Månad: september 2013

Publicerat

PAIN & GAIN

Jag är inte mycket för såna där anabolamuskelsnubbar egentligen men det finns en variant av dom som kan charma mig till månen: dom som kör lite för gamla, lite för fula och lite för små bilar. Såna killar gillar jag. Dom som har sina anabolamuskler för sin egen skull och som inte behöver en penisförlängare till bil – också. Sen är det själva grejen, att dom får veckla ihop sig för att komma in i bilen, kanske sitta vid ratten med krökt nacke för att få plats. Det är gulligt.

Pain & Gain är en film för dom som gillar anabolamuskelsnubbar och dom som är anabolamuskelsnubbar. Pain & Gain är en film för anabolamuskelsnubbar som gillar strippande brudar filmade i närbild, för vanliga snubbar med vanliga-eller-inga-alls-muskler som gillar strippande brudar filmade i närbild eller för tjejer som gillar att se strippande brudar filmade i närbild.

Nu är det Michael Bay som är regissör, Bay som har en förkärlek för att filma ur grodperspektiv, alltså som att kameran är vid marken och pekar uppåt. Hur många scener med stora flygplan som flyger över bostadshus har vi inte sett i hans filmer? Hur många scener med sprängfyllda silikonbröst som filmade underifrån ser ut som explosionsrisker gjorda av utspänd hud? Michael Bay-grejen är visserligen cool men *gäsp* jag kan den nu.

Och just precis när jag sitter på biografen och tänker att det här bara är ett filmiskt collage av trötta manschauvinistiska fördomar och att jag skulle vilja bli redigt överraskad så blir jag just det. Dwayne Johnson – The Rock – tar och får nämligen så mycket plats att mitt hjärta smälter. Han är en åka-rostig-Fiat-Punto-kille i den här filmen, fast han åker ingen Fiat Punto, han är bara tokanabolig, jättecharmig och samtidigt lite…dum. Anthony Mackie är filmens andra charmknutte och dom två tillsammans kompenserar det Mark Wahlberg saknar, det vill säga allt. Han är sjukt överskattad den mannen. Jag kan inte sluta tänka på att han har tre bröstvårtor, mer intressant än så blir han aldrig i någon film. Dessutom, att filma Mark Wahlberg ur grodperspektiv ger bara två enorma näsborrar. Nothing more.

Kvinnorna i filmen är antingen mer eller mindre nakna strippor eller Rebel Wilson som spelar en sexgalen sjuksköterska och hjälpreda till Peter Stormares fixa-på-grund-av-stereoider-icke-funktionella-penisar-doktor. Michael Bay hånskrattar med andra ord åt Bechdeltestet hela vägen till banken.

Historien om dessa tre kroppsbyggare är egentligen inte särskilt rolig, den är dessutom – tro´t eller ej – sann. Jag tycker slutet är ganska jobbigt att se just för att sanningshalten i filmen inte längre går att gömma i snyggt ljussatta betongpelare, coola bilar, tuff musik och inoljade kroppsdelar. Det är en dråplig actionkomedi som egentligen inte är nåt annat än tragik. Fast i Michael Bays händer blir det en snygg tragik som fullkomligt stinker testosteron.

Det var några månader sedan jag såg filmen på en filmbolagsvisning och texten ovan är skriven direkt efter den tittningen. Nu såhär med filmen i backspegelminnet känns den inte fullt så illa. Jag får för mig att en tvåa är orättvis. Jag höjer betyget. Kaploffs. Sådär. Gjort.

Publicerat

ESKIL & TRINIDAD

När Sune åker till Grekland tapetseras landet och riket med filmaffischer. När Lilla Jönssonligan ska ut på nytt farsartat bus visas TV-reklamsnuttar till leda. När Lukas Moodysson gör en film med ungdomar i huvudrollen visas trailern före all sorts annan film på bio. Men Eskil & Trinidad, en helt suverän film för alla mellan åtta och hundraåtta, den bara….försvann.

Eller försvann den? Fanns den ens? Jag vet att den gick på bio men jag fattade aldrig vad det var för film. Såg aldrig nån trailer (trots att jag går på bio en hel del) och läste inte om den i tidningen förrän European Children’s Film Association utsåg den till bästa europeiska barnfilm. Vad är det för fuffens? Varför hjälptes inte den här filmen på traven? Om det satsas så mycket tid, pengar, engagemang och kärlek på att göra en riktigt mysig välgjord välspelad underfundig ungdomsfilm, varför inte se till att den når fram till sin målgrupp? Jag tror mängder av människor skulle älska filmen – om dom bara visste att den fanns!

