Månad: december 2013

Publicerat

FREDDY VS JASON

Nu är frågan: vem är coolast av dom alla? Är det Freddy Kruger eller är det Jason Vorhees? Vem är läskigast? Tuffast? Starkast? Mesta skräckfilmsikon? Är det ens en tävling?

Det blir lite av en tävling i en film som denna. Det är trots allt The Battle of the Giants. Jasons mamma tvingar honom i drömmen att ta sig till Elm Street, till dom elaka barnen på gatan. Men Jasons mamma är inte Jasons mamma, det är Freddy som i någons mardrömmar kan förvandlas till vem som helst. Läskigt det där. Drömmar. Inte undra på att Terror på Elm Street-filmerna fortsätter vara otäcka i alla tider, det är ju nobelprisvarning på den där grundhistorien.

Om man gillar Terror på Elm Street och Fredagen den 13:e-filmerna så är Freddy vs Jason ungefär lika stort som om man är fotbollsälskare och ser legenderna från VM´94 på Fotbollsgalan. Jag blir liksom varm i bröstet på ett sätt som kanske inte är helt friskt men ändå mysigt.

Det är spännande och blodigt och ja, jag hoppar till några gånger, både nu och när jag såg den första gången. Filmen gör mig liksom inte besviken nånstans. Jag blir glad, upprymd och lite tossig under fotsulorna. Jag vill se mer, ännu mer av Jason men nu är det bara en film kvar på temat. Nästa fredag kommer sista filmen. Uääääääääää *lille-Skutt-tårar*

Originaltitel: Freddy vs. Jason

Produktionsår: 2003

Regissör: Ronny Yu

Jason: Ken Kirzinger

Bodycount: 22 döda

Mest minnesvärda scen: Det finns många. Se filmen vettja.

Publicerat

Fredagsfemman # 96

5. När den sjunde är bättre än alla andra innan – tillsammans

Ja, så är det. Säsong 7 av TV-serien House är banne mig briljant. Det var länge sedan jag TV-knarkade på detta vis, jag kunde helt enkelt inte sluta titta men säsong 7 är beroendeframkallande for real. Och tyvärr nästan slut.

.

.

4. Idolfinal ikväll

Jaha. Lite gäsp va? Eller inte så lite gäsp faktiskt. Men Robbie Williams kommer dit vilket är den enda anledningen till att se finalen. De som tittar kommer få njuta av 4-5 minuter underhållning i världklass i alla fall. Själv kommer jag varken sitta framför TV:n eller vara på plats i Globen, jag har viktigare saker att göra ikväll. Umgås med en krallig 67-åring till exempel.

.

.

3. Fina Dame Judi

Idag har filmen Philomena premiär. Självklart med en rosa smultronställetmärkning. Självklart kommer få personer under 20 år…..30….*host* 40…..gå och se filmen. Det är SÅ SYND. Alla kids borde gå och se Judi Dench på bio vilken film hon än är med i. Hon är en sån fenomenal förebild på så många sätt.

.

.

.

2. Redig gammal gubbaction

Idag har Escape plan premiär. Sylvester Stallone och Arnold Schwarzenegger tävlar i biceps och onliners i Mikael Håfströms actionstänkare. Om jag kommer sitta bänkad? Om jag kommer ha med haklapp? Om jag kommer dum-flina i 115 minuter? Skiter björnen i skogen?

.

.

.

1. Årsavslutning med Filmspanarna

Imorgon är det årets sista filmspanarträff och i januari firar vår variant av filmbloggskonglomerat två år. Två år! Helt galet! Men det här med Filmspanarna är verkligen en skön grej och ett bra sätt att hålla filmtittarhjärncellerna i topptrim. Har du en filmblogg och vill vara med? Mejla mig. Är du nyfiken på vad vi ska se för film imorgon? Titta in på onsdag morgon, då kommer bloggarna digna av recensioner på en film som INTE är Escape Plan. Eller jo, den ÄR en escape plan men inte THE Escape Plan. Hur som helst så kan du läsa recensionen på ”min” Escape Plan på denna lilla blogg imorgon bitti.

Publicerat

DUMMA MEJ 2

Det blir lite fånigt det här med huvudpersonen Gru. Vem bryr sig om Gru? Alla tittar på Dumma mej-filmerna för att få se minionerna. ALLA.

Utan minionerna – ingen Dumma mej. Vänder man på det litegrann blir det ännu mer intressant: utan Dumma mig – förhoppningsvis ännu mer minioner.

