Månad: juli 2014

Publicerat

FILMFESTIVAL PÅ WAY OUT WEST

Om en vecka börjar Way Out West i Göteborg, en festival som för dom flesta kanske är mest känd som tre dagars musikfest. Men nu tänkte jag komma med ett litet tips! Det bjuds nämligen inte bara på en massa bra musik, det bjuds även på intressant film i s t o r a lass och det bästa av allt – filmvisningarna ingår i festivalpassen (men självklart i mån av plats så var ute i god tid om du hittar nån personlig favorit i listan).

Det är stort fokus på musikaliska dokumentärer men det har även smugit sig en handfull mycket intressanta långfilmer i årets line-up. Passa på och se dessa filmer före alla andra vettja!

7 streck – Världspremiär för dokumentären om hardcorebandet Hårda Tider.

20,000 Days on Earth – Följ Nick Cave under 24 timmar.

All we have is now – Alexandra Dahlströms dokumentär om punkbandet Vulkano.

As old as my tongue – Dokumentär om den levande legenden inom världsmusiken, Bi Kidude.

Beautiful Noise – Musikalisk dokumentär om flera av 80- och 90-talens gitarrbaserade band och dom ”vackra oljud” dessa band skapade.

Bloody Beans – En surrealistisk film/dokumentär om ett gäng unga människor på en strand i Algeriet.

Boyhood –  En av filmerna jag själv ser mest fram emot i år. Richard Linklater (Before-filmerna) har filmat en pojke under 13 år. I filmen heter han Mason, i verkligheten Ellar Coltrane och vi får följa honom från han är 5 år till 18. Biopremiär 26 september.

Concerning violence – Efter framgångarna med The Black Power Mixtape 1967-1975 har Göran Hugo Olsson gjort ännu en gripande dokumentär, denna gång om kolonialismen i Afrika.

Ensam tillsammans – Världspremiär för Liza Minou Morbergs långfilmsdebut om tre tjejer som drar iväg på musikfestival.

Finding Fela! – En dokumentär av Alex Gibney om den nigerianska sångerskan Fela Kuti.

Gruppen och Herrarna! – Filmen handlar om mannen och manligheten. Hur kan det vara så att den grupp som är så privilegierad, samtidigt kan vara så drabbad?  Medverkar gör Bianca Kronlöf, Nina Haber och Elin Söderquist och Mia Thermaenius regisserar.

Homesick (Although I no longer know where home is) – Dokumentär av Alexandra Lind om det här med att längta hem.

Jimi: All is by my side – Film om Jimi Hendrix liv innan han blev känd med André Benjamin som Jimi himself.

Mistaken for strangers – Dokumentär om bröderna Matt och Tom. Matt är sångare i The National och åker på stora turnéer. Tom är en hårdrockande slacker som drömmer om en egen karriär.

Off the beaten track – Musikalisk dokumentär om fyra musiker som tillsammans blir fenomenet Buraka Som Sistema.

Our Vinyl Weights a Ton – Dokumentär om skivbolaget Stones Throw Records.

Pine Ridge – Anna Eborns dokumentär om ungdomar i ett indianreservat i South Dakota där självmordsstatistiken är bland den högsta i hela USA.

Turist – Ruben Östlunds kritikerrosade skilsmässofilm. Biopremiär 15 augusti.

Tusen Bitar – Magnus Gerttens och Stefan Bargs dokumentär om Björn Afzelius.

Viva Hate – Peter Birros TV-serie får smygpremiär på Way Out West. Vi andra får vänta ända till i vinter.

Wish I was here – Zack Braffs senaste långfilm var Garden State, det var tio år sedan. Nu är det dags igen.

 

Publicerat

BORAT

Borat Sagdiyev (Sacha Baron Cohen) är den sjätte mest kända personen i hela Kazakstan. Han jobbar som TV-reporter och skickas tillsammans med sin producent Azamat till USA för att göra en dokumentärfilm om amerikaner, deras samhälle och kultur.

Men vem kunde tro att den mustaschprydde kazaken (heter det så?) även skulle träffa sitt livs kärlek i det stora landet i väst och vem kunde tro att det var C.J Parker, badvakten med den högt skurna baddräkten i Baywatch, Pamela Anderson? En kväll framför TV:n på ett hotell i New York var allt som behövdes. Borat fick syn på den vackra badvakten och bestämde sig för att åka till Kalifornien för att hämta sin framtida fru och ta med henne hem till Kazakstan.

