Månad: januari 2014

Publicerat

FILMSPANARTEMA: TÅG

Årets första filmspanartema känns på pappret enkelt, kanske för enkelt till och med? Det kryllar ju av filmer som utspelar sig på tåg och som har tåg-ord i titeln, många som är bra till och med. Det är väl bara att blunda och peka liksom eller göra en favvolista?

Näääää, nämennääää, jag vill inte blunda och peka och jag har redan skrivit om min favorit-tåg-film och jag vill ge mig själv en nöt att knäcka. Nu har jag gjort det. Knäckt nöten alltså.

Först tänkte jag köpa mig en tågbiljett till Ljungby (eller nån annan skön håla) bara för att titta på Human Centipede på datorn utan hörlurar men den idén övergav mig när jag kom på hur jag skulle närma mig temat. Det blev två idéer i en kan man säga. Det blev en….lista.

.

När jag hörde att två av Filmspanarna sett Movie 43 på väg ner till Malmö Filmdagar var min första reaktion ”fan vad modiga ni är!”. Sitter man inte längst bak i tåget med ryggen mot väggen så finns det hundraprocentig risk att någon medpassagerare ser vad som rör sig på skärmen och att ofrivilligt tvingas beskåda en pung på halsen eller en extremt bröstförstorad Halle Berry. Egentligen kan vilken av filmens sketchliknande scener som helst få vanligt fölk att sätta delar av räkmackelunchen i halsen.

.

.

.

Jag vet en tjej som såg Iriversible på ett X2000-tåg på väg genom Sverige. Hon satt i den tysta avdelningen, på fönsterplats. Alla som har sett den här filmen vet att våldtäktsscenen är nåt utav det vidrigaste som går att se men det är också en scen som är väsentlig för resten av filmen, alltså inget ”gottande” på något vis. När scenen närmar sig sitt slut känner hon en knack på axeln. Bakom henne sitter en man och gör tummen upp. Hon tar av sig lurarna och tittar på honom. ”Jävla skön film det där. Alla män drömmer om att göra sådär med Monica Belucci.”

.

.

.

Efter att ha gjort en liten enkät bland mina närmaste visar det sig att bland det jävligaste en vuxen människa kan titta på bland folk är American Pie. Alla filmerna är lika illa, det finns inget försonande i att beskåda dessa filmer och speciellt inte på tåg. Vuxna människor som åker tåg, tittar på någon av dessa filmer, kanske fnissar lite och vägrar skämmas har tappat all respekt i ungdomars ögon. Bara så ni vet. Jag vet nämligen en handfull personer som otaliga gånger slängt på en av dessa filmer i brist på annat när det vankas tågresa. Sluta med det. Ett tips bara från dagens hippa ungdomar.

.

.

.

På väg hem från en julfest med jobbet i Göteborg märker jag att min kollega drar igång en film på datorn. Kollegan sitter bredvid mig och dataskärmen är stor. Det finns ingenting med Brüno som gör sig för tågtittande bland folk, hörlurar hjälper inte ett dugg. Jag tänker på scenen med träningscykeln. Bland annat.

.

.

.

Bara att erkänna att man tittar på asiatisk tortyrporr kan göra att folk i ens närhet höjer på ena ögonbrynet, snörper ihop munnen och säger ”jahajasådetgör´u”. Det här är liksom inte filmer ”för alla”. Inga blockbusters direkt. Så att sitta i en tågkupé och ”avnjuta” en film som Grotesque, visserligen med hörlurar men med hörlurar som efter ett tag slinker ur uttaget och dom andra tre resenärerna börjar titta mycket snett på hen framför datorn som inte märker nåt eftersom hen somnat gott till tonerna av en massakrerad pung.

.

Idag skriver hela filmspanargänget om temat tåg. Klicka in på bloggarna för att se deras personliga infallsvinklar på detta färdmedel. Rörliga bilder och tryckta ord, Fripps filmrevyer, Jojjenito,  Movies-Noir, Filmitch, The Velvet Café, Fredrik on film, Moving Landscapes, Except Fear, Filmparadiset och Har du inte sett den (pod)

Publicerat

THE WOLF OF WALL STREET

Allting var inte bättre förr. Leonardo DiCaprio till exempel. Biografen Park däremot, den har sett sina bättre dagar.

Att se en tretimmarsfilm sittandes i en biofåtölj marginellt mjukare än en två tums planka skulle kunna vara en upplevelse två skinkhalvor aldrig glömmer, i alla fall om det är en film som inte lyckas hålla uppmärksamhetsnivån på topp från början till slut. Jag kan väl inte säga att bakdelen var helnöjd efter The Wolf of Wall Street men det kunde ha varit tusen gånger värre. Filmen var nämligen….bra.

