft tålamod med henne i film efter film men nu är det nog. Hon är hemsk. Hon har rörelsemönster som en drogpåverkad och när hon pratar känns hon både falsk och okunnig. Hon är så störande att jag inte ens kan tyda om hon är vacker eller inte, rent objektivt. För mig är hon inte det. För mig är hon en överskattad docka med elaka ögon och jag klarar inte av henne. Tacka veta jag Dame Judi Dench, hon är en fröjd att skåda på alla sätt och vis.

När M (Judi Dench) står bredvid Bond är hon ungefär ett huvud kortare än honom – hon med klackskor, han utan. Jag vet att Daniel Craig knappast kan anses som lång så jag känner Sherlock Holmes-nerven rycka nånstans vid höger axel. Luras filmen? Vill dom få mig att tro att Craig är en långt och ståtlig man – också. Efter lite efterforskningar känner jag mig lugn. Craig är inte lång, runt 173 cm vad det verkar men Judi Dench är en minifigur, blott 155 cm lång i strumplästen så längdförhållandena stämmer i filmen. Pieeeuuuhw.

2006 var det Mads Mikkelsens tur att visa världen vem som just då var ondast av dom alla. Han fick rollen som Le Chiffre, mannen med pokerfejs trots ett ledset öga. Inte sedan Cry-Babys dagar har någon bemästrat konsten till krokodiltårar på samma snygga vis, dock beror Le Chiffres tårar på trasig tårkanal, inte på önskan för sympati (som det gjorde för Johnny Depp) men det hjälper inte för att göra honom ond. Jag kanske inte tror på att han är en superskurk, jag kanske inte skulle börja hicka om jag mötte honom i en illa upplyst viadukt en höstnatt, jag kanske faktiskt inte skulle tycka hans var otäck alls.

Inledningsscenen i Casino Royale är något alldeles extra. Parkour-uppvisning på hög höjd och det är alltid härligt med lite hederlig svindel (i alla fall när man sitter tryggt i soffan). Actionscenerna är över lag riktigt maffiga här och spänningen är oliiidlig när James Bond faktiskt håller på att dö för en stund. Sen är det lätt att tro att TV:n pajat när filmen börjar i svart-vitt. Jag mindes inte det från biovisningen utan började svära litegrann. Det var dessvärre helt i onödan. Det kommer färg. Och blod som är rött.

Underhållningsvärdet är alltså högt men en felcastad bondbrud med koögon stjälper lasset med dom goda ärtorna. Synd tycker jag men heja Daniel Craig som här var Bond för allra första gången.

Det här var fjärde filmen av sju. Tre kvar.

Såhär tycker mina filmbloggarkollegor om Casino Royale. Höga betyg rätt igenom. Filmitch 9/10, Fripps filmrevyer 4/5, Movies-Noir 4/5.

Publicerat

007-helg: ÅSKBOLLEN

 

 

 

 

 

Men gode Gud, här har vi ett stycke film som borde ligga i vakuumförpackad malpåse. Åskbollen har åldrats sämre än Tom Jones sångröst och det vill inte säga lite.

Skrattretande beiga actionscener mot uråldrig blue screen, en föga intressant och/eller spännande historia, blek bondbrud och en allt annat än inspirerad Sean Connery son Bond. Att han dessutom har den dåliga smaken att tvinga sig på kvinnfolk gör att det luktar surt om hela filmen. James Bond är ju en världsvan cool snubbe med snygga kläder och säkert luktar han gott också, han ska (väl?) inte behöva ta till osnygga och rätt hårdhänta utpressningsmetoder för att få ligga?

Under den här obegripligt långa speltiden satt jag mest och undrade när filmen skulle börja. Det var ofantligt segt och trist. Jag undrar om man inte måste vara en riktig invigd, ett bondfan ut i fingerspetsarna, för att uppskatta detta. För mig är det inget annat än ren och skär smörja. Fast affischen är snygg.

