Månad: februari 2014

Publicerat

AMERICAN HUSTLE

American Hustle har satt griller i huvudet på mig.

Hur bedömer man en film egentligen? Det är klart att jag ser till helheten, till manus, skådespelare, regi, musik, stämning, smink, klippning, rubbet men vad händer när man ser en film där flera bitar inte funkar men andra är riktiga fullträffar? Det blir en…krock.

Just nu känns det som att jag tuggar på folie med gamla lagningar i tänderna. Det sprakar och gnistrar, smakar konstigt och spottar man inte ut folien snabbt nog kan man få in P4 från nån perifer del av landet. Samtidigt vill jag bara krama nån. Filmen gjorde mig gott men irriterad. Vansinne egentligen, det är väl bara att bestämma sig? Ja….jo….det är väl det.

Jag har bestämt mig sedan länge för Christian Bale. Han är inte min typ av snubbe. Jag gillar inte honom. I alla filmer han är med kan han med fördel bytas ut mot någon som är bättre. Men inte här. Han äger!

Amy Adams är en ganska blek skådespelerska tycker jag. Aldrig dålig men heller aldrig riktigt minnesvärd. Hon är stabil och trofast, funkar i alla väder, lite som ens favoritskor. Men inte här, här är hon världsbäst!

Jennifer Lawrence är 24 år och toppenbra på att spela ung oskyldig tjej, ung stark tjej, ung actiontjej och blå. Här är hon en vampig gift slödderalkis med världens konstigaste frisyr och jag älskar henne. Hon är klockren!

Jeremy Renner är alltid bra men jag var ändå ytterst tveksam till att han skulle funka i den här rollen. Stor sned och yvig frisyr och världens bredaste slips men det visade sig att han är helt perfekt.

Sen har vi då Bradley Cooper, fina fina Bradley Cooper. Jag var inte det minsta rädd att han skulle bomba här, klart han inte skulle, han är ju Bradley. Men med mikropermanentat hundhår och ett helskägg som ser pålimmat ut kunde det lika gärna ha blivit Stefan och Krister-känsla över alltihop. Det blev det inte. Bradley är underbar – och han dansar igen!

American Hustle är skådespelarnas film till hundra procent men det är inte så mycket mer. Regissören David O. Russell ger jag inte många ören för men å andra sidan, hur ska han kunna misslyckas med dessa fem framför kameran? Det går ju inte.

Filmmusiken är jättebra och lite för hög filmen igenom vilket gör att filmen känns som en reklamfilm för utklädningskläder och/eller en Hollywood-revy till förmån för katastrofdrabbade barn eller nåt. Det är ett gissel det här. Gör fem bra skådespelare per automatik en film bra? Jag tycker nog inte det.

Det gisslar och gnisslar och funderas här. Jag går fram och tillbaka som Professor Baltazar och funderar på en lösning. Skådespelarna får alla rätt, alla fem, inget snack om saken. Dom drar lasset. Men lasset består av torrt gräs som i närheten av en tändsticka fjuttar eld och blir till ingenting mer än aska. Filmen är som en tom julklapp där skådespelarna är inslagningspappret och snöret. Fint som snus på ytan men ekande tomt om man ser efter ordentligt. Mysko film det här – men okej ändå på nåt vis.

Filmen:

Bradley Cooper, Jennifer Lawrence, Christian Bale, Amy Adams och Jeremy Renner:

Publicerat

LEGO FILMEN

Det klickar på nåt speciellt sätt i min hjärna när jag läser vuxna filmintresserade personer twittra så väldigt positivt om Legofilmen. ”Den bästa film jag sett”, ”Jag behöver aldrig mer se en film”, ”Det blir inte bättre än såhär”. Det är klart jag undrar vad det är som händer, vad det är med denna film som är så awesome och det är klart jag bokar en plats på en 3D-visning med engelskt tal och ger den en chans.

När jag går från bion är jag Häxan Surtant fast med aningens mindre spetsig näsa. Jag är så arg att jag kokar. Jag är så förbannad att jag först måste skriva av mig om omständigheterna på visningen för att sedan kunna karva mig in i själva filmen och tänka ut vad jag egentligen såg. Idioter i biosalongen har (ju) egentligen ingenting med filmen i sig att göra, det är ett störningsmoment javisst, men det är något jag borde kunna se förbi när filmen ska bedömas.

Så jag ser förbi och konstaterar att det jag såg var var usel 3D och ocharmigt animerat lego. Tjugo minuter in i filmen har jag huvudvärk från helvetet och ögonen rinner för dom är redan helt slut. Det går inte att fokusera på nåt, legovärlden har inga klara konturer och jag får försöka blunda korta stunder för att vila blicken.

Att se en animerad film på originalspråk är en ynnest, en lyx jag kan unna mig nu när barnen är stora och man slipper ”alla talar svenska-filmer”. Men att se en animerad 3D-film på originalspråk innebär också att filmen är textad och hur bra funkar textning i 3D? Inte så bra alls. Suddigt och flimrigt och irriterande. Jag försöker tänka bort textningen men då filmen är precis lika oklar hjälper det föga. Ögonen vill åka på semester till 2D-land och resten av min kropp skulle gärna hänga på.

Historien handlar om legogubben Emmet som är en alldeles vanlig ordinär legogubbe utan direkt vänskapskrets, ingen tjej men han jobbar på ett bygge och har arbetskamrater som behandlar honom som luft. När en röd legobit dimper ner blir han den Utvalde och med viss hjälp av den coola legotjejen Lucy ska han typ….rädda världen….eller nåt?

Första timmen kändes som en transportsträcka till sista fyrtio som faktiskt var helt okej. Humorn trissas upp ett snäpp och även om det inte är direkt kul så kan jag förstå att vissa ser det komiska i filmen. För mig föll dock filmen som ett magplask från tian när en viss skådespelare (verklig) gör entré på sluttampen. Alla som sett filmen vet vem jag menar, alla som inte sett filmen kanske får kolla Imdb ifall det är en spoiler.

