Månad: mars 2014

Publicerat

Fredagsfemman #109

5. Fredagsskräckisarna är tillbaka

Jag har saknat Jason Vorhees så mycket på fredagkvällarna att jag tänker dra igång ett språjlans nytt skräckistema ett gäng veckor framöver. En ny otäck snubbe är i fokus, en snubbe som kanske inte dödar fullt lika många som Jason men han är betydligt mer kreativ med sina baktankar och mordmetoder. Framåt kvällen kommer första filmen. Det finns sju.

.

.

.

4. Äntligen biopremiär för Dallas Buyers Club!

Många har väntat länge på den här helgen, jag har redan sett filmen och förstår peppen. Gå och se den, gå och se Matthew McConaughey och Jared Leto briljera och om du är frisk – njut av det och sluta leta problem! (Här är min recension)

.

.

.

3. Jag var astronaut i 90 minuter!!

I onsdags var jag en av tolv personer som fick se Gravity i 3D i tyngdlöst tillstånd, det vill säga i totalt mörker, liggandes i saltvatten i en floatingtank. Jag undrar om jag kommer få vara med om en mer annorlunda filmvisning – någonsin. Jag vill verkligen även här på bloggen tacka Warner Home Entertainment för denna inbjudan, denna chans att få vara först att se film på ett nytt, kreativt och supercoolt sätt. Hela arrangemanget var väldigt påkostat och besöket avslutades med den kaxigaste goodiebagen jag någonsin fått. Jag kommer minnas den här dagen resten av mitt liv så mycket är säkert.

.

.

.

2. Mellofinal

Melodifestivalveckorna går så fort, för sex veckor sedan började hela tjottafräsen och nu är det alltså final. Jag skulle ljuga om jag sa att årets Mello har bjudit på nån större komik mellan låtarna men det har funnits många mycket sämre år rent musikmässigt och det är det som räknas, väl? Det är ändå en MUSIKtävling vi pratar om, ingen mänsklig rättighet att HELA Sveriges befolkning ska känna sig oavbrutet underhållna mellan 20 och 21.30 på lördagarna? Eller? Jag har dessutom bestämt mig för vem jag tror vinner. Jag känner mig ap-säker faktiskt. Sanna Nielsen med Undo. Jag förtränger att jag är balladintolerant.

.

.

.

1.ÖÖÖREBROOO BÄJBYYY!

Äntligen är det dags för en av vårens stora höjdpunkter. En skam för Sverige med Soran Ismail och Magnus Betnér ska ses, skrattas och funderas över och sen är det mellofinal. En mysig helg i mina favoritörebroares sällskap och en helg som känns väldigt välbehövlig för oss allihop.

Publicerat

THE BROKEN CIRCLE BREAKDOWN

En mandolin, en banjo, en bas, en trumma, en fiol, en skäggig man, en tatuerad kvinna och en liten cancersjuk flicka. Det belgiska bluegrasskärlekcancerdramat The Broken Circle Breakdown kan beskrivas precis så enkelt.

Det är en enkel film, en liten film men den behandlar dom största frågorna som finns. Kärlek, hur gör man? Döden, hur gör man? Besvikelser, sorger, livets baksidor, hur står man ut?

Didier (Johan Heldenbergh) möter Elise (Veerle Baetens) på en tatueringsstudio och bjuder in henne till hans bands spelning. Hon går dit och kan inte slita blicken från den där skäggige sångaren med stora tänder. Filmen är en kärlekshistoria som börjar på en bluegrasskonsert och slutar någon helt annanstans och däremellan får vi följa med och se vad som händer dom båda och deras lilla dotter Maybelle (Nell Cattrysse).

