Månad: mars 2014

Publicerat

TOMMY

Jag tror att dom allra flesta människor kan kategoriseras i något av dessa fack:

1. Dom som är pro perfektionism och som alltid avslutar ett påbörjat projekt även om det är onödigt eller supertråkigt

eller

2. Dom som hellre gör fort men fel, som gärna drar igång sånt som känns kul för stunden men som ofta tröttnar halvvägs och sen låter idén rinna ut i sanden – dock utan tillstymmelse till skuldkänslor, nästa balla idé är ju redan på G.

Det är klart att det finns grader i dessa kategoriseringar och att många kan känna igen sig både i 1 och 2 men jag tror att dom allra flesta ändå som människotyp i grunden är antingen det ena eller det andra. Jag vet vilken kategori jag är, jag vet också vilken jag tror att merparten av människorna bakom filmen Tommy är  – och nej, det är inte samma.

Om folket bakom denna film enbart hade tillhört kategori 1 hade manuset varit oklanderligt skrivet, eventuellt logiska luckor hade varit igentäppta med finess, klippningen hade skötts smart och effektivt, det hade gått att känna sympati för någon av huvudkaraktärerna och handlingen hade varit förståelig utan att för den skull vara banal.

Men nu tror jag inte att Tommy-folket tillhör kategori 1, jag tror dom är 2:or. Jag tror dom har velat göra en film nåt så ininordens mycket, jag tror att det har varit tjofaderittan-svinkul-på-jobbet, jag tror dom varit tillräckligt nöjda med manuset, fått ihop tillräckligt med pengar, känt sig mer än nöjda med skådespelarna och litat på att dom sköter sina jobb och lyckas fylla i det som saknas i manus och jag tror att det var superkul att dra igång projektet, jag tror att slutprodukten lockade nåt grymt och jag tror att dom är medvetna om att det saknas en hel del parametrar däremellan men att det inte spelar nån större roll om hundra år.

Tommy var mars månads filmspanarfilm. Jimmy valde den och jag tycker det var ett bra val både innan och nu när filmen är sedd. Jag gillar att Filmspanarna ser svensk film ibland, det händer inte så ofta, Tommy är vår andra svenska film på två år. Det som är lite synd är att Tommy inte var någon jättebra film och att svensk-film-motståndarna får vatten på sin kvarn. Tommy är dock inte en svag film på dom sedvanliga svensk-film-sätten (stolpig dialog, teatraliskt överspel) utan på ett nytt sätt: den är liksom inte klar.

Filmen känns helt ofullständig. Jag förstår inte riktigt att den släppts igenom, att den blivit ”godkänd” av dom som bestämmer. Den är som en stor bit torskfilé som kokats flera minuter för kort tid men som ändå serveras till middag. Det funkar ju inte. Det är inte gott. Visst, det är ätbart, man blir inte sjuk men det stockar sig i halsen när man ser det råa innanmätet och det retar en att den inte fått koka klart, det hade ju bara tagit en liiiten stund till och då – faktiskt – kunnat bli en riktigt god måltid.

Det jag gillar med filmen är Moa Gammel och Lykke Li Zachrissons närvaro, Ola Rapace rädda ögon fast han spelar tuffis, spisscenen samt musiken. Ja, det var väl i stort sett allt.

 

.

.

Vad tyckte mina filmspanarkompisar om filmen? Klicka dig in hos dom så får du se. Sofia, Johan, Jimmy, Henke och Har du inte sett den-Markus featuring Henke.

Publicerat

THE HAPPENING

Regissören M. Night Shyamalan är lite som vår ”han kommer bli Sveriges nya Ingmar Stenmark-slalomstjärna” Jens Byggmark – karriären började med ett resultat i världsklass och sen gick det mest åt pipsvängen. Omvärlden har dock inte riktigt fattat nuvarande brist på form utan vidhåller sina skyhöga förväntningar, bara för att gång på gång påminnas om att motsatsen hade varit att föredra.

När jag läser en filmrecension där skribenten ger filmen lägsta betyg utan minsta pardon kan jag å andra sidan jämföras med en av sommarens mer ihärdiga spyflugor. Jag befinner mig sittandes på en tallrik av sedan länge kvarglömda grillrester, jag VET att det är sekunda käk jag stoppar i mig men jag kan liksom inte låta bli. Det är nåt med uppenbara filmiska lågvattenmärken som lockar mig.

När Jojjenito skrev om The Happening var det som att synapserna knastrade loss i kroppen. ”Marky Mark pratar på fullt allvar med en plastplanta” skriver Jojje och jag tänker ”han ger filmen en etta – huuuuu, det är Shyamalan – buuuuu – OCH MARKY MARK! – whääääää”. Och sen *timehop* sitter jag i soffan, har just sett filmen ifråga och kliar mig i hårbotten.

Jag tycker väldigt mycket om filmens affisch (se här ovan), jag tycker den är otroligt fin och mysigt olycksbådande. Sen tycker jag om M. Night Shyamalans manus, ja det gör jag. Jag tycker grundtanken är både finurlig och läskig och jag tror faktiskt att det hade gått att göra en film helt i klass med The Village, Signs och Unbreakable av det här. Det stora felet är att skådespelarna är så enormt felcastade. Alltså… E-N-O-R-M-T.

Mark Wahlberg ser ut såhär filmen igenom (se bild till vänster). Jag känner en obeskrivlig önskan att kasta pil på hans panna med botoxsprutor. Jag förstår att han gör det han kan för att gestalta jobbiga känslor men nej Mark, nej, att knorvla ihop ögonbrynen och transformera pannan till ett CD-ställ räcker inte.

Zooey Deschanel är tyvärr precis lika fel hon. Kombinationen av överspel och en antagligen rätt illa skriven karaktär gör att jag ibland sitter med rysningar längs ryggraden, speciellt när hon spärrar upp sina stora blå som ett slags ”bevis” för att hon är rädd. Eller ledsen. Eller inte vill springa mer. Eller har ätit tiramisu med en random kille som heter Joey. Eller tycker allt det övernaturliga är konstigt. Eller ska ta hand om ett barn. Eller tittar på sin man (som då är ovan nämnda Marky Mark).

