Månad: maj 2014

Publicerat

Svensk söndag: BAMSE

Olof Palme sa redan vid ett tal julen 1972 som handlade om USA´s bombning av Hanoi att ”man måste kalla saker vid dess rätta namn”. Arne Mattsson och Elsa Prawitz tyckte uppenbarligen inte att detta var lika viktigt när dom flera år före Vietnamnkriget skrev manus till filmen Bamse.

Att kalla en film som denna för Bamse är bland det dummaste man kan göra, speciellt i kombination med bilder som dessa på affischen. Bamse är  gjord tio år före Fäbodjäntan annars hade man lätt kunnat tro att den här filmen ville porrsurfa lite på falukorvsvågen. Men så var det inte. Bamse har ingenting att skylla på, ingenting annat än att titeln helt enkelt är rent vansinnigt feltänkt.

En man som heter Christer dör i en bilolycka. I en närliggande slänt hittas en teddybjörn som flugit ut genom fönstret på bilen. Teddybjörnen heter Bamse. Christer begravs, han sörjs av fru och son med det fantasifulla namnet Christer men han sörjs även av en annan kvinna, Barbro (Grynet Molvig).

Filmen handlar om vem denna Barbro är, den handlar om hemliga förbindelser, den handlar om kärlek, svek och irrvägar, den handlar om mycket men den handlar INTE om Bamse.

Tack för filmen Henke. Jag vet att du fastnade för den när den gick på TV av anledningen att ”Grynet var häli”. Du har helt rätt, hon ÄR härlig. Jättesöt, bedårande faktiskt och hon har en utstrålning som faktiskt förvånade mig då jag inte sett så många filmer med henne som riktigt ung. Hon gör sin roll som Barbro med den äran.

Men det var just det. Barbro. Varför kunde inte filmen få heta det?

Klicka här för att komma till Henkes recension av filmen. Han skriver om den idag som en av filmerna i projektet Decennier som nu är framme vid 60-talet.

Publicerat

FRÄMLING VID VATTEN

I jämlikhetens namn tycker jag att alla som sett och reagerat positivt på Blå är den varmaste färgen skulle se Främling vid vatten.

Det skulle vara väldigt intressant att se hur många av alla som hyllar närgångna grafiska sexscener mellan två kvinnor som säger detsamma när det handlar om män. Det är bara en tanke och kanske en simpel fördom, men jag betvivlar att männens sexuella övningar i närbild ses med samma – blida – ögon. Jag har dock mer än gärna fel.

Hela filmen Främling vid vatten utspelar sig vid en enormt vacker strand, vid vatten som är alldeles turkostblått och ser lika varmt ut som det klorerade ditot i ett extra tempererat badhus. På dom vita stenarna ligger nakna män och solar, smala, tjocka, fula, snygga, unga, gamla,  spanar på andra nakna män och inte sällan ligger dom på rygg med bresade ben och kameran är som ett öga mitt upp i hela ”härligheten”. Det behövs bara en blick, en nick männen emellan för att gemensamt ingå pakten som betyder ”halloj, ska vi gå upp i skogen och göra det skönt för varandra medans det står ett par tre fluktare och smårunkar bredvid i uttänjda badbyxor?” Det hela känns otroligt okomplicerat för alla inblandade, i alla fall precis där och då.

Franck (Pierre Deladonchamps) är en av dom unga, snygga, smala, solbrända killarna som upptäckt hur enastående enkelt det är att få ragg på stranden. Han går dit varje dag, simmar lite, pratar lite med en man som sitter en bit bort för sig själv – påklädd. Franck har kollat in en mustaschprydd man, en duktig simmare, som inte sällan smyger upp i skogen med inget annat på kroppen än sina vita gympaskor. Mustaschmannen, Michel (Christophe Paou), visar sig ha en svartsjuk pojkvän som lurar i busken.

En sen kväll när Franck haft dagens sista ”skogsdejt” tittar han ut över vattnet och i månljuset ser han Michel och pojkvännen simmandes, lekandes, busandes i vattnet. Men så händer nåt. Michel trycker ner den andre mannen under vattenytan och en stund senare simmar han mot land – ensam. Trots att Franck sett detta kan han inte låta bli att falla för Michel när denne dagen efter närmar sig Franck. Passion, ack denna passion.

Hela historien utspelar sig alltså på en enda plats, i princip alla skådespelare visar sig nakna i princip hela tiden och man skulle kunna benämna filmen som ett homoerotiskt krimdrama. Det är inte en typ av film jag ser varje dag men det är en film jag tycker bra om.

Det är otroligt fina miljöbilder, jag blir jättesugen på att simma (kanske för att det ser ut som att det existerar noll procent djurliv i den där sjön även om det pratas om malar) och jag förundras varför ingen går och säljer kondomer på stranden. Borde kunna vara ett lukrativt sommarjobb för vilken ung entreprenör som helst.

Publicerat

GODZILLA VS BIOLLANTE

Denna film börjar där den förra slutade. Godzilla ramlade ner i en vulkan och Tokyos invånare tyckte nog det var ganska skönt även om det också är….tomt. Godzilla. Död. Vilken konstig grej.

Nu har det hittats celler efter Godzilla, celler som fraktats till ett laboratorium för att användas i genforskning. Tanken är att uppfinna ett slags vete som  – korsat med kaktusar – ska kunna växa i öknen. Jag kan inte säga att jag fattar kopplingen mellan ett vattenmonster och vetekorn men det är kanske inte meningen att det ska vara glasklart?

Hur som helst, laboratoriet sprängs av nån anledning och Godzillas celler förstörs. Tror man. Men det är klart att dom inte gör, hallåååå liksom. Godzillas celler smälter samman med en växt som blir en biollante, en muterad jättestor rosenbuske med krokodilkäft.