Borat är en låtsasdokumentär som är låtsas bara för oss som vet. Människorna som blir intervjuade av den yviga och gränslöse Borat har dock ingen aning och det är det som gör filmen nåt så utomjordiskt rolig. Det här är humor som gör ont, ont både för att det krampar i stora delar av kroppen och för att det är pinsamt intill bristningsgränsen.

För egen del är Borat en av mina största och längsta skrattupplevelser någonsin och trots att jag sett den många gånger så håller den fortfarande. Jag skulle vilja benämna den som en modern komediklassiker.

Publicerat

ALL IS LOST

Till alla som säger att ordet varför är överskattat när det gäller att förstå sig på en film har jag bara fyra ord att säga: jag tycker inte det.

Jag finner ett intresse i att veta varför Robyn Davidson travar genom halva Australien med sina kameler i filmen Tracks, jag skulle vilja veta vad som hänt Wendy som gör att hon känns alldeles ensam i världen förutom hunden Lucy och jag skulle vilja veta vad som drivit ut denne man (Robert Redford) på havet mol allena i filmen All is lost. Jag tycker varför är ett rimligt ord i sammanhanget, jag vill förstå mig på människor och beteenden, jag vill åtminstone få en chans att försöka.

Tänk om filmen Cast away hade börjat en halvtimme in i filmen. Tänk om man aldrig fått se flygolyckan, aldrig fått se Tom Hanks bland Fedexkartonger på jobbet, aldrig sett honom tillsammans med sin fru, då hade man inte vetat vad det var han saknade så mycket när han hamnade på den öde ön och filmen hade i mina ögon blivit betydligt mindre känslosam.

Detta är precis det som händer i All is lost, vi hamnar mitt i alltihop på direkten. Robert Redford är på en båt, det tokar sig, han är ensam, vågorna kluckar mot skrovet, han har oranga galonbyxor, radion funkar inte, han pysslar med prylar i sin ensamhet och äter kall burkmat. Det är fullt möjligt att jag har nån OCD-gen som gör sig påmind i dessa situationer men för mig hade det gjort skillnad om jag fått veta om denne man ensamseglar på grund av:

1. Rymt från polisen då det framkommit att han är pappa till sina barnbarn.

2. Han måste ta sig från A till B på något sätt då tåg och flyg icke längre fungerar, det kan vara världskrig eller nåt, typ. Kanske är någon närstående i fara? Kanske kidnappad? Kanske behöver han donera en njure? Hitta någon annan som också är på en båt?

3. Lämnat hemmet i panik när hustrun sedan 40 år berättar att hon träffat en hårdrocksbasist med handtatueringar och att hon kommer flytta med honom till Albuquerque.

4. Fått reda på att han har långt gången prostatacancer, två veckor kvar att leva och vill uppleva ett sista äventyr.

För mig är därför skillnaden. Därför var Robert Redford på båten. Därför är det hemskt när han har det jobbigt. Därför vill jag att han ska överleva. Utan ett varför och ett därför finns inga stakes och femtio procent av mitt fokus går förlorat. Visst kan jag fortfarande uppskatta filmen för vad den är, att den är välgjord och att Robert Redford är en otroligt duktig skådespelare, men den kommer inte åt mina känslor. Hade den slutat en minut tidigare så kanske eftersmaken varit godare, nu blev det mer av en hollywoodsk kallsup.

Jojjenito, The Velvet Café, Movies-Noir, Flmr och Filmparadiset har också skrivit om filmen och Har du inte sett den-podden hade med filmen på listan över 2013-års bästa filmer.

Publicerat

PUBLIC ENEMY NO.1 PART 1 & 2

Jacques Mesrine var en högkriminell man av en sort som lyckas bli kändis. En fransk version av Clark Olofsson kanske man kan säga. Mesrine var charmig, snabb i tanke och tal, snygg och målinriktad men samtidigt en bankrånare, en kvinnomisshandlare och en mördare.

Han dog blott 42 år gammal 1979, föga förvånande måste jag säga. Han hann med en del på sina 42 år – varav inte mycket var av godo – och liv som hans slutar sällan i en gungstol på ålderdomshemmet med virkad filt över knäna och barnbarn med tindrande ögon som ber morfar berätta fler hisnande historier. Nu får dom titta på film istället, nu får dom se Vincent Cassel ikläda sig rollen som morfar/farfar Jacques Mesrine och jag vet inte om dom kommer känna sig klokare, kanske mer förundrade över sitt genetiska arv.

