Månad: november 2013

Publicerat

HORROR STORIES II

Den andra filmen på gårdagens Horror Night var den sydkoreanska skräckfilmen Horror Stories II. Det var bara en snabb bensträckade mellan film ett och två och betydligt mer prasslande av chipspåsar under film två än den första men framförallt var det en doft av välbehövlig Red Bull som spred sig i den syrefattiga salongen. Själv nöjde jag mig med att pilla ur linserna och sätta på mig glasögonen. Ögonen började bli skapligt trötta och svidiga, klockan var ändå strax efter 01 nu och jag hade sett film sedan 11.30. Detta var dagens femte film.

.

Filmen drog igång med buller och bång och jag började skratta helt okontrollerat. En av filmens medarberare hette nämligen Won-kuk och mer än så behövdes inte för att min trötta hjärna skulle få den energiska skrattinputen som den behövde för att orka se en film till.

Horror Stories II är egentligen horror stories gånger tre. Tre halvtimmeslånga (på´t ungefär) historier som är mer eller mindre läskiga och mer eller mindre sydkoreansk slap-stick-humor. Första filmen handlar om två bergsbestigande kompisar och en Snickers, film två handlar om tre unga tjejer som råkar ut för en bilolycka och film tre handlar om en nybakad lärare som behöver hjälp för att undvika helvetet.  I korta drag alltså. Men det räcker så.

Jag hoppade till några gånger för vad är en sydkoreansk skräckis utan välkammade flickor och krypande män med förvridet ansikte i närbild, jag skrattade några gånger för när är väl prutthumor mer välkommet än när en livrädd lärare just undkommit döden i en hiss, jag sonade ut några gånger under film två när det blev som mest övernaturligt och plinkades på små klockor och tändes rökelse i nåt som kändes som alltför många minuter. Jag gjorde mycket men jag somnade inte. Jag var inte ens i närheten.

Jag kan inte påstå att jag är det minsta bevandrad i det koreanska språket men jag tror mig kunna utläsa dålig Google translate när jag ser den. Filmen var textad på engelska och översatt så illa att publiken ibland skrattade åt meningarna som stod på duken, ibland bara felstavad, ibland med gigantiska syftningsfel. Jag tror att det hade varit ett plus att se filmen med svensk text.

Jag hade en härlig stund i biografen framför en film som inte kommer ge mig några bestående men annat än att jag kommer tänka på den när jag ser en Snickers. Både bra och dåligt betyg för en skräckfilm kan tyckas men ibland är lagom alldeles nog.

Publicerat

CARRIE

I natt var det Horror Night på filmfestivalen. 23.30 drog det igång på ett skräckpimpat och välbesökt biograf Sture och det var tre filmer på schemat. Först en surprisefilm, sen Horror Stories II och sen Goldberg & Eisenberg. Jag hoppade den sista men såg dom andra två.

Det tisslades och tasslades och vilken film som var överraskningen. Carrie var förhandssnackisen, själv hoppades jag mer på You´re next men den här gången var biografen inte fulltapetserad med filmaffischer på utvald film, inte heller sas det innan visningen började vilken film som skulle komma så ingen av oss hade egentligen någon aning. Filmen bara började och direkt när jag såg Julianne Moore förstod jag. När titeln visades i stora röda bokstäver på duken och alla förstod applåderades det i salongen. Jättehärlig stämning!

Jag hade tänkt se om Carrie från 1976 innan jag såg den här nya versionen men det hanns inte riktigt med. Med facit i hand kanske det var lika bra. Jag har bara sett originalet en enda gång och det var väldigt länge sedan, minnet är inte tillräckligt färskt för att jag ska kunna jämföra på ett korrekt sätt men den känsla jag har av första filmen är väldigt lite lik känslan av denna. På gott och ont.

Carrie anno 2013 är urtypen av en modern collageskräckis. Grundhistorien är (såklart) densamma som i originalet men nu finns det ännu värre klasskompisbitcher och accessoarer i form av mobiltelefoner som tar mobbing till en helt annan nivå. Carrie White är lika svag som hon är stark, lika förstörd av sin sjukligt religiösa mor (Julianne Moore) som hon är medveten om att mamman har är galen, lika fel i sina heltäckande flanellkläder som hon är vacker i egensydd balklänning. Hon är en komplex liten flicka och vem kan vara bättre på att spela denna udda tonårsflicka än den udda tonårsflickan personifierad: Chloë Grace Moretz.

Det finns ganska mycket i den här filmen som inte är bra. Framförallt tycker jag det är för mycket flygande grejer, för mycket effekter, för överdrivet, för mycket ”titta-vad-viiiii-kan-nu-som-inte-gick-att-göra-1976”. Jag minns originalet som betydligt mer jordnära även om berättelsen handlar om en flicka med övernaturliga krafter och den här filmen hade vunnit på less i more. Filmen är bra, den har en skön nerv ända fram till sista fjärdedelen då den ballar ur fullständigt men fram till dess finns det en hel del jag gillar.

Jag gillar Chloë Grace Moretz, såklart gör jag det. Hon är ljuvlig, hon är begåvad och hon är som klippt och skuren för den här rollen. Jag gillar att Julianne Moore fick rollen som mamman. Jag gillar att hon brukar spela snäll/schysst/normal och att hon är precis motsatsen här, det gör karaktären ännu mer ruggig. Jag gillar Ansel Elgort som spelar snällisen Tommy, jag gillar Gabriella Wilde som Sue Snell och jag kan inte säga att jag gillar Portia Doubleday som Chris men hon är duktig på att spela vidrigt dryg och elak.

