Månad: juni 2014

Publicerat

TÄVLA MED MOVIEZINE & FIFFIS FILMTAJM

Idag lanserar MovieZine sin nya och våldsamt förbättrade filmsajt och det ska såklart uppmärksammas.

Jag lottar därför ut VOUCHERPAKET till FEM av mina läsare som klickar in sig på MovieZine, skapar sig en användare, gör sin egen favoritfilmlista av något slag och sen antingen mejlar mig länken till listan (fiffi@fiffisfilmtajm.se är adressen), skriver länken som en kommentar till detta inlägg eller delar listan på något av dom andra kreativa sätten som nu finns att tillgå på MovieZine. Pinga mig bara så jag har en sportslig chans att hitta den – och dig. Jag är nyfiken på alla sorters listor samt jag behöver ständigt nya filmtips.

Det går även bra att leta upp mig på MovieZine under användarnamnet fiffilino. Självklart har jag totat ihop ett par egna favoritlistor som finns för beskådan på sajten.

Vinstpaketet innehåller vouchers till streamingtjänster och filmer på nätet och kommer lottas ut bland alla trevliga listlänkinskickare.

Sista dag för att vara med i tävlingen är måndagen den 16 juni kl.23.00. Tisdagen den 17 juni kommer vinnarna presenteras här på bloggen.

Klicka här för att komma direkt till MovieZine. Lycka till!

Publicerat

NON-STOP

Jag hade tänkt skippa den här filmen helt av tre anledningar: trailern gjorde mig noll procent sugen på att se filmen, Liam Neeson är ingen favvo och nån kallade den ”Taken on a plane”.

Anledningen till att jag nu har sett den stavas M-a-r-k-u-s. När Har du inte sett den-podden skulle prata om filmen och Markus drog igång försvann alla mina till synes rationella anledningar att inte se filmen. Den brutala sågning han bjöd på var nog för att jag skulle omvärdera tittningsvärdet, den kunde väl ändå inte vara SÅ dålig? Inte SÅÅÅÅ? Väl?

Liam Neeson är en Federal Air Marshall på dekis – nähäää. Han har ingen fru, ingen nära familj och dottern är borta – nähäää. Han är alkis men försöker hålla sig nykter – nähäää. Han är flygrädd men har flygplan som sin arbetsplats – nähäää. Förstår man att han inte valt detta själv – jahaaa. Det är bara att bocka för samtliga rutor i fördomsanalys av en manlig huvudkaraktär i en actionfilm. Varför måste det vara så? Varför kan han inte ha fått vara gift, bög, nötallergiker och ganska glad?

Om man kan sprattla sig igenom detta irritationsmoment (att Liam spelar en roll som gjorts tusen gånger förut), om man kan släppa sargen och täppa igen lite logiska hål med använt tuggummi eller nåt annat segt, om man kan köpa att Julianne Moore antagligen tackat ja till den här rollen för att det var ett enkelt sätt att betala ungarnas skolavgifter ett par år till, ja, då är filmen inte så tokig. Kommer man inte förbi dessa filmiska vägbulor så är det nog kört för filmen betygsmässigt.

Jag hade inga problem med filmen – konstigt nog. Jag tyckte den var stabil, jag hade en rätt trevlig stund, det var en spännande historia som höll nästan hela vägen, det var snyggt filmat och sms-konversationerna funkade bra i bild. Att Liam Neeson är träig så till den milda grad att träd blir avis är en annan femma.

Så jag håller inte med Markus även om jag förstår precis vad han menar (lyssna på avsnittet här). Håller jag med Steffo, Johan eller Christian mer?

Publicerat

Sommar-Stewart: MIN VÄN HARVEY

Vi har väl kanske alla någon gång känt att en låtsaskompis inte vore helt tokigt att ha? Några av oss har kunnat visualisera en sådan, några av oss sopar bort tanken direkt vid dörren för usch och fy det är ju psykiskt stört och några av oss skulle kanske vilja ha en men saknar fantasin.

Elwood P. Dowd (James Stewart) har inga problem med att se sin kompis Harvey, en visserligen osynlig men två meter lång kanin. Problemet med Harvey är att ingen annan ser honom och Elwoods närmsta släkt är tämligen trött på både kaninen och Elwoods underliga beteende och vill få honom inlagd på mentalsjukhus.