Fattar man tycke för Didier och Elise kan jag tro att filmen är en fullpoängare och att den var värd sin oscarsnominering för Bästa utländska film. Når huvudpersonerna inte riktigt in i hjärtat kan man fortfarande se filmen som bra men kanske inte omtumlande. Gillar man inte bluegrassmusik, dödssjuka barn, skäggiga män och/eller väldigt tatuerade kvinnor ska man nog välja att se en annan film. Själv hamnar jag nånstans mittimellan. Jag tycker väldigt mycket om Elise men kanske inte Didier så mycket och musiken var mysig. Historien klipps mellan dåtid och nutid och tidshoppen funkar men så fort det hettar till och blir jobbigt/sorgligt/härligt så klipps det och känslorna kryper lite besviket in i magen igen.

Jag har varit rädd för den här filmen. Jag har sparat den till ett tillfälle när jag kände mig mentalt jättestark för jag var övertygad om att jag skulle bryta ihop helt av historien. Ibland orkar man liksom inte gråta. Jag blev därför en smula häpen när dom starka känslorna uteblev. Jag satt i soffan och liksom bara väntade med näsdukarna beredda men det var lugnt, ända till slutscenen var det lugnt. Sen var det inte så lugnt längre.

Det var värt att se hela filmen för att komma fram till slutet men ett kanonslut gör å andra sidan ingen kanonfilm. Godkänt blir det, varken mer eller mindre än så.

Publicerat

1988 – VÄRLDENS BÄSTA FILMÅR

Jag tror inte någon som följt min blogg längre än en månad har kunnat undgå att jag helt förbehållslöst älskar filmåret 1988.

Det finns inget år varken förr eller senare som kommer i närheten vad gäller mängden fenomenal film och klassiker. Jag vet också att det finns en del människor där ute som inte tror mig, som tror att jag tappat en skruv och försöker trycka till mig med Pulp Fiction och Forrest Gump-året 1994 eller 1972 med Gudfadern, Den sista färden och Långt ner i halsen. Gaaaahh, säger jag, 1988 it is och nu ska jag försöka mig på en överbevisning. Häng med på en resa genom tolv månader som filmhistorien aldrig glömmer.

[Uppdaterad 2014-12-31: Rain man (plats 10) ut från listan ]

.

.

.

 

.

.

 

10. MIN GRANNE TOTORO (Tonari no Totoro, regi Hayao Miyazaki)

En animerad klassiker. Fantasifull och speciell sådär så man får varm bomull och/eller rosa sockervadd i hela bröstkorgen. (4/5)

.

.

.

.

9. FARLIGT BEGÄR (Dangerous Liaisons, regi Stephen Frears)

Det första – och kanske enda – kostymdramat som berört mig från yttersta hårstråna ända ner i småtårna. Glenn Close har visserligen kokat kaniner med den äran men ingen har på samma sätt som hon sminkat av sig i närbild, varken förr eller senare. (5/5)

.

.

.

.

8. RAMBO III (Regi Peter MacDonald)

Vad säger man? Världsklass! Grabben slåss mot hela den afghanska armén – och segrar. (4+/5)

.

.

.

.

7. ELDFLUGORNAS GRAV (Hotaru no haka, Regi: Isao Takahata)

Hjärtskärande. Hemsk. Jättefin. Sorglig. Mänsklig. Fantastisk musik. (5/5)

.

.

.

6. SKJUT FÖR ATT DÖDA (Shoot to kill, regi Roger Spottiswoode)

En superpännande thriller i med två skådespelare i världsklass. Tom Berenger och Sidney Poitier är en exemplarisk duo – dessutom mycket roligare än man kan tro. Den här duon kan lätt utmanövrera Dödligt vapen-killarna i kategorin Bästa Personkemi. (5/5)

.

.

.

.

5. DUBBELGÅNGARE (Dead Ringers, regi David Cronenberg)

David Cronenberg var i sitt esse när han regisserade Jeremy Irons mot Jeremy Irons i den här mycket suggestiva och mycket smala subgenren som kallas gynekologthriller. En ganska så äcklig film i all sin skruvade fantasifullhet. (5/5)

.

.

.

