Månad: februari 2014

Publicerat

Fiffis filmtajm jämför: ROBOCOP då och nu

Jag var femton år när RoboCop kom in i mitt liv. En stor, no-mercy-robot-polis som manglade bus på Detroits gator i en väldigt mörk actionfilm regisserad av den store Paul Verhoeven.

Tjugosju år senare kom en remake och hur tusan tacklar man det? Mina minnen från toppenfilmen från 1987, stämmer dom? Skulle den vara en 5/5-film om jag såg den idag med aningens mer erfarna ögon? Att den var 5/5 DÅ är en självklarhet.

Det fanns bara en sak att göra för att få reda på hur filmen står sig idag – se om den!

Filmen drar igång med RoboCop-loggan i metalliskt silver och ett nyhetsinslag som visar ett stökigt Pretoria som den sydafrikanska polisen planerar stävja med hjälp av en atombomb. Polisen Alex Murphy (Peter Weller) går in på sin arbetsplats polisstationen, hälsar på kollegor och vi förstår att kollegan Fredrikson dött i tjänst. Murphy blir tilldelad en ny partner, Anne Lewis (Nancy Allen) och han verkar inte särskilt negativ mot att få en kvinnlig kollega.

Tolv minuter in i filmen händer en grej som väldigt tydligt sätter stämningen på hela filmen. Den nya RoboCop-prototypen ska visas upp i ett fullsatt konferensrum och en olycka händer. Roboten gör inte som den är programmerad till och dödar en kostymnisse, väldigt brutalt skall tilläggas. Plussa på tolv minuter och nästa grej händer. Murphy blir skjuten och ja….han dör. Kolsvart är det. Jobbigt. Upplivningsförsöken misslyckas, han är ”legally dead” och RoboCop-uppfinningsmännen använder det som är kvar av honom för att skapa den ultimata RoboCopen, en som faktiskt kan tänka litegrann och inte enbart handla.

Musiken är jättebra precis som jag minns den. Bortsett från den där skakiga inklippta robotprototypen så känns inte effekterna såååå åldriga. RocoCop himself är supertuff precis som jag minns honom. Jag bryr mig om Alex Murphy. Hela filmen är så skönt ”köttig”, så stenhård, så manglande metalliskt härlig att jag faktiskt – på riktigt – tycker att den skulle hålla för att visas på bio 2014 precis som den är.

 

 

När det blev offentligt att Joel Kinnaman skulle ikläda sig rollen som denna generations Alex Murphy blev jag både glad och bekymrad. Glad för att jag gillar Joel i allt han hittills gjort och bekymrad för att han kändes så lite ”Peter Wellersk”, i alla fall så som jag mindes Peter Weller.

Nu när jag sett båda filmerna inom loppet av ett dygn kan jag säga att nån skådespelare mer lik Peter Weller än Joel Kinnaman går knappt att hitta. Dom har samma ganska ordinära utstrålning, samma frisyr, ansikts- och kroppsform och snälla ögon. Joel Kinnaman är helt enkelt jättebra som RoboCop.

Den här filmen kör igång precis på samma sätt som originalet – fast tvärtom. Ett nyhetsinslag med en småslemmig Samuel L Jackson som ankare i vågat hår visar klipp från ett stökigt Teheran där stora robotar försöker hålla ordning på gatorna. Sen tjongas RoboCop-loggan upp över hela duken i metalliskt silver precis som i originalet. Den lilla skillnaden att att bokstäverna på vissa ställen glänser lite i rött och blått.

Polisen Alex Murphy (Joel Kinnaman) går in på sin arbetsplats polisstationen, hälsar på kollegor och när han går in till polischefen, sätter sig vid hennes skrivbord så förstår vi att nånting gått på tok. En kollega har råkat illa ut och Alex skyller det på sig själv.

I den här nya versionen är den kvinnliga rollen inte tilldelad en poliskollega utan Murphys fru Clara (Abbie Cornish). Jag vet inte om jag tycker det är bättre eller sämre egentligen, det blir bara annorlunda. Sonen David hamnar också i fokus och det är klart att vi ska se Alex som en familjefar lika mycket som en god polis.

Det som gör remaken till en helt okej film är Joel Kinnaman, Gary Oldman, Abbie Cornish och Michael Keaton. Utan dessa fyra skulle filmen kännas ännu mer B än den gör nu. Nu känns den ”lagom B men ändå med stil” på nåt vis. När man får se Alex efter RoboCop-förvandligen, hur lite som finns kvar av hans kropp och kameran fokuserar på paniken i hans ögon, fan, det är snyggt gjort både av effektmakarna och Joel själv.

Jag tyckte remaken var småunderhållande men aldrig riktigt engagerande. Den var välspelad men aldrig helgjuten. Men att tvivla på att Joel Kinnaman skulle fixa att agera lika bra som Peter Weller….. bahaaaaaaah, hur dum kunde jag va?

RoboCop (1987)

RoboCop (2014)

Vi var ett gäng filmspanare som såg nya RoboCop tillsammans i lördags, här är deras recensioner av den filmen. Jojjenito, Fripps filmrevyer, Movies-Noir och Except Fear.

Publicerat

FLMR ♥ NATHALIE

Det är inte lätt för en film att blidka Flmr-Steffo sådär till max.

