Månad: januari 2014

Publicerat

SMALL APARTMENTS

Jonas Åkerlund. Avklippta tånaglar i ett kuvert. Little Britain-Matt Lucas. En död man. Drömmen om Schweiz. James Caan. Rosa flocktapet. Juno Temple. Massor med tomma PET-flaskor. Rebel Wilson. En jättefin gammal kermitgrön Ford. Johnny Knoxville. En stor tutande lur. James Marsden har lagt hår. Blodspott. Fuck life. En pratande hund. Landstingskalsonger. DJ Qualls är inget barn längre. Bowling. Dolph Lundgren. Soldusch. Självhjälpsbok. Rosie Perez. Lukten av terpentin. Amanda Plummer. Höga vita strumpor och lågskor. Mord. En brunklädd Billy Crystal. Kikarspana på grannar. Misshandel. Misär. Hårlös albino.

Och Per Gessle.

Vilken jävla skön åktur!

Publicerat

Fredagsfemman # 104

5. von Triers Ben-Hur

Ben-Hur brukar användas som exempel och ”skällsord” när det pratas om extremt långa filmer. Ben Hur är 212 minuter lång. Idag har Lars von Triers Nymphomaniac biopremär. Fyra timmar och tjugo minuter lång! Det torde vara den längsta film jag kommer att ha sett på bio under mina år här på jorden. Att se den känns mer som att åka på en liten resa eller vara med om ett äventyr än att ”bara” gå på bio.

.

.

.

4. True Detective

Jag undrar när man sprang på en twittersnackis som TV-serien True Detective sist. Efter första avsnittet twittrades det hårdare än under det sämsta av SVT Debatt-program och det vill inte säga lite. Jag upphör aldrig att förvånas att över hur många som faktiskt SER Debatt, live, på TV. För det första är det det sämsta diskussionsprogram världen skådat, till och med sämre än Kvällsöppet på TV4, för det andra trodde jag det var ute med realtids-TV om det inte är sport som visas. Tänk så fel man kan ha och tänk så rätt twitter hade om True Detective. Matthew McConaughey OCH Woody Harrelson i samma serie. Gud hör bön ibland.

.

.

.

3. Jills veranda

Jag var skeptisk, gosh jag var skeptisk och jag vet inte ens varför jag var det. Men bara tanken på en countryprogramserie från Nashville med Jill Johnson och hennes veranda i centrum kändes ganska *gäsp* – men som det INTE är det. Det är supermysigt! SVT visar IGEN att gammal inte bara är äldst, gammal kan vara bäst också. Jag har dessutom fått en ny musikfavvo: Linda Martell. (SVT1 onsdagar kl 21)

.

.

.

2. Mellofest!

Det känns som det var två månader sedan det var Melodifestival sist men det var det inte. Det var ett år sen och nu är det dags igen. Jubel i busken, putsad discokula och brutalmys – imorgon drar hela tjottaballongen igång igen och årets roligaste sex TV-veckor börjar. 

.

.

.

1. SHERLOCK!

Jag läste Baskervilles hund som bänkbok i tredje klass, det är min enda närkontakt med den litterära figuren Sherlock Holmes. Sir Arthur Conan Doyle inspirerade mig liksom inte vidare, inte när Stephen King lurade runt hörnet. Jag har gått förbi 221B Baker Street i London många gånger, sist frågade jag barnen om dom visste vem Sherlock Holmes var och fick ”han som spelar Iron Man” till svar. Nu sitter vi som fastklistrade framför TV-serien Sherlock och jag fascineras av varför. För att det är bra? Självklart är det det. Serien är FÖR bra. Det är såna kluriga men ändock banala gåtor att det knappt går att hänga med, ändå är det nästan aldrig spännande, bara….intriguing. Efter åtta säsonger med House känns det helt rimligt att jag fastnar för ännu en överintelligent man med antisocial personlighetsstörning. Å andra sidan finns det bara tre säsonger av Sherlock. Fast man kan se dom nio avsnitten igen. Och igen. Och igen.

.

Apropå störning.

Publicerat

FROST

Suck. Dessa jävla prinsessor.

Varför MÅSTE flickor i tecknad film ALLTID vara prinsessor. Inte ens när filmbolagen försöker tuffa till tjejerna och ge dom huvudroller (som i denna film samt Modig) kan dom göra ”vanliga” tjejer, nejdå, det ska vara prinsessor.

Suck. Igen. Det är verkligen jättebra, det är fantastiskt, det finns ju så många prinsessor för unga tjejer att identifiera sig med och känna sig styrkta av och jag är inte det minsta spydig nu, nejdå, inte alls. Det bara dryyyyper saltsyra om bokstäverna.

Den lilla bedårande trailern till filmen, den vi biobesökare har sett hela hösten och den hela Sveriges befolkning fick se som extrafilm på Kalle Ankas jul (här är den) gav mig rätt höga förväntningar på filmen. Samtidigt förstod jag det omöjliga i att hålla den där extremhöga charmstandarden genom en hel film. Det borde inte kunna gå och nej det gick inte. Trailern andas Pixar-fiffighet men det är ingen Pixar-film, det här är Disney, det är Disney från hårsäckarna till liktornarna och allt kött däremellan.

Filmen handlar om prinsessan Anna som ger sig ut på en magisk resa tillsammans med bergsmannen Kristoffer och hans ren Sven, för att hitta hennes syster Snödrottningen Elsa. Förklaringen är tagen direkt från sf.se men det var en sån bra och sammanfattande mening att jag inte kunde låta bli. Att jag efter lite googling hittar informationen att filmen skulle vara baserad på H.C Andersens saga Snödrottningen tror jag inte mycket på då den sagan handlar om hur den kalla snödrottningen kidnappar barnet Kaj och hur hans vän Gerda måste övervinna drottningen. Vari finns likheterna där? Jag hittar sannerligen ingen och har heller ingen lust att leta vidare efter ledtrådar.

