Månad: oktober 2013

Publicerat

BOUND

En femme fatale med höga klackar, lockigt hår, knallröda läppar och sexig hes röst faller för en rörmokarflata med perfekt kropp, putande läppar, linne utan BH och byxor utan skärp.

Så skulle man kunna beskriva Bound.

Ett intrikat bisexuellt våp med smurf-röst förför en lesbisk kvinna med trasigt och sorgsamt inre.

Så skulle man också kunna beskriva Bound.

Kvinnor som beter sig som män alltid gjort är en tredje beskrivning. Kvinnor kan både jävlas, luras, förgöra, förstöra, blåsa, flåsa, gå bakom ryggen, bete sig som svin, utnyttja, hata, vara psykopater, schizofrena, kåta, skitiga och allmänt knepiga.

På många sätt är Bound en intressant film. Det är en simpel historia om maffiapengar, om små män som tror dom får värsta cojonesarna av makt, en snygg brud och en puffra och det pungbråck dom tvingas brottas med när dom upptäcker att dom blivit lurade hela tiden.

Jag gillar mycket med den här filmen. Jag gillar stämningen, jag gillar manuset och jag gillar att filmmakarna fattat vilken superb scenografisk effekt utspilld väggfärg är. Jag gillar även den skådespelare som jag förstått att många retar sig på: Gina Gershon. Hon är grym här! Skitsnygg och tuff och handlingskraftig. En kvinna som både utstålar liggvänlighet och jag-kan-montera-ihop-din-IKEA-garderob-snabbare-än-du-hinner-säga-ägglossning.

Tyvärr finns det vissa element med filmen som jag tycker är riktigt svaga. Jennifer Tilly är en. Maken till jobbig röst har jag sällan varken skådat eller hört och tyvärr – för mig – är det ett irritationsmoment jag inte kan bortse ifrån. Men den som inte funkar alls är Joe Pantoliano som Ceasar, Violets (Tilly) mafiososnubbe. Han är alldeles för….ingenting….för att jag ska bli rädd för honom. Han är en nobody. Han pratar fånigt, beter sig konstigt, utstrålar en omanlighet som hans karaktär inte borde göra. Jag skyller därmed allt negativt på en felcastad Pantoliano och ger filmen godkänt, med en guldstjärna fastklistrad därefter.

Publicerat

FREDAGEN DEN 13:E DEL 4

Den här filmen börjar med en liten sammanfattning av dom tre föregångsfilmerna ifall någon mot förmodan valt att börja sin förstå-sig-på-Jason-resa med just film nummer fyra. Jag trodde nog (när den kom) att det skulle bli den sista, den heter till och med det – The Final Chapter. Men som alla vid det här laget vet, det blev många många filmer till efter denna.

Nu är Jason död, han är på riktigt död. Han är så pass död att han forslas till bårhuset övertäckt av ett vitt lakan och i tio fall av tio bådar det inte gott, livet är liksom över. Men – tadaaaaah! – Jason vaknar till liv och självklart gör han det i ett kylrum med hånglande sjukhuspersonal under båren.

För att vara en helt orimlig film är det faktiskt ganska bra. Det är alldeles lagom spännande, det är suspekta mord, Jason är stor och läskig och det bjuds på en hel del riktigt bra effekter. Jag är helt enkelt nöjd. Omtittningen var en behaglig upplevelse om man nu kan kalla att beskåda tretton bestialiska mord för behaglig.

Originaltitel: Friday the 13th: The Final Chapter

Produktionsår: 1984

Regissör: Joseph Zito

Jason: Richard Brooker/ Ari Lehman/Ted White

Bodycount: 13 döda

Mest minnesvärda scen: När Jason blir av med sin mask på slutet

Publicerat

Fredagsfemman # 89

5. TV-tips för nattsuddare

För ganska exakt två år sedan skrev jag om en film som på svenska heter Trassel i natten. En helskön film från 1985 som glidit mig mellan fingrarna i alla dessa år. Vid midnatt idag visas filmen på SVT1 och har du inget bättre för dig – se den! Reklamfritt dessutom. Heja Jeff Goldblum! Heja Michelle Pfeiffer! Heja SVT!

.

.

.

4. Jag har sett en heeeeel TV-serie den här veckan!

Kors i taket va? Och nej, det är inte Breaking Bad. Jag har fortfarande bara sett fyra avsnitt av Breaking Bad och det kommer inte bli fler. Jag har nämligen lyssnat på Har du inte sett den-poddens lysande genomgång av serien så nu vet jag till och med hur den slutar. Serien som fick mig fast den här veckan var första säsongen av The Killing. Det är så JÄVLA bra och danskheten genomsyrar hela produktionen och det är så härligt. Sen att vyerna över staden påminner om vyerna i Bron  gör inte saken sämre. Blir det en säsong 2? Nån som vet? Fast nu har jag fastnat i ännu en serie. Hade glömt hur mysigt det är.

.

.

.

3.  Vad är A-märkt?

A-märkt är en ny märkning av film som kan och kommer att användas av biografer, festivaler, tidningar, filmtjänster – och kanske även av filmbloggare?  A-märkningen fungerar som en form av konsumentupplysning. För att en film ska bli A-märkt (”A” som i approved = godkänd) ska den innehålla minst två kvinnliga karaktärer med namn som någon gång under filmen samtalar med varandra om något annat än män. Det är ju förjävligt att det ens ska behövas men vid närmare eftertanke, hur ofta händer det?  Hur många filmer klarar A-märkningen (eller Bechdeltestet som det också kallas)? Å andra sidan, är du kvinna? Skulle du klara A-märkningen i ett samtal med vänner i verkliga livet? Ärligt nu.

.

.

.

.

2. En utvald festivalbloggare

Det är nåt med det här att bli utvald. Det är nåt speciellt med det. Jag blev alltid kvar till sist när det skulle väljas fotbollsspelare på skolgympan. Jag var en del av böset, av dom sämsta, en som klasskompisarna både kunde ha och mista och som det fnissades åt. Det var inte alls samma sak när det gällde volleyboll eller basket men det är enbart känslan av fotbollslektionerna jag minns. Utanförgrejen. Att inte vara bra nog. Nu såhär några dagar efter att nyheten är ute att Fiffis filmtajm blivit utvald till en av dom officiella festivalbloggarna under Stockholms filmfestival försöker jag vänja mig vid tanken.  Jag är så himla glad! Det känns så himla kul! Och jag skulle vilja säga ett liiiiiiite hånfullt HA till fotbollsstjärnorna i grundskolan. Jag kanske var toksämst på att sparka fotboll när jag var elva men vad fan spelar det för roll – egentligen?

