Månad: juni 2014

Publicerat

THE TRIP

Jag vet inte riktigt varför jag i alla dessa (hualigen) fyra år medvetet avstått från att se The Trip men plötsligt fick jag ett otroligt sug efter att se den. Ibland kan det bli så. Man får nån fix idé att lever är gott, lever måste jag ha, sen äter man lever och håller på och spy precis som alla andra gånger jag ätit lever. Nu säger jag inte att jag kräktes av The Trip, inte alls, jag menar mest att sug efter något inte per automatik gör att det smakar gott. Utom ibland när suget har rätt.

Steve Coogan ska på tidningen The Observers räkning åka runt i England och provsmaka mat. Meningen var att flickvännen Mischa (Margo Stilley) skulle följa med men hon lämnade återbud i sista stund och alla andra Steve frågat har sagt nej. Sist på listan stod Rob Brydon som inte behöver övertalas speciellt länge för att följa med. Han vinkar hejdå till fru och spädis-dotter, sätter sig i bilen bredvid GPS-vägraren Steve och off they go.

The Trip är inte bara en matig film, det är en extremt pratig film. Gillar du tugget mellan dessa två män så kommer du gilla filmen. Ogillar du tugget kommer du troligen stänga av, eller ja, kanske kräkas lite. Jag fann mig själv oförhappandes leende i soffan, det var riktigt mysigt och inte alls långtråkigt att höra dessa två imitationsbattla Anthony Hopkins, Michael Caine och Hugh Grant hela tiden. Ja, hela tiden. HELA tiden. Precis heeela tiden.

I det icke-filmiska livet har jag svårt för människor som ofta och gärna slår sig på bröstet och proklamerar sin egen förträfflighet. Detta beteende bevisar bara en sak för mig, att den förträfflige är inte så förträfflig egentligen, att under den där självgoda huden finns endast osäkerhet, rädsla och litenhet. Steve och Rob slår sina bröstkorgar blodiga med sitt unkna skrytande, dom skulle kunna ställa upp i VM i bekräftelsebehov och dom båda är tävlingsmänniskor, snabba med att yttra ”I won!” i situationer där det spelar noll roll vem som är vinnare eller förlorare. Hade Steve och Rob varit aningens mindre charmiga män hade detta beteende gjort mig vansinnig men i filmen köper jag det även om jag inte direkt skrattar åt dom. Inte åt och inte med. Jag ler bara.

The Trip känns som en brittisk variant av Sideways och det är en kärleksfull jämförelse. Sideways är snäppet vassare i mina ögon men The Trip var inte pjåkig alls. En enkel och mysig film med en mycket välsmord dialog.

Publicerat

THE TWILIGHT SAGA: NEW MOON

Varning för spoilers i texten!

Bella (Kristen Stewart) fyller 18 och börjar känna sig gammal. Hon är ett helt ÅR yngre än Edward (Robert Pattinson) – tror hon – men han erkänner att han är 109. Då får hon ångest för att hon inte borde dejta en sån gammal gubbe.

Edward börjar så smått inviga Bella i vampyrernas liv och leverne, hur det funkar, regler, lagar och sånt men den enda han är riktigt rädd för är Bella, hon är den enda som kan skada honom. Romantiskt sagt såklart och i ett annat sammanhang hade jag antagligen sagt ååååhååå och torkat bort en tår ur ögonvrån men nu känns det mest som ungdomsfloskler, som ”sånt man säger”, även om han ser väldigt trovärdig ut när han säger det.

New Moon fortsätter där Twilight slutade och nu har jag vant mig liiite vid Robert Pattinson och hans mjöliga ansikte. Jag undrar om hans och Kristen Stewarts förhållande i verkliga livet tog fart på riktigt under inspelningen av denna film för det känns som en stor skillnad i personkemi och ”sprak” om jag jämför denna med både föregångaren och filmerna som komma skall.

Edward bestämmer sig för att lämna Bella. Han vill inte inviga henne, vill inte göra henne till vampyr och alla som någon gång varit ung och kär kan säkerligen förstå Bellas ledsenhet och nattliga ångest. Vad gäller dessa delar så tycker jag filmen funkar bra. Det är när man ser Taylor Lautner i indianfrilla uppsatt i tofs som jag känner skrattet bubbla upp i magen. Taylor Lautner alltså, ett komiskt geni och han vet inte ens om det!

New Moon är en MYCKET bättre film än jag trodde på förhand och jag erkänner att jag hade taggarna ute som tusan under en stor del av filmen, vägrade inse det jag faktiskt kände, att filmen är….okej. Det är lågmäld musik, inte så mycket (dåliga) effekter och – jämfört med första filmen – någorlunda schysst kemi mellan huvudpersonerna. Var det ungefär vid den här tiden Stewart och Pattinson blev ett par på riktigt?