Alla fina betyg och recensioner, hela 8,5 på Imdb, alla lovordstweets till trots, det här var verkligen inte min grej.

Publicerat

BACONCHIPSUPPRORET

Jag älskar att gå på bio men just nu hatar jag det. Jag hatar det så mycket att jag håller på att gå sönder.

Jag älskar förväntningen jag har i kroppen innan jag ska se en film och jag älskar den känslan lika mycket som jag hatar vetskapen om att visningen med största sannolikhet kommer bli förstörd av snackstuggande människor runt omkring mig.

Så illa som det är nu har det aldrig varit. Så arg som jag är nu har jag aldrig känt mig efter att ha besökt en biograf. Popcorn har ätits på biografer i alla tider men nu har nästa växel lagts i både vad gäller snacks och ätbeteende och nu får det fantamej vara nog.

Baconchips, detta djävulens påfund som säljs i kioskerna på biograferna är det mest respektlösa snacks som finns. Det luktar illa, det prasslar högre än popcorn när ivriga nävar gräver i pappkartongerna för att hitta det där perfekta chipset och framförallt – DET LÅTER FÖRJÄVLA ÄCKLIGT NÄR MAN TUGGAR!

När jag var på bio tidigare idag var vi åtta personer i salongen. Fyra åt dessa snacks. Fyra människors tuggande hördes mer än själva filmen. Är det vettigt? Är det okej? Jag betalade 130 kronor för att lyssna på fyra killar som åt baconchips med öppen mun. Jag kan tänka mig många saker jag hellre hade gjort för mina pengar än detta. Typ vad som helst. Framförallt är inte förbannad det jag vill vara när jag går från en biograf. Men jag är förbannad, jag är jättearg och mitt problem är att jag inte har nån lösning på eländet.

Jag har mejlat SF, jag har twittrat till SF, jag har pratat med biografpersonal. Jag har bett baconchipsätande människor sluta tokgräva i sina förpackningar, jag har bett dom försöka åtminstone hålla igen munnen är dom tuggar, jag har bytt plats i salongen, jag har lämnat visningar men är det verkligen såhär det ska vara? Är det mig det är fel på, är det jag som överreagerar?

Det jag undrar är hur folk beter sig när dom sitter i sina soffor och äter. Äter alla ensamma? Är det ingen som har någon bredvid sig som liksom säger stopp när det klafsas och toktuggas? Och även om det tuggas hemma som om det inte fanns en morgondag, var är hyfset, var är respekten när man är bland folk?

Jag har fyra saker att tillägga innan hjärnan fullkomligt kokar över:

1. SF – Snälla sluta sälj baconchips! Världen går inte under om ni går tillbaka till ”bara” popcorn igen.

2. FÖRÄLDRAR – Lär era barn att tugga med STÄNGD mun!

3. TONÅRINGAR – Ju tystare ni tuggar ju mer får ni ligga. Se det som en sanning.

4. ALLA SOM KÄNNER BACONCHIPSSUG – Baconsnacks består till största del av vetemjöl, vegetabilisk olja och kryddor. Snacksen är en efterliknelse av friterat grissvål, som i sin tur har en baconliknande smak, därav namnet. Fortfarande sugen?

Uppdatering:  Det finns inte mycket konkurrens vad gäller biografkedjor i Sverige och vill man se nya filmer så är SF´s biografer oftast det enda alternativet MEN vi biobesökare har makt och vi kan välja var vi lägger våra pengar.

Här är en lista på BACONCHIPSFRIA BIOGRAFER. Mitt tips är att gynna dessa så långt det är möjligt, det är enda sättet vi kan göra skillnad på. Vet du fler (det kan vara vart som helst i landet)? Skriv gärna en kommentar eller mejla mig så fyller jag på listan. Biografer som främjar att SE på film, inte att äta sig igenom den, ska premieras!

Publicerat

SHORT TERM 12

I mitten av nittiotalet sökte jag jobb som personlig assistent till en tjej aningens äldre än jag själv. Jag fick komma på intervju. Den första intervjun var hemma hos henne och skulle hållas av henne själv. Jag kom dit, vi hälsade på varandra i hallen och hon visade mig in i ett sovrum/kontor för att vänta på min tur. Jag gick in, hon stängde dörren och låste den från utsidan.

Jag var inlåst där i flera timmar och detta var innan mobiltelefonernas tid. Min kille skulle komma och hämta mig en halvtimme efter utsatt intervjutid men hade ingen aning om exakt adress utan stod på parkeringen utanför dom stora hyreshusen och visste inte var han skulle börja leta. Tiden gick, jag klättrade på väggarna och när jag ömsom gick runt i rummet ömsom tok-knackade på dörren och/eller fönstret svor jag för mig själv att ALDRIG söka ett liknande jobb igen. Det löftet har varit lätt att hålla.

Det har inte det minsta med varandra att göra men jag tror att det är på grund av detta trauma som jag känner att filmens huvudperson Grace (Brie Larson) är så himla cool och så himla stark. Hon jobbar som föreståndare för ett hem, ett boende för trasiga ungdomar och hon brinner verkligen för sitt jobb. Pojkvännen Mason (John Gallagher Jr) jobbar också där. På hemmet bor bland andra Marcus (Keith Stanfield), Luis (Kevin Hernandez, ja, killen från Get the gringo) och Jayden (Kaitlyn Dever), tre ungdomar kring vilka denna film kretsar samtidigt som vi får följa Brie och Masons inte alltför enkla vardagsliv tillsammans.

