Månad: mars 2014

Publicerat

Veckans Cruz: GOTHIKA

En bra spelad biroll kan ibland göra ett mer minnesvärt intryck en en medioker spelad huvudroll. Penelope Cruz insats som Chloe i Gothika är ett sådant exempel.

Jag minns Gothika som om det vore igår jag såg den första gången. Den var hyrd på videoaffären och jag skulle se den med en kompis. Vi tyckte båda den var bra, spännande, kanske till och med väldigt spännande men med tjugo minuter kvar av filmen ville den inte mer. Den la helt enkelt av.

Det här var 2004, långt före nedladdningspiraternas tid men på nåt sätt lyckades kompisen hitta slutet, hackigt och med svagt ljud och vi kunde se klart filmen. Jag har inte sett filmen sen dess men under dessa tio år har Penelope Cruz till och från hemsökt mig. Filmens början, den första scenen, när hon med lugg, ganska otvättat hår, sjaviga läppar och en till synes inkurant blick tittar in i kameran och berättar att hon har djävulen i sig, att den fyller upp henne inifrån. Hua. Jag får kalla kårar på insidan av underarmarna! Hon är otroligt intensiv.

När jag ser om filmen undrar jag vad det var jag tyckte var SÅ spännande sist. Jag mindes inte upplösningen alls men jag mindes många scener för övrigt och av den där suggestiva stämningen jag gillade så mycket känner jag inte mycket nu.

Jag tycker helt enkelt att filmens manusförfattare Sebastian Gutierrez (som även ligger bakom storfilmer som Women in trouble, Girl walks into the bar, Hotel Noir och min favvis Snakes on a plane) har sjabblat bort andra halvan av filmen. Det var ju öppet mål, det hade kunnat bli ett slut med en härlig twist a la Basic Instinct eller nåt riktigt skitläskigt men istället känns det som att filmen är just två delar där första halvan är toppen och andra halvan inte är det.

Penelope Cruz är däremot fortfarande förstklassig.

Publicerat

CAPTAIN AMERICA: THE WINTER SOLDIER

Captain America har aldrig varit någon riktig favoritseriehjälte för mig, han är inte Hulken om man så säger. Att det är Chris Evans som spelar honom på film, en av dom mest aurasvaga männen på planeten, gör inte saken bättre.

Första filmen tyckte jag ändå var helt okej när jag såg den även om den saknade en hel del humor och var (som så många filmer i denna genre) aningens för lång. Sen hände det en grej som gjorde att jag fick ett lite närmare band till Captain America än jag hade innan.

Jag fastnade nämligen i tullen på Heathrow i London iklädd en tröja med Captain Americas sköld över hela bröstet. Den gav utslag i metalldetektorn och jag blev eskorterad av vakter in i ett litet rum med metallbrits och helkroppsröntgenapparat och så var det bara att ta av sig alla kläderna. En halvtimme senare visade det sig att jag inte hade hemliga vapen insydda i BH:n eller nåt annat farligt insmugglat under huden, det var helt enkelt skölden som gjorde utslag. En kvinnlig flygplatsvakt skrattade och sa att skölden kanske fungerade även i verkligheten, att den var en ”hjälp” och jag har tänkt en del på det sen dess. Min strävan efter att bli min egen superhjälte kanske började på riktigt just där och då.

Nu har det gått 2,5 år sedan första filmen men Captain America har hunnit med ett inhopp i The Avengers där emellan. Superhjältefilmerna dimper ner som grodor från himlen och jag står med en hov och tar emot. Jag är av åsikten att även en dålig superhjältefilm är bättre än mycket annat och klagar inte det minsta på filmutgivningstempot även om just en uppföljare till Captain America: The First Avenger inte stod högst upp på min önskelista. Sen såg jag trailern på den här filmen och gjorde en handbromsvändning. Det såg bra ut. Riktigt bra.

Med facit i hand hade trailern rätt, Captain America: The Winter Soldier var riktigt bra! Det är ett helt annat tempo än i första filmen, musiken är pulshöjande och perfekt för ändamålet, det är en rappare dialog, det finns inbäddad humor, effekterna är jättebra och the bad guy, The Winter Soldier, är badass (nääästan) på det där no-mercy-sättet som Ivan Vanko var i Iron Man 2 eller Bane i The Dark Knight Rises. Det sistnämnda gör att filmen faktiskt blir riktigt spännande på sina ställen. Skådespelarmässigt är Scarlett Johansson och Samuel L Jackson stabila, Anthony Mackie är med lite för lite, Robert Redford gör det han ska och Chris Evans är en anabolaspännis med utstrålning i klass med en skiva Wasa Husman.

Jag fattar att det är så han ska vara, men den där babyhudsläta hyn ser photoshoppad ut, ja nästan plastig och sminkningen gör att hans ögon ser ännu mer ut som en död fisks. Sen har han den där grejen på huvudet som liknar skyddet Chelseas målvakt Petr Čech har för att undvika ännu en skallskada. Man kan väl säga att det är en vuxen variant av lekhjälm och många saker är den men cool är inte en av dom.

För att sammanfatta filmen med andra ord, jag blev serverad precis det jag förväntade mig och jag blev mätt och nöjd. 136 minuter är i längsta laget, slagsmålsscenerna medelst sköld hade kunnat kortas ner men jag kan inte säga att det blev långrandigt så det störde. Det var en underhållande och ytterst välgjord popcornaction som betygsmässigt får en stark trea men med en Captain America-tröja som lever sitt eget liv i min ägo avrundar jag uppåt. Jag friar hellre än fäller, precis som vakterna på Heathrow.