.

.

.

.

1. Mitt enda liv

Jag har följt Jonas Gardell sen jag var femton år gammal och såg hans bok Präriehundarna i bokhandeln där hemma. Jag tror dom köpt in ETT ex, det är väl ingen som vill läsa sånhär skit, kanske dom tänkte, bokhandelsägarna. Det är väl ingen som vill läsa om Percy, Lena, Reine, Pia och Anders – vanligt fölk! Men JAG ville läsa. Jag köpte boken, jag läste, jag läste om. Det är en suverän bok! 1989 när jag satt framför TV:n och häpnade åt Kim & Jonas, humorn, den galne lille mannen på scen. Det var länge sedan nu. Nu vet alla vem Jonas Gardell är. Så var det inte 1987 när jag försökte prata med mina vänner om Präriehundarna och författaren jag tyckte så mycket om. Nu i helgen är det dags, nu ska jag få se Jonas Gardell summera sitt liv såhär långt i showen Mitt enda liv. Jag tycker om summeringar. Det är som att tänka igenom allt, sätta ner klacken, andas ut, andas in och sen starta motorn på nytt. Det kommer bli en härlig kväll, jag känner det på mig.

Publicerat

GATTACA

”Science fiction är en genre inom litteratur och film där bärande element i intrig eller miljö har inslag grundade på vetenskapliga eller teknologiska spekulationer.”

Wikipedia förklarar, jag håller med och således kan man säga att Gattaca är själva essensen av science fiction-begreppet filmatiserat. Wikipedia har även en förklaring till denna films titel! ”Filmens titel utgörs av begynnelsebokstäverna för de fyra DNA-nukleotiderna: guanin, adenin, tymin och cytosin.” Vad gjorde man utan dessa sökhjälpmedel fanns?

DNA var det ja. DNA kan vara bra till mycket, speciellt i en framtidsthriller som denna. DNA kan till exempel säljas till någon annan med sämre uppsättning gener, till någon vars livsdröm som inte kan uppnås annat än genom en annan människas låtsaskropp. Flummigt? Nejdå. Inte så värst faktiskt.

Vincent (Ethan Hawke) föddes med halvdåligt hjärta och lite andra skavanker, han är som vilken vanlig människa som helst alltså. Hans dröm är att fara ut i rymden, något han endast kan göra genom att få jobb på Gattaca och genom att vara genetiskt perfekt lämpad för jobbet.

Jerome Morrows (Jude Law) är genetiskt framställd för att bli elitsimmare men har råkat ut för en olycka och är förlamad från midjan och nedåt. Hans DNA är alltså perfekta för att bli rymdfarare men kroppen säger nej. Vincent får möjlighet att köpa/överta Jeromes DNA och på så sätt bli Jerome men det krävs en ohygglig noggrannhet då det med jämna mellanrum görs kontroller på Gattaca för att säkra identiteterna hos dom anställda. Vincent har påklistrade extra-fingertoppar fyllda med Jeromes blod, han skrubbar sig dagligen fri från ”kroppsrester” (död hud, hårstrån), bär linser och har till och med genomgått en benförlängning för att matcha Jerome i exakt längd. När en högt uppsatt chef på Gattaca mördas hittas något flagrant som kan bli Vincents fall: en ögonfrans.

Jag tycker om den här filmen men jag tyckte ännu mer om den när den kom. Jag tyckte den var betydligt mer spännande då än nu men å andra sidan vackrare nu än då. Minnet spelar mig ett spratt men det gör ingenting. Filmen håller.

Filmens originalmanus är skriven av filmens regissör Andres Niccol som förutom Gattaca även skrivit Truman show, S1m0ne, Lord of war och In time. Han är begåvad och inte så lite klurig den mannen. Jag hoppas att han fortsätter skriva rediga manus från scratch och inte bara regisserar filmer som *host* The Host.

Publicerat

FILMSPANARTEMA: BIOPICS

Det går att vara både blind, döv och totalt ointresserad av film och ändå lyckas med denna trendspaning: det är inne med biopics just nu.

Vad kännetecknar en biopic? För mig handlar det om en film som har EN känd människa i fokus, som vill berätta om hela eller delar av hens liv och som i nittionio fall av hundra har kändisens namn som filmtitel. Det finns mängder av filmer i den här genren, alltså nu snackar vi määääängder. Gandhi,  Järnladyn, Walk the line, Amadeus, Bird, Bugsy, Chaplin, Hoffa, Zorn, Nixon, Michael Collins, Cornelis, Pollock, Ali, Frida, Diana och Monica Z, det är bara en fis i rymden om man ser till alla biopics som finns (för att läsa en fullständig lista, klicka här).

Men sen är det biopics som inte finns. Biopics som borde finnas. Till dagens tema har mina två små grå fått jobba hårt. Jag har nämligen gjort en lista på biografifilmer som inte finns (än) men som jag hoppas att någon gång få se.

.

10. Oprah

Oprah Winfrey är en kvinna som jag tror att världen bara känner till en bråkdel av. Hon är superduktig på att bara låta precis det hon vill sippra ut i massmedia sippra ut, speciellt om hennes privatliv men det betyder inte att det inte finns nåt att hämta. Hon är kvinna, hon är svart och hon har i massor med år varit en av dom största makthavarna i världen i det fack hon befinner sig i. Det är klart det skulle göra sig på film. Självklart.

.

.

.

9. McEnroe

Kan man göra en biopic om James Hart och Niki Lauda (Rush) så kan man definitivt göra det om tennisens 80-tals antagonister. John McEnroe kanske är den mest färgstarka av dom (han var ju även gift med Tatum O’Neal) men vilken GREJ att få se den tiden på film, med Björn Borg, Ivan Lendl och Boris Becker som biroller.