Filmen Frost har helt enkelt lagt sordin på all min ork och energi med sina evinnerligt trötta musikalnummer. Det är liksom inte bara en eller två, det kryllar av dom och dessa nummer får mig att tänka på Disney anno 1991 fast så mycket mycket MYCKET sämre. Det känns som en medioker londonuppsättning av en sunkig musikal-turistfälla med artister som uppträder gratis.

Den lilla trailern kommer jag säkerligen återvända till många gånger men filmen kommer jag aldrig se igen. En gång räckte mer än väl. Känner lite kväljningar nu i kombination med kärlek för en snögubbe med överbett. En konstig känsla men det är tack vare nämnda gubbe som betyget blir vad det blir, sen kan filmen handla om systerskap hur mycket den vill.

Kom igen Disney, gör en ball film om tjejer som inte prinsessar sig, inte sjunger hela tiden och som inte är animerade efter den där modellen 1A med glosögon och micronäsa. Tills dess tycker jag ni kan ta en spade och gräva ner er.

Movies-Noir, Voldo, Snajvid, Camilla och Filmitch har också sett filmen.

 

Publicerat

FILMSPANARTEMA: SPORTFILM

Hjärtat slog ett litet dubbelslag av lycka när Jojjenito på förra filmspanarträffen föreslog sportfilm som nästa filmspanartema. Sportfilm som oftast är så kul, så bra, så engagerande och ståpälsframkallande, sportfilm som faktiskt är lite av en (otippad?) favoritgenre för mig.

Men det finns lika många olika sportfilmer som den finns thrillers, skräckfilm eller romcoms så jag tänkte försöka mig på att lista ett gäng suuupersmala subgenres på temat. Vill du läsa en längre recension av någon av filmerna, klicka på titeln/länken. Finns det ingen länk att klicka på betyder det att jag inte skrivit om filmen. Än.

Av nån anledning jag inte kan förklara tänker jag jävlas med min prudentliga ådra och räkna ner från 14 till 1. Ja, precis, 14! Det skaver i hela kroppen att inte välja 3, 5 eller 10 men jag ser det som en övning i att släppa kontrollen. Å andra sidan har siffrorna ingen betydelse, det är ingen tävling, ingen rangordning annat än nummer 1. Nummer 1 är alltid nummer 1. Nu kör vi!

 

 

Värsta gänget är lika rolig som den är bortglömd. Tom Berenger, Corbin Bernsen, Charlie Sheen och Wesley Snipes är några baseballspelare som passerat bäst-före-datumet men som vägrar lägga kepsen och dom vita klubbkläderna på hyllan.  (Betyg 4/5)

.

.

 

Mickey Rourke är The Wrestler. Mickey Rourke är även plastikopererad nästintill oigenkännlighet. I alla fall var han det när The Wrestler kom, nu har man liksom vant sig vid eländet. Det är så mycket white trash över The Wrestler att det går att känna lukten av mögliga husvagnsväggar i näsborrarna. Darren Aronofsky regisserade och visade efter The Wrestler att han kunde hantera även sporten (?) balett i Black Swan. Frågan är om han har fler härliga sportfilmer i sitt sköte? En skidskytteslasher måhända? (Betyg 4+/5)

.

.

.

Filmen Cool runnings är en BOATS (based on a true story). Den bygger på fyra målinriktade jamaicaners längtan efter att få vara med i OS i Calgary 1988. I vinter-OS. Vinter. OS. Jamaica. Vad finns det för vintersport som funkar att öva på Jamaica? Det är klart killarna väljer fyrmansbob! Nu väntar jag på den givna ”uppföljaren” till denna film, Filip och Fredriks dokumentär om somalierna i Borlänge som alldeles nyss varit (eller kanske fortfarande är?) i Sibirien för att spela bandy-VM. (Betyg 4/5)

.

.

.

Det är 1930-talet, det är rutiga knickers, det är lagda frisyrer, svala kvinnor, stiliga män och golf. Massor med golf. En hääärligt massa golf.  The legend of Bagger Vance är en mysig film som passar för en lång söndagfrukost utan väntande måsten och den visar att det går att se på golf utan Göran Zachrissons mysigt sävliga kommentatorsröst. (4/5)

.

.

.

Jävlarns vad det pratas baseball i filmen Moneyball. Det pratas och pratas och pratas, det är BARA snack och ingen verkstad alls. Därför är Moneyball urtypen av sportfilm som funkar även på folk som säger sig inte gilla sportfilm. Hur man nu inte kan göra det. Obegripligt. (4/5)

.

.

.

Boxningsfilmer är ofta uppbyggda enligt Boxningsfilmsmanualen 1A. Det finns många exempel på såna filmer, manliga underdogs som slåss för heder, ära och nån form av testosterondrypande manlighet. Million Dollar Baby är något helt annat, alltså heeeelt annat. Det är dessutom en av Clint Eastwoods allra bästa filmer och definitivt Hilary Swanks absoluta topprestation någonsin. (4+/5)

.

.

.

The Blind Side är inte på nåt sätt världens bästa film men det är en annorlunda sportfilm och den gav Sandra Bullock en Oscar, bara en sån sak. Filmen handlar om den hemlöse unga killen Michael ”Big Mike” Oher som tas om hand av Leigh Anne Tuohy (Bullock) och hennes familj. Based on a true story  – såklart. (3/5)

.

.

.

Adam Sandler är Happy Gilmore. Happy Gilmore spelar golf. Alltså hör filmen till sportfilmsubgenren pubertalgolf.  (3/5)

.

.

.