Men min absoluta favorit i den här filmen är Judy Greer som gympaläraren Miss Desjardin. Jag gillar Greer som skådespelare men framförallt gillar jag Desjardins mänskliga badassattityd. Jag kan andas när hon är i bild och jag ÖNSKAR att fler lärare orkade, ville och vågade ta ställning på det sätt som hon gör. Att ha nolltolerans mot mobbing i skolorna ser fint ut på pappret men hur många lärare vågar ta fajten när det bränner till på riktigt?

Helhelsintrycket av Carrie som film är okej men inte mycket mer än så. Inramningen med Horror Night och trevligt sällskap gör att betyget slår över till godkänt men jag är medveten om att filmen sedd på TV hemma antagligen inte fått mer än en tvåa. Samtidigt är det befriande att se snälla människor utan baktankar i en skräckfilm som denna.

Publicerat

TOUCHY FEELY

Genren American Independent har en alldeles egen sektion på Stockholms filmfestival. Har du mot förmodan aldrig hört detta ord förut så kan jag skämtsamt och förenklat förklara det som filmer med liten budget, stort hjärta, många tajta t-shirtar med finurligt tryck, urtvättade flanellskjortor, okammade och inte alltid nytvättade kalufser och alternativ plinkmusik i bakgrunden. Kulören du ser på filmaffischen nedan är också väldigt vanligt på filmkaraktärernas väggar, den där Roy Andersson-folktandvård-50-tals-smutsretrogrönblågrå. Fin färg tycker jag.

.

Abby (Rosemarie DeWitt) är massös, duktig på sitt arbete och nöjd med livet nykär som hon är. Pojkvännen Jesse (Scoot McNairy) är så förälskad i Abby att han redan efter en kort bekantskap frågar om hon vill bli hans sambo, mitt under en släktmiddag då dom just gökat på toaletten.

Abbys bror Paul (Josh Pais) är en lågmäld och lite kuvad  tandläkare som driver en egen praktik med dottern Jenny (Ellen Page) som outbildad tandsköterska. Att säga att det är fullt ös på businessen är att överdriva en hel del, det löses mången korsord och spelas många partier patiens bakom den lilla receptionsdisken.

Som sagt, det här är en american independent-film. Det händer inga världsomvälvande saker, det finns inga storvulna effekter, det pratas i samma ton filmen igenom och ja, den är väl som livet är mest – lite smågrått med svaga ups-and-downs. Det som gör om en sådan här film funkar för mig är helt och hållet känslan. Om den har ”det” eller inte. En american independant utan ”det” är bland det tråkigaste man kan se. Herregud, vem vill se film som är hästlängder tristare och mer realistiska än sitt egna liv? Ska inte film vara en flykt från verkligheten, en chans att se något nytt, att lära sig något?

Nja… jo….kanske. Oftast. Men när en film som denna är riktigt bra så spelar det ingen roll. Rollkaraktärerna blir som ens goda vänner och jag vill inte gå hem från festen. Eller fest förresten, här är det ingen fest, det är typ tisdagmiddag med uppvärmda potatisbullar och lingonsylt men jag bryr mig inte, jag vill vara kvar, jag vill hänga mer, prata mer, umgås mer. 

Touchy Feely är skriven och regisserad av Lynn Shelton som även gjort Humpday ( ej sett) och Your sister´s sister (mitt betyg 1/5) samt agerat i filmer som Safety not guaranteed (mitt betyg 2/5) och Prince Avalanche (mitt betyg 1/5). Utan att överdriva är hon inte nån av mina självklara filmiska favoriter, däremot hade både hon och jag en bra dag i varandras sällskap. Den här filmen är nämligen riktigt bra. Ett myspystips, helt klart!

Henke har också sett filmen. Gillade han den lika mycket som jag?

Publicerat

CRYSTAL FAIRY

Som det ser ut i mitt filmschema just nu så är Crystal Fairy den enda film jag kommer se från sektionen Latin Visions, filmer från Spanien, Portugal och Latinamerika. 

Vis av både egna erfarenheter och andras känns det som att beskrivningarna av denna sektions filmer är dom som stämmer sämst med verkligheten. Glömmer aldrig den columbianska filmen All your dead ones som jag trodde var en skräckfilm.

.

Efter en rockad i filmschemat blev det en knarkig Michael Cera på roadtrip genom Chile istället för sydkoreansk skräckfilm i torsdags kväll. Så kan det bli ibland.

Jag är lite nykär i Michael Cera efter att jag såg honom i This is the end. Jag tycker han var otroligt bjussig där och visade sina allt annat än trevliga sidor. När jag läser om Crystal Fairy på filmfestivalens hemsida står det ”Äntligen bryter Michael Cera med sin snälla pojkimage. Här är han en sunkig man på resande fot i Chile som har siktet inställt på San Pedro-kaktusen, en ovanlig hallucinogen drog.” Vadå äntligen? Gjorde han inte just detta redan i This is the end? Och är han verkligen så himla sunkig här? Han klagar ju på att Crystal Fairy (Gaby Hoffman) luktar och behöver duscha, hade han känt hennes lukt om han varit toksunkig själv?