Jag har läst igenom alla filmer Steffo gett 5/5 och det var snabb läsning må jag säga. Endast fjorton filmer har förärats med högsta betyg och av dom fanns det bara två som hade passat in i detta tema – om jag inte redan hade skrivit om dom (Blue Valentine och Upp). Men jag gav mig inte. Jag letade mer. Jag visste att jag skulle hitta en kärleksfilm som platsade här och jag vet att när Steffo ger 4/5 så är han på riktigt bra humör OCH att det är film han tycker väldigt mycket om.

”Kan man börja leva igen fast man förlorat allt hopp och glädje? Nog så svår fråga att ta ställning till, speciellt om man aldrig haft anledning till det. Och framför allt, kan man hitta kärlek igen?”

Det är klart att dessa meningar ger filmen med den svenska titeln Nathalie (originaltiteln är La Délicatesse, den engelska titeln är Delicacy) frikort direkt in på detta minitema. En kärleksfilm som inte enbart är duttidutt och pussipuss är väl (?) alltid intressantare än en rätt igenom sötsliskig historia som ingen människa äldre än 1,5 år kan tro på. Det tycker i alla fall jag och börjar titta på Nathalie med stora ögon.

Nathalie (Audrey Tautou) är en färgsprakande levnadsglad ung kvinna som dessutom är jättekär i sin kille – och han i henne. Därför blir såklart fallet desto högre när han så olyckligt går bort. Åren går och Nathalie jobbar på, framgångsrik i sitt yrke och frivilligt ensam. När hennes svenske (!) (?) kollega Markus Lundell (François Damiens) visar intresse för henne efter att hon själv fått nåt ryck och kysst honom bara sådär (?) på arbetstid (!) öppnar sig en liten lucka i hennes hjärta som väldigt länge varit stängd. Men Markus är en tönt, han visar sig vara feg och svensk (?!) och backar trots att han tycker väldigt mycket om Nathalie.

”Här finns både humor och sorg intill varandra, och det fascinerande är att det ena inte tar ut det andra. Om historien börjar i kärlekens bubbliga uppsluppenhet, slutar den i samma lite stukade kärleks förtroliga och försiktiga framtidstro. Med en av de bästa slutmonologer (och slutbilder) jag upplevt på film om kärlek och livet faktiskt.”

För mig är Nathalie en slags modern Skönheten & Odjuret, fast utan musikalnummer, inte animerad och på franska. En ganska komplex film alltså. Lite mysig, lite konstig, lite som livet är och en del som livet kanske inte är. Markus Lundell till exempel, i verkligheten hade aldrig fått en tjej som Audrey Tautou på fall.

Steffo är en av dom filmbloggare jag följer som är mest bjussig och personlig i sina texter och han får alltid ihop långa välskrivna engagerade recensioner. Så jag passar på att tacka Steffo så mycket för detta filmtips, för en underhållande och jättebra blogg och för att du alltid skriver så man förstår vad du menar.

Steffos recension av filmen kan du läsa här.

Det här är ett inlägg av sju i minitemat som heter Filmbloggare ♥ Kärleksfilmer.

Publicerat

ENDGAME

Chiwetel Ejiofor är ingen nykomling som slajdade in på tvären och snodde åt sig huvudrollen i 12 years a slave om nu nån trodde det, nejdå inte alls.

För mig är Chiwetel Ejiofor fortfarande mer Kiera Knightleys äkta man Peter i Love Actually än han är Solomon Northrup i 12 years a slave, vilket antagligen säger mer om mig än om Chiwetel.

För många som sett Endgame (Kampen om Sydafrika) kan jag tänka mig att Ejiofor varken är Peter eller Solomon utan enbart Thabo Mbeki, ANC´s partiledare och Sydafrikas president mellan 1999 och 2008. Det är en ruskigt bra skådespelarinsats han gör här och hade inte filmen spelats in för TV så hade rollen inte enbart gett honom en Golden Globe-nominering utan även en Oscarsdito, om detta känner jag mig rätt säker.

Endgame handlar om dom sista skälvande dagarna med apartheid i Sydafrika och det politiska spelet bakom detta. Jättespännande. På pappret. Torrt som en bortglömd brödskiva på film. Tyvärr.

Ett engagerande, skönt, upptempo-småstressande-thriller-score ligger som en liiite för hög ljudmatta genom hela filmen, ett score som ska få mig som tittar att fatta att det är spännande. Tack scoret! Jag hade verkligen inte fattat utan dig. Utan dig hade detta blivit ett färglöst drama helt utan nerv och jag förstår inte hur man kan skildra en sån stor och viktig händelse så urbota tråkigt.

Det som gör att filmen klarar sig från bottenbetyg stavas Chiwetel Ejiofor.

Publicerat

JOJJENITO ♥ IN THE MOOD FOR LOVE

A hitta kärleksfilmer som fått högsta betyg hos Jojjenito är inte lätt, det är inte enkelt ens när man är nere på betyget 4/5. Men jag vill inte ge mig, jag vill ha med Jojjenito i detta tema och får helt enkelt tänka lite utanför lådan.

När har jag hört Jojje prata med en unik entusiasm om någon film? När har känslorna runnit över? När har den annars så lugna och tålmodige mannen gått bananas och flippat helt på grund av nån form av kärlek till filmkonsten?

Malmö!! Jösses, Malmö!! Poletten trillade ner. Jag såg ju Jojje vandra runt, hoppa av frustration och besvikelse efter att precis ha sett The Grandmaster på Malmö Filmdagar, när han nästan höjde rösten och blev lite arg, när irritationen inte gick att gömma, när kroppsspråket var så övertydligt att det var rent härligt att beskåda. När jag kom på detta var det enkelt att leta upp den film som fick symbolisera Jojje i detta tema.