.

.

.

8. Josef

Det går inte att undvika att undra vad som rörde/rör sig bakom pannbenet på Josef Fritzl. Han är visserligen inte död än men nog tusan kommer det dyka upp en biopic om honom och hans fasansfulla personlighet. En riktig skräckfilmsbiopic.

.

.

.

7. Greta

När jag jobbade på hemtjänsten i början på 90-talet hjälpte jag en tuff liten tant med hushållsbestyren. Hon satt vid köksbordet och jag diskade och hon berättade historier om när hon och hennes bästa väninna jobbade på PUB och dom båda fick erbjudande om en filmroll. ”Min” lilla tant tackade nej, hon fick inte för sina föräldrar. Hennes väninna däremot, hon tackade ja. Väninnan hette Greta Gustafsson men är numera mer känd som Greta Garbo. Om tantens historier stämde eller inte vet jag inte men dom var helt klart skoj att lyssna till även om bitterheten över att ha missat äventyret låg som en sur hinna i köket.  [Info! Jag har nåtts av lite skvaller att Carice van Houten från Game of thrones och Black Book ska spela Greta Garbo i en biobic som verkar vara på planeringsstadiet. Om det stämmer eller inte vet jag inte i nuläget. Inte ens Imdb kan hjälpa mig i frågan.]

.

.

.

6. Pavarotti

Jag såg Pavarotti när han hade sin sista konsert i Globen och jag var fly förbannad. Jag hade betalat över 800 kr för biljetten och gubbjäveln står och läser noterna innantill med läsglasögon och papprena är så högt upp att jag inte ens såg hans fejs. Jag skulle gärna se en biopic om honom med någon porträttlik i huvudrollen som sjunger själv. Önskar jag för mycket nu?

.

.

..

.

5. Kerstin

Kerstin Thorvall var en mångfacetterad kvinna. Hon jobbade som författare, journalist, krönikör och illustratör i många år men jag undrar om inte många tänker på sex när man hör hennes namn. Hur som helst, den mest simpla googling visar att hennes liv i mångt och mycket bräcker vilket filmanus som helst och det borde vara nog för en biopic.

.

.

.

 

4. Gorbatjov

Michail Gorbatjov blev president 1990 i det dåvarande Sovjetunionen. Han hade ett födelsemärke i pannan som såg ut som ett utsnitt från en världskarta, han fick ryssar att tro på framtid och öppenhet, han fick världen att lära sig två ryska ord – glasnost och perestrojka – OCH han fick Nobels fredspris. I dessa Putin-tider skulle det kännas vettigt om det gjordes en biografifilm om Gorbatjov. Det skulle behövas. Dessutom undrar jag var han tagit vägen. [Info! Christoph Waltz ska spela Gorbatjov i Mike Newells film Reykjavik som kommer nästa år. Michael Douglas spelar Reagan.]

.

.

.

.

3.Marianne

Marianne Lindberg De Geer är konstnär, dramatiker och vid liv men hon är också en av dom coolaste kvinnorna jag vet och en människa vars liv jag gärna skulle se på film. Nu är Marianne även namnet på en svensk skräckfilm från 2011 men det spelar ingen roll. Jag vill se en biopic-Marianne. Också.

.

.

.

.

2. Keith

Keith Haring är en av mina absoluta favoritkonstnärer. När jag var i San Fransisco 1994 var jag på en utställning med hans verk och jag hade nästan bestämt mig för att köpa en liten tavla men ångrade mig i sista sekunden. Jag tyckte att reskassan kunde användas smartare. Så fel jag hade. 1994 hade Keith Haring varit död i fyra år. Han dog av HIV blott 32 år gammal men har med sin egensinniga grafiska stil satt både graffiti och gladkonst på kartan.

.

.

.

.

1. Malala

Jag undrar om det finns någon annan nu levande 16-åring i världen som är mer förtjänt av en biopic redan nu än Malala Yousafzai. Givetvis hoppas jag att hon får ett långt och innehållsrikt liv och att denna film lika gärna kan göras om femtio är men hennes berättelse fram till dagens datum är häftig bortom varje påhittat filmmanus. Malala är född i Pakistan och kämpar för flickors rätt till utbildning i ett område i världen där talibanerna gjort just detta till något förbjudet. 2012 utsattes hon för ett mordförsök av dom talibantrogna, hon sköts i huvudet och nacken och var illa däran. Men Malala överlevde och fortsätter nu sin kamp för flickors rättigheter via sin blogg och  TV-soffor. Hon nominerades för Nobels Fredspris i år men fick det inte. Här går det att se en ”minibiopic” om henne signerad The New York Times.

Idag skriver ett helt gäng filmspanare om samma tema och jag tror vi har ganska olika infallsvinklar. Det lutar åt riktigt kul läsning! Sofia, Rebecca, Jojjenito-Johan,  Filmitch-Johan, Jimmy, Steffo,  JohanMarkus&Erik, Lena och Henke.

Publicerat

Fiffis filmtajm jämför: OLYMPUS HAS FALLEN VS WHITE HOUSE DOWN

Det här med att två filmer med i princip identisk story produceras samtidigt är långt ifrån något nytt fenomen. Dante’s Peak och Volcano, The Prestige och The Illusionist, Truman Show och EDTv, Antz och A bug´s Life, World Trade Center och United 93, Wyatt Earp och Tombstone, Friends with benefits och No strings attached, Red Planet och Mission to Mars, och dom två Snövit-filmerna som kom förra året är bara ett axplock av siamesiska tvillingfilmer som med ett kirurgiskt ingrepp delats i tu och getts olika premiärdatum.

Strax före sommaren kom Olympus has fallen, en actionrökare om en terroristattack på Vita huset. Strax efter sommaren kom White House Down, en actionrökare om en terroristattack på Vita huset. Spännande va? Ja, jag tyckte det. Jag tyckte det kunde vara spännande att jämföra filmerna, se om den finns nån stor skillnad, nån liten skillnad….nån….skillnad?

Så nu beger jag mig in i macholand i sammanlagt fyra timmar och tjugo minuter. Det återstår att se om jag är en klokare kvinna när jag kommer ut på andra sidan.