Det är nåt med den här filmen som gör mig så innerligt glad. Kanske är det för att Elwood är en sån genomsnällis. Han lever i sin egen lilla värld och vill ingen något ont, han är vänlig, pratar med alla och han ser sånt som andra inte ser och då menar jag inte enbart kaninen.

Elwood är som en mix av en termometer, en barometer och en dopplerradar, han läser av människor och lyckas på ett förunderligt sätt nå fram och säga rätt ord vid precis rätt tillfälle. Det är en egenskap som är få förunnat och träffar man på en sådan person i verkliga livet är det som att få en fin present, det är väl skitisamma om människan har en osynlig kanin vid sin sida?

Efter att ha sett Livet är underbart fick jag en riktig James Stewart-crush. Efter att ha sett Harvey kan jag säga att crushen håller i sig. James Stewart är en alldeles lysande skådespelare. Rollen som hans syster Veta Louise spelas däremot av en kvinna som inte är fullt lika lysande, i alla fall inte för hörseln. Josephine Hull heter hon och man skulle behöva ha öronproppar när man hör henne prata. Hon är en liiiten bromskloss för känslan med hela filmen men bortsett från henne finns det inte mycket att klaga på.

Jag skulle gärna dricka öl med en kaninkompis, eller nåt som är godare än öl. Lakritsshots kanske?

Movies-Noir har också skrivit om Harvey.

Publicerat

Sommarens måndagstema: JAMES STEWART

Jag fattade inte alls grejen med James Stewart förrän jag såg filmen Livet är underbart men då fattade jag å andra sidan grejen så jävla mycket.

Jag hade sett James Stewart i fler filmer innan denna (men bara skrivit om The Philadelphia Story och En studie i brott här på bloggen) och han var i mina ögon en såndär ”gammal skådis” rätt och slätt, svart/vit i sin läggning, ständigt klädd i skräddarsydd kostym och lite mossig. Därför är det extra härligt att kunna få säga: JAG HADE FEL.

James Stewart är en skådespelare med en bredd man sällan ser och det jag tycker mest kännetecknar honom är att han alltid känns hundraprocentigt avslappnad. Det är som om han inte har något manus, som att han kan koppla bort allt och bara vara sig själv framför kameran.

Sommarmåndagarna 2014 kommer alltså ackompanjeras av denna fina man. Tio veckor, tio filmer, tio rollprestationer utöver det vanliga. Så säg hej till James för om tio veckor kanske han är även din kompis?

Lagom till lunch kommer första filmen i sommartemat.

Publicerat

Svensk söndag: S/Y GLÄDJEN

På gymnasiet var Inger Alfvén en stor författarfavorit för mig. Jag släpade runt på hennes böcker – inbundna såklart – på lektioner, bussar och fik och njöt av att läsa om vardagstragedier och livsbeslut som kändes väldigt långt bort från min tonåriga hjärna. Det var som att läsa om en annan värld. Skulle nån erbjuda mig en Inger Alfvénbok idag skulle jag nog hellre be om en Kalle Anka-pocket.

S/Y Glädjen var kanske favoritboken över dom alla då när det begav sig. Två familjer, fyra livsöden, en båt. När jag såg filmen på bio 1989 tyckte jag den var för lättvindig jämfört med boken och nu när jag ser filmen tänker jag fy fan vilket mörker, vilken tragedi, vilken sjutusan till SORG. Aldrig i helvete att jag skulle läsa om boken nu, jag skulle hellre….äta en burk majs med sked och det är bland det sista jag frivilligt någonsin skulle göra.

Annika och Klas (Lena Olin och Stellan Skarsgård) har förlorat ett barn och försöker lappa ihop förhållandet mitt i sorgen. Dom bestämmer sig för att köpa en båt och därmed få nåt annat att fundera på. Båten heter S/Y Glädjen och har förut tillhört familjen Skoog. Mamman Maja-Lena (Viveka Seldahl), pappan Herbert (Hans Mosesson) och deras två barn. Av den familjen finns bara hälften kvar. Två är döda.

Annika blir som besatt av Maja-Lena, hon läser artiklar om vad som hänt och ringer till och med på deras hus. Det blir nån slags självterapi i hennes depression kan jag tro. Klas är sådär macholassigt icke-ledsen och försöker upprätthålla sin fasad men dom bråkar mest. Det är mycket manligt och kvinnligt här, hur det ”ska” vara och hur det ”brukar” vara. Ganska intressant egentligen om nu filmen inte vore så jädra mörk så hjärnan orkade tänka i analyserande banor.