Att det inte gick att hålla resten av filmerna på samma nivå som denna gör mig faktiskt ganska… förbaskad.

Från och med idag och resten av Twilight-veckorna kommer även Sofia skriva om denna saga. Den här veckan och nästa handlar det om böckerna och här är hennes första inlägg.

Publicerat

Fredagsfemman #124 – Glad midsommar!

5. Midsommar är den typ av dag då man kan känna sig som att man är rätt person men på heeeelt fel plats


.

.

4. Midsommar kan vara lite ledsam och ensam dag, men lugn, imorgon är en annan dag


.

.

3. Midsommar är en dag då det är okej att dansa utomhus till vilken låt som helst


.

.

2. Midsommar kan med lite röta vara som en Erlend Øye-video

.

.

1. Midsommar är dagen då jag önskar att världens bästa dansbandslåt fanns på Spotify i en ostig remix


.
Jag önskar dig en fin och glad midsommar, kanske till och med en solig, god, kul och myggfri. Imorgon är det lördag igen, en vanlig lördag. Det är också bra.

Publicerat

På söndag börjar Peace & Love Filmfestival i Borlänge!

22 – 26 juni är det fullt filmfokus i Borlänge när Peace & Love Filmfestival drar igång. Femtio filmer visas under dessa fem dagar och festvialpasset kan köpas här för det facila priset av 495 kr.

Är du filmintresserad och befinner dig i närheten av Borlänge men är ohjälpligt fast framför TV:n i fotbolls-VM-träsket (*host* som jag *host*) så går det att kombinera dessa två hobbys på ett tämligen smart och någorlunda icke-krockande sätt då det varje dag är en midnattsvisning på Sveatorget. Filmerna som visas utomhus i  sommarnatten är:

* Gaslight (1944), USA. Ingrid-Bergman-triller regisserad av George Cukor.

* Godzilla (Gojira 1954), Japan. Japansk-jättemonster-film regisserad av Ichiro Honda.

* This is Spinal Tap (1984), USA. Musik-komedi regisserad av Rob Reiner.

* Ghostbusters (1984), USA. Fantasi-spök-komedi regisserad av Ivan Reitman.

* Eternal Sunshine of the Spotless Mind (2004), Romantiskt-fantasi-knas-drama regisserad av Michel Gondry.

Här kan du läsa mer om festivalen och filmerna.

Publicerat

KÄRLEK PÅ JOBBET

Blandar man allt man tycker är jättegott i en jättestor matberedare, trycker på ON, låter joxet vispas runt en stund, trycker på OFF och stoppar ner en sked för att provsmaka så är det inte bombsäkert att slutresultatet får smaklökarna att jubla.

Däremot, att koka ihop en filmisk soppa, en romantisk komedi, med Sandra Bullock och Hugh Grant i huvudrollerna, alltså, det är i det närmaste omöjligt att inte få den soppan att smaka bra nästan hur urvattnat manus man än använder som fond. Om man gillar Sandra Bullock och Hugh Grant vill säga. Vilket jag gör. En hel del.

Hugh spelar George Wade, en man som är sådär obrydd, spontan, bjussig och rolig som bara en obrydd, spontan, bjussig och rolig man med obegränsat med pengar kan vara. Problem existerar inte i hans värld, han löser problem med att anlita rätt folk på rätt plats och sen fortsätter han charma sig fram genom livet. Sandra är Lucy Kelson, en jurist med skyhögt socialt patos, en kvinna som hellre gratis hjälper rätt folk att lösa rätt problem än att tjäna pengar. Behöver jag säga att George springer på Lucy och att Lucy visar sig vara precis den anställde George behöver i sitt företag. Behöver jag säga att Lucy blir Georges allt-i-allo, någon han inte klarar sig utan, men att han tar lite väl mycket för givet till slut och Lucy säger upp sig med två veckors uppsägningstid, two weeks notice.

Personkemin mellan Bullock och Grant är en tiopoängare, dom är båda mästerliga på denna typ av humor. Hugh Grant har den Hugh Grantiska glimten i ögat, Sandra Bullock får snubbla sig fram till synes helt oberörd och ovetandes om vilken kalaspingla hon är. Vad gäller historien så är det inget nytt under solen, det går att lista ut vartenda steg filmen ska ta men…det gör inget. Jag tittar, ler lite inombords, mår rätt bra, har en mysig stund och när filmen är slut glömmer jag bort den för det är ju bara en saga, inget som händer i verkligheten.

Men, det finns en grej i filmen som händer ganska många ganska ofta i verkligheten. Det där att ha någon man tycker om alldeles nära men att inte förstå hur viktig den personen är i ens liv förrän den är borta. Kanske är det det enda jag tar med mig från filmen. Kan det hända George och Lucy, Hugh och Sandra, så kan det hända vem som helst.