Eskil (Linus Oscarsson) flyttar till en norrländsk by med sin pappa, den före detta hockeyspelaren (Torkel Peterson). Tanken är att med såna gener ska Eskil bli hockeylagets stjärnmålis. Eskils mamma (Iben Hjelje) har flyttat tillbaka till Danmark och Eskil saknar henne. Han vill att hon ska hämta honom, att dom ska vara tillsammans, att hon ska blåsa på hans blåmärken.

I byn bor även hon som är både pingstvän och byoriginal, Trinidad (Ann Petrén). I folkmun kidnappar hon barn, bränner upp dom och sparar fettet som blir över. Men sanningen är att hon bygger en båt. Och för hockeycoachen (Jonas Inde) står framtiden i klubben på spel. Laget måste vinna seriens sista match annars finns det varken tränare eller hockeylag kvar i byn.

Filmen är inspelad i Vuollerim, Jokkmokk och Luleå och det är så sjukt charmigt att höra den norrbottniska dialekten. Sen har filmen så många bottnar att den är helt perfekt som familjefilm. Det finns mängder med skilsmässobarn som kan känna igen sig i Eskil, det finns massor med tjejer i samma sits som Mirja (den enda tjejen i kill-hockeylaget) och som förälder kan jag med lätthet känna med både Eskils mamma och pappa. Och det här med att dissa människor som är annorlunda kan vi alla lära oss nåt av.

Eskil & Trinidad är hur som helst en jättefin film. Jag hoppas och önskar att den når ut, fram och in lite överallt. En sån här film borde alla se. Jag kan inte göra mer än att hoppas att den blir en julaftonstradition på SVT på samma sätt som Kan du vissla Johanna eller Karl-Bertil. Det vore jättemysigt tycker jag.

Rebecca på Mode och film har också skrivit om filmen. Klicka här.

Publicerat

A WALK ON THE MOON

Tänk att det kan vara så hett att vara blus-försäljare. Det var det aldrig nån SYO-konsulent som sa i skolan.

Här är det mannen med det bakvända namnet Walker Jerome (Viggo Mortensen) som säljer blusar och lever livet så enkelt som bara han kan. Nöjd, glad, lugn, solbränd med uppknäppt skjorta och fri som en fågel, Walker är en soft snubbe helt enkelt och den totala motsatsen till Pearls äkta man Marty.

Pearl (Diane Lane) har varit ihop med sin Marty (Liev Schreiber) så länge hon kan minnas. Första dottern kom tidigt, den andra också och sen har livet bara flutit på. Inga direkta ups men heller inga rediga downs, livet har helt enkelt tragglat på i nån slags 37-gradig genomskinlig slajm. Mötet med Walker väcker Pearl på sätt hon inte är beredd på, kan hon ens stava till passion längre?

A walk on the moon är en fin liten film som handlar om det mest vanliga av problem, vardagstristess och när ett egentligen bra förhållande går i stå. Det sköna med den här filmen är att dom stora rollerna spelas av vuxna människor som faktiskt beter sig som vuxna människor vilket inte är en helt vanlig kombination i amerikansk film. Minns bara Unfaithful från 2002 (även den med Diane Lane i huvudrollen) där  trion Richard Gere, Lane och Olivier Martinez gör något helt annat än visar upp normalt beteende efter en otrohet, givetvis med ett icke välskrivet over-the-top-manus som grund.

Jag gillade det mesta med den här filmen, Anna Paquin exkluderad. Jag är ofantligt trött på henne just nu. Måste hon vara med överallt? Ö V E R A L L T? Well?

Publicerat

2010: MOBY DICK

Ja….jag säger då det. Jag känner mig som en surgumma med stödstrumpor när jag harklar upp lite snor i halsen och läser högt från baksidan på filmens fodral.

”Från skaparna av Mega Shark vs Giant Octopus och Titanic 2 kommer tidernas mest klassiska havsäventyr som du aldrig har sett det förut!”