Filmen får samma betyg som den fick 1989, men av en lite annan anledning. Den är välgjord, den är känslomässigt hemsk att se och jag påminns om hur tomt det är utan en Viveka Seldahl i den svenska filmvärlden. Hon fick en Guldbagge för Bästa kvinnliga huvudroll för den här filmen, en MYCKET välförtjänt sådan.

Publicerat

LONE SURVIVOR

Filmens första kvart innehåller så många närbilder på skägg att om alla inblandade skulle tvångsrakas skulle den sammanlagda hårbollen räcka mer än väl till stoppningen i samtliga hästenssängar på Park Elite Hotel i Växjö.

Det är skäggiga män som gärna flashar sina vältränade kroppar i vardagliga situationer som att vakna i en säng, springa morgonjoggen aka tävlingsrundan och att få ångest för att flickvännen önskar sig en arab i bröllopspresent. Ja, en häst alltså.

Det är juni 2005 och Marcus Luttrell (Mark Wahlberg), Michael Murphy (Taylor Kitsch), Danny Dietz (Emile Hirsch) och Matt ”Axe” Axelson (Ben Foster) ska ut på ett uppdrag. Målet är att tillfångata talibanledaren Ahmad Shah i nåt som kallades Operation Red Wings. Hade allt gått bra hade det antagligen inte blivit varken bok eller film av det här, men ja, nu gick det mesta åt pipsvängen och det är klart att den ensamma överlevaren plitar ihop sina minnen i en biografi med den något tillbakadragna och tämligen enkla titeln ”Lone Survivor: The Eyewitness Account of Operation Redwing and the Lost Heroes of SEAL Team 10”.

Ja, jag skojade alltså. Det finns ingen tillbakadraget över den titeln, den fullkomligt osar slå-sig-för-bröstet-testosteron. Det går att dra en smörkniv över bokens omslag och bre en macka med testosteronet. Eller två. Mackor.

När jag googlar på ordet testosteron hittar jag denna förklaring: Testosteronets effekter kan delas in i viriliserande effekter och anabola effekter. De viriliserande effekterna handlar om utveckling av manligt kön och de anabola om fysisk prestation och uppbyggnad. Jag är alltså inte helt ute och cyklar när det känns som att jag tittar på en film som får Rovdjuret att kännas som en balettlektion med sexåriga flickor i rosa tyllklänningar.

Lone Survivor är macho-overload och det känns ganska jobbigt att veta att det nånstans är sant, verkligt, snubbar på olika ställen i världen gör såhär, ÄR såhär. Det känns så….ovärdigt. Om man bara har ett liv, varför sjabbla bort det på detta sätt? Varför dö sönderskjuten sittandes mot ett träd i en afghansk skog när man istället kan välja att köra buss, deklarera åt andra eller driva ett gym och i samtliga dessa fall pussa sin fru på kvällen?

Regissören Peter Berg har hittat en egen liten nisch i filmvärlden där han jobbar sig igenom olika genres med rätt mediokra resultat MEN han lyckas med EN grej i samtliga dessa filmer. Säga vad man vill om Battleship, Hancock, The Kingdom, Welcome to the Jungle och Lone Survivor men han hittar en STÄMNING som funkar, en känsla av visserligen ytlig men ändå väldigt välgjord film. Han har koll på den biten, mycket bättre koll än han har på casting och personregi (huh!) men i fallet med Lone Survivor räcker det, i alla fall för mig.

Lone Survivor är otroligt snyggt filmad, musiken är stämningshöjande och genomgående fin, skådespelarna gör vad dom ska (men herreguuuuud Peter, sluta casta Taylor Kitsch, jag fattar att han är din polare men han är fucking kass) och när det hettar till, när det krigas, då känns det som att man är där. På plats. Ser kulorna vina. Känner svedan i huden när man blivit skjuten. Det är inga förskönande scener, det är inte oblodigt i onödan om man så säger. Jag tror att Filip Hammar hade uttryckt det som att ”det är som det är”. Det är såhär det ser ut och även om solen strålar snyggt genom bladverket och solen går ner i motljus bakom bergen så går kroppen sönder när vapen används rätt. Och då blör det. Och då gör det ont. Och får man inte hjälp dör man.