Gaby Hoffman kräver kanske en liten presentation? Sina första elva år bodde hon på Chelsea Hotel i New York tillsammans med sin mamma och syster. Tänk, hotellfrukost varenda dag! Som liten spelade hon med i Sömnlös i Seattle, Drömmarnas fält och Mannen utan ansikte och nu när hon är 31 får hon spela kvinnan utan kläder. Japp, så är det.  Hon är helnäck under stora delar av filmen, frivilligt ska kanske tilläggas. Hon tar självmant av sig kläderna när hon får chansen och kallas efter det ”Crystal Hairy” av sina fyra manliga medresenärer. Om det är roligt? Inte speciellt. Om det är nödvändigt? Inte alls. Inte för historien. Jag fattar inte meningen med det alls faktiskt men det finns kanske nån smart baktanke som jag inte kan genomskåda.

Jamie (Michael Cera) provar allehanda knark, jag vet inte om filmen kan beskrivas kortare och mer korrekt än så. Han är i Chile, förstår inte språket särskilt bra och han får lite nya kompisar som hjälper honom leta efter den stora balla knark-kaktusen. Filmen är lite tjommig, lite fnissig ibland men framförallt är den helt okej som tidsfördriv. Han funkar som knasboll, Michael Cera. Jag tycker filmen är helt okej men jag kommer antagligen aldrig att se om den. Den informationen behöver inte läsas som något negativt, den är helt enkelt bara krass.

Publicerat

COMPUTER CHESS

Att ha presspass till Stockholms filmfestival betyder att man får gå gratis på vardagar innan klockan 17 i mån av plats. Dom där sista fyra orden har jag svårt för. I mån av plats.

Jag tycker inte det känns okej att ta ut semesterdagar för att blogga allt vad jag har och inte ens veta om jag är garanterad plats på visningar. Det är liksom inte värt mödan att kuska stan runt i jakt på en annan visning om det visar sig att jag inte fick plats på filmen jag valt att se. ”Dagtidsföreställningar blir aldrig utsålda, det är bara att gå dit, det finns alltid plats” sas det från festivalhåll men det kändes ändå inte okej. Filmfestivalen var till slut hygglig nog att göra skuggbokningar på dom dagtidsfilmer vi bloggteamare ville se och redan vid första visningen visade det sig vara ett en hiskelig tur. Visningen var nämligen – ta-daaaa – slutsåld.

.

Jag tillhör den typ av filmintresserade som gärna försöker mig på att se all sorts film, gärna film jag inte vet nåt om alls. Jag har inga problem med att denna typ av medveten icke-gallring medför att jag rätt ofta ser filmer som betygsmässigt är ”dåliga”. Livet kan inte bara smaka oxfilé, det måste silas lite havregrynsgröt mellan framtänderna också. Computer Chess är en film som jag fastnade för enbart av att se affischen. Svartvitt, 80-tal, gigantiska datorer och schacknördar, det låter som mumsmums i mina öron.

I programförklaringen står det såhär om filmen: ”Underfundigt porträtt av nördar och deras egenheter som sätter den samtida utvecklingen inom artificiell intelligens i ett charmigt perspektiv.”  Nu såhär med filmen i färskt minne så känner jag att det är helt klart sant men det saknades ett tillägg: ”Sällan har 91 minuter känts längre än nu.”

Alltså, filmen är ERBARMELIGT tråkig. Den är OTROLIGT fånigt gjord. Den ska kännas som nån form av dramatiserad dokumentär om en schackturnering där dataprogrammerare tävlar mot varandra i grenen vilken dator är smartast men det enda jag ser är second-hand-glasögon och frisyrer som kammats åt olika håll för att verka nördiga (löjeväckande) och retro. Kanske är jag onödigt hård i min dom, jag kanske kunde nöja mig med att trycka fingret hårt och länge på en enda bokstavstangent istället.

Jag gör så.

Zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz.

Jag såg filmen tillsammans med Jimmy från Except Fear. Länk kommer vad det lider.

 

Publicerat

FREDAGEN DEN 13:E DEL 7

Nu har vi kommit fram till mitt favoritår i filmhistorien: 1988. Tyvärr är inte årets version av Fredagen den 13:e ens i närheten av någon favorit för mig.

Tommy Jarvis lyckades kedja fast Jason under vattnet i slutet av sjätte filmen och där har han befunnit sig i ett gäng år. Nu börjar den unga tjejen Tina (Lar Park-Lincoln) se syner. Hon ser en man under vatten som får liv, hon ser hur vänner och bekanta kommer att bestialiskt mördas men det är syner, ingen tror henne.

Alltså, den här filmen är rent dum. Ingen charm, ingen läskighet, det finns ingenting av det härliga som fanns i del 6. Bortkastade pengar att göra filmen kan man tycka men jag ser på Imdb att med en budget på 2,8 miljoner dollar har filmen fram tills nu dragit in 19,2 miljoner dollar. Att få igång en skräckfilmsfranschise är banne mig mer lukrativt än McDonalds.

Hur som helst, det är bortkastad tid att se filmen.

Originaltitel: Friday the 13th Part VII: The New Blood

Produktionsår: 1988

Regissör: John Carl Buechler

Jason: Kane Hodder

Bodycount: 15 döda

Mest minnesvärda scen: Det brinnande slutet är ganska maffigt.