Publicerat

Vinnare i MovieZine-tävlingen

Lyckliga lottade vinnare till voucherpaket är:

Cecilia Burman

Anders Rosendahl

Sofia Åkerberg

Stefan Pettersson

Daniel Rundqvist

GRATTIS till er alla och GRATTIS till MovieZine som fått till en riktigt schysst interaktiv filmsajt som alla borde kolla in.

Publicerat

GAME OF THRONES SÄSONG 4

Jag satte mig i Game of Thrones-bilen och sen gasade jag utav bara helvete. Precis så var det. För knappt sju veckor sedan såg jag mitt första avsnitt och mitt mål var att komma ikapp med alla säsongerna innan den femte börjar 2015 och man kan säga att det gick vägen.

Igår såg jag och Henke avslutningen av säsong fyra och för första gången någonsin får jag vänta på nästa avsnitt precis lika länge som alla andra. En allt annat än behaglig känsla. Fan. Serier är till för att ses utan avbrott och i sin egen takt, det här med väntan är inte min grej.

Efter en enastående första säsong, en andra som var lite svagare och en tredje som höjde pulsen på mig rejält är det nu dags att sammanfatta den fjärde.

Varning för grova spoilers här nedanför. OM nån mot förmodan inte sett serien och inte vill bli spoilad alls, sluta läs nu. Mitt hot på twitter om att göra en voodoodocka av den som spoilar finalen – en med jättejättejättemånga nålar i – gäller även på mig själv, men nu ger jag i alla fall alla en chans att SLUTA LÄSA här och nu innan jag börjar använda mig själv som nåldyna. Eller läs för allt i världen men se klart säsongen först.

Mina tankar om fjärde säsongen:

– Den som (för mig) ganska otippat glidit upp som en favorit jäms med Tyrion (Peter Dinklage) är hans ganska otäcka bror Jamie (Nikolaj Coster-Waldau). I början av säsongen (närmare bestämt i avsnitt två) händer nämligen två av dom mest intressanta händelserna hittills i serien: Jamie har blivit av med en kroppsdel och får en ny samt att en sjukt irriterande tonårskung dör. Jag fick en närmast utomkroppslig upplevelse av båda dessa scener och slutsekunderna med Joffreys vita ansikte och öppna ljusblå ögon hemsöker mig i mina drömmar ibland. Han hade extremt otäcka ögon även som död.

– Daenerys utvecklas åt ett rätt intressant håll. Hon känns mer och mer maktgalen, mer och mer osympatisk och ju längre tiden går ju buskigare och svartare blir hennes ögonbryn. Jag är inte riktigt lika betuttad i henne längre även om alla scener med drakarna känns som smågodis för ögonen.

– Avsnitt 9. Vad fan var det för nåt? En mammut! Jag som tyckte slagen i Sagan om ringen var dötrista ser mig själv liksom gunga med när det krigas och dödas och bränns, skjuts, klättras på isvägg, ramlas ner för isvägg och jaha DÄR kom en jätte också. Ett underhållande avsnitt med Jon Snow i fokus och att det var underhållande berodde INTE på Jon Snow. Det är alldeles för mycket Jon Snow över lag tycker jag. Det känns som att han har mest screentime av alla karaktärer i denna säsong och det retar mig för jag bryr mig inte det minsta om hur det går för honom. Han utvecklas inte ett dyft, han går fortfarande omkring med nån jävla björnfäll över axlarna, har sitt hempermanentade hår och ledsna ögon och ser precis lika fyrkantig ut som han beter sig. Klipp dig och skaffa dig ett jobb säger jag. Scenerna med honom är dom enda som kan få mina hjärnceller att dra iväg och tänka på annat. Podrick till exempel.

– Podrick och Brienne är en skön duo. Jag gillar dom där omaka paren som fortsätter tussas ihop. Littlefinger och Sansa är också finurliga ihop (om nu finurlig är rätt ord i sammanhanget?)

– Apropå omaka par och osmakliga scener så bjöd avsnitt tre på ett riktigt lågvattenmärke – eller högt kanske? Cersei och Jamie vid Joffreys döda kropp. Jag vred på mig i fåtöljen, det där var inge snyggt, det var jobbigt att se och i vilken annan serie som helst hade det känts så over the top att scenen antagligen försvunnit helt vid klippbordet. Men nej, inte här. Här gottas det åt incesteländet.

– Theon Greyjoy är väl annars den figur som bjussats på den stadigaste karaktärsutveckligen av dom alla. Att han själv säkert hade skippat den är en annan femma men för egen del har han gått från att vara svinbeige och totalt ointressant till en ganska….färgstark…personlighet.

