Månad: februari 2014

Publicerat

INFÖR OSCARSGALAN: BÄSTA REGI

David O. Russell – American Hustle

David O. Russell var Oscarsnominerad för Bästa regi både 2011 för The Fighter och 2013 för Silver Linings Playbook men har båda dessa gånger fått gå hem tomhänt. Med rätta. David O. Russell kan vara en av världens mest överskattade regissörer och det finns inte en chans i helvete att han kommer vinna för American Hustle och definitivt inte när man ser vilka han tävlar mot. Jag tänker inte ens bli upprörd över nomineringen, jag tänker helt enkelt blunda när han visas i bild. OM han visas i bild.

.

.

.

Alfonso Cuarón – Gravity

Children of men (2006) är en film alla borde se. Harry Potter 3 (2004) är en film alla utom Movies-Noir har sett. Gravity är en film alla borde ha sett på bio. Great Expectations (1998) känner jag inte någon som har sett trots både Ethan Hawke, Gwyneth Paltrow och Robert De Niro i rollistan. Alfonso Cuarón är en intressant regissör, han hoppar mellan genres och gör sin grej där han landar och det han gjorde med Gravity var något alldeles exceptionellt fantastiskt.

.

.

.

Alexander Payne – Nebraska

Jag har ingenting emot Alexander Payne, tvärtom egentligen. Citizen Ruth, Sideways, About Schmidt, The Descendants, bra filmer, gott hantverk, jag är nöjd och glad. Men Nebraska lämnade mig av en tudelad känsla. Jag var 1. nöjd och 2. missnöjd. Nöjd med handlingen, skådespelarna och historien, missnöjd med utseendet, det fula svart-vita. Payne har två manus-oscars hemma, jag tror han får åka hem och klappa på dom efter galan.

.

.

.

Steve McQueen – 12 Years a Slave

2008 gjorde Steve McQueen en jobbig film som heter Hunger. 2011 gjorde Steve McQueen en modig film som heter Shame. 2013 gjorde Steve McQueen en viktig film som heter 12 years a slave. Michael Fassbender får slita hårt i alla tre filmerna och det är inget snack om att McQueen är en spännande regissör som jag med glädje kommer följa. 12 years a slave funkade lika lite på mig som den kommer funka mycket på oscarsjuryn. Det här är urtypen av en oscarsvinnarfilm i alla kategorier den nominerats i. Tyvärr får jag säga. Jag hejar nämligen inte på dig i år Steve. Jag hade hejat på dig om du blivit nominerad för Shame men det blev du inte, det är alldeles för mycket uppstoppade pinnar i röven på dom som bestämmer.

.

.

.

Martin Scorsese – The Wolf of Wall Street

Martin Scorsese nominerades för sin allra första regi-oscar redan 1981 för Tjuren från Bronx. Sen dess har han varit nominerad för detta pris sju gånger till (inklusive i år) men endast vunnit för The Departed. Jag har gnällt en hel del på denne man, speciellt innan Oscarsgalan 2012 när han var nominerad för Hugo, en film som i min värld borde ha hamnat direkt i 3-för-99-kr-realådan på Ica Maxi. Men nu kan jag inte gnälla längre. Jag älskar karln!!!

Jag tycker Martin Scorsese ska vinna – bör vinna – och jag tycker att Denis Villeneuve borde vara nominerad (istället för David O. Russell) för filmen Prisoners. För kalenderbitare kan jag meddela att medelåldern i denna kategori var 62,2 år 2012, 56,4 år 2013 och i år är den….55,6. Det går åt rätt håll tycker jag.

Vad Movies-Noir har för åsikt om dessa regissörer kan du läsa här.

Publicerat

Fredagsfemman # 108

5. Sista dagarna att tävla

Oscarstävlingen pågår fram till 23.00 på söndag, inte en sekund längre. Sen ska det excelfixas fram till galans början för JÖSSES vad många inskickade tävlingsbidrag jag ska hålla reda på. Men vad kul det är att så många engagerar sig. Och vilket roligt filmpaket jag kommer skicka till vinnaren. Hopp in här och tävla om du inte redan gjort det.

.

.

.

4. Baconchips, bara EN del av respektlösheten

Jag kunde väl aldrig tro att ett blogginlägg skrivet i raseri på två minuter skulle komma att få ett sådant genomslag. Baconchipsupproret har på dessa tio dagar över två tusen (!) klick och resulterat i att mängder av människor hört av sig, filmälskare, biografägare och folk som är less på att få filmupplevelser förstörda. I princip samtliga verkar liksom jag tycka att film ska SES på bio, inte ätas på bio, eller ja, alla utom Svenska Bio som enligt egen utsago ”älskar baconsnacks” och gärna säljer det på sina biografer. Men bortsett från baconchipsen så är beteendet hos väldigt många biobesökare långt under all kritik. Den respekt många kräver av andra är inne i en biosalong otäckt enkelriktad. Läs gärna mina vänner Johan och Henkes blogginlägg om ett biobesök som gick helt åt helvete. Det är så pass illa att hela glädjen med att gå på bio faktiskt kan försvinna och i bakhuvudet gnager tankarna på det som hänt på biografer i USA, skottlossningar, sånt vi inte tror kan hända här.  SF – ni får banne mig försöka göra nåt åt det här nu!