När filmen börjar är Jordan Belfort (Leonardo DiCaprio) en rookie på Wall Street men med talets gåva och en näsa som älskar lukten av dollars mer än ett tryffelsvin gillar svamp jobbar han sig uppåt och uppåt och….UPPÅT. Men så blir det en börskrasch, Jordan blir av med jobbet och får börja om från början igen, nu i betydligt mindre skala hos ett förortsföretag som kränger värdelösa aktier till kombinationen dumma och giriga småsparare.

Detta är en klassisk uppgång-och-fall-historia och jag hade ingen aning om (när jag såg filmen) att historien faktiskt är sann. Ännu en biopic alltså! Manus är skriven efter Jordan Belforts två memoarer The Wolf of Wall Street och Catching the Wolf of Wall Street och jag kan förstå att det känns spännande att överföra detta livsöde till film. I regissören Martin Scorseses händer blir det en sprakande uppvisning i filmiskt hantverk, ett frosseri i allsköns missbruk och en Leonardo DiCaprio som litar på sin Marty och vågar släppa alla hämningar. Han har aldrig varit bättre och jag kommer bli väldigt förvånad om han inte får en Oscarsnominering – och kanske även en staty – för den här rollen.

Jag brukar alltid skriva mina recensioner så snart jag kan efter att jag sett filmen, jag behöver sällan fundera så mycket eller resonera om betyg med mig själv. Den här filmen har varit ett undantag. Det tog två veckor att bestämma mig för om filmen skulle få en trea eller fyra, det kändes plötsligt så enormt viktigt att välja rätt. Direkt efter visningen kändes den som en solklar fyra, dagen efter mindes jag knappt filmen som helhet. Vissa scener däremot, wohääääääj, jag lovar, vissa scener kommer gå till filmhistorien och bli klassiska klipp som generationer framöver kommer titta på men en handfull överjordiskt bra scener gör knappast en kanonfilm. Eller?

Jag har sett trailern till den här filmen säkert 300 gånger. Jag hade den på repeat på bussen mellan Göteborg och Borås i somras och sekunderna med Leo och Matthew McConaughey på restaurangen är bland det roligaste jag sett (vilket resten av bussresenärerna kan skriva under på när jag satt och skrattade och slog mig själv med handen på bröstkorgen). Den scenen är inte direkt sämre i filmen.

Fan. Jag vill ge filmen ett högre betyg men jag kan inte. Den berör mig inte. Samtidigt är den ju bra. Som tur är ska jag se om den på lördag, jag återkommer med eventuellt uppdaterat betyg efter det.

Publicerat

Måndagar med Matt: SYRIANA

Ibland tror jag att jag är beskaffad med en strömbrytare i bakhuvudet som gör att kroppen stängs av när det vankas vissa politiska och/eller historiska gubbafilmer. Syriana är en av filmerna som har den inverkan på mig. Jag vet inte huuur många gånger jag börjat se den filmen bara för att vakna utsövd med nackspärr två timmar senare.

Grejen är den att jag VILL se filmen, jag vill även hemskt gärna hänga med och förstå den (har jag förstått) välskrivna och verklighetstrogna historien men det är ju tråkigt så man dööör. Män i kostym i olika färg som har diverse spännande yrken som jag inte förstår vidden av, George Clooney med sedvanligt snälla ögon men lite mer hud och skägg i ansiktet än vanligt. Chris Cooper är Chris Cooper, Jeffrey Wright är Jeffrey Wright och Matt Damon är Matt Damon. Det är gubbar, sand och snack om olja hela tiden.

Jag vet att jag fastnat i vinkelvolten gällande Syriana, jag inser såhär flera år för sent att jag borde ha sett den på bio när den kom för att kunna maximera koncentrationsförmågan men å andra sidan, vem vet, det kanske hade sagt *klick* nånstans vid nedersta nackkotan även där och jag hade slumrat in lugnt och skönt till spännande musik och enastående orerande och vaknat med salivstäng som letat sig ner längs kind och hals och ett stort frågetecken på huvudet.