”Mustang, this is Full Top, I´m bringing out the full package.”

Det är nåt speciellt med livvakter som pratar i öronsnäckor, eller talar i gåtor och tror att vi inte förstår. Men det är klart jag förstår. Full Top, det är ju presidentens livvakt Mike Banning himself (Gerard Butler) och the full package inget annat än president Benjamin Asher (Aaron Eckhart). Mustang däremot, den filuren är kanske lite luddig.

Olympus has fallen börjar bra. En självsäker Banning är presidentens närmaste man, dom är så nära att dom till och med tränar boxning tillsammans. Men så händer en tragisk olycka och varken Banning eller presidenten blir riktigt sig själva igen.

Jag känner en behaglig medmänsklighet med president Asher och jag är medveten om att filmmakarna planterat händelser för att få mig att känna just såhär. När filmens verkliga handling drar igång och nordkoreaner bombar halva Washington sönder och samman och tar presidenten som gisslan så är det klart att allting känns aningens vidrigare om presidenten känns som en trevlig man, vilket han gör, det är ju Aaron Eckhart.

Nåja. Koreanerna hardcorejävlas, Gerard Butler kickar rumpa och filmen tuffar på i ett betydligt trevligare tempo än jag föreställt mig. Okej, dom visuella effekterna har en del övrigt att önska men dom är tillräckligt bra för att ses på vanlig TV. Hur dom hade funkat på bio törs jag inte tänka på.

Antoine Fuqua har regisserat filmen och jag kan utan överdrift säga att han är en av dom regissörer som har lägst snittbetyg på på min blogg (Training day och King Arthur). Jag tycker den här filmen är ett uppkast….*bröööööl*…..fel ord, jag menar uppsving jämfört med hans andra filmer som jag sett, vilket i och för sig inte säger så mycket. White House Down däremot, den är regisserad av katastroffilmernas okrönte konung Roland Emmerich och hans betygssnitt hos mig är betydligt högre (2012, The day after tomorrow, Godzilla, Independence day). I och med detta höjs förväntningarna åtminstone vad gäller effekterna ett par snäpp.

Men så börjar filmen med tre tecknade helikoptrar som formationsflyger in över Washington och jag får en sur smak i munnen. Att ”klippa in” helikoptrar-som-inte-finns i filmsekvenser har gjorts (som det känns) miljooooontals gånger förut och många gånger utan att jag tänkt på att det är fordon ditlagda i efterbearbetningen. Här är det jättetydligt fel och det ser billigt ur. Det är ju Roland Emmerich! tänker jag och blir ännu surare. Han gjorde ju finfina påkostade effektfilmer redan i mitten på 90-talet, borde det inte vara ÄNNU coolare filmer nu? Jag jämför med scenen i Seinfeld när George köpt Jon Voight´s car och han är ute och åker med Jerry. Bakgrunden. Kulissen. Det kekkiga. Det som knappt funkade i en TV-serie 1994 är banne mig inte verkligare i White House Down.

Men det är kanske skitisamma förresten. White House Down funkar nämligen helt okej som tidsfördriv och underhållning om man gillar Channing Tatum. Jamie Foxx är nämligen inget vidare som president Sawyer så hans närvaro hjälper föga. Channing Tatum däremot, han gör det han ska. Han är Cale, en frånskild man som kämpat i krigets Afghanistan och som nu söker sitt drömjobb: att jobba för Secret Service i Vita huset.

Han befinner sig alltså i Vita Huset för att gå på jobbintervju när det exploderar för första gången och med sig har han dottern Emily (Joey King), en liten tjej som är fullkomligt uppfylld och jätteintresserad av allt som har med presidenten och det stora vita huset att göra. Det är en hobby som känns aaaaanings påklistrad men det behövdes kanske för att få ihop den allt annat än logiska handlingen? För det är klart att Cale kommer till presidentens undsättning och att Emily har specialkunskaper om byggnaden dom befinner sig i. Alla kunskap är bra men viss kunskap kan rädda liv.

Joey King är för övrigt en tjej att lägga på minnet. Hon var med i The Conjuring, World Invasion: Battle Los Angeles, Crazy Stupid Love och  The Dark Knight Rises men framförallt var hon rösten till finaste lilla Katie i Horton. Maggie Gyllenhaal har också en tämligen stor roll i filmen men annars är the gubbigt värre. James Woods, Richard Jenkins, Foxx, Tatum och en drös av manliga vita terroristdrägg.

Jag hade en rätt trevlig stund med hela det här gänget, aningens trevligare än med Olympus has fallen men det är kantboll på betygen här. En stark tvåa mot en svag trea blir betyget. Skillnaderna är alltså varken många, stora eller speciellt viktiga. Det tog många timmars filmtittande och mycket skriven text för att komma fram till det som på förhand var alldeles givet.

Olympus has fallen

White House Down

Publicerat

Fiffis filmtajm + Stockholms Filmfestival = SANT

Så kan jag då äntligen avslöja den roliga nyheten! Fiffis filmtajm kommer vara en av dom åtta officiella filmbloggarna under Stockholms Filmfestival. Tjohoooo!

Det klonkas på bongotrumma och kastas serpentiner, jag hoppar upp och ner och lamporna jag annars bara har framme under melodifestivalveckorna blinkar för fullt. Det här ska bli så väldans kul!

Jag kommer att se och skriva om en jäsikens massa film under festivalveckorna, jag kommer sannorligen svära över kösystem, vassa armbågar och visningsstrul och jag kommer antagligen dricka så mycket kaffe att det finns risk att jag behöver professionell koffeinavvänjning efteråt. Samtidigt är det jättehäftigt att jag den 6-17 november kommer att befinna mig den så superhärliga och jättelyxiga filmbubblan. Jag kommer helt enkelt att käka film från morgon till kväll och när jag kommer hem fortsätter arbetet med att skriva ner mina tankar och publicera recensioner.

Tack till Stockholms Filmfestival som ville ha med min blogg som en av dom utvalda få. Jag är tacksam, rörd och faktiskt lite stolt. Klicka här för att se vilka dom andra sju bloggarna är. Jag kan meddela att två till av dom utvalda är med i Filmspanarna. Bara en sån sak.