Jag avslutar min modesta recension med Shane Pattons egna ord (Alexander Ludwig), när han återigen inte blir uttagen till stridens hetta utan får stanna i lägret och när han i ett peppande tal försöker få fram vilken härlig machostridis han är och det är klart han är härlig, han försöker ju till och med nödrimma lite!

”Been around the world twice. Talked to everyone once. Seen two whales fuck, been to three world faires. And I even know a man in Thailand with a wooden cock.

I pushed more peeter, more sweeter and more completer than any other peter pusher around. I’m a hard bodied, hairy chested, rootin’ tootin’ shootin’, parachutin’ demolition double cap crimpin’ frogman. There ain’t nothin’ I can’t do. No sky too high, no sea too rough, no muff too tough.

Been a lot of lessons in my life. Never shoot a large caliber man with a small caliber bullet. Drove all kinds of trucks. 2by’s, 4by’s , 6by’s and those big mother fuckers that bend and go ’Shhh Shhh’ when you step on the brakes. Anything in life worth doing is worth overdoing. Moderation is for cowards.

I’m a lover, I’m a fighter, I’m a UDT Navy SEAL diver. I’ll wine, dine, intertwine, and sneak out the back door when the refueling is done. So if you’re feeling froggy, then you better jump, because this frogman’s been there, done that and is going back for more. Cheers boys.”

Såhär tycker några av mina filmspanarkompisar om filmen: Movies-Noir, Jojjenito, Fripps Filmrevyer och Flmr. Här kan du läsa Captain Charismas tankar.

Publicerat

GODZILLA VS DESTROYAH

Godzillas sprutande eld har fått en annan färg och monstret är bitvis rött, nästan självlysande.

Det har forskats fram något som kallas mikrosyre, syre som är mer kompakt och kan förvaras i smarta behållare. Mikrosyre är en form av syre som gör fiskar större när man tillsätter detta i vatten. ”Mikrosyrets kraft är oändligt” säger forskaren när han sitter i TV-sändning, men lägger också till ”jag tror inte människorna är så dåraktiga att dom använder detta som vapen”. Jag lär mig snart att mikrosyre är mycket värre, mycket mer kraftfullt, än kärnvapen.

Jahopp. Det kommer alltså användas mikrosyre som Godzilla-förgörare i denna film. Jahopp, kan Destroyah vara en jättefisk månne?

Det som slår mig när jag tittar på den här filmen är hur otroligt svårt det måste vara att göra monster-förstör-en-hel-stad-scener så dessa ser trovärdiga ut. När det blir snyggt (som i nya Godzilla) fattar jag att det går åt stålars i massor för att kunna betala alla effektmakarnas övertidstimmar. När det inte blir bra alls (som här) förstår jag att dom säkerligen gjort så gott dom kunnat sett till budget och annat. Annat som kan stavas som…knappt ledsyn.

För det här är dåligt på en annan nivå än de andra Godzillafilmerna jag sett i detta tema. Här känns det som att viljan fanns men slutresultatet är unket och det är nånstans mer tragiskt än tvärtom.

Originaltitel: Gojira vs Desutoroiâ

Svensk titel: Godzilla VS Destroyah

Produktionsår: 1995

Regissör: Takao Okawara

Speltid: 103 min

Onödigt men kul vetande: 1994 fanns det planer på att göra en helt ny variant av Godzilla-film. Tanken var att George Lucas effektfabrik Industrial Light and Magic skulle göra specialeffekterna när Godzilla skulle möta ett rymdmonster men dom hoppade av. Stan Winston erbjöd sig att göra både Godzilla och rymdmonstret men då var det Sony som sjappade eftersom budgeten var upp i över 120 miljoner dollar. Med tanke på att denna film kom 1995 så antar jag att det här var det som blev istället för. Två ord ekar i min skalle. Gamla rester.

 

 

Det här var sista filmen i detta lilla mini-Godzilla-tema. Det finns alltså ett trettiotal till men jag känner att dessa sex filmer räcker alldeles utomordentligt för mig just nu. Nästa fredag drar jag igång ett nytt litet tålamodskrävande kvällstema. Beware.

 

Publicerat

Fredagsfemman #122 – THE F-LIST

5. Fira Sverige

Idag är det vår nationaldag. Därserman. Jag tillhör den skara medborgare som anser att midsommarafton borde vara vår nationaldag. Det är en dag vi är duktiga på, en dag vi firar med pompa, ståt och tillbehör. 6:e juni, vad är det? En röd dag, en ledig dag från jobbet men mer då? Kanske skulle man fira med en svensk film dagen till ära?