Sofia har också sett filmen. Friar eller fäller hon?

Publicerat

Svensk söndag: ÄNGLAR, FINNS DOM?

”Det är två saker man aldrig ska lita på: söta flickor och billiga väckarklockor.”

Sigge Fürsts rollfigur Bert Hagson kanske har en poäng men det är ett uttalande som känns fruktansvärt daterat. Jag menar, nu för tiden, vem använder en väckarklocka när det finns mobiltelefoner? Å andra sidan, vilken väckarklocka i världen litar man på en morgon som denna om man har en viktig – tidig – tid att passa och klockan ska ställas om? Sommartid, det är sommartid idag. Var det inte igår det var julafton?

På tal om daterade uttalanden. Vill man se en svensk film med över femtio år på nacken som inte känns daterad så är mitt råd att inte se film alls och det vore bra…dumt. Änglar finns dom är en ganska ytlig romantisk komedi som inte ska ses som någonting annat men ändå…att den kunde bli en sån SNACKIS när det begav sig känns helt obegripligt idag.

Christina Schollin och Jarl Kulle som Margareta Günter och Jan Froman kan vara ett av dom mest kända filmparen vi har i Sverige. Dom är superfina tillsammans, bedårande till och med och dom bjussade på sexscener som då ansågs brutalt vågade. Jag känner några äldre personer (en man och en kvinna) som rodnande berättat historien om hur dom satt på biografen och täckte ögonen med den broderade näsduken av bomull som alltid fanns i fickan. Det var andra tider då. Nu skulle inte ens en sjuåring höja på ögonbrynen.

För mig funkar inte riktigt det som ska vara ”roligt” i filmen. Jag tycker filmen är gullig och snygg rent estetiskt men historien fastnar inte hos mig. Det jag gillade allra mest var förtexterna. Musiken, molnen, typsnittet, känslan. När filmen var slut ”spolade” jag tillbaka och tittade på början igen. Det är några minuter som faktiskt känns moderna mitt i all retro.

Om man vill försöka ha koll på svensk film genom tiderna så är detta såklart en måste-film att se. Den var häpnadsväckande 1961, lite mindre så 2014 men ändå…..visst tusan är den charmig.

Publicerat

Tre om en: Okejrå, Matthew McConaughey HAR visat en hel del magrutor i sina dar. Också.

För första gången i Fiffis filmtajms historia föräras en skådespelare med hela TVÅ stycken Tre om en-inlägg.

Tidigare i veckan skrev jag om Matthew McConaughey och tre av hans mer seriösa skådespelarprestationer och samtidigt ifrågasatte jag detta tjatande om att han i många år ”bara” var en snygg kille som visade magrutorna och att han nu – plötsligt – är så bra. Nu när jag tittat/återsett några av hans mer lättsamma filmer får jag kanske ta tillbaka mitt ifrågasättande en smula eller helt enkelt radera ordet ”bara” i den förra meningen. Han var snygg, han visade visserligen magen men bra skådespelare, det har han alltid varit.

 

HEMMA BÄST (FAILURE TO LAUNCH, 2006)

Tripp (McConaughey) är 35 bast och bor hemma. Givetvis är han svinsnygg och supercharmig men bortskämd in absurdum. Han säljer segelbåtar, sportar med polarna och dejtar tjejer och när tjejerna kommer för nära, när dom blir intresserade på riktigt, vad gör han då? JO, han bjuder hem dom på ”hemmamatch”, givetvis med en inklampande förälder som grädde på moset, då slipper han mecket med att göra slut, tjejerna lägger benen på ryggen och drar alldeles självmant.

Men föräldrarna har fått nog. Tripp måste flytta, han måste växa upp. Tyvärr är dom ena supermesar och istället för att sätta hårt mot hårt anlitar dom ett ”proffs”, en konsult i konsten-att-få-vuxna-män-att-lämna-föräldrarnas-trygga-famn-branschen (ja precis, den lukrativa branschen). Proffset heter Paula (Sarah Jessica Parker) men det säger sig självt, hur lätt är det att vara proffs och vara i närheten av ett stomatolleende snygglo  hela dagarna?

Hemma bäst är en fånig liten film som klarar sig på rätt sida avgrunden om man gillar dess skådespelare. Jag gillar Matthew McConaughey, jag gillar Sarah Jessica Parker, jag gillar Bradley Cooper, Justin Bartha och Kathy Bates. Zooey Deschanel är också med och jag känner hur jag ifrågasätter henne mer och mer efter The Happening. Är hon verkligen en bra skådespelare eller har hon bara haft tur och hamnat helt rätt i (500) Days of summer och New Girl? Hmmmm. Tål att tänkas på.

Filmen:

Magrutemängd:

 

 

 

 

 

 

SURFER, DUDE (2008)

För alla oss som är  Marty Hart och Rust Cohle-sakniga nu när True Detective säsong 1 är över är Surfer, dude lite av ett läkande plåster. Fast plåster förresten, det är mer som att ha varit storrökare i tjugo år och hux flux tvingas sluta för att sen se ljuset i ett paket chokladcigaretter.

Föga överraskande handlar filmen om en svinsnygg, supercharmig surfare med stomatolleende och solslingat krulligt halvlångt hår vid namn Steve (McConaughey). Steve har länge varit sponsrad med brädor och grejer men när sponsorerna försvinner tvingas han fundera en aning på livet….surfing….sig själv….surfing….en TV-såpa och…surfing.

Den här filmen var verkligen inte speciellt kul, inte heller speciellt bra eller underhållande. Det är Matthew McConaugheys kropp som är huvudrollen, den och hans bredrandiga knälånga badshorts och hur trevlig han än är att titta på så räcker det liksom inte för en hel film. Det räcker i fem minuter – max.

