Månad: januari 2014

Publicerat

Sista måndagen med Matt: BORDERLINE – DESSA VACKRA HÄSTAR

Nu vi framme vid den allra sista anhalten i Matt Damon-temat som länge såg ut som ett tema som aldrig ville och kunde ta slut. Men nu är det slut, det här är sista filmen ut.

Filmen heter All the pretty horses och på svenska fick den det övertydliga tillägget Borderline – Dessa vackra hästar, som om man per automatik skulle förstå vad filmen handlar om. Psykisk ohälsa eller hästuppfödning? Både och? Eller kanske inget utav det?

Vännerna John (Matt Damon) och Rawlins (Henry Thomas) rider över prärien (?) mot Mexico i sin jakt på jobb och kanske ett liv. Det är fin musik, vackra vyer och snygga pojkar och med ens knallar tankarna över mot Brokeback Mountain, denna fantastiska film. Lika snart får tankarna knalla tillbaka med svansen mellan benen för det finns ingenting i den här filmen som liknar Brokeback Mountain ens på en liten ynka fläck.

Grabbarna kommer till Mexico, får en liten 16-årig snorvalpsrymling på halsen, John får jobb som hästskötare på en farm och kärar ner sig i ägarens vackra dotter Alejandra (Penelope Cruz) och allt går åt helvete dock fortfarande till fin musik.

Billy Bob Thornton har regisserat denna film vars manus är skriven efter en roman av Cormac McCarthy. Denne Cormac McCarthy är en intressant man tycker jag. Han ligger bakom romanerna No country for old men, The road och Child of God (som blev film 2013, James Franco skrev filmmanus samt regisserade och spelade huvudrollen). Samtidigt som han planerade sin 80-årsdag förra året fick han även se sitt filmmanus The Counselor bli film (i regi av Ridley Scott). Det finns några av hans romaner kvar som inte redan blivit film och mitt kanske-inte-alltför-högodds-tips är att Cormac McCarthys namn kommer synas på många filmiska förtexter även efter sin död.

Dock hjälper inte min lilla Cormac-fascination när denna film ska betygssättas, det här är nämligen en film som är väldigt svår att ta på allvar. Den är spretig som en knalldöd hängbjörk och den borde vara så mycket som den inte är. Den borde vara sorglig och jobbig och hemsk och vacker, hade jag gillat hästar så borde filmen haft ännu mer av den varan (med tanke på titeln). Men nu är den varken hackad eller malen, inte ens den bitterljuva kärlekshistorien tas om hand ordentligt.

Däremot är Matt Damon alldeles förtjusande här. Han gråter! Det är man inte bortskämd med direkt, salta tårar nedför en damonsk kind. Men tårar eller ej, Matt Damon ÄR bra och han bär den här filmen på sina flanellskjorteaxlar från början till slut.

Men nu är Matt Damons måndagar över och om några veckor kommer ett nytt måndagstema att ta vid. Det intressanta är att denna film kan vara den yppersta övergången någonsin mellan två teman och jag hade det inte ens som en baktanke, det bara föll sig så. Måndagen den tredje mars kör nästa tema igång, vad eller vem det handlar om är hemligt fram tills dess. Hihi.

Publicerat

Svensk söndag: MANNEN FRÅN MALLORCA

.

.

.

Detta slut! Detta fullständigt irriterande men ack så rimliga slut! Jag säger som Kalle Anka i min absoluta favorit-Kalle-Anka-serieruta: GAAAAAAH! KISS I HJÄÄÄÄÄÄRNAAAAN!

Att se en film som denna, att påminnas om hur jävla bra svensk film – också – kan vara, att kunna njuta av en välskriven historia, av skådespelare som varken överdriver eller underpresterar, av fingertoppskänslig regi, av precis scenografi, alltså, det är alldeles ljuvligt! Bokhyllan på polischefens kontor ser ut exakt som jag tror att en bokhylla på ett poliskontor ser ut, inte som en museiinstallation. Allt med filmen är pur perfektion.

Poliserna Jarnebring och Johansson (Sven Wollter och Tomas von Brömssen) är sköna vanliga spanare, Hedberg (Rico Rönnbäck) en Gunvald Larsson-typ, fast mer gigolobelevad och Håkan Serner briljerar som inspektör Andersson.

Håkan Serner kan vara en av svensk filmhistorias mest bortglömda och mest ocreddiga skådespelare men i min värld förtjänar han en bronsstaty i en kvällsupplyst park.

Den 25 oktober 1984 dog han, blott 51 år gammal. Mannen från Mallorca hade premiär 12 oktober. Jag hoppas att han hann se filmen, att han förstod hur bra den blev och hur fenomenal han själv var i den men jag inser nånstans att min önskan inte räcker långt. Håkan Serner dog inte av någon dödlig sjukdom, han tog sitt liv. Tre barn, två Guldbaggar (varav en för rollen som Einar Rönn i Mannen på taket) och ett imponerande CV var tyvärr inte plåster nog mot hans depression. Så jag röstar för en Håkan Serner-staty, jag tycker han förtjänar en. Framförallt förtjänar han att bli ihågkommen även om det bara är på några rader i en filmblogg.