.

.

.

3. Wake me up!

Det har visserligen ingenting med film att göra men jag kan inte ploppa upp nånting bättre på veckans tredjeplats än kvällens stora begivenhet: Avicii på Tele2 Arena! Jag har längtat efter den här kvällen sen han spelade (okej, tröck på knappen) på Bråvalla. Det kommer bli en svettig kväll. Disco! Disco!

.

.

.

2. Det ofattbara att två av fem är i himmelen

Oscarsgalan 2006. Bästa manliga huvudroll. Joaquin Phoenix, David Strathairn, Terrence Howard, Heath Ledger och Philip Seymour Hoffman. Ta fram näsduken, klicka här, titta, förundras och förbanna den där jävla usla pissuppfinningen som kallas döden.

.

.

.

1. På söndag smäller det!

När man googlar på Fiffi blogs Oscar kommer hela nattchattandet från 2011, 2012 och 2013 upp. Det kommer även upp ett youtube-klipp som heter Fiffi tvättar Oscar vilket är något helt annat (jag vågar inte scrolla längre ner ifall det kommer Oscar tvättar fiffi). Men på söndag är det i alla fall dags för den fjärde helnattsbloggningen när Oscarsgalan ska livekommenteras av mig och alla som vill vara med. Kul ska det bli och spännande också, det var länge sedan så många bra och intressanta filmer och skådespelare var nominerade.

Publicerat

INFÖR OSCARSGALAN: BÄSTA KVINNLIGA HUVUDROLL

Cate Blanchett – Blue Jasmine

Jag går emot den stora och eniga strömmen när jag säger att jag inte tycker Blue Jasmine är en särskilt bra film. Cate Blanchett däremot, visst är hon jättebra i huvudrollen men ändå….jag vet inte… det är det där med personkemi. Det klickar inte.

.

.

.

Amy Adams – American Hustle

Amy Adams är ingen självklar favorit för mig men heller ingen jag medvetet undviker. Jag måste dock erkänna att dom tre stora roller hon gjort under 2013, som Lois Lane i Man of steel, som Amy i Her och som Sydney Prosser i American Hustle, imponerar stort på mig. Det går inte att förstå att det är samma tjej!

.

.

.

Sandra Bullock – Gravity

Det är mest ögon genom en rymdhjälm som man ser – men vilka ögon! Om Sandra Bullock ringde och ville bli min bästa kompis skulle jag svara JAAA på en sekund.

.

.

.

Judi Dench – Philomena

Om Judi Dench ringde och ville bli min mormor skulle jag också svara JAAAA på en sekund. Hon känns så genuin, så fin, så hygglig. Tänk att ha henne sittandes på sängkanten läsande Mio min Mio otröttligt och med inlevelse. Fan, jag vill krympa, jag vill bli liten igen.

.

.

.

Meryl Streep – August: Osage County

Det är liiiiite gäsp-varning på att Meryl Streep blir Oscarsnominerad, hon blir det bara hon filar naglarna i bild men här är hon riktigt bra. Samtidigt, hur bra hon än är i den här filmen så hade jag hellre sett någon annan ragata i rollen som Violet Weston.

.

.

Fem skådespelare som alla förtjänar en nominering. Ett par personliga favoriter som jag gärna ser med en liten guldgubbe i handen. Jag hoppas Sandra Bullock kammar hem statyetten men det är enbart mitt hjärta som talar nu. En skådespelarinsats som jag tycker saknas här är Emma Thompson i Saving Mr. Banks. Hon var jättebra där, bra mycket bättre än filmen. Vem vinner då? Jag tror faktiskt Cate Blanchett. Tyvärr.

Här är Movies-Noirs tankar om denna kategori.

Publicerat

LIVET GÅR VIDARE

Om det är nån som skulle vilja ha en filmisk förklaring till begreppet ”finsk stämning” så föreslår jag man tittar på denna films första tio minuter. Det är så obekvämt att beskåda, det är så ledsamt, det är så pinsamt och det allra värsta är att det inte känns som en överdrift.

Scenen jag pratar om utspelar sig i en talkshow. En person på scen som vill lätta sitt hjärta, ytterligare personer som bjuds in och en publik som får gladiatorspelsditon i antikens Rom att kännas beskedliga.