– Men herreguuuuud vad folk fortsätter dö, det är liksom ingen hejd på det. Ingen går säker – fortfarande – även om jag har mina funderingar kring vilka två personer i serien som skaparen George R.R Martin faktiskt inte kan ta livet av. (Klicka på bilden för att se den större och därmed fatta grejen —->)

– Hur var då säsongsfinalen? Jo, den var mastig. Matig. Mycket. Lång. Många tankar snurrade i huvudet. Hur kommer det sig att scenen med Brandon, Hodor och den mänskliga treögda kråkan påminde så mycket om slutet i True Detective, om labyrinten, om The Yellow King? Samma scenograf? Ett medvetet mindfuck?

– Dom sekunder TV-seriemagi jag kommer minnas allra mest och längst från denna säsong har ingenting med Tyrion och avsnitt åtta att göra, inte heller med The Hound och Arya i sista avsnittet eller Tywin som sitter på muggen. Jag går tillbaka till avsnitt tre när Jamie tittar på sin systerson – och tillika sin egen son – Tommen som precis förlorat sin bror och Jamie säger: ”How are you?”. Kanske dom hittills mänskligaste sekunderna i hela Game of Thrones.

Henke, Cecilia och Steffo har också summerat säsongen.

Publicerat

Sommar-Stewart: REPET

Två unga män befinner sig i en lägenhet och stryper en tredje man med ett rep. Den strypte göms i en stor trälåda, en låda som under kvällen – när det vankas fest – kommer att fungera som ett buffébord.

Gärningsmännen Brandon (John Dall) och Phillip (Farley Granger) är helt olika personlighetstyper. Brandon är iskall, totalt samvetslös och det känns som att tror att han har rätt att döda på grund av att han är en högre stående varelse eller nåt. Han är grymt osympatisk. Phillip å andra sidan är mesig, framåtböjd och räddhågsen, å andra sidan, vem skulle inte vara det när man MÖRDAT någon? Grejen är bara den att han är minst lika osympatisk. Och i träkistan ligger den tredje mannen och är död och gästerna börjar ramla in.

En efter en kommer dom, personer som känns tämligen…osympatiska. Och till sist kommer dom unga männens före detta filosofilärare, den supersmarta Rupert Cadell (James Stewart). Vad jag förstår är han endast inbjuden för att snubbarna ska visa att dom kan överlista denna kloka äldre man? Jag blir dock lite förvånad för inte ens denne Rupert känns sympatisk. Vad är det här för film? Varför funkar den inte alls på mig? Hallå James Stewart, kom igen, show me your skills!

Fast….han kanske gör det? James Stewart gör antagligen så gott han kan. Jag tycker bara inte att historien är fascinerande nog. Alfred Hitchcock må vara en stor regissör men även han har dåliga dagar (och gör sämre filmer) och jag tycker Repet är en av dessa. Att filmen bara har tio klipp och säkert är jättesmart gjord från en massa olika synvinklar spelar liksom ingen roll när jag tycker den är tråkig.

Sen undrar jag lite om det här med slutet (nej det är ingen spoiler). Fönstret öppnas och det hörs ett väldigt sorl från människorna på gatan nedanför. Men ser man på den skyline som tronar upp sig utanför fönstret så borde lägenheten ligga en väldigt massa våningar upp (typ skyskrapehögt) och gatusorl a la samtalsljud borde inte kunna höras. Sånt hade jag antagligen inte tänkt på om jag tyckt filmen var jättebra.

Flmr och Movies-Noir har också sett filmen.

Publicerat

Svensk söndag: KÄRLEK DELUXE

”Man behöver inte vara djup för att ha kul” är en sanning som Selma Trastells (Moa Gammel) polare verkar gilla att upprepa. För egen del tycker jag tvärtomtanken är mer korrekt – man behöver inte vara kul för att ha djup eller varför inte man behöver inte ha kul för att vara djup.

Nåja. Det där ganska ogenomtänkta citatet är inte på något sätt representativt för filmen, det finns nämligen en handfull oneliners här som sitter som GJUTNA. ”Den där flickan har hår på fittan!”, till exempel. Jag fattar precis vad kulturtanten Britta Mattsson (Lotta Tejle) menar när hon säger det, när det går upp för henne att romcompocketdrottningen Selma som-skriver-som-en-15åring-och-har-djup-som-en-vattenpöl faktiskt har nåt, som faktiskt kan bli en författare som inte per automatik sågas jäms med fotknölarna när det vankas bokrecensioner.

Kärlek Deluxe är en film som fått mest uppmärksamhet på grund av ”skådespelare som inte är riktiga skådespelare” i rollistan – Martin Stenmarck som Selmas coverbandsspelande kärleksintresse och Sarah Dawn Finer som Selmas kompis. Det inte så många verkar ha kommit ihåg det viktiga tillägget, att dessa två hur ”oriktiga” skådisar dom än är, är bra mycket bättre skådisar än många som ser skådespeleri som sitt främsta och enda yrke.