Biollanten är en av dom största Kaiju-monsterna men det är kanske det monster som låter minst läskigt på pappret. En rosenburke, kom igeeeeeen.

Allt det härligt charmiga och välgjorda från förra filmen är som bortblåst här. Musiken påminner om dödperioderna i Flashdance och det är ingenting som får filmen att hamna på plus direkt.

Originaltitel: Gojira tai Biorante

Svensk titel: Godzilla VS Biollante

Produktionsår: 1989

Regissör: Kazuki Ohmori

Speltid: 105 min

Onödigt men kul vetande: Till en början ville filmbolaget att Biollante skulle vara en blomma med ett mänskligt ansikte i mitten, ett ansikte som kunde prata. Jag vet inte om det hade varit bättre eller sämre.

.

Publicerat

Fredagsfemman # 119

5. Saltade Sigge Sandra?

Inför premiären av Gravity åkte Sigge Eklund till London för att intervjua Sandra Bullock för Mix Megapols räkning. Han pratade en hel del om mötet med Sandra i podcasten men jag vet att en del upplevde det som att historien saltades en aning. Vad tror du?
.

.

.

.

4. Conchita takes it all!

Det känns omöjligt att göra en fredagsfemma utan att uppmärksamma vinnaren från Eurovision Song Contest i lördags. Conchita Wurst, låten, rösten, vingarna av eld, jag vet inte om jag sett något så helgjutet framträdande någonsin i detta sammanhang faktiskt. Det gräts friskt i soffan när hen vann. En verklig värdig vinnare på alla sätt och vis.
.

.

.

.
3. Sov gott Malik

Det är nåt så överjävla sorgligt när unga människor dör, människor som inte är klara med sina liv. Malik Bendjelloul blev bara 36 år. Han borde ha haft lika många år till kvar, det borde blivit fler Searching for sugermans.
.

 

.
.

.
2. Sju minuter TV-historia

Hon ska byta en drake mot 8000 i princip lobotomerade soldater, mördarmaskiner på två ben. Hon heter Daenerys Targaryen och hon är en av dom coolaste påhittade karaktärerna jag vet och definitivt min favorit i Game of Thrones-världen. Jag vill vara som hon. Jag vill också ha drakar som sprutar eld när jag ropar Dracarys. Det finns alldeles för få drakar och alldeles för få Daenerys i världen.

 

.
.

.
1. Grattis Norge!

Imorgon är det Norges nationaldag. Även om det inte är en dag vi svenskar firar så väldans hårt så kan det kanske vara en dag då vi bemödar oss om att titta på en bra norsk film? Norge är väldigt duktiga på att göra film och det finns jättemånga filmer jag gärna skulle vilja tipsa om. Huvudjägarna, Max Manus, Död snö, Trolljägarna, Rovdyr, Oslo 31 augusti, Next door, Fritt vilt, Kon-Tiki för att nämna några som har funnits ett tag men 2014 känns fortsatt starkt för vårat grannland. Håll koll på Blind, Kraftidioten och The Sleepwalker eller varför inte Liv Ullmans variant av Fröken Julie, Miss Julie, med Jessica Chastain och Colin Farrell i huvudrollerna.

 

 

Publicerat

GODZILLA

Om jag säger såhär: den första teasertrailern som släpptes till den här filmen, den med the halo jump, är bland det maffigaste jag sett i trailerväg någonsin. Självklart gav den mig förväntningar minst lika höga som Godzilla är lång.

Är man ett fan av storvulna effektfilmer är Godzilla-premiären 2014 en lika viktig dag som Pacific rim-diton var i augusti 2013 och igår var det äntligen dags. Jag fick sällskap av fyra filmspanarvänner och jag kunde känna en viss sprattelspänning i luften hos oss allihop. Vi var glada, förväntansfulla. Skulle vi få se en såndär megamaffig matinémysrulle? Skulle hajpen hålla? Hur pass skräckinjagande kommer Godzilla vara om man jämför med Roland Emmerichs variant från 1998 eller med mina japanska fredagsmonster? 123 minuter senare var det (bara) tre i gänget som fortfarande log.

Det finns en hel del att säga om Godzilla anno 2014. En heeel del.

För det första: Persongalleriet är bedrövligt. Den lilla familjen Brody som filmen kretsar kring, pappa Ford (Aaron Taylor-Johnson), mamma Elle (Elizabeth Olsen) och lilla pojken Sam (Carson Bolde – burr – ser ut som en blandning av Fred Savage och pojken i Omen), mellan dessa tre finns noll kemi. Noll. Ford har varit borta i 14 månader och kommer hem till San Fransisco, är hemma några timmar och pussar på frugan innan det är dags att åka till Japan för att betala borgen för pappa Joe (Bryan Cranston i illasittande peruk och centimetertjockt med foundation i ansiktet) och ingen av dom verkar direkt ledsen för detta grus i maskineriet.

Pappa Joe är lite…fanatisk… kan man säga. Besatt. Han jobbade i ett japanskt kärnkraftverk som havererade i slutet av 90-talet. Det var en jordbävning sas det men Joe trodde och tror inte en sekund på det och i femton år har han jobbat i det dolda med att hitta bevis som påvisar motsatsen. Så, för det andra: Bryan Cranston är ingen skådespelare som imponerar på mig, inte i Breaking Bad och inte i något annat sammanhang heller. Här spelar han över, grimaserar när han ska leka ledsen, far ut med armar och händer för att förstärka andra känslor och ser ut litegrann som en buktalardocka. Han blir som en karikatyr av denne Joe, en karikatyr ritad av en tecknare som freebejsar blundandes med kolkrita.