Det var regissören Kar Wai Wong som gjorde honom besviken i Malmö och det är Kar Wai Wong som gjort In the mood for love. Det här är en film som berättar mer om man försöker se det som inte filmas än om man bara tittar på filmen rätt upp och ner, precis som att Jojjes recension säger mer mellan raderna än på. Jag får nämligen känslan av att Jojje sprudlar av känslor för filmen men han är lika bra på att dölja dom som filmens Mrs Chan (Maggie Cheung) och Chow Mo-wan (Tony Leung).

Filmen utspelar sig 1962 i Hong Kong. Mr och Mrs Chan och Mr och Mrs Chow har precis flyttat in i ett hyreshus och blir grannar. När Mrs Chan och Mr Chow får reda på att deras respektive är otrogna börjar dom själva umgås. Det ligger en slags attraktionsmatta mellan dom och på hela filmen, man anar, man tror, man funderar men ingenting visas med tydlighet. Det hela är mycket subtilt och snyggt gjort och trots att filmen pratar med små bokstäver från början till slut blir det aldrig tråkigt. Tvärtom. Det här är en underbar liten film!

Den ödesmättade musiken, den jättefina Maggie Cheung, den snygga Tony Leung, blickar som är så specifika att ord inte behövs. Otroligt snyggt genomfört av samtliga inblandade.

Det var spännande att gå igenom Jojjes blogg i jakt på den perfekta kärleksfilmen och det kändes som att det var meningen att jag skulle ramla pladask över en film som jag visserligen sett för länge sedan men knappt mindes alls. Nu såg jag om den, jag tyckte om den och jag förstår vad Jojje ser hos Kar Wai Wong.

Så tack Kar Wai Wong för att The Grandmaster var så skitdålig och tack Jojje för att du visade att du blev förbannad. Ibland är även filmiska vägar outgrundliga men till slut brukar man hitta fram – och i detta fallet även rätt.

Det här är ett inlägg av sju i minitemat som heter Filmbloggare ♥ Kärleksfilmer.

Publicerat

Svensk söndag: MARIANNE

Marianne är en film som jag har hört ”varit på G” så länge att när jag hittade den på rea på Discshop trodde jag att jag såg i syner. När det har snackats om en ”ny svensk skräckis” så är det klart jag får kastrullöron men som sagt, i det här fallet hjälpte det inte. Marianne slank helt enkelt förbi mig – ända tills nu.

Läser man lite mer om filmen (som jag gjort nu) så är skriverier om att den är en skräckfilm sällsynta. Nu klassas den istället som ”en norrländsk psykologisk thriller” och vid närmare förstoringsglastittande på postern tycker nån Kurt Rallyard (?) från Twitch att det är ”Årets debutfilm” och The Daily Record citeras med ”En av 2011 års bästa filmer”. Spännande. Ska denne Kurt ha rätt?

Njäääää. Jag håller sannerligen inte med Mr Rallyard. Årets debutfilm från 2011 kanske är Paddy Considines Tyrannosaur eller Michaël R. Roskams Bullhead, i det sammanhanget har Marianne inte mycket att hämta. Jag undrar om det finns något sammanhang där Marianne har nåt att komma med. Jag tror inte det.

Otrogne äkta mannen Krister (Thomas Hedengran) har förlorat sin fru (Tintin Anderzon). Nu är han ensam med en motsträvig tonårsdotter (Sandra Larsson) och en spädis som heter Linnea. Han drömmer konstiga saker på nätterna, inbillar sig att nån är i rummet och får rådet att sprida ut linfrö utanför dörren för att ”det” inte ska kunna komma in. Så han gör det och han slipper nattligt besök. Ja, han slipper. Halvårsbebisen Linnea slipper inte. Linfröna skulle ju ligga vid ytterdörren juuuuuuu.

Å det är så dumt! Det är SÅ dumt! Ändå tittar jag klart på filmen, jag försöker hitta halmstrån, frön (häpp!) som skulle kunna vara positiva men jag är ledsen, det går inte. Inte ens Peter Stormares inhopp som psykolog (?) med bred norrländsk dialekt gör mig glad och nöjd. För att vara diplomatisk så kan jag säga att med facit i hand så förstår jag varför Marianne försvann.

 

Publicerat

THE VELVET CAFÉ ♥ THE DEEP BLUE SEA

”Love. What do we put into this word? Friendship? Passion? Sex? Security? Trust? Is it reasonable to expect a marriage to last a lifetime? Is it possible to love someone who doesn’t love you without losing your mind?”

Jag läser Jessicas text om filmen på hennes blogg som heter The Velvet Café och jag behöver inte leta längre. Både Jessica och The Deep Blue Sea har en given plats i detta minitema och inte enbart för att Jessica gett filmen 4,5/5 i betyg och att hon skriver sin blogg på engelska och faktiskt – utan att överdriva – når ut med sin syn på film över hela världen på ett sätt en svenskbloggare som jag aldrig kan göra. Det är orden som biter sig fast i mig. Vad betyder ordet kärlek egentligen? Kan jag genom att se denna film kanske bli lite klokare?

”Can you put up resistance when you’re about to fall head over heels in love with someone? Should you at least try? Or do you owe it to yourself to go with the flow, embracing the surprises life has in preparation for you?”

Jag har sån tur att filmen finns lättillgänglig på Viaplay. Jag har sån tur att min gamla favorit Rachel Weisz och min nya favorit Tom Hiddleston har huvudrollerna. Jag har sån tur att jag har några lediga timmar som jag utan minsta dåligt samvete kan tillbringa i soffan, jag har sköna raggsockor på mig och en kardemummalatte väntar bredvid mig. Jag har helt klart bra vajbs på hela tjofaderittan vilket visade sig vara välbehövligt.