I Melodifestivalen 1984 sjöng Anders och Karin Glenmark låten Kall som is. Jag hade kunnat stämma in i den sången som en homage till mina förväntningar strax innan jag satte mig ner för att se filmen. Med ett medelbetyg på 2,1 från 18 svenska filmkritiker så kunde dom inte vara annat än iskalla (4,3 på IMDb är ingen höjdare det heller) och återigen visar det sig att precis som att hunger är den bästa kryddan och ett gott samvete den bästa huvudkudden så är låga förväntningar den vettigaste inställningen när man ska film. Jag tycker nämligen om Kärlek Deluxe!

Okej, manuset är bitvis lökigt, Moa Gammels karaktär är föga trovärdig och det är tämligen tröttsamt att när hon är framgångsrik chic-lit-författare har hon långt blont hår, när hon ska bli ”djup” och ”svår” klipper hon page och lugg (och färgar givetvis håret mörkt) och när hon sen blir ”sig själv” ryker pagen till förmån för en kortare – och blond – frisyr.  Den här grejen att hon inte ”duger” för att hon inte är en ”fin författare” – och faktiskt går på den grejen så stenhårt själv – köper jag inte. Men om man kan bortse från vissa lösa delar i handlingen är det en mysig liten film.

Martin Stenmarck kan charma en sten som sköningen John och han tillsammans med den underbara Lotta Tejle ger mig myspyskänslor i magen när jag ser filmen. Den som konstigt nog är sämst i filmen är Moa Gammel och detta trots att hon är en ”riktig” skådespelare.

Jag tror på att man kan vara och ska få vara precis allt man själv vill, det är bara man själv som sätter gränserna. Nånstans är det själva kärnan även i denna film. I manuset är det Selma Trastell som ska lära sig detta den svåra vägen men i verkligheten är det Martin Stenmarck som genom att tacka ja till denna roll borde slå många janteförespråkare och andra skeptiker på fingrarna.

Vem har bestämt att man inte kan skådespela bara för att man även kan sjunga och spela? Svinlarvigt. Heja Martin!

Publicerat

Tre om en: STAND-UP-FILMER

Joan Rivers – Don´t start with me

En plastikopererad-in-absurdum-samt-rätt-gammal-dam som kommer instapplande på scen men nån slags glittrig morgonrock och så mycket hårspray i kalufsen att inte ett hårstrå rör sig på hela föreställningen, kan det vara nåt att ha? Kan en donna som Joan Rivers vara kul?

Att Joan Rivers faktiskt ÄR kul beror på EN enda sak: hon har självdistans nog att kunna driva med sin egen person. När hon berättar om de månatliga träffarna med Cher då smink, fix och fina kläder är förbjudet går det inte att hålla sig för skratt. Det är lätt att se den synen framför sig. Hon bjussar hårt på sig själv och därför är det lättare att ta att hon går ibland över gränsen i grovhet när det gäller andra (lesbiska, kinesiska kvinnor, män). För grov i mun är hon, sjukt grov ibland, vilket jag ser som ett stort plus. En kvinna som Joan Rivers skulle vara så enkel att stämpla som en blåst bimbo, något hon bevisat här att hon inte är.

Det som gör att betyget inte blir högre trots att jag hade en rolig stund är att hon skriker oavbrutet. Inte ett ord kommer ut mellan Joan Rivers läppar som inte har en decibellstyrka i stil med en Motörheadkonsert. Det är jättejobbigt att lyssna på och det är fullständigt onödigt.

.

.

.

.

Danny Bhoy – Subject to change

En skottsk-indisk komiker som skämtar om vardagligheter och krokodiler, kan det vara kul? Jarå, det funkar.

Danny är väl kanske inte den mest lysande av scenpersonligheter men puttrig är han och fnissade några gånger gjorde jag även om ingen av skämten riktigt fastnade.

.

.

 

 

 

 

 

Louis C.K -Live at the Beacon Theatre

Jag vet att många gillar Louis C.K. Jag vet att många avgudar Louis C.K. Själv vet jag vem Louis C.K är men inte så mycket mer. Han uppträdde i Globen häromsistens och jag hörde inget annat än att han var lysande.

Jag har sett honom i två filmer alldeles nyligen, Blue Jasmine och American Hustle och som skådespelare sköter han sig förträffligt. Hur ser jag då på honom som stand-up-komiker?

För det första känner jag att jag blir förvånad. Efter all denna upphaussning om hur fantastisk egen denna man är tänker jag mest ”what?”. På vilket sätt är han egen? På vilket sätt har han hittat sin egen komiska nisch? Visst är han rolig, visst är han avslappnad på scen men han är en annan sak också: dryg.