Här måste jag pausa en stund. Det jag nyss läste var dagens sanning – om än med en komisk twist. Nej jag HAR aldrig sett detta förut och det är jag väldigt tacksam för. Jag fortsätter:

”Jättevalen Moby Dick tog kapten Ahabs ben i en av sjöhistoriens mest mytomspunna sammandrabbningar. Nu är Ahab tillbaka i en specialbyggd ubåt, redo att hämnas på sin gigantiska fiskfiende som åter sätter skräck på haven…”

Joråsåatteh sörru. En mandelkubb på det?

Publicerat

COMPLIANCE

Det finns inte ett uns av skräck i den här filmen, inte ens en antydan till thriller och ändå är den bra jävla obehaglig.

Människors okritiska handlande kan vara bland det läskigaste jag vet. Att aldrig ställa frågan varför. Att aldrig säga nej. Att alltid vilja vara till lags. Att inte våga säga hörru, jag fattar inte vad du menar, jag måste få tänka över det här en stund. Det kan bli så rackarns tokigt när hjärnan är satt på paus.

Jag har sett det förr på film (Jakten) och historieböckerna vittnar ofta om brist på ifrågasättande (nazismen) men här är det en kvinnlig arbetsledare på en snabbmatkedja som får ett samtal från en polis och tar ett gäng dåliga och konstiga beslut efter det. Baserad på en verklig händelse – såklart. Historier som denna går inte att hitta på. I tio fall av tio överträffar verkligheten dikten, det är därför det finns superhjältefilmer. Det behövs liksom en filmisk genre som twistar runt verkligheten ordentligt annars skulle hela filmvärlden bestå av biografier och sånt som är based on a true story.

Compliance är en film som inte gör nåt väsen av sig. Det är en film som inte drar uppmärksamheten till sig när du letar bland omslag efter kvällens filmiska underhållning. Men räds inte. Hyr den. Se den. Den är mer intressant som tankeväckande fenomen än som film men det gör den inte dålig, inte på något sätt.

Publicerat

Fredagsfemman # 83

5. Det goda hotellivet

Idag vaknar jag i Borås. Det var lite fest igår. Det har varit väldigt mycket hotellboende den senaste tiden vilket är attans mysigt. Hotellfrukost är ett förbaskat trevligt fenomen, något jag skulle kunna vänja mig vid. Filåflingor eller en snabb macka i näven på väg till bilen känns otroligt beigt helt plötsligt, likaså fönster utan draperade sammetsgardiner. Hej då Borås, hej X2000, snart ses vi igen Stockholm.

 

 

4. Biosalongsnojjor

Det är intressant det där med människor i grupp och beteenden i biosalonger. Det som retar mig retar inte dig. Det som äcklar mig äcklar inte dig. Det jag får panik för bryr du dig inte ett dugg om. Jag har förstått att det finns en hel del issues att grotta ner sig i och det tänker jag göra, men kanske inte här. Det får nog bli en alldeles egen fredagsfemma av det hela. Jo, så får det bli. Poff, spikat! Så har du nån speciell nojja du vill att jag tar upp – mejla mig!

 

 

3. Roast av James Franco

Snart ska James Franco roastas på Comedy Central. Det känns som en snackis men också som en välbehövlig grej. Jag tror jag ska titta och kanske passa på att ösa lite galla över honom i soffan samt rosta en macka samtidigt. Det gäller ju att passa på.

 

 

2. Börjar Bron 2 snart?

Nu är det september. Bron 2 ska ha premiär i september. När börjar det?  Jag får spunk snart.

 

 

 

1. Jag har fastnat i den damonska vinkelvolten

Just nu skulle jag vilja titta enbart på filmer med Matt Damon i rollistan. Jag har hux flux blivit så fascinerad av honom att jag TILL OCH MED funderar på att se om Saving Private Ryan. Men jag tittar framåt lite också. Till höger är en bild på den gode Matt i en Rutger Hauer-blond frilla från Terry Gilliams nya film The Zero Theorem (här kan du se trailern) och sen är han med i  George Clooneys nya film The Monuments Men (trailer här). Abstinensen kanske inte behöver bli sååå svår ändå. Han är inte arbetsskygg.

Publicerat

THE CONJURING

Den sammanlagda pulsen hos oss som satt i biosalongen under denna förhandsvisningsnattbio skulle nog klassas som betydligt över det normala för samma mängd  människor. Vi var nog många som hade läst att The Conjuring skulle vara bland det läskigaste som gjorts på film och förväntningarna var höga.