.

.

.

4. Full patte

Vet du inte vad Full patte är, har du aldrig hört talas om det eller kanske hört talas om det men inte sett det, klicka in på SvtFlow och titta. Komiskt totalt gränslösa tiominutersavsnitt (min personliga favorit är avsnitt 2) av och med Bianca och Tiffany Kronlöf.

.

.

.

3. Fantastiska IMAX!

För en vecka sedan var jag i London och såg Godzilla i 3D på IMAX-biografen Odeon vid Waterloo Station. Det är den största duken i hela Storbritannien, 20 meter hög och 26 meter bred. Även den mest negativa Godzilla-tittaren hade bajsat på sig av upplevelsen, jag gjorde det nästan fast jag redan hade sett filmen. Men jag måste säga att IMAX är ett sätt att se film på som klår det mesta annat och jag är otroligt glad att SF meddelat att en IMAX-biograf ska stå klar i Solna hösten 2015. Några år för sent men bättre sent än aldrig. Jag kan dock inte låta bli att känna att vi är sist på bollen… Jag menar, Sverige har ingen IMAX och Polen har tre. What´s the catch?

.

.

.

2. Filip och Fredriks hejdundrande podcastfest

Globen. Igår. Fullsatt. Kanonplatser. Glatt sällskap. Filip och Fredrik firade sitt 200:e podcastavsnitt med en helkväll på Globen. Ibland är det faktiskt schysst att ha hybris, vad annat kan man kalla idén att hyra Globen bara sådär? Men ibland blir det bra och igår blev det toppen på ALLA sätt och vis!

.

.

.

1. Filmspanarträff

Imorgon är det sista filmspanarträffen innan det lilla sommaruppehållet. SOMMAR-uppehåll?! Är det sommar nu? Redan? Var det inte jul häromdagen? Nåja, hur det än är med den saken så är det jag – moi – som väljer film imorgon och det ska bli roligt. Jag ska välja mellan en film och samma film. Hua så spännande. Vi ses imorgon filmspanisar.

Publicerat

DEAD MAN

Jag såg Jim Jarmuschs Dead Man av två anledningar, en ganska vanlig och en lite konstig.

Den vanliga anledningen var att en kollega tipsade om den och sa att det var en av hans absoluta all-time-high-favoritfilmer. Såna tips är alltid intressanta. Den konstiga anledningen var att jag såg filmen som en av förberedelserna inför sommarens Neil Young-konsert som går av stapeln i början av augusti.

Neil Young improviserade nämligen fram musiken till filmen när han såg den alldeles ensam i en studio och den är helt instrumentell. Inget Heart of gold-sjungande här inte alltså. Så som inlyssningsövning i Neil Youngs musikstil och låtskatt är denna film rätt icke fungerande men å andra sidan borde jag kunna se förtjänster i en film av Jim Jarmusch även om jag inte bara lyssnar på musiken – och det är klart jag gör.

Johnny Depp spelar Bill Blake, en revisor med backslick, rutig kostym och enkla glasögon. Han åker tåg genom ett ganska intetsägande amerikanskt landskap och målet är en liten stad där han fått jobb. Väl där visar det sig att han kom för sent, att brevet var daterat två månader tidigare och att jobbet redan är tillsatt. Han blir kvar i staden över natten, träffar en tjej och när han vaknar på morgonen startar en dag som förändrar hans liv för evigt.

Dead Man är filmad helt i svartvitt vilket är extremt behagligt. Det blir suggestivt och vackert per automatik och känslan av att befinna mig i en en ny värld är påtaglig, nästan som att ha en plastpåse över huvudet som sitter åt lite för hårt. Men trots detta och att Johnny Depp är s-u-v-e-r-ä-n i sin roll så rullar filmen förbi min näthinna utan att egentligen lämna några spår. Den ger helt enkelt eftersmakssmaken ”ganska tråkig”.

Jag tycker fortfarande att The Painter är den bästa låt Neil Young gjort och att Broken flowers är den bästa film Jim Jarmusch gjort. Det härliga är att jag inte vet vad framtiden har i sitt sköte. Kanske kommer jag tycka nånting helt annat när jag sett Neil Young live och kanske blir Jim Jarmuschs nästa film en ny favorit för mig? Sånt vet man aldrig.

Every night and every morning, some to misery are born. Every morning and every night, some are born to sweet delight. Some are born to sweet delight, some are born to endless night.