Jag tycker om den här filmen. Den är enkel i både uppbyggnad och utförande men det enkla kan också ibland vara det svåra. Det gäller ju ändå att upprätthålla nån form av intresse och engagemang hos mig som tittar, det räcker inte att det är en kamera som filmar ”vanligt fölk” för att jag ska titta (nej, Big Brother funkar inte på mig längre).

Short term 12 känns så rätt igenom sann. Ärlig liksom. Uppriktig. Varm. Jobbig men härlig samtidigt. Det är speciellt en scen som fastnat hos mig, det är hela scenen som innefattar ett baseballträ. Från den smygande början till det krasande slutet och allt där emellan.

Tänk om jag hade haft ett baseballträ den där inlåsta sommardagen. Eller inte.

Vad tyckte Henke om filmen?

Publicerat

THE MONUMENTS MEN

Nämensepåfan, det blev ännu en Måndag med Matt här på bloggen fast i verkligheten var det i fredags som han klev upp på bioduken och återigen visade var Matt Damon-skåpet ska stå. Eller….*host* gjorde han verkligen det?

The Monuments Men med manus och regi av George Clooney var en av vinterns storfilmer som jag såg fram emot att se. Jag har hållit mig undan trailers, spoilers och andra recensioner och helt enkelt förlitat mig på känslan av kvalité som både Clooney och Damon brukar borga för. Så knasigt. Jag är ju inte född igår, jag borde veta att man precis lika gärna kan bli matförgiftad på Operakällaren som på Kepsgrillen. Ser man till rollistan är The Monuments Men värsta lyxkrogen, eftersmaken däremot, den är mer som okryddat pulvermos. Det smakar ingenting. Det fastnar inte ens nån ynka bit korvskinn mellan tänderna. Det är som att äta luft. Tänk om det ändå hade luktat lite gurkmajonäs, räksallad utan räkor eller fan, utspädd ketchup hade dugt bra. Nu var filmen i princip puts väck från skallen innan jag hann lämna salongen.

Det är ibland svårt att se filmer som saknar all form av tydlighet vad gäller genre. The Monuments Men är baserad på en verklig historia om ett gäng män som mitt under andra världskriget ska leta reda på av nazisterna stulen konst och återföra denna till sina ägare. En boats alltså. Filmen kan ses som ett äventyr, som ett drama, som nån form av krigsfilm men har också komiska inslag, ett hurtfriskt score som påminner mig mycket om trumpettrudilutten i Den stora flykten, sen är den lite sorglig, lite spännande, lite romantiskt bitterljuv och lite spionhistoria. Men nej, det är alltså ingen mustig soppa, snarare en lillfingernagelstor buljongtärning i tio liter ljummet kranvatten. Ändå hade jag inte tråkigt. Ändå gick timmarna fort. Frågetecknet av kamouflagegrön bomull finns kvar men det skaver inte, inte hos mig.

Men jag tänker på den handfull människor som lämnade visningen efter första timmen. Jag tänker på ungdomarna som satt nästan bredvid mig och som antagligen trodde det var en ny Indiana Jones-film dom skulle få se men dom bara suckade. Jag tänker på mannen på raden bakom som rapade ljudligt flera gånger under filmen. Jag tänker på snubben till höger om mig som satt och hoppade med fötterna i en timme och femtioåtta minuter och jag tänker på han som satt till vänster om mig, han som jag tror mig veta tycker ungefär detsamma om filmen som jag men troligtvis är bättre på att förklara varför. Så klicka här för att komma till Movies-Noirs recension för nu har mina tämligen vakuumförpackade ord tagit slut.

Publicerat

Svensk söndag: TJENARE KUNGEN

Det är nåt speciellt det där med ungdomar som lämnar hela sin trygghet för att bli hela, vuxna, sig själva. Inte sällan är tryggheten fastnitad i en liten stad där det finns noll möjlighet till självförverkligande. Jag undrar hur världen skulle se ut om ungdomar inte hade den där gå-och-dö-alla-jävlar-jag-klarar-ALLT-mentaliteten. Antagligen hade vi fortfarande sprungit runt i djurhudar.

Abra (Josefin Neldén) har grönt hår, uppseendeväckande klädstil och spelar i ett punkband. Det ses inte med blida ögon i byn, Abra blir mobbad och får håret avskuret av nån störd kille (i dubbel bemärkelse). Synthbandet Happy Gigolos kommer till stan blir Abra kompis med Millan (Cissi Wallin). Millan är KK med nån i bandet och får följa med i bussen bara därför. När Abras svennesyrra blir med barn med nån svennesnubbe som misshandlat Abra några år tidigare blir det liksom spiken i kistan, Abra bestämmer sig för att hänga med synthbussen till Göteborg och helt enkelt flytta dit och kanske inte bara drömma om det där punkbandet utan faktiskt starta ett. Själv.

Att se Tjenare Kungen är som att sitta på en skraltig långfärdsbuss tillbaka till min uppväxt men utan att känna det minsta ledsamhet, ångest eller ånger. Jag känner igen så mycket, jag känner igen mig själv så mycket. Kläderna, musiken, känslan av utanförskap och den där jävlaranammagenen som genomsyrade hela min kropp där på 80-talet.  Filmens soundtrack är som en snitslad bana genom min egen tonårstid – Alphaville, Roxy Music, Lustans Lakejer,  Blondie, Docent Död, Ultravox – så även om jag vore blind skulle jag uppskatta filmen.

Men nu är jag inte blind, I can seeeeee och jag ser så gärna! Tjenare Kungen är i mina ögon Ulf Malmros hittills bästa film. Det finns inte en svag minut i filmen, inte en enda svag scen. Cissi Wallin som Millan är jättebra men mig veterligen har hon inte gjort någon mer film efter denna. Hon har däremot pratat med ”detektiven allmänheten”  i Radio 1, synts en del i TV och twittrar hårt.