Publicerat

Måndagar med Matt: MARGARET

Alla som nån gång varit tonårsföräldrar vet hur jävla enerverande det är med ungdomar som skriker för att föra fram sitt budskap. Kombinationen VRÅL och DRYGHET är inte heller så värst trevlig, inte ens om det är ens eget fantastiska barn som beter sig på detta sätt.

Att då försöka hitta någon form av underhållningsvärde i att se och höra Anna Paquin bete sig på detta vis i närmare två timmar är too much för mig. Öronen stänger av först, sen ögonen (för hon är så jävla bitchig mot alla i sin omgivning och hon är det – faktiskt – helt utan anledning!) och till sist hjärnan. Och när det bara är lukt, känsel och paranormal activity kvar av sinnena i kroppen då har den här filmen förlorat allt hopp för mig vilket antagligen är synd för det kan mycket väl vara en bra film JAGHARBARAINGENAAAAANINGOMDEEEEEEEEET.

Mark Ruffalo kör buss och under ett arbetspass får han ögonkontakt med Anna Paquin. Sen är det nån stor sombrero inblandad. Nåja. Mark Ruffalo kör i alla fall på en kvinna som sedan avlider i Anna Paquins armar och sen går hon bananas i tonårig hormon-och-noll-koll-träsket.

Det är dom små rollerna som gör att jag inte sågar sönder filmen helt i smådelar. Jean Reno som ny flirt till Paquins mamma och Mark Ruffalo är såklart bra som den dumdryga busschauffören. Men Anna Paquin? Vad håller hon på med? Borde hon få göra film mer? Jag är skeptisk.

Matt Damon har en liten roll i filmen, han spelar Mr Aaron, en beige lärare som Anna Paquins tonårstrasiga karaktär försöker lura skjortan av genom att säga att han tafsat på henne. Det är inte många minuter han syns i bild ändå minns man honom väl. Är det beviset för att han kan sitt jobb? Att han gör sand till guld? Ja, för mig är det det.

Publicerat

IDENTITY THIEF

Sandy Bigelow Pattersson (Melissa McCarthy) bor i Florida och är dagen till ära drottning i baren. Hon har precis lämnat kreditkortet till bartendern och tänker helt enkelt gå all in. Det blir tequilarace med gubbsen vid bardisken, fria drinkar till alla på stället och fullt ös medvetslös ända tills barägaren får nog. Då slår hon honom på adamsäpplet och får åka polisbil.

Sandy Bigelow Pattersson (Jason Bateman) jobbar på ett finansbolag i Denver. Han har lika bra koll på företagets ekonomi och överföringar som han har på sin egen privatekonomi. Han är helt enkelt en ordningssam man. En sån snubbe blir såklart aningens förvånad när kreditkortet inte funkar på bensinstationen. Han vet ju att det finns pengar på kortet. Att hela hans ekonomi är övertrasserad med hundratusentals kronor vet han inte just då. Men snart. Han blir nämligen hämtad av polis då han inte dykt upp på domstolsförhandling. Han är åtalad för misshandel i Florida.

Sandy (Bateman): Do you know what a sociopat is?  Sandy (McCarty): Do they like ribs? 

Tänk om det vore så enkelt att man såg det på revbenen. Så simpelt livet skulle vara för många av oss ibland. Det som också förenklar livet är att inte ge ut sitt namn och personnummer till första bästa som ringer och säger att ens identitet blivit kapat, vilket Sandy (Bateman) gjorde när Sandy (McCarthy) ringde, innan hon snodde Sandys identitet och blev Sandy. Han gick på den lätta. Han. Finanskillen. Han som har koll på lagar, regler och sånt.

Man ska kanske inte uppmuntra den mest källkritiska sidan av ens personlighet vid beskådande av filmer som denna, snarare glömma all form av intellekt. Jag gör det så gärna! Både Jason Bateman och Melissa McCarthy är favoriter hos mig, jag har väldigt svårt att se att någon av dom någonsin har en dålig dag på jobbet. Det har dom inte här heller, det är bara manusförfattaren som vaknat på fel sida och med pennan i fel hand. Samtidigt är det härligt att se hur framförallt Melissa McCarty freakar loss i vissa scener och gör mer än hon borde med sin roll (precis som i The Heat).

Jag hade en trevlig stund framför datorn men var samtidigt glad att jag streamade filmen med en gratiskod på Cdon och inte såg den med fullprisbiljett på bio.

Publicerat

TRE OM EN: Baltasar Kormákur

Vem är Baltasar Kormákur?

* En isländsk regissör som förutom den bioaktuella filmen 2 Guns även regisserat Djupet, Inhale och dom tre filmerna jag skriver om idag.

* Föddes 27 februari 1966 i Reykjavik

* År 2000 hade Variety med honom som en av ”10 Directors to Watch,”  tillsammans med några andra som sågs som nykomlingar då (men inte direkt nu längre): Alejandro González Iñárritu, Lukas Moodysson och Christopher Nolan, för att nämna tre.

* Han är en produkt av en familj med minimal namn-fantasi. Baltasars pappa heter Baltasar Samper och sonen heter Baltasar Breki.

.

.

A Little trip to heaven (2005)

I en liten bar i Hastings Minnesota sitter Fred (Jeremy Renner) och dricker öl. In kommer en främling, en förbipasserande som är törstig och behöver en paus. Nån timme senare är denna främling död, krockad mot en bergvägg, helt förkolnad och med en nöjd Fred gåendes från bilen. Varför då? Vem är den där främlingen, vem är Fred och har den där livförsäkringen på en miljon dollar som tillfaller Freds fru Isold (Julia Stiles) någonting med mordet att göra?

Försäkringsutredaren Holt (Forrest Whitaker) får helt sonika resa till Hastings för att försöka reda ut trådarna. En miljon dollar är mycket pengar och försäkringsbolaget har många små asterisker i sina kontrakt för att slippa betala ut försäkringspremier och Holt är den bästa. Han hittar kryphål, han ställer rätt frågor, han smyger runt och får reda på svar.