Louis C.K visar sig vara precis så dryg som jag trodde Joan Rivers skulle vara. Istället är det plastansiktet Joan som utstrålar värme (nåja) och Louis är kall som ett frysskadat glasspaket. Båda skämtar mycket om sex men där Joan är grov är Louis bara provocerande. Skämtet att onanera i närheten av små barn funkade inte första gången och när han sen drar den i olika versioner genom hela föreställningen får jag lite nog. Att han sen drar det hela ännu längre och skämtar om att det är okej att ligga med spädbarn för dom minns ändå inget av vad som hänt då känner jag att det stockar sig i halsen. Jag kan inte skratta. Möjligtvis och troligtvis hade jag garvat om jag sett honom live, skratt smittar ju, men när jag sitter själv och ser föreställningen så är den överraskande icke-rolig.

Dryghet är i min värld det minst charmiga som finns OCH det minst roliga.

 

Alla tre filmerna finns på Netflix.

 

Publicerat

Nytt fredagstema: TWILIGHT

Jag såg första Twilight-filmen i november 2009. Jag tyckte inte om den.

Men på grund av att jag vill vara en god mor och att jag tycker det är mysigt att se film tillsammans med mina barn ibland, film som dom får välja, så har jag nu sett även dom övriga fyra delarna i filmserien.

Med start idag och fyra fredagskvällar framöver kommer det alltså bli Twilight-texter här på bloggen, texter som jag redan nu kan varna för innehåller grova spoilers. Jag brukar försöka hålla mig borta från sånt men i dessa filmers fall kunde jag inte skriva utan att trilla dit.

Jag börjar med en repris på min korta och tämligen intetsägande Twilight-text från 2009 för att liksom sätta standarden, om inte för texterna som komma skall så väl för mina åsikter.

 

TWILIGHT (2008, regi Catherine Hardwicke)

Jag önskar att jag hade läste Stephanie Meyers bok Twilight (på svenska heter den Om jag kunde drömma) innan jag såg filmen men nu gjorde jag inte det och ja, så gick det åt pipsvängen också.

Trailern är gullig, nästan på gränsen till bra, men jag vet inte hur många gånger jag blivit lurad på det viset och varje gång blir jag lika besviken.

Den här gången är kanske inte besvikelse det första ord som dyker upp, jag blir mer…rosenrasande. För nåt så urbota dumt, nåt så infantilt och hjärndött har jag sällan skådat.

Robert Pattinson spelar vampyren Edward och Kristen Stewart är Bella, tjejen som genom hela filmen går omkring med halvöppen mun och ser så dum ut att klockorna stannar. Hon kärar hur som helst ner sig i vampyren och ja, det fattar ju vilken tänkande människa som helst att det förhållandet är dömt att misslyckas. Eller?

Jag är inte målgrupp för varken boken eller filmen. Jag känner mig helt enkelt för gammal för det här. Jag har gått på mina nitar, ungdomens rosa kärleksmoln, naiva förälskelser och ”vi klarar aaaaallt bara vi är tillsaaaammaaaaans”-floskler har jag lämnat bakom mig. Hade jag INTE haft allt detta i en Kånken på ryggen kanske filmen funkat bättre. Jag förstår nämligen att filmen funkar på 12-åringar, men på mig? ICKE, sa Nicke.

Nästa fredag ger jag mig på film nummer två.

Publicerat

Fredagsfemman #123

5. Edward hjärta Bella

Fem fredagskvällar med start ikväll kommer jag skriva om en mycket välkänd filmfranschise. Det kommer spoilas en del och kanske sväras litegrann och jag är medveten om att jag inte är målgrupp för varken böckerna eller filmerna men ändå, nu är det ingen återvändo, nu blir det några sommarveckor med twilightinspirerat fredagsmys här på bloggen. Huga!

.

.

.

4. Sommarskräckisar

Oculus har precis haft premiär. 2 juli kommer Deliver us from evil och 29 augusti intar Medicinen biograferna . Sommarskräckisar kan man aldrig få för mycket av. (Obs. Ironi vad gäller den sista)

.

.

.

3. Kentfesten

Kents nya skiva Tigerdrottningen är i mina öron den bästa dom hittills gjort och då gillar jag ändå alla deras tidigare. Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag kommer se dom live på söndag (fjärde, kanske?) men det känns magiskt att få höra alla dessa nya låtar live. Kentfest. Nu hoppas jag på en finfin sommarkväll utan regn och att alla sjunger med i Svart snö. ”När det känns som du har väntat sedan du var barn på att någonting ska hända, på närkontakt av nått slag. När det känns som om du gjort allt, sagt allt men inte får några svar när det känns som om ditt bästa inte är tillräckligt bra, när fördämningarna brister och du håller tillbaka en stor flod , när verkligheten skakar och det flyter svart snö i ditt blod. Dom säger allt kommer bli bättre för tiden läker alla sår, det är politisk propaganda från järnridån. Känner ni som jag sträck upp era hääääändeeeeer (det är fler än du och jaaag) som förlorat nått vi älskar i elden (fler än du och jaaag) som dansar för oss själva i mörkret (som om det inte fanns någon morgondag) jag vill inte vara ensam, men vem vill vara ensam?” Så JÄVLA fin låt!