Josefin Neldén däremot, henne såg jag senast som Lena i Känn ingen sorg och jag tycker så mycket om henne. Att hon är väldigt lik Magdalena Graaf gör bara att hon ligger ännu mer på plus hos mig. Och Joel Kinnaman har gått från att vara Dickan i korvfabriken till RoboCop. Vilken resa!

”Skulle jag ta i en synth? Jävla moderatpiano!”

Publicerat

ABOUT TIME

Komedi, tidsresa, male bonding, föräldraskap och kärlek är fem ingredienser som ska försöka samsas i denna – på pappret – romantiska komedi.

Richard Curtis är mannen bakom filmen, Curtis som skrivit och regisserat The boat that rocked och Love Actually, och som skrivit manus till Notting Hill, Fyra bröllop och en begravning och Jeff Goldblum-klassikern En lång en. Det är svårt att dissa nåt som kommer från den snubbens hjärna även om filmaffischen här till höger ser för himla trälig ut.

Trälig var det ja. Nånting måste ha gått riktigt snett vad gäller PR-maskineriet för denna film eftersom typ ALLA missade den på bio (utom Jessica och Dilan som båda hyllade den, Jessica på en filmspanarträff och Dilan på twitter). Det borde inte vara möjligt. Kanske beror det på att huvudrollsinnehavarnas namn – Rachel McAdams och Domnhall Gleeson – inte per automatik säljer in en film? Kanske beror det på att även trailern vittnade om att fem genres kan ha svårt att platsa i en och samma film? Kanske berodde det helt enkelt på en himla…trälig… filmaffisch?

Lite synd är det hur som helst, både för filmen och för alla som missat den. Det är nämligen en ganska bra liten film. Charmig i all sin enkelhet, jag ler men skrattar inte, jag förstår men känner inte, jag hänger med men orkar inte. Movies-Noir beskriver den som en ”chick flick för killar” och det känns sant. Det är mycket killfokus för att vara en romcom, fast….det är ju ingen romcom. Det är istället en hel del pappa-son-förhållande i fokus, nästan lika mycket som Tims (Gleeson) letande efter kvinnan i hans liv hoppandes mellan olika åldrar.

En lördag som denna tycker jag About time är ett perfekt filmtips. Den är lagom mycket av allt. Den funkar för nykära par, den funkar för slentrianfilmtittande par, den funkar för dom som febrilt letar efter sin pusselbit och önskar dom kunde timehoppa, den funkar för alla som hellre tittar på film än på OS och den funkar för alla därute som har eller har haft en älskad pappa.

Publicerat

HER

Vi lever i en tid när den yttersta formen av lyx är att sitta ner mitt emot en annan människa, ha tid att umgås och föra ett samtal utan att en mobiltelefon eller två pockar på ständig uppmärksamhet. Lika enkelt som det låter när jag skriver det lika svårt är det att få vara med om i verkligheten.

Vi lever i en tid när det ältas om livspussel som inte går ihop, om fullproppade kalendrar, om att vi som bor i storstan måste boka in en middag med en kompis ett halvår i förväg för att vara säkert på att båda kan. Vi lever också i en tid när det samtidigt läggs ner ofantliga mängder tid på skärmrelaterade hobbys – mejlade, chattande, bloggande, internetdejtande, TV-och-dataspelande, twittrande och facebookande – tid som borde kunna gå att förvandla till relationstid-IRL om man vill.

Om man vill. Det är just det, vi kan ju välja. Vi kan välja att låta mobilen ligga ljudlös i fickan eller lägga den pipande och surrande på bordet bredvid besticken när vi träffar en vän. Vi kan för det mesta välja att skriva kram i ett mejl till en kompis eller ses och kramas i verkligheten. Vi kan välja mellan att våga satsa på en riktig relation och kanske få uppleva kärlek eller ha ett förhållande på låtsas i datorn med någon man aldrig träffat öga mot öga men också – kanske – slippa den värsta hjärtesorgen.

I en framtid kanske inte alltför väsenskild från vår går Theodore Twombly (Joaquin Phoenix) till jobbet som en alldeles vanlig man med bruna navelhöga byxor och mustasch. Lite stukad, lite ledsen, lite levandes i limbo efter en lång relation som gått i stöpet känner Theodore att det är lite lurigt att träffa nån ny. Han vet inte riktigt om han vill, om han är redo. Men när han köper ett nytt operativsystem till datorn händer det något. Kvinnan som pratar med honom från datorn kallar sig Samantha och ja, tänka sig, hon förstår honom! Trevlig sexig röst har hon också – och hon är snäll. Hon frågar hur han mår. Hon är klok, as-intelligent faktiskt och hon finns alltid till hands när han behöver henne. När han sover eller jobbar kan han stänga av öronsnäckan, ingen som tjatar, gnatar eller kräver nåt.

Det Theodore kanske inte räknat med är att Samantha, trots att hon inte har en kropp, har känslor. Deras relation blir liksom ”på riktigt” åt båda håll och Theodore har inga problem med att säga orden ”min flickvän är ett operativsystem”. Det är liksom inget konstigt i hans värld och faktiskt inte i min heller när jag ser på filmen. Den på pappret helvrickade historien känns faktiskt inte alls så knepig. Snarare känns hela kärlekshistorien som en våt dröm för en väldigt massa människor som av en eller annan anledning valt bort verkliga hudnära relationer.

Spike Jonze har gjort en lågmäld vacker romantisk film som det är så väldigt lätt att tycka om. Det är även väldigt väldigt lätt att tycka om Joaquin Phoenix och hans Theodore. Scarlett Johanssons röst är perfekt som Samantha och både Amy Adams, Olivia Wilde och Rooney Mara gör fina inhopp i sina tämligen små roller. Men att filmen är så utomordentligt perfekt kan Jonze tacka svenske filmfotografen Hoyte Van Hoytema för. Vilket geni han är bakom kameran!