Varken hon eller herr Wahlberg fixar denna typ av roll och jag tror helt utan ironisk syrlighet att med två andra – mer lämpade – skådespelare i huvudrollerna så hade filmen inte blivit så pjåkig alls. Många av scenerna är riktigt bra, hela första halvan av filmen tyckte jag var mer än okej men sista tredjedelen dalar den betänkligt och slutet kraschlandar på ovan nämnda grilltallrik.

Summa summarum, tack Jojjenito för att du gav filmen ditt lägsta betyg. Nu blev den ju äntligen sedd!

Publicerat

Veckans Cruz: SAHARA

Dirk Pitt.

Det är nästan så Matthew McConaugheys rollfigur i den här filmen klår Mark Wahlbergs Boogie Nights-kille Dirk Diggler i tävlingen som kan kallas Det Lökigaste Porrfilmsnamnet.

Dirk Pitt. Undrar hur det namnet kom till Clive Cussler, mannen som skrev romanen Sahara och som enligt  Imdb är ”probably one of the greatest adventure novelists of our time”.

Det visar sig att gubben Cussler skrivit hela 22 romaner med Dirk Pitt i huvudrollen. Så synd att Sahara inte gick bättre, då kanske Dirk Pitt hade blivit för Matthew McConaughey vad Indiana Jones är för Harrison Ford eller Percy Jackson för Logan Lerman. Å andra sidan, med facit i hand, det har gått rätt bra för McConaughey även utan Saharauppföljare som Pacific Vortex, Nemos arv och Striden om Arktis.

Sahara är ett anspråkslöst actionäventyr som utspelar sig i Västafrika, det är sanddynor, dykare, letandet efter ett sjunket skepp, hoppande båtar och en läkare (Penelope Cruz) som jagas till livet av en elak diktator.

Visst är det här en film som funkar att se, absolut är det det. Matthew McConaughey är solbränd, laid back, skjortlös och sex-packig precis som det sägs att vi var vana att se honom innan hans ”förvandling” (mer om detta på lördag). Penelope Cruz är en jättevacker kvinna som filmmakarna försöker göra ordinär genom att sätta håret i en tofs och klä henne i chinos. Sahara är å andra sidan VM i chinos. Mycket chonis är det. Beiga, beigebruna, brunbeiga med mer eller mindre fläckar. Har du en fetisch för chinos är Sahara chinos-heaven!

Kemin mellan Cruz och McConaughey är skön och kanske är det inte så konstigt, dom blev ihop under inspelningen. Stämningen i soffan är också rätt skön men det beror mer på varma mackor med pesto och parmaskinka än på filmen. Men som tidsfördriv funkar den. Filmen alltså.

Publicerat

Svensk söndag: HIP HIP HORA!

Det finns en fråga som har gäckat mig i över 35 år, en fråga som jag nog aldrig kommer att kunna få svar på men som svider långt inne i magen. Frågan lyder: Hur kommer det sig att barn och ungdomar så tidigt behärskar konsten att vara elaka?

Det finns två sätt att hantera den frågan på. Det första är att tänka att alla människor föds goda och att dåligt beteende är något som gror i ett dysfunktionellt hem och frodas likt en resistent bakterieodling. Behovet att hävda sig, att slåss, att mobba och snacka skit blir nåt slags självändamål för att kunna växa själv som människa, att man känner sig stor genom att göra andra små.

Det andra sättet att tänka på är det som funkar för mig. Jag tänker att alla människor föds onda. Istället för att förfasas över allt elände som människor skapar i världen, istället för att bli galen på människors idiotiska/dumma/ibland rent vidriga beteenden så blir jag istället jätteglad åt snällisar. När människor gör gott, visar empati, är schyssta mot varandra och beter sig tryggt, lojalt och omtänksamt så tänds ett litet hopp för mänskligheten och jag står ut ett tag till. På samma sätt tänker jag om nyheter. Dåliga nyheter är det ”normala”, när det någon gång visas någon bra nyhet på TV så blir jag glad.

Ungar har – mig veterligen – i alla tider, i alla länder betett sig illa mot varandra. Fenomenet i sig är alltså långt ifrån nytt. Nu är det 2014 och barn vågar inte duscha efter skolgymnastiken av rädsla för att bli filmade nakna med mobilkamera, det läggs ut bilder på Instagram med texter som är grovt förtal och aldrig förr har det varit så enkelt att förstöra livet för någon annan.

Hip Hip Hora kom 2004, innan intåget av smartphones och sociala medier. Det kan 13-åriga Sophie (Amanda Renberg) vara glad för. Å andra sidan är det nog så illa att få fotografier på sig själv asopackad, medvetslös och halvnaken utspridda på skolan när man precis börjat högstadiet och ens pappa är lärare. Jag tror att nästan varenda skola, kanske till och med varenda klass har en Sophie, en Mouse, en  Sebbe, en Emma och en Amanda. En utsatt tjej, en dumjävladryg snygg kille, en kompis-till-den-snygga-killen-som-inte-vågar-säga-nej och ett par tjejkompisar som av rädsla för att själva bli utanför och mobbade inte står upp för sin kompis utan vänder ryggen till.

Den här filmen gör mig fucking galen! Jag blir så förbannad, det vänder sig i magen, jag vill gråta, skrika, slåss, äta havrebollar och omskola mig till högstadielärare. Fy fan för idiotungar, fy fan för idiotlärare, fy fan för idiotföräldrar och HURRA för alla som orkar stå emot grupptryck, fördomar och glåpord.

