Månad: april 2014

Publicerat

THE FIFTH ESTATE

Förundrat tittar jag på The Fifth Estate och undrar för det första om det här är den första spelfilmsversionen av en dokumentärfilm som jag ser och för det andra hur konstigt det känns att spelfilmsversionen är intressantare än dokumentären.

Jag tyckte We steal secrets – The story of Wikileaks var en helt okej dokumentär, Julian Assange är en komplex figur. I The Fifth Estate är det Benedict Cumberbatch som spelar Julian Assange och röstmässigt är han så lik den riktige Assange att jag häpnar. Även i kroppshållning och mimik får han till det, det är först i riktiga närbilder som det svajar lite men aldrig så mycket att det stör.

Handlingen känns tämligen exakt om jag jämför filmerna, till och med Assange danskväll i Reykjavik är med. Spelfilmen går dock inte in på våldtäktsanmälan på samma sätt som dokumentären vilket kanske är lite synd men dramaturgiskt rätt för filmen.

Alicia Vikander spelar Daniel Bergs (Daniel Brühl) kärlek Anke och hon gör det jättebra, inget strul med det engelska uttalet eller något konstigt alls.

Det mesta jag läst och hört om den här filmen har varit mer eller mindre sågningar men fullt så illa tycker jag inte att den är. En sevärd vardagskvällsfilm, inget att berätta för barnbarnen om men heller ingenting som gör mig besviken.

Publicerat

DELIVERY MAN

Det finns dom som känner sig mer än nöjda med ett. Det finns dom som tycker att två är en ynnest, att tre superkul, fyra kanske lite jobbigt men ändå härligt och har man fler än sju, åtta eller nio kan man få sina femton minuter i rampljuset i nåt TV-program på TV4 för annorlunda familjer.

David (Vince Vaughn) har 533 (!!) biologiska barn, resultatet av ett ihärdigt spermadonerande under en period i sin ungdom och nu har konfidentiella papper läckt ut med spermadonatorns alias och 142 (plus minus någon, kanske minns jag fel) unga vuxna stämmer företaget för att få reda på deras riktiga pappas identitet.

Manuset till Delivery man är svindumt men trailern var ganska charmig så min Vince Vaughn-aversion till trots ville jag ge filmen en chans. Det finns vissa delar av filmen som är charmiga och framförallt är själva kärnan av filmen härligt snäll men det hjälper inte riktigt när huvudrollsinnehavaren är en av dom kallaste manliga skådespelare som världen någonsin skådat.

Vince Vaughn kan säga hur gulliga saker som helst, han kan agera hur empatiskt som helst, han kan låtsas vara ”schyssta snubben” i hur många filmer som helst men jag köper det inte. Hans ögon är helt döda. Han bara pratar, han visar ingenting. Det är nästan så jag undrar om den är nån hemma över huvud taget där bakom hornhinnan, om hans rollprestation som Norman Bates i remaken av Psycho kanske var precis mitt i prick. Vince Vaugns totala motsats vad gäller utstrålning har en biroll i den här filmen – Chris Pratt. Han lättar upp kan man säga.

Om jag bortser från Mr Vaughn så är filmen tittbar. Den är ingenting jag somnar av, den gör mig inte illamående men den är riktigt jävla fläpp.

Publicerat

Veckans Cruz: CHROMOPHOBIA

2011 kom det en liten film som hette Vi måste prata om Kevin. En otroligt bra film, lika bra som den var hemsk och lika hemsk som den var jobbig att se.

När jag ser Chromophobia dyker Kevin-filmen upp som en liten hackande hackspett på pannloben. Visst har filmerna sina beröringspunkter men inte så många som hackspettshacken vill göra gällande, ändå kan jag inte släppa tanken.

En liten knepig pojke som leker med döda djur och inte verkar helt kontaktbar är anledningen till att jag jämför filmerna litegrann, inte mer än så. Annars har Chromophobia mer gemensamt med andra episodfilmer eftersom den är just en sådan. Vi får följa några olika personer vars öden vävs samman, där ibland den prostituerade mamman Gloria (Penelope Cruz) som har svår cancer och lever ensam med sin dotter. Den empatiska mannen från socialtjänsten (Rhys Ifans) hjälper dom med boende och gör allt för att Gloria ska få behålla dottern.

Den förmögna Iona Aylesbury (Kristin Scott Thomas) lever i ett gigantiskt hus av puts och glas med mannen Marcus (Damian Lewis) och den knepige lille sonen. Äktenskapet är inge vidare, hennes sexuella frustration och hans ignorans går att skära i med smörkniv om man skulle vilja. Den knepige sonens gudfar Stephen (Ralph Fiennes) är lärare (professor?) och duktig på sitt jobb. Han trivs bland barn och tonåringar och han trivs väldigt bra, kanske lite för bra, bland unga pojkar.