Det är ”nåt” med filmen Dodgeball som gör att jag återvänder till den med jämna mellanrum och denna ”nåt” lystrar inte till namnet Vince Vaughn. Filmen har många klassiska komiska scener (bla en som innefattar en skiftnyckel och Justin Long) men den handlar också om en bollsport man sällan ser på film. Jag trodde spökboll var nåt man bara pysslade med på gympalektionerna på mellanstadiet men se, där hade jag fel. Ännu ett stort plus med sportfilm – allmänbildningskoefficienten. (4/5)

.

.

.

I Renny Harlins Driven kör snubbar runt runt runt runt runt runt på en bana i en snabb snabb snabb snabb snabb och låg låg bil som låter vroooom vroooom vrooooom vrroooooom jääättehögt hela tiden. Det är underhållande i 3,5 minut. Sly är med också. Det är ett plus. (2/5)

.

.

.

 

Det är Stanley cup-final, NHL-hockey alltså och terrorister är i farten. Det är Jean-Claude van Damme också, titta på bilden, vilken vigör. Hockeyactionfilmen med den ultimata hockeyactionfilmtiteln Sudden Death är en underhållande liten bagatell som funkar för stunden (2+/5)

.

.

.

Jag undrar om det finns nån mer utflippad bowlingfilm än Kingpin? The Big Lebowski kommer inte ens i närheten. Sen undrar jag om det i den moderna filmhistorien finns nån fulare frisyr än Bill Murrays? En peruk-knock-out! (3+/5)

.

.

.

Take me out to the ball game från 1949 är nåt så utflippat superhärligt jättekonstigt som en baseballmusikal, en RIKTIG baseballmusikal. Gene Kelly, Frank Sinatra och Esther Williams sjunger, dansar, toksteppar och flaxar runt. Den är helt fucking MAD, så knasigt överdriven och jätteglad att jag inte kan värja mig emot den. Den är helt enkelt u-n-d-e-r-b-a-r. (5/5)

.

.

.

.

Den här filmen är orsaken till att jag älskar sportfilm. Hjärtat, glöden, den lille kämpen mot den store dumme, kärleken till sporten, till livet och det där vi alla kan lära oss så mycket av: vill man nåt tillräckligt mycket och jobbar tillräckligt hårt så fixar man precis vad som helst. Rocky har allt en sportfilm ska ha. Precis allt. Se den och fatta grejen. (5/5)

.

Idag skriver alla Filmspanarna om sportfilm. Klicka dig gärna vidare bland bloggarna för att se hur dom andra tagit sig an temat. Det är alltid lika spännande. Moving Landscapes, Movies-Noir, Fripps Filmrevyer, Rörliga bilder och tryckta ord,  Jojjenito, Flmr, The Velvet Café och Filmitch.

Publicerat

BLUE JASMINE

När man jobbar med färg, som jag gör, händer det ganska ofta att man hjälper kunder som faktiskt inte har den blekaste aning om vilka kulörer dom gillar. Jag kan säga konstiga ord som ”blå”, ”gul”, ”beige”, ”röd” eller ”grå” men får bara två ögon fyllda med frågetecken till svar. Om jag däremot lägger fram prov på en varmgrå kulör och en kallgrå kulör så kan alla säga vilken av dessa två dom gillar bäst. Eller en varmgul och en citrongul. Eller en blågrön eller olivgrön.

Jag tror inte att jag hittills träffat på någon som inte kan välja mellan en varm och en kall kulör med ryggmärgen bara jag ställer frågorna rätt. Jag själv tycker inte om lila, inte alls, men jag vet absolut vilken lila kulör jag gillar bäst om jag måste välja mellan en kall (som drar åt blått) och en varm (som drar åt rött). Jag väljer den rödlila. Jag väljer varmt före kallt, alltid.

Vad gäller om man gillar varma eller kalla färger så finns det självklart inget rätt och fel, det är den personliga smaken som styr, men jag tror att min smak vad gäller kulörer har med att göra varför jag inte fastnar för Blue Jasmine. Blue Jasmine är en kall film. En mycket kall film.

Woody Allen gör alltid pratiga filmer och oftast är dom humoristiska men är dom inte humoristiska så är dom i alla fall charmiga och är dom inte charmiga så är dom….Blue Jasmine. Kalla. Och det kalla kan bero på två saker, illa skrivet manus eller kalla skådespelare. Som jag ser det har Woody Allen hittills inte skrivit ett enda så pass taffligt manus att det kan kallas svinkallt men han har gjort två filmer som är det: Cassandra´s Dream och Blue Jasmine.

Huvudrollen i Cassandra´s Dream spelas av Colin Farrell. Huvudrollen i Blue Jasmine spelas av Cate Blanchett. Ingen av dessa skådespelare kan beskrivas som charmiga, kramgoa, mysiga eller….varma. Båda är kalla som isklampar. Lika duktiga som dom är på att agera lika svårt har jag att ta dom till mitt hjärta. Jag ser rent objektivt att dom är bra men jag känner ingenting. Mitt filmhjärta är helt enkelt kallt.

Vad ska jag säga? Jag undrar om jag gett ett Woody Allen-alster ett såhär lågt betyg förut? Jag tror inte det. Det är ingen svag tvåa men den trea jag kände precis när filmen var slut falnade kvickt. Men på´t igen Woody, nästa film (Magic in the moonlight) kan inte floppa. Det finns få skådespelare som är varmare än Colin Firth och Emma Stone.

Publicerat

ENOUGH SAID

Herregud. Så tänkte jag när eftertexterna till den här filmen rullade. Herregud alltså. Hur läskigt kan det inte vara ibland att titta på film, hur nära verkligheten kan fiktionen snudda utan att det blir olidligt? Sen tänker jag herregud igen och inser att anledningen till att jag tänker herregud inte bör skrivas ut i ord i min recension av en mängd olika anledningar. Jag tänker alltså skriva A, ta en paus, hoppa över B men fortsätta med C.

Så nu blir det paus.

Paus.

C!