Teresa Fabik har med Hip Hip Hora gjort ett fullkomligt lysande tidsdokument som aldrig kommer bli inaktuellt. Jag hoppas filmen visas i skolorna, jag hoppas vuxna ser den och jag hoppas framförallt att filmen inte faller i glömska. Det här är vardag för så många, det här är problem lärare, föräldrar, kuratorer, poliser och ALLA vuxna måste orka ta itu med att lösa och mer kommer det bli. Men om vuxna inte orkar så kommer dom onda små barnen inte orka bli snälla och fy fan för att bli gammal då och hamna på ålderdomshem.

Allt går i cykler, what goes around comes around. Tänk på det. Var snäll!

Publicerat

FILMÅRET 2013

Nu är det dags att offentliggöra min egen personliga lista med förra årets bästa filmer.

När jag väljer ut filmerna till den här listan går jag inte efter betyg, jag går efter magkänslan. Jag scrollar mig inte igenom bloggen för att försöka minnas vad jag sett, jag tänker efter och jag tänker hårt, jag känner efter och jag lyssnar på det som känns. Filmerna som poppar upp och som fortfarande känns i magen är dom filmer som förtjänar att vara med och vilka betyg filmerna fick är egentligen ganska ointressant.

Jag tycker 2013 var ett riktigt bra filmår, kanske det starkaste på mycket länge?

Uppdaterad 2014-05-02. Her fick lämna plats 9 och hamnade utanför listan.

Uppdaterad 2014-07-24. Big Bad Wolves fick lämna plats 9 och hamnade utanför listan.

Uppdaterad 2014-08-12. Gravity (plats 10) fick lämna listan.

Uppdaterad 2014-12-07. Wrong Cops (plats 10) och Elysium (plats 9) hamnade utanför listan.

Uppdaterad 2015-01-11. Det blåser upp en vind (plats 10) ut från listan.

.

.

.

 

10. Jakten
(Jagten, Regi: Thomas Vinterberg)

Den där stenhårda boxhandsken mitt i magen som jag fick när jag såg Jakten, känslan av den har inte släppt än. Det är som att ha fått tusen nålar i april och eftersvedan håller i sig elva månader senare. Hur ofta händer sånt?

.

.

.

.

9. Prisoners
(Regi: Denis Villeneuve)

Det var som att se världens bästa TV-serie i långfilmsformat. Prisoners är en thriller som inte tillåter att man går på toa, kokar kaffe, snyter sig, hostar eller blinkar. Prisoners är en film som kräver full uppmärksamhet – och får det – och filmen får det för att den är så bra, så tung, så svart, så välspelad och välskriven att man inte vill pausa. Man vill bara att den ska hålla på för evigt och samtidigt ta slut för den är så jävla jobbig. En ovanlig film, helt klart.

.

.

.

.

8. Enough said
(Regi: Nicole Holofcener)

Det behövs inte en massa svindyra effekter, det behövs inga flådiga kläder eller modellsnygga skådespelare. Det som behövs för att göra en riktigt bra film är ett utomordentligt manus, perfekt casting och en regissör som kan klämma ut det allra finaste och mest personliga ur dom utvalda skådespelarna. Nicole Holofcener fick in en fullträff med Enough said, en fullträff på ALLA plan som finns.

.

.

.

7. Joe
(Regi: David Gordon Green)

Nicolas Cage gör sin bästa rollprestation hittills i karriären som den skäggige, sympatiske, ensamme mannen Joe med ett mörkt förflutet men som med beslutsamhet försöker göra rätt.

.

.

.

6. Locke
(Regi: Steven Knight)

Tom Hardy kör bil och pratar i mobiltelefon i 90 minuter. En helt underbar film. En helt underbar skådis. Ett jättebra manus och en känsla som omslöt mig som one-piece av fårskinn en iskall vinternatt. Eller en varm kram från nån som menar det.

.

.

.

.

5. The Wolf of Wall Street
(Regi: Martin Scorsese)

Vad säger man om den här filmen som inte redan är sagt mer än att just den här bilden symboliserar hela Jordan Belforts liv.

Tänk dig Margot Robbies och Leonardo DiCaprios kroppar som en graf över Jordan Belforts liv ritad med en penna på ett papper. Uppgång med nytt jobb på Wall Street (Margots huvud och rygg), börskraschfall (Margots rumpa), uppgång igen med nytt jobb (Margots ben), eget företag (Margots sko) och pengar rullar in som dom ska, det går bra nu (Leos huvud). Uppgången håller i sig (Leos rygg) och sen kommer tokfallet (från Leos rumpa till knän). Fallet som det inte går att resa sig ifrån på ganska länge (Leos underben fram till skon). Fan vad jag har för mycket fritid ibland.

.

.

.

4. Mitt liv med Liberace
(Behind the Candelabra, Regi: Steven Soderbergh)

När film är som allra bäst tar den mig in i en värld där jag aldrig varit och kanske lär den mig något nytt. Vad jag lärde mig av Liberace och hans unge älskare vete tusan men en ny värld presenterades för mig i alla fall. Alltså, det här är helt enkelt en SJUKT bra film och jag skiter i att den är gjord för TV – vadå gjord för TV? Jag såg den på bio, jag köpte den på blu-ray och går den nån gång på TV så tänker jag inte zappa bort den. Den får vara gjord för rumänsk dockteater vad mig anbelangar. Har du inte sett den, gör det. Har du redan sett den, se om den.

.

.

.

.

 

3. Hotell
(Regi: Lisa Langseth)

Jag rynkar lite på näsan åt Guldbaggenjuryn, jag fattar inte hur det kommer sig att Hotell blev så bortglömd som den blev, istället utbrister jag i ett fyrfaldigt leve för Hotell och delar härmed ut Fiffis filmtajms imaginära guldmedalj för Bästa svenska film 2013. Lisa Langseth, Alicia Vikander, Anna Bjelkerud, Mira Eklund, Henrik Norlén, David Dencik och Simon J. Berger, om ni inte redan vet hur otroligt bra ni är så säger jag det en gång till: Ni är inte bara bra, ni är banne mig BÄST!

.

.

.