Filmer som denna, filmer som framkallar narkolepsi, dom kan väl inte vara bra – väl? Det logiska svaret är nej, självklart inte. En film som inte får mig intresserad nog trots tio, elva, kanske tolv försök kan väl knappast vara sevärd? Vilken normal person som helst skulle ju ge upp, kasta filmen i sopen och återgå till ett viktigare liv. Men inte jag. Jag ger inte upp, inte när det är en film jag VILL se. Och nånstans långt inne i hjärnan känner jag mig rätt nöjd nu när filmen faktiskt ÄR sedd i sin helhet. Däremot förstår jag fortfarande inte riktigt dess storhet.

George Clooney vann en Oscar för Bästa biroll för sin gestaltning av Bob Barnes, något jag fann våldsamt orättvist när det begav såg. Varenda cell i min kropp höll på Jake Gyllenhaal (Brokeback Mountain) och med facit i hand är det få år i Oscarhistorien som genererat fler FEL vinnare än 2006. Men nu när Syriana är sedd så känns inte Clooney fullt lika pjåkig som vinnare. Jake borde fortfarande ha vunnit men Clooney är bra han också och han bjussade på en trevlig intervju som extramaterial på DVD:n.

I filmen är Matt Damon gift med Amanda Peet och i en scen sitter dom på en parkbänk och båda filmas i profil. Gode Gud vad lika dom är! Exakt samma näsa, samma drag! Vem kunde ana?

Det är konstigt, det känns som att jag sprungit Lidingöloppet när filmen är slut, eller varit med i Tiotusenkronorsfrågan i ett ämne jag inte behärskar. Både kropp och själv är utpumpad. Det här är ingen film man ser med mobilen påslagen eller familjemedlemmar i närheten som springer omkring och kräver uppmärksamhet. Det här är en film man helst ska se inlåst nånstans med kala väggar och ett paket Dextrosol som enda filmsnacks.

Publicerat

Svensk söndag: MANNEN SOM SLUTADE RÖKA

Jahapp. Så var det då dags för den allra första filmen i detta tema och för många (aningens äldre än jag) är nog detta bland det svenskaste som finns på film.

Vi får se Gösta Ekman framför kameran, Tage Danielsson bakom och det är även han som skrivit manus och en hel radda av gamla kända skådisansikten dyker upp under filmens gång. Ganska härligt om du frågar mig.

Gösta Ekman spelar Dante Alighieri, en man som storrökt sedan barnsben. När hans far som även han är storrökare, Hugo Alighieri (Toivo Pawlo) dör visar det sig att han skrivit ett tämligen kreativt testamente till sonens favör. Dante har fjorton dagar på sig att sluta röka och ska sedan vara rökfri i ett år. Klarar han det ärver han faderns samlade förmögenhet om 17 miljoner kronor. Klarar han det inte ärver Hugos bror pengarna då han är renlevnadsman, dock – enligt Hugo – tråkig. Men det är klart att pengarna lockar och Dante försöker.

”Summan av lasterna är konstant men nog får man ligga i om man ska komma upp i två paket om dan”.

Dante må vara både logisk och klok men nikotin är en typ av vän man inte vill ha till fiende. Det gäller att klappa medhårs och inte göra cigaretterna besvikna, dom är svekfulla, lögnaktiga och riktigt enerverande plåster. Dom lockar och pockar och Dante kämpar emot på sitt eget vis.

Det jag gillar mest med filmen förutom att den är sådär skönt retromysig är musiken. Jag skulle gärna sitta på en jazzklubb i New Orleans, Köpenhamn eller Stockholm och lyssna på dom här låtarna framförda av ett synkat storband. Fötterna kan liksom inte vara still. Om Dante klarar att sluta röka är inte sådär jätteviktigt för filmen, det är vägen som är mödan värd.

Sen kan jag inte låta bli att känna att vi lever i en tid där en man som Tage Danielsson fattas oss. Han skulle behöva leva nu. Också.

 

 

Publicerat

Veckotema hela 2014: SVENSK SÖNDAG

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

Jag tänker starta det nya året med ett helt nytt veckotema. Varje söndag under hela 2014 kommer jag skriva om en svensk film och det kan vara precis vilken film som helst, jag är helt gränslös detta fall. Jag stoppar helt enkelt bara ner fingret i syltburken, slickar av det och känner vad det smakar. Jag har i nuläget ingen aning om var temat landar, inte mer än att jag vet att det kommer bli en salig – och härlig – blandning av stort och smått,  nostalgitrippar och katastrofer och stora regissörer blandas med mindre kända namn.

Mina baktankar kring detta tema är tämligen enkla. Jag tänker försöka visa på bredden av svensk film och därmed försöka påvisa att uttrycket ”jag behöver inte titta, jag kan svensk film, det är bara trist grå misär” är så urbota korkat att den som sa det borde sitta med självlysande dumstrut på Sergels torg.