Så oavsett om du stänger av mobilen när du går på dejt eller ger den full uppmärksamhet fast du har en ny bekantskap bredvid dig, oavsett om du umgås med vänner genom att följa deras statusuppdateringar på Facebook eller om ni ses över en fika på stan, oavsett om du vågar bli kär eller hellre är själv, oavsett vilket så har du ett val och det är bara du själv som vet hur du ska välja. Theodore Twombly valde också och jag tycker han valde bra till slut.

Flmr, Fripps filmrevyer och Movies-Noir har också skrivit om Her och vill du höra Har du inte sett den-grabbarna featuring Fripps filmrevyer-Henke prata om filmen kan du klicka här. Tommy filmar Niklas och Emilios Her-pod hittar du här.

Publicerat

Fredagsfemman # 106: I WANT TO BENEDICT ALL OVER YOUR CUMBERBATCH

5. War Horse

Det värsta med att ha hittat en ny skådisfavorit är att jag får nån icke hälsosam craving efter att se om filmer som denne varit med i som jag redan sett men inte tänkte på honom alls i. Ja, du fattar. Men måttet måste väl ändå vara rågat när War Horse är uppe på tapeten igen? Säg ja nu. Säg att det är rågat, att jag ska släppa tanken och helt enkelt gå vidare. Blicka framåt istället. Ok-ok-ok-ok, jag gör det. Jag tittar in i spåkulan och ser vad Benedict Cumberbatch kommer hitta på härnäst.

[Bilden är från filmen War Horse]

.

.

4.The Imitation Game

Regissören Morten Tyldum gjorde avtryck ända bort i Hollywood med Huvudjägarna och nu ska han göra sin första amerikanska storfilm. Benedict Cumberbath har huvudrollen som Alan Turing, mannen som lyckades  knäcka Enigmachiffret under Andra världskriget. En biopic alltså men en biopic om en man som – i alla fall på pappret – verkar riktigt fascinerande.

[Bilden är från filmen The Imitation Game]

.

.

3. The Lost City of Z

”Batchen” verkar vara en tacksam filur att anlita när det vankas biopics för han verkar vara aktuell i ännu en. I The Lost City of Z är han Percy Fawcett, officer, arkeolog och äventyrare som åker till Brasilien för att hitta den gömda och/eller glömda staden Z. Robert Pattinson är också med på ett hörn. Den ena är ett plus, den andra ett minus. Ett tämligen stort minus.

[Bilden är från filmen Hawking]

.

.

2. Flying Horse

Jag vet inte om filmen ens blir av men det är ett rykte så gott som något. Benedict Cumberbatch. Ralph Fiennes och Gary Oldman i en film både skriven och regisserad av samme Oldman. Jag vet inte ett jota om nån eventuell handling och i ärlighetens namn struntar jag i det. Jag skulle se filmen även om dom stod och torrdiskade bredvid varandra i nittio minuter.

[Bilden är från filmen Försoning]

.

.

1. Meeeeeeer!

Jag känner mig som en tvååring som fått några snåla matskedar glass i en djup tallrik och som verkligen inte tycker det är nog. Jag tar skeden i ena handen, tallriken i den andra och slår dessa attiraljer taktfast på bordet samtidigt som jag skriker mmmmmmeeeeeeeeer, jag vill ha meeeeeeeeeeer. För jag vill ju det. Jag vill ha mer Sherlock, fler avsnitt, jag vill ha en långfilm eller två. Jag vill att nån ger Benedict Cumberbatch så mycket veckopeng som han begär för att fortsätta spela Sherlock. Kanske bara Sherlock. Kanske resten av livet. För om TV-serien Sherlock blev den nya Hem till gården skulle jag inte gnälla. Jag är inte den som är den.

[Bilden är från Sherlock. Såklart. Och nej, jag kommer inte se Hobbit 2 trots att han är draken. Jag ser hellre om War Horse.]

Och här kommer en bonus. Han är ju bara så jävla SÖT!

 

 

Publicerat

RÖRLIGA BILDER OCH TRYCKTA ORD ♥ ALLT ELLER INGET

Det finns många aspekter på det här med kärlek. Själv tycker jag att den gemenskap, respekt, lojalitet och värme som finns mellan nära vänner i många fall är mer hälsosam än den ”kärlek” som sipprar ut mellan och runt par som helt klart varit tillsammans för länge.

Jag vet inte hur andra resonerar men jag tycker helt klart att genuin vänskap är en form av kärlek och jag tror dessutom att löftet ”att älska X i nöd och lust tills döden skiljer oss åt” skulle vara betydligt lättare för många att hålla gentemot en god vän än till en äkta hälft. Skilsmässostatistiken är ett knastertorrt bevis för just det.

Jag hittade en film hos Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia som jag minns som perfekt ut vänskapskärlekssynpunkt och genom att ge filmen 5/5 kan jag inte göra annat än anta att Sofia håller med.

Jag läser Sofias recension av Sheffield-dans-drama-feelgood-kärlekskomedin Allt eller inget.

”The Full Monty är inte bara en komedi utan också en fantastiskt fin liten film om manlig vänskap (och mer därtill)”.

Det är det där mer därtill som är så intressant. Männen i filmen framställs som hundraprocent rättigenom empatiska och kärleksfulla människor, inte brölande icke-tänkande öldrickande as. Trots att filmen har 17 år på nacken känns den infallsvinkeln fortfarande fräsch – vilket är vansinne egentligen – och Sofia är inne på samma spår.

”Fokus i The Full Monty ligger naturligtvis på manlighet i alla dess aspekter men det är ett subtilt och finkänsligt utforskande, männen förfaller inte till desperata sexskämt och ölhävande för att kompensera den eventuella manlighetsförlust som dansande innebär.”