Publicerat

Fredagsfemman # 92

5. Wilde + Sudeikis = bebis

Olivia Wilde och Jason Sudeikis är ett skönt par tycker jag, i alla fall om jag ser på dom subjektivt utifrån. Och nu ska dom bli föräldrar! Jag tror det kommer bli en cool liten unge, i alla fall om jag ser på även den subjektivt utifrån.

.

.

.

4. Luddiga filmpremiärer

Igår visades Mig äger ingen tre gånger på Stockholms filmfestival. Den är en av tävlingsfilmerna i Open Zone. Idag har den premiär på vanlig hederlig bio. Jag hänger inte riktigt med. What´s the catch? Som festivalmedlem kostade biljetterna 50 eller 75 kr, som icke medlem 110 eller 135 kr igår. På vanlig bio idag får man betala 105 kr OCH slippa köa för en vettig plats i salongen. Är det så ballt att se filmen ett dygn före ”alla andra” att det är värt att se den på festivalen? Är det så viktigt att få med filmen som ett tävlingsbidrag, varför inte skjuta upp den vanliga biopremiären några veckor? Det här är banne mig luddigare än Radioplay.

.

.

.

 

3. The Killing Säsong 2

Jag är besatt. Jag är besatt på samma sätt som av Bron. Jag kan inte sluta titta, jag struntar i att sova, bara ett avsnitt till, bara ett till, ett till, skit i klockan, ett till. Nu vet jag varför jag tagit en lång paus i TV-serie-tittandet. Det är svårt att kombinera ett vanligt liv med en lockande serie. Men det går. Det måste ju gå.

.

.

.

2. Nu är jag igång med bloggeriet på Stockholms Filmfestival

Stockholms Filmfestival, den 24:e i ordningen, började i onsdags och slutar den 17:e och däremellan visas det drösavis med film och händer en massa annat kul. På minuslistan hamnar det aggressiva köandet och det tänker jag tjata om tills jag storknar. Det är inte trevligt. Men film är trevligt och jag måste ju köa för att komma in i salongen. Så nu är armbågarna vässade, nu ska det ses på film i många långa härliga dagar till.

.

.

.

1. Filmspanarna goes Stockholms Filmfestival

Imorgon är det dags för november månads filmspanarträff och när Filmspanarna tar sig an huvudstadens filmfestival så gör vi det ordentligt. Vi ska se tre filmer, käka lunch, fylla på med kaffe och ha en trevlig dag tillsammans. Är det inte ett väldans trevligt ord det där – tillsammans?

Publicerat

A TEXAS LOVE STORY (AIN´T THEM BODIES SAINTS)

Non Stop Entertainment passade på att ha en pressvisning av den här filmen innan dagens första filmfestivalfilm och det tackar jag för. Jättetrevligt! Varken kö eller fullsatt och tre av filmfestivalens jurymedlemmar var på plats: Moa Gammel, Helena Danielsson och Lena Endre. Det var dessutom knäpptyst i salongen under hela visningen, något jag och många med mig hoppas kunna få uppleva oftare.

.

När filmen var slut skickade jag iväg mina första tankar i ett tweet. ”Varför envisas Hollywood med att ge Casey Affleck jobb? Det är lika obegripligt som om blinda skulle få bli hjärnkirurger.” Precis så kändes det. Vilken SOPA han är Casey Affleck. Hur många filmer ska han få förstöra med sitt fågellika utseende och obefintliga utstrålning? A Texas love story är nämligen en film som hade kunnat bli bra, eller i alla fall bättre, med en annan man i huvudrollen.

Ruth (Rooney Mara) och Bob (Casey Affleck) bor nånstans i den amerikanska södern. Dom är ett par, dom är kära och fattiga, lite på gränsen till white trash fast minus husvagn och när filmen börjar får vi reda på att Ruth är gravid.

Genom olika scener som hoppar framåt och bakåt i tiden får vi reda på vad som händer och har hänt dom båda. Det är poetiskt filmat och det är ett musikaliskt score filmen igenom som består av ljudet av klappande händer plus ljudet av händer som slår mot jeansbeklädda lår. Typ. Klinketiklonkmusik fast fysiskt mekaniskt alltså. Ganska tradigt i längden. En mix av irriterande och sövande.

Mud beskrevs innan visningen igår som ”Southern gothic” och A Texas love story är lite samma sak. Det är dramatiskt så det förslår, det är verkligt, det är mycket kill´em och shoot´em och grötig accent och lervälling och män med vapen och långa blå polisbilar, såna som ser ut på samma sätt i formen som hattarna poliserna har.

Den som imponerade mest på mig är polisen Patrick Wheeler spelad av Ben Foster. Det är ingen vildsint gissning att han kommer få en Oscarsnominering för Bästa manliga biroll. Han måste få det. Jag har sett honom i så många filmer utan att han gjort nåt direkt bestående intryck men här äger han hela showen, speciellt eftersom Casey Affleck INTE gör det. Rooney Mara då? Hur är hon? Rent skådespelarmässigt tycker jag att hon gör det hon ska. Att hon inte bränner till, att hon inte känns, att jag inte bryr mig det minsta om hennes öde är inte hennes fel, det är manuset.

Summa summarum: gillar du Casey Affleck mer än jag så finns det en chans att filmen går hem mer hos dig än hos mig. Förstår du däremot vad jag menar med min blinda-kirurger-liknelse och dessutom håller med så bör du kanske välja en annan film. Tvåan här under är nämligen inte särskilt stark.