Jag säger inte att all svensk film är bra, jag vet inte hur medelbetyget kommer se ut när detta tema är över, jag har bara en känsla av att folk som tittar normalmycket på film inte alls har samma problem med svensk film som vana filmtittare och filmkritiker. Det är nåt som gör att många tycker det är ”fult” att gilla svensk film. Svensk film har blivit som Tomas Ledin, Lasse Kronér, plankstek och foppatofflor. Folkligt kan aldrig vara fint och fint kan aldrig bli folkligt. Eller kan det?

Det blir alltså en riktig sverigeresa här på bloggen på söndagarna, en tur i det gamla och det nya och vi ska bege oss runt lite överallt i landet. Kanske lär vi oss nåt på kuppen både du och jag. Vem vet?

Så, upp i sadeln så beger vi oss av mot första filmen i raden av mååånga.

1. Mannen som slutade röka – 1972 – Regi: Tage Danielsson

2. Små citroner gula – 2013 – Regi: Teresa Fabik

3. Mannen från Mallorca – 1984 – Regi: Bo Widerberg

4. Förortsungar – 2006 – Regi: Catti Edfeldt och Ylva Gustavsson

5. Skumtimmen – 2013 – Regi: Daniel Alfredson

6. Marianne – 2011 – Regi: Filip Tegstedt

7. Tjenare Kungen – 2005 – Regi: Ulf Malmros

8. Kvinnors väntan – 1952 – Regi: Ingmar Bergman

9. Svenska Oscarsvinnare

10. Sånt är livet – 1996 – Regi: Colin Nutley

11. Hip Hip Hora – 2004 – Regi: Teresa Fabik

12. Julie – 2013 – Regi: Helena Bergström

13. Änglar, finns dom? – 1961 – Regi: Lars-Magnus Lindgren

14. Persona non grata – 2008 – Regi: Mats Arehn

15. Vuxna människor – 1999 – Regi: Felix Herngren och Fredrik Lindström

16. Tic Tac – 1997 – Regi: Daniel Alfredson

17. Remake – 2014 – Regi: Andreas Öhman

18. Godheten – 2013 – Regi: Stefan Jarl

19. Elvira Madigan – 1967 – Regi: Bo Widerberg

20. Bamse – 1968 – Regi: Arne Mattsson

21. Fyra nyanser av brunt – 2004 – Regi: Tomas Alfredson

22. Det enda rationella – 2009 – Regi: Jörgen Bergmark

23. S/Y Glädjen – 1989 – Regi: Göran du Rées

24. Kärlek deluxe – 2013 – Regi: Kristina Kjellin

25. Förtroligheten – 2013 – Regi: William Olsson

26. Min store tjocke far – 1992 – Regi: Kjell-Åke Andersson

27. Fröken Sverige – 2004 – Regi: Tova Magnusson-Norling

28. Sune på bilsemester – 2013 – Regi: Hannes Holm

29. Barnens ö – 1980 – Regi: Kay Pollack

30. En sång för Martin – 2001 – Regi: Bille August

31. Hallåhallå – 2014 – Regi: Maria Blom

32. Hundtricket The Movie – 2002 – Regi: Christian Eklöw och Christopher Panov

33. Turist – 2014 – Regi: Ruben Östlund

34. Mitt liv som hund – 1985 – Regi: Lasse Hallström

35. Vi är bäst! – 2013 – Regi: Lukas Moodysson

36. Giliap – 1975 – Regi: Roy Andersson

37. Min så kallade pappa – 2014 – Regi: Ulf Malmros

38. Flickorna – 1967 – Regi: Mai Zetterling

39. Pojken med guldbyxorna – 2014 – Regi: Ella Lemhagen

40. God afton, herr Wallenberg – 1990 – Regi: Kjell Grede

41. Losers – 2013 – Regi: Mattias Johansson och Markus Marcetic

42. Flicka och hyacinter – 1950 – Regi: Hasse Ekman

43. Stockholm Stories – 2014 – Regi: Karin Fahlén

44. Besökarna – 1988 – Regi: Joakim Ersgård

45. 10 000 timmar – 2014 – Regi: Joachim Hedén

46. Tysta leken – 2011 – Regi: Görel Crona

47. Pensionat Oskar – 1995 – Regi: Susanne Bier

48. Om jag vänder mig om – 2003 – Regi: Björn Runge

49. Svart Lucia – 1992 – Regi: Rumle Hammerich

50. Jalla! Jalla! – 2000 – Regi: Josef Fares

51. Gula divisionen – 1954 – Regi: Stig Olin

52. Fanny och Alexander – 1982 – Regi: Ingmar Bergman

 

 

Publicerat

HOURS

Det var nog många som tänkte ”Paul Walker – who?” när twitterstormen kom över oss om att han var död. Plötsligt var Paul Walker en ”stor skådespelare”, en ”saknad skådespelare” och ”filmvärlden kommer aldrig bli detsamma igen”. Say what?