1978 skrev Leif G.W Persson romanen Grisfesten som denna film är baserad på. Det var första boken om poliserna Jarnebring och Johansson där den andra heter Profitörerna (1979) och den tredje Samhällsbärarna (1982). Efter att ha sett Call Girl känns det som om Mannen från Mallorca har solklara paralleller till Bordellhärvan/Geijeraffären. Även om infallsvinkeln är olik så är grundhistorien och problematiken densamma. G.W hävdade att så inte var fallet men i hans självbiografi från 2011, Gustavs grabb, medger han att han skrev Grisfesten för att hämnas på alla dom som ljög i samband med Geijeraffären.

Mannen från Mallorca är en härlig filmupplevelse på alla sätt och vis. Det är en film som håller vid flera tittar och framförallt, det är en film vars slut ger mig brutalkiss i hjääääääärnan.

Publicerat

DALLAS BUYERS CLUB

Ingen filmintresserad människa på jorden har kunnat undgå att se (eller prata om) Matthew McConaugheys förvandling från snygg sixpackkille med stomatolleende till fulländad karaktärsskådespelare som aldrig slutar att förvåna.

För att kunna spela den AIDS-sjuke Ron Woodruff i Dallas Buyers Club gick han ner sjutton kilo och när man ser honom i filmen känns det som ett under att han ens kan stå på benen. Jag har inte sett ett levande skelett på det här viset sen jag såg Christian Bale i The Machinist, det känns som att han behöver vara fastkedjad vid en droppställning mellan tagningarna för att få i sig tillräckligt med näring.

McConaughey var undernärd även i The Wolf of Wall street och alla som sett båda dessa filmer kan nog hänga med i mina tankegångar när jag säger att Ron Woodruff skulle kunna vara samma person som Mark Hanna i The Wolf of Wall Street. Ron är vad som blev av Hanna när Wall Street kraschade totalt 19 oktober 1987 och Hanna försvann ut ut filmen. Han fortsatte droga och ligga med horor men la börsmäkleriet på hyllan och blev rodeojockey i Dallas, fick HIV och började deala med bromsmediciner istället för aktiefonder.

Jag vet att det inte stämmer, jag vet att Mark Hanna är en verklig figur precis som Ron Woodruff, jag vet att dom inte har fler beröringspunkter än att samma skådespelare gestaltat dom båda men ändå, jag tycker om min tanke.

Att Dallas Buyers Club är en sån jävla bra film beror framförallt på Matthew McConaugheys ögon. Han ÄR Ron Woodruff, inget snack om den saken. Jag tror inte för en sekund på att när filmarbetarna skrek ”CUT!” så remmade McConaughey till den flådiga åttarumstrailern med jakarandainredning och bubbelpool och glassade sig fram till nästa scen. Jag tror han satt på en sjavig pall, drack ljummet kranvatten, skrapade bort koskit från nagelbanden och kliade sig på armbågen tills det började blöda. Jag tror inte det går att spela som han gör om man inte håller rollkaraktären levande dygnet runt. Han har en sjuk mans blick, en panikslagen mans blick, en jävlaranammablick. Jag ryser, jag kan inte fatta att det går att agera så utomjordiskt bra som han gör här.

Jared Leto gör även han en otrolig skådespelarinsats, nedbantad intill oigenkännlighet som transvestiten Rayon och Jennifer Garner känns behagligt vardaglig som läkaren Eve Saks. Regissören Jean-Marc Vallée är ingen jättekändis  – än – men efter den här filmen lär han få skaffa en Ulla-Bella-min-sekreterare som svarar i telefon. Han kommer ha att göra, hoppas bara han tackar ja till rätt grejer.

Personligen tror jag att Matthew McConaughey kommer stå med en guldstatyett i ena handen på morgonkvisten den tredje mars, jag tror han kommer få stående ovationer och jag tror jag kommer gråta en skvätt. Det är få skådespelare som är och har varit värda en oscarsstatyett lika mycket som Matthew McConaughey även om man bortser från den här rollen – vilket man inte kan.

Jojjenito, Christian och Henke har också skrivit om filmen.

Publicerat

DÖDLIGT VAPEN 4

110 min. 114 min. 118 min. 127 min. Det har blivit fyra Dödligt vapen-filmer och varje film har varit aningens längre än sin föregångare. Frågan är till vilken nytta? Filmer funkar precis som livet i övrigt, det gäller att fylla åren med innehåll för att det ska vara nån idé med att bli äldre. Att bara sitta hemma på en stol och vänta på att bli gammal är ju ingen vits, inte heller att göra en lång film som bara har manus och mening nog att vara mycket kortare.

Alla fyra Dödligt vapen-filmerna hade tjänat på att kortas ner 15-20 minuter. Det är mycket dötid, mycket långdraget tjafs mellan Murtaugh och Riggs. Men jag minns även den där sommardagen 1998 när jag och min dotters pappa hade barnvakt och gick på premiären av Dödligt Vapen 4 i Borgholm, då kunde den gärna ha fått vara mycket längre. När jag ser filmen femton år senare – och betydligt mer utvilad – känner jag att den definitivt är lång nog. Alltså, definitivt.