Det här är en trevlig liten film. Den befinner sig nånstans i gränslandet mellan familjedrama och thriller och den håller uppe mitt intresse från början till slut. Skådespelarna är lågmälda men av yttersta klass och om nån sticker ut lite extra så är det Jeremy Renner (i långtradarmustasch!). Förtexterna är jättemysiga också. Det blippar och klipprar som det gjorde i datoriseringens ungdom och det är både snyggt och nostalgiskt. Hela filmen är ett fint hantverk helt enkelt.

.

.

.

.

.

Brottsplats Jar City/ Mýrin (2006)

För det första: vilken ohyggligt dålig svensk titel på filmen. Brottsplats Jar City. Den tilltalar vem?

För det andra: om någon regissör vill ha tips på en utbildningsfilm i konsten att göra ”luktrulle” så finns det numera en aspirant på förstaplatsen efter Parfymen, nämligen denna. Herregud alltså. Jag såg den som frukostfilm och med facit i hand, eeeehummm, inte så bra val. Bara det att polisen Erlendur (Ingvar Eggert Sigurðsson) envisas med att smaska fårskalle i otaliga scener filmen igenom får det att vrida sig i magsäcken på mig. Men jag fattar, det är meningen. Kontrasterna mellan bårhusets lik och polisen som gräver ner en gaffel i ett tillagat fårhuvud blir både stor och minimal samtidigt.

Innan jag satte igång filmen önskade jag mig att få se en isländsk variant på den svensk-danska TV-serien Bron. Jag hoppades få se isländska vidder och vyer, sköna kameraåkningar över karga landskap, huttrande kyla, inbundna ö-bor och så mycket genuint ISLAND som det bara gick. Såhär efteråt kan jag säga att jag inte är ett dugg besviken.

Om jag ska försöka dra handlingen kort och koncist så handlar den om Örn (Atli Rafn Sigurðsson) som är pappa till lilla Kola, en flicka döende i en obotlig hjärnsjukdom. Samtidigt blir den något skumme Holberg (Þorsteinn Gunnarsson) ihjälslagen i sitt hem och polisen Erlendur ska utreda fallet. Livsöden vävs samman och slutprodukten blir något i stil med den bästa Beckfilm man kan skrapa fram i kombination med lite Mannen på taket, Rolf Lassgårds Wallander och Bron. Hur jag får ihop det vet jag inte riktigt, det är bara en känsla jag får.

Brottsplats Jar City känns äkta. Det är skitigt, rått, kallt, skäggigt, fult, brunt, blött och blodigt. Det är noll procent försköning.  Jag gillar mycket med filmen, eller om jag vänder på det – det finns inte något jag direkt ogillar med filmen. Betygsmässigt kanske det känns snålt med en trea men den är inte snål. Den är god och stark och spänstig, precis som Erlendur när han springer, trots att han är en storrökare.

.

.

.

.

Contraband (2012)

Om Baltasar Kormákur i filmen här ovan lyckades få mig att få kväljningar av liklukt som trängde igenom TV-rutan så lyckades han med något kanske än mer uppseendeväckande i Contraband: han gjorde Mark Wahlberg bra. Det är nåt som bådar gott för nya filmen 2 Guns eftersom Wahlberg är med även där.

Här är Mark Wahlberg Chris Farraday, en före detta smugglare som lagt kriminaliteten på hyllan, flyttat till en lugn liten stad, gift sig och blivit pappa till två söner. Frugans (Kate Beckinsale) lillebror är dock fortfarande inne i ”smeten” och gör bort sig fatalt när tullen kommer på honom och han tvingas dumpa fem kilo kokain.

Snubben han smugglade åt, Tim Briggs (Giovanni Ribisi), är ingen förstående charmknutte direkt, han slår lillbrorsan sönder och samman och tvingar honom att betala tillbaka vartenda öre. 700000 kr. Chris går givetvis inte med på det, han ställer upp på familjen och gör det enda han kan för att hjälpa lillebrorsan ur knipan, han ger sig in i smuggelbranschen igen.

Det här är en amerikansk remake av den isländska filmen Reykjavik-Rotterdam där Baltasar Kormákur faktiskt spelade huvudrollen som Kristófer och Ingvar Eggert Sigurðsson (polisen i Brottsplats Jar City) spelade Steingrímur. Jag har inte sett originalfilmen men den lockar.

Det jag känner nu efter att ha sett dom flesta av Kormákurs filmer är 1. dom gör sig på bio 2. han är stabil men inte superspeciell 3. nu ska jag gå iväg och se 2 Guns och 4. jag ser verkligen fram emot hans nästa film Everest med Jake Gyllenhaal och Josh Brolin.

Dessa tre filmer går att streama på Viaplay.

Publicerat

FREDAGEN DEN 13:E DEL 3

Precis som att andra filmen börjar med slutscenerna från ettan så är dom första fem minutrarna i trean tvåans sista diton. Den unga tjejen Ginny låtsas vara Jasons mamma och lyckas på nåt underligt vänster överleva hans attack.

På TV visas bilder från massmorden vid Crystal Lake där åtta ungdomar på dom mest makabra sätt bragdes om livet och i soffan sitter surkärringen vad-hon-nu-heter med papiljotter och vrålar på äkta mannen Harold som aldrig gör nånting rätt. Han äter till och med bakom ryggen på henne trots att hon sagt att han måste gå ner i vikt. Och han tjuväter djurmat! Vilket AS till man va?

På tvättlinan utanför huset hänger rena lakan och bland dom knatar Jason omkring, han har såklart inte åkt fast utan befinner sig på fri fot, supersugen att fortsätta döda folk på kreativa sätt.

När det gäller förväntningarna på denna tredje film så är dom lägre än på tvåan och kanske är det därför jag tycker att den här filmen faktiskt funkar riktigt bra, snäppet bättre än tvåan till och med. Jag kan inte stoltsera med att bli tokrädd på något vis men jag gillar stämningen, det är en schysst liten skräckis helt enkelt.

Originaltitel: Friday the 13th Part III

Produktionsår: 1982

Regissör: Steve Miner

Jason: Richard Brooker

Bodycount: 12 döda

Mest minnesvärda scen: Tjejen i röda kläder som på håll påminner om tjejen i Michael Jacksons video till thriller går ut i vattnet och blir beskjuten av Jason och träffad – mitt i ögat.