Utan att spoila filmen för mycket, Birdee Pruitt (Sandra Bullock) lever ett liv som inte riktigt var som hon trodde. Hon sjunker som en gråsten, tar sin dotter (Mae Whitman) och sitt pick och pack och flyttar hem till sin gamla mamma (Gena Rowlands). Självklart bor mamma kvar i den lilla inskränkta hemstaden och Birdee tvingas fejsa gamla klasskompisar som hon inte var helt schysst emot när hon bodde där som ung. Hon var den vackraste tjejen i både skolan och staden och hon var tillsammans med skolans snyggaste sportkille och dom flyttade från hålan och bildade familj.

Man kan se den här filmen med två olika glasögon. Ett – det är en amerikansk sliskig moralpekoral som behandlar kärlek och relationer som om det var på femtiotalet. Två – det är en mysig no-brainer-film som inte bör tas på så himla mycket allvar.

Jag såg Livet går vidare med båda dessa glasögon på. Vissa scener i filmen är svinirriterande, speciellt när Birdee kör sin offerroll ända in i kaklet. Sen funkar inte kemin mellan Sandra Bullock och Harry Connick Jr så toppen alls. Men om man kan bortse från det så har Forest Whitaker lyckats regissera skådespelarna till att faktiskt LYSA i större delen av filmen. Barnskådespelarna är fenomenala (är inte Mae Whitman alltid det?), Gena Rowlands är härlig och Sandra Bullock är hundra procent Sandra Bullock:sk, precis sådär charmig och gullig som bara hon kan vara.

Själv satt jag med en toarulle bredvid mig filmen igenom, tårarna bara sprutade. Jag vet inte om jag ska – eller kan – skylla på musiken som är på pricken så sliskig/känslosam som en film som denna kräver men hur som helst gjorde filmen nåt intryck på mig som endast en hög snytpapper och mosiga söndergråtna ögon kan vara bevis för. Eller så behövde jag bara gråta och filmen blev ett välbehövligt alibi för att släppa ut lite? Kan vara så, I don´t know.

Publicerat

INFÖR OSCARSGALAN: BÄSTA MANLIGA HUVUDROLL

Christian Bale – American Hustle

Christian Bale är ingen personlig favorit, inte alls faktiskt. Men även solen har sina fläckar, fast tvärtom då. Han är nämligen riktigt bra här och jag tycker faktiskt att han förtjänar sin nominering. Flobbig, otrevlig och med ett hår man inte önskar sin värsta fiende visar han var skåpet ska stå. Snyggt jobbat!

.

.

.

Bruce Dern – Nebraska

Jag tror egentligen inte att Bruce Dern är nominerad för sin roll som den gamla flumdrutten i filmen Nebraska, jag tror att han fått en nominering för lång och trogen tjänst. Det var både onödigt och orättvist eftersom inte bara en utan två snubbar som definitivt förtjänat en nominering nu blev utan.

.

.

.

Leonardo DiCaprio – The Wolf of Wall Street

Jösses säger jag bara. Leonardo DiCaprio har fått till den kanske bästa skådespelarprestationen i sitt liv och då har han ändå spelat utvecklingsstörde Arnie Grape med sån inlevelse att en hel värld trodde det var på riktigt.

.

.

.

Chiwetel Ejiofor – 12 Years a Slave

Jag känner mig helt känslostörd som inte hyllar den här filmen och/eller Chiwetel Ejiofor men filmen var rätt blek när jag såg den och nu två månader senare kan jag ta bort ordet rätt. Självklart måste det ha varit en jättetuff roll att spela och Chiwetel är inte på något sätt en medioker skådespelare men just i år finns det en handfull som berört mig mer än han.

.

.

.

Matthew McConaughey – Dallas Buyers Club

En av de handfulla jag skriver om här ovan är Matthew McConaughey. Vilken uppvisning! Vilken skådespelare! Vilket år han har haft! Han kunde ha fått en nominering för Mud om det varit lite klarare om det var en huvudroll eller biroll han spelade och hade han varit med lite mer i The Wolf of Wall Street hade han tveklöst fått en birollsnominering där (med). Men i Dallas Buyers Club gör han nåt extraordinärt och jag tror att alla som sett filmen kan skriva under på det. Jag unnar honom en Oscarsstatyett så det gör ont i kroppen samtidigt som jag hoppas att han inte får en. Det finns alldeles för många bevis på Oscarsvinnare som efter en vinst tar helt fel karriärsbeslut och jag vill inte att Matthew ska bli en av dessa.

.

.

Tom Hanks, du skulle ha varit en av dom fem för din roll som Captain Phillips.  Joaquin Phoenix, du skulle DEFINITIVT ha varit nominerad för Her. Det var många år sedan denna kategori känts så stark och så otippad som i år. Det enda jag på riktigt hoppas är att Bruce Dern kammar noll och jag tror inte jag behöver fundera så mycket på det. Jag hoppas så jag får konvulsioner i hela kroppen på Leo eller Matthew men jag tror att pk-juryn röstat på Chiwetel.