Publicerat

FILMSPANARTEMA: DET KRYPER OCH KRÄLAR

Månadens filmspanartema gör mig schizofren i hjärnan. Dels drar den igång fantasier som får mig att tok-googla på filmer jag borde kunna se, dels ger den mig äckelrysningar. Jag har nånslags hatkärlek för kleggiga krälande och krypande djur på film (ja, i verkligheten med ska erkännas) och ju fler dom är på samma plats och ju mindre till storleken desto vidrigare.

Jag satt med en lista på sexton filmer som nån sjuk gen i kroppen fick för sig att jag var sugen på att se – ja, SUGEN – men det kändes inte rimligt. Så det blev en kompromiss. Det blev såhär:

TRE FILMER FRÅN TRE ÅRTIONDEN DÄR DET BÅDE KRYPER OCH KRÄLAR I MASSOR, FILMER SOM JAG ALDRIG I HELVETE HADE SETT FRIVILLIGT OM DET INTE VAR FÖR DETTA TEMA.

Everything I do, I do it for the filmspanarna.

 

 

Titel: Frogs

Alternativ titel: Grodorna

Årtal: 1972

Regi: George McCowan

Vad är det som kryper och krälar? Enligt IMDb är det ”evil frogs”

Ibland undrar jag om jag är helt frisk. Solen skiner, jag hör barn som leker på gården utanför genom mitt öppna sovrumsfönster, det är en fin försommarkväll. Ändå drar jag för fönstret, kryper upp i sängen med en kopp kaffe och sätter på filmen Grodorna från 1972, en film av extremt dålig kvalité på så många plan.

För det första ser det ut som om någon filmat av sin tjock-TV samtidigt som filmen visades för det är hoppigt och hackigt och ibland är bilden ganska sned och uppe i högra hörnet står det TV1000 och textningen ser ut som text-TV-typsnitt. För det andra tycker jag inte det är särskilt upphetsande/intressant/roligt/läskigt att se bruna paddor kvacka i närbild. Däremot, en ung mustaschlös Sam Elliott i huvudrullen i extremt tajt ”herrbyxa denim” och solklar PTH gör filmen tittbar. Jag vill ju se om han överlever. Väldigt många djur i filmen gör det inte. Ormar speciellt. Grodorna är verkligen ”evil”.

När jag googlade efter information om filmen fick jag reda på att den hör till subgenren ”eco horror”, dvs skräckscenarier hur det kan gå om man inte bryr sig om naturen. Jag kan tro att det här var en tämligen ny genrebeskrivning i början på 70-talet när miljöansvar knappast var hippt men nu, nu skulle var och varannan film kunna klassas som just det – och inte bara skräckfilmer.

.

.

 

 

Titel: Slugs

Alternativ titel: Krypande hot/Slugs muerte viscosa

Årtal: 1988

Regi: Juan Piquer Simón

Vad är det som kryper och krälar? Mördarsniglar

Att det här med mördarsniglar är ett otyg vet alla som någon gång bott i villa, i radhus, i lägenhet med uteplats eller känt någon som bott med nån form av natur nära inpå sig. Jag har med egna ögon sett släkt, vänner och bekanta få något Jack The Ripperskt i ögonen när dom gått med gummistövlar, hink och kreativ form av snigeldödande verktyg i ena handen. En del saltar ihjäl dom, får sniglarna att liksom smälta. En del klipper sniglarna i två delar, en del eldar upp dom. Själv tycker jag att dessa sniglar mest ser ut som krälande bajskorvar när man kommer i närheten och jag skulle inte ta i dom med tång, inte ens under hot.

På film då? Funkar sniglar på film? Ja, nog fan krälar dom i alla fall. Kräl-o-metern får jobba stenhårt under ett par scener i filmen. Sen är Slugs från det fantastiska filmåret 1988 och  – heeeeey Macarena – inte ens en dålig film som Slugs blir riktigt dålig när den produceras 1988.

Slugs har en viss charm, det kryllar av aggro sniglar, män med hockeyfrilla, kvinnor i hempermanent (och rediga vita underbyxor) och det spelas saxofon i bakgrunden. Sett till genren kan jag inte ge filmen annat än ett nästan godkänt betyg. Den är faktiskt bra äcklig stundtals.

.

.

 

Titel: Larva

Alternativ titel: –

Årtal: 2005

Regi: Tim Cox

Vad är det som kryper och krälar? Hmmmm…..larver?