Mesrine var med rätta känd som ”Mannen med tusen ansikten”. För att ta reda på hur långt poliserna kommit i spaningarna efter honom kunde kan klä ut sig till kriminalare, knata rätt in på polisstationen och fråga ut någon ansvarig på plats. Ingen ifrågasatte honom, ingen kände igen honom.

Båda filmerna är otroligt bra när det gäller att visa komplexiteten hos en människa som Mesrine. Den där schyssta kompisen som kan vända på en microsekund och bli en jävul. Den kärleksfulla mannen som när han får lite motstånd helt samvetslöst slår sin fru. Den energi och tankekraft han lägger på att lyckas rymma från vartenda fängelse han hamnar på skulle kunna göra stordåd om den riktades rätt. Men en psykopat är en psykopat är en psykopat. Ingenting kan rubba människor som han.

Efter att filmiskt ha umgåtts med denna man i nästan fyra timmar skulle man kunna tro att jag fått nog. Det har jag inte. Jag skulle gärna ha sett mer. Filmerna flyter på i ett i det närmaste intvålat smidigt tempo, dom tappar aldrig fart eller tillåter mig sacka av i intresse. Vincent Cassel spelar dessutom ut sin absoluta skådespelarbegåvning så det bara spruttar om det. Jag har aldrig sett honom bättre än här och då är han ändå en skådis som aldrig är dålig.

Part 1 (109 min):

Part 2 (128 min):

Publicerat

Sommar-Stewart: MR SMITH I WASHINGTON

För det första, är det inte en svinäcklig poster här bredvid? Samtliga skådespelare är sminkade så dom ser ut som buktalardockor och hade jag inte sett filmen innan jag såg affischen hade jag nog backat en mil eller två. James Stewart ser ut som Bela Lugosi, han ser ut som en vampyr.

För det andra, Mr Smith i Washington är en såndär ”riktig” klassiker. Det är en såndär film som man inte får tala illa om, en film som med 8,4 i betyg på ImDb berättar att många filmintresserade ser något stort och viktigt i filmen.

Jag kan se att den var otroligt viktig när den kom 1939. Nazisterna förbjöd den i det ockuperade Frankrike på grund filmens positiva syn på demokrati och i USA ansågs den i viss mån som ”pro-kommunistisk” eftersom den var ifrågasättande när det gällde korruption och maktmissbruk.

Jefferson Smith (James Stewart) jobbar som nån form av fritidsledare (?) när han via ett bananskal får ett jobb i amerikanska senaten och hans positiva människosyn och naiva världsbild krockar en del med den politiska verkligheten.

Filmen är en dramakomedi med en ganska allvarlig grund att stå på och jag säger verkligen hatten av till regissören Frank Capra som drog projektet i land. Han lyckades göra ett 129 minuter långt politiskt drama som fick både elva oscarsnomineringar och folkets kärlek. Jag tror visserligen att James Stewart var en stor anledning till att filmen blev så hyllad, han är som vanligt jättebra och här även jätteung (om man kan säga att 31 är det).

Filmen i sig tog sig dock inte in i mitt hjärta. Jag har försökt tänka på vad det var som inte klickade men kan inte sätta fingret på något speciellt. Jag tyckte den var okej men inte mer än så.

Publicerat

Svensk söndag: EN SÅNG FÖR MARTIN

Alzheimer är en såndär sjukdom som får mig att ifrågasätta alla som envist proklamerar att det finns en Gud och att denne Gud är god*. Vad ligger det för godhet i att ge sjukdomar som Alzheimers till folket? Förklara det för mig den som kan.

Bille August film om Den Kände Kompositören Martin (Sven Wollter) som på ålderns höst träffar violinisten Barbara (Viveka Seldahl) och ljuv musik uppstår är ingen lätt film att se. Det här tar på alla krafter jag har – OCH på tålamodet.

En sång för Martin är en fin film om kärlek, omtanke, oro, panik, frustration och ilska. Jag får en djup förståelse för hur en sjukdom som denna förändrar både den sjuke och alla som lever tätt intill denne och jag känner mig som jag är en Barbara-klon när jag sitter i soffan och tittar. Jag blir livrädd. Vem fan vill åldras om det ska bli såhär? Vem vill gifta sig och riskera att bli en oavlönad hemtjänstassistent med ring på fingret? Vem vill INTE gifta sig, vem vill bli gammal i ensamhet och inte ha någon som tycker om en sådär på riktigt, som bryr sig, tar fajter, orkar, förstår, hjälper till? Tankarna ger liksom ångest på flera plan, jobbigt men kanske inte helt dumt.