Publicerat

WRONG COPS

När man köpt biljetter till filmfestivalfilmerna kan man välja att ha dom sparade på medlemskortet och blippa kortet vid entrén eller få dom utskrivna som pappersbiljetter. Jag har valt att ha biljetterna elektroniskt på kortet, smidigt, mindre att hålla reda på, bättre för miljön.

Köandet in till visningarna är ett kapitel för sig på filmfestivalen, något jag avskyr som pesten och redan gnällt om. Det gäller att vara i tid, få en bra plats i kön, speciellt om man är några stycken som ska se filmen tillsammans. På små salonger är det extra bökigt eller vid slutsålda visningar på stora biografer.

Park är en ganska stor biograf och Wrong Cops en ganska liten film men jag och Henke ställde oss i kö i god tid och hamnade längst fram. Det kändes lyxigt att få vara först in, att kunna få välja platser helt fritt. När vi ska gå in strejkar dock scannrarna och medlemskorten går inte att blippa. Dom med utskrivna biljetter får gå före i kön i väntan på att elektroniken ska börja fungera och det grymtas högt i leden. Det är tydligen inte första gången detta händer och vad jag förstår är köandet en akilleshäl för många filmälskande festivalbesökare. Det är viktigt att det blir rättvist. Att ha köat länge måste få innebära en bra plats i salongen, jag är verkligen inte ensam om att tycka det.

Hur det slutade? Vi fick se till att få biljetterna utskrivna för att komma in i salongen och väl inne fanns det gott om plats för oss som valt att se denna knasbollefilm.

.

På förra årets filmfestival såg jag Quentin Dupieux´s helgalna uppånerfilm Wrong. Jag var sjukt pepp på den efter att ha förälskat mig i hans film om ett mordiskt bildäck – Rubber. Igår var jag om möjligt ännu mer pepp när jag skulle se Wrong Cops, hans nyaste film som jag vägrat läsa ett enda ord om.

Det visade sig att Wrong Cops var nåt så supercharmigt och jättehärligt som en mix av sina föregångare. Den härligt elektroniska blipp-blopp-musiken a la Mr Oizo som fanns i Rubber och det galet tokskruvade som vi fick se i Wrong. Krydda det med ett vansinnigt galet persongalleri och twistad humor så förstår du att här är en som smälter som en skumbanan i solsken.

En svagbegåvad polis med bröstfetisch, en pengakåt bimbopolis som käkar gammal mozzarella, Marilyn Manson som visar imponerande skådespelarskills och en högljudd polis med Jan Gradvall-glasögon som säljer gräs packeterat i ihoptejpade döda råttor. Vi får till och med se huvudpersonen i Wrong, Dolph Springer (Jack Plotnick), i en liten scen och det var ett kärt återseende.

Under visningen skrattade jag så det bubblade ur munnen. Jag ler fortfarande. I magen är det alldeles varmt och jag njuter av vetskapen om att det finns filmare som Quentin Dupieux som väljer (och vågar) göra sin grej och inte backar en millimeter på sina idéer. Jag älskar det här! Det är underbart på alla sätt och vis i hela sin sjuka förpackning.

Precis som Gravity förtjänar en fullpoängare lika mycket för upplevelsen som för att den är en bra film, precis samma sak känner jag för Wrong Cops. Det här är en film som inte liknar någon annan film jag sett (ja, mer än Dupieux förra filmer då) och det måste premieras.

Galet bra! Galet kul! Galet….bara!

Jag såg filmen tillsammans med Fripps filmrevyer och poddkillarna från Har du inte sett den.

Publicerat

MUD

Sådärja. Nu är den 24:e Stockholms filmfestival igång!

Jag är verkligen ingen supervan festivalbesökare. 2011 var första året jag var där, 2013 således det tredje. Om allt går som planerat kommer jag se 23 filmer i år, vilket är väldigt många fler än jag sett på dom båda föregående festivalerna tillsammans. Men i år är jag med i bloggteamet, åtta bloggar utvalda av filmfestivalen att skriva om film och för detta får vi presspass som ger gratis tillträde till alla filmer innan kl 17 på vardagar. Det är dock väldigt få riktigt intressanta filmer som går på dagtid så bankkortet har gått varmt, många köpta biljetter har det blivit.

Ett svart hål i min film festivalallmänbildning är att se surprisefilmen, något som tydligen återkommer varje år. En hemlig storfilm visas vid blott en enda visning och det är spännande som tusan att se vilken film det blir. Det tisslas och tasslas och gissas och undras och det brukar vara en överraskning ända in i kaklet, ända fram tills filmen börjar. Därför blev jag en smula förvånad när jag kom till biografen Park igår kväll. Hela fasaden var täckt med filmaffischer för Mud, en film som inte har biopremiär förrän om hela nio dagar, en film som många inklusive jag själv redan sett på pressvisningar eller nedladdat (finns både lagligt och olagligt). Det är alltså i filmkretsar en ”gammal” film. Så när filmen presenterades reste jag mig och gick från visningen. Jag, Jojjenito och Fripps filmrevyer passade på att äta middag istället, dagen till ära med Mocha Mud Pie till efterrätt.

Jag skrev om filmen redan i augusti och ompostar därför min recension. Mud är en bra film, den har biopremiär 15 november och det jag skriver med kursiv stil under filmfestivalen har med visningarna att göra, inte med filmen. Jag tror det blir bäst att göra så, jag tror nämligen det kan bli en hel del skrivet om båda grejerna.