Publicerat

Fredagsfemman # 88

5. Yäääääy för streamingtjänster som funkar

Få saker gör mig så irriterad som streamingstjänster som inte funkar. Filmer som buffrar, program som ska laddas ner som inte funkar, krångligt med betalning, svårt att söka, dåligt utbud. Men streamingtjänster som FUNKAR gör mig lycklig ända in i benmärgen! Jag har ännu inte hoppat på Netflix, det känns som att jag är sist ut i norra hemisfären men jag har just nu fastnat för Viaplay. När det funkar så bra som Viaplay gör betalar jag med glädje månadsavgiften. Tänk den första som kommer på en Spotify fast med filmer och med samma gigantiska utbud. Spotify kostar 99 kr/mån. Jag betalar det gladeligen. ”Filmspotify” skulle kunna kosta bra mycket mer och jag skulle gärna betala det med.

.

.

4. Jag längtar så väldans mycket efter det här

Astrid Lindgrens bok Bröderna Lejonhjärta är en av mitt livs största läsupplevelser. Jag hade även boken på ljudband och jag lyssnade säkerligen på den hundratals timmar som barn. 1977 kom Olle Hellboms filmatisering av boken, jättespännande då såklart, hur skulle dom göra Katla? Men nu är buzzet i full gång inför remaken, filmen som enligt uppgift kommer att bli den dyraste i Norden genom tiderna. Tomas Alfredsson regisserar, Hoyte van Hoytema står bakom kameran och John Ajvide Lindqvist skriver manus. Mer än så vet jag inte. Jag vet bara att jag längtar. Och väntar. Och hoppas. Det kommer bli bra det där.

.

.

3. Nå?

Har du sett Hotell än?

.

.

.

.

2. Marvel´s Agents of S.H.I.E.L.D

Nu har två avsnitt av TV-serien Agents of S.H.I.E.L.D visats på Kanal5. Sablarns vad det är bra – tyvärr. Jag säger tyvärr enbart av EN orsak: reklamkanalshelvete. Jag AVSKYR reklampauser lika mycket som jag ÄLSKAR Marvel och jag står inte ut med reklam var tionde minut. Så hur bra Agents of S.H.I.E.L D än är så säger jag byebye för nu. Det finns ingen anledning att reta upp sig på saker jag kan undvika. Hej då Kanal5. Hej S.H.I.E.L.D på DVD-box när det nu blir.

.

.

1. Variety spådde rätt

För drygt tolv år sedan, i januari 2001, listade tidningen Variety tio regissörer värda att hålla ögonen på. David Gordon Green, Alejandro Gonzalez Inarritu, Christine Lahti, Daniel Minahan, Christopher Nolan, Dominik Moll, Jay Chandrasekhar, Andrew Dominik, Baltasar Kormakur och Lukas Moodysson. Dom två sistnämnda har regisserat filmer som har premiär idag: Moodyssons Vi är bäst! och Kormakurs 2 Guns (sen finns det ju ett par av dom andra på listan som det gått rätt så bra för också). En av dom aktuella regissörerna kommer jag grotta ner mig i imorgon. Då blir det en Tre om en med filmer av……..? He-he. My lips are sealed så länge. Och apropå lips are sealed så skulle det ha varit en annan etta på den här listan den här veckan men det får jag ta en annan gång. Kanske senare idag, kanske imorgon, kanske nån annan dag. Jag får nämligen inte säga nåt…än.

Publicerat

DEN OVILLIGE FUNDAMENTALISTEN

Det kan inte vara helt enkelt att vara pakistanier boende i New York efter 9/11.

Min text om filmen hade kunnat sluta där. Min hjärna tycker liksom att det räcker. Det är ju exakt vad filmen handlar om och ska inte en recension beskriva kärnan av en film kort, koncist och käckt? Så. Räcker det?

Inte?

Nähä.

Vad synd.

Jag kan nämligen inte förklara filmen smartare än så. Jag försöker googla mig runt bland andra recensioner för att få inspiration. Kommer in på Sydsvenskan, läser och skakar på huvudet. Vad står det? Jag fattar inte.

”Romansen använder sig av skådespelarnas ikoniska status som popkändisar – Ahmeds bakgrund som hiphopartisten Riz MC och Hudsons som Hollywoodbrat. I romanen utvecklas Ericas inåtvända fantasivärld till psykos, medan Nair i en utsökt ironi över västvärldens kulturklimat utvecklar den till ett rasistiskt konstprojekt i tiden.”

”Den nya vågen av etniskt hat talar om kultur i stället för hudfärg men ekvationen är densamma: Khan är kulturellt förutbestämd till fundamentalist, och alla försök att bemöta anklagelserna ses med än mer misstänksamhet eftersom han då är smygfundamentalist. Logiken känns igen från antisemitismens historia.”

”Styrkan i ”Den ovillige fundamentalisten” ligger i de sammansatta och allt annat än behagsjuka rollporträtten av människor som historiens fångar i en värld som gjorts svartvit av krigstrummornas propaganda om gott mot ont, civilisation mot barbari, vi mot dem. En värld där människor förminskas till stereotyper av den Den Enda Vägens fundamentalism, som berövar oss rätten till oss själva och våra livsval.”

Fan vad jag avskyr filmrecensioner som kräver ett utsövt intellekt och en balja starkt bryggkaffe för att man ska förstå vad skribenten menar. Sydsvenskans Michael Tapper tappar bort mig helt här. Jag tycker inte min första mening är så tokig längre. Det kan inte vara helt enkelt att vara pakistanier boende i New York efter 9/11. Du fattar vad jag menar, både före och efter du sett filmen.

Publicerat

BROKEN FLOWERS

Det är nåt visst med filmer som har soundtrack som är så lysande att musiken är som en film i sig. En film för öronen. Brokeback mountain är en sån film. Sideways en annan. Broken Flowers en tredje.

Holly Golightly, Mulatu Astatke, The Tennors, Marvin Gaye, The Brian Jonestown Massacre och Dengue Fever. Förutom herr Gaye är det inte direkt en samling artister som finns i var mans CD-hylla (om nu folk har såna fortfarande?) men tillsammans utgör dom en störtskön musikalisk mix, en mix jag lyssnat på många många gånger trots att jag bara sett filmen två.