Såhär tror och hoppas Movies-Noir.

Publicerat

THE ICEMAN

Det finns två skådespelare jag inte gärna skulle vilja möta på en dåligt upplyst gångväg en sen natt i februari: Michael Shannon och Ray Liotta. Båda är med i den här filmen. Ingen är snäll.

Men först måste jag lägga höger handflata på min högra kind och vänster handflata på den vänstra. Sen håller jag ihop fingrarna men spretar med dom utåt samtidigt som jag trycker in händerna mot kinderna så dom blir sådär ”putiga”. Sen tittar jag rakt fram med spänd blick och höjer rösten som om jag suttit i publiken hos Ricki Lake och säger: OOOOOOOOH MAAAAAAAJ GÅÅÅÅDDDDDDDDDDD! Ooh maaaaj gååååd Michael Shannon vad bra du är!

För det är han. Michael Shannon är så jävla bra som massmördaren Richard Kuklinski, mannen som under sin 22-åriga karriär som kallblodig mördare misstänks ha mördat över 100 människor men blev dömd för att ha dödat endast tre.

Det här är alltså ännu en based on a true story men skulle kunna vara en thriller vilken-som-helst. Att det är sant gör filmen varken bättre eller sämre. Det som gör filmen annorlunda är att flera av dom kända namnen i birollslistan (James Franco, Chris Evans och Stephen Dorff) knappt går att känna igen. Även Winona Ryder i den kvinnliga huvudrollen ser annorlunda på nåt litet sätt, sådär så man inte är riktigt hundra på om det är hon eller inte.

När jag tittar på The Iceman vandrar mina tankar ibland iväg mot Lawless, en av 2012-års bästa filmer och en film som ganska otippat gled in från sidan och hockeytacklade mig rätt mot den svinkalla sargkanten. Utan övriga jämförelser (såsom handling) så är dom båda genuina Filmer av ypperlig klass, otroligt välgjorda och med många skådespelare som verkligen presterar på toppen av sin förmåga. Det är också två filmer som inte alls fått den uppmärksamhet dom förtjänar.

Skulle jag möta Michael Shannon en mörk natt var det än må vara och skulle han titta på mig med Richard Kuklinski-blicken så skulle jag sannorlikt baja ner mig så till den milda grad att det bara vara att skicka kläderna i närmsta sopkorg och springa hem med bar underkropp. Att han kan spela sådär iskall, jag blir rädd, jag blir på riktigt rädd.

Publicerat

INFÖR OSCARSGALAN: BÄSTA KVINNLIGA BIROLL

Jennifer Lawrence – American Hustle

Om man tror att Jennifer Lawrence ”bara” är Winter´s Bone-tjejen eller Hungergames-Katniss så finns det en risk att man får en chock av att se henne i American Hustle. Här är hon…not so nice. Fast bra är hon. Jättebra. Och spelar över. Jätteöver.

.

.

.

Lupita Nyong’o – 12 Years a Slave

Precis som dom andra skådespelarna i 12 years a slave så gjorde inte Lupita Nyong´o så mycket intryck på mig som hon kanske borde gjort. Det är inte henne det är fel på, det är mig.

.

.

.

Sally Hawkins – Blue Jasmine

Halva världen hyllar Blue Jasmine och dess skådespelare, själv är jag inte SÅ imponerad. Eller halva världen förresten, prova med hela.  Men vad gäller Blue Jasmine är min åsikt världsfrånvänd men det står jag för. Gud vad jag känner mig sur nu men sur är det sista jag är. Jag är mer…basisk.

.

.

.

Julia Roberts – August: Osage County

Oj oj. She´s back!! Mognare, argare, större, härligare! En jättebra prestation i en jättebra skriven roll av en jättebra skådespelerska. Om jag är nöjd att hon är nominerad? Japp, jag är nöjd! Jag ♥ Julia Roberts.

.

.

.

June Squibb – Nebraska

June Squibb är både förjävla härlig och samtidigt helt vidrig i den här filmen. Hon spelar en gränslös och galen liten tant som jag till viss del i vissa scener och av olika anledningar har ganska svårt för men visst, hon förtjänar en nominering. Kanske.

.

.

Av dessa fem hoppas jag på Julia Roberts men jag tror inte hon har en chans på vinst. Jennifer är Oscarsjuryns gulliplutt, Lupita som vinnare vore helt politiskt korrekt, Sally är med i en film ”alla” älskar och June är gammal. Alla fyra har alltså större chans på vinst – rent objektivt – än Julia. Baaah!