För det tredje: första halvan av filmen är så Steven Spielberg-seg att första halvorna i Spielbergs filmer faktiskt inte är ett dugg sega i jämförelse. Det känns som att historien är onödigt omständigt berättad och jag känner mig otålig. Det spelar liksom ingen roll om det är hajar, dinosaurier, spöken, robotar eller japanska jättemonster jag väntar på, väntan känns alltid för lång. Jag vill SE och jag vill se NUUU!

Men så kommer då Godzilla. Första halvan av filmen är avklarad, transportsträckan till dom riktiga grejerna är över och Godzilla liksom vecklar ut sig, sträcker på sig och ja JÄÄÄÄÄÄÄVLAR alltså. VILKET MONSTER! Regissören Gareth Edwards och hans crew måste verkligen ha specialstuderat den ”riktiga” Godzilla (det japanska originalet) och inte bara vad gäller monstret utan känslan i hela filmen men jag kommer till det om en stund. Nu är det monsterfokus all the way baby.

Gareth Edwards version av Godzilla är det snyggaste, läskigaste och mest välgjorda filmmonster jag någonsin sett. Jag tror att Eiji Tsuburaya som gjorde effekterna till den allra första Godzillafilmen (1954) står på ett moln, klappar händer och gör raketen med dräggel i mungipan åt det här, jag tror inte att han kan fatta att det är sant, att det går att göra nåt liknande. Man förstår hur stor Godzilla är, man känner tyngden, den köttiga kroppen, dom hårda ödlefjällen och ögonen, man ser in i ögonen.

Det finns två megastora monster till i filmen men det känns som en spoiler att förklara hur och varför så jag hoppar det. Som summering kan jag bara säga att för det fjärde: JAG ÄR KÄR I GODZILLAN!

För det femte så är hela filmen enastående snyggt filmad. Färgerna, scenografin, känslan. Det finns ingenting i filmen som känns ”serietidningsestetik”, inga klara färger, inga uppenbara den-här-scenen–kommer-göra-sig–finemangs-i-TV-spelet utan filmen känns på många sätt som en fortsättning på 1954-filmen. Den känns gammaldags i positiv mening. Den känns äkta, som om det är verkligheten vi får se.

För det sjätte så har filmen en hel del rent korkade inslag (ett som innefattar en dörr, ett som innehåller ett borttappat barn som för the sake of the movie borde ha dött), det finns en hel del logiska – och onödiga – luckor som lika gärna kunde ha strukits från manus. Egentligen skulle filmen ha kunnat göras helt utan mänskliga karaktärer och då är vi tillbaka till punkt ett igen, att varenda karaktär känns som en nödlösning för att göra filmen känslosam. Är den då känslosam? Ja, på slutet men det har ingenting med människorna i filmen att göra.

Asch. Det finns så mycket att säga och tycka om den här filmen men till syvende och sist handlar det ändå bara om EN sak: köper du historien om Godzilla eller inte? Är monstret (monstren) så pass coola i din värld att allt hejsanhoppsan runtomkring blir sekundärt? Är du villig att blunda för fadäserna för att scenerna med monstren i bild ger dig gåshud?

Alltså, Godzilla har såååå mycket gemensamt med Pacific Rim för mig. Jag ÄLSKAR Godzilla-monstret. Jag ÄLSKAR bigassrobotar. Kan jag då göra annat än att älska både Godzilla och Pacific Rim? Nej. Precis. Så är det.

Vad tyckte kompisarna om filmen? Länkar till Jojje, Christian, Henke och Joel kommer vartefter deras recensioner finns tillgängliga. Och Vrångmannen satt på raden framför och fick överraskningsknack på axeln. Vad tyckte han om filmen? Filmitch såg den också igår och här är hans tankar om filmen. Och nu har även Sofia och Steffo sett den.

Publicerat

BAD NEIGHBOURS

Jag ser mig inte som en speciellt snål person men ibland, iiiiiblaaaaand, händer det att jag kan känna tillfredsställelse över att slippa betala för något som visar sig vara totalt ovärt.

När Markus deklarerade på förra filmspanarträffen att han ville välja film till nästa träff och att det var Bad Neighbours som var på tapeten så tänkte jag inget speciellt. Jaha, en komedi, kanske jag tänkte. Jaha, Seth Rogen, kanske jag tänkte. Jaha, Zac Eftron, kanske jag också tänkte. Men jag tänkte ingenting som handlade om filmens eventuella braighet eller dålighet, jag bara konstaterande att det skulle bli något helt annat än de förra månadernas svenska filmer och att det kändes ganska…befriande.

Sen kommer man till det här med livet, krockarna mellan det man vill göra och det man måste göra, jobb och sånt. Jag kunde inte fippla till det, jag kom inte loss från jobbet och jag visste det långt tid innan, jag skulle vara tvungen att avstå månadens gemensamma biobesök. Pressvisningen av filmen däremot, den krockade inte med något. Tvärtom. En ledig kväll med regn i luften, fint besök av en vän från norr och en inbjudan till Bad Neighbours som gällde för mig +1, det är klart att vi gick.

Filmen heter alltså Bad Neighbours, dåliga grannar. Filmen hade även kunna hetat Bad Students, Bad Parents, Bad Friends eller varför inte Bad Pot-Smoking-Assholes. Som så ofta i filmer med Seth Rogen i rollistan är det haschrökandet och drogliberalismen som är i fokus och jag bah zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz. Det är så fucking dötråkigt att titta på. Vad vill dessa filmmakare att man som åskådare ska göra? Klappa händerna åt att andra så öppet och lättsamt nyttjar dessa droger? Bli sugna på att prova själva? Tycka att rollfigurerna är supercoola? Uppskatta skådespelarna som med till synes lätthet spelar dessa roller?