Jag försöker ofta vara en storsint filmtittare, en som inte ger upp i första taget, en som aldrig spolar och som enbart i absoluta nödfall trycker på stopp. Tjugo minuter in i The deep blue sea var jag väldigt nära på att stänga av. Det var bland de tradigaste inledningar på en film jag någonsin sett. Som grädde på moset används en lins som upplevs smutsig, det blir en distans mellan mig och filmens karaktärer som känns väldigt skum, det är som att titta in genom ett illa blåst gammalt fönster eller ja…..ett dåligt putsat sådant. Dessutom hoppar historien fram och tillbaka i tiden så jag har svårt att hänga med trots att det går i tämligen sakta mak.

Men….jag gav inte upp och som om jag är glad för det! Det passionerade triangeldramat mellan den äldre domaren Sir William Collyer (Simon Russell Beale), hans fru Hester (Rachel Wiesz) och hennes älskare, piloten Freddie Page (Tom Hiddleston) är nämligen alldeles utsökt såhär med facit i hand. Starka inbundna känslor, stor utlevd passion, rädslor, sorg, glädje, ensamhet, tvåsamhet, ingen samhet alls. Det är som en bergochdalbana av känslor och jag har inga problem att hänga med i turerna.

Den här trion av skådespelare är nåt alldeles extra. Tom Hiddleston växer i mina ögon var gång jag ser honom (och ännu mer när han inte agerar på film), han verkar vara en satans trevlig prick. Rachel Weisz är Rachel Weisz, underbar och begåvad och jag undrar när bomben ska brisera, när det är hennes tur att *booooooom!* bli TOKSTOR på riktigt överallt. Men kanske är det lite otippat Simon Russell Beale som stjäl showen, i alla fall är det hans rollfigur som bäst lyckas förmedla via små små uttryck allt stort han känner inombords. Fenomenalt skådespeleri av dom alla tre!

”Sometimes it´s difficult to see when you´re caught between the devil and the deep blue sea”, säger Hester och jag förstår vad hon menar. Jag förstår vad Jessica menade med sina frågor i början också, jag har däremot inga nykläckta och smarta svar.

Tack Jessica för att du ifrågasätter, belyser, vänder och vrider på både vanliga och ovanliga frågor på din blogg och ofta skriver med personliga infallsvinklar som vid första anblicken inte alltid har med filmen du skriver om att göra men till slut skruvar du ihop allt. Jag tycker om att du gör det. Det är inte alltid vi håller med varandra, varken om filmer eller annat, men det är ju inget som säger att man måste göra det. Vi är lite lika men olika, liksom.

Här kan du läsa Jessicas egen recension av filmen i sin helhet.

Det här är ett inlägg av sju i minitemat Filmbloggare ♥ Kärleksfilmer.

Publicerat

HAWKING

En snubbe som lyckas ragga upp en tjej med hjälp av Albert Einsteins relativitetsteori, det är en kille att ta rygg på. Tänk på det alla brölande barhängare.

Stephen Hawking (Benedict Cumberbatch) har Einstein att tacka för mycket. För oss normalintelligenta är Einstein ett geni att se upp till, för Hawking var Einstein någon som fixade förrätten medan han själv tänkte laga både middag och dessert.

Hur kan vetenskapsmän bevisa något som inte finns? Ja, där är själva kruxet med att ha ett begränsat intellekt. Det går inte att förstå allt. Men att se filmen Hawking hjälper i alla fall mig att förstå att även en man med extraordinär hjärna är som folk är mest, ibland i alla fall. Hans mamma skäms när han byter musik på festen och tvingar gästerna lyssna på Wagner – ”det går inte att dansa till Wagner” – men tjejen som står i hörnet, hon som har ”det” förstår. Hon dansar och Stephen ler.

När han får diagnosen ALS och det går upp för honom att denna nervsjukdom är som att drunkna inifrån bestämmer han sig för att öva på att drunkna. Han sjunker ner i upptappat badvatten med ett tidtagarur i handen och sänker huvudet under vattenytan. Han vill vara förberedd men även trotsa det han inte kan rå på. Idag är han 71 år, rullstolsburen och kommunicerar via en digital röstmaskin men han lever, han har överlevt ALS med ett helt liv!

Vuxna vill gärna fråga barn ”vad vill du bli när du blir stor?”. Jag önskar att fler kids svarade ”jag vill bli kosmologiforskare”. Jag önskar även att fler sa svetsare, bokbindare och kakelugnsmakare men kosmologiforskare är kaxigt så man dör. Jag tror dock att en liten Benedict Cumberbatch svarade ”exeptionell kameleontskådespelare” på samma fråga. Det gjorde han rätt i.

 

Publicerat

FILMITCH ♥ BARA EN DAG

Redan när Filmitch-Johan tog sig an Richard Linklaters Before-filmer i höstas slog det mig att jag faktiskt inte skrivit om film nummer två, Before sunset (Bara en dag). Det slog mig också hur härligt det var att läsa hans sprudlande kärleksfilmsrecensioner då Filmitch kanske mest är känd som den korta-och-kärnfulla-blodigaskräckfilmssågarnas-mästare och som gärna tipsar om formidabla skitfilmer, såna vi båda med hatblandad kärlek lägger vår fritid på att se.