4. MISSISSIPPI BRINNER (Mississippi burning, regi Alan Parker)

Det här byhålerasistdramat bara växer och växer ju fler gånger jag ser det och är ständigt lika aktuell. Tyvärr. Se gärna filmen med Alan Parkers kommentatorsspår. Jag lovar dig, du vill aldrig att han ska sluta prata. (5/5)

.

.

.

 

3. DIE HARD (Regi John McTiernan)

Hur kan man inte älska en barfota, blodig och förbannad John McClane? Die Hard visade var actionfilmsskåpet skulle stå och jag har sällan varit lika svettig i en biosalong som jag var efter att ha sett den här filmen. Det var knappt det räckte med LP-skivor under armarna. (5/5)

.

.

.

.

2. FÖRRÅDD (Betrayed, regi Costa-Gravas)

Tom Berenger och Debra Winger i en sån JÄVLA bra film! Och så underskattad. Och så bortglömd. Och så….bra. (5/5)

.

.

.

.

1. DET STORA BLÅ (Le grand bleu, regi Luc Besson)

Luc Besson har gjort den enda film jag gett betyget högre-än-max och jag har svårt att tro att någon film kan nå in till mig på samma sätt igen. Det går inte att göra film bättre än såhär. Det är filmisk fulländning och det är klart att det hände 1988. (6/5)

Anklagad, Besökarna, Beetlejuice, Big, Bull Durham, Cinema Paradiso, Den nakna pistolen, Ett skrik i mörkret, Frantic, Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott, Rain Man, Working girl, Young guns, Rain man och Zigenarnas tid.

Action Jackson, Akira, Baron Münchhausens äventyr, Bird, Bloodsport, Camille Claudel, Cocktail, Cocoon, Colours, Critters II, Crocodile Dundee II, De dimhöljda bergens gorillor, Den onda dockan, Den tillfällige turisten, Dubbelspel, Dödsspelet (The Dead Pool), En annan kvinna (Another woman), En fisk som heter Wanda, En liten film om kärlek, En liten film om konsten att döda, En prins i New York, Ett experiment i skräck, Fredagen den 13:e del 7, Gift med maffian (Married to the mob), Hairspray, High hopes, Huset på Carroll Street, Häxor, läxor och dödliga lektioner, Jagad av döden (D.O.A), Korpens skugga, Kristi Sista Frestelse, Landet för längesedan, Last rites, Madame Sousatzka, Midnight Run, Min fru är en utomjording, Moonwalker, Neon – Bright lights, big city, Nico, Oliver & gänget, Ormen och regnbågen (Serpent and the rainbow), Poltergeist III, Presidio – brottsplatsen, Punchline, Red Heat, Red Scorpion, Rivierans guldgossar, Salaam Bombay!, She’s Having a Baby, Snacka om spöken (High spirits), Spökenas hämnd (Scrooged), S.O.S – En segelsällskapsresa, Spioner i familjen (Little Nikita), Strul, Stränder (Beaches), Svart ängel, Tequila Sunrise, Terror på Elm Street 4 – Freddys mardröm, Tre tjejer (Mystic Pizza), Tucker – En man och hans dröm, Två systrar för mycket (Big business), Twins, Varats olidliga lätthet, Vem satte dit Roger Rabbit?, Vice versa och Willow.

Håller du med mig nu då? Är inte 1988 är suuuuperballt filmår?

Här hittar du Filmitch best-of-1988, här är Fripps Filmrevyers lista, här är Flmrs och här kan du kolla in Rörliga bilder och tryckta ords 88-favvisar. Movies-Noir har listat sina favoriter här.

Publicerat

Fiffis filmtajm jämför: OLDBOY då och nu

Oh Dae-Su (Min-sik Choi) är inlåst. I femton år har han varit inlåst i en lägenhet utan att fatta varför. Femton år i ett fängelse-men-ändå-inte, mer eller mindre drogad och oförmögen att ta sig ut. Så blir han plötsligt fri och en annan känsla tar vid. Hämnden. Vem är det som spärrat in honom i alla dessa år och framförallt – varför?