Paul Walker är känd för Fast and the furious-filmerna, inte så mycket mer än så och det kryllar inte av folk som smäller upp dessa filmer på sina all-time-high-listor. Så vad är det som gör att synen på döda förändras så? Vad är det som gör att Paul Walker plötsligt ses som en bra skådespelare och att hans filmer nu poppar upp på dom mest underliga ställen och att betygen på hans filmer känns betydligt högre nu än dom varit om han varit vid liv?

Andreas Samuelson på MovieZine skriver :”Ett värdigt avsked för Walker” och ger Hours 4/5 med orden ”det är fint att en så sympatisk skådespelare som Paul Walker får lämna filmvärlden med en sådan imponerande rollprestation.” Mr Film skriver ”Walker visar att han kunde annat än att köra snabba bilar” och fortsätter med ”dock ska vi inte att glömma att detta är en väldigt värdigt avslut med en imponerade prestation från Paul Walker som han ska vara oerhört stolt över”.

Kanske är det sant att det är just Hours som visar att han kunde annat än att köra bil, kanske kan en snabb gluttning på hans filmografi visa att av dom 28 filmer (och mängder av TV-serier) han gjort körde han bara snabb och furioös bil i typ 5,5 och att det kanske finns nåååågon film i listan som är aaaaningens bättre än just Hours, detta rövhål till ”film”.

För mig känns det som under min värdighet att ens SE KLART filmen och jag har svårt att tro att någonting annat än mat på bordet för familjen hägrade för herr Walker när han tog rollen.

Han spelar Nolan, en man som befinner sig på BB i New Orleans samtidigt som orkanen Katrina har sin framfart. Hans fru, den nyblivna mamman dör och han hittar henne inrullad i ett lakan i korridoren (?). En läkare tittar på honom.

Nolan: ”She just gave birth to our daughter.”

Läkaren: ”So at least you have a daughter. That is good news.”

Jag är ledsen Paul men det här är inte bra, det här är inte bra nånstans. Jag såg en film strax före jul där både du och filmen var riktigt bra. Jag väljer att minnas den som min ”Walker visar att han kunde annat än att köra bil”.

Den norske filmbloggaren Captain Charisma har också sett filmen och hans text glädjer mig.

Publicerat

Guldbaggenomineringarna 2014

Tidigare idag offentliggjordes vilka skådespelare, filmer och andra filmarbetare som blivit nominerade för Guldbaggen 2014.

Jag hade tänkt lägga upp detta inlägg för flera timmar sedan men var så jävla förbannad att jag inte iddes. Axlarna satt uppe vid hårbotten och jag tuggade på ett tuggummi som inte fanns. Dregglade kanske lite till och med. Morrade. Kände mig helt enkelt rätt sur.

Visserligen var 2013 ett starkt svenskt filmår och ingen skugga bör egentligen falla på filmerna som nominerats MEN att Lisa Langseth inte blivit nominerad för Bästa regi (för Hotell), att Hotell inte är nominerad för Bästa film och FRAMFÖRALLT att Alicia Vikander inte är nominerad för Bästa kvinnliga huvudroll (för Hotell) är helt freakin´galet. Jag får afasi när jag tänker på det, SÅ illa är det. Orden vill inte komma till mig, frustrationen tar liksom över. Det känns bara så…orättvist.

Måndagen den 20 januari vet vi vilka som vinner och här är listan på nominerade.

 

BÄSTA FILM

Känn ingen sorg

Monica Z

Återträffen

Jag hejar på Känn ingen sorg.

 

BÄSTA REGI

Per Fly för Monica Z

Måns Mårlind och Björn Stein för Känn ingen sorg

Anna Odell för Återträffen

Jag hejar på Björn och Måns.

 

BÄSTA KVINNLIGA HUVUDROLL

Edda Magnason för rollen som Monica Zetterlund i Monica Z

Anna Odell för rollen som Anna i Återträffen

Gunilla Röör för rollen som Maria i En gång om året

Eftersom Alicia Vikander inte är nominerad är denna kategori helt ospännande. Edda kommer att vinna, jordskredseger.