Med facit i hand var det tre filmer och tre recensioner som både på och mellan raderna vittnade om både bubbel i magen och romantiskt mys hemma i Johans TV-soffa men det började kanske inte så bra med den första filmen.

”C:a femton minuter in i filmen vill jag täppa till truten på Jesse och han pretentiösa pladder om döda mormödrar och annat tjafs. Efter trettio minuter känner jag att jag håller på att storkna i tv-soffan över paret som pratar så saliven yr över Wiens gator. Ingen normalt funtad tjugoåring har denna makalösa svada om sina inre tankar och känslor – åtminstone delar man inte med sig av dem. Jag kan för sakens skull upplysa er om att det gör inga 47-åringar heller. När man börjar citera dikter i tid och otid känner jag att snart är måttet rågat.”

Men inte ens en hårdhudad slaffsfilmsälskare som Johan kan värja sig mot Jesse och Celines kärlekshistoria. Den liksom gräääver sig in.

”Det går några dagar och konstigt nog vill inte filmen lämna mitt sinne ifred.  Jag börjar fundera mer över premisserna för paret som regissören Linklater satt upp. Dunkla vrår vaknar till liv i min hjärna och jag börjar minnas så smått om hur det var att vara tjugo och ju mer jag tänker på filmen desto bättre blir den. Om man köper konceptet att Jesse måste ta sitt flyg på morgonen blir historien med ens mer känslomässigt dramatisk. De två har mött sin tvillingskäl genom en slump. Då de vet att mötet är begränsat i både tid och rum och att de två troligen aldrig kommer att träffas igen vågar de vara mer öppna mot varandra, därav den något osannolikt ärliga dialogen mellan de två.”

När jag läser igenom Johans texter igen känner jag suget bubbla upp, jag vill se om Before Sunset – igen. En filmblogg som inte har recenserat alla tre filmerna är (väl?) ingen filmblogg att tala om så det är bara att sätta sig väl tillrätta i soffan och säga hej till Ethan Hawkes Jesse och Julie Delpys Céline igen.

Nio år efter att Jesse och Céline träffades en enda natt i Wien är Jesse i Paris för att prata om sin nyligen utkomna bok, vars kärlekshistoria är baserad på just på den där enda natten, den som uppenbarligen betydde enormt mycket för Jesse. Bland publiken i bokhandeln ser han Céline och när blickarna möts är det som att jag får en elektrisk stöt i soffan trots att jag sett filmen flera gånger. Jag undrar om det finns två skådespelare som har bättre personkemi än Ethan Hawke och Julie Delpy? Tom Hanks och Meg Ryan är uppe och nosar men Hawke och Delpy är trovärdiga på ett sätt som är bortom skådespeleri. Det går inte att förstå att det står ett filmteam bredvid, att kameror synar dom.

Bara en dag är blott åttio minuter lång på gott och ont. Gott för att det inte finns en enda sekund ”onödig” film, ont för att jag vill se mer. Dom tidigare gångerna jag sett denna film har jag inte vetat att det kommer att komma en uppföljare, det bitterljuva elementet är således lite lugnare nu än då. Samtidigt, nu när jag vet vad som händer nio år till framöver så växer filmen ännu mer.

”Fiction och fantasi flyter ihop och jag börjar fundera över var Jesses och Celines karaktärer tar vid och Hawkes och Delphys personligheter slutar. Frun skrek högt i frustration över ovissheten i slutet av filmen, jag som gillar öppna slut jublade men fick samtidigt trösta henne med att en uppföljare är på väg.”

Jag känner igen den där känslan. Jag har känt den när eftertexterna rullar i slutet på alla tre filmerna. Fast nu finns det ingen tröst, bara ett limbo. Kommer det en fjärde film? Den som lever får se.

Tack Johan för att du fick mig att bänka mig i soffan och återse ett filmpar som är så nära verklighetens vänner som ett filmpar kan bli. Och tack för att du stångar din panna blodig i ditt idoga letande efter udda skräckfilmpärlor. Din filmblogg är en pärla i sig på det sättet.

Filmitch recensioner på Before-trilogin: Before sunrise 10/10, Before sunset 8/10, Before midnight 8/10.

Mina betyg på Before-trilogin: Before sunrise 5/5, Before sunset 4/5, Before midnight 4/5.

Det här är ett inlägg av sju i minitemat som heter Filmbloggare ♥ Kärleksfilmer.

 

Publicerat

JAG ♥ PERSONLIGA FILMBLOGGARE ♥ FILMER OM KÄRLEK – En nedräkning till Alla hjärtans dag

Med start idag och en vecka framåt kommer min blogg att få ett kärleksfullt minikvällstema.

Nästa fredag är det (som bekant) Alla hjärtans dag och jag har tänkt uppmärksamma det på mitt eget vis. Jag har gått fram som en slamsug bland filmbloggarna jag följer mest frekvent och försökt leta mig fram till:

1. En film om kärlek som filmbloggaren ifråga gett ett jättehögt betyg

2. Det ska vara en film jag själv inte skrivit om på min blogg, således en film jag måste se/se om

3. Recensionerna jag hittat om filmerna ska helst på nåt sätt ”stå ut”. Jag ska få en kick, en personlig känsla av filmbloggaren bakom texten och hens kärlek för filmen. För det är väl det filmbloggeriet handlar om – egentligen? En kärlek för film, för att se film, för att skriva om film och – i alla fall för mig – att läsa om film.

