Jag var så jääävla skeptiskt, alltså S Å jävla skeptisk!
Game of Thrones är en TV-serie som lockat mig ungefär noll komma noll procent – och då överdriver jag inte. Personer i min närhet har följt serien nästan med lupp, nynnat på musiken, varit bortom kontaktbarhet en timme i veckan och antagligen berättat en del av handlingen men då jag inte betalat medlemsavgift i intresseklubben gick informationen ut genom motstående öra. Jag kunde helt enkelt inte bry mig mindre om nåt som inkluderade rörlig bild än jag gjorde med Game of Thrones och då tänkte jag ändå inte att serien skulle vara dålig, bara att den inte var min grej.
Men så fick jag ett sms från Henke. ”Jag känner sorg idag. Jag såg just det tredje avsnittet av Game of Thrones (S4) och jag kom att tänka på att du inte ser serien. Det känns så orimligt, orättvist och hemskt. Jag blev då sorgsen.”
Sms:et var den lilla stenen som sparkades över kanten, den som gjorde att idéer kom i rullning, att jag släppte sargen och att vi bara några dagar senare startade ett GoT-maraton.
Vi började med fyra avsnitt. Fyra avsnitt kändes rimligt att ta sig igenom även om serien var så ”inte jag” som jag trodde. Efter att ha fått serien jämförd med både Sagan om ringen, Braveheart, Twilight och Breaking Bad var förväntningarna ungefär lika heta som det där badet Tim Robbins tar i Jacobs inferno.
Introt kör igång. Jag har sett det EN gång förut, det är all kunskap jag har om serien. Snurrande modellhus på en karta som påminner om nåt från Tolkiens böcker. Jag ser en massa namn flimra förbi men bara fyra jag känner igen: Sean Bean, Peter Dinklage, Nikolaj Coster-Waldau och Aidan Gillen.
Bean var bad guy i Goldeneye, Dinklage var den korta killen i The Station Agent, Coster-Waldau var ihop med Martina Haag i Underbar och älskad av alla och Gillen var härlig bög i den utomordentliga TV-serien Queer as folk. Han var även med på planet som bogserades vertikalt i början av The Dark Knight Rises.
I Game of Thrones är Sean Bean Eddard ”Ned” Stark, kungens högra hand och i mina ögon seriens nav. Gillen är Petyr ”Littlefinger” Baelish, en roll som skulle kunna vara Stuart i Queer as folk fast förlagd i en annan tid och en annan plats. Coster-Waldau är drottningens ena bror Jaime Lannister (otroligt lik Prins Charming i Shrek) och Dinklage är den korta killen Tyrion Lannister, också bror till drottningen och om han hade haft månadspeng hade vartenda öre gått till horor.
Fyra avsnitt gick i ett nafs. Visst snurrade det i skallen av namn och karaktärer men det var inga problem alls att komma in i historien. Jag ville se mer och mer blev det. Några kvällar senare såg vi fyra avsnitt till och igår blev det första säsongens två sista.
Varning för säsong-1-spoilers här nedanför. Jag vet att 99% av jordens befolkning såg dessa avsnitt redan för tre år sedan men OM nån mot förmodan inte sett serien och inte vill bli spoilad alls, sluta läs nu.
Mina tankar om första säsongen:
– Det är lätt att tro att halvnakna vackra unga kvinnor per automatik ges bimboroller men inget kunde vara mer fel. Daenerys Targaryen (spelad av Emilia Clarke) till exempel. I början av säsongen är hon bara söt, sen blir hon bortgift med nån biffig jägarsnubbe som beter sig som en hundraprocentig grottman och efter att ha blivit påsatt som en liten pudel i veckor tröttnar hon på att vara ledsen och lär honom hur hon vill ha det. Sen blir hon Khaleesi, drottningen i klanen och snubben Khal Drogo fortsätter vara en fyrkantig Dothrakisk krigsherre men han är i alla fall snäll mot henne. Det är liksom hon som bestämmer. A non-bimbo-generation, helt klart.
– Tonåringen Joffrey som är son till drottningen och drottningens bror Jaime (fräscht) har en uppsyn så vidrig och ett beteende så genomtänkt elakt att jag känner hat, genuint hat. Jag är inte van vid att känna nåt liknande för ett…barn. Joffrey spelas av Jack Gleeson, en 22-åring som inte kan ha haft det helt lätt med dejtandet dom senaste åren. Maken till osmaklig kille har man sällan skådat. Jag vill slå honom. Hårt. Med en stol. I ansiktet.
– Starkdottern Arya gillar att fäktas och hon är duktig på det. Alla tror att hon är en pojke men hon skiter i vilket, hon vill göra det hon gillar och vara sig själv. Det som är befriande med karaktären Arya, förutom att hennes föräldrar sporrar henne och låter henne vara som hon är i en värld där kvinnor blir bortgifta med ”bra kap” eller förtjänar sitt uppehälle på bordeller, är att hon faktiskt finns. En flicka som Arya skulle inte ha en plats i Tolkiens värld och OM hon skulle ha det skulle hon antagligen vara supersöt. Den enda jag kan jämföra Arya med i filmväg är prinsessan Merida i Modig.
– Game of Thrones står över alla dramaturgiska lagar och regler man någonsin lärt sig. Här kan en huvudroll stryka med ”bara sådär”, ingen går säker. Det innebär också att det finns ”stakes”, allt som händer spelar roll, det står liv på spel här! Jag vet inte hur många gånger jag lät ”Nääääämen!” eller ”Han kan väl inte vara döööööd? Det kan han väl inte? Det blir som Bobby Ewing snart va, han kommer ut ur duschen?” Alla kan dö och alla dör på de mest våldsamma sätt – vuxna, barn, djur, alla. Det är skönt som omväxling att faktiskt kunna bli förvånad.
Nu ser jag fram emot säsong 2!
Henke har också skrivit om denna säsong. Klicka här för att komma till hans text.
Här har jag skrivit om säsong 2.
Todd Solondz är en regissör som är lika tydlig med estetiken i sin filmvärld som Wes Anderson är i sin, eller Tim Burton i sin. Det tar inte många sekunder förrän man känner igen persongalleriet i Dark Horse från Solondz tidigare filmer men det är inte så att det är replikor eller ens urvattnade fotostatkopior vi bjuds på, nejdå, här är det föga smickrande personligheter precis som vanligt men annorlunda varianter än förr.
Vad är det vi bemödar oss om? Vad är det vi behöver? 