 

2. Enemy
(Regi: Denis Villeneuve)

Kombinationen av regissören Denis Villeneuve, skådespelaren Jake Gyllenhaal och författaren José Saramago blev synnerligen lyckad. Så lyckad att jag såg filmen tre gånger på rekordtid och under samma tid höll jag på att få en mental kollaps för filmen släppte inte taget om min hjärna. Enemy är en galet bra film. Det är också en anspråkslös liten film, inga robotar, monster eller rymdkrig så långt ögat når. Det här är ett drama om det som finns mellan öronen på oss alla.

.

.

.

 

1. Still Life
(Regi: Uberto Pasolini)

Om jag skrev att Enemy är en anspråkslös liten film så är det ingenting jämfört med Still Life. Still Life är långsam, tyst, eftertänksam, lågmäld, mysig, mänsklig och underbar i all sin litenhet. Eddie Marsan briljerar i huvudrollen och det är första gången sedan gymnasietiden som jag på fullt allvar skulle vilja gifta mig med någon som bär på en brun portfölj. Jag älskar Still Life och jag älskar den ännu mer när jag inser att den detta superstarka filmår lyckas knipa förstaplatsen.

 

Toppenbra bubblare från 2013: Her, Det blåser upp en vind,  Elysium, Wrong Cops, The place beyond the pines, Eskil & Trinidad, Drinking buddies, The Conjuring, Big Bad Wolves, Känn ingen sorg och Gravity.

Plox, Filmitch, Addepladde,  Har du inte sett den (pod), Jojjenito, The Velvet Café, Fripps filmrevyer, Movies-Noir, From Beyond (pod), Thomas och Tomas filmpodcast,  Rymdfilm, Monir Bounadi och Filmmixern (pod) har också summerat 2013. Och nu även Flmr, Filmitch, Rörliga bilder och tryckta ord och Filmnight.

 

Publicerat

SAW II

Ingen rast, ingen ro. Det här med långsam uppbyggnad och psykisk spänning är ingenting för uppföljaren till Saw, Saw II börjar direkt och det är bara att hålla sig i armstöden och försöka djupandas med magen.

Kräsmagade och/eller random känsliga personer stänger nog av filmen innan titeln syns i bild med vita bokstäver mot svart bakgrund, kanske inte för klegget i sig, mer för att känslan är allmänt omysig.

Men tänk vad minnen kan luras ibland. Jag minns Saw 2 som en supervärdig uppföljare till en i princip prickfri första film, jag minns den som spännande som tusan, som jätteläskig, som BRA. Nu när jag ser den gäspar jag nästan käkarna ur led. Visst har den sina sköna scener, visst har den fortfarande ett kreativt tänk men mycket av det otäcka med upphovsmannen Jigsaw (Tobin Bell) försvinner när man vet hur han ser ut. Detta ständiga gissel för all typ av skräckfilm. Fantasin är alltid otäckare än verkligheten.

Manuset följer den redan nu så kända ”Saw-mallen”. Människor som gjort ont/fel/ingenting hamnar i sammanhang som mest kan liknas som kreativa tortyrceller, dom får gåtor att lösa och om gåtorna löses rätt/tillräckligt snabbt överlever personen, om inte – bajbaaaaaaaj.

Saw II är beskaffad med väldigt mycket snabba klipp, alltså det är vääääldigt mycket mer MTV-bajsnödigt än första filmen och det är hög musik som innefattar trumslagsliknande ljud på metalliska fat (gör svinont i öronen om man ser filmen med lurar vilket jag först tänkt göra men struntade i då jag gärna vill bibehålla min hörsel någorlunda intakt).

En sammanfattningsvis ganska irriterande film men inte på något sätt dålig. Den har några minnesvärda scener och med tanke på att jag vet vad som komma skall framöver så är filmen ändå – som Erik skulle ha sagt – ”helt okej”.

Originaltitel: Saw II

Produktionsår: 2005

Regissör: Darren Lynn Bousman

Manus: Leigh Whannell och Darren Lynn Bousman

Budget: Ca 4 miljoner dollar

Bodycount: 9 döda

Mest kreativa scen: Sprutor i stora lass. Vidrig scen. Det svider överallt bara att titta. Aj aj aaaaaaj. Och slutet är bra. Slutet är riktigt bra.

.

.

Publicerat

Fredagsfemman #110

5. Moa Gammel

Det är tack vare Moa Gammel som det finns en film vid namn Känn ingen sorg. Bara en sån sak. Idag har den svenska thrillern Tommy premiär med Moa i huvudrollen och för några månader sedan spelade hon mot Martin Stenmarck i Kärlek Deluxe.  Själv gillar jag henne i både Sommaren med Göran och Puss. Läs gärna Rebeccas intervju med Moa om du vill veta mer (klicka här), hon är riktigt intressant tycker jag.

.

.

.

4. Kobran i rummet

Jag såg och skrev om en film härom veckan som heter The Room. Det var en mycket besynnerlig film, jag har fortfarande inte riktigt hämtat mig. Som av en händelse pratades det om just denna film i Kobra nu i veckan och är du det minsta nyfiken på filmen (eller fascinerad av den) så kanske du bör se avsnittet. Här kan du se det ända fram till 27 juni.

.

.

.


3. Hårdträning inför det rosa ungerska hotellet

Om en vecka har Wes Andersons nya film The Grand Budapest Hotel premiär. Jag tänkte kanske lägga in mig på ett mentalt träningsläger under veckan som kommer för att förbereda mig för det som komma skall. Kanske köra höghöjdsträning genom att åka hiss i Kaknästornet med färgglad toppluva? Kanske bloddopa mig genom att riva sönder näsväggarna och trycka in Alvedon i brustablettsform? Kanske sätta tändstickor i ögonen och tvinga mig att se om The Darjeeling Limited? Det är konstigt, jag kan komma på hundratals grejer jag kan göra för att försöka nollställa mina fördomar och kanske kunna se Budapest Hotel med ett någorlunda öppet sinne, det enda som inte finns på världkartan är att avstå från att se den.