Den som utformade filmaffischen har uppenbarligen sett larver i verkligheten. Dom som gjorde denna film har det knappast. Larva ska alltså handla om larver som sprider sig från döda kor via hemmagjorda hamburgare till människomagar men det blir i ärlighetens namn inte så vidare värst många larver. Däremot växer larverna upp och blir till nåt krypande flygfäliknande (malar? fast stora!) som mer ser ut som smutsiga sadelfiltar eller ett väldigt litet tält som gjort sitt under en högsommarhet, superdammig vecka på Roskilde camping.

C-filmernas okrönta drottning och tillika Rod Stewarts exfru Rachel Hunter har nån form av leading role och David Selby (Richard Channing i Falcon Crest) är ännu en nuna jag känner igen. Annars är det idel skräp både framför och bakom kameran.

En osedvanligt dålig kräl-och-krypfilm.

Nu undrar jag vad mina filmspanarvänner skriver om idag. Vad har dom hittat som kryper och krälar? Klicka på namnen får du se. Flmr Filmblogg, Except Fear,  Fripps filmrevyer, Rörliga bilder och tryckta ord, The Nerd Bird, Har du inte sett den (pod) och Har du inte sett den (blogg).

Publicerat

KILL YOUR DARLINGS

Vet du vem Allen Ginsberg, William S. Burroughs och Jack Kerouac var? För egen del var det bara herr Burroughs jag hade lite koll på, mest för att jag sett David Cronenbergs Naked lunch en massa gånger och den är baserad på Burroughs bok med samma namn.

Men dessa tre herrar var alltså poeter och författare som träffades på Columbia University i New York 1940-talet och som sedan startade Beat Generation (beatnikrörelsen) i San Fransisco på 50-talet. Ordet ”beat” syftade inte på att det var ett jäkla drag i gossarna, att dom var slagkraftiga, snarare tvärtom. Trötta och utslagna var dom. Drogexprimenterande, svårmodiga och djupa unga män.

Allen Ginsberg (Daniel Radcliffe) träffar William Burroughs (Ben Foster) på universitetet men han träffar också på Lucien Carr (Dane DeHaan) som han förälskar sig i. Carr är inget ess i skolan utan fuskar sig genom studierna med hjälp av läraren David Kammerer (Michael C. Hall) som även han förälskat sig i den blonda pojken och försöker komma honom nära/behålla honom genom att se till att han klarar proven. Jack Kerouac (Jack Huston) är inte elev på skolan men är god vän med killarna.

Det är ingen direkt omtumlande film det här men ett gott hantverk och fina skådespelarprestationer. Daniel Radcliffe och Dane DeHaan sticker föga överraskande ut lite extra och musiken är genomgående perfekt.

Men jag har en liten fråga som du bör ställa dig innan du ser filmen. Vill du se Harry Potter liggandes naken på rygg med uppdragna ben och bli påsatt av Green Goblin?

Om ja, se filmen. Om nej, varför vill du inte se det?

Publicerat

Sista Veckans Cruz: ATT ÅTERVÄNDA

Jag avslutar detta tema på samma sätt som jag började, med kombinationen Penelope Cruz och Pedro Almodovar.

Det kryllar av änkor i den lilla spanska byn. Gravstenarna ska städas, blommor bytas ut i vaserna och männen lyser med sin frånvaro. Alla kan väl inte vara döda, väl? Raimunda (Penelope Cruz) tycker det är lite orättvist att hennes mamma dött, hon var ju ändå kvinna, men så är det i alla fall.

Raimunda bor med sin dotter Paula (Yohana Cobo) och slacker-maken Paco (Antonio de la Torre) och hennes vardag kantas av problemlösningar som får mina att kännas mikroskopiska.

Att återvända är en film där det kryllar av kvinnoroller, coola kvinnor, handlingskraftiga kvinnor, vackra kvinnor, döda kvinnor, knäppa kvinnor, rätt igenom mänskliga kvinnor. Döttrar, mammor, mostrar, väninnor. Filmen är A-märkt på det mesta, bästa och viktigaste av sätt och det är kanske typiskt att det är en man som porträtterar kvinnor på detta vis men det gör det inte desto mindre härligt.