Mac och Kelly (Seth Rogen och Rose Byrne) är gifta och har en dotter som är ett halvår på´t ungefär. Dom är trötta småbarnsföräldrar med avdomnat sexliv och framförallt Kelly längtar ut, längtar efter vuxet sällskap och lite mer fest i vardagen. Så när en studentförening med Teddy Sanders (Zac Efron) i spetsen köper grannhuset och bjuder in till fest passar dom på, dom tackar ja och dom partajar som om det inte fanns en morgondag. Krökar, boffar, shottar, dansar, näckar, kissfäktas, rubb och stubb, all in. Sen försöker dom ligga med varann på köksgolvet.

Småbarnsföräldrar som försöker ligga, det är humor det, tydligen. Småbarnsföräldrar som vill ligga och som vill ligga med varandra, det är beviset på ett bra och välmående förhållande, tydligen. Att ha en fru som inte knorrar när snubben går loss på allehanda mer eller mindre illegala preparat, det är att vara i en perfekt relation, tydligen. Att ha en jättebebis till man är också härligt, tydligen.

Alltså, det är så MYCKET i den här filmen som är så dumt, så dåligt, så billigt, så korkat att jag inte vet var jag ska börja. Manus känns inte genomarbetat för fem öre, det är liksom INTE ROLIGT ALLS. Seth Rogen är BARA högljudd och teddybjörnsblåst. Rose Byrne är helt tokfel i sin roll, hon spelar över och försöker vara rolig så till den milda grad att det bara blir pinsamt. Zac Efron visar sina sex-pack. Jaha? Gääääsp. Dave Franco är bror till James aka polare till Rogen aka given som boffarnisse. Christopher Mintz-Plasse är säkert också polare till nån, det är min enda förklaring till varför han är med.

Bad Neighbours är som en lite vuxnare variant av Pineapple express, Bad Neighbours är också en film som fick spontana applåder på pressvisningen, något som väldigt sällan händer. Jag och mitt sällskap satt som två frågetecken, det sista vi tänkte på var att slå ihop händerna och skapa nån form av ljud. Peka ett långfinger åt duken hade passat bättre men det låter inte så mycket.

Gratis är gott heter det ju men när gratis inte ens är gott vad är det då?

 

 

 

Vad tycker mina filmspanarvänner om detta spektakel? Klicka dig vidare in på deras bloggar och titta efter. Sofia, Cecilia, Jojje, Henke och Markus&Erik.

 

 

Publicerat

BAD MILO!

Smärtan att föda barn brukar ibland jämföras med att bajsa ut ett bowlingklot. Duncan (Ken Marino) klarar nånting till synes än värre, han bajsar ut en jättealien vid namn Milo och han gör det inte bara en gång utan dagligen. Milo kryper nämligen tillbaks upp igen. Tarmsystemet kan knappast göra vågen åt det tilltaget.

Milo kan heller inte jämföras med en vanlig liten bebis som mest sover, äter, skriker och bajsar ner sig, Milo är en elak jävel med en massa vassa tänder, kolsvarta ögon och mord i blick och han beger sig gärna ut nattetid och gör stan osäker – och blodig.

När jag tittar på filmen jämför jag den med den charmiga ufofilmen Paul som kom för några år sen men kanske även med den svordomsfyllda teddybjörnsfilmen Ted. Alla tre har små figurer i någon form av huvudroll som man antingen ska charmas av (Paul), förfasas av (Ted) eller bli rädd för (Milo). Problemet med Bad Milo! är att detta är en skräckfilmskomedi som inte är vare sig rolig eller läskig. Den är dessutom hästlängder sämre gjord än både Paul och Ted. Ibland tänker jag att det är en 80-tals-film jag ser då både filmaffischen och filmen i sig ger mig betydligt starkare vajbs från 80-talet än 2013.

Det är klart att jag har sett sämre filmer men jag skulle ändå aldrig tipsa någon om att se denna. Bad Milo! är alltså bad men inte superbad.

Publicerat

Veckans Cruz: ELEGY – SKÖNHETENS MAKT

Jag förundras hur en roman vid namn The Dying Animal kunde förvandlas till en film med titeln Elegy. Så djup är jag.

Penelope Cruz är bra men för vacker i slutet av filmen sett till den kvinna hon ska gestalta.

Ben Kingsley är slemmig.

Patricia Clarksson är ljuvlig.

Filmen är inge vidare.

Det går inte att vrida ur mig nåt vettigare än såhär om Elegy.

Tyvärr.

 

Publicerat

GAME OF THRONES SÄSONG 2

Det är bara en dryg vecka sedan jag såg klart Game of Thrones säsong 1 och nu är den andra säsongen klar. Frågan om jag är helt fucking mad är givetvis befogad men det självklara svaret för mig som sitter på facit är nej.

En kombination av ryggskott, galet mycket jobb och en för övrigt fullsmockad almanacka plus en son med gipsat ben från lår till fotknöl som behöver rätt stor dos hjälp med det mesta har gjort att varje sekund jag haft över till mig själv har varit helig. Och vad kan vara bättre och mysigare än heliga stunder och nattliga lediga timmar när man kan glida iväg till en annan värld, må så vara en mörk och hemsk sådan men att besöka familjer som har lite annorlunda problem att brottas med kan faktiskt vara rätt energigivande – även om dom heter Lannister, Stark, Baratheon eller Targaryen i efternamn.

Under denna säsong precis som förra har Henke försett mig med länkar till GoT-krönikor skrivna av Tim Surette som jag har läst allt eftersom avsnitten är sedda. Mycket intressanta och väldigt underhållande texter som sammanfattar avsnitten på ett roligt sätt. Ja du läste rätt. Roligt. Jag fnissar ofta, mycket och icke klädsamt högt åt hans klockrena formuleringar, till exempel ”If you ever take one of those ”Which Game of Thrones character are you?” quizzes and your results say ”Joffrey,” go put your head in an oven.”