Riggs ska bli pappa, Murtaugh ska bli morfar och det är ett jävla tjat om det där med att skaffa barn utan att vara gift. Murtaugh är en mänsklig moralpredikan hela han vilket är ganska så tröttsamt att lyssna på speciellt efter att ha sett fyra filmer på kort tid. Såg man filmerna 1987 till 1998 är det kanske en annan sak.

Bortsett från att Riggs har kapat hockeyfrillan så är Dödligt vapen 4 väldigt lik dom övriga tre. Saxofonkillen är tillbaka och han tutar på med sedvanligt engagemang och att stoppa in skrik-göken Chris Rock och vig-nissen Jet Li hjälper liiite men inte tillräckligt mycket för att filmen ska kännas fräsch. Fast jag minns att jag tyckte det 1998. Jag tyckte bra mycket bättre om filmen då än nu. Jag hade lite annan syn på Mel Gibson då också men sett med objektiva ögon, när han sätter in charmoffensiven är det få som klår honom på vita duken. I alla fall DÅ.

Eftersmaken blir i alla fall okej, filmen letar sig upp till en svag trea och jag tror faktiskt inte att det här är det sista vi ser av radarparet Murtaugh och Riggs. Det skulle förvåna mig föga om det dyker upp en Dödligt Vapen 5. Men Mel Gibson dyker upp på bio redan 2014, i en film jag ser fram emot. Han spelar Conrad Stonebanks i Expendables 3. Hör jag lite jubel och visslingar?

Publicerat

Fredagsfemman # 102 – Filmer att se fram emot under 2014

5. Godzilla
.
Just som jag tyckte att det räckte med halvdana remakes kom jag på att det finns dom som är riktigt intressanta. Den här trailern har jag sett ohälsosamt många gånger redan. Dagdrömmer om att göra ett halo jump.
.

.

.

.

4. Draft Day
.
En ny sportfilm med Kevin Costner. Går man ner i brygga eller går man ner i brygga?
.

.

.

3. Dom Hemingway
.
Jude Law har lyckats knycka en roll som på pappret borde ha varit vikt till Matthew McConaughey. Eller….kanske inte. MMcC har redan gjort en handfull av denna. Nu är det snygg-Judes tur.
.

.

.

.

2. The Best Offer
.
Giuseppe Tornatore regisserar en film med Geoffrey Rush, Jim Sturgess, Sylvia Hoeks och Donald Sutherland i en film som (i alla fall via trailern) andas en mix av Thomas Crown, S1m0ne och Roman Polanski. Kan bli en flopp men känns som en flipp och det räcker för den här listan.
.

.

.

.

1. Grudge Match
.
Rocky och Tjuren från Bronx i en blender. Jag gillar inte den ena men å andra sidan älskar jag den andra så det här kommer bli bra.
.

.

.

Publicerat

SCREAM

Finns det ett filmiskt mervärde i att vara läskigast? Finns det ett mervärde i att vara störst? Finns det ett mervärde i att vara först?

Det är klart det gör. Den för närvarande dyraste filmen kan alltid stoltsera med att den var just det, dyrast att producera och kanske därmed störst. Det lockar folk till biograferna alldeles oavsett hur bra filmen är. Att vara läskigast är också viktigt. Det får gärna stå i redaktionell kvällstidningstext med svarta versaler att publiken i USA svimmade vid visningen och/eller spyr. Det är förresten alltid USA. Det står sällan att biobesökare i Chile, i Singapore eller Trondheim spyr. Men läskigast är bra. Biobesökare vill inte vara kycklingar, biobesökare vill testa sina gränser och se om vi är lika kräsmagade/mesiga som dom på andra sidan Atlanten. Vi verkar inte vara det. Jag har då aldrig hört om nån som kräkts på Rigoletto. Kissat på sig på fyllan ja, men inte kräkts.

Men nu kommer vi till den klurigaste punkten, mervärdet i att vara först. Finns det ett sådant? Jag tror nämligen inte det, inte bland vanliga filmtittare, inte bland oss som inte är superbelästa filmvetare. Jag tror till exempel att dom flesta Tarantino-lovers struntar i att det mesta han gör är ett visserligen kärleksfullt men ändock hopkok av filmer andra gjort långt före honom och jag tror att många som hyllade The cabin in the woods struntade i att idén gjordes redan 1996……med ja…..Scream.

Det är det som gör att återseendet av Scream inte är samma sak som när jag såg den 1996. Då var filmen nyskapande, fräsch, riktigt läskig och härlig i all sin lekfullhet. Nu känner jag mig lite mer blasé, som om jag sett det så många gånger förut, vilket jag ju har, både uppföljare till denna film och otaliga andra. Mervärdet i att vara först finns bara om man själv sett filmen då när den var just först. Så funkar det för mig i alla fall.