.

Jag måste nog ta och omdefiniera Take Shelter. Så tänker jag när jag precis sett filmen Mud. Jag måste se om Take Shelter, jag måste ge den en chans till av en enda anledning: jag tror på Jeff Nichols.

Jeff Nichols är mannen som skrivit och regisserat både Take Shelter och Mud. Två filmer som av nån mycket underlig anledning liksom ”försvunnit” i mediabruset. Mud har en eye-catcher i och med Matthew McConaughey på affischen, brunbränd i uppknäppt skjorta och sedvanliga ljusa jeans men utan honom där, vem hade brytt sig?

Take Shelter hade Michael Shannon i huvudrollen men är han nån insäljande posterboy? Nej, inte då, inte 2011. Kanske hade han varit det nu i och med rollen han gjort i Man of steel men kanske inte ändå. Michael Shannon är den manliga varianten av Jessica Chastain. Dom båda är med överallt, är alltid sevärda och stabila men gör inget väsen av sig. Är det då konstigt att Take Shelter hamnat i nånslags månskugga då huvudrollerna i den filmen innehas av just Shannon OCH Chastain?

Nåja. Tillbaka till Mud.

Matthew McConaughey fick rollen som Mud och jag undrar om den inte är skriven för honom. Den spretiga, konstiga, smutsiga, ensamma mannen som bor i en trasig motorbåt högt uppe i ett träd, mannen som lever på det naturen har att erbjuda – samt kalla konserver – men som ändå lyckas ha en hud-gul ren och välstruken skjorta genom hela filmen. Motorbåten och Mud hittas av två trettonåriga pojkar, Ellis och Neckbone, på upptäcksfärd och det blir början på en förunderlig historia där jag som tittar egentligen inte vet nånting om vad som är sant och inte. Samtidigt, spelar det nån roll?

Jag får se berättelsen om Mud främst genom ögonen på en av pojkarna, Ellis (Tye Sheridan) och jag gillar det. Jag gillar känslan av att se vuxna och deras problem genom en tonårings naiva ögon, allt blir liksom så förenklat, så simpelt. Varje historia han hör är sann, det finns inget facit, han har inte verktygen som kan hjälpa honom sortera vem som ljuger, om vad och varför. Ellis känner efter och gör. Han gör det som känns bäst i stunden utan en tanke framåt och jag får känslan att Mud är likadan. Han gömmer sig för världen, det är enklast, det är lugnast och trots att han bor med giftormar som närmast rörliga ”individer” så kan han hantera dom. Men varför gömmer han sig? Varför har han en pistol i byxlinningen? Och vem är Juniper?

Matthew McConaughey fortsätter att gå från klarhet till klarhet. Det finns några scener i den här filmen där han blixtrar till och blir alldeles magisk och det handlar om små små saker, en blick, ett uttryck med munnen, en gest. Han behöver inte säga något, han behöver inte det. Tye Sheridan är en kille som vi kommer att få se i ziljoners filmer framöver. Han kommer bli en GIGANTISKT stor skådespelare med stigande ålder och han är det enda förutom dinosaurien som jag minns glasklart från Tree of Life. Reese Witherspoon spelar sin Juniper lågmält och trovärdigt och Michael Shannon är nästan självlysande genom rutan i sin lilla men viktiga roll som Neckbones farbror.

Jeff Nichols var det ja. Född 1978. Härligt med en ung manusförfattare/regissör som vågar tro på sin grej, skriva lågmäld men stor dramatik för vita duken. Nu ska jag försöka leta upp den första filmen han skrev och regisserade, också den med Michael Shannon i huvudrollen – Shotgun Stories – och sen ska jag se om Take Shelter.

Jojjenito, Fripps filmrevyer och Rörliga bilder och tryckta ord har också sett filmen, likaså Har du inte sett den-podden. Klicka på namnen för att komma till recensionerna.

Publicerat

Idag börjar Stockholms Filmfestival

Nu kommer årets stora och spännande uppgift för mig som bloggare. Nu ska jag försöka få in så många och så intressanta filmer som möjligt i mitt festivalschema och samtidigt försöka få upp så många recensioner som möjligt av dessa filmer på bloggen. Samtidigt kommer mina vanliga prylar finnas kvar, Fredagsfemman och en Fredagen den 13:e-film på fredagar och givetvis en Matt Damon-film på måndag.

Bloggen kommer alltså vara både lite som vanligt och lite annorlunda fram till den 17:e. Den kommer att få sitt egen liv helt enkelt, recensioner kan dyka upp när som helst på dygnet. Jag släpper således på handbromsen och låter fordonet rulla nedför backen. Det återstår att se om jag vill gasa, om jag lyckas motorbromsa eller om jag kommer krascha i en bergvägg gjord av målad frigolit på väg ner.

Hur det än blir så ska det bli kul. Hoppas du hänger med mig och mina bloggteamskollegor på resan. Länkar till dom andra bloggarna finns här samt i min länklista i högerspalten.

David Sundgren

Except Fear

Filmbloggen 9%

iaburman

Jojjenito

Ninelin

Onyanserat

Publicerat

MIG ÄGER INGEN

Jag har läst Åsa Linderborgs bok Mig äger ingen. Jag tyckte om den. Jag tyckte om språket och trots att den behandlar ett ämne som tyvärr är alltför vanligt i både bokform, film och verklighet så kändes den nånstans fräsch. Däremot är det inget häpnadsväckande över historien, ingenting som gör sig bättre på film än i skrivet format så jag blev aningens förvånad när jag först såg att boken skulle bli film.