För dansa, det kan dom inte men dansa är precis vad ska dom göra för att det inte finns några jobb längre i den gamla stålverksstaden. Kreativitet blir ett måste både för levebrödet och för självförtroendet som för flera av killarna är nere på under nollpunkten. Det där med självförtroendet förgör så mycket men gemenskapskärleken männen emellan är så stark att dom vågar försöka, vågar göra bort sig, vågar visa sig små.

Allt eller inget är en film jag inte kan värja mig emot. På många sätt är den väldigt lik andra brittiska jag-mår-sjukt-bra-av-att-se-dom-fast-jag-inte-i-alla-lägen-förstår-varför (Love actually, Notting Hill), det kritiska tänkandet jobbar liksom stenhårt men har ingenting för det när hjärtat går bananas och hela mellangärdet känns som det är gjort av grillad tomat. Så vill du prompt se EN film med manliga strippor i ditt liv, välj denna, inte Magic Mike.

Jag har Sofias blogg Rörliga bilder och tryckta ord att tacka för så mycket. Jag har följt den sen allra första inlägget och den är utan motstycke den filmblogg som kräver mest tid, koncentration och tankeverksamhet för att läsa. Men den arbetsinsats man lägger ner på läsningen betalar sig i allmänbildning och inlärning av nya svåra ord och det är en glädje som mättar fint till morgonkaffet.

Sofia, du var den första som läste och kommenterade på min blogg. Du var som en liten pannlampa ute i det stora läskiga bloggmörkret när Fiffis filmtajm var alldeles färsk. Du var Läsaren. Att veta att det fanns EN idog människa därute som läste det jag skrev, det var så stort! Du kommenterade ofta på väldigt (för mig) konstiga klockslag så av nån anledning fick jag för mig att att du under en lång period låg inlagd på sjukhus. Jag får inte ihop logiken i hjärnan just nu men jag vet att det var så jag tänkte. Nu när jag känner dig i verkligheten vet jag bättre, att vara morgonpigg är ingen sjukdom, det är bara jag som är avundsjuk för att jag aldrig fått uppleva den känslan.

Sofias blogg, tillsammans med dom sex andra filmbloggar jag skrivit om den här veckan, visar på den enorma bredd som finns inom filmbloggosfären. Självklart finns det många fler som är bra, många fler jag läser, många fler som tillför väldigt mycket men dessa sju filmbloggar visar på sju olika sätt att kombinationen filmintresse och skrivarlust inte enbart behöver handla om torra filmfakta enligt nån form av Bloggformel 1A eller Papperstidningsrecension 2B.

Precis som med allt man gör här i livet gäller det att hitta sin egen grej, krydda det med sin egen personlighet och gå all in. Då blir det bra, då blir det ALLTID bra. Johan, Jessica, Jojje, Steffo, Christian, Henke och Sofia är levande bevis på det.

Det här är ett inlägg av sju i minitemat som heter Filmbloggare ♥ Kärleksfilmer – och det sista. Imorgon är det Alla hjärtans dag. Det är lite dumt. Alla dagar borde vara hjärtans dagar.

Publicerat

RUNNER RUNNER

Richie Furst (Justin Timberlake) har kommit på hur onlinecasinon fungerar och hur dom lurar till sig pengar. Ändå satsar han sina sista pengar och förlorar. Det var ganska dumt eftersom det var pengar som skulle gå till skolavgiften. Nu behöver han få ihop 60000 dollar och han har en vecka på sig.

Richie Furst är en mycket smart man. Han vet vem som äger nätpokersajten som just ”snott” hans pengar och han beger sig till Costa Rica för att leta upp denne Ivan Block (Ben Affleck). Vanligt folk som inte har en enda sikin på banken kan oftast inte resa nånstans alls men Richie kan det uppenbarligen, han drar till Costa Rica ögonaböj och självklart stöter han på Mr Block.

Mr Block imponeras av Richies intelligens och ger honom en chans att leva loppan och bli stenrik. Det låter ju glassigt som tusan men samtidigt, vara livrädd jämt och enbart hänga med prostituerade, kan det vara kul – i längden?

Jag tänker flera gånger under filmens gång att jag måste ha missat nåt. Musiken i filmen är förstklassig, det är försök-till-flådigt filmat men det känns bara som om regissören Brad Furman försöker efterlikna Michael Bay men att filma flygplan ur grodperspektiv samt flasha stora armbandsur hjälper inte.

Justin Timberlake är ”snygg” och har en schysst berättarröst, Ben Affleck är ”snygg” och inte snäll och Gemma Arterton är snygg på riktigt men helt menlös i filmen då hennes Bambi-ögon verkar vara anledningen till att hon knep rollen.

Jag ger filmen en tvåa för att jag i efterhand tror mig ha sett nåt som är bättre än det egentligen är. Rena rama logiska luckan alltså, precis som det jag just har sett.

Publicerat

FRIPPS FILMREVYER ♥ STADENS LJUS

”Skratt och tårar ligger nära varandra som känsloyttringar. Vid båda fenomenen faller man lite. De kan båda vara den skönaste känslan man känt någonsin. I varje fall just i det ögonblicket.”

Henke, mannen bakom Fripps Filmrevyer, kan vara den största ”suckern” för bitterljuva kärleksfilmer jag någonsin träffat. Personligen tycker jag det är alldeles superhäftigt med en snubbe som ofta, gärna, öppet och utan problem avstår från att se otäcka psykologiska skräckfilmer och lika öppenhjärtigt delar med sig av situationer då det blir ”dammigt i rummet” och tårar trillar nedför kinderna.