Varför har jag bara sett filmen två gånger? Jag ställer frågan till mig själv när jag nu ser om den fast jag egentligen vet svaret. Jag tyckte helt enkelt den var ganska mediokertråkig första gången jag såg den. En medeltrea liksom, varken mer eller mindre. Jag greppade den inte. En tyst och introvert Bill Murray åker runt i USA för att försöka hitta vem av hans gamla flammor som eventuellt är mamma till en son han just fått reda på att han har.

Murrays rollfigur Don var lite av en Don Juan när det begav sig. Många kvinnor, svårt att rota sig, inga drömmar om äktenskap eller familj. När hans nuvarande kvinna (Julie Delpy) ruttnar och helt enkelt lämnar honom blir han en väldigt ensam man och den etiopiske grannen Winston (Jeffrey Wright) är hans enda egentliga trygghet. Winston är också en älskare av konspirationsteorier, han älskar att leka privatspanare så när Don får ett brev med det spännande innehållet att han är far till en nästan tjugoårig son går Winston såklart igång på alla cylindrar.

Bill Murray är filmen igenom väldigt Lost in translation-isk och kanske är det därför jag gillar filmen mer nu än då. Då kände jag mig lite mer besviken för att jag trodde att det var en ny Lost in translation jag skulle få se. Nu vet jag att det aldrig kommer ske och kan se filmen med lite snällare ögon. Nästan lika snälla som Bill Murrays. Broken Flowers är en sån fin liten film. En jättefin fin liten film. Sharon Stone. Jessica Lange. Tilda Swinton. Murrays egen son Homer som ”kid in car”. Och musiken. MUSIKEN!

Addepladde, Flmr och Rörliga bilder och tryckta ord har också sett filmen – med mycket varierande åsikter.

Publicerat

TO THE WONDER

Jag fick en skiva i ett vitt kuvert på posten.

”Här. Varsågod. Se den. Sen vill jag vill läsa vad du tycker. Nyfiken.”

Det stod inte ens en titel på skivan. Jag visste ingenting om vad som väntade mig när jag stoppade in den i spelaren, mina förväntningar var på noll men mitt intresse på stjärnstopp.

Det här är det bästa sättet att se film på i min värld. Huvudet blankt som ett papper, koncentrationsförmågan uppdragen på max. Kanske visste hen som skickade mig filmen det. Kanske inte. Men jag hoppas du läser nu för tro mig, jag förstår varför just jag fick den här filmen och jag förstår att du tänkt efter, att du har koll på mig och min blogg och ville ge mig nåt att bita i. Jag är också nyfiken, inte längre på vad jag tyckte om filmen men på vem du är. Du kanske kan göra dig till känna på något sätt när du ser det här? Kommentar, mejl, vykort, flaskpost, brevduva?

Filmen börjar* och jag känner mig som att jag sitter på första raden på Dansens Hus och ska se en föreställning där dans allena gestaltar känslor, uttryck och handling. Viga människor i figurnära svarta underställ hoppar, skuttar, vrider sig i otakt till svår klassisk musik. Det har gått tre minuter av filmen och det sticker i huden. Jag känner mig orolig, inte som i betydelsen nervös, snarare mer oharmonisk. Det är jobbigt.

Vacker musik, vackra bilder, vackra människor som uppenbart älskar varandra, Ben Affleck är den ena men vem är hon? Nån Bondbrud va? Berättarrösten pratar i diktformat. Korta kärnfulla fraser som viskas fram för att sona in i solnedgångar, vajande gräs, hav. En tågresa med ett skrattande nykärt par. En europeisk stad. Paris? Han rör hennes hår, formar det i en tofs. Olga Kurylenko heter hon ju!

Det här stickandet i kroppen försvinner inte, det snarare ökar i takt med den filmharmoniska musiken. Jag känner igen det här, jag har varit med om det här förut, min kropp har reagerat på precis samma sätt tidigare. Tree of life! Förra gången jag kände detta underliga obehag var när jag satt på biografen och beskådade Terrence Maliks Tree of Life. En film kan vara bajsnödig på så väldigt många vis men bajsnödighet på Maliks vis är mer än jag klarar av. Men nu slår blixten ner! Kan det här vara en Terrence Malik-film det här också? Närbilder på hår som blåser i vinden, detta jävla väsande, bajsnödig dialog måste inte nödvändigtvis vääääääsas, jag fattar ändå att det ska vara svårt, pretentiöst, djupt, annorlunda.

Rachel McAdams kommer in i handlingen. Hon rör sig som i ultrarapid. Det är sakta filmade kor, det är en funderande Ben Affleck, det är ryktade hästar. Filmen har ett tempo som kanske kan ge vissa människor vilopaus och ett förnöjsamt leende på läpparna, själv vill jag kasta kaffekoppen i väggen bara för att det ska hända något verkligt. Jag vill klafsa runt i lägenheten med varmt kaffe under fotsulorna, jag vill lyssna på hög musik som berör, jag vill tillbaka till MIN verklighet.

Fan det ÄR Terrence Malik. Det MÅSTE vara det! Jag blir galen, jag blir fan galen. Kan inte nån jävel bara PRATA som en vanlig människa? Och denna blandning av engelska och franska. Att nån pratar på franska och Ben Affleck svarar på engelska. JAG FATTAR ATT HAN INTE KAN FRANSKA. JAG FATTAR! OCH NU GALOPPERAR HÄSTJÄVLARNA OCKSÅ! Och vinden viner, alla fortsätter väsa, det är KONSTIGT, det är säkerligen KONST det här men det är konst jag inte förstår och konst jag INTE VILL FÖRSTÅ. 

Jag fick en film i ett vitt kuvert och det tackar jag för. Jag är innerligt tacksam för ett genomtänkt present som denna. Men nästa gång, om det blir en nästa gång, snälla snälla snälla, ingen mer Terrence Malik. I såna fall får du skicka med en påse psykofarmaka.

* Härifrån skrev jag texten i realtid. Bilden och övrig information om filmen la jag in i efterhand. Jag satt med datorn i knät, tittade på filmen och skrev samtidigt.