Jag vet inte varför jag inte hört mer om den här filmen, jag visste inte att den fanns innan jag började lusläsa mig igenom Penelope Cruz filmografi. Ralph Fiennes syster Martha Fiennes har skrivit manus och regisserat filmen och jag tycker båda delarna är riktigt bra.

Filmen är lång (136 minuter) men har inga svackor och skådespelarprestationerna är alldeles ypperliga. Penelope Cruz är magnifik, Rhys Ifans är lätt att tycka om, Ian Holm är svår att se som nåt annat än Bilbo men här går det bra, Ben Chaplin är trovärdig in i varenda blinkning och ingen kan spela iskall som Kristin Scott Thomas.

Varför kommer det inget nytt från regissören och manusförfattaren (och Ralphs syster) Martha Fiennes? Jag skulle mer än gärna se fler filmer av henne.

Publicerat

Svensk söndag: REMAKE

Filmen Remake handlar om Lisa (Lisa Henni) som inte kan leva utan sin kamera. Hon filmar allt – precis allt – som händer, det känns nästan som att hon lever sitt liv mer genom kameralinsen än på riktigt.

Lisa är tillsammans med Martin (Martin Wallström) och dom bestämmer sig för att åka till New York. Sagt och gjort, dom köper flygbiljetter och hyr en lägenhet. Lisa har varit där förut, hon hittar och vill inte känna sig som en typisk turist, något Martin inte har något problem med. Han vill upptäcka staden sådär som Lisa redan gjort. Lisa vill å andra sidan fortsätta upptäcka allt bara genom filmkameran och det börjar gå Martin på nerverna. Kameran blir som en tredje ständigt närvarande person.

Jag såg Remake på en förhandsvisning i måndags, en ganska annorlunda förhandsvisning eftersom filmen inte fått distribution än. Det är alltså inte klart om/när den kommer gå upp på bio eller på vilket sätt den kommer nå ut till publiken och ju mer jag tänker på det ju konstigare känns det.

Filmens regissörer Per Gavatin och Andras Öhman (som även gjort Bitchkram och I rymden finns inga känslor) åkte alltså till New York och fick ihop denna till stora delar improviserade film med endast tre skådespelare och elva dagars filmande. Att filmen är filmad med den kamera som skådespelarna använder i filmen känns kostnadseffektivt men jag satt mest och funderade på hur mycket tid som lagts ner på att få vinklarna perfekta. För det är bra gjort, det är smart gjort och när ögonen bara vant sig vid handkamerahoppandet så tycker jag det är vägvinnande även rent stilistiskt.

Remake känns som en udda liten fågel bland svenska nutida filmer och jag hoppas att den kommer nå ut till många fler än filmfestivalbesökare och vi som har koll på Cinematekets repertoar.

Publicerat

FILMÅRET 1999

1999 minns jag som ett kvantitativt tunt filmår men kvalitativt desto bättre. Med en 1,5-åring och en nyfödd hemma hade jag inte klippkort på SF direkt och att se en film hemma i sin helhet från början till slut var en ren utopi. Samtidigt, när jag luskar lite såg jag faktiskt del film på bio detta år, ljuvliga lugna timmar i en biograf blev till komprimerad semester för en utsjasad småbarnsmorsa och kanske även en förklaring till varför jag tycker att så pass många filmer från 1999 är fantastiskt bra när jag tittar i backspegeln.

10. BIG DADDY
(Regi: Dennis Dugan)

Big Daddy är och kommer antagligen alltid att vara en komedifavorit för mig. Adam Sandler vänder ut och in på sig själv för att vara en bra adoptivpappa, eller nej, han vill mest bara impa på en tjej och verka vuxen. Men alla som sett en enda Adam Sandler-film vet att vuxen inte riktigt är det adjektiv som bäst passar in på hans rollfigurer och det stämmer även här.

.

.

 

9. JÄRNJÄTTEN
(The Iron Giant, Regi: Brad Bird)

När barnen var små gick Järnjätten på repeat i DVD-spelaren. Jag tyckte det var superhärligt att dom ville se nåt annat än Bananer i pyjamas, Pippi och Bamse och jag satt gärna med och tittade. Nu har det visat sig att dom båda är och var skiträdda för Järnjätten. Det blir antagligen en punkt att ta upp med terapeuten när det är dags för dom att hantera sina barndomstrauman.

.

.

 

.

8. DEEP BLUE SEA
(Regi: Renny Harlin)

LL Cool J är en man jag gärna strösslar superlativ över när jag ser honom på vita duken. Han har en närvaro och en charm som många stora och mer erfarna skådisar saknar. Han är med i Deep Blue Sea och det här är en film som ruskar om mig. Renny Harlins regi, den klaustrofobiska känslan därute på havet, många nagelbitarscener med otäcka hajar (där dom flesta är okej CGI, några är det verkligen inte) och en drös med bra skådespelare som gör att denna på pappret simpla hajrulle blir någonting mycket mer. En hajklassiker kanske?