Sen tycker jag att flera av dom hade kunnat bytas ut mot Julia Louis-Dreyfus i Enough said (om det är en biroll?), Maria Bello i Prisoners eller Melissa Leo i Prisoners. Så det så.

Vad Movies-Noir tycker om den här kategorin kan du läsa här.

Publicerat

UPSTREAM COLOR

Efter att ha klickat in hos Jojjenito och läst den kanske mest kreativa filmrecensionen någonsin fanns det ingen återvändo. Jag kände väldigt tydligt att jag måste se Upstream Color. Så jag såg Upstream Color.

?????

Så såg jag ut när filmen var slut. Som ett 175 centimeter långt frågetecken. Jag förstår verkligen Jojjes ”text” – eller brist på sådan.

Ibland, inte ofta men ibland, kan jag tycka att det är kul att se riktigt tankemässigt utmanande filmer. Jag kan tycka om att  känna att hjärnan får jobba och kanske även ibland bara släppa taget och försöka acceptera vetskapen att jag har ett begränsat intellekt och faktiskt inte fattar vad det är jag ser. Holy Motors var en sådan film, en film jag njöt av men inte begrep, Mulholland Drive är en annan.

För att kunna tycka om en film vars handling ter sig helt obegriplig behöver jag få en känsla för filmen, jag behöver hamna i filmens värld. Den här filmens manusförfattare och regissör Shane Carruth lyckas med det under hela första halvan, jag tittar begeistrat och med stora ögon när det läggs in små vita maskar i medicinkapslar och karvas i grisar och dricks enorma mängder vatten och åks tunnelbana. Men sen är det som att jag helt enkelt inte orkar längre. Det är som att jag ska springa tjejmilen men halvvägs ser jag en kompis i folkvimlet som bjussar på apelsinsaft och mariekex och har en liten uppfällbar stol till övers. Det är klart jag hellre sätter mig där och pratar med henne än fortsätter springa.

Så jämfört med filmen var första halvan fullt fokus på löpningen och andra halvan försvann tankarna iväg åt alla möjliga kexiga håll, dock utan skavsår och alltför hög puls. Jag kan inte för mitt liv säga att jag tycker filmen är bra men jag tyckte om musiken och några av scenerna. Men att säga att jag fattar nåt av det jag såg, haha, nej det gjorde jag inte.

Movies-Noir har också skrivit om filmen. Där är det aningens färre frågetecken.

Publicerat

INFÖR OSCARSGALAN: BÄSTA MANLIGA BIROLL

Bradley Cooper – American Hustle

Jag tycker Bradley Cooper ska vara med i alla filmer som görs. Det borde införas en internationell lag för detta. Jag tycker även att Bradley Copper bör dansa i alla filmer han är med i. Sen tycker jag att han har en given plats som nominerad i årets startfält, han var en av dom stora behållningarna i den annars ganska överskattade filmen American Hustle. Som parentes tycker jag även att han alltid borde ha skägg men kanske inte alltid hundpermanent.

.

.

.

Barkhad Abdi – Captain Phillips

En stark rollprestation i en medelstark film. Grundförutsättningen för Barkhad Abdi är ganska lik Bradleys här ovan om man bortser från det rent visuella. Å andra sidan kan inte många män på jorden mäta sig med Bradley Cooper.

.

.

.

Michael Fassbender – 12 Years a Slave

Det här är lurigt. ”Fussy” har gjort så många så starka rollprestationer hittills i sin karriär att det vore tjänstefel av mig att säga att han inte hör hemma i oscarssammanhang. Ändå är det precis vad jag tänker säga nu. Just i år, just för den här rollen tycker jag inte att Michael Fassbender förtjänar en nominering. Han lyckas inte göra den elaka slavdrivaren elak nog tycker jag. Nej, jag är inte nån masochist som gillar att trycka häftpistol genom tungan på lediga dar, jag fick bara ingen ”feeling för Fussy” i den här filmen. Han borde däremot ha varit nominerad 2012 för Bästa manlig huvudroll för sin roll i Shame men oscarsjuryn var kanske lite för….pryd?

.

.

.

Jonah Hill – The Wolf of Wall Street?

Vad säger man om en person som Donnie i The Wolf of Wall Street? Rätt äcklig va? Som rollfigur betraktad har han inte mycket gemensamt med baseballgeniet Peter Brand i Moneyball, rollen som gav Jonah Hill sin första oscarsnominering 2012. Det är solklart att han hör hemma bland de nominerade i år och jag tror till och med att det är kantboll på vinst.

.

.

.

 

Jared Leto – Dallas Buyers Club

När jag tänker på Jared Leto tänker jag på Panic Room, på Requiem for a dream och på att han varit ihop med Cameron Diaz. Efter att ha sett Dallas Buyers Club får jag helt nya influenser på näthinnan. Lösögonfransar, cerise läppstift, högklackade skor, oigenkännlighet. Vilken chans för Jared Leto att få visa en annan sida av sin yrkesroll. Kan det bli vinst i år?