Jag vill se minionerna i en egen film. Eller två. Eller tre. Jag vill se dom i nåt totalt jävla utflippat Dr Seuss-manus, en film utan handling, bara knas. Jag vill se dom göra sånt som min hjärna inte kan tänka ut.

I väntan på den filmen är Dumma mej 2 ett helt okej tidsfördriv. Jag hade en trevlig stund och skrattade gott åt dom små gula. Såklart gjorde jag det. Jag är ju precis som alla andra.

Publicerat

SAVAGES

När jag först såg den här postern tänkte jag ”Haha, coolt, Achmed the dead terrorist är med!”. Sen tittade jag lite närmare och såg att jag hade fel. Det andra jag såg var att Oliver Stone regisserat. Kan han fortfarande göra intressant och underhållande film? Jag känner mig skeptisk men jag tänker inte såga filmen osedd.

Savages handlar om droghandlarbröderna Chon (Taylor Kitsch) och Ben (Aaron Taylor-Johnson) som gjort storkovan på att odla afganistanimporterad marijuana. Chon är iskall och krigsskadad, Ben är empatisk och använder pengarna till att på plats hjälpa behövande i Afrika. Bröderna är båda tillsammans med O, Ofelia (Blake Lively) och det är en polygamiskt förhållande som verkar fungera toppen för dom alla tre.

Bröderna blir kontaktade av bulvaner till Elena (Salma Hayek) som vill köpa in sig i deras narkotikaimperium, bröderna säger nej och Elena blir arg.

Savages känns som en film Tony Scott borde ha gjort. Den känns som en film Tony Scott kanske hade börjat på men som Oliver Stone slutförde. Nu var det inte så, jag har i alla fall inte hittat någon information om att Scott skulle ha varit inblandad i denna film innan sin död men det hade varit en bra förklaring till varför filmen känns som en Tony Scott-film ända ut i fingerspetsarna. Alla färgerna som karakteriserade Scotts filmer och eftersmaken att jag alltid vill måla om hemma även om den varit mindre bra. Den här filmen är inte mindre bra, den är liksom inte bra alls.

För det första, Blake Lively är berättarröst filmen igenom. Jag har lärt mig att berättarröster oftast används på film när manuset är så kekkigt att filmen utan en förklarande röst blir obegriplig. Check på den! När en berättarröst är mysig (som till exempel Harrison Ford i Bladerunner) så kan den ha ett mervärde oavsett baktanke. Blake Lively är inge mysig. Däremot är bröderna bra. Aaron Taylor-Johnson är i och för sig alltid bra men Taylor Kitsch har efter sina magplask i John Carter och Battleship inte gjort sig känd som nån framtida Oscarsvinnare direkt men att se honom här gör att jag känner ett visst hopp för killen.

Problemet med filmen är inte något av det jag skrivit här ovan. Problemet är att Savages är ett förtäckt VM i överspel där John Travolta, Salma Hayek och Benicio Del Toro kämpar som djur för att vinna pokalen. Det är banne mig komiskt att se vad dom försöker. Det är grimaser och gester, det är högljutt och peruker, ställ dessa tre på Fredriksdalsteaterns scen en sommar och Eva Rydberg skulle vara arbetslös efter det.

Vad Oliver Stone pysslar med har jag ingen aning om men han behöver väl betala hyran som alla andra. Nån annan förklaring kan jag inte se.

 

 

Publicerat

JURASSIC SHARK

Jurassic Shark är den mest händelsefattiga film jag sett.

Jurassic Shark har den mest andefattiga samling skådisar jag någonsin sett.

Jag har aldrig sett färre – eller sämre – effekter i en film i denna genre.

Lägg där till outhärdlig musik, rutten dialog och absolut noll spänning.

Trots detta kommer filmen inte ner i samma nivå som Göta Kanal 3 eller Flying Virus. Men det är väldigt nära.

.

Publicerat

Måndagar med Matt: FÄST VID DIG

Bob och Walt Tenor är inte bara tajta bröder rent psykiskt, dom är även sammanväxta vid midjan. Det kan medföra vissa komplikationer speciellt eftersom Walt (Greg Kinnear) är en utåtagerande ladies man med skådespelardrömmar och Bob (Matt Damon) är hemmakär, lider av scenskräck och får tunghäfta i kvinnors sällskap.

Med tanke på svenska översättares faiblesse för hejsan-hoppsan-hittipåtitlar så är jag förvånad att denna film inte fick heta Ingenting är omöjligt på svenska, gärna uttalat med Gunde Svans påhejjande dalmålsaccent direktimporterat från Fort Boyard. Filmen handlar nämligen mer om just det än om att Bob och Walt är siamesiska tvillingar.