.

.

.

2. True Detective-snurret

Sista avsnittet av True Detective har visats, jag har sett det och med det kanske man kan tro att min hjärna stoppat ner serien i en liten kartong, tejpat igen och staplat den högen av sedda prylar i hjärnan. Men ICKE. Jävlariminlillalåda vad det snurrar i skallen. Jag funderar på lösa trådar, jag tänker på allt det vi aldrig fick se, det vi fick se, början, mitten, slutet, karaktärerna…åååå dessa karaktärer som på ett Twin Peaks-aktigt vis är svåra att se som just karaktärer, dom finns ju – på riktigt. Jag tänker på oscarsstayetten som står hemma hos Matthew McConaughey och tänker på hur sjuuuukt mycket bättre han är True Detective än i Dallas Buyers Club och då är han ändå svinbra i DBC. Det blir en omtitt av hela serien. Snart.

.

.

.

1. Filmspanarträff imorgon!

Wobidoooo! Man börjar kunna ana lite vår i luften, det vankas svensk film och filmspanarmys imorgon. Life is good! Very good till och med.

.

.

.

.

Publicerat

SAVING MR BANKS

Hon heter P. L. Travers, kvinnan som skrev boken Mary Poppins. Han heter Walt Disney, mannen som har ett filmbolag samt unga döttrar som har en favoritbok som dom tjatade om att få se filmad. Favoritboken är…Mary Poppins.

Saving Mr Banks handlar om när den tradigt envisa P.L.Travers (Emma Thompson) efter tjugo års tjatande beger sig från England till Los Angeles för att träffa Walt Disney (Tom Hanks) för ett möte om filmrättigheterna. Om det inte vore så att boken inte sålde så bra längre och att hon var i behov av pengar hade hon nekat Disney i många år till. Nu tycker hon sig inte ha något val men kämpar med näbbar och klor för att få boken filmatiserad på hennes sätt, som en spelfilm, inte nåt ”larvigt tecknat”.

Saving Mr Banks är en klurig film att tycka till om. Dels är den välgjord, välskriven, välspelad men den är också väääääldigt tråkig. Sidoberättelsen om Travers barndom, om den supande fadern (Colin Farrell) och livet på det fattiga landet är inte tillräckligt stark och i ärlighetens namn så är inte Mary Poppins-pratet på filmbolaget det heller. Samtidigt är det ljuvligt att se Emma Thompson och Tom Hanks men kanske inte lika härligt med Paul Giamatti.

Det var inte förrän jag sett filmen som jag la märke till skuggorna på filmaffischen. Hanks och Thompson,  Disney och Travers, blev Musse Pigg och Mary. Men att filmen kommer få SF:s Smultroneställetstämpel kan en blind klura ut. Blåhåriga tanter och andra tanter med redig vintermössa kommer vallfärda till Victoria för att se den här filmen. Alla andra not so much.

Publicerat

FILMSPANARTEMA: ÖVERDRIFTER

Månadens tema var klurigt tycker jag. Överdrifter, vad skriver man om det? Vilken film ska man välja? Från vilken sida ska jag tackla det här ämnet?

Det skulle kunna gå att se nästan vilken ny film som helst som innehåller Jack Nicholson, Al Pacino eller Anthony Hopkins. Eller varför inte se om Django Unchained? Att se Leonardo DiCaprio kämpa sig blå för att framstå som ond kan utan tvekan ses som en överdrift. Men nej, det kändes på tok för enkelt. Jag gnuggade mina två små grå ett bra tag innan jag kom fram till *hysteriskt klappande* en ONUMRERAD LISTA! IGEN!

Jaförtusan, en sån lista får det bli. Det går ju att överdriva på så väldigt många sätt på film så varför koncentrera sig på ett när man kan sätta spotlighten på många. Listan är alltså utan inbördes ordning men punkten längst ner ser jag som ohotad etta.

Det här är alltså en lista på överdrifter gällande…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Målet i filmen Brakfesten (La Grand Bouffe, 1965) är att äta ihjäl sig. Det lyckas filmkaraktärerna med. En del äter så mycket att dom till och med bajsar ihjäl sig. Föga snyggt sätt att dö på och rätt så överdrivet om nån frågar mig. Det finns bättre sätt. Ålderdom till exempel.

 

 

 

 

Jim Carreys tånaglar i Dum och dummare är inte att leka med. Det krävs en vinkelslip för att få fason på otäckheterna. Kanske en smula överdrivet om man tänker efter. En liten figursåg hade varit att föredra.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Okej att jag dissade Calvin Candie i Django Unchained men Leonardo DiCaprio är en tacksam snubbe att ha med i ett tema som detta. I filmen J. Edgar har han blivit tilldelad en sån överdrift i dålig sminkning att det är omöjligt att ta honom på allvar som FBI´s chef J. Edgar Hoover. Han ser mer ut som en figur i Mupparna och DET är nog inte meningen. Eller var det det Clint Eastwood?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det går inte att göra en sånhär lista utan att ta med Movie 43 i någon form. Det är inget annat än överdrifter i filmisk form från början till slut.  Man kan säga att det är julafton i överdrifter. Halle Berry (till vänster) och Stephen Merchant får bli galjonsfigurer.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag vet inte huuuur många gånger Daniel Day Lewis säger ”I´m an oil man you scheeeeeee” i Paul Thomas Andersons There will be blood men jag vet att varje gång retar mig. Det är en uppvisning i retoriskt överspel medelst ordet oil som jag varken sett förr eller senare på film.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Christian Bales förvandling till Trevor Reznik i The Machinist är banne mig en överdrift i viktnedgång.

 

 

 

 

 

 

 

Nu är han här igen, Leo! Det råder viss oenighet om hur många gånger Leonardo DiCaprios rollfigur Jay Gatsby i The Great Gatsby egentligen säger ”Old sport” men många är det. Irriterande många. Tröttsamt många. Överdrivet många.

.

.