Det som gjorde min dag var scenerna med Steve och hans kompis Jack Mayweather (Woody Harrelson). Jag vill så gärna tänka att det är Rust och Marty många år innan dom jobbade tillsammans nånstans i Louisiana och livets hårda skola gjort dom aningens trubbigare.

 

 

 

 

 

 

Filmen:

Magrutemängd:

 

 

(han är typ tröjlös hela filmen igenom)

 

 

 

 

HUR MAN BLIR AV MED EN KILLE PÅ 10 DAGAR (2003)

Andie Anderson (Kate Hudson) jobbar på ett glassigt tjejmagasin och drömmer om att slippa skriva om ytliga skönhetstips. Ben Barry (McConaughey) jobbar på en reklambyrå och drömmer om att få ett diamantföretag som sin egen kund.

För att göra en lång historia kort: Andie ska skriva ett reportage om hur man gör för att skrämma bort en kille, vad ska man inte göra och inte säga? Hon ska få en kille intresserad och sedan få honom att dumpa henne inom tio dagar. Ben å andra sidan, han ska göra precis tvärtom. Hans chef utmanade honom. För att få chans på diamantklienten har han tio dagar på sig att träffa en tjej och få henne så pass förälskad i honom att hon följer med på firma-diamantfesten om tio dagar – OCH hon ska erkänna att hon gillar honom!

Neeeeeeej,  det är inte en spoiler, men Andie och Ben springer på varandra. Dom dejtar/träffas/hänger/umgås eller vad det nu är dom gör och att dom båda helt ovetandes lurar varandra är själva plotten.

Gillar man Kate Hudson och Matthew McConaughey kan man inte göra annat än att gilla den här filmen. Det är en Kate-och-Matthew-uppvisning. Jättemysig. Jättekul. Härlig på alla sätt och vis. Dom är svinsnygga och supercharmiga och har stomatolleende och passar ihop som blöta pusselbitar doppade i strösocker.

Filmen:

Magrutemängd:

 

 

Sammanfattningsvis så har alltså mängden magrutescener/speltid med bar överkropp inte det minsta med filmens kvalité att göra. Som om nån vore förvånad?

Sugen på att läsa mer om Matthew? Här är länkar till andra filmer med honom som jag redan skrivit om: Dallas Buyers Club, Mud, Killer Joe, Magic Mike, Flickvänner från förr,  The Wolf of Wall Street, Tiptoes, The Paperboy, Juryn – A time to kill, Sahara, Frailty, Lone Star, The Lincoln Lawyer och True Detective.

Publicerat

SAW IV

En sån hardcorestart! Wiiiiihhhaaaa!

Äckligt, kolsvart, blodigt och väldigt snyggt gjort. Jigsaw är död och ska obduceras. Det sågas, stämjärnas (stämhjärnas…haha…häpp!), grötas och skärs. Läkarna gör sitt jobb och hittar nåt som är tokfel i hjärnan på Jigsaw (nähä?), nåt instoppat, nåt mekaniskt, nåt som inte borde vara där. Nåt inspelningsbart, nåt det pratas ur, nån som vill berätta att han fortfarande vill spela ett spel.

Alltså, det är nåt med den här filmen som tilltalar mig mer nu än när jag såg den förra gången. Jag tycker den känns otroligt påkostad, smartare än både tvåan och trean, bra skådespelare och klafsig nåt så in i helvete!

Filmen förlorar en del på klippningen, det hoppas friskt mellan olika scener och olika flashbacks där det förklaras hur det kommer sig att Jigsaw blev en mördare och samtidigt letar polisen Rigg efter den som följer i Jigsaws fotspår. Det känns nästan mer som en musikvideo i klipptempot än en film.

Men ändå, jag gillart. Även om det aldrig blir spännande så är det förstklassig tortyrporr och för oss som gillar sånt är det här ett smörgåsbord.

Originaltitel: Saw IV

Produktionsår: 2007

Regissör: Darren Lynn Bousman

Manus: Thomas Fenton, Marcus Dunstan och Patrick Melton

Budget: Ca 10 miljoner dollar

Bodycount: 8 döda

Mest kreativa scen: Inledningen. Ät inte något samtidigt som du ser den och ät definitivt inte kött. Det gjorde jag. Charktallrik. Orutinerat.

.

 

 

.

Publicerat

Fredagsfemman # 112

5. Den första vadå?

I onsdags hade den andra Captain America-filmen premiär, den som i resten av världen heter Captain America: The Winter Soldier men som i Sverige fått titeln Captain America: The Return of the First Avenger. Är det bara jag eller finns det nån mer som tycker detta blir aningens för övertydligt? Jag får lite samma känsla som av radioprogrammet Klartext, nyheter på lätt svenska, som om nån bestämt sig för att det är nåt viktigt vi riskerar att inte förstå om originaltiteln behålls. Ett tips. Vi förstår.

.

.

.

4. Film av Fjärilseffekten?

Att Karin Alvtegens böcker inte redan blivit filmer fortsätter vara en gåta för mig. Nu har jag läst ut hennes nyaste bok Fjärilseffekten och detsamma gäller den. En otroligt välskriven berättelse. Och hennes morfars syster var Astrid Lindgren, bara en sån sak!

.

.

.

3. Svenskar i Indien

Jag som väldigt sällan, ja i princip aldrig, följer TV-serier på reklamkanaler har hamnat i nåt slags udda men ändå behagligt soffpotatisläge där jag hittar mig själv i soffan på tisdagkvällar SKRATTANDES åt en humorserie som inkluderar reklamavbrott. Jättebästisar med Johan Glans och David Batra är verkligen jättekul.