Tredje filmen. Fyra kvar. Pust.

Mina Bondkunniga filmbloggarkollegor tyckte såhär: Filmitch 5/10, Fripps filmrevyer 4/5 och Movies-Noir 3,5/5. Klicka på namnet för att komma till respektive bloggares recensioner av filmen.

Publicerat

007-helg: UR DÖDLIG SYNVINKEL

 

 

 

 

Jag såg mina allra första bondfilmer när Roger Moore var agent 007 och i och med det borde jag kanske tycka att han är den bästa/den enda Bond men det tycker jag inte. Verkligen inte.

Roger Moore har spelat Bond i så undermåliga filmer att det ibland är svårt att hålla sig för skratt men Ur dödlig synvinkel är inte en av dessa. Det som gör att filmen funkar på mig är allra främst actionscenerna, från prologens helikopterfärd till skid-och-motorcykel-scenen, dykscenen och slutet och att den finfina låten For your eyes only med Sheena Easton återanvänds filmen igenom som ett slags musikaliskt plåster. Det som gör att filmen ibland känns lökig är framförallt bondbrudarna.

När Fripps filmrevyer sammanfattade bondbrudarna i ett helt eget inlägg skrev jag en kommentar om vad en BRA bondbrud är för MIG. ”…en kvinna som kan ses som nån form av förebild, som visar att det går att kombinera en vacker yta med en skön hjärna och som får nånting gjort här i världen av egen kraft, inte genom att hasa runt i genomskinliga kläder och blinka sakta med halvöppen mun mot en vältränad sexmissbrukare med rätt att döda.” I den här filmen finns en bondbrud som är urtypen för mitt förakt: Bibi.

Bibi (Lynn-Holly Johnson) är barnslig, menlös, gör inget vettigare än att spela på sex, har halvöppen mun i varenda scen och är hon inte halvnaken så har hon kläder som ska få hennes naiva Lolita-look att förstärkas. Att hon är utseendemässigt lik Tori Spelling gör inte saken bättre.

Hennes motsats i filmen ska antagligen vara Melinda (Carole Bouquet), den ”riktiga” bondbruden som artikulerar så illa när hon pratar att jag i vissa scener i filmen tror att hon är dubbad. Bortsett från det är hon väldigt blek men hon har en del i historien som inte kan förringas.

Historien förresten. Jag kan inte säga att jag bryr mig så mycket om den, det är som vanligt i Bondfilmer, nåt som är försvunnet, nåt som ska hittas, mystiska skurkar som försöker döda Bond och Bond som dödar mystiska skurkar. Men Roger Moore gör det bra här. Han ger en snällistouch till Bond som man sällan ser.

Det här är andra gången jag ser filmen och första gången fick den en trea. Nu skulle jag nog vilja ge den en fyra, kanske till och med med ett plus i kanten för underhållningsvärdet och för att den faktiskt är rejält mysig. Det är bra drag, inga temposänkningar alls och jag kommer definitivt lyssna på soundtracket. Det är alldeles toppenfint.

Andra filmen av sju. Det här är ju riktigt skoj!

Mina Bondkunniga filmbloggarkollegor tyckte såhär: Filmitch 9/10, Fripps filmrevyer 4/5 och Movies-Noir 4/5. Klicka på namnet för att komma till respektive bloggares recensioner av filmen.

Publicerat

007-helg: VÄRLDEN RÄCKER INTE TILL

Det är nåt med Pierce Brosnan som James Bond som gör att jag köper rubb och stubb. Han funkar på mig. Det tar femton sekunder för mig att ställa in fokus på filmen, det säker bara badabiiiiiing och sen är jag där, kvar, filmen ut. Det är svårt att värja sig när båtjakten på Themsen drar igång, det där är Bond på riktigt tänker jag, sätter händerna under låren, lutar mig lite framåt och ser nöjd ut utan att blinka.