.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kiera Knightley i A dangerous method. Övriga yttranden överflödiga, det är ju bara att beskåda bilden och/eller försöka se filmen. Strävar hon efter huvudrollen i Hajen 5 eller vad?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag håller helt och hållet med Henke i hans resonemang kring Jonah Hill och masturberingsscenen i The Wolf of Wall Street – snorren är helt enkelt ”orimligt stor”. Men det är klart Jonah passar på när han får chansen, det kanske finns nån kvinna eller man därute som tror att könsorganet är hans på riktigt. Dock inte jag. Det här är en icke trovärdig överdrift.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den största filmiska överdriften av dom alla. Vad jag än tycker om filmen Rambo (från 2008), 236 döda på 92 minuter gånger ÄR en överdrift. Ingen film behöver så här många mord. Ingen. En snittdödlighet på 2,59 döda/minut gör dessutom att liken bara flimrar förbi till i-n-g-e-n nytta whatsoever. Superkorkat och dumt i en för övrigt underhållande film.

 

 

 

 

Except Fear

Filmparadiset

Flmr

Fripps Filmrevyer

Har du inte sett den

Jojjenito

Rörliga bilder och tryckta ord

 

Publicerat

ENTER THE VOID

Det var alldeles mörkt ute. Svart skulle man kunna säga. Det var dom där timmarna mellan midnatt och morgon då det känns som att alla andra sover utom jag när man är vaken.

Ibland kan det vara jobbiga timmar om man inte sover, ångestfyllda timmar, en nedräkning till mobilens alarmskrän och en viss panik i kroppen infinner sig för att man kommer vara utomkroppsligt trött dagen efter. Ibland kan det vara härligt att vara den ensamma vakna i världen. Sen finns det den där tredje varianten av nattlig vakenhet, den när en input av något slag gör att man hamnar i en annan dimension, nästan som i ett förtrollat tillstånd. Så var det när jag såg Enter the void.

Klockan närmade sig 02 och kroppen ville sova men hjärnan sa nej. Inte en lampa lyste varken inne eller ute, det blåste storm och jag låg nån meter från ett plåttak som jobbade hårt för att parera nedfallande smågrenar. Jag öppnar min laptop och ser att jag har en film som jag inte sett. Enter the void. Den där konstiga knarkfilmen som andra antingen hatar eller älskar men aldrig tycker är ”bara okej”, den där filmen jag väntat med att se för att tillfället aldrig känts helt rätt. Plötsligt gör det det. Det är klart jag ska sitta i mörkret med en laptop i knät och titta på Gaspar Noés Enter the void nu. Precis just nu ska jag göra det och ingen annan gång.

Jag vet inte om jag blinkar på 160 minuter. Jag vet inte om jag andas, sväljer eller rör mig alls. Bara förtexterna gör att jag hamnar i nån slags hypnos och det är en hypnos där jag så gärna stannar kvar. Ögonen knarkar. Ögonen knarkar så jävla hårt att hela huvudet tror på det. Jag hallucinerar, jag flyger, jag mår illa, jag fascineras, jag fasar och jag får vara med på värsta trippen, värsta fyllan men utan tillstymmelse till baksmälla.

160 minuter efter att filmen börjat vaknar jag till medvetande igen. Slår ihop datorn, fattar inte riktigt vad jag varit med om men lägger mig ner och somnar. Sover drömlöst och lugnt i det fortfarande nattmörka och blåsiga.

Jag tror jag gjorde det. Jag tror att det var just enter the void jag gjorde. Klev in i tomrummet och kom ut igen.

Publicerat

Veckans Cruz: THE GOOD NIGHT

Gary Shaller (Martin Freeman) skriver musik och drömmer om att få in en fot i filmmusikbranschen. Än så länge är det mest jinglar och det är kanske inte helt….givande.

Garys polare Paul (Simon Pegg) har lite mer räkmacka i livet och Gary börjar känna sig så smått avundsjuk. Åren går och han vill komma nånstans i livet, det liksom bara lunkar på och känslorna mellan honom och frun Dora (Gwyneth Paltrow) är väl kanske inte jättepassionerade längre (för att uttrycka det diplomatiskt).

Gary börjar drömma. Han drömmer härliga men konstiga drömmar om en mörk skönhet som heter Anna (Penelope Cruz) och som kommunicerar utan att prata. Gary hör var hon säger och förstår vad hon menar men hon är helt tyst, hon bara ler.

Han försöker på nåt sätt komma vidare i sin åldersnoja/livskris och söker upp en drömtydare (Danny DeVito) men Anna fortsätter dyka upp i hans undermedvetna, naken, påklädd, förförande, vis, omtänksam. Allt som Dora inte är. Everything you need to make it great is in you, viskar Anna i hans öra och han försöker lyssna men vill inte förstå. Annas röst är Doras men det hör han inte.

Filmen är skriven och regisserad av Gwyneths yngre bror Jake Paltrow (är han inte otäckt lik Gwyneths äkta man Coldplay-Chris Martin?) och manuset är bitvis briljant. Bland annat finns en scen när Michael Gambon sitter i en fåtölj och berättar en anekdot, en liten kort scen men helt briljant. Annars är det svårt att utläsa om filmen är riktigt bra eller om det är alla sköna skådisar som gör filmen bra men å andra sidan har bra skådespelarprestationer räddat mer mediokra filmer än denna så why not?

The Good Night är Jake Paltrows första film och i år, sju år efter denna, kommer hans andra – Young Ones. Och nästa måndag kommer en ny film med Penelope Cruz.

Publicerat

ANTIVIRAL

Filmen handlar om nåt – men jag kan inte riktigt förklara vad.

Filmer har nåt – men jag kan inte sätta fingret på det.

Filmen är snygg men olidligt långsam. Den har en intressant grundhistoria men berättas på ett tråkigt vis och den är finurlig men har alltför genomskinliga skådespelare för att jag ska orka engagera mig.