Enough said handlar om Eva (Julia Louis-Dreyfus), skild, mamma och massös som  är rätt less på att bära runt på sitt ihopfällbara massagebord, montera upp och montera ner det hos kunder. Hon skulle kanske vilja träffa nån men hur gör man det? Var finns en man värd att satsa på?

På en fest slumpträffar Eva två personer som kommer förändra hennes liv en hel del. Marianne (Catherine Keener), en piffig poet med småstel kropp som skulle kunna fixas till av en handfast massös som Eva och Albert (James Gandolfini), stor, bullrig, charmig, rolig – och singel. Resten är som man säger….historia. Det är dessutom en historia som hoppar upp och sätter sig på en liten egenhändigt täljd träpil och jag ser framför mig att en Dobby-liknande liten figur sitter på en mossig sten i skogen och skjuter pilen rätt in i mitt hjärta. Vad Dobby har med saken att göra har jag ingen aning om men det är vad jag ser framför mig.

Enough said är en vuxen film i ordens allra bästa bemärkelse och det är en fullträff i ordens mest respektfulla betydelse. Att vilja se om en film i samma sekund som den är slut måste vara det bästa betyg en film kan få och det var precis vad jag gjorde med Enough said. Jag såg om den och kände samma sak efter andra gången. Jag vill se den igen.

Hatten av till filmens manusförfattare och regissör Nicole Holofcener. Det blir inte mycket bättre än såhär.

Och till sist, sov gott James Gandolfini.

Henke och Christian har också sett filmen och i Fredriks sammanfattning av filmerna från 2013 skriver han väldigt fina ord om Enough said.

Publicerat

Svensk söndag: FÖRORTSUNGAR

Jag gnäller tämligen ofta på det jag tycker är mest undermåligt i svensk film: dialogen.

Den där styltiga, läsa-innantill-i-manus-känslan, dramaaaatenuttalet, att det inte känns som om personerna i filmen pratar som folk gör i verkligheten. Jag tror helt enkelt inte på historien när människorna som framför den känns som rädda teaterstuderanden.

Förortsungar kom 2006. Det var en stor filmupplevelse för mina barn (märkte jag) när dom nåt år senare såg den i skolan. Dom kom hem, sjöng och försökte rappa och pratade i veckor om musikalen FOU. Jag såg den inte då heller och i ärlighetens namn vet jag inte varför. Jag brukar inte rädas filmer av någon sort men denna rann igenom durkslaget – tills nu.

Filmen handlar om Amina (Beylula Kidane Adgoy), en liten flicka som utan uppehållstillstånd bor i Sverige tillsammans med sin gamla morfar. Dom får hjälp med en tillfällig bostad hos Johan (Gustaf Skarsgård), en diskare/rockerskille utan direkta framtidsutsikter.

Sen händer det ofattbara. Aminas morfar dör och hon har helt plötsligt ingen, alltså INGEN. Hon har sin säng hos Johan, den enda tryggheten som finns kvar och Johan får försöka stå för det sista han lovade Aminas morfar innan han försvann på båren genom dörrarna på akuten. ”Lova mig att du tar hand om Amina”. Johan svarade ja.

Förortsungar kan kanske bäst beskrivas som tonsatt socialt patos eller en empatimusikal. Låter kanske svintrist men det är det verkligen inte. Filmen svänger, filmen berör, barnskådespelarna är precis så skönt teatraliskt o-skolade att jag inte behöver dra till med nåt dialoggnäll över huvud taget. Det är heller ingen all-in-musikal när det sjungs hela tiden, det dyker bara ner musikaliska inslag i historien som små energibadbomber och det svänger, det gör det.

Gustaf Skarsgård, Jennifer Brown (som socialsekreteraren), Sanna Ekman (som bitter grannkärring) och Dogge Doggelito (som närbutiksinnehavare) är superbra alla fyra, precis som småtjejerna Beylula Kidane Adgoy (Amina) och Embla Hjulström (Mirre). Jag önskar att dom allihop funnits på riktigt och att verkligheten nånstans såg ut såhär. Jag hoppas att det finns socialsekreterare med hjärta och sunt förnuft, att det finns vuxna som tänker längre än näsan räcker och knattar som släpper in nya kompisar på samma fina sätt som Mirre gör.

Hela filmen Förortsungar andas optimism och livsglädje och jävlar vad det behövs ibland. Jag kan i alla fall inte värja mig mot det. Jag ler, rappar och mår helt enkelt jättebra, det här är definitivt en film jag kommer se om. Och varför ser man inte Jennifer Brown i fler filmer?

Publicerat

FAMILJETRIPPEN

Jag börjar med en tungvrickande mening. Är Jason Sudeikis Ben Afflecks mammas bortadopterade son?

Jag har aldrig sett likheten mellan honom och Ben Affleck förut men här är den graverande, iögonenfallande. Vad beror det på? Att Sudeikis här tillåts att spela över? Ja, kanske. Jag vet inte. Jag vet bara att det irriterar mig en smula, jag brukar gilla Sudeikis.

Familjetrippen visades redan på Malmö Filmdagar och trots att jag inte hade en tanke på att trycka in den i det redan fullsmockade filmschemat så hade den nog varit ett skönt avbrott bland alla biopics. För det här är nämligen allt annat än en baserad-på-en-verklig-historia-historia, får man HOPPAS i alla fall.

En knarklangare har blivit bestulen på alla sina pengar, pengar som The Big Knarkboss skulle ha haft. För att kunna återbetala skulden får han i uppdrag att åka husbil ner till Mexico med en låtsasfamilj i släptåg för att köra över en massa knark över gränsen. David (Sudeikis) tar med sig sin strippande granne Rose (Jennifer Aniston), en ung tjej som är på rymmen (Emma Roberts) och en tonårskille (Will Poulter). Grabbens största kvalifikation är att han kan texten till TLC´s Waterfall som ett rinnande vatten.