.

.

.

2. Nu är det igång  – FOTBOLLS-VM!

Äntligen äntligen äntligen! Igår kväll började det, fyra års väntan är över. Hej Brasilien! Hej otaliga mysiga timmar framför TV:n! Hej fantastisk fotboll och hejhej alla nya fotbollsspelare från alla möjliga länder som jag nu kommer lära mig namnet på.

.

.

.

1. One Direction – one way or another

Så är det då kvällen med stort 1 och stort D. I månader har den där biljetten legat och bränt hål i botten på min byrålåda. Dottern har försökt få mig att förstå att ”det finns faktiskt riktiga fans som inte fått biljetter och så har DU en! Var en god medmänniska mamma, sälj den!” Men nä, här säljs ingenting. Jag köpte biljetten för att jag ville gå, för att jag med egna ögon ville om filmen This is us visade en någorlunda korrekt bild av konserthysterin kring bandet. Så ikväll är jag i Friends Arena. Redo. Pepp. Antagligen kommer jag köpa en T-shirt som antagligen är för liten. Ikväll är jag helt enkelt en directioner som alla andra, ikväll är Niall, Zayn, Louis, Harry och Liam mina boys och nu skrämde jag skiten ur mig själv rätt rejält för jag kunde namnen på dom utan att googla. Ikväll ska jag sjunga med fast jag inte kan texterna och dottern har ståplats så hon behöver inte ens se mig. Sannolikt en vinst för alla inblandade.

Publicerat

TRACKS

Robyn Davidson (Mia Wasikowska) är en ung kvinna som får ett ryck. Hon får för sig att hon ska vandra genom den australiensiska öknen från Alice Springs som ligger mitt i landet till kusten i öster och hon tänker göra det med endast fyra kameler och en hund som sällskap.

Robyn känns om möjligt mer trött på mänskligheten än jag kan göra dom dagar jag önskar att jag bodde på månen men då min önskan aldrig kommer bli mer än en dröm fullföljer Robyn sin idé. Hon tar anställning hos en kamelfarmare för att lära sig allt hon behöver kunna om dessa egensinniga djur och åtta månader senare snuvas hon på den enda lön hon blivit lovad – en egen kamel.

Men motgångar tycks rinna av Robyn som vatten på en gås. Hon är otroligt målmedveten, envis in absurdum skulle man kunna säga och det är helt klart positiva personlighetsdrag även om det ibland innebär att ett varmt socialt beteende inte direkt hamnar som första prio. Den som råkar ut för Robyns ”sämre sidor” vad gäller det sistnämnda är Rick (Adam Driver) som är anställd av National Geographic för att fotografera hennes strapats.

Jag såg filmen på en förhandsvisning i april, en visning som verklighetens Robyn Davidson närvarade vid och den efterföljande frågestunden var väldigt intressant. Den numera 63-åriga Robyn fick bra frågor och svarade både hjärtligt, charmigt och eftertänksamt och för egen del var den halvtimmen mycket mer givande än filmen. Att höra hennes tankar om filmen, om att se Mia Wasikowska som sig själv, om skillnaden mellan hur filmen blev och hur den hade blivit om hon själv fått bestämma och om sitt hemlands syn på aboriginer, jag tror inte jag varit på så många Q&A´s där intervjuobjektet varit lika öppen som här, hon var skönt bjussig.

I filmen förklaras hennes önskan att rymma från omvärlden med att hennes mamma tog sitt liv när Robyn var liten. I verkligheten var det inte så. I verkligheten fanns det ingen självklar anledning till äventyret men som Robyn själv beskrev det, hade hon varit man hade ingen ifrågasatt hennes längtan efter ett galet mål och/eller ensamhet men nu är hon kvinna, då måste det letas upp en anledning, hittas en förklaring. Jag satt där och kände mig lite träffad. Under filmens gång kände jag nämligen ett behov av att få reda på mer om varför men med  IRL-Robyn-kött på benen släpper jag den tanken.

Visst finns det mål och mening med vår färd men det är vägen som är mödan värd.

Jag undrar om Robyn Davidson läst Karin Boye, jag hade i alla fall gjort det när jag var i Australien och stampade mig fram i öknen mellan Alice Springs och Ayers Rock. Med svår dödsångest, ormfobi och totalt uppäten av vidriga insekter i sovsäcken så hörde jag ingenting annat än att det var farligt att vistas där. Jättefarligt. Det kryllade av dödliga ormar, insekter och dingos men av dessa får man se föga under den här nästan två timmar långa filmen. Jag som satt på helspänn och bara väntade på ett hugg eller ett stick eller en hungrig morrande dingo vid lägerelden, jag kände mig nästan lite besviken. Jag såg mer av dessa djävulens påfund under mina tre dagar i öknen än Robyn verkar ha gjort på ett halvår och jag vet inte om det var hon som hade tur eller om det var min Crocodile Dundee-ish ökenranger som gillade att skrämmas men sanningen kanske ligger nånstans mitt emellan.