.

.

.

 

7. ALLT OM MIN MAMMA
(TOBO SOBRE MI MADRE, Regi: Pedro Almodovar)

En av Pedro Almodóvars allra bästa filmer. Den har precis allt en bra film ska ha. Läs inget om den, se den bara.

.

.

.

 

6. AMERICAN BEAUTY
(Regi: Sam Mendes)

Jag var helt ”blown away” när jag såg American Beauty på bio. Kevin Spacey, Annette Bening, Chris Cooper, Mena Suvari, Wes Bentley och Thora Birch agerade med knivskarp precision och regissören Sam Mendes imponerande stort med sin långfilmsdebut. Efter en omtitt kan jag lugnt säga att den håller fortfarande även om jag inte riktigt känner samma magiska känsla i kroppen nu som jag gjorde då. Men en solklar och självklar plats på årsbästalistan har den.

.

.

.

5.  SJÄTTE SINNET
(The Sixth Sense, Regi: M. Night Shyamalan)

Säga vad man vill om M Night Shyamalan, såga honom hur mycket du vill, håna honom, spotta på honom, skratta åt honom, bränn affischer med The Last Airbender på torget och gör voodoodockor föreställande Jaden Smith men Sjätte sinnet kan ingen ta ifrån honom. Det här är en genial film, en klassiker, en liten milstolpe i filmhistorien och även om slutet naturligtvis inte ger en gåshud när man känner till det så är det en film som håller för flera omtittar. Barnen tittar inte på denna på repeat. Jag har försökt men dom vägrar.

.

.

.

4. NOTTING HILL
(Regi: Roger Michell)

Notting Hill är en film som kan charma ner en sten i brygga. Hugh Grant och Julia Roberts är ett filmpar världen sent ska glömma, precis som Spike (Rhys Ifans) och hans T-shirts. Musiken, känslan, romantiken, humorn…. Det är rent galet mysigt det här. Jag hade gärna varit Anna Scott och blivit intervjuad av nån tjomme från Horse & Hound.

.

.

.

3. THE STRAIGHT STORY
(Regi: David Lynch)

Sätt dig ner och håll för öronen för nu tänker jag skrika lite: ”DET HÄR ÄR EN FILM OM EN GAMMAL GUBBE PÅ EN ÅKGRÄSKLIPPARE! HÖR DU DET? ÅKGRÄSKLIPPARE! OCH DET ÄR EN SÅN SATANS FIN FILM! HAR DU INTE SETT FILMEN SÅ GÖR DET. VILL DU INTE SE FILMEN, KÖP EN ÅKGRÄSKLIPPARE OCH ÅK PÅ ROADTRIP!”

Lägg regissören David Lynch, skådespelaren Richard Farnsworth och filmbolaget Disney i en blender och ut kommer en av dom mest hjärtskärande och härliga filmerna jag någonsin sett. Att den ”bara” är trea på min lista säger mer om filmåret 1999 än om just denna film. Många andra år hade den hamnat i topp.

.

.

.

2. THE TALENTED MR RIPLEY
(Regi: Anthony Minghella)

Det är få filmer utan Sylvester Stallone i huvudrollen som jag sett fler gånger än The talented Mr Ripley. Varje gång jag ser den mår jag lika dåligt. Den äter sig in i mig. Matt Damons gestaltning av den mänskliga kamelonten, psykopaten och mästerlögnaren Tom Ripley är mästerlig och Gwyneth Paltrow, Jude Law, Philip Seymour Hoffman, Cate Blanchett och James Rebhorn hjälper till att göra den här filmen till den lilla pärla den är. En ångestdrypande pärla.

.

.

.

1. MAGNOLIA
(Regi: Paul Thomas Anderson)

Så är han både på första och andra plats 1999, Philip Seymour Hoffman. I Magnolia är han en av många underbara skådespelare som måste ha underlättat nåt överjävligt för Paul Thomas Andersons regiarbete. Magnolia är en film utan fel. Det är en annorlunda, kvick, känslosam, smågalen film med så många bottnar, så många historier som flätas samman att jag undrar om inte varenda en av dessa biroller hade kunnat hålla uppe en hel film helt själv. Jag tycker väldigt mycket om Magnolia. Jag skulle vilja ge den en röd ros och en puss på kinden. Jag skulle vilja se om den snart igen. Snart så. Jag ska bara försöka smälta att Philip Seymour Hoffman är en ängel lite mer först.

Bubblare: Den gröna milen, Vuxna människor, Tarzan, Fight Club och Äventyraren Thomas Crown

Intressanta filmer jag har kvar att se: Slutet på historien, Sunshine, Kikujiros sommar, A map of the world och Sugar town.