Fast å andra sidan, varför blev jag det? Är det inte snarare en regel än ett undantag att det skrivs filmmanus på topplisteböcker? Som om en bok som säljer mycket per automatik är bra och som att en bok som är bra per automatik kommer bli en bra film. Så är det inte. Alls.

Mig äger ingen är ingen bra film. Trots det känner jag att det inte är nåt direkt tok nånstans, det är inte någons fel. Filmen är korrekt vad gäller det tidstypiska, Mikael Persbrandt som pappa Hasse, Ida Engvoll, Saga Samuelsson och Ping Mon Wallén som dottern Lisa i olika åldrar och Tanja Lorentzon som mamman Katja, allihop gör det bästa dom kan och Kjell-Åke Anderssons regi är det heller inget att klaga på. Filmen är helt enkelt inte intressant nog, inte för mig och – tror jag – inte för någon.

Det som slår mig mer och mer är hur lik Mikael Persbrandt är Allan Edwall, både utseendemässigt och när han pratar. Det är inget negativt . Allan Edwall är så in-i-bängen-mycket barndom för mig att jag blir varm i hjärtat av alla som på nåt sätt liknar honom. Och sista scenerna i filmen med Ida Engvoll som Lisa, jag trodde banne mig det var Helena Bergström som ung, att dom klippt in henne från Black Jack eller nåt. Otroligt likt och inte heller det negativt menat.

Mig äger ingen var avslutningsfilm på Malmö Filmdagar, jag såg den således tillsammans med mina filmspanarkollegor. Här är länkar till dom bloggar som lagt upp recension av filmen: Sofia, Henke och Jojje.

Publicerat

IRL

Det är konstigt. När jag söker på Valter Skarsgård på Imdb så står det att han varit med i Skavlan men inte en rad om IRL. Det står också namnen på hans föräldrar och syskon, lite andra saker han gjort samt att han är född 1995.

Söker jag på Happy Jankell står det ingen personlig info alls mer än dom roller hon tidigare gjort och medverkandet i Skavlan – inte ett pip om IRL. Detsamma gäller Alba August, fast självklart står det vad hennes föräldrar heter.

Det går alltså att hitta totalt meningslös info om dom alla tre men inte så mycket som en harkling om deras prestationer i denna film, vilket är helt vansinnigt. IRL är en av dom bästa ungdomsfilmerna på bra länge och att filmen är så pass bra som den är beror helt och hållet på Alba, Happy, Valter och regissören Erik Leijonborg.

Historien handlar om den mobbade Elias (Valter Skarsgård) som rymmer in i onlinedataspelens värld där kan han övervinna alla problem, elakingar och monster med hjälp av tjejen han spelar med, hon med nicket Sc4rlet (Happy Jankell). Han blir nåt så överjävligt trakasserad i skolan av ett gäng med bitchen Agnes (Alba August) i spetsen. Det hela urartar en dag och gänget drar av Elias byxorna, filmar alltihop och lägger upp på Youtube.

Jag var så jävla förbannad när jag satt i biofåtöljen. Jag tittade på min son till vänster och min dotter till höger och dom båda kämpade på samma sätt som jag. Vi slets mellan att försöka ha full fokus på den vidriga och intressanta berättelsen på vita duken och på idiotjävlarna runt om oss i salongen som förde ett sånt förbannat liv att vi ibland inte hörde dialogen. Det här var den värsta visningen jag varit på som inte var Heron City och trots att filmen var bra känns det helt orimligt att betala 300 kronor för 80 minuter film i en salong full med människor som betedde sig som att dom aldrig varit utanför sitt eget vardagsrum förut. Jag borde kanske sluta förvånas över dåligt beteende från människor i offentlig miljö men jag kan inte. Jag vill inte. Jag vill inte tro att det ska behöva vara såhär men jag vill fan SPY när jag tänker på det. När det var som värst under visningen tänkte jag på vilken tur det är att vi har restriktiva vapenlagar i det här landet.

Det var inte bara beteendet hos biopubliken som förvånade mig, utan även medelåldern. Jag trodde jag skulle bli ensam vuxen i ett hav av höstlovslediga trettonåringar men oj så fel jag hade. Det var många pensionärspar, många i min ålder (med eller utan medhavda tonåringar) och jag skulle gissa att medelåldern i den fullsatta salongen var runt 30 år. Det tredje som förvånade mig var att Magnus Krepper (som Elias pappa) inte visade kuken.

IRL är en film som kan göra både ungdomar och vuxna klokare. Unga kan med lätthet sätta sig in i Elias värld, både den verkliga och den i spelet och vuxna kan behöva få sig en uppdatering om hur verkligheten faktiskt ser ut. Filmen bjussar på en viktig historia, ett skönt flow och en trio skådespelande ungdomar som förtjänar att benämnas vid sina egna namn med en punkt därefter. Vilka föräldrarna är är oväsentligt. Det här handlar inte om nepotism, dom är GRYMMA alla tre.

Happy Jankell, Valter Skarsgård och Alba August, när ni i fortsättningen får frågor som bara rör era föräldrar och inte det ni faktiskt uträttat – vägra svara. Strunta i frågorna även om den som ställer dom heter Fredrik Skavlan.