Att se skräckfilm på bio ger en dimension åt filmen som man aldrig kan få hemma. Skräckfilm är aldrig så läskig hemma som den är på stor duk i en nedsläckt biosalong när man sitter tillsammans med människor som tjoar, skriker, hoppar, suckar, svär och håller händerna för ansiktet och det är skräckfilm som denna som man SKA se på bio. Filmer som denna som skräms mer av otäck stämning än av effektsökeri, filmer som har en ruskig grundhistoria att berätta och inte en story vars enda existensberättigande är att bjussa bedövade skräckfilmsfans på nåt ännu kleggigare, ännu blodigare, ännu gore-igare. Jag är visserligen ett fan av all sorts skräckfilm men välgjorda skräckrysare som denna ligger mig väldigt varmt om hjärtat.

Vi har sett det här så många många gånger förut på film. En familj som flyttar in i ett stort hus på landet, saker som flyttar sig, konstiga ljud som lätt försöker förklaras bort. Det är en mamma, en pappa och fem döttrar. Vi får också lära känna ett par som jobbar med andeutrivning (Patrick Wilson och Vera Farmiga), se deras samling av demoniserade föremål som har fått ett alldeles eget rum i huset, lyssna på delar av deras föreläsningar.

Filmen utspelar sig 1971 med allt vad det innebär av kläder, stämning och färger. Jag tror att mycket av att filmen känns så välgjord beror just på det, allt står liksom med fötterna på jorden. Det finns ingenting flashigt, ingenting lyxigt, ingenting som kan ses som överdrivet. Det är en vanlig hederlig familj som kämpar på med sitt liv och två vanliga schyssta människor med ovanliga jobb som vi lär känna och det räcker jättebra.

Är filmen läskig då? Ja det är den. Den är läskig. Bitvis väldigt läskig. Men den har också perioder som är lugnare, när historien tar sig framåt och man bara hänger med på resan utan att sitta som på nålar. Det är ganska behagligt faktiskt. Befriande. Att många av scenerna är otroligt smart filmade kommer du märka när du ser den, jag spoilar ingenting här.

Ska jag försöka att specifikt jämföra den här filmen med någon annan så är det bara att lägga sig platt på ryggen och fnissa lite. Det går nämligen att klippa ut varenda liten scen ur andra filmer, SÅ klyschig är den. Det finns mängder av filmer i den här genren som är superklyschiga men som faktiskt inte funkar, man blir inte det minsta rädd för det går att förutse nästa drag med samma enkelhet som det går att hitta ett barn som leker kurragömma genom att gömma sig under en kastrull.

Har du möjlighet att se den här filmen på bio, gör det. Skräckfilmer som denna växer inte på träd och när dom väl gör det är det inte alltid dom går upp på bio.

Jag såg filmen tillsammans med filmpoddkillarna i Har du inte sett den. Här kan du lyssna på deras åsikter om filmen samt höra deras betyg.

Publicerat

THE CALL

Att vara telefonist på en larmcentral är ett yrke väldigt få SYO-konsulenter informerar om. Efter att ha sett The Call kanske det kan bli lite ändring på det. Visserligen förstår vi som tittar att det är ett psykiskt påfrestande jobb men det känns också…mysigt…på nåt sätt. Familjär stämning, snyggt kontor, sköna människor, ett spännande och viktigt jobb. Sånt som lockar folk till arbetsplatser. Hur det ser ut i verkligheten vet jag såklart inte, jag förstår bara att dom måste ha ett jäkligt pressat schema.

Jordan Turner (Halle Berry) är duktig på sitt jobb men när en flicka blir dödad av en inbrottstjuv när Jordan har henne på tråden ser hon det som ett personligt misslyckande och får svårt att sköta sitt jobb. Hon drömmer mardrömmar, ser syner och vill inte svara i telefon. Hon blir omplacerad så hon kommer bort från ”golvet” och får istället utbilda nya larmtelefonister men när en rookie får in ett samtal från en kidnappad och mycket uppriven flicka får Jordan ta över.