Finns det några andra bloggare därute som listat sina favoriter från 1999? Ja det gör det! Fripps filmrevyer, Flmr,  iaburman,  Filmitch, Movies-Noir, Filmmedia, Absurd Cinema, Filmfrommen,  Jojjenito och Rörliga bilder och tryckta ord.

Publicerat

Sammanfattning: SAW-TEMAT

 

Under sju fredagskvällar har bloggen invaderats av tortyrredskap, kreativa mordmetoder, spänning, kroppsdelar, blod och allmänt äckelpäckel.

Saw-filmerna är verkligen ingenting som passar alla, den här tortyrporrsgenren är bra sjuk om jag ser på det objektivt, ändå finner jag det häpnadsväckande underhållande. Som franchise inom skräckfilmsgenren känns Saw som en guldgruva och jag ser inte hur det någonsin kommer sluta komma uppföljare (även om jag kanske kan hoppas att det vore nog nu).

Den första filmen hade en budget på 1,2 miljoner dollar, en budget som sedan bara ökade och ökade fram till 2010 och 3D-filmens 20 miljoner. Filmserien är således ännu ett bevis på att originella idéer och ett toppenbra slutresultat inte alltid har med pengarna att göra.

Jag känner att det tärt lite på psyket att se sju såhär pass kolsvarta filmer under en väldigt kort tid och samtidigt känns det skönt att kroppen faktiskt reagerar. Men liiite glad är jag ändå att temat är slut. Nu blir det enkom Disneyfilmer fram till midsommar. Närå. Skojjar bara.

Saw (2004)

 

Saw II (2005)

 

Saw III (2006)

 

Saw IV (2007)

 

Saw V (2008)

 

Saw VI (2009)

 

Saw 3D – The final chapter (2010)

 

Publicerat

Fredagsfemman # 116 – Lyssnarlistan

5. Skräckfilmspodden

Så skulle jag vilja benämna podcasten From Beyond, en initierad, vältalig och trevlig podd med skräckisar och lite  andra subgenrefilmer i fokus. Det är i alla fall den enda svensktalande skräckfilmspodden jag känner till i nuläget. Vill du lyssna på en filmpodd som handlar om något annat än de vanligaste biofilmerna, lyssna här vettja.

.

.

.

4. Fler poddis-snubbar

Det finns en hel del svenska filmpodcasts som är intressanta att lyssna på. Några av dessa är extra tacksamma då det känns som man får sällskap av en polare eller två i örat för en stund. Filmspanarkompisarna Erik och Markus i Har du inte sett den? till exempel som blandar högt och lågt, eftertänksamma diskussioner med sköna utåtagerande känsloyttringar eller podden med det övertydliga namnet Tommy filmar Niklas och Emilio där Tommy och Niklas pratar om film, spel och serier och om varför Emilio inte är på plats. I Filmmixern är det Patrik, Viktor, Rasmus och Hannes (eller två av dom, eller tre) som diskuterar de nyaste filmerna och det är pålästa grabbar med koll på namn, årtal och uttal och det är alltid spännande att höra vad Viktor benämner som ”magiskt”. I Thomas och Tomas filmpodcast är det inte överraskande Thomas och Tomas som pratar film. Snubbar som pratar om film alltså. Bara snubbar. Det är egentligen ingenting som stör mig och det är heller inte särskilt förvånande men sett till den procentuella fördelningen mellan könen på filmbloggarna så borde det åtminstone finnas EN filmpodd med och av tjejer, vilket det kanske gör, jag kanske bara missat den? Enlighten me please.

.

.

.

3. Frågor från Lundh

Jag tycker om fotboll. Jag är intresserad av fotboll. Jag försöker lyssna, läsa och titta på så mycket fotboll som jag hinner och orkar och därför blev jag glad när jag hittade Lundh, en podcast om fotboll där Olof Lundh intervjuar diverse personligheter inom denna sport. VM-domaren Jonas Eriksson, Håkan Mild och Pia Sundhage (med assistenter) har hittills varit med. Bra frågor, sköna samtal. Nu väntar jag bara på att Johanna Frändén ska göra detsamma. Hon är min fotbollsjournalistfavvo!

.

.

.

2. Genier i öronen

Jag tror Moa Gammel har lämnat Tommy och hans kriminella pengabyte långt bakom sig nu, i vilket fall så är hennes podcast Genier ljusår från denna svenska film i intelligens. Genom Moas intervjuer med intressanta (hittills enbart) kvinnor känner jag att hjärnan mår lite bättre och att hela jag känner mig klokare.

.

.

.