Mitt betyg (41 år)

Sonens betyg (14 år)

Dotterns betyg (16 år)

Publicerat

JOBS

Jag undrar om 2013 kommer bli känd som The Year of the Biopics? Det känns som att vi befinner oss i ett filmklimat där 45% av alla filmer som kommer på bio är remakes och/eller uppföljare, 45% är filmer baserade på kända människor som inte längre lever, en procent är smarta originalmanus och dom resterande nio procenten är CGI-blockbusters.

Monica Zetterlund (Monica Z) , prinsessan Diana (Diana), Linda Lovelace (Lovelace), Liberace (Behind the candelabra) , Jackie Robinson (42), Cecil Gaines (The Butler), Jimi Hendrix (All is by my side) och Nina Simone (Nina) är några av filmerna jag kommer på som vi har sett/kommer att få se/filmas under 2013.  Och Jobs, om Steve Jobs, mannen myten visionären som så tragiskt gick bort i cancer och som efter sin död blivit något av en citatmaskin för människor som inte brydde sig ett jota om honom när han levde. Lite som Kristian Gidlund, frid över hans minne.

I’m sorry, it’s true. Having children really changes your view on these things. We’re born, we live for a brief instant and we die. It’s been happening for a long time. Technology is not changing it much – if at all.

Att Steve Jobs hade helt rätt inställning till mycket är vi nog många som kan enas om. Han var smart, idog, hade en superklar vision och klara mål och även när han inte hade det så låtsades han att så var fallet och fick på så sätt med sig rätt människor. Jag undrar hur världen hade sett ut utan honom. Vad som hade uppfunnits om det inte var tekniska maskiner med ett äpple på eller grejer med prefixet i. Vad hade han kallat Windows om han inte legat i gräset och hört flickvännen prata om att solens strålar genom bladverket såg ut som fönster? En liten sak leder till en större som leder ännu längre och Steve Jobs stod där på toppen av berget och hittade på prylar som vi inte visste att vi faktiskt inte klarade oss utan.

Ashton Kutcher är bra som Steve Jobs, porträttlik och så, but still, han är…Ashton Kutcher. Filmen Jobs ger svar på vissa frågor men lämnar mig med fler. Josh Gad spelar Jobs vapendragare Steve Wozniak och länge trodde jag det var Jonah Hill. Annars var det män män och åter män som Jobs omringade sig med på arbetstid och arbetstid för en man som Steve Jobs var i princip alla dygnets timmar. Trots det lyckades han få fyra barn.

Som biopic är Jobs varken bättre eller sämre än någon annan. Den är snyggt gjord såklart, musik och scenografi är perfekt och det finns ingenting att klaga på – egentligen. Den berör mig bara så väldigt väldigt lite.

Publicerat

Måndagar med Matt: DOGMA

Anledningen till att jag på fjorton år inte har sett en måste-se-film som Dogma är inte en utan tre.

1. Ben Affleck är med. Fram tills han gjorde The Town hade inte Mr Affleck några som helst försonande drag i min värld.

2. Jag var sjukt less på ordet dogma efter den massmediala superexponeringen av Lars von Trier och hans dogmaprojekt – att filma ”icke artificiellt” (läs mer här om du vill). Jag har hela tiden vetat att von Triers dogma inte har något alls att göra med Kevin Smiths Dogma, ändå har jag valt att dissat denna film. Moget och genomtänkt? Nej, inte så värst.

3. Patricia Arquette är med. Hon är en skådis jag tål endast i små doser och i väldigt bra filmer. Jag trodde inte Dogma var en sådan.

När jag på grund av min nyfunna betuttning i Matt Damon äntligen sett filmen kan jag konstatera att jag på två punkter av tre faktiskt hade fel.

1. Ben Affleck är med och han är verkligen inte bra. (CHECK! RIGHT!)

2. Dogma eller dogma, spela roll? Så jävla omoget att reta upp sig på ett simpelt ORD! (CHECK! WRONG!)

3. Patricia Arquette är inte med i filmen! (CHECK! SUPERWRONG!)

Filmen handlar om dom kanske inte alltför trevliga änglarna Loki (Matt Damon) och Bartleby (Ben Affleck) som lever i nåt slags limbo. Vad kallas det när man är ängel? Fallna? Hur som helst så har dom kommit på en vattentät idé som ska göra att dom kan komma upp i himlen. Dom ska ta sig till New Jersey där en präst utlovat syndernas förlåtelse till alla. Det låter ju bra men usch så tokigt det kan bli. Lyckas dom är det nämligen ett bevis för att Gud inte är ofelbar, att det här med rätt och fel, gott och ont inte spelar nån roll. En avlägsen släkting till Jesus (Linda Fiorentino) blir anlitad av serafen Metatron (Alan Rickman) för att lösa problemet.

Filmen kryllar av bibliska referenser och även om man inte är hundra insatt i religion så är den rätt underhållande. Vissa scener är ruskigt bra men sen kommer långa transportsträckor där min hjärna beger sig iväg till andra dimensioner, sen kommer ett svisssch och jag är med i matchen igen. En ganska svajig filmisk upplevelse alltså.

Matt Damon då? Hur skötte sig han? Jorå. Det var annorlunda att se honom som elak men då han filmen igenom har sedvanlig Matt Damon-outfit (för stora jeans och rumplång höstjacka) så blir krocken inte alltför stor. Ben Affleck däremot. Herregud, vilken sopa.