När filmen är slut tänker jag att det här faktiskt är en bra bondfilm – på riktigt. Storyn är bra, actionscenerna hisnande och välgjorda, Judi Dench är M (och bara DÄR hamnar filmen på plus jämfört med äldre filmer) och jag har inte mycket att klaga på gällande bondbrudarna med Sophie Marceau i spetsen. Denise Richards är väl ingen favorit direkt men jag retar mig betydligt mindre på henne nu än jag gjorde när jag såg filmen för fjorton år sedan. Kors i taket. Då tyckte jag hon var superbimbo i nån sorts läkar-disguise och nu tycker jag samma sak men orkar inte riktigt bli förbaskad. Det finns liksom så många bondbrudar som är tusen gånger värre.

Första filmen ut var alltså inte så pjåkig. Sex filmer kvar.

Mina filmbollarkollegor tyckte såhär: Filmitch 7/10, Fripps filmrevyer 4/5 och Movies-Noir 2,5/5. Klicka på namnet för att komma till respektive bloggares recensioner av filmen.

Publicerat

007 – UR FIFFIS SYNVINKEL

Tidigare i år hade Fripps filmrevyer ett jätteprojekt där han såg/såg om och analyserade samtliga filmer om agent 007. 23 filmer senare kom han fram till den ultimata listan, dom bästa Bondfilmerna genom tiderna.

Jag är inget stort fan av James Bond, jag kan se filmerna, risa eller rosa som jag gör med vilka andra filmer som helst men den där kulten kring filmserien hänger jag inte riktigt med på.

En man, en agent, en lyxlirare som lever i sus och dus, som dödar utan att blinka och som har rätt att göra det. Han har uppenbara problem med mänskliga relationer, med tillit, med att våga släppa någon in på livet, med att leva nån form av ”normalt” liv. Filmerna har manus som ofta lämnar en del övrigt att önska, det är gadgets – roliga prylar – som ska underlätta dödandet, det handlar om filmvärldens mest iögonenfallande produktplaceringar, det är våpiga brudar som inte direkt behöver kämpa för att få ner den där vältränade agentkroppen mellan lakanen och det flängs hit och dit runt om i världen så man skulle behöva en jordglob under armen för att hänga med.

Jag kan ha fel men när jag klickar mig runt bland filmbloggarna så är det oftast män som skriver (mycket) om Bond. Jag vet inte om det beror på att kvinnliga filmbloggare prioriterar att skriva om andra typer av film eller om det helt enkelt är en subgenre som inte faller i smaken. Jag vet bara att det känns som att jag har en lite annorlunda synvinkel på filmerna än vad filmbloggarna jag läser har. Därför tänker jag grotta ner mig i Fripps filmrevyers 007-lista den här helgen. Jag tänker se (och se om) alla filmer på den översta toppen och jag tänker jämföra mitt betyg på filmen med några av filmbloggosfärens mest idoga Bond-fans: Filmitch, Movies-Noir och Fripps filmrevyer.

Filmerna som kommer dyka upp här under helgen är dessa, i nämnd ordning räknat från den sjunde bästa till den absolut bästa enligt Fripps filmrevyer.

7. Världen räcker inte till (The world is not enough)
6. Ur dödlig synvinkel (For your eyes only)
5. Åskbollen (Thunderball)
4. Casino Royale
3. Agent 007 ser rött (From Russia with love)
2. Skyfall
1. I hennes majestäts hemliga tjänst (On her majesty’s secret service)

Framåt söndag kväll kommer en sammanfattning och en psykisk och fysisk utvärdering av mitt miniprojekt. Hur betygssätter jag dessa filmer om man jämför med tre insatta snubbar? Är Fripps topplista en bra riktlinje eller är han ute och cyklar? Är jag kanske ett större fan av Bond än jag själv tror?

Frågorna är många, helgen alltför kort. Nu kör vi.