Vad händer i huvudet när jag läser en sån mening? Kan jag bara läsa vidare som om ingenting hänt? Självklart inte. Givetvis letar jag upp ett sånt quiz! Vad fan gör man om man ”är en Joffrey”? Hur tacklar man en sån sanning?  Här kan du göra testet om även du känner ett plötsligt sug efter att få reda på sanningen, om du vill veta om du är en psykopatjävlakung, könlös Varys, tuffis-Khaleesi eller kanske en liten dvärg? Vem jag blev kan du se allra längst ner i detta inlägg.

Varning för säsong-2-spoilers här nedanför. Jag vet att det fortfarande är 99% av jordens befolkning som redan sett dessa avsnitt men OM nån mot förmodan inte sett serien och inte vill bli spoilad alls, sluta läs nu.

Mina tankar om andra säsongen:

– Jag säger som Arya Stark, alla kan dö. I denna säsong fortsätter karaktärer som man tror viktiga för handlingen att dö likt flugor men med den enda skillnaden att jag knappt höjer på ögonbrynen. Det är tokigt egentligen. Nu när jag vet förutsättningarna – att det inte finns några – så låter jag ingen ny karaktär komma mig nära. Jag vet ju att dom sannolikt snart är borta igen. Den där homosexuelle kungen till exempel, han som verkade vara en sexuellt velig men hygglig man, tjoff sa det bara så var han död och sen var det bra med det.

– Säsong 2 känns svagare än ettan på en ganska tydlig punkt: männen. Det kryllar av härliga, starka, personliga, intressanta, viktiga kvinnliga karaktärer men i den manliga ringhörnan gapar det tämligen tomt. Den lille Tyrion Lannister (Peter Dinklage) dominerar storstilat, ”Littlefinger” och Varys kämpar på när dom väl får lite tid i rampljuset och Jamie Lannister (Nikolaj Coster-Waldau) är med så lite att det är larvigt. Den vidrige tonårskungen Joffrey har även han för lite fokus på sig tycker jag, det pratas mycket om honom men han är sällan i bild. Det är bra för nerverna i kroppen men sämre för nerven i serien.

– Det är tre specifika män som får väldigt mycket tid i denna säsong och ingen av dom berör mig alls (än så länge): Robb Stark, Theon Greyjoy och Jon Snow. Tre snubbar som utseendemässigt är rätt lika och ingen av dom har direkt nån utstrålning att tala om. Det är mycket prat om förberedelser till strid och dom utnämner sig själva till kungar och prinsar till höger och vänster. Om serien enbart handlade om dessa tre skulle jag ha tröttnat helt vid det här laget. Nu blandas historierna som sig bör i en TV-serie och jag vet att jag får återse mina favoriter med jämna mellanrum så det blir aldrig tråkigt på riktigt.

– Vilka är då mina favoriter? Tjejerna! Daenerys Targaryen såklart, The mother of dragons fortsätter att utvecklas och bli tuffare och tuffare och pratar tydligare och tydligare och vågar säga nej till friare och inte göra som ”alla andra kvinnor”, det vill säga falla för smicker. Arya Stark i kortklippt frisyr kämpar för att hålla sig inkognito och därmed vid liv men hennes karaktärsutveckling har inte gått lika mycket framåt som i första säsongen. Livvakten Brienne är stor och stenhård, änkan Stark lätt att tycka om men lite för vekhjärtad för sitt eget bästa och Sansa Stark vill jag ömsom lappa till ömsom krama.

Kanske är det kungamodern Cersei Lannister (Lena Headey) som förvånar mig allra mest. Att hon är en iskall jävel är kanske inte förvånande då hon visade tydliga tecken på det även i första säsongen men att JAG skulle tycka att hon är intressant förvånar MIG. Och Melisandre, hon är bara så läskig, så jävla läskig! Föda värsta spökbarnet, en killingmachine gjord av svart rök, bara sådär, på ett kallt grottgolv. Burr. Vad ska det bli av henne?

Jag har en känsla av att denna säsong är lite av en mellandito. Nu ser jag fram emot säsong 3! Dracarys!

* Vem blev då jag i GoT-personlighetstestet? Måste jag stoppa huvudet i ugnen nu eller kan jag leva vidare med mitt liv utan att få personlighetspanik?

You Scored as Eddard Stark

You are Eddard Stark. King of the North, you are very honorable and a loyal friend. However, this kindness and nobility, although admirable qualities, may end up hurting you in the long run. No shit Sherlock?!

(Det sista la jag till själv)

Henke har också skrivit om säsong 2. Klicka här för att komma dit.

Publicerat

Svensk söndag: ELVIRA MADIGAN

Förra söndagsfilmen Godheten med en mycket nutida Thommy Berggren i fokus fick mig att sugna till på en film som stått i min bokhylla en längre tid – Elvira Madigan.

När Thommy Berggren spelade huvudrollen löjtnant Sixten Sparre i den här filmen var han trettio år gammal och Pia Degermark var blott arton när hon iklädde sig rollen som den danska lindanserskan Elvira Madigan. Som par betraktat ser dom tämligen jämnåriga ut och dom är otroligt fina tillsammans.

När jag var 9-10 år sådär drömde jag om att få lära mig spela piano. Det fick jag inte. Jag fick en klarinett. Men jag gav mig inte så för egna ihopsparade pengar lyckades jag köpa en brun elektrisk plastorgel, en som dånade svagt när jag tryckte på ON-knappen. Jag hade lärt mig noter i skolan och med envishet och någorlunda gehör gav jag mig fan på att lära mig spela på den där orgeln.