.

 

Jag vet inte om min röst på Bradley Cooper gills, den känns inte förankrad i sunda argument, det handlar mer om betuttning. Den logiska gissningen är att Jared Leto blir galans vinnare. Däremot känner jag en annan sak, en skum grej. Jag trodde aldrig i mitt liv jag skulle kunna skriva att jag saknar Paul Dano för jag saknar egentligen aldrig Paul Dano men just i år har han faktiskt gjort inte mindre än två riktigt bra biroller (som egentligen kanske är samma roll fast han är nedsläppt i två olika tidsperioder): otvättat äckelpäckel i Prisoners och otvättat äckelpäckel i 12 years a slave. Kanske hade han varit värd en nominering, om inte annat för att kosta på sig en hårtvätt innan röda mattan?

Benedict Cumberbatch hade också gärna kunnat få en nominering för sin roll i August: Osage County och om det hade varit aningens mer givet vem som hade huvudrollen och vem som hade birollen i Prisoners så hade Jake Gyllenhaal och Hugh Jackman – båda – kunnat slå sig in bland dessa fem – och därmed slå ut två andra.

Vad tycker och tror Movies-Noir? Klicka här får du se.

Publicerat

CUTIE AND THE BOXER

Jag tror att alla som någon gång målat en tavla och ser trailern till Cutie and the Boxer kommer att vilja köpa världens största duk, massor med färg, simglasögon och boxarhandskar. Åtminstone är det vad jag ville göra och jag tror inte jag är så väldigt annorlunda mot många andra.

Cutie and the Boxer är den oscarsnominerade dokumentärfilmen om det äkta paret och tillika konstnärerna Ushio och Noriko Shinohara. Ushio är boxaren, den expressiva konstnären, den 80-åriga mannen som är tjugotvå år äldre än sin fru och som målar hårt och stort men även gör tokigt knasiga och jättefina konstverk och Noriko är den unga söta frun med flätor. Hennes konst består av större och mindre tuschteckningar föreställande henne och Ushio och deras liv tillsammans, teckningar som i filmen blir till liv i härliga  animeringar.

Alltså, det här är en helskön liten film om två helsköna speciella människor. Jag blir glad av filmen och jag får sån grym inspiration till att börja måla tavlor igen att jag funderar på att ta några dagars semester och faktiskt göra bara det. Måla alltså. Och kanske boxas.

Movies-Noir har också sett filmen.

Publicerat

INFÖR INFÖR OSCARSGALAN

Imorgon börjar nedräkningen inför nästa söndags stora begivenhet: Oscarsgalan.

Klockan 17.00 varje dag hela nästa vecka kommer det dyka upp en liten presentation av de nominerade i galans största snackiskategorier och dessa tre små rosa ord kommer dyka upp:

Jag kommer alltså tycka saker. Ibland mer, ibland mindre, men en del tyckande kommer det bli. Movies-Noir-Christian är min sidekick hela veckan (eller om det är tvärtom) så vill du grotta ner dig ordentligt i nomineringarna så finns det två bloggar och två infallsvinklar att lusläsa.

Vill du läsa ännu mer är det bara att googla. Hela världen är full av filmnördar som just nu räknar ner till vår variant av julafton.

[Och vill du gissa själv, klicka här och var med i Oscarstävlingen.]

Publicerat

Svensk söndag: KVINNORS VÄNTAN

”Jag har mitt liv, mitt enda liv. ”

Det är inte Jonas Gardells ord även om man skulle kunna tro det. Det är en av kvinnorna vid runda bordet, det runda av trä, som säger detta. Runt bordet i sommarstugan sitter fyra kvinnor som väntar på sina äkta män och som ska tillbringa några semesterdagar tillsammans. Rakel (Anita Björk), Marta (Maj-Britt Nilsson), Karin (Eva Dahlbeck) och Annette (Aino Taube) har mer gemensamt än att dom är just kvinnor, dom är nämligen svägerskor, kvinnor gifta med varsin bror.

Rakel är gift med Eugen (Karl-Arne Holmsten) men hon har ”kramp i moralen” enligt hennes älskare Kaj (Jarl Kulle). Visst har hon dåligt samvete över sin otrohet, hon tror att det är nånting fel på henne. Hon gör allt både hon och Eugen vill men ändå är ingen av dom varken nöjda eller glada. Men Kaj ser henne, tar på henne och hon kan inte låta bli honom.

Marta väntar barn men vill inte gifta sig med den blivande pappan Martin (Birger Malmsten). Höggravid åker hon till BB för att föda barnet helt själv. Karin och Fredrik (Gunnar Björnstrand) fastnar i en hiss och det är – vad jag förstått – den scenen som gör att filmen klassas som en komedi och Ingmar Bergman för första gången fick höra en biopublik skratta till någon av hans filmer.