Publicerat

Fredagsfemman # 84

5. The Grandmaster-varning

När Filmspanarna besökte Malmö Filmdagar gick alla utom jag och såg The Grandmaster. Flera var riktigt tok-pepp på filmen, det pratades om den duktige regissören, om den fina trailern, om förväntningar. Att sen se mina filmspanarvänner komma ut från salongen med bekymmersrynkor mellan ögonen, förbaskade, besvikna, förvirrade, svärande, ja det var en syn god nog att skriva en fredagsfemma om. Jag har aldrig varit med om en så unison sågning av en film som när jag lyssnade på samtalet kring The Grandmaster. Ingen verkar ha förstått historien. Vem var dotter, vem var mor, varför dog den, nej den är ju inte död. Utan att ha sett filmen bjussar jag härmed på en varning. Om inte ens erfarna filmtittarrävar som dessa fattar filmen kanske den inte är så bra. (Biopremiär idag med rosa överstrykningspenna)

 

 

4. Det tog 57 avsnitt men nu är jag fast

Jag har fastnat i nån slags jag-kan-inte-göra-ett-skit-utan-en-podkast-i-öronen vilket resulterar att dom poddar jag följer väldigt fort blir genomlyssnade och jag står där poddlös och vilsen, lite som Clint Eastwood när han står i regnet och väntar på Meryl Streep i Broarna i Madison County, en Meryl som dessutom aldrig kommer. Min lösning på detta I-landsproblem var att ge Filip och Fredriks pod ännu en chans, kanske en sista chans. Jag har försökt två gånger förut, lyssnat på flera avsnitt men det har inte gått, deras snacktempo har gjort mig hyperstressad. Så också denna gång. Skillnaden är att jag denna gång inte gav upp, jag hade liksom inget bättre att lyssna på. 57 genomlyssnade avsnitt senare fattar jag grejen. Strålande intelligent snack, dom är grymt snabba i skallen och har en allmänbildning som borde göra många svarta i ansiktet av avund. Och jag har över hundra avsnitt kvar i min backlog. Härliga tider!

 

 

3. Child 44

Alltså, en ny film med Tom Hardy känns alltid spännande. Och Noomi Rapace är också oftast bra, likaså Gary Oldman. Å Vincnt Cassel, Joel Kinnaman, Fares Fares och Paddy Considine. Sen är filmjäkeln regisserad av Daniel Espinosa, utspelar sig under stalintiden i Sovjet och handlar om barn som blivit mördade. Kan man vara annat än superpepp på den här filmen? Kan man det? Inte jag i alla fall.

 

 

2. Kom igen nu Gabriela!

Sveriges bidrag till Oscarsgalan är korad och i år blev det Gabriela Pichlers Äta sova dö. Jag skulle ljuga om jag sa att det var min personliga favorit (jag hade röstat på Call Girl) men det kommer inte hindra mig från att hålla alla tummar jag har att oscarsjuryn berörs av historien och tar filmen vidare till dom sista fem nominerade. Jag och väldigt många med mig skulle så gärna vilja se henne på röda mattan – och sen vinna hela klabbet!

 

 

1. Bond-bonanza

Jag har gjort något jag aldrig någonsin trodde jag skulle göra, jag har grottat ner mig i James Bond. Inspirerad av Fripps filmrevyer, Filmitch, Movies-Noir och Flmrs skrivande/listande av Bondfilmerna tänkte jag försöka ge mig på denna filmserie med mina jag-är-egentligen-inget-Bond-fan-ögon. Herregud, det kommer alltså bli Bond-bonanza på bloggen hela helgen (med start i eftermiddag). Pieeehwwww. Kan jag andas ut nu? Inte? Okej, jag väntar till på söndag kväll.

Publicerat

MONICA Z

”Enkel, vacker, öm är min vals melodi
min vals fantasi. En sång i en dröm. Sakta morgon ljus strömmar över vårt fönster, ritar ett mönster på alla hus. Just den dag, den vackra dag jag lärde mig säga vi kom den till världen, min vals melodi.”