Med på köpet fick jag ett nothäfte och som jag minns det var det en enda låt med, vilket antagligen är ett konstruerat minne men det är så jag kommer ihåg det. Låten var Elvira Madigan skriven av Johan Lindström Saxon. Jag övade och övade och lärde mig spela sången men det som satte sig mest fast i minnet var texten, den hemska texten.

Sorgeliga saker hända än i våra dar minsann
Sorgeligast är dock denna, den om fröken Madigan.

Vacker var hon som en ängel: ögon blå och kind så röd
Smärt om livet som en stängel men hon fick en grymmer död.

När hon dansade på lina lik en liten lärka glad
Hördes bifallsropen vina ifrån fyllda bänkars rad.

Så kom greve löjtnant Sparre, vacker var han utav börd,
Ögon lyste hjärtat darre och hans kärleksbön blev hörd.

Greve Sparre han var gifter, barn och maka hade han,
Men från dessa nu han rymde med Elvira Madigan.

Så till Danmark styrdes färden men den tog ett sorgligt slut,
ty långt ut i vida världen tänkte de att slå sig ut.

Men se slut var deras pengar, ingenting att leva av!
För att undgå ödets strängar bygga de sitt bo i grav.

Och pistolen full av smärta greven tar och sikte tog
Mot Elviras unga hjärta, knappt hon andats förr’n hon dog.

Ack ni hör ni ungdomsglada, tänk på dem och sen er för
Att ni ej i blod får bada ni ock en gång, förr’n Ni dör!

Att se sig själv som en liten krabat med långa blonda flätor som sitter och spelar på ett brunt brummande plastinstrument och sjunger den sorgligaste av sorgliga sångtexter gång på gång på gång utan att mina föräldrar en enda gång vrålade LÄGG AAAAAAV FÖÖÖR HELVETEEEE är ett ganska konstigt minne men det är ett minne som blir väldigt levande nu när jag ser filmen om Elvira och Sixten.

Manuset till Bo Widerbergs film är nämligen skrivet utifrån denna sång (eller skillingtryck som den benämns som på Wikipedia, vilket får mig att känna mig som 180 år gammal. Jag satt alltså och sjöng SKILLINGTRYCK som liten, sug på den!) En enkel historia om det mest allmängiltiga av känslor: passion. Vad händer när passionen slår till och ingenting annat spelar någon roll?

Jag blir väldigt berörd av den här filmen. Den äter sig in i mig. Även om jag inte känt till historien via sångtexten så får man sig slutet serverat via textform till förtexterna och resten av filmen är myrsteg mot det oundvikliga. Vetskapen om detta ger ett mervärde till hela filmupplevelsen tycker jag. Sen har jag aldrig sett hallon och grädde ätas på ett mer inbjudande sätt än här.

Det är hårfint nära en fullpoängare. Vilken härlig film! Att både filmen och musikstycket är baserade på en verklig historia gör den inte ett dugg sämre.

Jojjenito, Fripps filmrevyer och Rörliga bilder och tryckta ord har också sett filmen.

Publicerat

DEATH SENTENCE

Regissören James Wan känns som en gammal god vän efter att nyligen ha sett Saw-filmerna (även om han bara regisserade ettan vilket i sin tur inte är så ”bara”). Det var å andra sidan inte alltför länge sedan jag såg Insidious, Insidious 2 och The Conjuring. Han är en spännande regissör helt klart. Duktig. Effektiv. Smart.

När jag skulle göra min topplista för 2007 dök Death Sentence upp som en osedd film, kanske en joker, nåt jag missat och borde se innan listan gjordes klar. James Wan regisserade, filmen gjordes tre år efter Saw och det var en hämndrulle med Kevin Bacon i huvudrollen. Det kändes som det kunde bli ganska bra och det tycker jag det blev. Ganska bra.

Det här med föräldrar som försöker fungera/överleva när deras barn dött är en tacksam utgångspunkt i ett filmmanus. Det är lätt att känna igen sig och det är lätt att bli känslomässigt engagerad men precis som att jag ofta kan bli irriterad när det slängs in en gullig hund i manus (för att få ett åååååååååå från publiken) så kan jag reta mig på hur enkelt till synes väl fungerande fäder blir till mördarmaskiner på film. Allt som krävs är sorg, frustration och hämndbegär sen går reptilhjärnan i spinn som om det inte fanns en morgondag.

Death sentence har många svaga delar men filmens starkare scener gör att jag ser mellan fingrarna mer än jag kanske borde. Kevin Bacon är bra som pappan, sonen Lukas spelad av Jordan Garrett är suverän och Aisha Tyler som Detective Wallis skulle jag vilja ha som bästis.

Scenerna i parkeringshuset, den gråtande Lukas, familjen på vardagsrumsmattan och en ledsen pappa på sjukhuset har bitit sig fast men resten av filmen är ack så lökig tyvärr. Och Kelly Preston och John Goodman är dunderlökar i sammanhanget.

Sofia , Christian och Addepladde har också sett filmen.

Publicerat

THE RETURN OF GODZILLA

Det har gått hela trettio år sedan förra veckans original-Godzilla-film spelades in. En ung man vars föräldrar omkom i den första filmen har ägnat hela sitt vuxna liv åt att studera Godzilla och det kan kanske finnas en liiiten baktanke där som stavas hämnd av nåt slag.