Alla med EN fungerande hjärncell inser att det här inte är en film som förändrar någons liv. Ingen kan någonsin tro något annat än att filmen är gjord för att ytligt underhålla en stund och jorå, den går absolut att se som tidsfördriv men se till att göra något annat samtidigt. Sticka, virka, lös sudoko, laga mat, spela Candy Crush, dammsug, tryck pormaskar. Du kommer hänga med i filmen ändå utan problem och kanske känns inte tiden fullt lika bortkastad som om du enkom ser den rätt upp och ner.

Publicerat

YOU´RE NEXT

På förra filmspanarträffen satt jag och pratade med Erik, Har du inte sett den-poddens skräckfilmsfantast. Han berättade att han äntligen sett You´re next. Han sa även att filmen var ”helt okej”. Det tyckte jag var roligt.

”Helt okej” för en skräckfilm är ett rätt bra betyg även om han pratade om filmen i samma andetag som The Conjuring, Sinister och Insidious och tyckte denna var sämre.  Men det är klart den är sämre. Hur skulle den kunna bräcka Sinister?

Jag kände ett sug efter att äntligen se You´re next jag med men sen kom jag på att Erik precis gett Passion 4,5/5 i betyg och fick lite brainfreeze. Sen kom jag på att jag gav Movie 43 5/5 och kanske borde hålla tyst. Att hylla en film som alla andra toksågar är inte det lättaste, jag vet, men Passion Erik….Passion.

Under min skräckfilmsvecka i höstas såg jag en film som heter The Strangers som handlade om ett par som får sitt hus invaderat av mordiska människor i mask. You´re next är väldigt lik den filmen, alltså v-ä-l-d-i-g-t lik. Samma typ av hus, samma känsla, samma ljussättning, liknande musik. I You´re next är det fler människor inblandade, det är enda skillnaden. Det är lite jumpscares, lite klaffsiga mord, lite skrik, lite spänning så ja, jag håller med Erik. You´re next ÄR en ”helt okej” film.

Publicerat

Fredagsfemman # 103

5. Sweeney Jöback, Peter Todd

Det här med filmer som blir musikaler och musikaler som blir film kan vara tricky. Sweeney Todd började som musikal, hade premiär på Broadway redan 1979 och blev sedan film med Johnny Depp och Helena Bonham Carter framför kameran och Tim Burton (nähä??) bakom. Filmen var inte helgjuten då jag var (och är) ganska trött på den där trion (min recension hittas här) men nu har jag varit på Stockholms Stadsteater och sett Peter Jöback i rollen som Johnn….f´låt Sweeney och Vanna Rosenberg som Fru Lovett och det var inte en helgjuten upplevelse det heller. Men det är alltid härligt att se teateruppsättningar live på scen. Även en 3/5-musikal är värd vartenda öre.

.

.

4. Oldboy-sort-of-besvikelsen

Idag skulle den amerikanska versionen av Oldboy haft biopremiär om inte SF bara helt sonika plockat bort den från repertoaren. Jag och kollegan hade planerat detta biobesök sedan långt innan jul. Vi skulle se om det magnifika originalet och sen gå på bio och toksåga remaken, det var liksom redan bestämt. Vi skulle alltså göra som den amerikanska biopubliken redan gjort. Dom få som såg den. Oldboy är alltså en av förra årets största floppar men samtidigt, för att klassas som en flopp, kräver det inte att någon är förvånad?

.

.

3. Fittstimmet

”Sverige är enligt alla mätningar ett av världens mest jämställda och välmående länder. Kanske ska vi vara tacksamma för att vi slipper strida för vår överlevnad. Därför finns det också utrymme för feminister att sväva iväg, högt ovanför dom grundläggande frågorna. Men det blir kanske för spektakulärt när könsrollerna ska suddas ut helt, för långt ifrån verkligheten, från människors riktiga problem.” Orden är Belinda Olssons. På SVT går just nu en programserie som heter ”Fittstim – Min kamp” där Belinda ”tar tempen” på dagens feminism. Jag häpnar. Är detta på riktigt? Är serien gjord enbart för att reta gallfeber på folk, driver hon med oss eller vad fan handlar detta om? Och vad har en mamma som inte vill berätta könet på sitt barn för någon med feminism att göra? Det är väl inte feminism, det är galenskap.

.

.

2. Den nyfunna filmtittarmoralen

Det går en film på biograferna nu, en liten anspråkslös kortfilm med okända namn i rollistan som heter The Wolf of Wall Street. Nåja. Tvärtom såklart. Men ingen filmintresserad människa har kunnat undgå snacket efteråt, tankarna om det eventuellt ickemoraliska i att som Martin Scorsese  göra en film om detta prakt-as Jordan Belfort som faktiskt finns på riktigt och som tjänar pengar på att filmen blir en flipp. Bland svenska bloggar har det även diskuterats kring det eventuellt omoraliska i att faktiskt gilla, hylla och bli underhållen av en film som denna. Min tanke idag är varför inte samma diskussioner kom upp gällande Pain & Gain? En vidrig och SANN historia som togs till vita duken av en annan välkänd regissör (Michael Bay), en historia som blev till en twistad actiondramakomedi med charmiga snubbar i huvudrollerna, glassigt, ballt och snyggt filmat, men där männen inte ”bara” lurat folk på pengar och varit moraliskt förkastliga gällande annat (som Belfort och gänget), dom kidnappade, torterade och mördade folk och dömdes till döden för sina handlingar. Vad beror skillnaden i? Varför blev det inte liknande diskussioner om Pain & Gain? Beror det enbart på att färre personer har sett den eller är det något annat?

.

.

1. Gillian Anderson

Det bästa jag sett på mycket mycket länge är TV-serien The Fall med Gillian Anderson i huvudrollen. Jag hyperventilerade när avsnitt 5 tog slut och det visade sig att det inte fanns fler. Det är frustrerande så det fradgar sig i munnen, spännande, kolsvart, välgjort och JAG VILL HA MEEEEEEER. NUUUUUUUU.