Jag tror det här är en science fiction-film som vill vara skräck men som blir ganska…fånig. Ska jag jämföra med någon annan film blir det som av en händelse Shivers från 1975 (Frossa på svenska), en av David Cronenbergs första långfilmer. Antiviral är nästa generation Cronenbergs första långfilm. Brandon Cronenberg.

Jag är inte så värst imponerad av filmen men kommer hålla ögonen öppna framöver. Snubben heter ju Cronenberg, hur skulle jag inte kunna göra det?

Publicerat

Svensk söndag: SÅNT ÄR LIVET

Det var en iskall kväll i slutet av oktober 1996, riktigt jävla tok-kall var den. Sånt är livet hade premiär och vi hade biljetter på Saga 1. Vi just den kvällen var jag, min dåvarande man, hans närmaste kollega och dennes fru.

Jag vet inte riktigt varför jag minns den där kvällen så himla tydligt men allt kommer tillbaka när jag nu sitter i soffan för att se om filmen för första gången på arton år. Jag minns känslan av första-kvällen-med-vantar-och-mössa, jag minns att jag hamnade i nån form av julstämning av filmen, jag minns diskussionerna efter filmen om Marie Fredriksson är överskattad eller underskattad, jag minns att vi pratade om vanskligheten med att improvisera fram ett manus, jag minns att vi höll varandra i handen, två par som levde i nuet men som trodde sig ha en lång, lysande och lycklig framtid framför sig utan vägbulor, knivigheter, problem och motgångar. Vi var så unga, så naiva. Det känns som igår men det var eoner sedan.

Jag sitter i soffan och tittar på Tintin (Helena Bergström) som är barpianist i figurnära klänningar, jag tittar på (Rolf Lassgård) som försöker prata känslor, på Paul (Jakob Eklund) som inte vill binda sig. Jag hör Marie Fredrikssons musik, jag ser den vintriga miljön, snön ute i skarp kontrast mot det varma ljuset i inomhusscenerna och jag känner tårarna rinna nedför kinderna. Jag är inte ledsen, inte ens nostalgisk, det bara slår mig som ett bollträ i magen att sånt är livet.

Senaste gången jag träffade biosällskapet från Sånt är livet var för snart ett år sedan. Våra blickar möttes när vi med varsin blomma i hand gick runt en obegriplig kista i Katarina kyrka och tog farväl av han som höll mig i handen den där oktoberkvällen 1996. När begravningen var över kramades vi länge – och mindes. Mindes bröllop och födelsedagar och skidsemestrar och när barnen var små. Tänk om vi hade vetat då vad vi vet nu. Tänk om vi den där oktoberkvällen hade förstått att livet är sånt. Livet kan ta slut och det tar slut, livet är lika oberäkneligt som det är sorgligt, vidrigt, underbart och vackert.

Det är svårt att objektivt recensera en film som rör upp så mycket minnen. Jag tittar i min filmbok och ser att jag gav filmen en trea när det begav sig. Det känns rimligt. Det är en bra film, den håller fortfarande. När jag hör R.E.M´s låt Everybody hurts mot slutet av filmen slår det mig att det är det enda av filmen jag inte minns. Jag trodde nog inte på texten då. Det gör jag idag. Tyvärr.

When your day is long and the night
The night is yours alone
When you’re sure you’ve had enough of this life, well hang on
Don’t let yourself go
Everybody cries and everybody hurts sometimes

Publicerat

Tre om en: SPORTFILMER

WE ARE MARSHALL (2006)

1970 kraschade ett flygplan med ett hela Marshall University Football Team ombord. 37 lagmedlemmar, tränare och anhöriga dog. Otroligt läskigt, otroligt sorgligt och vilket jobb bara att bygga upp laget igen, jag blir trött bara av att tänka på det. Och ledsen.

Skolans rektor (David Straithairn) lägger ner ett jättejobb på att hitta en ny coach men alla säger nej och till slut har han ringt alla namn på listan. Men som av en händelse eller bra slump får han kontakt med Jack Lengyel (Matthew McConaughey), en charmigt egensinnig man med till synes obegränsad mängd energi i kroppen. Jack vill inget hellre än att ta sig an uppgiften och han packar ihop familjen och flyttar till staden (Huntington? Hette den det?).

Det här är superamerikanskt, det är flaggviftande, det är trummor och cymbaler och stråkar och det är en fanatisk laganda som i en viss demonstrationsscen blir nästan för mycket även för mig. Men nånstans håller sig filmen på den schyssta sidan, det ÄR ju en ofattbar tragedi, det ÄR ledsamt, historien berör mig men kanske inte så mycket som jag trodde den skulle göra.

Matthew McConaughey är sig lik men ändå inte, jag antar att nån del i ansiktet är omgjort för att han ska bli så lik verklighetens Jack Lengyel som möjligt. Men han är bra – såklart – och Matthew Fox passar fint i keps.

Vill du få fler tips på filmer om amerikansk fotboll, läs Henkes lista här eller om du vill läsa en längre recension av denna film så skriver Henke om den idag. Här.

 

 

 

COOL RUNNINGS (1993)

Det är en charmig liten film det här, att den är halvgalen och till stora delar sann gör inte saken sämre. Konstigare saker har väl skett än att några snubbar på Jamaica drömmer om att tävla i OS och när drömmarna om sommar-OS grusas bestämmer dom sig för att starta ett boblag och ställa upp i vinter-OS i Calgary 1988 istället. Javadåliksom? Kom igen, allt är möjligt, bollen är rund, matchen är nittio minuter och man behöver inte alls öva på is för att åka bob. Det räcker väl med en….lådbil?

Jag mindes Cool Runnings som en solklar fyra från när jag såg den senast (=länge sedan). Nu såg jag om den och tycker fortfarande det är en fyra MEN det är en irriterande fyra. DESSA JÄVLA OLJEFAT! Måste det spelas västindiska oljefat genom hela filmen? Genom HELA filmen? Är det Disney som lagt sig i här, att det måste kännas som en tokrolig familjefilm från början till slut och att det där klinketiklånket på nåt sätt skulle förhöja skrattstämningen, få oss att ännu mer förstå det tooookiga i att fyra svarta killar som inte är vana vid en medeltemperatur under 25 grader plötsligt ska till Kanada och frysa?