När Godzilla återigen hotar att inta Japans kust vill både USA och Sovjetunionen att monstret ska utplånas med hjälp av atombomber. Japanerna är oroliga, dom ber världens stora ledare att tänka på radioaktiviteten och på att ingen med säkerhet vet om Godzilla går att förinta med bomber. Dom om några vet att det inte finns något som heter ”säkra kärnvapen” och lyssnar inte på ryssarna som kallar det ”nationalistisk egoism” att inte bomba. Herregud, monstret har ju till och med ätit upp en av ryssarnas ubåtar! Hemska tanke, hur egoistiska kan japanerna bliiii?

Det är härligt att se Godzilla i 80-talstappning. Lila neonljus, män med mustascher, ett snyggare och större monster. Filmen känns påkostad, som ett försök att göra något unikt trots att hela fjorton filmer producerats sedan första filmen. Musiken är jättefin och känns modern, ja, västerländsk om man så vill och precis som i så många amerikanska filmer från mitten på 80-talet så är det mycket politik inbakat i historien.

Helt okej effekter, snygg produktion och en i sammanhanget ganska smart historia. Jag tycker inte det här är så pjåkigt alls.

Originaltitel: Gojira

Svensk titel: The Return of Godzilla

Produktionsår: 1984

Regissör: Koji Hashimoto och R.J. Kizer

Speltid: 103 min

Onödigt men kul vetande: Godzilla är varken en liten plastdocka filmad enbart i miniatyromgivningar eller ett animerat monster, Godzilla spelas av en skådespelare som bär runt på kostymen. I framtida Godzillafilmer kan man se små ubåtar med namnet Satsuma på sidan, det är en homage till Kenpachiro Satsuma som spelade Godzilla från och med denna film fram till 1995.

.

Publicerat

Fredagsfemman # 118

5. Heja Audrey!

Här kommer ett riktigt biotips! På måndag den 12 maj kl 19.00 visas Prinsessa på vift (Roman Holiday) på Biograf Victoria i Stockholm. Har du möjlighet att gå, gör det!

.

.

.

4. Heja Volvo?

Zlatan gör zuperzuccé när han gör reklam för Volvo. Jean-Claude van Damme gör suuuupersuccé när han gör reklam för Volvo lastbilar. Nu är det Robyn som gör (inte sån jätte) succé när hon gör reklam för Volvo med supercoolt målade naglar. Kampanjerna är ju strålande om man ser på dessa från Volvos synvinkel med uppmärksamhet/klick å sånt men om jag tittar från min egen, funkar dom? Tror jag på att Zlatan och Robyn verkligen skulle köpa och köra just Volvo? Får reklamfilmerna och dessa kändisar mig att vilja bli en volvoägare, att längta efter en sån bil? Nej. Nej. Nej. Inte det minsta. Inte alls. Hur tänker du?

.

.

.

3. Heja Sanna!

Imorgon smäller det, imorgon är det Eurovisionfinalen! Imorgon krockar det, imorgon krockar det jättemycket i min almanacka! Sen har jag mina undringar vad undo my sad är för nåt? Den här sångtexten hade knappast gett Fredrik Kempe, David Kreuger och ”K-One” toppbetyg på engelskaprovet.

Undo my sad
Undo what hurts so bad
Undo my pain
Gonna get out, through the rain
I know that I am over you
At last I know what I should do
Undo my sad

.

.

.

2. Heja Grekland!

Säga vad man vill om Sanna Nielsen, Undo är en ballad. Jag tycker inte om ballader. Punkt.  Mitt hjärta finns hos dom grekiska pojkarna Freaky Fortune och Risky kidd och låten Rise up.  συγχαρητήρια! Disco! Disco! Fast ärligt talat, jag skulle gärna se Conchita från Österrike som vinnare, ballad eller ej. Vilken röst! Vilken (Bond-)låt! Satan vad coolt det vore och vilken värdig vinnare.

.

.

.

1. Heja filmspanarna!

Imorgon är det månadsträff med Filmspanarna. Imorgon är det Markus som väljer film. Imorgon ska det bli mysigt. Imorgon ska jag försöka få plats med så många pusselbitar av livet att schemat banne mig är totalt fullsmockat men vad gör det när det bara är kul saker? Vi ses imorgon filmspanare, även om det inte blir så länge.

.

.

.

Publicerat

DISCONNECT

Finns det någon riktigt bra svensk översättning på ordet disconnect? Stänga av, koppla ur känns inte ens nästan rätt, i alla fall inte i sammanhanget som denna film åsyftar till.

Om man istället ser till ordet connect – ansluta, förena, förknippa, anknyta – och tänker sig motsatsen så hamnar man mer rätt. Man kan nämligen ”disconnecta” på många sätt och det är precis vad denna films karaktärer gör.

Den gifta kvinnan (Paula Patton) som förlorat en son och har en man som vägrar prata om det (Alexander Skarsgård). Hon går med i en stödgrupp på nätet och lättar sitt hjärta för en man vars fru gått bort (Michael Nyqvist).

Ben, en ung musikskapande kille utan vänner (Jonah Bobo) får plötsligt en Facebook-kompis vid namn Jessica. Det han inte vet är att Jessica inte finns, att hon är skapad av två klasskompisar enbart i syfte att driva med honom.

Nina (Andrea Riseborough) jobbar på en TV-kanal och drömmer om ett scoop. När hon får kontakt med en ung kille (Max Thieriot) som tjänar sitt levebröd på att utföra sexuella tjänster via webkamera är lyckan gjord. Tror hon.

Det här är bara exempel på vad filmen handlar om. Det är många fler karaktärer inblandade, till exempel Jason Bateman som spelar Bens pappa så otroligt fint och Haley Ramm som Bens syster, hon får en lysande guldstjärna för en av filmens allra bästa scener (som utspelar sig vid ett bord vid skolans lunchmatsal).