Men tankarna är en sak och känslorna en annan, filmen har inga problem alls med att nå ut. Men en film är mer än själva ”utstrålningen”, är den inte? En film är skådespelarprestationer, dialog, musik, scenografi. Manuset är baserat på Ulla Isakssons självbiografiska roman Boken om E som handlar om när hennes man, författaren och litteraturvetaren Erik Hjalmar Linder, drabbades av Alzheimer. Jag har inte läst boken och jag tvivlar på att jag kommer göra det även om jag borde.

Mina största aber gentemot filmen handlar nämligen om Barbaras beteende, om hur hon sätter sin Stora Konstnärliga Skapare till man på pidestal redan vid relationens början och konsekvent behåller honom där som värsta sortens curlingmorsa till sin egen man. Det får mig att må illa och jag är lite nyfiken på om Ulla gjorde samma sak med sin man. Barbara pratar med Martin som om han vore den Gud jag ifrågasätter i början av texten och han verkar tycka att det är helt i sin ordning, att det är så det ska vara, han är ju ändock Mannen och hon den simpla violinisten.

Den där ”pidestalproblematiken” får ringar på vattnet, den gör dialogen ofantligt stapplig. Barbara pratar en form av högtravande svenska (”Jag TALAR till diiig Martin”) i kombination av överklassbebisspråk och hon duttar med denna vuxna – och till en början friska – karl så till den milda grad att jag vill ruska om henne och/eller hälla iskallt vatten över henne. Få saker gör mig lika irriterad som kvinnor som behandlar sina män som barn. Det som är än värre är män som tycker att det är najs att ha en kvinna som gör just detta.

Jag är fullt medveten om ”felen” denna film brottas med och jag har skämskudde till hands ibland men samtidigt, vilken JÄVLA film! Wow! Sven Wollter och Viveka Seldahl var ett par vid den här tiden och att spela Martin och Barbara kan inte ha varit lätt. Att det sen blev omvända världen för dom i verkligheten när Viveka gick bort i cancer och Sven var den som blev kvar, alltså, livet kan vara så outsägligt sorgligt ibland.

* Det finns många fler sjukdomar som inkluderas i denna ifrågasättande-av-Gud-klausul

Publicerat

PIONJÄR

Norrmännen har tur dom. Dom har Marit Björgen, dom har Erlend Øye, dom har Erlend Loe och dom har olja. Men det dom också har är filmmakare som vågar göra kanske inte helt självklara filmer OCH dom drar projekten i hamn med ofta väldigt gott resultat.

Om jag ska jämföra Pionjär med någon svensk film gjord på senare tid så hamnar jag hos Call Girl. Det kanske syns konstigt att jag jämför en konspiratorisk film om  en bordellhärva på 70-talet med en film om norsk oljeborrning men se, konstigheten släpper bara man krafsar lite på ytan. Pioneer handlar nämligen också om en konspiration och den utspelar sig i början på 80-talet. Liknande känsla således. Lika strålande jobb av scenografer, sminkörer, maskörer och kostymörer. Lika snyggt filmat av Call girls Hoyte van Hoytema som av Pioneers Jallo Faber och dom båda har dessutom jobbat med spännande filmer jag ser fram emot senare i år, Faber med Mikael Marcimains filmatisering av Gentlemen och van Hoytema med Christopher Nolan och filmen Interstellar. Men nu tillbaks till Pionjär.

Aksel Hennie spelar Petter, den tunnhårige dykaren med spretiga polisonger. Det går inte att se att det är samma skådespelare som i Huvudjägarna eller Max Manus, han är retrospektivt omstylad på ett väldigt trovärdigt sätt.

Norge och USA samarbetar för att gräva ner en pipeline som ska forsla olja i (under) Nordsjön. Det ska grävas djupare än någonsin förr och det är inget ofarligt projekt. Petter och hans bror Knut (André Eriksen) jobbar som professionella dykare och ska efter lång tids förberedelse göra Det Där Dyket, dom ska ner i det djupaste djupa och svetsa ihop det viktigaste av gasrör.