Kl 19.00 sju dagar framöver – med start idag – kommer det dyka upp ”kärleksspecialare” här på bloggen plus det vanliga morgoninlägget såklart, inte istället för. Dubbelt så mycket bloggande hela veckan alltså och sju filmer om kärlek som sju fenomenala filmbloggare genom sina skrivna ord fått mig att vilja se. Lovebombning i filmbloggsform alltså. ♥ ♥ ♥

 

Fredag: Filmitch ♥ Bara en dag

Lördag: The Velvet Café ♥ The deep blue sea

Söndag: Jojjenito ♥ In the mood for love

Måndag: Flmr ♥ Nathalie

Tisdag: Movies-Noir ♥ Livet är underbart

Onsdag: Fripps filmrevyer ♥ Stadens ljus

Torsdag: Rörliga bilder och tryckta ord ♥ Allt eller inget

Publicerat

Fredagsfemman # 105

5. Robo-Joel

Vad ska man säga, vad ska man tro, hur ska det bli? Det är inte utan att jag är lite orolig för Joel Kinnaman när han idag ikläder sig rollen som RoboCop, samma roll som Peter Weller gjorde 1987 i regi av Paul Verhoeven. Jag har så svårt att tro att Joel fixar att vara lika ball, kall och imponerande stentuff som Peter Weller men han får gärna överraska mig. Jättegärna faktiskt.

.

.

.

4. OS-kluvenheten

Vinter-OS är normalt sett tre veckors julafton för mig men i år kämpar jag med att svälja riktigt sura uppstötningar när jag tänker på Sotji. Ingen skugga ska falla över de tävlande men VAD ÄR DET FÖR JÄVLA RÖVHATTAR SOM BESTÄMT ATT OS PROMPT MÅSTE GÅ JUST DÄR???

.

.

.

3. Lovebombning kl 19 på bloggen, sju kvällar på raken

Såhär är det, vare sig man vill eller inte så är det Alla hjärtans dag om en vecka. Den dagen kan vara allt från supermysig till ångestframkallande till likgiltig till överraskande och precis allt där emellan. Själv tycker jag det är lite larvigt att allt ska fokuseras kring EN dag så i år tänkte jag göra något åt det. Sju kvällar på raken med start idag kommer jag därför att idka min variant av lovebombning. Sju filmer och sju intet ont anade bloggare kommer hamna i fokus den här veckan. Klockan 17 idag kommer ett introduktionsinlägg där jag förklarar det hela lite mer ingående och 19.00 kommer första inlägget.

.

.

.

2. PSH-limbot

Jag får inte in det i skallen. Det går inte. Vi kommer alltså aldrig mer att få se Philip Seymour Hoffman briljera i en ny film! Eller jo, det finns två filmer kvar som har premiär 2014: God´s pocket och Anton Corbijns A most wanted man. Den sista har sverigepremiär 14 september men sen är det över forever änd ever. Mitt mål är att fatta DÅ att jag aldrig kommer få se honom igen. Tills dess ska jag ha Along came Polly på repeat hemma. Sandy Lyle, vilken hjälte!

.

.

.

1. Filmspanarträff

Imorgon är det dags för februari månads filmspanarträff. Jag har svårt att tro att filmen vi ska se imorgon kommer ge upphov till samma härliga diskussioner som förra månads film gjorde men vem vet? Man ska aldrig säga aldrig, så mycket har jag lärt mig. See you tomorrow, nerds!

Publicerat

PERFECT MOTHERS

Ibland undrar jag hur Kevin Walker, Eric Saade, Måns Zelmerlöw, Anton Ewald och Danny Saucedo ser på saken. Saken? Ja, saken som stavas medelålders-kvinnor-som-skulle-kunna-vara-deras-mammor som står med tungan hängandes vid naveln och lämnar snigelspår vid blotta åsynen av dessa lammköttspojkar. Är det lite charmigt? Är det lite äckligt? Är det lite likgiltigt? Är det lite gummslemvarning?

Jag tycker själv att fenomenet är ganska intressant, speciellt eftersom det finns så många kvinnor som skulle kasta Ittalavaser i väggen om deras män gjorde samma sak med tjugo-tjugofem-trettio år yngre tjejer. Men på nåt sätt ses det inte med samma ögon, varken av kvinnorna eller när jag hör (yngre) män kommentera hela grejen. Det är milfar hit och lyllosar dit och åldersskillnaderna suddas ut på ett sätt som jag inte tror att nittonåriga tjejer i samma situation skulle känna om dom hade 45-åriga småbarnspappor med halvbånge i byxan efter sig. Men det är bara mina tankar om saken.

I Perfect mothers (alternativ titel: Adore) får vi se manusförfattaren Christopher Hamptons syn på gummslemsfenomenet men twistat ännu ett varv.

Barndomsvännerna Lil (Naomi Watts) och Roz (Robin Wright) fick barn samtidigt och har bibehållit en supernära relation genom livet. Lils son Ian (Xavier Samuel) och Roz son Tom (James Frecheville) är bästa vänner och har nästan vuxit upp som bröder och därför blir det kanske ännu mer…. skruvat…. när Ian och Roz börjar ligga med varandra. Tom kommer på dom, blir förbannad och berättar för Lil som blir alldeles förstörd och dom löser problemet med att ligga lite dom med. Det är själva uppstarten till två passionerade förhållanden som i mångas ögon kan kännas rätt ____________ (fyll i valfritt lämpligt ord beroende på hur du ser på saken).