BÄSTA MANLIGA HUVUDROLL

Robert Gustafsson för rollen som Allan i Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann

Mikael Persbrandt för rollen som Hasse i Mig äger ingen

Matias Varela för rollen som Jorge i Snabba cash – Livet deluxe

Robert kan mycket väl vinna, Adam Lundgren (Känn ingen sorg) borde ha varit nominerad istället för Persbrandt och Matias Varela är fenomenal. HEJA JORGE! Det måste vara din tur nu!


BÄSTA KVINNLIGA BIROLL

Anna Bjelkerud för rollen som Pernilla i Hotell

Mira Eklund för rollen som Ann-Sofie i Hotell

Josefin Neldén för rollen som Lena i Känn ingen sorg

Anna eller Mira, extraordinära insatser båda två!

 

BÄSTA MANLIGA BIROLL

Kjell Bergqvist för rollen som Bengt i Monica Z

David Dencik för rollen som Rikard i Hotell

Sverrir Gudnason för rollen som Sture Åkerberg i Monica Z

Jag sätter min barrande julgran på David Dencik. Har är alltid bra men har han någonsin varit bättre än i Hotell?

 

BÄSTA MANUS

Cilla Jackert –  Känn ingen sorg

Lisa Langseth –  Hotell

Anna Odell – Återträffen

KOM IGEN LISA!

 

BÄSTA FOTO

Eric Kress – Monica Z

Petrus Sjövik – Ömheten

Erik Sohlström – Känn ingen sorg

Känn ingen sorg!

 

BÄSTA KLIPP

Mia Engberg – Belleville Baby

Theis Schmidt –  Snabba cash – Livet deluxe

Håkan Wärn – Känn ingen sorg

 


BÄSTA KOSTYM

Kicki Ilander – Monica Z

Moa Li Lemhagen Schalin – Vi är bäst!

Ulrika Sjölin – Känn ingen sorg

 

BÄSTA LJUD/LJUDDESIGN

Mattias Eklund – Känn ingen sorg

Petter Fladeby, Andreas Franck och Jens Johansson – Snabba cash – Livet deluxe

Hans Møller – Monica Z

 

BÄSTA MASK/SMINK

Eva von Bahr – Monica Z

Eva von Bahr och Love Larson – Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann

Lisa Mustafa – Vi är bäst!


BÄSTA ORIGINALMUSIK

Matti Bye – Faro

Matti Bye – Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann

Peter Nordahl – Monica Z

 

BÄSTA SCENOGRAFI

Paola Holmér och Linda Janson –Vi är bäst!

Wilda Wiholm – Känn ingen sorg

Josefin Åsberg – Monica Z


BÄSTA KORTFILM

Me Seal, Baby av Joanna Rytel

On Suffocation av Jenifer Malmqvist

Äta lunch av Sanna Lenken

 

BÄSTA DOKUMENTÄRFILM

Belleville Baby av Mia Engberg

De dansande andarnas skog av Linda Västrik

Frihet bakom galler av Nima Sarvestani

 

BÄSTA UTLÄNDSKA FILM

12 Years a Slave Regi: Steve McQueen

Blå är den varmaste färgen Regi: Abdellatif Kechiche

Turinhästen Regi: Béla Tarr

 

Publicerat

DÖDLIGT VAPEN 2

En vecka efter att jag och sonen sett första Dödligt vapen-filmen låg vi i varsitt hörn i soffan igen för att insupa tvåan. Jag mindes den som ganska-så-lika-bra-som-ettan, i alla fall om jag tänker tillbaka på filmen ap-snabbt och bara använder reptilhjärnan. Det jag hade glömt med filmen – eller aktivt förträngt – var den lilla mannen med en svinjobbiga ljusa rösten som säger ”okeyokeyokeyokeyokeyokeyokeyokey” hela filmen igenom. Jag menar såklart Joe Pesci och hans rollfigur Leo Getz.

Det är två år mellan Dödligt vapen och Dödligt vapen 2 men det känns som en fikarast på stående fot och en treminutersklippning hos herrfrisör då Mel Gibson blivit av med lite kalufs. Allt annat är precis likadant men mycket mycket sämre.

Eller är det sämre egentligen? Det kanske bara är den kritiska delen av hjärnan som är överkänslig för upprepningar? Jag vet inte. Jag vet bara att när filmen var slut gnällde jag över hur dålig den var.

”Var den dålig för att den var så sjukt lång?” sa sonen.

”Beror det på den jättejobbiga musiken?” sa sonen.