2003 kom Chan-wook Park´s Oldboy, en film som jag skulle vilja benämna som en modern klassiker. Hämndtemat måste vara ett av filmvärldens mest välanvända men här visas det upp på ett sätt åtminstone jag aldrig sett förut. Det är lortigt, vidrigt, ledsamt, blodigt och framförallt, hämnden är ingen lösning, ingen knapp man kan trycka på för att kunna sjunga euufoooooria, ingenting som ger Oh Dae-Su tiden tillbaka. Man sitter där med en klump i magen genom hela filmen och mår rätt dåligt faktiskt.

Med Oldboy lyckades det sydkoreanske regissören Chan-wook Park med konststycket att göra en nästintill felfri film och det är så många oförglömliga scener att jag trots att jag bara sett filmen två gånger förut minns nästan allt när jag nu ser om den. Bläckfiskscenen till exempel. Man vill ju bara kräkas. Dra-ut-tänder-scenen. När han slår ner byket med en hammare i en scen utan klipp. Det finns så många. Och slutet. Herregud, slutet.

När jag först hörde att det skulle komma en amerikansk remake på filmen tänkte jag ”varför då?”. Men samtidigt jag fattar ju varför. En sånhär historia är alldeles för bra för att bara låtas försvinna i nånslags limbo, för hur många amerikaner sätter sig frivilligt ner och ser en textad koreansk film? Min gissning är inte så många. När jag hörde att Spike Lee skulle regissera remaken tänkte jag ”nu undrar jag verkligen varför då PÅ RIKTIGT?”. Men Spike Lee behöver kanske också betala hyran.

Det är kanske inte bara Spike Lee som är i behov av inkomst, Josh Brolin har också en familj att försörja. Fast det är klart, varför skulle han inte tacka ja till en film som denna? På pappret är rollen som Joe Doucett, den i-massa-år-inlåsta mindre trevliga mannen, säkerligen jättebra. Kanske har han sett originalet och njöt av Min-sik Choi och hans härliga agerande, kanske tänkte han ”det där kan jag göra bättre själv”, kanske tänkte han bara ”what the fuck, det är ett jobb, give it to me”.

Josh Brolin kan vara bra, Josh Brolin kan också inte vara bra. Här är han bortom inte bra. Josh Brolin är ett skådespelande haveri. Jag märker att jag fnissar åt honom och kan jag inte ta honom på allvar så faller hela filmen. Och filmen faller, den faller som en gråsten i mina ögon. Början funkar, det är snygg förtext, någorlunda okej känsla, sköna färger och filmen känns hemtrevlig på ett skönt amerikanskt vis efter att jag precis sett den sydkoreanska aningens-mer-utflippade varianten. Men HEJA utflippad alla dagar i veckan!

Det som gör att filmen överhuvudtaget går att se är Elizabeth Olsen och Sharlto Copley. Elizabeth känns som en av den ”nya” generationens mest begåvade skådespelare, här väldigt lik en ung Maggie Gyllenhaal och Sharlto är ett kameleontunikum. Banne mig, går det att se att det är samma person som Wikus Van De Merwe i District 9, Murdoch i The A-Team eller Kruger i Elysium? Nej det gör det inte. Inte en chans. Han är otroligt häftig på det viset, han är som en vindflöjel med personlighet.

Jag har läst en del om att remaken scenmässigt i princip är en karbonkopia av originalet. Jag kan inte hålla med där. Jag såg filmerna direkt efter varandra och har alltså båda filmerna i gott minne när jag skriver det här. Visst, vissa scener är givetvis desamma, filmerna är ju baserade på samma manus, men jag kan inte hålla med om att Spike Lee kopierat dessa utseendemässigt rätt av nånstans, inte mer än när Josh Brolin kryper ut ur väskan. Däremot är allt som Spike Lee gör med manuset mycket sämre än Chan-wook Parks syn på det hela.