1. In i labyrinten

Jag kan inte strunta i att ta med mitt påsksällskap på den här listan. Sigge Eklunds roman In i labyrinten är den första hela bok jag lyckats lyssna mig igenom som ljudbok och trots att jag tycker mycket om Sigges röst så är ljudböcker inte riktigt min grej. Jag vill ha en bok i min hand, jag vill se bokstäver, jag vill bläddra. Fördelen med ljudbok är ju att man kan göra andra saker samtidigt vilket underlättade vid krattning, matlagning, äggmålande och bilkörning. Hur boken var? RIKTIGT BRA! Mitt enda aber just nu är att den är slut…

 

 

Publicerat

COME EARLY MORNING

Det händer ibland att jag ser en helt vanlig halvbra mellanmjölksfilm, en ordinär trea på betygsspråk, men som visar sig vara en film som inte släpper taget. Stockholm Östra är en sån film, Drinking Buddies en annan (okej, den fick en fyra men ändå…) och den här filmen är definitivt en sådan.

Nu är det några veckor sedan jag såg dagens film och jag lovar, jag tänker på den dagligen. Inte hela dagarna givetvis men den poppar upp lite då och då och jag undrar hur det gick för Lucille (Ashley Judd), jag vill se mer.

Lucille är 30-nånting, har inte svårt att träffa killar men är rädd för relationer. Många är dom mornar hon smyger upp från bortamatchsängar för att ta sig hemåt utan att snubben hon träffat på krogen – som hon inte sällan glömt namnet på – vaknar. Hon verkar aldrig se på detta som ett problem, det är mest hennes inneboende som försöker peta på henne och luska lite i orsak och verkan.

Filmen handlar om några veckor i Lucilles liv, om hennes relation till föräldrarna, om hennes jobb och hennes chef (Stacy Keach), om jukeboxen hon åker omkring med på bilflaket, om den herrelöse hunden hon tar hand om och hur hon träffar Cal (Jeffrey Donovan), en snubbe som inte beter sig som hon är van vid.

Jag har på riktigt aldrig sett Ashley Judd bättre än här. Hon är S Å J Ä V L A B R A. Hon känns så naturlig och vanlig, det är jättehärligt att se.

Filmen är skriven och regisserad av Joey Lauren Adams, tjejen med den pipiga rösten i Chasing Amy you know och hela filmen är stabil, habil, schysst på alla sätt och vis. Den är liksom en trea men minnesmässigt mer än så. Den är peppig också. Det får bli så, en trea med pepp-topping!

Publicerat

Vinnaren i Marveltävlingen

Nu är det dags att kora vinnarna i MARVEL UPPÅT VÄGGARNA-tävlingen.

Först ska den mest populära MARVEL-hjälten presenteras. Nästan 300 (!!) personer har skickat in tävlingsbidrag och här är de tio seriehjältar som fick flest röster. Vinnaren är alldeles solkar med över 50% av rösterna.

10. The Punisher

9. Deadpool

8. Black Widow

7. Thor

6. Daredevil

5. Wolverine

4. Captain America

3. Hulken

2. Iron Man

1. Spider-Man

Vinnaren i tävlingen valdes ut med lottens hjälp och du som kommer få den fiiina MARVEL-tapeten på posten inom några dagar heter:

CAMILLA KUMLEGÅRD och bor i Rättvik.

G r a t t i s !

Stort tack till Midbec som sponsrade tävlingen.

 

Publicerat

TYPHOON

Efter att ha sett Typhoon skulle man kunna skriva en uppsats om det här med uppväxt, arv och miljö – om man vill. Man skulle också kunna skriva en krönika om det här med offerroller, om hämndbegär och om hur det kommer sig att vissa som är med om hemskheter som barn blir psykopater och vissa blir helt vanligt fungerande människor. Frågan är om baktanken med filmen är att man ska börja tänka i dessa banor eller om man bara ska låta sig bli underhållen av en extremt påkostad och snygg actionfilm? Jag har inget bra svar på det.

När Kyung-Taek Kwak skulle göra film av sitt Typhoon-manus fick han den största budgeten i Sydkoreas filmhistoria att tillgå. Filmen spelades in i Thailand, Ryssland och i regissörens hemstad Pusan i Sydkorea och på pappret känns det som en bombastisk blockbusteraction-vilken-som-helst. Det är det inte. Det är en blockbusteraction också men det är även ett svart och ganska sorgligt drama och ibland känner jag att jag har svårt att hänga med i svängarna rent känslomässigt.

Tillbakablickarna när vi får se filmens skurk Sin (Jang Dong Gun) som liten, hur han och systern ska fly från Nordkorea till Sydkorea med sina föräldrar men kommer fram föräldralösa, är hemska att se och skulle behöva en stund på sig för att smältas men istället hoppas det till nutid där den vuxne Sin planerar hämnd på båda länderna medelst atombomb. Det är en tuff polis med också, en polis det antagligen är meningen att man ska ”hålla på”. För mig är det ingen självklarhet att göra det. Han känns tämligen osympatisk, även om han är en A-student, tuff stridis och ganska snygg.