”Beror det på att han som spelade saxofon liksom bara trudiluttade helt random?” sa sonen.

”Beror det på den där lille mannen som sa samma sak hela tiden`?” sa sonen.

”Beror det på att den här filmen var mycket mer våldsam än ettan?” sa sonen.

”Beror det på att den här filmen inte borde kallas nåt som har med komedi att göra alls?” sa sonen.

”Martin Riggs rökte inomhus! Det känns som 1800-talet!” sa sonen.

Jag skulle kunna svara ja på allt och antagligen mer därtill. Tvåan är mindre charmig, mer överdriven, kallare, tråkigare och dummare än ettan. Hur sugna är vi på trean nu? Eeeeeeeeeeh, intesåmycketkanske.

 

 

Publicerat

Fredagsfemman # 100 – Hundra veckor, hundra listor. Det var lätt att hitta fem fel.

5. Filmer att se fram emot….eller inte

När jag skrev ihop Fredagsfemman # 47, den sista under 2012, skrev jag om filmer att se fram emot. Almodóvars nya (Kära passagerare), Soderbergs nya (Side Effects) och Dark Skies. Jag har sett många bra filmer under 2013 men ingen jag såg fram emot då känns särskilt viktiga nu. Idéer på pappret kan ibland vara bättre än förverkligade sådana.

.

.

.

4. Man ska aldrig såga någon osedd

I Fredagsfemman # 10 sågade jag Rihanna utan att ens ha sett Battleship. Det var dumt. Hon visade sig vara den/det enda sevärda i Battleship.

.

.

.

.

3. Cronenberg-Pattison-crashen

I Fredagsfemman # 8 var jag tokpepp på David Cronenbergs Cosmopolis med Robert Pattinson i huvudrollen och när jag skrev Fredagsfemman # 31 var det dags för premiär. Jag ville så gärna se det Cronenberg såg i den där bleka hålögda snubben, jag ville så gärna att filmen skulle bli mer än bra. Det blev den inte. Det blev verkligen inte bra.

.

.

.

2. Friends Arena-invigningen a la Colin Nutley

Okej, visst var jag en aning skeptisk  till invigningen av Friends Arena både när jag skrev Fredagsfemman # 28 och # 38 men att den skulle bli så erbermeligt dålig hade nog ingen kunnat förutspå. När det innan sändning varnades i högtalarna att publik på parkett skulle dra in fötterna för det kommer åkas segway på golvet så såg jag framför mig horder av segways, sådär som Danny Boyle hade gjort om det var OS-invigning i London. Nu pratar vi alltså  MÄNGDER av segways framförda i snygga formationer. Men i Friends Arena kom det in tre. 3! Och jag kommer för alltid minnas mannen på raden bakom mig som sa ”Det här är en invigning som borde passa SD. Men det är inte vad Sverige vill ha”.

.

.

.

1. Den totala Jaden Smith-felbedömningen

I Fredagsfemman # 70 skrev jag mig varm om Jaden Smith, hans pappa och kanske lite om filmen After Earth. Det var som en high kick med plastben rätt i mitt eget fejs och en lagom kul right back at´ya-känsla efter att ha sett filmen. Jag hade otroligt fel den gången. Pinsamt mycket fel. Oj oj oj så fel det var. Jättefel. Skäms på mig.

Publicerat

PERSONAL VELOCITY

Personal Velocity låter som en inåtvänd uppföljare till Collateral Damage eller en horisontell dito till Vertical Limit men det är inget av det. Personal Velocity är tre historier berättade efter varandra om tre till synes väldigt olika kvinnor.

Delia (Kyra Sedgewick) är småstadsbruden med världens snyggaste häck som gifte sig med första bästa man som friade. Nu lever hon i skräck under sin misshandlade mans knytnävar och försöker vara en bra mamma till sina barn och samtidigt överleva.

Greta (Parker Posey) har ett meningslöst jobb på ett bokförlag men längtar efter att få sparken. När en känd ung författare, ett underbarn om man så vill, hör av sig till henne och vill att hon ska korrekturläsa och bli hans högra hand så säger hon ja. Hon säger liksom ja till allt. Vad hon själv vill är rätt sekundärt.

Paula (Fairuza Balk) träffar en snubbe på ett uteställe. Dom bestämmer sig för att gå hem tillsammans, dom går bredvid varandra på en väg, han innerst och hon ytterst. Så bestämmer han sig för att byta plats, att det inte är så trevligt att han som man låter henne gå ytterst. Sekunden efteråt blir han påkörd och dör direkt.