 

Publicerat

Årets Filmblogg 2013 är utsedd!

Och nej, det blev inte Fiffis filmtajm.

Grattis Onyanserat! Det är svårt för fyra cyklister (ensambloggare) att tävla mot en full utrustad turnébuss (en filmsajt) men jag tycker vi kämpade väl.

Tack till alla som nominerade min blogg och tack till juryn som skrev detta fina:

”Vi skulle vilja ge hedersomnämnande till Fiffis filmtajm för ett fantastiskt och framförallt personligt innehåll. Allt känns väldigt genuint och äkta, med glimten i ögat.”

Klicka in på MovieZine för att läsa mer.

Publicerat

THE SECRET LIFE OF WALTER MITTY

För det första, jag var tvungen att dubbelkolla om The secret life of Walter Mitty var baserad på en verklig historia INNAN jag såg filmen.

Nu för tiden vet man ju inte, inte ens en film som The Wolf of Wall Street som vid första anblicken så uppenbart skulle kunna vara påhittad var det. Så att Walter Mitty hoppar mellan hus som värsta Spider-Man, simmar bland hajar, slåss med portföljer, åker långboard, gjuter en staty i brons, övervinner sina fobier genom att flyga till Grönland och – faktiskt (!) – visar känslor för en tjej han gillar skulle kunna vara sant känns inte helt offside – men det ÄR det. Filmen är inte based on a true story men den är heller inte helt igenom fräsch och nyskriven, det är en remake på filmen The secret life of Walter Mitty (svensk titel Här kommer en annan) från 1947, dock verkar manuset vara en smula omarbetat.

I originalet är det dansmannen Danny Kaye som dagdrömmer om ett mer spännande liv, i den här filmen är det Ben Stiller. Jag tror att jag hellre hade sett Danny Kaye även här trots att han dog 1987.

I reklamen för den här filmen jämförs den med Forrest Gump. Det kan vara bland det jävligaste jag någonsin sett. The secret life of Walter Mitty har ingenting, absolut ingenting, gemensamt med Forrest Gump. Forrest Gump levde i nuet i hela sitt liv. Han blev visserligen serverad räkmackor och snubblade på bananskal från tidig ålder men han uträttade saker, var med om äventyr, levde livet varje dag. Walter Mitty är en snusgrå kontorsråtta, livrädd för allt, saknar ryggrad men dagdrömmer rätt hårt om att vara nån annan. Att han skaffar sig ett pass och odlar skägg doesn´t do it for me. Det blir bara kvasi-intellektuellt, det blir som ett slags manlig tonårsvariant av Eat pray love fast Walter är medelåders och framförallt, Ben Stiller kan ALDRIG jämföras med Tom Hanks!

Jag vet inte vad det är som gör att filmen håller sig på rätt sida om det lägsta betyget, kanske beror det på mysfaktorn att Kristen Wiig är med men hon är med alldeles på tok för lite. Kanske beror det på Adam Scott i (fult) skägg, kanske beror det på Sean Penn i (glest) skägg? Kanske beror det på att det var roligt att se en haj nafsa i närbild igen. Kanske beror det på att jag just idag känner mig extremt jävla givmild. Det kan bero på mycket men det beror definitivt inte på Ben Stiller och inte på att han green-screen-åker longboard i motljus.

The secret life of Walter Mitty lämnar mig inte med någon god eftersmak, snarare med nåt beskt bittert jox mellan tänderna (grapefruktkött?) som påminner om Punch Drunk Love.

Movies-Noir har också sett filmen och han tyckte den smakade ganska gott.

Publicerat

VINNARE PÅ OSCARSGALAN 2014

Nu är Oscarsgalan över och vinnaren i filmtävlingen är korad.

Rebecca Unnerud lyckades inte bara pricka in ALLA RÄTT, hon skickade in sitt tävlingssvar näst snabbast av alla.

Grattis Rebecca! Ditt filmpaket bestående av ett gäng filmer som alla varit snackisar och vinnare i Oscarssammanhang kommer på posten.

Alla galans vinnare är markerad med rött.

 

BEST PICTURE:

Gravity

Philomena

The Wolf of Wall Street

Nebraska

American Hustle

Dallas Buyers Club

Her

.

BEST DIRECTOR:

David O Russell – American Hustle

Alfonso Cuaron – Gravity

Alexander Payne – Nebraska

Steve McQueen – 12 Years a Slave

Martin Scorsese – The Wolf of Wall Street

.

BEST ACTOR IN A LEADING ROLE:

Christian Bale – American Hustle

Bruce Dern – Nebraska

Leonardo DiCaprio – The Wolf of Wall Street

Chiwetel Ejiofor – 12 Years a Slave

Matthew McConaughey – Dallas Buyers Club

.

BEST ACTRESS IN A LEADING ROLE:

Cate Blanchett – Blue Jasmine

Amy Adams – American Hustle

Sandra Bullock – Gravity

Judi Dench – Philomena

Meryl Streep – August Osage County

.

BEST SUPPORTING ACTOR:

Bradley Cooper – American Hustle

Barkhad Abdi – Captain Phillips

Michael Fassbender – 12 Years a Slave

Jonah Hill – The Wolf of Wall Street

Jared Leto – Dallas Buyers Club

.

BEST SUPPORTING ACTRESS:

Jennifer Lawrence – American Hustle

Lupita Nyong’o – 12 Years a Slave

Sally Hawkins – Blue Jasmine

Julia Roberts – August Osage County

June Squibb – Nebraska

.

BEST ANIMATED FEATURE FILM:

Despicable Me 2

Frozen

The Croods

Ernest & Celestine

The Wind Rises

.