Att Charlie Chaplins lille luffare skulle leta sig direkt in i Henkes hjärta var kanske inte så förvånande men likväl blir det fantastisk läsning när han försöker förmedla känslan av filmen Stadens ljus (City lights), en läsning som resulterade i att jag köpte filmen på DVD och slog in den till mig själv i julklapp.

Jag har aldrig sett en Chaplinfilm i sin helhet förut. När jag gick i gymnasiet försökte jag se Diktatorn men antingen somnade jag var tredje minut eller så var jag vaken men hjärnan var nån helt annanstans för jag minns inte ett jota av filmen. Jag kände mig väldigt pepp på att se dagens film dock, Henke gav den toppbetyget 5/5 och den handlar ju om aningens mer lättillgängliga problem än storpolitik. Trodde jag. Det visade sig att den handlade betydligt mer om både kärlek OCH politik än jag på förhand trott.

”Men denna films stora grej är dess romantiska historia. Om hur the tramp uppvaktar den blinda flickan. Eftersom hon inte ser honom kan han låtsas vara rik och förmögen. Han skaffar till och med fram pengarna för både hyra och en ögonoperation. I den scen han ger henne pengarna kommer en av Chaplins finaste ögonblick. Ansiktsuttrycket the tramp får som hastigast då den blinda tjejen säger att hon då kommer kunna se honom är obetalbar. Han rycker till, plötsligt medveten om att hon kommer se honom för den han är och då kommer allt gå förlorat. Men ändå utan att tveka ger han henne en framtid.”

Chaplins luffare – The tramp – är fattig, smutsig, hemlös (?) och han har ett hjärta av guld. Det där hjärtat får jobba hårt i den här filmen. Han kämpar, han vänder ut och in på sig själv för att skrapa ihop pengarna till den icke namngivna blinda tjejen (Virginia Cherrill) och som en envis riddare utan häst lyckas han fullfölja projektet.

Bara det att se en svartvit stumfilm kan kännas konstigt om man inte är van. Jag är noll procent van men jag tycker ändå det kändes trevligt. Musiken är jättemysig och filmen är filmad på RIKTIGT i svartvitt (inte som Alexander Paynes Nebraska som – tror jag – för alltid kommer att få stå som varnande exempel för very bäääääd svartvitt foto). Den politiska undertonen gör att filmen höjs ett extra snäpp för mig men motvikten till allt det bra är att jag märker att jag finner Chaplin lite….äcklig.

Jag misstänker att jag måste förklara ett sånt uttalande lite närmare och det kan jag göra. Jag tycker Charlie Chaplin är lite äcklig dels för att han har otäcka och ganska smutsiga tänder (bara i den här filmen eller alltid? Vet inte….) och dels för att han utstrålar nånting som för mig känns jätteobehagligt. Ögonen är inte snälla även när han spelar sirapssöt och ömsint. Jag får inte ihop karln.

Måste man köpa Chaplin fullt ut för att älska filmen? Ja, jag tror faktiskt det. Stadens ljus är Chaplin OCH historien – i symbios.  Det klassiska slutet då, det fina, tvetydiga, bitterljuva, ledsamma slutet. Kunde jag värja mig mot det?

”De sista fem minutrarna är filmiskt guld och något som måste bevaras för mänskligheten” skriver Henke och jag skriver under på det. Det är ett fint slut. Det är också först på slutet som poletten trillar ner hos mig, känslan av att jag sett den där chaplinska uppsynen nån annanstans förut. Jag vet var jag sett den och jag vet vem som skulle passa PERFEKT i rollen som luffaren om det nångång kommer en svensk remake på filmen. En mer ”icke-äcklig” variant dessutom och en man som både Henke och jag med stor entusiasm lyssnar på. Han!

Tack för filmtipset Henke och tack för att du alltid är både personlig, öppenhjärtlig och tydlig med dina åsikter på bloggen vare sig det gäller ris eller ros. Jag är glad du fick mig att se min första hela Chaplinfilm och jag förstår absolut varför filmen gjorde stora avtryck hos dig även om jag inte kommer ge den ett toppbetyg.

Det här är en stor kärlekshistoria från en svunnen tid då det fanns människor som utförde magiska kärlekshandlingar helt utan egna baktankar, det blev inte ens ett facebooklike eller instamoment av det hela. Det finns många som har mycket att lära av den gode Chaplin.

Henkes recension kan läsas här i sin helhet.

Det här är ett inlägg av sju i minitemat som heter Filmbloggare ♥ Kärleksfilmer.

Publicerat

INSIDE LLEWYN DAVIS

 

 

 

Tack bröderna Coen för att vi slapp Jason Schwartzman!

Hade ni varit Wes Andersons bröder hade huvudrollen i Inside Llewyn Davis varit given Jason Schwartzman och jag hade kräkts i en liten medhavd påse men nu slapp jag det. Jag slapp så väldigt många saker under den här visningen och det var SÅ skönt.

I lördags var det filmspanarträff och Har du inte sett den-Johan valde film. Inside Llewyn Davis kändes som ett perfekt val eftersom jag hade noll och inga förväntningar på filmen. All film tjänar egentligen på att ses med såna ögon. Bröderna Coen kan i min bok prestera allt från en 5:a (Fargo), en 4:a (No country for old men), en 3:a (Blood simple), en 2:a (Burn after reading) och en 1:a (Barton Fink), man vet aldrig innan var betyget landar.

Llewyn Davis (Oscar Isaac) är inte bara en folksångare och gitarrspelare han är även en fucking jävla drönare. Han är en såndär snubbe som jag i verkligheten skulle vägra ha i min närhet. Han lallar runt, lever på andra, ser problem men löser dom bara kortsiktigt, han är trött, småbitter, ofokuserad, egocentrisk och drömmer säkert om nåt men varken han eller jag fattar om vad. Det komplexa med Llewyn Davis är att beskrivningen av honom är absolut vidrig men på film blir han en rätt behaglig filur att beskåda. Jag får inte ihop matematiken men matte har å andra sidan aldrig varit min starka sida.