Det här är alltså en film om kvinnor med kvinnor men som ändå inte skulle klara av Bechdeltestet. För att en film ska klara detta test måste den uppfylla följande kriterier:

  1. Ha minst två (namngivna) kvinnliga rollfigurer
  2. …som pratar med varandra
  3. …om något annat än män.

Här pratas det om otaliga livskriser genom kvinnornas ögon men männen är katalysatorerna, kärnan, fokus. Ändå känns filmen viktig ur ett kvinnligt perspektiv. Den visar på ett ganska frankt sätt hur livet på 50-talet kunde te sig för gifta kvinnor och det känns att manus är skrivet av en kvinna och inte av filmens regissör Ingmar Bergman själv. Gun Grut har skrivit manus. Hon var även Ingmar Bergmans tredje fru och mamma till deras gemensamma son med det fantasifulla namnet Ingmar Bergman Jr.

Själv satt jag framför TV:n och hade det myyyysigt. Känslan av mysighet och Bergmanfilm i samma mening är inte helt vanlig men ändå, så kändes det. Mysigt. Filmen är långt ifrån någon renodlad komedi så gå inte på den genrebeskrivningen. Det är ett svartvitt drama om kvinnors liv och väntan. Jädrarns vad tungt det lät! Kanske den engelska titeln säger mer om filmens egentliga budskap: Secrets of women. Kvinnliga hemligheter. Där har vi det! Hemligheter och…väntan.

I temat Decennier skriver Henke idag om en annan Bergmanfilm, kanske en aningens mer känd sådan. Klicka här för att läsa.

Publicerat

EN FAMILJ – AUGUST: OSAGE COUNTY

Violet Weston (Meryl Streep) är en såndär übermatriark som ger en ångest (om man har en egen mamma med liknande drag), som ger en panik (bara av tanken på att det finns liknande kvinnor) och som ger en en sabla lust att höja handflatan skrika ”HÅLL BARA KÄFTEN KÄRRING!” och ge henne en riktig jävla högerkrok över kindbenet. Respektlösa människor förtjänar ingen respekt, inte ens om det är ens egen mamma.

Violet är Barbaras mamma (Julia Roberts) och hon har fått nog. Visserligen åker hon till sitt barndomshem för att trösta och fixa när pappan Beverly (Sam Shepard) plötsligt försvinner men hon tar ingen skit från sin åldrande pillerknaprande muncancerpatient till mamma. Hon ger tillbaka med samma mynt.

Med sig till huset i Oklahoma har Barbara maken hon separerat ifrån (Ewan McGregor) samt den fjortonåriga gräsrökande dottern Jean (Abigail Breslin). Barbaras systrar Ivy (Julianne Nicholson) som alla tror är lesbisk och singel och Karen (Juliette Lewis) kommer också när mamman kallar. Karen är nyförlovad med en man med det tacksamma namnet Steve Huberbrecht (Dermot Mulroney) men Steve verkar mer intresserad av unga Jean än av sin blivande fru.

Det här är alltså upprinnelsen till ett kolsvart familjedrama, alltså ett K-O-L-S-V-A-R-T familjedrama. Fy fan. Jag känner mig som en välanvänd boxboll efter den här visningen. Magen är alldeles blå. Vissa scener är svinjobbiga att se och jag har hört – och förstår – att en del händelser sätter igång känslostormar a la svår ångest hos många som känner igen sig och har varit med om liknande.

Meryl Streep är såklart jättebra som matriarken och hon många anser att hon bara behöver hosta i rätt film för att bli Oscarsnominerad. Det kan ligga en poäng i det men jag tycker hon är SÅ väl värd sin nominering just i år. Julia Roberts med för den delen. Här spelar hon arg, frustrerad och förbannad filmen igenom och med en helt annan kroppsform och klädsel än man är van att se henne i.

Benedict Cumberbatch har visserligen en liten roll som ”little” Charles men när han i en scen tittar på Ivy och säger några väl valda och fina ord är det som att tiden stannar. Vilken närvaro han har!

Jag tror August: Osage County är en film som växer vid en omtitt och jag hoppas jag orkar se om den nån gång. Just nu känns det dock ganska avlägset.

Filmen har biopremiär 28 februari.

Publicerat

A PERFECT MAN

Jag skrev om ”perfekta mödrar” här på bloggen för några veckor sedan och i jämnlighetens namn kommer här en film om den ”perfekte mannen”.