BEST ADAPTED SCREENPLAY:

Richard Linklater, Julie Delpy, Ethan Hawke – Before Midnight

Billy Ray – Captain Phillips

Steve Coogan and Jeff Pope – Philomena

John Ridley – 12 Years a Slave

Terence Winter – The Wolf of Wall Street

.

BEST ORIGINAL SCREENPLAY:

Eric Warren Singer and David O Russell – American Hustle

Woody Allen – Blue Jasmine

Craig Borten & Melisa Wallack – Dallas Buyers Club

Spike Jonze – Her

Bob Nelson – Nebraska

.

BEST FOREIGN LANGUAGE FILM:

The Great Beauty (Italy)

The Hunt (Denmark)

The Broken Circle Breakdown (Belgium)

The Missing Picture (Cambodia)

Omar (Palestine)

.

BEST ORIGINAL SONG:

Let It Go – Frozen

Ordinary Love – Mandela: Long Walk to Freedom

Alone Yet Not Alone – Alone Yet Not Alone (diskad)

Happy – Despicable Me 2

The Moon Song – Her

.

BEST ORIGINAL SCORE:

The Book Thief

Gravity

Her

Philomena

Saving Mr Banks

.

BEST DOCUMENTARY FEATURE:

The Act of Killing

Cutie and the Boxer

Dirty Wars

The Square

20 Feet from Stardom

.

BEST DOCUMENTARY SHORT SUBJECT:

SaveDigger

Facing Fear

Karama Has No Walls

The Lady in Number 6: Music Saved My Life

Prison Terminal: The Last Days of Private Jack Hall

.

BEST FILM EDITING:

American Hustle

Captain Phillips

Dallas Buyers Club

Gravity

12 Years a Slave

.

BEST MAKE-UP & HAIRSTYLING:

Dallas Buyers Club

Jackass Presents: Bad Grandpa

The Lone Ranger

.

BEST SHORT FILM (ANIMATED):

Feral

Get a Horse!

Mr Hublot

Possessions

Room on the Broom

.

BEST SHORT FILM (LIVE ACTION):

Aquel No Era Yo (That Wasn’t Me)

Avant Que De Tour Perdre (Just Before Losing Everything)

Helium

Pitääkö Mun Kaikki Hoitaa? (Do I Have to Take Care of Everything?)

The Voorman Problem

.

BEST PRODUCTION DESIGN:

American Hustle

Gravity

The Great Gatsby

Her

12 Years a Slave

.

BEST SOUND EDITING:

All Is Lost

Captain Phillips

Gravity

The Hobbit: The Desolation of Smaug

Lone Survivor

.

BEST SOUND MIXING:

Captain Phillips

Gravity

The Hobbit: The Desolation of Smaug

Inside Llewyn Davis

Lone Survivor

.

BEST VISUAL EFFECTS:

Gravity

The Hobbit: The Desolation of Smaug

Iron Man 3

The Lone Ranger

Star Trek Into Darkness

.

BEST COSTUME DESIGN

American Hustle

The Grandmaster

The Great Gatsby

The Invisible Woman

12 Years a Slave

.

BEST CINEMATOGRAPHY

The Grandmaster

Gravity

Inside Llewyn Davis

Nebraska

Prisoners

Publicerat

CAPTAIN PHILLIPS

Fina älskade Tom Hanks.

Jag har skrivit en hel del här på bloggen om hur mycket jag tycker om dig. Jag gör verkligen det, jag tycker om dig. Jag tycker om att börja titta på en film med dig i rollistan för jag vet att jag aldrig blir besviken, jo, kanske på filmen men aldrig på dig. Men det är få skådespelare som väljer roller med samma fingertoppskänsla som du.

Vad gäller Captain Phillips så lockade den mig minimalt när den gick upp på bio. Somaliska pirater kändes inte som nåt jag gjorde high five åt direkt och inte ens ditt namn på filmaffischen hjälpte till den här gången. Den sanna berättelsen om fartyget Maersk Alabama som 2009 blev kapat mitt ute på Indiska Oceanen och den modige kaptenen Richard Phillips kändes helt enkelt inte intressant nog, inte ens för mig som knappt dissar nån rörlig bild med en budget över fem tusen spänn.

Varför då? Varför drog den mig inte likt en magnet till biografen? Kanske för – med risk att få stryk nu – att den inte är särskilt intressant. Jag har ju sett den nu, jag vet vad jag tycker och jag vet att jag hade en tämligen korrekt känsla om filmen. Den är bra men den är inte intressant.

Du är bra, Barkhad Abdi som kaparledaren Muse är bra, du fick ingen Oscarsnominering men Abdi fick en och det kan man tycka vad man vill om. Men det som gör mig mest glad är att filmens största stjärnor fick: gänget som ligger bakom allt som har med ljudet att göra. Ljudet och musiken är hela grejen. Utan denna maffiga musik, utan detta höga bultande ibland jobbiga ljud skulle filmen inte vara nånting alls. Tänk dig Rött Hav utan Hans Zimmers musik. Precis, det blir bara ett tomt skal kvar. Captain Phillips utan ljud och utan din närvaro skulle inte funka alls och utan dig hade jag antagligen inte sett den alls.

Fina älskade Tom Hanks. Vad skulle Hollywood göra utan dig?

Publicerat

Guldbaggegalan 2014

Nu är Guldbaggegalan 2014 slut. Femtioåringen klarade sig igenom födelsedagskalaset med äran i behåll tycker jag. Vad gäller vinnarna så var det inte min smak som stod i fokus det är ett som är säkert.

2013 var ett väldigt starkt år för svensk film men det var inte många av mina personliga favoriter som premierades idag. Tyvärr. Hotell fick bara ett pris men borde ha haft i princip samtliga och Matias Varela borde ha vunnit över ännu en alkoholiserad äldre man på vita duken. Men det finns ingen rättvisa i världen, inte ens i filmvärlden och så länge smaken är som baken kan alla aldrig bli nöjda. Nu ser vi istället fram emot filmåret 2014 och hoppas att det blir ännu ett strå vassare än 2013!