När bröderna Farrelly gör en film är mina förväntningar alltid höga. Har man gjort en av världshistoriens roligaste filmer (Dum & Dummare 1994) så är det liksom nåt man får räkna med. Fäst vid dig spelar inte i samma komediliga som Dum & Dummare och det beror på att detta inte är någon dum-flams-komedi. Det här är mer en twistad dramakomedi än nånting annat. Den har ett stort hjärta, den har en svärta, den är bitvis nästan jobbig att se tycker jag och att den tar sig in så innanför skinnet på mig beror helt och hållet på Matt Damon och Greg Kinnear som lyckas spela bröderna med kärlek och ryggrad. Samtidigt är den ju rolig. Såklart. Men precis som med en film som Cable Guy så fastnar skrattet i halsen ibland. Empatin tar över, på gott och ont.

Det jag tycker om med filmen är det som gör att jag inte gärna ser om den. Jag såg filmen när den kom för tio år sedan men har inte sett den sedan dess och jag vet varför. Den tar. Den tär. Den är liksom allt samtidigt, härlig och mysig, jobbig och sorglig och filmer som har allt det kan jag inte enbart se i underhållningssyfte. Den äter lite av mig och det får den gärna göra. Det är bara synd att den säljs in som ”trams”.

Matt Damon är så himla jättebra här i sin standardmundering för stora blåjeans och mockabrun jacka. Jag känner för att gråta lite. Tror jag ska göra det nu. Det är en jävla komedi att ha såna biverkningar.

Publicerat

MANSOME

Såhär i A-märkningens och vita kränkta mäns tidevarv har jag medvetet valt att se en dokumentär av (vita) män som handlar om (vita) män och hur (vita) män ser på andra (vita) män ur ett superytligt perspektiv. Det känns unket att ens lägga fritid på att se en film som denna men vad gör man inte för att få sig lite högkvalitativ mustaschinfo till livs?

Med enbart män och grooming i fokus trodde jag nog inte att det skulle bli prat om kvinnor alls, men det sipprade igenom en del kvinnoförnedrande kommentarer från deltagarna minsann. Det pratas bland annat om en kvinna som har hår under armarna och som bleker håret på överläppen och Jason Bateman hörs säga: ”Är du säker på att hon är kvinna, att hon inte är ewok?” Härligt när det bjussas på humor. Det är dock sparsmakat med män i filmen som kan skratta åt sig själva. John Waters är ett befriande undantag men han är heller inte med så mycket.

Det är skäggtävlingar, det är kända män som rakar sig tillsammans, det är spotlight på Morgan Spurlocks egna mustasch och hans försök att få bekräftelse från kreti och pleti när han frågar om den ska vara kvar eller inte. Det pratas self improvement, exklusiva ansiktsprodukter och varför en man inte bör ha puder i grenen under träningsbyxor. Istället finns en nyligen uppfunnen kräm som heter ”Fresh balls”. Jag suger åt mig informationen. Helt ärligt, jag hade ingen aning om att snubbar använde puder i den utsträckning som filmen vill göra gällande.

Jag tror att den här filmens primära mål är att vara informativ, i andra hand rolig. En ”komiker” frågar med glimten i ögat vad är skillnaden är mellan shower gel och shampoo och jag tror att jag förväntas skratta och/eller tycka att han är en käck man med intelligent humor. En karriärkvinna säger att en man med hårig rygg BÖR använda t-shirt om han går på poolparty. Att som man avlägsna kroppsbehåring (som inte är i ansiktet) kallas tydligen för ”manscaping”. Alltså, det är rent GALET vad mycket nytt jag lär mig. En termin på Komvux skulle inte kunna lära mig mer än dessa 82 minuter.

Den stora frågan filmen ställer är om män som grupp har en identitetskris eller inte. What makes a man? Det känns som en alldeles för massiv fråga för en film som denna men å andra sidan, vem är jag att veta svaret? Jag är ju bara en simpel ewok.

Underbart: John Waters filosoferande kring sin egen mustasch. Tröttsamt: Morgan Spurlock framför kameran. Inte fullt så tröttsamt: Morgan Spurlock bakom kameran. Hollywoods David Hellenius: Paul Rudd. Det går inte att ta honom på allvar, inte ens när han försöker säga något allvarligt. Jag förväntar mig att han spricker, vilket han gör i 99,5 fall av 100.