.

.

.

2. En amerikan i Sverige

Det värsta med punkt 2 är att jag intagit samma skrattande soffläge som i punkt 3 fast på fredagkvällarna OCH framför samma TV-kanal. Welcome to Sweden är en humorserie som känns väldigt amerikansk sett till känsla och tajming och den liknar ingen annan svensk serie (i alla fall ingen som jag kan komma på). Josephine Bornebusch träffade sin kille, Greg Poehler, i USA och nu har dom flyttat till Sverige. Det spelas på kulturkrockar såklart men det är knivskarpt gjort och framförallt är det härligt att se Claes Månsson som snäll pappa och Lena Olin som mycket bitsk morsa.

.

.

.

1. Klockrena roadtrips X 2

Okejokejokejokej, jag erkänner. Jag sitter bänkad framför TV:n även på torsdagkvällar när Christine Meltzer och Carina Berg bilar genom USA och på måndagkvällar när Filip & Fredrik gör detsamma i La Bamba. Dessa båda program är otroligt lika vid första anblicken men skiljer sig rätt mycket åt om man ids analysera en smula. Promillehalten är dessutom betydligt lägre hos tjejerna. Är det nåt bra jag missat på onsdagkvällarna?

Publicerat

THE CONGRESS

Det finns få saker inom populärkulturen som provocerar mig mer än dåligt tecknad film.

Jag kan fanimej känna hjärnans innanmäte självantända när jag zappar in på Barnkanalen eller Nickelodeon och det bjuds på animerat barnvakteri i form av löpande-band-datagjorda filmer som är så enahanda och pundiga att föräldrar som låter sina barn titta på skiten får skylla sig själva när den hemska nyheten sjunker in: dom har medvetet sett till att uppfostra sina barn med extremt dålig smak.

Samtidigt kastar jag sten i glashus, jag vet det. Jag själv gör business på att teckna som en fyraåring. Ingen kan säga att det är stor konst men det är min konst och jag är skönt jävig i den frågan. Hur som helst så väcker The Congress vissa frågor hos mig och tyvärr är dom flera sjömil ytligare än dom filmens regissör Ari Folman och Stanislaw Lem (som skrev boken filmen är baserad på) vill få fram. Fast det ena behöver kanske inte utesluta det andra?

Robin Wright spelar Robin Wright. Hon är 45 år, får roller fortfarande men kanske inte dom största eller mest välbetalda. Hon bor i en flyghangar tillsammans med dottern Sarah (Sami Gayle) och sonen Aaron (Kodi Smit-McPhee) som lider av en sjukdom som kommer göra honom både döv och blind. Robins agent (Harvey Keitel) vill att hon ska göra det enda rätta, låna ut sin kropp och sina uttryck till filmbolaget som ska scanna henne, mata in mätningarna i en dator och på så sätt göra henne odödlig, för evigt ung och ge henne perfekta roller foreverandever som en datoranimerad version av sig själv. Robin vill inte. Hon vägrar. Al (Keitel) tjatar. Filmbolagsdirektören (Danny Huston) tjatar. Robin vägrar. Det tjatas lite till och till slut ger Robin med sig.

Här bränner det till i filmen, frågeställningen är riktigt intressant. Robin vill inte ställa upp på att sälja sin kropp och sitt yrkesliv på det här sättet, hon vill ha full kontroll och välja sina roller själv. Al spolar ner alla hennes argument i toaletten för vilken skådespelande kvinna i Hollywood bestämmer egentligen helt själv över sitt liv och sin kropp?

Den här delen av filmen har stoft som räcker till en hel film men det är över halva speltiden kvar. Var ska filmen ta vägen? Jag satt i biosalongen och hade ingen aning ö-v-e-r-h-u-v-u-d-t-a-g-e-t. Den första halvan av enastående spelfilm (stark fyra i betyg) blir efter halva tiden en psykadelisk och framförallt FULT animerad film. Jag kan inte säga att den delen av filmen är dålig om jag ser till handlingen men jag har svårt för animationerna. Jag blir trött. Filmen är seg. Det händer inte så mycket. Eller jo, det händer en hel del, det är som att bevittna en LSD-tripp, en SOVANDE LSD-tripp.

Om jag ska försöka mig på att summera filmen så känns den mer annorlunda än fantastisk, mer tänkvärd än min hjärna kan ta in och Robin Wright är underbar. Det är dessutom en film som bör ses på bio. Hade jag sett den hemma hade jag aldrig i livet lyckats vara så koncentrerad som filmen kräver.

Jag såg filmen tillsammans med Jojjenito och Har du inte sett den-Johan på invigningen av festivalen Monsters of film i höstas. Det var lääängesedan.

Publicerat

Hur viktigt är det att sätta betyg på film?

”Vad tyckte du om filmen på en skala?”

Hur många gånger har man inte hört det i en biograf, ibland redan innan eftertexterna börjat rulla.

”Vad ger du filmen mellan 1 och 5?”. Så säger jag alltid till mina barn, alltid när vi sett en film tillsammans. Jag tänker inte ens på att jag frågar längre och frågan är om dom tänker på att dom svarar.

Varför är vi så många som sätter betyg på filmer vi ser? Alla har ju inte filmbloggar men många sätter betyg på Filmtipset, på Imdb, i egna anteckningsböcker eller för sig själva i skallen. Varför känns det så viktigt att gradera en filmupplevelse? Eller ÄR det ens viktigt? Ja, för mig är det det. För mig är det viktigt både att själv sätta ett betyg och att se ett betyg när jag läser recensioner hos andra. Hur bra en text än är skriven så känns det som att det fattas nåt om ett betyg inte finns med som ”slutkläm”.