Anne Fontaine har regisserat en film som jag egentligen tycker är mer intressant som diskussionsunderlag än bra som film betraktad men samtidigt är det svårt att inte tycka om filmen när Naomi Watts, Robin Wright och Xavier Wright är så jäkla bra. Men visst sitter jag som ett frågetecken i soffan och undrar vad som hände samtidigt som jag tackar gud att jag inte heter Kevin Walker.

(Hehe. Jag sökte på filmen på Cdon. Fick en något…konstig….träff)

Publicerat

NYMPHOMANIAC

”Är du galen i hela huvudet? Gick du på en fyra timmar lång knullfilm med en snubbe du aldrig gått ensam med på bio förut?”

”Fyra timmar och tjugo minuter…”

”Skitisamma. Gjorde du det?”

”Ja det är klart.”

”Klart. Vadå klart?”

”Varför skulle jag inte göra det? Det var ju inte som om det var en total främling jag gick med.”

”Men ändå. Det är ju svinmodigt. Av er båda två.”

”Vadå modigt?”

”Jag skulle tycka det var pinsamt att se den där filmen hemma. Själv. Att se den på bio med nån annan, hahaha, det skulle aaaaaaldrig hända.”

”Nej jag vet, men det är du det.”

”Ja det är jag men jag tror inte jag är så annorlunda mot många andra.”

”Kanske inte. Jag vet inte. Jag tycker bara inte det var något konstigt alls. Det var jättetrevligt.”

”Men fyra timmar knullfilm?”

”von Trier-knullfilm.”

”Gör det saken bättre eller sämre?”

”Annorlunda? Kanske?”

Mobilen ringde när jag var på väg hem från biografen. Samtalet var något längre än det jag citerat här ovan men det som blev sagt hjälpte mig faktiskt att komma igång med skrivandet av den här recensionen. Infallsvinkeln var liksom given.

Jomenvisst, det går att kategorisera Lars von Triers film Nymphomaniac som en ”knullfilm” och jag tror det är ganska vanligt i alla fall bland dom som inte sett filmen och kanske även av von Trier själv (om man byter ut knull mot porr). Det är liksom en enkel förklaring, en stämpel om man så vill. Nu när jag sett den skulle jag nog säga att den är allt annat än en knullfilm. Visst knullas det, det knullas nåt så inihelvete mycket att Jordan Belfort ligger i lä, men det knullas på ett nytt sätt, det knullas med en sexmissbrukande kvinna i fokus, en kvinna som dessutom inte ser sig som en sexmissbrukare utan som en nymfoman, en sex-brukare som inte skäms för sin lust även om den försätter henne i situationer där hon riskerar allt och faktiskt – ibland – förlorar allt.

Kvinnan filmen handlar om heter Joe och vi får följa henne från när hon är två och enligt henne själv ”hittar sin fitta” fram tills nu när hon inte vill hitta den mer (den unga Joe spelas av Stacy Martin och den äldre av Charlotte Gainsbourg). Misshandlad och frusen hittas hon på en bakgård av Seligman (Stellan Skarsgård), en ensam man, fattig på mänskliga kontakter men rik på litteraturreferenser. Seligman vill ringa ambulans men Joe vägrar. Hon vill ha thé med mjölk och Seligman bjuder hem henne till sig. Nedbäddad i Seligmans säng med en thékopp bredvid sig börjar Joe berätta om sig, sitt liv och sitt sexliv, en treenighet som just i hennes fall är oskiljaktliga.

Nymphomaniac är uppdelad i två delar. Den första (ja, den andra med faktiskt) börjar med en kort förklaring om att filmen är nedklippt och censurerad, godkänd av Lars von Trier men utan hans inblandning. Sen blir det mörkt, tegelfasader, bakgård, Joe liggandes på marken och skramlande Rammstein i högtalarna (låten!). Jag fick en riktigt skön känsla sådär i inledningen. Två timmar senare är första delen klar, det blir paus och jag försöker skaka ner tankarna på plats. Det går sådär. Det är mycket att fundera på, många kapitel att minnas, analysera, känna av och in och det är massor med skådespelare som passerat revy. Christian Slater, Uma Thurman, såna som man inte ofta ser i denna typ av film.

Andra delen börjar. Det visade sig att andra delen inte bara är mycket mörkare än den första, den är snabbare. Timmarna bara flyger fram. När jag summerar filmen känner jag att tiden kanske gick lite väl fort på slutet. Jag hade velat se mer. Den där bortklippta timmen (lite drygt) skulle jag vilja se. Det känns som att det fattas nåt, det känns som om Joe och Seligman har mer att säga varandra, som om Willem Dafoes karaktär har fått känna på scenkaparsaxen en hel del. Men jag vet ju inte, jag vet inte vad som är borta jag känner bara att.

Jag tycker att Lars von Trier har lyckas att med Joe skapa ett filmiskt kvinnoporträtt som på nåt sätt saknar motstycke i filmhistorien. Dessutom, en kvart av Nymphomaniac (vilken kvart som helst) är bra mycket mer vettigare som diskussionsunderlag i feministdebatten än alla Belinda Olssons fittstimsavsnitt tillsammans. Framförallt är det ”alla män är svin”-uttalanden som känns aktuella. Är alla män svin? Vad tycker von Trier? Vad tycker jag när jag ser filmen? Vem utnyttjar vem? Vad tycker jag efteråt?

Det som slår mig nu är att det jag tänker på minst med filmen är knullandet. Kanske är det förvånande, kanske säger det bara en del om filmens styrkor. Men trots att filmen är bra så svajar den en hel del. Den pendlar mellan en 5:a och en stark 2:a och egentligen borde kanske varje kapitel recenseras för sig om betyget ska bli korrekt. Eller så är betyget för en film som denna inte så viktigt?

