Månad: maj 2014

För 3,5 vecka sedan hade jag inte sett ett enda avsnitt av Game of Thrones. Jag hade bara muttrat. Tänkt att det inte var nåt för mig.

För 2,5 vecka sedan såg jag klart första säsongen. Lite motvilligt till en början kanske men sen började jag käka avsnitt som en utsvulten äter lagad mat (tänk dig djup tallrik, köttgryta och utan bestick). För 1,5 vecka sedan var säsong 2 avklarad och nu har jag alltså sett den tredje. Detta alltså i maj månad, den månad på året som kan ge vilken förälder som helst novalucolcravings men jag lyckades planera in den här säsongen riktigt bra och ja, det gick ju som smort. Dessutom uppmuntrar Henkes filmrum till långsittningar och i söndags klämde vi hela fem avsnitt på raken, då går det undan.

Jag var en anings sval när jag summerade den andra säsongen. Den kändes ojämnare än den första, det som var bra var JÄTTEBRA och det som var lite mindre intressant var verkligen inte intressant alls. Tre personlighetssvaga män hade mycket fokus vilket drog ner mitt betyg. Hur skulle då säsong 3 kännas? Hur mycket screentime skulle dom beiga männen Robb Stark, Jon Snow och Theon Greyjoy få nu? Skulle jag gäspa mig igenom tio timmar i väntan på Daenerys Targaryen med sitt blonda hår, sin blåa skrud och tre schyssta drakar? Det visade sig att all min oro var obefogad. Redan i första avsnittet kände jag av en vind som luktade helt annorlunda än dom tio avsnitt jag just tagit mig igenom (och nej, det var inte Henke som fes).

Varning för grova säsong-3-spoilers här nedanför. Nu kanske vi är nere på 85% av jordens befolkning som redan sett dessa avsnitt men OM nån mot förmodan inte sett serien och inte vill bli spoilad alls, sluta läs nu.

Mina tankar om tredje säsongen:

– Det snurrade i skallen som om jorden uppfunnits på nytt under denna säsong men analyserar jag avsnitten tuggar dom mest på i samma tempo som förut. Det vandras i snö, det vandras i sand, det är möten runt bordet med den isande Tywin Lannister vid kortändan och Tyrion känns mer och mer human för vart avsnitt som går. Men även om historien inte gör några riktiga kullerbyttor så känns avsnitten mastigare, mustigare, fyllda med ännu MER än i dom föregående säsongerna.

– Nåt som gör denna säsong till nåt av det bättre jag sett är användandet av alla härliga birollskaraktärer. Hodor fortsätter att grymta ”Hodor” som enda svar på alla frågor, Gilly som blivit mamma och inte direkt tillhör begåvningsreserven är fortfarande utseendemässigt otroligt lik Mat-Tina, tortyrgalningen Ramsay Snow, den gamla frispråkiga kvinnan Olenna Tyrell (spelad av Diana Riggs som även spelade James Bonds fru Tracy i I hennes majestäts hemliga tjänst) som är så sjukt charmig att jag märker att jag lägger huvudet på sned när hon är i bild och Podrick, denne GIGANT (med Ernst-Hugo Järegård-uttal) i svennebananskrud, denne obetydlige unge man som tydligen utför något så speciellt mellan lakanen att dom prostituerade inte ens vill ha betalt.

– Säsong tre är även dom omaka parens säsong. Det blir härliga krockar mellan personligheter – och mycket sevärda scener – när den 191 centimeter långa Brienne ska ”vakta” seriens badass-snygging Jamie Lannister eller när Arya Stark och The Hound rider omkring på samma häst och ska försöka samsas. Alla scener med dessa fyra känns som denna säsongs efterrätter. Smaskigt som fan, otroligt smart skrivet manus, bra skådespelarinsatser och – som vanligt i den här serien – man har ingen aning om vad som komma skall. Det går inte att ta något för givet.

– Så var det då avsnittet som heter ”The Rains of Castamere”, jag antar att det är samma avsnitt som även kallas The Red Wedding. Det är i vilket fall det enda avsnitt jag hört talas om innan jag började titta på serien. Jag har hört att det finns youtubeklipp på TV-tittare och deras reaktioner, folk har tokreagerat, överreagerat, skrikit och gråtit när dom sett detta avsnitt och ja, man kan väl säga så mycket som att jag inte direkt lät när eftertexterna rullade. Jag var tyst. Knäpptyst tror jag. Dagen efter kom chocken, det blev nån slags fördröjning. Jag insåg att återigen försvann karaktärer från serien som jag trodde var någon form av huvudpersoner. Ingen går säker i Game of Thrones-världen. Ingen. Alls.

– Vad gäller allt det nakna, kvinnokroppar som uppvisas som hästar på marknad, här är det något lugnare med den varan. Säsong 1 och 2 slår mycket mer på stora trumman när det gäller sex-biten, säsong 3 har mer klegg-fokus. Det är blodigt, köttigt, klaffsigt, mer död och stympning i närbild. Åsså blodiglar. Blodiglar är äckliga tycker jag.

– Jag har fnissat och skrattat högt många gånger under denna säsong, jag har förfasats över mänsklig elakhet och beräknande as, jag har längtat efter drakar och hoppats på det bästa. Men det bästa existerar inte. Det finns inga lyckliga slut, inga ljusglimtar som visar sig längre än det tar att fnissa till, det är sånt kompakt jävla mörker och så många sjuka maktgalna människor att ingenting kan sluta väl. Jag fortsätter dock hoppas att Daenerys tar över världen, att Arya hittar trygghet nånstans, att Brienne och Jamie blir BFF:s och att dom där vita vålnaderna ska ta död på tråkmånsen Jon Snow en gång för alla.

Nu kör jag igång med säsong 4. Snart är jag ikapp resten av världen!

Här är mina tankar om säsong 1 och här är säsong 2 och här är Henkes sammanfattning av denna tredje säsong. Steffo har sammanfattat dom första tre säsongerna i ett härligt mastigt inlägg som hittas här.