Halle Berrys frisyr vittnar om att historien inte utspelar sig i nutid och till en början inser jag att det bara en känsla, jag har inget faktiskt att ”gå på”. Men sen kommer scenen med en man i en bil som lyssnar på Puttin´on a ritz med Taco och jag vet att jag var tio år när jag lyssnade sönder den skivan så förslagsvis ska filmen kännas som 1982-ish, eller nåt. Men sen pratas det om en favoritfilm och att det är Bridesmaids och då är jag borta igen men det kanske är skit samma egentligen. En petitess i sammanhanget. Dock kan petitesser vara avgörande för om en film upplevs helgjuten eller slarvigt genomförd och The Call är lite både och tycker jag.

Stora delar av filmen är väldigt spännande, snyggt iscensatt med musik och kameravinklar och Abigail Breslin är jättebra som den kidnappade flickan. Sen finns det svagare moment som man antingen köper eller retar sig på. Jag köper dom. Jag gillar filmen. Jag bet på naglarna och jag retade mig inte ett dugg på Halle Berry. Halleluja.

Vill du veta mer om The Call? I somras pratade filmpodden Har du inte sett den om filmen. Lyssna vettja. Det är kul.

Publicerat

ONE DIRECTION – THIS IS US

Jag har närt ett pojkbandsfan vid min barm. Jag kan tycka vad jag vill om den saken men så är det.

Jag har en 16-årig dotter som avgudar det brittiska bandet 1D – One Direction. Själv förstår jag inte riktigt deras storhet men jag kan utan problem förstå glädjen i att hitta ett band som man verkligen gillar.

Nu går 1D-filmen This is us för (relativt sett) utsålda hus runt om i Sverige och jag och dottern beslutade oss för att se filmen och sedan recensera filmen ihop. Vi såg dock inte filmen tillsammans eftersom det fanns en överhängande risk att minsta suck från min sida skulle missförstås och ett mindre inbördeskrig skulle bryta loss i biosalongen.

Hur kom du först i kontakt med One Direction?

Dotter: Jag hade tråkigt en dag, alltså jättetråkigt och jag läste en tidning som heter Frida. Där stod det att det fanns en hälsning på hemsidan, alltså Fridas hemsida, till One Directions alla svenska fans. Jag klickade mig in där, det var väl två år sen. Sen kollade jag youtube, hittade deras videodagböcker från X Factor, tittade på dom, blev kär i Louis (Tomlinson, inte Herrey, reds anm) och på den vägen är det.

Jag: Alltså, härhemma, det gick ju inte att undvika dom. Fan, det var som en musikalisk nordanvind, fast en snäll sådan för musiken är ju rätt…..mesig. Okej, trevlig då, du behöver inte se så arg ut. Sen var det ett jäkla tjat om Louis hit och Louis dit, om directioners på Instagram, om att hänga utanför studion på Söder bland horderna av tjejer och sen kom konserten på Friends Arena….herregud. Och nu filmen.

Vad tycker du om att det blev en film?

Dotter: Jättebra! Den är ju jättebra för oss directioners men dom som inte är det förstår nog inte hela grejen.

Jag: Precis. Jag fattar inte grejen, eller jo, jag fattar grejen för jag har själv varit ”directioner” fast mitt One Direction hette Shanghai och kom från Södertälje och mina Louis, Harry, Zayn, Niall och Liam hette Uffe, Ralph, Niklas, John och Rex. Jag har inget emot fenomenet, jag tycker bara det är aningens tidigt i karriären att göra en dokumentär på det här sättet. Det är som att skriva sina memoarer när man är 22. Allt handlar bara om pengar, inte det minsta substans.

Så….Nå. Hur var då filmen?

Dotter: Den var underbar. Den var perfekt. Den var jävligt välgjord och jag tror dom fick fram det dom ville.

Som vadå?

Dotter: Själva grejen med filmen var att visa hur dom tänker och hur dom lever och filmen lyckades med det. Managementet vill säkert få fram att dom är världens snällaste människor så att fler ska bli directioners men det vill ju inte boysen. Dom är ju bara sig själva. Sluta skratta mamma. Du är taskig! Jag vill att du tar med det i texten!

Så du tror inte regissören klippt ihop filmen så att den ska passa er directioners?

Dotter: Klart dom gjorde! Det fattar ju jag med, jag är ju inte dum i huvudet. Jag har sett massor av det som händer i filmen, jag ser det varje dag på instagram, jag har koll på var dom är och vad dom gör varenda dag, det är ingen skillnad mot i filmen. Dom är som dom är oavsett om dom är filmade eller inte.