Jag såg Scream på nyårsafton tillsammans med Henke under vår #24hfilm-maraton. Han hade inte sett filmen förut. Det var en rolig upplevelse. Henke var bombsäker på att det var Gale Weathers (Courtney Cox) som var mördaren och försökte få mig att verifiera detta väldigt tidigt i filmen – vilket jag såklart inte gjorde. Men det var lite tjo och tjim från det andra soffhörnet då filmen visade sig falla honom på läppen aningens mer än jag på förhand trott. Här kan du läsa exakt hur mycket mer.

Vem skulle kunna göra en film baserad på skräckfilmsreferenser bättre än skräckfilmsregissören Wes Craven? Jag menar, snubben har (bland annat) gjort The last house on the left, Terror på Elm Street, The hills have eyes, The serpent and the rainbow och The people under the stairs (Ondskans hus) och det innan Scream kom 1996.

Sen har vi Kevin Williamson, mannen som skrev manus till Scream och som efter denna succé blev Hollywoods gullegris nummer ett när det kom till finurliga skräckfilmsmanus. Med Jag vet vad du gjorde förra sommaren, The Faculty, Killing Mrs Tingle och Cursed och en hel radda Scream-uppföljare på det så kan Kevin skratta hela vägen till banken. Man kan lugnt säga att Scream är Kevin Williamsons räkmacka men det är en räkmacka han skrev ihop på bästa möjliga sätt.

När jag såg filmen 1996:

När jag såg filmen dom sista skälvande minuterna av 2013:

Publicerat

HENNES ALIBI

1989 var ett bra år. Jag var sjutton år, gick i gymnasiet, hade runda glasögon, periodiska systemet fastlimmat på insidan av locket till portföljen och satt längst bak i bussen och lyssnade på Jack to the sound of the underground och Acid man i freestylen så högt att busschauffören ropade i mikrofonen ”du där längst bak, kan du skruva ner ljudet?”

Min Magnum-crush hade pågått i en sisådär åtta år och det ansågs inte lika konstigt längre att jag gillade en fullvuxen man med mustasch, det var betydligt värre 1982. Ett par år efter Tre män och en baby kom då äntligen Tom Sellecks nya film, Hennes alibi. Den tjeckiska fotomodellen Paulina Porizkova spelade den kvinnliga huvudrollen och hon var inte bara jättesnygg hon verkade sympatisk också då hon var ihop med en snubbe som var jätteful. Den jättefula snubben blev hennes äkta man hösten 1989 och dom är fortfarande gifta. Ric Ocasek heter han och är sångare i The Cars (bild på paret).

Jag såg Hennes alibi på bio när den kom och har inte sett om den sen dess. Det enda jag mindes av filmen var att den var bra, att den var så rolig som jag tyckte nu hade jag ingen aning om. Jag kanske fokuserade för mycket på andra saker än handlingen förra gången.

Tom Selleck spelar i alla fall författaren Phil Blackwood som i ett desperat tillstånd av skrivkramp – och betuttning? – säger sig vara alibi till en vacker kvinna, Nina (Porizkova),  som anklagats för att ha mördat en man. Hon fungerar som en icke sinande brunn av inspiration och fantasier för honom, allt som händer lyckas han twista till i sin skalle och han skriver ner rubbet på sin (då) säkerligen påkostade high-tech-dator. Men i själva verket är han livrädd för henne för tänk om anklagelsen stämmer, tänk om hon är en mördare?

Jag såg filmen tillsammans med Henke under vårat #24hfilm-maraton och vi skrattade gott åt många dråpliga scener och smart skriven dialog. Här är Henkes recension.

Publicerat

Filmspanarfilm: THE WOLF OF WALL STREET

Januari månads filmspanarfilm blev en film jag redan sett och redan skrivit om – Martin Scorseses knark-sex-ännu-mer-knark-å-sex-drama The Wolf of Wall Street. Den är tre timmar lång, jag gav den en trea i betyg och ändå tvekade jag inte en sekund att se om den. Bara där borde jag ha fattat att mitt betyg var aningens snålt.

Direkt filmen började kände jag att hela kroppen fylldes av en YNNEST att jag skulle få se den ännu en gång. En märklig känsla. Halva hjärnan var liksom en scen före hela tiden, förberedde mig på det som jag vet komma skall, andra halvan koncentrerade sig på att se nya saker med filmen, läsa textningen (såg den otextad förra gången) samt punktmarkera Leonardo DiCaprio med blicken.

Ibland när det visas stora fotbollsmatcher på TV följs lagens stora stjärnor med specifika kameror, dom punktmarkeras. Det går alltså att parallelltitta på just denna fotbollsspelare – enkom – om man vill. Det vill jag ibland. Det händer alltså att jag följer matchen med ena ögat, stjärnspelaren med det andra och mixar ihop det i huvudet så det känns bra. Så funkade The Wolf of Wall Street för mig den här gången. Filmen som helhet i ena ögat, Leo i det andra, mixen i hjärnan och WOW vilken jävla film det blev, vilken jävla mycket BÄTTRE film det blev!