BÄSTA FILM

Känn ingen sorg

Monica Z

Återträffen VINNARE!

Jag hejar på Känn ingen sorg. Helt fel vinnare tycker jag. Återträffen är ingen film det är ett väl genomfört projekt.

 

BÄSTA REGI

Per Fly för Monica Z VINNARE!

Måns Mårlind och Björn Stein för Känn ingen sorg

Anna Odell för Återträffen

Jag hejar på Björn och Måns men tror tyvärr inte dom har en chans mot Anna Odell. Jaha. Lite gäsp. Per Fly.

 

BÄSTA KVINNLIGA HUVUDROLL

Edda Magnason för rollen som Monica Zetterlund i Monica Z VINNARE!

Anna Odell för rollen som Anna i Återträffen

Gunilla Röör för rollen som Maria i En gång om året

Eftersom Alicia Vikander inte är nominerad är denna kategori helt ospännande. Edda kommer att vinna, jordskredsseger, men Alicia skulle ha varit med här. Ju mer jag tänker på det ju mer fucking OBEGRIPLIGT är det att Alicia inte är nominerad. Grattis Edda!

 

BÄSTA MANLIGA HUVUDROLL

Robert Gustafsson för rollen som Allan i Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann

Mikael Persbrandt för rollen som Hasse i Mig äger ingen VINNARE!

Matias Varela för rollen som Jorge i Snabba cash – Livet deluxe

Robert kan mycket väl vinna, Adam Lundgren (Känn ingen sorg) borde ha varit nominerad istället för Persbrandt och Matias Varela är fenomenal. HEJA JORGE-MATIAS! Det måste vara din tur nu! Attans. Persbrandt vann. Tråkigt tycker jag.

 

BÄSTA KVINNLIGA BIROLL

Anna Bjelkerud för rollen som Pernilla i Hotell VINNARE!

Mira Eklund för rollen som Ann-Sofie i Hotell

Josefin Neldén för rollen som Lena i Känn ingen sorg

Heja Anna eller Mira, extraordinära insatser båda två! Anna, en sån OTROLIGT värdig vinnare!!

 

BÄSTA MANLIGA BIROLL

Kjell Bergqvist för rollen som Bengt i Monica Z

David Dencik för rollen som Rikard i Hotell

Sverrir Gudnason för rollen som Sture Åkerberg i Monica Z VINNARE!

Jag sätter alla pengar jag har på David Dencik. Vinner han inte är det en domarskandal och jag tänker skrika högre än jag någonsin gjort på Söderstadion eller Tele2 Arena – sammantaget. MENFÖRHELVETEVADÄRDETFÖRFELPÅJURYN?????? *kommer inte kunna prata imorgon, är alldeles hes*

 

BÄSTA MANUS

Cilla Jackert –  Känn ingen sorg

Lisa Langseth –  Hotell

Anna Odell – Återträffen VINNARE!

Mendetvarvälsjälvafaaaaaaan också. Lisa, du är en vinnare för mig! <3

 

BÄSTA FOTO

Eric Kress – Monica Z

Petrus Sjövik – Ömheten VINNARE!

Erik Sohlström – Känn ingen sorg

Känn ingen sorg!

 

BÄSTA KLIPP

Mia Engberg – Belleville Baby

Theis Schmidt –  Snabba cash – Livet deluxe

Håkan Wärn – Känn ingen sorg VINNARE!

 

BÄSTA KOSTYM

Kicki Ilander – Monica Z VINNARE!

Moa Li Lemhagen Schalin – Vi är bäst!

Ulrika Sjölin – Känn ingen sorg

 

BÄSTA LJUD/LJUDDESIGN

Mattias Eklund – Känn ingen sorg VINNARE!

Petter Fladeby, Andreas Franck och Jens Johansson – Snabba cash – Livet deluxe

Hans Møller – Monica Z Det borde bli en Snabba Cash-vinst här.

 

BÄSTA MASK/SMINK

Eva von Bahr – Monica Z

Eva von Bahr och Love Larson – Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann

Lisa Mustafa – Vi är bäst! VINNARE!

Hundraåringen!

 

BÄSTA ORIGINALMUSIK

Matti Bye – Faro VINNARE!

Matti Bye – Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann

Peter Nordahl – Monica Z

Med tanke på att Matti Bye har 66% chans att vinna tror jag på honom.

 

BÄSTA SCENOGRAFI

Paola Holmér och Linda Janson –Vi är bäst! VINNARE!

Wilda Wiholm – Känn ingen sorg

Josefin Åsberg – Monica Z

 

BÄSTA KORTFILM

Me Seal, Baby av Joanna Rytel

On Suffocation av Jenifer Malmqvist VINNARE! ’

Äta lunch av Sanna Lenken  

 

BÄSTA DOKUMENTÄRFILM

Belleville Baby av Mia Engberg VINNARE!

De dansande andarnas skog av Linda Västrik

Frihet bakom galler av Nima Sarvestani  

 

BÄSTA UTLÄNDSKA FILM

12 Years a Slave Regi: Steve McQueen

Blå är den varmaste färgen Regi: Abdellatif Kechiche VINNARE!

Turinhästen Regi: Béla Tarr

Snälla Turinhästen, vinn inte. Jag ids inte se en film om nån som skalar potatis i tre timmar (läs gärna intressant recension här) och jag tycker det är helt fel att en film från 2011 kan bli nominerad. Det finns ju hur många KANONBRA filmer från 2013 som helst att välja på. Obegripligt är ordet, sa Bull. 7

 

BIOPUBLIKENS PRIS

Hundraåringen VINNARE!

Monica Z

Sune på bilsemester

Rent logiskt borde det bli Hundraåringen. Över en miljon biobesökare på tre veckor kan inte ha fel.