Det händer att jag skumläser recensioner, ibland på grund av tidsbrist, ibland på grund av att filmen känns mindre intressant, men scrollar jag med blicken och ser ett betyg som förvånar mig (kan vara både högre eller lägre än jag trott) så går jag alltid tillbaka och läser hela texten ordentligt hur lite tid jag än har eller vilken film det än är. Betyget spelar roll. Alltså, BETYGET spelar roll, inte alltid valören på detsamma.

Under en paneldebatt på Malmö Filmdagar diskuterades det här med betyg och en filmrecensent på en av landets största morgontidningar (tror det var Helena Lindblad på DN men jag kan minnas fel) berättade att medarbetarna varit väldigt negativa till att börja sätta betyg på film och stretade emot in i det längsta. Det drogs även paralleller till andra konstformer, varför just film ska betygssättas när det inte görs med litteratur eller konst.

I sak förstår jag tanken men istället för att inte betygssätta film, varför inte börja sätta betyg på böcker och konstutställningar? Krogshower, musikaler och teateruppsättningar blir betygssatta, det är också konst. Nuförtiden sätter dom allra flesta tidningar filmbetyg så egentligen är betygens vara-eller-inte-vara en icke-fråga men det var intressant att höra hur yrkesrecensenter resonerade. Att flera tidningar infört betaltjänster (Aftonbladet, DN) som gör att man ibland inte kan läsa hela recensioner eller se betygen om man ”snikläser” måste betyda att betygen i sig faktiskt ses som ett mervärde, som ett dragplåster, att det är det folk vill se. Att ”bara” läsa en text räcker inte.

Jag började betygssätta film 1986. Jag har alltid använt mig av skalan 1-5 där 1 är bajs, 2 är okej men kanske inget jag skulle tipsa andra om, 3 är bra, 4 är riktigt bra (en film jag gärna ser om) och 5 är superduper. Nån enstaka gång har skalan utökats med ”det lipande ufomonstret” (dvs filmer som inte förtjänar betyg alls, se exempel) samt i ett endaste fall betyget 6/5 (Det stora blå). Det här är mitt sätt att se på mina betyg och följer man min blogg tror jag man har rätt bra koll på vad just mina betyg står för.

Det är just det, betygssättning är väldigt personligt och det finns inga lagar och regler, inga andra än dom man själv sätter upp. Hur man jämför, om man ger betyg med hjärnan eller magen (eller både och), om andras betyg på samma film spelar in eller inte, om man enbart väljer att betygssätta och skriva om filmer man gillar eller om man skriver sin åsikt om allt man ser, om man är givmild eller snål.

För mig är det en av de coolaste grejerna med att hitta/läsa/följa mina favoritrecensenter/filmbloggare, jag vet vad en 2:a för Sofia betyder i min betygsvärld och det är inte detsamma som när Johan eller Henke ger en film samma betyg. Men det är okej. Jag lär mig. Jag lär mig vilka som har liknande smak som jag och vilka som har diametralt motsatt och bådadera är okej, båda sorterna skänker läsvärde. Betygen gör det bara lättare att definiera skillnaderna.

Filmbetyg är inte matematik, det finns inget facit, det finns bara tyck och smak och sånt kan inte mätas. Ändå är det viktigt att nånstans försöka, tycker jag.

Hur tycker du? Spelar betygen någon roll, bryr du dig? Vad läser du helst själv, rena filmrecensioner utan betyg eller sådana med? Börjar du titta på betyget och sen läser texten eller gör du tvärtom? Du kanske bara kollar betyget?

Flmr-Steffo skriver även han om betyg idag. Hoppa in till honom och läs hans infallsvinkel. David tycker helt tvärtemot och det är intressant det med.

Publicerat

Tre om en: Det är mycket Matthew McConaughey nu och här kommer ännu mer

TRUE DETECTIVE (TV-serie, regi Nic Pizzolatto, 2014)

Det är klart, GIVETVIS tar jag med True Detective när det nu ska frossas lite i Matthew McConaughey! Jag struntar en hel hög i att det inte är en film, det här är åtta timmars högkvalitativ filmisk underhållning och det är min blogg, alltså bestämmer jag (tänk så smidigt va?).

Dom två egensinniga detektiverna Marty Hart (Woody Harrelson) och Rust Cohle (Matthew McConaughey) ska gemensamt försöka lösa mysteriet med en brutalt mördad ung flicka i Louisiana.

Själva huvudplotten är inget nytt under solen, serien däremot är. Historien berättas långsamt och metodiskt i parallella tidslinjer och sakta sakta lär vi känna detektiverna, deras familjer och liv. Martys fru (Michelle Monaghan, hur bra är hon inte???) har det inte alltför lätt med sin äkta man och att Rust till en början känns lite inbunden och ”speciell” är bara toppen på isberget.

Nu är första säsongen till ända och om jag bara visste vem jag skulle mejlbomba med min önskan att Detective Loki från Prisoners skulle få en roll till säsong två. Jag skulle antagligen mejla sönder datorn så det är nog lika bra att jag inte vet.

Jag förstår att alla som inte sett True Detective tycker att den är alldeles sönderhyllad, att den är upphaussad till nåt slags åttonde underverk och att det knappt är nån idé att se serien, den kan ändå aldrig bli lika bra som ”alla säger”. Inte? Ge den en chans. Om du hyser dom allra minsta varma känslor för Matthew McConaughey och/eller Woody Harrelson som skådespelare är det anledning nog. Matthew McConaughey fick en Oscar för sin rollprestation i Dallas Buyers Club. Hans skådespeleri där är ingenting jämfört med i True Detective. Ingenting. Alltså på riktigt ingenting alls.