Okej, jag blir fortfarande inte berörd av Jordan Belfort (DiCaprio) och hans utflippade leverne, hur skulle jag kunna bli det? Han är en jävla schmuck, en loser fast med stålar som beter sig som en gris fast det är en skymf mot riktiga grisar. Skillnaden mellan första gången jag såg filmen och denna gång är att jag känner filmen. Jag är med i matchen. Det händer så mycket, varje scen är maxad till bristningsgränsen och även om jag tyckte tre timmar gick fort förra gången så sprang dom iväg nu. Vilken jäkla underhållande film det här är och usch vad jag svär men det är vad man gör i brist på bättre ord.

Det Leonardo DiCaprio gör i den här filmen trodde jag inte honom om. Jag trodde inte han var kapabel till modigt, vidrigt, fysiskt och felfritt skådespeleri på den här höga nivån. Jag HOPPAS att han vinner en Oscar för den här rollen för gör han inte det kommer han aldrig att få någon.

Sen är det ju den där andra frågan. Den där jobbiga. Den som stöts och blöts. Jordan Belfort. Aset. Varför ska man gilla honom, varför ska han tjäna pengar på filmen, varför ska han bli världskändis och eventuellt glorifieras när det enda han gjort är att ha betett sig som en riktig low-life-scumbag? Han ljuger, bedrar, är kriminell och avancerad drogmissbrukare. Han skiter i allt utom i drivet att tjäna pengar.

Jag tycker såhär. Min åsikt om Jordan Belfort som snubbe och vad jag tycker om The Wolf of Wall Street som film är känslor som inte bör beblandas. Det här är en film, det här är Scorseses syn på två memoarer, det är konstnärlig frihet och en fest för ögat. Jag är nöjd. Jordan Belfort som mänsklig varelse skulle jag däremot vilja spotta en gul snorloska på och gnida in klegget med den vassa sidan på en grön Scotch Brite över båda kinderna men det hör inte hit.

För mig är filmen långt mycket bättre efter den här tittningen. Trean jag gav sist är long gone. Det blir en fyra, en riktigt svinstark fyra och jag vill se filmen igen. Snart.

 

.

.

Såhär tycker mina filmspanande vänner om filmen: Except Fear,  Fredrik on film, Fripps filmrevyer, Har du inte sett den, The Velvet Café, Jojjenito, Filmparadiset, Movies-Noir, Moving Landscapes, Filmitch, Flmr och Rörliga bilder och tryckta ord och här kan du läsa min förra text om filmen. Lyssna även på TNE-podden när dom pratar (läs toksågar) filmen, läs Sofias sammanfattning från varglyan, Toppraffels, Do you like Phil Collins och Allvarligt talats recensioner och Oliver på Filmmusik.nu skriver om både filmen och dess musik.

Publicerat

POINT BREAK

Jag gav mig tusan på att testa filmmaratonet #24hfilm som Plox startade i höstas. Att se film oavbrutet i ett dygn alltså. Fripps filmrevyer-Henke hakade på och tillsammans gick vi in med hundraprocentigt engagemang i projektet, fullt kittade med allsköns mer-eller-mindre matnyttiga hjälpmedel för att hålla oss vakna och en GIGANTISK HÖG med film att välja bland.

När vi gick igenom filmerna utstötte vi båda nån form av otvunget gutturalt jubel-läte när Point Break visade sig. Det är en film jag minns som bra med en stencool surfardudig Patrick Swayze och en Keanu Reeves med sedvanligt guldbruna ögon. Jag minns också att det snackades om att det var en – meeeeeeeh hallååååååååå – TJEJ som regisserat filmen, vilket 1991 var ap-konsigt. Det var ju en ACTIONfilm.

Men vilket härligt återseende det var! Tänk att se en 39-årig fräsch, solbränd, vältränad Patrick Swayze med solslingat långt hår, så långt ifrån den magra och svårt sjuka Swayze som kablades ut på bilder i många år innan han 2009 fick somna in i sviterna av cancer. Och Keanu Reeves som 1991 var ljusår ifrån sina personliga tragedier och karriärsmässiga höjdpunker som Matrix och….Matrix. Vad är det med honom som gör att han kunnat försörja sig som skådespelare i alla dessa år? Jag retar mig inte på honom men ser och förstår att han är ett under av träighet med minimal utstrålning. Alltså m-i-n-i-m-a-l.

Henke hade sett filmen ungefär lika få gånger som jag (dvs en eller max två) men till skillnad från mig så mindes han det mesta av handlingen. Det gjorde inte jag. Jag mindes ”Point Break-känslan”, jag mindes vågorna, vinden, frihetskänslan, lukten av saltvatten, imponerade jättevågor och men in tights. Det härliga är att den känslan känns fortfarande. Filmen har knappt åldrats alls.

Jag blir alldeles flumdruttig. Jag blir härligt lugn till sinnes trots den ibland spännande handlingen och trots otroligt snyggt filmade fallskärmshopparscener.

Nittiotalet var verkligen ett grymt årtionde i filmhistorien!