Efter fjorton veckor med Penelope Cruz som sällskap på måndagarna kan jag inte göra annat än att ställa mig upp och klappa händerna åt denna fantastiska skådespelerska. Oavsett kvalitén på filmerna hon är med i så levererar hon alltid. Hon är stabil som en gammal ek och vacker som en ungbjörk och om det är någon film jag rekommenderar som inkörsport till Cruz-världen så är det denna. Att återvända är en otroligt bra film med en bländande Penelope Cruz i huvudrollen. Ett bättre avslut på detta tema kunde jag inte få.

Så nu säger jag tack och farväl till Penelope Cruz och vinkar lite försiktigt till den skådespelare som står och väntar bakom hörnet för att göra bloggen följe över sommaren med start nästa måndag. Sommartemat 2014 kommer bli tämligen otippat men gode guuuud så bra det blir.

Publicerat

Svensk söndag: DET ENDA RATIONELLA

När man är liten tänker man att vuxna som grupp beter sig på ett visst sätt, att vuxna ”beter sig vuxet”.

När man blir lite äldre inser man att begreppet ”uppföra sig vuxet” kan ha lika många betydelser som det finns människor som använder uttrycket. Tänk på orden en liten stund, att uppföra sig vuxet. Vad betyder det – för dig? Betyder det betala räkningar, vara snäll, ha bruna skor, kamma håret istället för borsta, dricka kaffe utan mjölk och socker, prata tydligt, uppskatta att ha tråkigt, ha glasögon på nästippen, kissa med öppen dörr, längta efter hund, ha morgontidning, köpa kvällstidning, tycka om sill, prata om dåtid med dimmig blick, irriteras på ”dagens ungdom”?

Äktenskapscoachen Erland Fjellgren (Rolf Lassgård) har i alla fall sin syn klar på vad vad det betyder att bete sig vuxet och han vill verkligen göra det även om han satt sig själv inte bara på pottkanten utan faktiskt trillat i – och pottan är inte tömd.

Erland har sedan många år varit gift med Maj (Stina Ekblad) och tillsammans föreläser dom om konsten att hålla mångåriga äktenskap vid liv. Erlands bäste vän Sven-Erik (Claes Ljungmark) har inte mått bra en längre tid men är nu på banan igen och livet känns lite roligare. Sven-Erik är gift med Karin (Pernilla August).

På Sven-Eriks 51-årsfest klickar det mellan Erland och Karin och en stormande passion inleds. Men då Erland är en tänkande man och Karin en känslostyrd kvinna kallar dom till familjeråd för att försöka lösa problemet. Det enda rationella är väl kanske att rida ut stormen? Att låta passionen så att säga ”ha sin gång”? Att inte skiljas utan att bo tillsammans, alla fyra?

Filmen börjar som en ganska svag dramakomedi, fortsätter som en ganska svag men twistad dramakomedi för att sluta som ett starkt svart drama med lagom få komiska inslag. Härligt med en sådan utveckling! Det är även härligt att se stora skådespelarnamn leverera. Rolf Lassgård känns genuin på ett bra sätt (inte som i *host* Den fördömde), Pernilla August känns vanlig på ett bra sätt och Stina Ekblad har ett par scener som kommer klassas som filmhistoria i mitt huvud. Bland annat hennes sista scen i filmen.

Claes Ljungmark vann en Guldbagge för Bästa manliga huvudroll 2010 för sitt porträtt av Sven-Erik och har du inte sett filmen kan jag bjussa på en snabb fördomsanalys av vem Sven-Erik är.

Jag tror att Sven-Erik är en man som läser i Aftonbladet att Creedence Clearwater Revival kommer till Sverige, att dom ska spela i idrottshallar i Hedemora, Sölvesborg och Älmhult och han blir så glad att han tar semester en vecka, hyr en minibuss så att gänget kan åka tillsammans bara för att komma på att han inga vänner har och när det väl närmar sig åker han ensam halva Sverige runt i en alldeles för dyr bil bara för att nynna sig igenom Creedence Best-of-tour iklädd skjorta av dressmanflanell längst bak på parkett. Sven-Erik är ingen ordens man, ingen kama sutra-mästare, han är så tystlåten, så snäll och så vanlig att han är otroligt lätt att känna igen band folk man mött genom åren. Guldbaggen till Claes Ljungmark var ytterst välförtjänt!

Manuset är skrivet av Jens Jonsson, mannen som även skrivit manus till Vi, Ping-Pongkingen, Ciao Bella och Snabba Cash – Livet Deluxe. Dom sista tre filmerna har han även regisserat.