Jag har inte tänkt på en TV-serie såhär mycket sen jag såg Twin Peaks och det var nästan tjugofem år sedan. True Detective  gäckar mig, den utmanar min hjärna och jag älskar det! Vill du läsa mer om serien så har även Henke skrivit om den.

 

 

 

LONE STAR (Regi John Sayles, 1996)

Under en lunch med filmspanar-Joel pratade vi om True Detective (som han inte sett) och han tipsade om filmen Lone Star som – på pappret – hade en lite liknande historia och dessutom Matthew McConaughey i rollistan. Jag blev såklart jättenyfiken på vad det var för film och ett par dagar senare var den sedd.

Ett kranium och en sheriffstjärna hittas nedgrävda mellan kaktusarna i öknen nånstans i Texas och den nuvarande sheriffen Sam Deeds (Chris Cooper) luskar i mysteriet. Det är inte helt lätt, kraniet är nämligen inte pinfärskt direkt, det har legat där i många många år.

Mannen som kraniet troligen tillhör är Charlie Wade (Kris Kristofferson). Han var stans mindre trevliga sheriff i mitten på femtiotalet, en man som följde sina egna påhittade lagar och regler och sköt folk när det passade. Wades vicesheriff när det begav sig hette Buddy Deeds (Matthew McConaughey) och när Charlie Wade dödades blev det han som fick ta över jobbet. Nu är det alltså Buddys son Sam som håller i spakarna.

Precis som i alla John Sayles filmer så kan tempot beskrivas som ”småhalta myrsteg”. Det här är en man som vill berätta en historia på sitt sätt och han skiter en hel hög i om du orkar följa med på färden eller inte. Men orkar man, står man ut med det saktfärdiga får man ofta valuta för både tid och pengar. Så också här kan jag tycka även om det inte bjussas på nån twist eller slutstrid eller nåt av bestående värde egentligen. Det är mest lite småputtrigt filmen igenom, sen är den slut och man går vidare med sitt liv precis som Sam Deeds går vidare med sitt.

Matthew McConaughey har ingen stor roll i filmen men han gör intryck, han fastnar och nej, han visar inte magen. Han visar faktiskt inte magen i ALLA filmer han gjorde innan 2011 även om många envist hävdar just det.

 

 

 

FRAILTY (Regi Bill Paxton, 2001)

FBI-agenten Wesley Doyle (Powers Boothe) har länge försökt hitta en mördare som går under namnet Guds hand-mördaren. Bestialiska mord, många sådana, men hittills har lösningen varit långt borta.

Så en dag sitter en man vid namn Fenton Meiks (Matthew McConaughey) på hans kontor och det han är där för att berätta omkullkastar allt för agent Doyle. Fenton vet nämligen vem mördaren är och det han berättar går långt tillbaka i tiden, då när Fenton var en liten pojk, bodde med sin bror Adam och sin pappa (Bill Paxton) och pappan började se demoner i människor – och döda dessa.

Ju mer jag tänker efter ju fånigare känns det där ältandet om att Matthew McConaughey ”bara” var en snygg sixpackkille förr, ”bara” gjorde romcoms och nu – hux flux – är en otroligt begåvad skådespelare. Det är ju inte sant. Jo, det är det sant att det var romcomfilmerna många såg, varken den här filmen eller Lone Star kan med all välvilja i världen ses som ”storfilmer” (eller flera av dom andra filmerna han gjort som inte har en snygg kvinnlig motspelerska) men att säga att det är först nu som han visar att han ”faktiskt kan agera” är rena rama dumheterna. Han har alltid kunnat agera, med eller utan uppvisande av magrutor. Vad hos honom man fokuserat på själv är en annan sak.

 

Sugen på att läsa mer om Matthew? Här är länkar till andra filmer med honom som jag redan skrivit om: Dallas Buyers Club, Mud, Killer Joe, Magic Mike, Flickvänner från förr,  The Wolf of Wall Street, Tiptoes, The Paperboy, Juryn – A time to kill, Sahara och The Lincoln Lawyer (och det är fullt möjligt att det skrivs om magrutor i en eller annan av dessa texter, jag tänker inte svära mig fri från det)

Publicerat

Veckans Cruz: THE COUNSELOR

Läser jag fort på filmaffischen ser jag bara ordet DIADEM.

Weird.

Å andra sidan är ett ord som diadem lika förklarande för vad den här filmen handlar om som vilket annat random ord som helst. Nagelsvamp. Tryckkokare. Hallongrotta. Det är en redigt underlig film det här. Alltså, på riktigt, den är jättekonstig. Så många stora namn på samma plats, både framför och bakom kameran, men vad hjälper det?

Den här historien är mer lövtunn än riktigt billigt toapapper, sånt papper som smälter av lite kiss. Jag undrar om Cormac McCarthy kluddat några rader på en servett eller nåt, knögglat ihop den och gett den till Ridley Scott på nån blöt fest.

”Kom igen Riddan, vi gör en film. Kom igen, jag är över åtti och du kommer aldrig få till den där uppföljaren till Alie…. Prometheus, let´s do it! Vi lurar av filmbolaget en massa stålar, tar in snygglot Fassbender och den där hetlevrade, vad heter hon…Penelope, ja vi kan ta hennes gubbe också men vi måste ha nån mer som är snygg nästan utan kläder och med en stor svinful fläck-tatuering på hela ryggen. Cameron Diaz tackar aldrig nej va? Och Brad Pitt ska vi ha! BRADDAN och RIDDAN, kom igeeeeen.”