Hur som helst så blev jag inte direkt berörd av filmen. Den hade ett enda score filmen igenom, såndär given plinketiplonk-hitta-sig-själv-flum-musik och det var väldigt många närbilder på fräsande kameler och deras garnityr. Däremot kunde jag tänka tillbaka och känna värmen från skållhet röd sand under fötterna och jag kunde förnimma känslan av dom där stjärnklara nätterna under bar himmel med stjärnor som sov på min hand när jag sträckte ut den (dom där nanosekunderna jag vågade göra innan det klev nåt rassligt med många fötter över handflatan).

Det är kanske så att vi alla har våra egna Tracks att klara av, våra egna mål att nå med eller utan en av omvärlden godkänd anledning. Det räcker gott att man fattar själv.

Jag såg filmen tillsammans med Jojje, Henke och Joel. Klicka på namnen för att läsa deras syn på filmen.

Publicerat

EDGE OF TOMORROW

Hur kan en film som fått till väääärldens bästa tagline INTE välja den som titel? LiveDieRepeat skulle vara en fenomenal titel på denna film, hästlängder bättre än Edge of tomorrow som känns väldigt mycket havregrynsgrötfrukost i mina öron. Såndär gröt som är kokad i micro med för mycket vatten och utan salt.

Juni månads filmspanarfilm valdes av mig och valet stod mellan denna veckas två biopremiärer, den kubanska filmen En natt i Havanna som är regisserad av Lucy Mulloy och handlar om en ”pojkaktig” tonårstjej som bor i Havanna och som inte tycker hon passar in med landets rigida könsroller och tillsammans med sin bror och en vän planerar hon att fly till Miami på en flotte (info från sf.se) och Tom Cruise-blockbuster-actionstänkaren Edge of tomorrow.

Det politiskt korrekta och kanske det mest givande i längden hade varit att välja Havanna-rullen men jag kände inte för det, jag kände för en Tom Cruise-blockbuster-actionstänkare. Gör man inte alltid det förresten? Är han inte en av världens mest stabila skådisar? Kan han misslyckas med en film? Är Tom the-best-name-to-have om man ska lyckas bigtajm i Hollywood? Jag menar, det finns ju hur många som helst. Hanks. Hardy. Hiddleston. Å Cruise då.

Trailern till filmen kändes sådäääär tycker jag men….vadå….hur tradigt kan det bli med Tompa, science fiction och exoskelett? Han åkte motorcykel utan hjälm i trailern. Motorcykel utan hjälm, bara en sån sak! Hur länge har man längtat efter att se det igen på film? Sen 1986?

Hur var då filmen?

1. Bra.

2. Rolig.

3. Lite för lång.

4. Den skulle ha slutat vid scenen vid Louvren (utan att spoila)

5. Tom Cruise levererade över min förväntan.

6. Emily Blunt var helt okej.

7. Min radar uppfattade noll på romantik-kemi-mätaren mellan Cruise och Blunt.

8. Jag är inte säker på att nummer 7 spelar någon som helst roll.

9. Jag älskade scenen – och ljudet – när en viss person blir överkörd.

10. 3D:n tillförde ingenting.

11. Sergel 1 är en jättebra biosalong.

12. Plusstolarna är värda sin extrakostnad.

13. Dragomir Mrsic var tyst, tuff och effektiv.

14. Härligt att filmen utspelade sig till stora delar i London.

15. Hade den här filmen haft premiär i Sverige på nittiotalet hade den hetat ”Oblivion hela veckan”.

16. Nummer 16 hade bara varit sant om Oblivion haft premiär samma år som Måndag hela veckan, dvs 1993, och att denna film kom året efter.

17. Skulle dom där fladdriga bläckfisk-av-metall-monstren vara otäcka?

18. Skulle filmen ha varit ännu ballare med 15-årsgräns? Mörkare? Läskigare? Blodigare? Eller var allt helt okej nu?

19. Tydligen visste dom inte hur filmen skulle sluta när dom började filma, manuset var inte klart. Det förklarar ett och annat.

20. Sommarn är här nu!

 

 

 

Vad tyckte filmspanarkompisarna om filmen? Är dom nöjda med mitt val eller vill dom leka LiveDieRepeat med mig efter det här? Här är länkarna till dom som sett filmen: Fripps filmrevyer, The Nerd Bird, Jojjenito, Rörliga bilder och tryckta ord, Movies-Noir, Har du inte sett den-podden, Fredrik on film, Filmparadiset, The Velvet Café och Har du inte sett den-bloggen.