Här kan du läsa Henkes recension av filmen.

Publicerat

Måndagar med Matt: I SANNINGENS NAMN

2009 gick Matt Damon upp drygt 13 kilo för sin roll i The Informant. Det var ju kaxigt men redan 1996 gjorde han samma bedrift, fast tvärtom. Han gick ner 18,1 kg för sin tämligen lilla roll som soldaten Ilario i den här filmen och jag inbillar mig att utgångspunkten, en damonsk normalvikt, 1996 var aningens lägre än den 2009. Han är alltså jävligt smal här. Spelar det någon roll? Ja, kanske. Det spelar roll så till vida att han i en väldigt liten roll med väldigt lite screentime gör skillnad och sticker ut. Han syns och man minns.

Filmen handlar om amerikanska soldater under Gulfkriget och en kvinnlig kapten som blir skjuten till döds i synnerhet. Vad hände egentligen där ute i öknen? Vad är sant och vad är det inte.  En hedersmedalj ska delas ut till Karen Walden (Meg Ryan) som dött i strid, hennes familj vill veta vad som egentligen hänt och överste Nat Serling (Denzel Washington) blir ålagd att starta en utredning, dock utan att hans arbetsgivare är särskilt intresserad av att rapporten blir korrekt och klar. Det luktar ugglor i mossen.

Krigsscenerna i filmen har ett sånt maffigt ljud att det fullkomligt dånar Per Hallberg om det och ja, efter en liten googling visar det sig att det ÄR nämnde Hallberg, vår svenska ljudliga superstar, som är filmens ljudtekniker. Dom där helikopterpropellrarna, det låter som om hela vardagsrummet ska kapas, klyvas och splittras i småflisor.

Denzel Washington har på senaste tiden börjat bli samma typ av skådespelare som Anthony Hopkins, en man som verkar se sig själv som större än filmen och som spelar bilden av sig själv mer än karaktären han är satt att gestalta. I sanningens namn är gjord 1997, alltså i en tid där Denzel fortfarande var nåt alldeles extra att titta på. Här är han inte Denzel, han är Nat, han är målinriktad och förbannad och det är härligt att beskåda. Meg Ryan är inte med så mycket men hon känns inte hundra trovärdig det lilla jag fick se. Lou Diamond Phillips däremot, deffad som värsta Cristiano Ronaldo, visar var skåpet ska stå och så lite Matt Damon med stora blå ögon på det. Och Bronson Pinchot! Jag höll på att glömma Bronson Pinchot! En minimal roll men Bronson är Bronson alla dagar i veckan.

Summa summarum, en sevärd film som inte lämnar några direkta spår men som heller inte fick mig att gäspa. En medelstark trea med andra ord.

Publicerat

Svensk söndag: SMÅ CITRONER GULA

.

.

.

Jag funderar på det här med att vara svensk och svenskars syn på svensk film. Jag funderar på det här med att så många svenskar tycker att filmer som görs i England och/eller USA per automatik är så himla mycket bättre än filmer där det pratas svenska.

Jag funderar på  Små citroner gula, filmen baserad på Kajsa Ingemarssons bok med samma namn, som fått (för att uttrycka det milt) rätt svala recensioner och när jag ser den tänker jag att exakt denna film gjord på exakt samma sätt men där handlingen utspelat sig i Manchester eller Boston definitivt hade fått ett snäpp högre betyg av samtliga dessa kritiker. Det hade behövts Zooey Deschanel  (istället för Rakel Wärmländer), Jesse Eisenberg (istället för Sverrir Gudnason) och Stanley Tucci (istället för Dan Ekborg), ingenting i manus, regi, scenografi eller musik hade behövt ändrats och vi svenskar hade suttit och kvittrat i biomörkret/soffan, klappat händerna åt en mysig lättlunchfilm utan fibrer och tuggmotstånd.

Varken boken eller filmen Små citroner gula är gjorda för att folk ska behöva koppla på den högintelligenta delen av hjärnan, det är underhållning, det är sällskap, det är igenkänning och det är mys och som ett lättsmält feelgoodpaket funkar både boken och filmen jättebra. Regissören och manusförfattaren Teresa Fabik har lyckats överföra känslan från boken alldeles perfekt till filmen, det finns liksom ingenting att reta sig på.

Lycklig och olycklig kärlek, motgångar, medgångar, drama, komedi, husjazz och mat. Vem kan värja sig mot detta? Inte jag i alla fall. Betygsmässigt blir det en fyra och den är inte ens svag. Det här är en film jag säkerligen kommer se om.

Publicerat

SUCKER PUNCH

Vart tredje år får kvinnor mellan 23 och 50 år som är boende i Sverige en kallelse till gynekologisk cellprovtagning.

Det är jättebra.