Remaken är grafisk blodig på lite andra sätt än originalet och då tänker jag främst på en scen när Samuel L Jackson får sin hals ”tillfixad” och saltad. Riktigt snyggt gjort. För övrigt är båda filmerna bitvis rätt tuffa att se.

Gillar du originalet är jag tämligen säker på att du kommer rynka på näsan åt remaken. Gillar du remaken är mitt tips att du ser originalet också då du antagligen kommer gilla den ännu mer. Mitt bestående intryck av denna dubbeltittning är att originalet blir snäppet bättre för varje gång jag ser den, att jag förlorat förtroendet för både Spike Lee och Josh Brolin och att Chan-wook Park är ett geni trots att jag inte gillade Stoker. Sen retar det mig att slutet i remaken är amerikanskt fegt.

Oldboy (Chan-wook Park, 2003)

(en stark 4:a)

Oldboy (Spike Lee, 2013)

(en svag 2:a)

Publicerat

Veckans Cruz: KÄRA PASSAGERARE

Första film ut i Penelope Cruz-temat blir en film av en regissör jag tycker om (Pedro Almodovar) och en regissör som verkligen tycker om Penelope Cruz. Jag har mina förhoppningar att se (om) fler filmer med denna duo under veckorna som kommer och jag VET att det finns många filmer som är betydligt habilare än denna.

Jag var jättepepp på Kära passagerare innan den kom. Alltså. Jätte. Almodovars förra film var en ren fröjd, mina förväntningar på honom är alltid höga och lägstanivån är (precis som hos till exempel Woody Allen) hög. Men Kära passagerare blev en smultronställetfilm, jag kom inte iväg till bion första veckan och sen kom besvikelsetweets och ljumna kommentarer från folk jag brukar lyssna på. Peppen rann helt enkelt ut i sanden. Men nu äntligen är filmen sedd och jag tycker inte filmen var så pjåkig.

Det har blivit något tok med landningsstället på ett flygplan på väg till Mexico City och planet tvingas cirkulera i luftrummet i väntan på någon bra lösning. Dom tre homosexuella flygvärdinnorna (eller det kanske heter stewarts när det är män?) försöker lösa problemet på det bästa sätt dom kan, dom söver helt enkelt passagerarna. Men när döden tittar en av passagerarna i vitögat tvingas själva essensen av människan fram och farorna trotsas på alla sätt utom dom dåliga. I filmen stavas lösningen sprit, koreograferad dans och psykologiskt prat på sedvanlig hypersnabb spanska.

I filmens trailer kör Penelope Cruz bagagetruck på en flygplats med reflexväst och allt och det gör hon i filmen med. Hon mår dessutom illa, mumsar ägg till frukost och är ihop med Antonio Banderas. Jösses förresten vad hon gör honom bra! Hon gör ALLTID Banderas bra. Dom är ett ohyggligt tacksamt filmpar och Almodovar är mästerlig på att trycka fram det gottaste i dom båda även i små roller.

Kära passagerare känns som en mellanfilm för Almodovar, en minifilm för Penelope Cruz och en okej start för detta tema. Ny film, ny Cruz nästa vecka.

Publicerat

Nytt måndagstema: VECKANS CRUZ

”The most difficult thing in the world is to start a career known only for your looks, and then to try to become a serious actress. No one will take you seriously once you are known as the pretty woman.”

Efter ofantligt många veckor med Matt Damons sällskap på måndagarna har vi vinkat honom farväl och säger istället välkommen till en annan intressant skådespelare: Penelope Cruz.

Jag har alltid gillat Penelope Cruz. Jag tycker hon känns som en kvinna med skinn på näsan och fötterna på jorden och trots att hon är gudomligt vacker känns det inte som att hon alltid spelar på den grejen. Hon vågar vara ”ful” när hon får chansen, eller…ja, hon försöker åtminstone. Hey, vad ska människan göra när hon ser ut som en naturlig docka?