Jag: Hallå, får jag svara på förra frågan nu? Morgan Spurlock som regisserat filmen har ju viss erfarenhet av dokumentärer (han har gjort McDonalds-filmen Supersize me till exempel) och jag tycker han har fått till det bra här med. Filmen är i långa stycken mer en musikvideo/PR-kupp än en en djuplodande historia om fem fattiga pojkar från brittisk förort som inte gick vidare i X Factor var för sig men som Simon Cowell la sin kapitlistiska karda över och sa VARDE POJKGRUPP och det blevo pojkgrupp. Men filmen är funktionell. Den var okej. Vad annat kan jag säga, jösses jag grät tre gånger.

Dotter: Grät du? Närdå? Jag kan i och för sig gissa…

Jag: Jag grät i början, hela första låten. Jag grät när mammorna…

Dotter: Hahaha! Klart du gjorde! Mammorna!

Jag: Mmmmm, jorå. Jag grät när mammorna sammanstrålade för att se killarna i Madison Square Garden och jag grät på spelningen i Mexico.

Vilken var filmens bästa scen?

Dotter: Menååå, jag vet inte. Jag tycker det var roligt när dom tältade i Sverige för jag hade inte sett hela den inspelningen innan. Sen tyckte jag dom första låtarna i O2-arenan för Louis var så JÄVLA snygg på den spelningen, alltså han var så stört snygg,  alltså det gåååår inte.

Vad tror du att du hade gett filmen för betyg om du inte varit en directioner?

Dotter: Jag hade nog inte sett den då.

Vad tror du att du hade gett filmen för betyg om du var en directioner?

Jag: Sjuttioelva fiffiluror av fem. Antagligen.

 

Mitt betyg:

Dotterns betyg:

Publicerat

KICK-ASS 2

Jag förstår den här grejen med att känna sig som en superhjälte. Vissa dagar känner jag mig som Wonder Woman, vissa dagar som She-Hulk och ibland när jag tycker att ingen förstår mig är jag The Giant Woman from Outer Space. Men oftast när jag tittar mig i spegeln ser jag bara Fiffi Da Bastard, den där vanliga svartklädda tjommen som försöker kanalisera alla livets vedermödor och transformera dom till nånting bra.

Det skulle vara härligt att ha en dräkt. Så tänker jag ibland och tillverkar en. Det är nåt speciellt med att få vara kantig, färgglad och någon annan för en stund trots att denna någon annan kanske är mer en själv än en själv.

Det är okej att försvinna in i en annan värld ett tag, att se på den här knepiga verkligheten med andra ögon, att vilja förändra, förbättra och ställa till rätta. På det sättet tycker jag inte någon av ”galningarna” i Kick-ass-filmerna är just det. Det är ju bara vanligt folk som försöker göra världen bättre, dock på olika sätt.

Sen är det inte alltid galningarna i dom färgglada hemmasydda maseradkläderna är dom knäppaste. Efter att ha tillbringat lördagskvällen i en biosalong kan jag konstatera att det finns weirdos i Hollister-tröjor och 501:or också. Som han som skrattade högt och hjärtligt från den inledande Fantareklamen tills filmens eftertexter började rulla. Som han som satt längst bak och ljudligt och välartikulerat berättade för den i princip fullsatta salongen att ”jag mår lite illa här, lite illa mår jag, illa, illa, ja det gör jag jag mår illa det blev nog för mycket sött, mycket sött, mycket sött, ja det blev det, sött sött sött, jagmårjätteilla”. Som dom tre 15-åringarna på raden framför som gjorde high-five med varandra så fort det var nån ball fightingscen ända tills han i mitten sa ”mäh, lägg av nu!”. Som han som satt bakom mig och stönade och rapade samtidigt när den blonda bitchbruden skulle snyggdansa i gympasalen (sexljud, Sofia). Som hen som när filmen precis skulle ta slut ställde sig upp för att med knuten hand, rak arm och böjt huvud liksom förstärka det überballa vi just bevittnat.

Listan kan göras lång, längre, längst. Det var en osedvanligt knepig visning men publiken var stundtals minst lika underhållande som filmen.