Atombomb, ja. Det handlar om big-ass-hämnd. Storslaget och storvulet och extremt snyggt filmat. Alltså vi snackar EXTREMT snyggt! Ögonen fnissar, SÅ snyggt är det men resten av kroppen vet inte riktigt vad den ska tro. Jag känner mig lite tvehågsen såhär efteråt. Kluven. Lika kluven som en atomkärna om man vill va fyndig – och det vill man ju.

Publicerat

LAST VEGAS

En låtsas ligga sjuk och nerbäddad när sonen kommer för han ska rymma ut genom fönstret som en annan hundraåring. En gnäller när en snäll granne kommer med god soppa. En har ett äktenskap som går på tråk-sparlåga och förväntas fixa det genom att åka till Las Vegas med en kondom och ett viagrapiller som frun skickat med. En ska gifta sig med en mycket yngre kvinna och har tänder så sprakande vita att dom förtjänar en egen rad i eftertexterna.

Nu målar jag med stora penseln, jag vet. Jag rollar med svart färg över hela filmidén för jag hade trott det skulle vara mysigt och roligt att se fyra skådespelarlegender åka på gruppresa till Las Vegas en sista (?) gång. Jag trodde detta skulle vara en ålderdomshemsvariant av Baksmällan men det visade sig vara en unken tripp genom gubbsjukans land.

Mary Steenburgens närvaro gör att båten inte kapsejsar fullständigt och det finns ett par sköna scener men för övrigt hjälper inte fyra bra skådespelare (okej, tre då, De Niro är ingen favvo även om han funkade i Grudge Match) när manuset är så urbota dåligt.

Jag inbillar mig att det här är en film för män, 50+. Jag är ingen sådan. Betyget kan inte bli annat än en svag tvåa, sköljd genom frätande tandblekningsmedel.

Henke och Christian har också sett filmen. Är dom mer 50+ än jag?

Publicerat

Veckans Cruz: TWICE BORN

Jag undrar hur det kom sig att spanjorskan Penelope Cruz, amerikanen Emile Hirsch och bosniern Adnan Hasković hamnade i en film som spelades in i Sarajevo av den italienske regissören Sergio Castellitto. Jag undrar också hur det kommer sig att jag inte en enda sekund irriterar mig på att filmen är dubbad på italienska. Kan det bero på att filmen är….bra?

Nja. Riktigt så enkelt är det kanske inte. Filmen har mycket som är bra men också en del som är mindre bra. Men det filmen HAR är två huvudroller som gnistrar i varandras närvaro. Kärleken, passionen mellan Gemma (Penelope Cruz) och Diego (Emile Hirsch) känns så äkta att den nästan går att ta på och det är den kärleken filmen handlar om. Två väldigt olika människor som inte kan vara ifrån varandra, en önskan och längtan efter ett barn som inte vill bli till och en tonårspojke som inte vet om sitt ursprung.

Filmen hoppar i tiden mellan en äldre Gemma och den yngre och tidshoppen fungerar fint. Hela filmen känns välgjord och trovärdig, jag kan tänka mig att romanen som filmen är baserad på är väldigt trevlig läsning och antagligen går in ännu mer på djupet i Gemmas och Diegos relation än filmen gör. Det jag inte förstår är just språket, varför i hela världen är den på italienska och varför fick Emile Hirsch rollen när han inte pratar språket?

Fast….jag är glad att Emile Hirsch fick/tog jobbet och jag är glad att Penelope Cruz sa ja. Personkemi som här ser man väldigt sällan på film. Som jag ser det är det här är stort skådespeleri i en liten liten film.

Publicerat

THE AMAZING SPIDER-MAN 2

Jag tillhör den stora skara som tyckte väldigt mycket om Sam Raimis Spider-man-filmer med Tobey Maguire i huvudrollen.

Jag tillhör även den stora skara Raimi-Spider-man-fans som knorrade rätt högt när det snackades om en remake/reboot/what-not bara tio år efter den förra första filmen. Jag gick alltså till biografen den där sommardagen 2012 och såg The Amazing Spider-man med en lätt fnysning i näsborrarna och hade jag varit en superhjälte hade jag lugnt kunnat titulera mig Miss Skeptico.

När jag gick från visningen skämdes jag. Jag skämdes för att jag kände mig som en inskränkt gammal nucka, för att jag blivit någon som tyckte att ”det var bättre förr” utan att ge det nya en chans. Det är ingen trevlig sida, ingenting jag är stolt över hos mig själv och således är det något jag försöker jobba bort.

När datumet för premiären avThe Amazing Spider-man 2 närmade sig beslöt jag mig för två saker. 1) Att försöka minnas den härliga magkänslan jag hade efter första filmen och inte låta en dålig trailer lägga sordin på mina förväntningar och 2) Inte blunda men ändå strunta i vad andra tycker om filmen.