Vart tredje år får man alltså ett brev hemskickat med en bokad tid för en gratis cellprovstagning, ett prov som kan rädda ens liv om det visar sig vara nåt tok och ett prov som kan lugna ens psyke om man är av den oroliga sorten. Men det är också ett prov som innebär att man måste ta av sig kläderna, lägga sig i en gynstol, spreta med benen, lägga upp fötterna på fabriksinställda hållare och få en iskall (sort of) metallspade uppkörd i muttan. Det är det sistnämnda som gör att den språkliga utformningen av kallelsen är mindre bra. Det står nämligen att den är frivillig. Att tiden inte ens behöver avbokas om man inte vill eller kan komma. Man har alltså chansen att få någonting livsviktigt utan kostnad men väljer bort det för att det är obehagligt en liten stund och för att man kan. Man får inte ens en liten….faktura.

Jämförelsen mellan en gynekologisk cellprovstagning och filmen Sucker Punch kan kännas aningen långsökt men är allt annat än. DVD:n har nämligen legat i hyllan länge, jag vet att jag borde sen den, att den antingen är bra, kanske till och med bättre än jag tror och då har jag haft en trevlig filmstund i soffan eller så är den helt kass och då vet jag det och får skriva ihop en sågning. Det är alltså en win-win-situation, ändå väljer jag att ignorera den bara för att jag kan. Ligg där du, tänker jag, ligg där, det är ändå jag och bara jag som väljer när eller om du ska bli sedd. Jag kan alldeles ostraffat tacka nej till dig hur länge jag vill.

Men nu ville jag inte längre. Jag ville gå på min cellprovstagning och jag ville se Sucker Punch, mest för att få bägge ur systemet. Det gick dåligt och det gick bra, det blev liksom fifty-fifty i slutsummeringen. Men jag ser mycket hellre en svindålig film än har början till livmoderhalscancer.

Publicerat

DÖDLIGT VAPEN 3

Tre år har gått sedan Dödligt vapen 2 kom, tre år som känns som tre veckor. Både styrkan och svagheten hos Dödligt vapen-filmerna är att dom lider av ”Beck-syndromet”, känslan av att dom är filmade direkt efter varandra och att scenerna är instoppade via post-it-lappar där dom passar bäst. Tvåan fick inte många av dom bättre lapparna, trean desto fler. Trean har dessutom en kvinnlig karaktär, Lorna Cole (Rene Russo), som jag tycker lyfter filmen en stor smula från den där macho-man-smörjan som kletades ut i film nummer två.

Annars känner man igen sig både i Danny Glovers tveksamma agerande, Joe Pescis okejokejokej och Mel Gibsons galna ögon och välborstade lockiga frisyr. Som vilken TV-såpa som helst i långfilmsformat alltså.

Murtaugh (Glover) ska gå i pension om några dagar och försöker hålla sig borta från stridens hetta men han vet lika bra som oss andra att han har helt fel partner om det ska gå vägen. Riggs (Gibson) är en vandrande krutdunk och så långt ifrån en mysfarbror man kan tänka sig. Vad själva storyn handlar om är egentligen oväsentlig, även där är filmen väldigt lik vilken Beck-film som helst. Man struntar i vad som händer, man vill se karaktärer man känner igen som beter sig som dom alltid gjort och som vinner på slutet. Martin Riggs eller Gunvald Larsson, vem bryr sig?

Trean är mer mysig än spännande men också betydligt mindre dum än tvåan. Sen gillar jag asfaltsscenen av nån anledning. Den är episk (i brist på bättre ord), lika episk som toalettscenen från Dödligt vapen 2.

Publicerat

Fredagsfemman # 101

5. Är det mödan värt?

Efter att ha fått upp ögonen för Tom Hiddleston och googlat karln en hel del har jag sett att han spelar Magnus Martinsson i den engelska TV-serieversionen av Wallander. Är det värt att titta på serien för att få sig lite Tom Hiddleston till livs eller ska jag se om Avengers istället? Att han och Bradley Cooper MÅSTE få spela bröder snart är väl en självklarhet, visst är det det?

.

.

.

4. Stallo

Jag har precis läst ut Stefan Spjuts roman Stallo och jävlarimej vad jag mår dåligt. Men samtidigt – vilken historia! Under hela läsningen var jag irriterad över att en sån utomordentlig bok inte blir film, som om jag redan bestämt mig för att ingen köpt filmrättigheterna. Det enda jag hade behövt göra var att vända på boken och läsa det finstilta längst ner, boken kommer bli film! I regi av Mikael Marcimain dessutom! Dags för en liten lyckodans tror jag.

.

.

.

3. Margotbetuttning

Det är många som kommer kära ner sig i Margot Robbie den här helgen. The Wolf of Wall Street har premiär idag och Margot har en stor roll.

.

.

.

2. Fruitvaleregissören och Creedskvallret

Det här borde vara en sån TOKGIVEN etta på listan om det just denna vecka inte funnits något ännu mer solklart. Ikväll har Fruitvale Station biopremiär, en film regisserad av Ryan Coogler och samme Ryan Coogler har VÄÄÄÄRLDENS COOLASTE FILM på gång, i alla fall om man tro allt man läser. Filmen heter CREED. Vad tänker du på då? Rocky? Apollo Creed kanske? Sylvester Stallone har i alla fall huvudrollen som Rocky Balboa, Burt Young är tillbaka som Paulie och killen som har huvudrollen i Fruitvale Station, Michael B. Jordan är också med. Det kanske är han som är Creed. Kanske Apollos son? Hur stor är PEPPEN??? H-U-M-O-N-G-O-U-S!