När Beppe Wolgers översatte Bill Evans Waltz for Debby skrev han den direkt till Monica Zetterlund. Den fick heta Monicas vals. Låten är så på pricken ”hon” att den känns som en andra hud, som om hon kom till jorden enkom för att sjunga precis just den lilla sången.

När rollen som Monica Z skulle tillsättas provfilmades över åttio tjejer trots att producenten Lena Rehnberg och regissören Per Fly redan hade hittat rätt. Edda Magnason var den perfekta Monica, lika perfekt som Beppes översatta vals och den här filmens undertitel – Ett lingonris i cocktailglas – hade lika gärna kunnat bytas ut mot Eddas film. För det här ÄR Eddas film.

Om Edda Magnason aldrig gör nånting mer av filmiskt värde i sitt liv så har hon porträtterat Monica Zetterlund med en sådan perfektion och glöd att ingen som sett filmen kommer glömma henne. Hon äger varenda scen hon är med i. Det är som att klockorna stannar när hon syns i närbild, hon är så vacker, så ljuvlig, så bedårande, så full av känslor och hon har lyckats kopiera Monica Zetterlunds manér, dialekter och sångstil in i minsta detalj. Så långt är allting gott, jättegott faktiskt men det hjälper inte. Filmen heter nämligen inte Eddas film.

Filmen handlar om några år i Monicas liv, löst och sammansatt berättat i ett manus skrivet av Peter Birro. Den handlar om hur Monica egentligen utan att fråga lämnar sin dotter Eva-Lena att bo hos mormor och morfar (Cecilia Ljung och Kjell Bergqvist) i Hagfors för att självförverkligandet i Stockholm lockar mer än föräldraskapet. Hon hittar en framgångsrik man i regissören Vilgot Sjöman, köper sig ett hus och hämtar tillbaka dottern. Sen följer ett pärlband av dåliga beslut, drinkar, män, jobb, bekräftelsebehov, ännu sämre beslut, mer drinkar, ännu mer bekräftelsebehov, ännu mer jobb – och givetvis hårda partaj med dåtidens kändiselit: Beppe, Hasse, Tage och Povel.

Det här med att skildra framgångens uppgång och fall har gjorts miljontals gånger på film, så även beskrivningar av alkoholproblem. Kanske är det där skon klämmer för mig, jag tycker nämligen att filmen känns alldeles på tok för grund. Det är som att bada fötterna i en uppblåsbar barnpool på en radhusaltan när man egentligen skulle vilja simma med delfiner utanför Palermos kust.

Jag hade velat se Monica under ett större spann av år, helst hela vägen fram till slutet. Det enda som vittnar om det hemska sätt hon dog på är en kort scen när hon i fyllan ligger ner och röker. Ja, redan då gjorde hon det, i alla fall enligt Peter Birros manus och troligtvis var det sängrökning som satte igång branden i hennes lägenhet den 12:e maj 2005.

Monica Zetterlund begravdes den 13 oktober 2005 på kyrkogården i Hagfors och efter att ha sett filmen är det för mig helt obegripligt. Det visades väldigt tydligt i filmen att hon aldrig ville aldrig sätta sin fot i Hagfors igen och nu ligger hon där för evigt. Mycket märkligt tycker jag. Lika märkligt som att filmen försvann ur mitt medvetande som en fis i motvind efter att eftertexterna rullat klart. Inte ens snackisen – telefonscenen – berörde mig.

Betyget jag ger filmen förvånar mig men jag kan inte göra annat. Edda Magnason däremot, hon får 5/5 och en solklar Guldbaggenominering nästa år.

Jag såg filmen på Malmö Filmdagar tillsammans med Jojjenito, Sofia och Henke och här pratar Har du inte sett den? om filmen (med mera). Klicka på namnet för att komma till respektive tankar om filmen (Psssst! Jag tror inte alla tycker dom jag)