Jag tänker på filmen, minns hur jag fnissade, att jag ibland skrattade så tårarna rann och jag hörde hur mina filmspanarkollegor efteråt pratade om att filmen var melankolisk men det kände inte jag. För att jag ska känna melankoli måste jag känna sympati för personen, medkänsla för hens liv och är det nåt jag inte känner för Llewyn Davis så är det just medkänsla. Det jag känner är att en bitchslap över kinden vore härligt att ge honom, sen en spark i arslet, sen en förmiddagsföreläsning av nån brutalt brännskadad/livshotande cancersjuk och efter lunch övningar i sambandet mellan att ge och att få, om mervärdet i att göra bra saker.

Men jag känner inte Llweyn Davis, jag behöver inte göra ett dugg med honom. Jag tittar på filmen om honom, han svajar in i mitt medvetande i 104 minuter och sen glider han ut igen, lite som en bumerang som passerar mitt huvud i sin bana tillbaka till kastaren igen. Samtidigt är det 104 jättemysiga minuter. Det är högkvalitativ komisk timing och det är fina skådespelare (Carey Mulligan, Justin Timberlake, Stark Sands, John Goodman och Oscar Isaac såklart). Jag tror helt enkelt att Inside Llewyn Davis är för mig vad Frances Ha är för många andra. Jag kan inte förklara bättre än så varför jag tycker om en film som jag rent logiskt borde avsky.

Det jag känner i magen är att jag definitivt kommer se om Inside Llewyn Davis men att hjärnan inte riktigt förstår varför.

Vad tyckte dom andra filmspanarna? Jag gissar att betygen kommer skilja sig en hel del. Klicka på namnen för att komma till respektive blogg. The Velvet Café, Rörliga bilder och tryckta ord, Fripps filmrevyer, Har du inte sett den (pod), Movies-Noir, Jojjenito, We could watch movies, Moving Landscapes, Except Fear och Filmparadiset.

Publicerat

MOVIES-NOIR ♥ LIVET ÄR UNDERBART

Movies-Noir-Christian är inte den typen av filmbloggare som gjort sig känd för sina mustiga, sprudlande och personligt utlämnande texter. Tvärtom skulle jag vilja säga. Det här är en mycket korrekt man med klara former för bloggens uppbyggnad, betygens kulörer och recensionernas utformning och det är väldigt sällan det bjuds på utflippade ord eller svulstiga känsloyttringar.

Christian är även väldigt sparsmakad vad gäller att dela ut bloggens högsta betyg och som han skriver själv, endast 1% av filmerna han sett har fått 5/5. Därför blir jag inte bara handsvettig när jag läser Christians recension av It´s a wonderful life, jag blir banne mig euforisk. Tänk att små små ord på i rätt ställe i rätt sammanhang kan göra sån skillnad.

”Vad kan man säga? När man ser en sån här film är det nästan så tårarna kommer fram. Man är lycklig, sorgsen för att bli lycklig igen.”

Så börjar hans text om denna romantiska klassiker. Det tog tre meningar för mig att förstå att det här är en film jag bara måste sätta tänderna i. Vad är det för film som lyckas med konststycket att få den annars så luttrade Movies-Noir att känna sig lycklig, sorgsen och nästan gråta på en och samma gång? Vad har den som så många andra filmer – dom flesta filmer – inte har? Ja…. framförallt har den James Stewart.

Okej, jag erkänner, att James Stewart innehar en huvudroll ger mig inte per automatik hjärtklappning men när eftertexterna rullar och filmen är slut är jag så betuttad i snubben att jag funderar på att tatuera in namnet George Bailey i svanken. Det är nästan löjligt hur bra han är här. Om det är skådespeleri han sysslar med borde ordet i det här fallet ha en prefix som påvisar något utomjordiskt, något extraordinärt, något….magiskt.

”Filmen växlar på ett mästerligt sätt mellan romantiskt drama och sorgligt drama, där James Stewart är så bra att man nästan gråter med honom och hans känslor. Varje gång han kramar sin kvinna får man rysningar, varje gång han är sorgsen känner man samma känslor. Det är inte många filmer som lyckas med det, men den här gör det.”

Jag förstår att Christian åker berg-och-dalbana med Baileys (Stewarts) känslolägen, jag gör nämligen detsamma. Han är så tveklöst mänsklig filmen igenom, det går inte att värja sig, JAG kan inte värja mig. Det är som att dra på duschen, ställa sig under den och behöva ett såntdär pensionärshandtag i metall fastsatt på väggen att hålla sig i för att inte riskera att spolas ut i avloppet. Och handtaget behövs. Det är över två timmar film vi snackar om och även om tiden går fort så hinner det hända mycket grejer.

Här är Christians recension av Livet är underbart i sin helhet, fina ord om en fin film. Ett högt betyg för en film som verkligen förtjänar det. För mig är det väldigt nära en femma, det är bara millimeter ifrån.

Men den som får högsta betyg av mig är du Christian för att du visar att du kan, att det personliga och känslosamma lyser igenom bokstäverna och mellan raderna bara filmen är bra nog. Jag håller tummen att jag får läsa fler såna recensioner från dig, att fler fullfjädrade femmor passerar dina ögon.

Det är tio år sedan du gav ut en femma senast och det sällsynta är ibland värt att vänta på (även för en icke tålmodig människa som jag) men jag väntar verkligen med spänning på vilken film som blir den första från 2010-talet att kamma hem full pott hos dig.

Till exempel.

Jag vet ju att du inte sett Movie 43.

Än.

Det här är ett inlägg av sju i minitemat som heter Filmbloggare ♥ Kärleksfilmer.