Men om man tyckte att mammorna i Perfect mothers var allt annat än perfekta så är det ingenting mot den äkta mannen James (Liev Schreiber). Han är gift med Nina (Jeanne Tripplehorn) och på ytan verkar dom ha det bra tillsammans men James har i åratal legat med dom flesta med bröst och puls från Europa till Nordamerika och detta med Ninas goda minne. Men när Nina kommer på att James har ett sexuellt förhållande med hennes bästa vän får hon nog.

Det här är början på filmen, den bra början på filmen. Nina flyttar, hon har stake, ryggrad och självrespekt nog att vägra bli trampad på mer. Vad ska hon med James till egentligen, en man som uppenbarligen varken älskar henne eller är det minsta lojal? Nej, precis. Fuck him! Men fuckar hon honom? Nej. Hon ringer upp honom, låtsas vara en annan kvinna, får honom att intressera sig för henne, öppna sig, prata. Hon fortsätter alltså ge honom av sin tankeverksamhet och sina känslor. Jävla dåre. Nina alltså.

Halledudanes vad jag inte fattar meningen med den här filmen. En notorisk otrogen man kommer knappast bli trogen bara för att han berättar för en påhittad ”Janina” med östeuropeisk brytning att han älskar sin fru och ångrar sig. Kom igen för fan, det funkar inte så! Trött jag blir.

Publicerat

Fredagsfemman # 107

5. Rita-gissa-vinn!

Eller gissa-mejla-vinn kanske snarare. Nu är det nämligen en dryg vecka kvar till Oscarsgalan och lika långt kvar på Oscarstävlingen som så sjuuukt många mejlat i sina gissningar till redan nu. Men det är inte för sent, det finns fortfarande vinnarkombinationer som ingen gissat på. Klicka här för att komma till tävlingen.

.

.

.

4. Fredagspanelen

Idag är jag med i Fredagspanelen på MovieZine. Det diskuteras bland annat Guardians of the Galaxy, House of Cards och nåt blogginlägg som en frustrerad filmbloggare som jag känner rätt bra kläckte ur sig i tisdags. Jag tror visst det handlade om…baconchips. (Länken till Fredagspanelen finns här.)

.

.

.

3. På måndag börjar narcissistveckan

För några veckor sedan hade jag en intressant diskussion på twitter med Tommy från filmpodden Tommy filmar Niklas och Emilio. Kortfattat skrev Tommy såhär: ”Det värsta jag vet med filmbloggare och podcastare är när de går igenom alla nomineringar och vinnare i Oscarsgalan och Guldbaggen (…) eller TIPPAR vilka som kommer att vinna. Vad vill ni ge oss lyssnare och läsare när ni går ut med detta? (…) Fast just en tippning av vilka som kommer vinna är ju bara en gissning. Med vänner är det kul men att skrika ut det till okänt fölk känns ju bara meningslöst och narcissistiskt”. Jag höll och håller såklart inte med. Min åsikt är att OM det ÄR narcissistiskt att gissa vinnare på Oscarsgalan så är det minst lika narcissistiskt att filmblogga/filmpodda, bådadera är att offentligt – till mer eller mindre okänt fölk – försöka göra sin åsikt hörd/sedd, ibland även om vad man tror och tycker om filmer som är på G, såna man inte ens sett.

Men håller du med Tommy och/eller tycker att Oscarsgalan suger ska du strunta i att klicka in här efter kl 17 varje dag nästa vecka, då kommer nämligen jag och Movies-Noir köra våra Inför Oscarsgalan-inlägg när vi både gissar och tippar preciiis som vi vill.

.

.

.


2. Prinsessfredag

Idag skriver både Movies-Noir, Fripps filmrevyer och Jojjenito i temat Decennier om en alldeles ljuvlig och fullkomligt tokromantisk film från 1953 – Prinsessa på vift (Roman Holiday). Jag har sett fram emot den här dagen ett bra tag och har laddat med finfrukost framför jobbdatorn för att maximera läsupplevelsen. Prinsessa på vift är nämligen en av mina favoritfilmer (trots att den handlar om en prinsessa) och att läsa om den gånger tre ska verkligen bli jättekul. Här kan du läsa Fripps recension, här är Movies-Noirs, här är Jojjenitos och vill du läsa fler än tre – här är min.

.

.

.

1. Femton år av kärlek

Han blir 15 år imorgon, den lilla killen i mitt liv. Han som inte är så liten längre. Han som blivit en alldeles enastående ung person med så många bra egenskaper och egenheter att jag inte kan göra annat än att titta upp på honom och förundras hur det kunde bli så bra. 15 år, 51 i skor och det enda han önskar sig på sin födelsedag är smörgåstårta. Min önskan på 15-årsdagen är att han inser att han nu inte bara FÅR se alla filmer, han MÅSTE se alla filmer och kan inte längre skylla på en för hög åldersgräns när det vankas läskig film. Fast jag inser också att jag kommer få äta upp att jag lärt honom konsten att säga nej. Grattis M! Jag älskar dig!