Det förstnämnda visade sig vara väldigt enkelt, det sistnämnda kanske inte fullt så lätt. Av tjugo tweets om filmen var nitton negativa, det var dom krassa siffrorna. Men matematik är inte min bästa vän och logik är bra trist att förlita sig på så jag knallade till biografen glad i hågen för att få fira påskafton med Spidey, Gwen, Harry Osborn, Electro, Aunt May och en fånig Rhino.

142 minuter är långt för att vara vilken film som helst men 142 minuter superhjältefilm kan vara alldeles åt pipsvängen för långt om det vill sig illa. Det kan också vara alldeles….alldeles….alldeles…..uuunderbaaart.

The Amazing Spider-Man 2 visade sig vara precis just det – alldeles underbar. Vadå underbar? kanske du tänker nu. Hur kan en sånhär film vara underbar? Det är ju bara fåntratterier. CGI-effekter. Larv och överdrivna slagsmål. Ja, det finns superhjältefilmer som är allt detta, som är ”bara” allt detta. Sen finns det superhjältefilmer som är något annat, något mer, kanske mer som en ”vanlig film” om man så vill.  Det här är en superhjältefilm med utomordentliga skådespelare som kan visa äkta känslor, det här är en film som har scener som i sanning berör.

Att Andrew Garfield och Emma Stone är ett par i verkliga livet (aka ”Stonefield”) är helt klart positivt för både denna film och den förra, det fullkomligt sprakar om dom när dom är tillsammans. Sally Field gasar upp Aunt May till en helt annan nivå än Rosemary Harris klarade av i dom ”gamla” Spider-man-filmerna och Dane DeHaan är galet bra som Harry Osborn/Green Goblin.

Denne Dane DeHaan förtjänar lite extra uppmärksamhet kan jag tycka. Utseendemässigt ser han ut som en blandning av Leonardo DiCaprio och en mycket ung Brad Pitt men han har även Willem Dafoe-drag vilket gör att hans Green Goblin blir som en slags youngster-homage till Dafoes Goblin i Spider-man. Men jag såg nånting mer hos honom den här gången, jag såg nåt som liknade James Dean! Och vad ser jag när jag kollar upp honom på Imdb? Jo, att han ska spela James Dean i Anton Corbijns film Life! Cirkeln är, som man säger, sluten.

Det är många cirklar som sluts i den här filmen och många scener där jag sitter och gapar och ibland faktiskt kippar lite guppyaktigt efter andan. Jamie Foxx visade sig vara perfekt castad som Electro, eller Max Dillon som han heter när han går till jobbet som en vanlig-tämligen-osynlig-och-mycket-bitter-på-livet-man. Jag tänker att filmen är från 11 år men om småttingar går och ser filmen utan vettigt sällskap så kommer nog Elecros röst att hemsöka dom nattetid under en lång tid framöver.

Jag såg filmen med en femtonåring och det var många tankar som snurrade i hans huvud efter filmen, tankar som aldrig någonsin dykt upp efter en kväll i sällskap av Thor, Daredevil, Captain America, Batman eller Tobey Maguires Spider-man för den delen. The Amazing Spider-Man 2 är helt enkelt en av dom djupaste filmer jag sett i den här genren. Lägg därtill att den är betydligt mer välgjord än trailern skvallrar om och att samtliga skådespelare utom Paul Giamatti imponerar stort.

Jag ville helt enkelt inte att den skulle ta slut.

Samma känsla som efter förra filmen alltså.

Det är ett bra betyg för en uppföljare.

Publicerat

Svensk söndag: TIC TAC

”Ett människoliv mäts i år men styrs av ögonblick” står det på filmaffischen. Det är så på pricken sant.

När jag såg Tic Tac på bio 1997 gick jag från visningen med en speciell känsla i hela kroppen, en känsla av att ha fått uppleva nåt extraordinärt, att jag faktiskt hade sett ett svenskt….mästerverk.

Med Tic Tac tog Daniel Alfredson svensk film till en helt ny nivå. Hans Renhälls mörka Short cuts-liknande manus, Ernst Billgrens scenografi och den suggestiva men ändå mysiga musiken signerad Fläskkvartetten plus en handfull, nej två, nej tre, magnifika skådespelarprestationer gör tillsammans denna film till något alldeles magiskt.

Det är som att kliva in i en annan värld men en värld jag ändå känner igen, en svennig vardag med vanliga människor i centrum. En skrikande surjävla medelålders man, hans tillbakadragna sambo, två skinnskallar, några invandrare som driver en krog, en mobbad tonårstjej, en arg tonårskille, en polis som drömmer om en större lägenhet och en gravid flickvän. För att motverka syftningsfel, nej, polisen drömmer inte om en gravid flickvän, det är han som har en.