I min hjärna var det så det gick till när Cormac och Ridley slog sina huvuden ihop och krystade ut det dödfödda foster som döptes till The Counselor.

Det finns dock tre personer som klarar sig med äran i behåll. Michael Fassbender gör det han ska, Brad Pitt gör det han ska och Penelope Cruz gör det hon ska. Konvulsionerna lägger sig en aning när dom är i bild men förutom dessa tre, ASSÅ VAD FAN ÄÄÄÄÄ DET HÄR??

[Ett eller två L i Counselor? Det verkar vara lite olika varhelst jag tittar. Det står med ett L på Imdb, två L på affischen. Weird, precis som filmen i sig. ]

 

Publicerat

Svensk söndag: JULIE

.

.

.

Det diskuteras – med rätta – hur viktigt det är att procentandelen kvinnliga regissörer ökas både i filmproduktionerna i Sverige och i övriga världen. Det jag ibland kan känna glöms bort är att lika lite som kvalité kan mätas i Bechdeltest, lika lite säger könet på filmens regissör något om filmens existensberättigande. Blir en film regisserad av en kvinna per automatik intressantare än om den regisserats av en man? Blir den viktigare?

Oavsett namn och kön på regissören av denna film så kan jag inte hitta någon som helst mening med att den fick en enda krona i produktionsstöd. Oavsett namn och kön på regissören så undrar jag hur många som gick och såg filmen på bio. Hur många har hyrt den, köpt den?

En snabb koll i SFI´s biobesöksstatistik från mars 2013 (Julie hade biopremiär 1 mars) visar att filmen hade 595 betalande första månaden. Drygt 50000 kr i intäkter alltså. Det kan knappast ses som bra. Min följdfråga känns tämligen befogad: hur i hela friden kunde denna film få ett produktionsstöd från SFI på FYRA MILJONER KRONOR?

Jag kunde inte sluta tänka på detta så jag gjorde slag i saken och mejlade mina frågor till den ansvarige filmkonsulenten på SFI Suzanne Glansborg. Jag undrade hur hon hade tänkt, hur resonemanget gick när filmer som Julie får stöd. Jag förstår att många filmer inte ses som plusaffärer, att alla filmer inte måste bli publiksuccéer för att få en chans att bli till men ändå….Julie….hur är det möjligt? Hade filmen fått se dagens ljus om regissören inte hetat Helena Bergström?

Jag hade så gärna velat få några svar men då jag skickade mejlet 6:e december bör jag nog ge upp nu. Jag tror att mitt mejl hamnat i Suzannes papperskorg. På samma ställe fast hos mig hamnade den här filmen.

Publicerat

THE GRAND BUDAPEST HOTEL

Räknar man in dagens film har Wes Anderson gjort åtta långfilmer. Jag har sett sex-och-en-halv. Jag har sett The Royal Tenenbaums, Rushmore,  The life aquatic with Steve Zissou, The Darjeeling Limited, Fantastic Mr Fox och jag försökte å försökte å försökte se Moonrise Kingdom innan jag till slut gav upp.

Mitt medelbetyg på dessa filmer (Moonrise Kingdom exkluderad eftersom jag inte kan betygssätta en film jag inte sett klart) är 1,8.

Det är med denna insikt i bagaget som jag begav mig till biografen igår för att se The Grand Budapest Hotel på premiärdagen. Man kan säga att förväntningarna var så låga att dom gick att skrapa bort från skosulan med blott en flisa av en lillfingernagel.

Jag kände en väldig önskan att få se filmen ifred utan störande moment så jag valde en dagtidsvisning samt platsen längst bak, längst in. Nu visade det sig att det inte riktigt hjälpte då i princip hela biografen fylldes av pensionärer men jag tyckte ändå om känslan av att vara inkognito, placerad in the dark spot, lite bortglömd, bakom, inträngd i hörnet.

Filmen börjar och jag tänker ganska direkt ”vad håller jag på med?”-tanken och jag fortsätter med ”vad fan gör jag här?”. Sen kommer mina sedvanliga funderingar kring Wes Anderson och hans filmiska estetik, det är så SNYGGT att jag blir tokig i huvudet. Det är dockskåpsvackert, det är en fröjd för ögat för en färgfascist som jag, varenda scen är som en tavla jag gärna skulle ha på väggen – men – det berör mig inte ett skit.

Sen kommer klonket. Det säger banne mig så. KLONK.

Jag fattar plötsligt varför jag stör mig. Alla färger, alla mönster, all inredning, all komposition, all scenografi gör att jag fortfarande är kvar på jobbet. Jag håller på med sånt hela dagarna och när hjärnan upplever allt detta tror den att den måste memorera allt, att jag måste lära mig nåt, att jag ska prestera, att jag är hos en kund och ska färgsätta deras villa som ett rosa ungerskt hotell eller nåt och att mina sinnen måste vara hyperalerta. Så jag tar ett kort snack med mig själv, ber mig lägga av, får mig att inse att jag är ledig, att jag inte jobbar, att det här bara är förströelse och då….DÅ släpper det.

Jag tittar på berättelsen om hotellmanagern Gustave H (Ralph Fiennes) och hans förtrogne lobby-boy  Zero (Tony Revolori) berättad av Mr Moustafa (F. Murray Abraham som visar sig vara Zero modell äldre) för en mustaschprydd författare (Jude Law) och jag märker att insidan av huden reagerar sådär som den kan göra när man ser en film som är riktigt bra. Det liksom plirrar. Det känns som om hela kroppen lever. Det är hundra procent mys.