Den röda tråden filmen igenom är datorer. Den handlar om att vara uppkopplad, vad man kan göra, vad som kan hända, vilka livsavgörande laviner som kan startas via en enkel knapptryckning. Datorerna är dock alltid i bakgrunden, dom är reagenter och inte centralfigurer. Jag kan tänka mig att det är som för dom flesta av oss, vi lever med datorer och uppkopplade mobiler som en del av livet, det är inget vi direkt tänker på, inte förrän det möjligtvis går överstyr.

Disconnect är en film som börjar bra men som sakta men säkert jobbar sig uppåt och när den är slut blir jag lite ledsen, jag vill se mer. Det är ett solklart filmtips för en regnig sommardag!

Publicerat

FILMSPANARTEMA: HÅR

Det här med hår på film, vilket roligt tema!

Man kan göra det lätt för sig och skriva om musikalen Hair. Man kan skriva om nåt stort och hårigt som Bigfoot i Harry and the Hendersons eller Sully i Monster´s Inc. Man kan skriva om hockeyfrillor, peruker eller dom mest populära filmerna från 1977 som innehöll kvinnligt könshår. Ett tag tänkte jag göra en variant på det sistnämda och skriva om manligt könshår jag minns men enbart Sven Wollter och Donald Sutherland på en lista känns rätt torftigt.

Så jag tänkte om. Jag tänkte att jag gör en lista på trevligare grejer. Sånt jag verkligen gillar. Jag tänker skriva om ansiktsbehåring i form av…

MINA TIO FILMISKA FAVORITMUSTASCHER!

.

.

10. BEN STILLERS HALVDANA LÅNGTRADARMUSCHE

I Dodgeball är Ben Stiller liten, kaxig, deffad, klädd i lila spandex och har en imponerande långtradarmustasch. Men om jag fick bestämma tycker jag den skulle vara tre-fyra centimeter längre, då hade den fått prefixen delikat.

.

.

.

9. CONNERYS ZED

Det finns ett gäng trevliga skådespelare som gett mustaschen ett ansikte. Charles Bronson och Burt Reynolds är två av dessa, Sean Connery en tredje. I Highlander (1986) fick Sean Connery till det nästan hundraprocentigt men hur fin den muschen än är så kan den inte mätas med ansiktsbehåringen i John Boormans film Zardoz från 1974. Sean Connerys rollfigur Zed är en riktig trendsetter.

.

.

.

8. JOHN TRAVOLTAS VÄLANSADE

Hur gör man enklast om en utseendemässigt snäll man som John Travolta till den elaka jäveln Ryder i The taking of Pelham 1-2-3? Jo! Man ser till att stramt ansa håret i fejset samtidigt som man får honom att bita ihop käkarna och jobba fram en kronisk axelspänningshuvudvärk. Och vet du vad? Det funkar!

.

.

.

7. TOM BERENGERS SKÖNA 80-TALARE

Lawrence Kasdans film The Big Chill (Människor emellan) är en riktigt mysig film och Tom Berenger har en av filmens huvudroller iklädd en mycket klädsam mustasch.

.

.

.

6. MARVELMUSCHEN

Min grundtes är att 99% av världens män ser bättre ut i mustasch än utan och superhjältar är inga undantag. Robert Downey Jr´s ansiktsbehåring gör att Iron Man inte bara ser ännu coolare ut, han skulle även kunna ta jobb som stand-in i Backstreet Boys om han nångång behöver stålar.

.

.

.

5. KONSTEN ATT GÖMMA EN BÄVERFARM PÅ ÖVERLÄPPEN

Varje år anordnas World Beard & Moustache Championships, en tävling som Sam Elliott borde kunna vinna vartenda år om han bara ställde upp. Mustaschen han visade upp i bröderna Coens The Big Lebowski (1998) skulle fungera som skyttevärn i vilket inbördeskrig som helst och kryper han runt på alla fyra i huset där han bor behöves inget annat städ-don, dammråttorna fastnar som vore dom gjorda av kardborre. Den här mustaschen är motsatsen till John Travoltas på plats 8. En snällare mustaschman än Sam Elliott går inte att se på film.

.

.

.

4. SLY I EXPENDABLES 2

Gulp alltså, vad fin han är!

.

.

.

3. THEODORE TWOMBLY

Joaquin Phoenix och hans mustasch är en match made in heaven när han gestaltar Theodore Twombly som i filmen Her tar det här med datorer och kärlek till en helt annan nivå. Han ser så himla gullig ut. Så snäll. Så harmonisk. Det är banne mig mustaschperfektion.

.

.

.

2. LESTER BANGS-MUSCHEN

Jag tycker om den här bilden. Jag tycker om Philip Seymour Hoffman. Jag tycker om filmen Almost famous och jag tycker om Lester Bangs och hans mustasch. Fan vad jag saknar Philip Seymour Hoffman.

.

.

.

1. TOM SELLECK. ALLTID. JÄMT. HELA TIDEN.

Det går inte att göra en sånhär lista utan att ha Tom Selleck på plats nummer ett. Han är den förste mannen med hår på överläppen som jag kärade ner mig i och han ÄR den mustaschprydde mannen personifierad oavsett om han är privatdetektiven Thomas Magnum, Patrick O´Malley i High road to China, Peter Mitchell i Tre män och en baby, Phil Blackwood i Hennes alibi, Monicas pojkvän i Vänner, Frank Reagan i Blue Bloods eller Jesse Stone.

Tom Selleck, you are The Master of the Musche Universe!

.

.

Hur har mina filmspanarvänner tagit sig an detta tema? Hur pass hårigt är det runtom i bloggosfären idag? Klicka på länkarna så märker du: Sofia, Henke, Jojje, Johan,  Steffo, Jimmy,  Cecilia och Voldo.