Jag har redan skrivit om ett gäng filmer med henne i rollistan – Vicky Cristina Barcelona, Nine, Vanilla Sky, Brustna omfamningar, Allt om min mamma, Pirates of the Caribbean 4, Förälskad i Rom, Sex and the City 2, G-Force och Ängel i New York – och nu kommer det fler. Ganska så många fler.

Jag har läst på en del om henne inför detta tema och hittat information som visar att hon har mer gemensamt med föremålet för mitt förra tema än man först kunde tro. Penelope Cruz och Matt Damon var nämligen ett par under andra halvåret av 2000! Dom blev ihop under inspelningen av All the pretty horses. Sen tog det slut och efter det gick det mest utför. Tom Cruise, Matthew McConaughey och nu Javier Bardem. Bara oattraktiva killar. Riktiga losers. Stackars henne.

”I’m strong and opinionated. Those qualities brought me a lot of problems since I was a little girl in school, saying ’I don’t agree’ and fighting with the children. It’s part of my curiosity for life.”

Och min nyfikenhet driver mig till att beta av en hel del av hennes filmer. Det här ska bli intressant! Häng med mig på måndagarna så får vi se om hon blir en långkörare som Matt Damon och Ryan Gosling eller om jag ger upp i förtid som med Mads Mikkelsen. Första recensionen kommer om en timme.

Publicerat

FIFFI BLOGS OSCAR 2014

 

Publicerat

Svensk söndag: SVENSKA OSCARSVINNARE

När man tänker på svensk film och Oscarsgalan kommer man lätt in på Ingmar Bergman, Ingrid Bergman och Greta Garbo. Det känns väldigt mycket…dåtid.

Efter förra årets gala när Malik Bendjelloul vann en Oscar för Bästa dokumentär med Searching for Sugar Man kändes det så himla mycket att det är på tiden. Det är banne mig på tiden att en svensk film får pris och uppmärksamhet för precis som när Carolina Klüfts framgångar får ungdomar att vilja testa sjukamp eller rätt Let´s Dance-vinnare får kids att vilja dansa så ger en framgångsrik svensk film hela filmsverige en spark i baken – tror jag. Frågan är om inte mycket av den positiva energin som genomsyrade svensk film 2013 hade med Searching for Sugar Mans framgångar att göra.

Men idag tänkte jag faktiskt vinkla spotlighten litegrann åt ett annat håll, åt en man som faktiskt vunnit hela tre oscarsstatyetter och den senaste så sent som förra året.

Per Hallberg är en man som borde få en staty rest i Borgholm för sina insatser i filmvärlden (han är född där). Per Hallberg borde vara – och kanske är? – en jätteförebild för alla som kämpar för att kunna ha ett yrkesverksamt liv i ljudbranschen men han är också en doldis för allmänheten, för alla som inte nördar ner sig i film och Oscarsgalan.

Skyfall, The Bourne Ultimatum och Braveheart, tre storfilmer som väldigt många har sett och Per Hallberg har fått en Oscar för dessa tre filmer. Best Achievement in Sound Editing för dom två första, Best Achievement in Sound Effect Editing för den sista. Han var även nominerad för Face/Off 1998 men fick se sig slagen (kanske inte så oväntat) av Titanic.

Men när får man se honom i en TV-soffa pratandes om sitt jobb och sitt liv? Jag vill veta mer, han måste ju ha miljoners miljarders med historier att berätta. Eller inte. Men då vill jag veta det med. Jag vill bara inte att vi ska glömma att han finns, att han är svensk, att han är en superframgångsrik inom sitt område OCH att han är en trefaldig oscarsvinnare. Ingmar Bergman vann aldrig nån Oscar för Bästa regi. Glöm inte det.

[Bilden på Per Hallberg är lånad från chef.se. Klicka på länken för att läsa en trevlig intervju med honom.]