Rebecca Miller (dotter till författaren Arthur Miller) skrev boken med samma namn som filmen är baserad på. Samma Rebecca skrev även filmens manus OCH regisserade. Nånstans blev det – tyvärr – en Rebecca Miller för mycket i den här ganska utvattnade soppan.

För ja, det känns som en blaskig fiskfjällssoppa av nåt som hade potential att bli en hygglig bouillabaisse. Historierna i sig är det nämligen inte fel på och skådespelarna är jättebra alla tre. Det som stör mig till förbannelse är en manlig berättarröst som beskriver händelseförloppet som om det vore nyheter på lätt svenska. Film bör berättas i bilder, inte förklaras i ord tycker jag. Det finns ljudböcker till sånt. När glimtar av historierna visualiseras i stillbilder eller korta slow-motion-sekvenser och den där jobbigt släpiga mansrösten ska förklaaaaaara vaaad deeet ääääär som hääääänder – och gärna varför också – så känns det både skrattretande dåligt och som att boken kanske mått bäst av att ”bara” vara en bok. Alternativt om någon annan än författaren själv gett sig in i manusskrivandet, kanske nån med mer vana av att se händelser i rörlig bild.

Kyra Sedgewick, Parker Posey och Fairuza Balk är tre skådespelare jag mer än gärna ser på film och Rebecca Miller har dessa tre att tacka för att betyget blir någorlunda godkänt. Men den där berättarrösten alltså. Herregud, vilken flopp!

Publicerat

DEN FÖRDÖMDE – Fjärde kriminalfallet

I det fjärde kriminalfallet beger sig Sebastian Bergman (Rolf Lassgård) till Skåne då en barnamördare har hittats död och nedgrävd i en åker.

Sebastian fortsätter att lägra kvinnor och har fortfarande ågren efter allt som har med dottern Vanja att göra.

Jag skriver helt enkelt som jag gjorde redan efter det andra fallet: jag hoppas att den här ”serien” slutar i och med detta FJÄRDE kriminalfall.

.

Här kan du se Den fördömde – Fjärde kriminalfallet (till och med 2014-01-25) och här kan du läsa vad jag skrivit om del ett, två och tre.

Publicerat

DEN FÖRDÖMDE – Tredje kriminalfallet

Eftersom jag skrivit om Den fördömde förut, både första och andra kriminalfallet och eftersom jag skrivit ”jag hoppas på att den här ”serien” slutar i och med detta andra kriminalfall” och eftersom den precis gick på SVT känner jag att det skulle vara ininordensjättekul att se även det tredje fallet och kanske även skriva lite om det. Varför det känns just ininordensjättekul vet jag inte, ibland känner man känslor som inte går att förklara, psyket är helt kockobello ibland vilket kriminalpsykologen Sebastian Bergman borde kunna skriva under på.

Den här gången är det tre unga flickor som hittas döda i en nedlagd silvergruva i Ludvika och gärningsmannaprofileraren (ja, ja…. kriminalpsykologen) Sebastian Bergman (Rolf Lassgård) ångar fram som en övremedelålderscasanova i stickad tröja och flirtar med allt som har bröst. Ingen skillnad mot i fall ett och två alltså. Den enda skillnaden mot denna tredje del är kanske att har man inte sett dom två första så är huvudkaraktärerna i det närmaste obegripliga. Men å andra sidan, vem börjar följa en serie mitt i alltihop? Det kanske bara är en larvig synpunkt från min sida? Hur som helst tycker jag att en mer ingående resumé borde ha varit på sin plats innan avsnittet började, det var i alla fall två år sedan det förra kriminalfallet kom och jag tvivlar på att det kryllar av Sebastian Bergmanska hardcorefans därute som har stenkoll på allt som varit.

Men vad är det här med att alla tjejer vill ligga med Sebastian Bergman? Vad bottnar det i? Att han har ett sexmissbruk, javisst,jag fattar grejen men betyder det att alla kvinnor han träffar har det också? Han är stor, varm, mysig (plus egoistisk, kontrollerande och manschauvinistisk) men är han verkligen så liggvänlig som han porträtteras?

Precis som i dom övriga avsnitten är själva brottet sekundärt och det är synd. Det funkar att göra så när det är kriminaldrama med extremt välskrivna karaktärer (skulle funka i Bron till exempel) och/eller ett polisgäng som man känner väldigt väl (Beck). Men här blir det liksom inte riktigt…bra.

Här kan du se Den fördömde – Tredje kriminalfallet (fram till 2014-01-24)