.

.

.

1. Filmspanarna fyller 2!

Imorgon är det födelsedagskalas för och med filmbloggsgänget Filmspanarna. Det var två år sedan vi sågs första gången och tog våra första stapplande steg runt källarbordet i Gamla Stan. Sedan dess har vi växt så det knakar och vår månatliga träffar känns som små värmeljus i vardagen. Jag tänker tända ett ljus och sjunga en trudilutt och faktiskt hurra lite, det tycker jag vi är värda. Ses imorgon!

Publicerat

BROKEN

När We could watch movies sammanfattar filmåret 2013 har Gustav listat en film som nummer sju som helt gått under min radar. Broken. En film han jämför med Fish Tank. Fish Tank alltså!

Tim Roth vann Stockholms filmfestivals Bronshäst för Bästa manliga skådespelare 2012 för sin roll som den unga flickan Skunks pappa i den här filmen och inte ens när jag läser detta ramlar nån pollett ner. Jag har verkligen inte hört talas om filmen förrän nu.

Det är en dryg vecka sedan jag såg filmen och en dryg timme sedan jag tänkte på den sist. Däremellan har den ploppat upp titt som tätt i tankarna, den vill inte låta mig vara, den vill inte släppa taget, den knackar mig på axeln och vill vara med. Själv är jag inte så säker på att jag vill att den ska följa mig som en skugga, det är en hemsk film och en hemskt jobbig film att se men på nåt sätt är den kanske nyttig. Den ger perspektiv. Den känns så väldigt verklig och det är en verklighet som är så långt ifrån en mysig tomtebolycka man kan komma.

Jag kan inte låta bli att tänka på TV-serien Svenska hjärtan. En radhuslänga. Grannar som umgicks men som egentligen inte hade något mer gemensamt än adressen. Det var diskbänksrealism a la vardag i Svenneland, en icke överdriven sådan. Broken ger mig vibbar av Svenska hjärtan men ändå inte, ändå verkligen inte.

Vid en återvändsgata, precis invid en vändzon ligger en handfull hus. Ordinära smutsiga tegelvillor i en norrförort till London. I ett av husen bor en man, en ensamstående man tillsammans med sina tre döttrar. Mamman är död och pappan försöker sköta hem och liv. Det går inte så bra. Han är arg, döttrarna är arga, jobbig aura i den familjen helt klart. I ett av dom andra husen bor Rick, en utvecklingsstörd och genomsnäll pojke, tillsammans med sina föräldrar och i ett tredje bor Skunk, en elvaårig tjej med skinn på näsan som bortsett från sin diabetes tar itu med livets klurigheter på ett rätt skönt sätt. Hon pratar och gör, sätter ord på sina känslor och frågar om sånt hon inte vet. Hon känns trygg, som om hon kommer växa upp till en fullt fungerande och vältänkade ung kvinna.

Skunk (Eloise Laurence) bor med sin bror Jed och pappa advokaten Archie (Tim Roth) då mamman lämnat dom för en ny kärlek. Au pair-tjejen Kasia (Zana Marjanovic) håller familjen flytande, likaså Kasias pojkvän Mike (Cillian Murphy) finns till hands.

Jag vill inte riktigt berätta mer om handlingen, inte mer än att det händer grejer. Broken handlar om så mycket. Om att växa upp, om mobbning, om kärlek, om fördomar, om icke fungerande vuxna som skapar icke fungerande barn, om att dåliga saker ibland händer helt utan förklaring, om att överleva, förlåta, förstå, älska och att inte fastna i hat. Samtidigt är det det där med misärfilm som gör att många drar sig för att se dom, domedagskänslan, det där med att när allting till synes inte kan bli svartare så dras svångremmen till och det blir ännu svårare att andas, ännu vidrigare, ännu mer ner på botten. Och när man är där nere på botten så öppnas en lucka i golvet och man spolas ner i avloppssystemet och solen slocknar och luften fylls av oljesot och ögonen av små små metallstift.

Det är så långt ifrån tjosanhejsan man kan komma så jag förstår att man väljer att inte se skiten. Jag förstår att det är enklare att se Pretty Woman för trettisjätte gången eller titta på nån bonnlurk på TV som söker en fru. Jag tror bara att det ibland kan vara nyttigt att se sånt som inte är rätt igenom lättsmält.

Det som gör Broken till en MYCKET sevärd film i denna genre är skådespelarna. Jag tycker så mycket om att se Cillian Murphy spela snäll, att se Tim Roth spela normal och att se Eloise Laurence starta en skådespelarkarriär som (tror jag) kommer gå spikrakt uppåt. Att se Broken gör att jag känner mig tacksam både för det jag är, det jag har och hur jag mår men även tacksam för film som medium. Historier som berättas lika fint som denna förtjänar att ses. Av många.