Publicerat

INFÖR OSCARSGALAN: BÄSTA FILM

.
.
.
.

Gravity

.

.

.

Philomena

.

.

.

 

The Wolf of Wall Street

.

.

.

Nebraska

.

.

.

American Hustle

.

.

.

Dallas Buyers Club

.

.

.

Her

.

.

.

Jag saknar Prisoners, jag fattar inte att Her inte fick fler nomineringar, jag tycker inte Nebraska hör hemma här och jag HOPPAS på en redig överraskning när vinnaren koras för allting tyder på att den film jag tycker är den svagaste kommer vinna (dvs 12 years a slave)

Movies-Noir tycker också till om dessa tio filmer. Klicka här för att komma dit.

Publicerat

THE ROOM

Det finns filmer som helt enkelt är dåliga, alltså dåliga i betydelsen menlösa och tråkiga. Såna filmer är ganska enkla att ta sig an, det går nittio minuter av ens liv, tämligen bortkastade minuter i och för sig men det är ingenting som direkt stör mig. Jag ser ganska många filmer som faller in i denna kategori och det kan ju anses som korkat men sån är jag.

Det jag däremot sällan ser är dåliga filmer som är dåliga på ett sätt att min kropp reagerar. Ett tiotal minuter in i filmen The Room sitter jag rakryggad i soffan som med en piassavakvast instoppad i baken. Jag kan inte luta mig åt något håll, inte röra mig, jag har fullt sjå med att andas. Var gång Tommy Wiseau visar sig i bild stelnar kroppen, allt känns oskönt och jag vill stänga av men förmår inte, kroppen är ju paralyserad.

Filmen är så konstig. Den är som en dramatiserad amatörporrfilm men utan porrscener. Musiken, skådespelarna, kläderna, stämningen, färgerna, allt det pinsamt usla och så Tommy Wiseau som gelehallonet på mjukglassen, denne Tommy Wiseau som är både hjärnan, hjärtat och den seniga kroppen bakom filmen. Han hade kunnat spela seriemördarrollen i Cobra, han hade kunnat skrämma ner Gotham City i brygga som Green Goblin, han hade kunnat spela orch i Sagan om ringen. Jag tvivlar inte det minsta på hans skådisskills, hur skulle jag kunna göra det så som jag reagerar på karln? Han är vidrig, läskig, obehaglig på ett mycket annorlunda sätt.

Jag vet att det gått inflation i uttrycket ”våldtäktsduscha” men det är vad jag vill göra när filmen är slut. Fast det räcker inte. Hade jag varit en hårddisk hade jag velat reboota om mig men hur gör man det med en kropp och en själ? Jag vill inte bara stoppa fingrarna i halsen och tömma magsäcken, jag vill ha ett brottarlavemang, jag vill utföra blodgruppsbyte, jag vill rena ryggmärgen från slaggprodukter, jag vill skrapa bort den yttre huden på hela kroppen med en potatisskalare och jag vill sova. Jag är trött. Kroppen är slut. Vad fan var det här för nåt? The Room. En film som ingen annan.

Joseph från Filmskurkarna svarade mig på twitter när jag ”skrev av mig” min frustration efter filmen. Han skrev ”Jag älskar den oändligt. Jag har sett den minst tio gånger. Hittar alltid nya saker att skratta åt i den. Som den inramade bilden på en sked(?).” Jag tycker det är härligt med filmer som engagerar, egentligen vilken film det än är och oavsett om jag håller med eller inte. Uppenbarligen engagerar filmen även mig trots att jag tycker den är väldigt icke-bra.

The Room kallas tydligen för ”The Citizen Kane of bad movies”. Jag kan skriva under på det. Jag ger den nämligen samma betyg som Citizen Kane.

Jag får passa på att tacka min partner-in-bad-movies Filmitch så mycket för att han såg till att jag fick se filmen. Här är hans recension av densamma.