Filmen belönades med tre Guldbaggar, varav en gick till Emil Forselius för hans roll som skinnskallen Lasse. Emil Forselius, denna fina skådespelare som så tragiskt tog sitt liv i mars 2010. Han hade även en av dom större rollerna i S:t Mikael, en sjukhusserie som gick på SVT 1998-1999 som jag följde slaviskt.

Tic Tac är en film som tjänar på att så lite av handlingen som möjligt beskrivs. Så jag tänker inte skriva mer än jag redan gjort. Jag tänker istället uppmana alla som inte sett filmen till att göra just det. Se filmen! Den är nålsöganära ett toppbetyg. Hade den varit liiiite längre än 96 minuter hade den nått hela vägen fram. Jag vill helt enkelt se mer för det här är mumsfilibaba både för ögat och själen.

Publicerat

VIAPLAY-TIPS: 50 SEVÄRDA FILMER

Eftersom det finns fler streamingtjänster än Netflix på marknaden – och jag betalar en månadsprenumeration för två av dessa – så tänkte jag göra en repris från tidigare idag.

Här kommer en lista på 50 bra filmer som går att hitta på Viaplay. Jag har valt filmer utifrån min tanke att femtio andra regissörer (andra än de som var med på Netflix-listan tidigare idag) ska representeras, vilket var ganska klurigt men jag gillar inte när det blir för enkelt.

Viaplay har färre filmer att välja på än Netflix och ganska dåligt utbud vad gäller äldre film än 2004, men jag känner mig nöjd ändå. Viaplay är utan tvekan värd sina 79 kr/månaden.

Filmerna på listan har ingen inbördes ordning eller rankning.

Obs! Listan kommer uppdateras kontinuerligt, det kommer ju nya filmer och gamla försvinner.

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

50. Captain America: The Winter Soldier, regi Anthony Russo och Joe Russo (2014)

49. Elysium, regi Neill Blomkamp (2013)

48. The Descendants, regi Alexander Payne (2012)

47. En oväntad vänskap, regi Olivier Nakache & Eric Toledano (2011)

46. Eskil & Trinidad, regi Stephan Apelgren (2013)

45. Take Shelter, regi Jeff Nichols (2011)

44.  Trust, regi David Schwimmer (2010)

43. Råttatouille, regi Brad Bird (2007)

42. Fish Tank, regi Andrea Arnold (2009)

41.  Den andra systern Boleyn, regi Justin Chadwick (2008)

40. Her, regi Spike Jonze (2013)

39. Tvivel, regi John Patrick Shanley (2008)

38. Frozen river, regi Courtney Hunt (2008)

37. Pojken i randig pyjamas, regi Mark Herman (2008)

36. Soraya M, regi Cyrus Nowrasteh (2008)

35. This is the end, regi Evan Goldberg och Seth Rogen (2013)

34. A mighty wind, regi Christopher Guest (2003)

33. Be kind rewind, regi Michel Gondry (2008)

32. Persona, regi Ingmar Bergman (1966)

31. 1408, regi Mikael Håfström (2007)

30. Timecrimes, regi Nacho Vigalondo (2008)

29. Juryn – A time to kill, regi Joel Schumacher (1996)

28. Broken flowers, regi Jim Jarmush (2005)

27. Come early morning, regi Joey Lauren Adams (2006)

26. The Fall, regi Tarsem Singh (2006)

25. Berättelsen om Pi, regi Ang Lee (2012)

24. Tjenare Kungen, regi Ulf Malmros (2005)

23. Undergången, regi Oliver Hirschbiegel (2004)

22. The Station Agent, regi Thomas McCarthy (2003)

21. Oldboy, regi Chan-wook Park (2003)

20. Tic Tac, regi Daniel Alfredson (1997)

19. IRL, regi Erik Leijonborg (2013)

18. Spanarna, regi John Badham (1987)

17. Gissa vem som kommer på middag?, regi Stanley Kramer (1967)

16. Moulin rouge, regi Baz Luhrmann (2001)

15. Misstänkt för mord, regi Alan J. Pakula (1990)

14. Traffic, regi Stephen Soderbergh (2000)

13. August: Osage County, regi John Wells (2013)

12. American Psycho, regi Mary Harron (2000)

11. Allt om min mamma, regi Pedro Almodovar (1999)

10. The place beyond the pines, regi Derek Cianfrance (2012)

9. En sång för Marion, regi Paul Andrew (2012)

8. Killer Joe, regi William Friedkin (2012)

7. Timmarna, regi Stephen Daldry (2002)

6. Legenden om Bagger Vance, regi Robert Redford (2000)

5. Zero Dark Thirty, regi Kathryn Bigelow (2012)

4. Sinister, regi Scott Derrickson (2012)

3. Lovely & Amazing, regi Nicole Holofcener (2001)

2. Bitchkram, regi Andreas Öhman (2013)

1. Spider, regi David Cronenberg (2002)

 

Ett bonustips: TV-serien Transparent finns på Viaplay. En av dom bästa serier jag sett!