Äsch. Filmen behöver inte det där. Filmen är bra ändå. Och kanske kan dom göra en remake nu efter att Jamaica var med i OS i Sotji – fast denna gång i tvåmansbob.

 

 

 

9 MAN OCH EN FLICKA (TAKE ME OUT TO THE BALL GAME, 1949)

Baseballaget The Wolves ärvs av en tjomme vid namn K.C Higgins. Spelarna är skeptiska såklart, förändringar är väl aldrig kul? Jag menar, dom tänker hur ska det bli, vad är det där för rikissnubbe som hux flux ska börja bestämma och ha sig?

För det första så är det ingen snubbe som är lagets nya överhuvud, K.C Higgins är en kvinna. För det andra vet hon mer om baseball än alla dom manliga spelarna tillsammans. För det tredje är hon skitsnygg.

Jag säger det på en gång, jag tycker det här är en alldeles underbar film. När jag ser den känns det i kroppen som att jag tagit en C-vitaminbrustablett i frisbeestorlek, lagt den i en halvliter iskallt vatten och dricker upp alltihop i ett svep. Hur kan man tycka så om en baseballmusikal från 1949 kanske nån undrar? Hur kan man inte tycka så om en baseballmusikal från 1949 säger jag. Frank Sinatra och Gene Kelly är som Piff och Puff med sina polkagrisrandiga kostymer, sitt glada dansande och steppande och alla pratar jättefort och på gränsen till hysteriskt engagerande och Esther Williams är stencool som lagledaren som ingen av grabbarna kan sätta sig på.

Det är en väldigt befriande icke-homofobisk känsla i laget. Jag kan inte låta bli att tänka om The Wolves istället var AIK, Real Madrid, Manchester United, PSG eller nåt annat nu existerande fotbollslag. Tänk att få se Cristiano Ronaldo spexa loss som Gene Kelly eller Wayne Rooney som Frank Sinatra. Jag har svårt att tänka mig att taket skulle vara tillnärmelsevis lika högt i nutida existerande lag (och ja, jag vet att filmen är en påhittad historia men man får väl fantisera lite?).

Hur som helst, alla som gillar musikaler borde se den här filmen. Alla som inte gillar men ändå står ut med musikaler borde se den här filmen. Alla som inte gillar musikaler men ändå vill bli glada på ett annorlunda sätt bör se filmen. Och ja, Ester Williams badar litegrann – OCH sjunger samtidigt!

Publicerat

SAW

När man ger sig in i Saw-världen måste man ha EN sak klar för sig, den första Saw var något heeelt nytt när den kom. Det är nämligen lätt att tänka att det är ett illaluktande skräckfilmsträsk man ska klegga sig igenom både när man – som jag – ska se om alla filmerna igen och som du om du läser recensionerna. Men det finns mycket med Saw-filmerna som är speciellt och riktigt bra, att serien inte håller samma höga klass hela vägen är knappast överraskande.

Men för att börja från början, Saw var en lågbudget-indieskräckis som visades på Sundancefestivalen 2004. Den köptes upp av filmbolaget Lionsgate som verkligen trodde på filmen och en stor anledning till att den gick så bra var att den blev en snackis. Alla som sett den pratade om den och ingen som sett den glömde den. Jag vet med mig själv att jag tvingat en handfull skeptiker (eller två, eller tre) att se filmen, flera av dessa hade svårt med nattsömnen efteråt men ingen var arg (konstigt nog).

Filmens manusförfattare och regissör heter James Wan och nu är han ett stort namn men det var han inte då. Nu känns han igen med filmer som The Conjuring och Insidious 1 och 2 men innan Saw hade han endast gjort en kortfilm. Man kan säga att Saw var för honom vad Duellen var för Steven Spielberg och vad Fucking Åmål var för Lukas Moodysson.

Nu var det några år sedan jag såg Saw sist (har kanske sett den tjugo gånger totalt) och det är både med förväntan och viss rädsla jag sätter mig i soffan för att se den ännu en gång. Mina minnen av den är så goda, jag vill inte spoilera nåt men jag vill heller inte skriva en recension baserad på gamla (men goda) minnen. Så jag ser den. Igen.

Jag behöver bara se den inledande scenen med badkaret för att hamna rätt igen. Adam (den kanske inte överdrivet skådespeleriutbildade Leigh Whannell) och den bleksminkade doktorn Lawrence Gordon (Cary Elwes) är fastkedjade i ett smutsigt och helkaklat utrymme och mellan dom ligger en död man, skjuten i huvudet. Någon har satt dessa två män där av en anledning. Allt man gör i livet har en mening, likaså allt man inte gör. Manuset är så smart och så fullt av små tankeställare och twister att det är rena rama julafton för såna som jag som annars brukar gnälla på att filmer i denna genre ofta saknar både sans, vett och logik.

Saw är otäck, spännande, välgjord och med ett manus som håller hela vägen. Hela filmen är ett bevis för att med tillräckligt goda och hållbara idéer spelar budgeten mindre roll. Hur det gick med uppföljaren kan du se nästa fredag.

Originaltitel: Saw

Produktionsår: 2004

Regissör: James Wan

Manus: James Wan och Leigh Whannell (japp, den mediokra skådisen som spelar Adam)

Budget: Ca 1,2 miljoner dollar

Bodycount: 6 döda

Mest kreativa scen: Jag skulle kunna säga scenen som innehåller kombinationen såg och fot men det är lite för enkelt. Hela filmen är nämligen kreativ in i minsta detalj och sågprylen är visserligen den mest spekulativa (i alla fall för icke skräckfilmsvana tittare) men inte den mest kreativa. Så jag måste säga slutet. Slutet är helt enkelt förjääävla bra.

 

 

.