Nymphomaniac var en upplevelse mer än ”bara” en film och jag tycker Lars von Trier har lyckats bra med att få ihop historien. ”Sevärdighetsvärdet” är betydligt bättre än filmen i sig och är det värdet högt är det lättare att se mellan fingrarna på sånt som kanske inte känns helgjutet. Så jag spretar med fingrarna och sätter betyg därefter.

Vad tyckte då mitt modiga biosällskap om filmen? Klicka här för att komma till Movies-Noirs recension.

Filmbolaget Zentropa Productions har intervjuat Charlotte Gainsbourg, Shia LaBoef, Stacy Martin och Stellan Skarsgård om hur det var att göra Nymphomaniac. Jag tycker det ställs väldigt intressanta frågor och ges väldigt intressanta svar. Stellan Skarsgård säger: ”To me the sexuality of the film is not controversal at all. But I bet it is in Kabul or Salt Lake City.” Klicka på respektive namn för att komma till intervjufilmerna.

Filmparadiset, Jessica och Addepladde har också skrivit om filmen.

Publicerat

GRÅTA MED ETT LEENDE

Vad händer med den kritiska delen av hjärnan när man blir precis golvad av en skådespelarprestation? Går det att se filmen som en helhet, går det att analysera eventuella fel och brister eller lägger sig skådespelarens närvaro som en nytvättad fleecefilt över hela slutprodukten och man kan tillåta sig att bara….le.

Ja.

Jag ler.

Jag ler och jag tänker fortsätta le.

Javier Bardem spelar Ramón Sampedro, en spansk man som vid 25 års ålder var med om en dykolycka och blev förlamad från halsen och nedåt. Dom närmaste 29 åren kämpade han för sin rätt att ta sitt eget liv, något som inte är helt enkelt liggandes i en säng utan möjlighet att röra annat än mun och ögon. Han behövde, ville ha och drömde om dödshjälp.

Att vara skådespelare och inte ha några andra hjälpmedel än ansiktet att ta till tror jag inte hör till vanligheterna. Totalförlamade roller kryllar det inte av. Därför blir det kanske extra påtagligt hur imponerande Javier Bardems skådespeleri faktiskt är när han ligger där som ett paket i sängen och ändå lyckas ta sig genom TV-rutan och ända in i mitt hjärta bara med hjälp av en blick eller en rörelse på munnen. Han visar en människas hela känsloregister och han visar det genom att göra till synes…ingenting. Ändå gör han allt.

Gråta med ett leende är baserad på den sanna historien om Ramón Sampedro. Filmen vann en Oscar för Bästa utländska film  2005 och slog därmed både Hitlerfilmen Undergången och den svenska Så som i himmelen på fingrarna. En välförtjänt vinst!

Publicerat

THE EAST

Är det bra eller dåligt med djurrättsaktivister som släpper ut minkar och sprejar ner pälsar? Är det terrorism att förstöra vapenfabriker? Är det Greenpeace gör enbart av godo? Det är ganska intressanta frågeställningar tycker jag.

Zal Batmanglij och Brit Marling har skrivit ett filmmanus vars baktanke inte är dum alls och som har med dessa frågor att göra. En undergrundsamling av ”eko-terrorister” som kallas The East jobbar med att ge tillbaka öga för öga tand för tand när företag endast på grund av egen ekonomisk vinning gör livet till ett helvete för den lilla människan. Det kan gälla mediciner, det kan gälla giftiga utsläpp, det kan gälla precis vad som helst egentligen. The East backar inte för någon eller något.

Sarah (Brit Marling) jobbar för en privat typ av FBI och har fått det för henne åtråvärda jobbet att nästla sig in i The East-sammanslutningen och genom att vara undercover samla information. Lite spionverksamhet alltså. Men filmen är också lite thriller. Och lite romance. Och lite sekt-ish drama på nåt vis. Jävligt spretigt men ändå…..den har nåt.

Jag känner att filmen vill en massa, kanske lite för mycket men hellre det än alla dessa filmer som enbart görs med dollartecken för ögonen. Alexander Skarsgård gör The East-ledaren Benji (namnet?!?) så bra som man kan önska, både slemmig och snygg, vettig och läskig på samma gång. Brit Marling har efter sina rollinsatser The company you keep och Bedragaren fått nån slags platform som den smarta, utbildade unga karriärkvinnan och här fortsätter hon på den banan – och hon gör det bra. Framförallt gillar jag en scen mot slutet av filmen när hon tar av sig dom högklackade skorna och istället går i strumplästen för det är precis så vilken normalt funtad kvinna som helst hade gjort i verkligheten tänker jag.

Filmens svaghet är just att den är så spretig och svajig, den pendlar mellan en svag tvåa och en habil fyra men bra skådespelarinsatser och en grundstory räcker en bra bit. Manuset hade dock behövt putsas på en aning, eller en ganska stor aning, men hey, spela roll om hundra år.

Publicerat

Sov gott Philip Seymour Hoffman

Det känns så jävla tomt. Jag fattar ingenting. Philip Seymour Hoffman är död och just nu känns det som att filmvärlden aldrig kommer bli densamma igen.

Philip Seymour Hoffman är en skådis som alltid funnits och som aldrig gjort en dålig rollprestation, han var även min bloggs första filmfavvo. Jag känner mig alldeles tom och samtidigt jätteledsen. Sov gott. Jag saknar dig. ♥