Chloë Grace Moretz visade återigen var skåpet ska stå som världens tuffaste lilla (och lila) Hit Girl och hon är en lysande förebild för dagens unga tjejer. Skolans snyggaste tjej, den där blonda bitchen, är en jordnöt i jämförelse. Kick-ass himself (Aaron Taylor-Johnson) har backat lite sen första filmen, han tar inte alls så stor plats. Istället är det Christopher Mintz-Plasse som Chris D’Amico som tar ett steg fram. I första filmen hette han Red Mist, nu har han blivit föräldralös, hittat sin mammas handväska full med sexiga läderkläder som han tar på sig, beger sig ut på hämnarstråt och tar sig det skräckinjagande namnet The Motherfucker.

Jim Carrey är också med på ett hörn som den fårade rättvisekämpen och gängledaren Colonel Stars and Stripes. För lite screentid på den mannen om jag får bestämma. Han är cool.

Kick-ass 2 gjorde mig inte det minsta besviken. Jag fick en lite sämre version av första filmen vilket var på pricken det jag trodde. Kick-ass var något helt nytt när den kom, att fräscha till den/poppa upp den/förnya den till himmelska höjder hade varit att begära för mycket. Nu känner jag mig nöjd och heeeeelt slut i huvudet efter 103 minuter i en salong full av rövhattar. Behöver kaffe, Alvedon, sovmorgon och en… dräkt.

Publicerat

MITT LIV MED LIBERACE

För det första: Matt Damon – du är underbar!

För det andra: Michael Douglas – du får aldrig dö!

För det tredje: Steven Soderbergh – vad härligt, äntligen, du KAN ju!

För det fjärde: FY FAN VAD JAG ÄLSKAR FILM!

Jag sätter mig i en relativt stor biosalong, det är eftermiddag och kanske tolv sålda biljetter, filmen börjar och det tar tio sekunder för mig att känna att det här blir en upplevelse jag sent ska glömma.

Det är 1977, Matt Damon spelar den unga bisexuella djurskötaren Scott med nacklångt tjockt hår, baby-len hy och byxor uppdragna till strax under armhålorna. På en gaybar träffar han Bobby (Scott Bakula) som bjuder honom på dejt till Las Vegas för att se Liberace spela. Och där – DÄR – skapas filmhistoria mitt framför mina ögon.

Michael Douglas förvandling till guld-glitter-och-glamour-pianisten – och tillika smygbögen – Liberace är alldeles ____________ (<—- fyll i valfritt superlativ). Jag får tunghäfta, skrivkramp, afasi, anemi, kikhosta, glädjefnatt. När en skådespelare jag högaktar i normalfall gör en roll som är så bortom allt jag tidigare sett honom i räcker orden liksom inte till. Jag känner dock att det är okej. Man får vara tyst också, man får sitta och le och låta sig imponeras och man får strunta i att ordbajsa med tangentbordet och helt enkelt lita på att du som läser förstår vad jag menar.

Jag hoppas få se Michael Douglas och Matt Damon som paret Liberace och Scott Thorson i något annat sammanhang. Som prisutdelare på Oscarsgalan. Som inbjudna middagsgäster till ryska ambassaden. I någon talkshow. Som vinnare på Oscarsgalan. Nånstans bara, var spelar mindre roll. Sen slår det mig att Mitt liv med Liberace ”bara” är en TV-film, en HBO-produktion. Det är inte så ”bara” men det är konstigt, filmen är så påkostad och välgjord. Det är ändå tacksamt att den visas på bio och att jag fick ett ryck och gick dit. Jag ska skriva ett tacktal till mig själv och läsa upp det i spegeln för det är när jag ser filmer som denna och hjärtat blir alldeles varmt som jag förstår varför jag ser så mycket skitdålig film – också.

Det är för att hamna här. Det är för att hitta pärlorna. Det är för att bli överraskad och förälskad och alldeles hoppetossigt glad. Det är för vetskapen om att tillräckligt många grodor leder fram till en prins. Matt Damon och Michael Douglas är mina prinsar just nu, tillsammans med Rob Lowe som spelar supersliskig plastikkirurg och regissören Steven Soderbergh som jag hoppas i och med denna film inte lagt regissörsyrket på hyllan. Han har ju hotat med det. Det är dumt att hota Steven. Fortsätt göra såna här filmer istället så blir allting bra.

Fan. Jag blir på riktigt helt jävla överlycklig av den här filmen! Gå och se den, se den på bio om du kan. Kan du inte se den på bio, hyr den på DVD när den kommer. Gör vad tusan du vill bara du inte låter den passera obemärkt. Den är värd så mycket mer än så.