Jag tycker om den här filmen på ett sätt som jag aldrig förut tyckt om en Wes Anderson-film. Jag har ju inte tyckt om dom alls. Tvärtom. Men det är som att allt i The Grand Budapest Hotel är perfektion, inte bara det visuella. Manuset är bra, musiken är bra, tempot är bra, skådespelarna är överlag bra och framförallt – Ralph Fiennes i huvudrollen är p-e-r-f-e-k-t. Torr som fnöske artikulerar han det välskrivna manuset och han har en komisk tajming jag inte trodde honom om.

Det suckades en hel del i salongen och framför allt klagades det när eftertexterna rullade. Jag hörde ord som ”bortkastat”, ”tråkig” och ”intetsägande”. Jag hörde svordomar. Gällde det någon av dom andra Wes Anderson-filmerna hade jag hållit med men nu gör jag inte det. Jag håller inte med alls.

Jag tycker att det här utan motstycke är den bästa Wes Anderson-filmen jag sett och det är en film jag skulle vilja se om. Det är också ett bevis för att det är dumt att avstå från att se en film enbart baserad på någon filmmakares/skådespelares gamla meriter eller på sina egna fördomar. Ibland får man nämligen äta upp dom och jävlarimej vad det smakar gott.

 

Publicerat

SAW III

GOSSE! Det här är inget för kräsmagade!

Det kändes som att Saw började i enkel skala med visserligen ögonbrynshöjande äckliga scener men kanske inte så många. I Saw 2 la racerbilen i tvåan och gasade på som tusan för att komma upp i fart. Mer blod, mer gore, mer slaffs. Men i tredje filmen är det som att bilen tagit sig från tättbebyggt område och kör rätt upp på motorvägen. Det tjuter i växellådan och tredje växeln hoppas över, det blir fyran direkt.

Det är väldigt mycket närbilder på sargade kroppsdelar, väldigt mycket blod, väldigt mycket frätande/sprickande/töjande/söndertrasande och jag vet att Saw III har jämförts med Hostel just i tortyrporrhänseende och jag kan förstå jämförelsen även om jag personligen tycker att Hostel bjussar på en oöverträffad vidrig stämning, något egentligen samtliga Saw-filmer utom den första saknar.

Jigsaw lever även om det är knappt och den leksugne cancerpatienten kidnappar läkaren Lynn för att hålla honom vid liv. I Amanda (Shawnee Smith) har Jigsaw en högst kompetent lärling,  å ena sidan är hon minst lika rubbad i skallen som Jigsaw själv, å andra sidan skiner skymten av ett samvete igenom. Amanda lyckas få Lynn att utföra en hjärnoperation på Jigsaw och det är nåt som verkligen gör sig på rörlig bild i en film som denna. Samtidigt är en pappa vid namn Jeff ute på minerad mark när han får chans att hämnas sin sons död på sedvanliga mer eller mindre dödliga Saw-uppdrag. Oftast mer.

Jag mindes denna tredje film som sämre än tvåan men vid en omtitt känner jag att dom nog får byta plats. Båda filmerna landar på samma betyg men det är inte bara i helvetet det finns grader, det gäller även betyg 3.

Originaltitel: Saw III

Produktionsår: 2006

Regissör: Darren Lynn Bousman

Manus: Leigh Whannell och James Wan (samma som första Saw)

Budget: Ca 10 miljoner dollar

Bodycount: 9 döda

Mest kreativa scen: Tjejen som får huden avsliten. Svårt att inte känna svedan…

.

 

 

.

Publicerat

BLACKFISH

När en dokumentärfilm är som allra bäst lär den mig nåt om ett ämne jag sedan innan varit föga intresserad och/eller insatt i.

När en dokumentärfilm är som allra bäst håller den mig i ett skruvstäd av koncentration från början till slut och det genom att egentligen inte göra annat än att berätta en historia på ett lättbegripligt och visuellt vägvinnande vis.

När en dokumentärfilm är som allra bäst får den mig att känna, sådär så insidan nästan sprängs. Den får mig att ifrågasätta, att uppröras och att – i detta fallet – lova mig själv att ALDRIG sätta min fot på Sea World.

Blackfish handlar i allmänhet om konsekvenserna av att hålla späckhuggare i fångenskap och i synnerhet om späckhuggaren Tilikum som genom åren dödat tre av sina tränare. Dessa olyckor har tystats ner och information har förvanskats, rapporterna har mest handlat om att tränarna ifråga agerat fel. Samtidigt, vadå tränare. Hur tränar man späckhuggare, jättedjur, åtta meter långa och fyra ton tunga och hur håller man dom lugna och fina när man separerar mammor från sina barn och låser in hannarna i små burar över natten?

Hade jag varit en kändis och späckhuggarfrågan hade varit en het potatis hade det stått FIFFI RASAR på löpsedlarna. För det gör jag. Jag rasar. Jag är svinförbannad och jätteledsen och samtidigt väldigt glad att jag såg denna film. Det retar mig dessutom till bristningsgränsen att den inte blev oscarsnominerad i år för Bästa dokumentär. Det kan inte bero på något annat än inrikespolitik och en otroligt feg oscarsjury men störande är det hur som helst.

Nu har jag bara en stilla önskan och det är att ALLA ser Blackfish. Som dokumentärfilm är den nämligen helt fulländad. Lägg därtill vetskapen om att jag har väldigt svårt för djur, alla djur, i alla situationer. Trots detta, det blir inte bättre och mer gripande än såhär.

Litar du inte på min åsikt, klicka in hos Jojjenito eller Movies-Noir, dom har också sett Blackfish. Och sen, kom igen, se filmen! Den finns på Netflix.