Mitt under dykets allra viktigaste sekunder händer en olycka, en tragisk olycka. Det som inte får hända, det som inte kunde hända händer, det gör ju så ibland. Petters liv förändras på en millisekund och märker snart att inte mycket är som han trodde. Arbetsgivare och kollegor, vilka är dom? Vem vet vad som hände, vem tar ansvar?

När jag läser igenom min text såhär långt förstår jag om filmen låter som en enda stor gäspning eller kallsup om man så vill. Det är den inte riktigt. Jag tycker Pioneer är en ganska spännande film som i sina bättre stunder känns nästan dokumentär. Det är ett gott hantverk på alla plan.

 

 

Publicerat

EXAM

Ibland händer det att jag ser en film som är helt okej när jag tittar men efteråt är det helt tomt i skallen. Det finns ingenting vettigt att säga, skriva, tycka eller tänka. Exam är en sån film. Ett tidsfördriv, en medeltrea, en helt okej film.

Gillar du gruppdynamik och hjärngympa så är detta absolut ett tips.

Movies-Noir fick ur sig fler genomtänkta ord än jag. Här hittas hans recension.

Publicerat

Fredagsfemman #129

5. Alla har vi varit små

Ja så är det, även Dwayne ”The Rock” Johnson. Det är han med moppemuschen på bilden till höger. Såhär ser han ut i filmen Hercules som har premiär på bio idag. Mitt filmtips med The Rock är dock Pain & Gain. Heja Michael Bay!

.

.

.

4. Min bäste vän en vecka framöver (—–>)

.

.

.

.

3. Världskrig Z

Ska försöka mig på att läsa denna bok under veckan som kommer, jag hoppas den är lite vassare än filmen annars blir det Kristina Ohlsson eller Camilla Läckberg. #nolltålamodmedböckersomintefunkardirekt

.

.

.

2. Juliette Binoche

Här är en skådespelerska jag tycker väldigt mycket om. Trots att Juliette Binoche är vacker som en dag är hon otroligt bra på att trovärdigt spela vanlig. Idag är hon aktuell i filmen Tusen gånger godnatt där hon spelar krigsfotograf. Trailern bådar gott och Jamie Lannister är med. F´låt, Nikolaj Coster-Waldau.

 

 

1. Eddie Marsan

Idag har Still Life premiär. Det är sannolikt en film du inte tror dig vilja se för det är en liten anspråkslös berättelse om en man som jobbar med begravningar och har inte ett dugg av sommarblockbusteraura över sig. Men jag tycker den är underbar. U-n-d-e-r-b-a-r. Precis som Eddie Marsan. Unna dig en stund medmänsklighet i biomörkret och se en man äta en kanelbulle på ett sätt som du aldrig sett en man äta kanelbulle på förut.

Publicerat

SEX TAPE

I min sons förra klass i hans förra skola hände det ganska ofta att lärarna satte på en film istället för att ha en vanlig lektion. Orsakerna till detta kan vara många och det jag tror och känner behöver inte vara sant, det jag däremot VET är att jag inte skulle ha reagerat hälften så negativt om filmerna som visades hade varit av typen Thank you for smoking, Picassos äventyr, The Cove, Die Welle, Slumdog Millionaire, Forrest Gump eller Free Willy för den delen.

Det finns mängder av filmer som ur en pedagogisk synvinkel skulle vara fullt förståeliga att visa för en sjätteklass – men det finns såklart ett men. Ett ganska stort men. Den film som visades flest gånger var Bad Teacher. En ”komedi” om en talanglös och sexig kvinna (Cameron Diaz) vars stora och enda dröm är att få ihop stålar till en bröstförstoring och för att tjäna dessa pengar jobbar hon som lärare. Jan Björklund, vad säger du om den grejen? Inte så konstigt att kidsen är allmänbildade som skogssniglar, BAD TEACHER, vad fan är det för fel på folk? ”Barnen gillar den”. Tror jag det. Barn gillar polkagrisar till frukost också och att tutta eld på småkryp med förstoringsglas. Och fyrverkerier. Och att reta andra barn. Och att jävlas med lärare som aldrig säger nej. Gosh vad jag retar upp mig nu, så så, aaaaaaandas.

Eftersom sonen av förklarliga skäl kan Bad Teacher utan och innan och jag fick ta med mig sällskap på pressvisningen i måndags så följde han med. Han var varken förväntansfull eller sprudlande glad men han följde med trots att vi båda tänkte samma sak: att Sex Tape skulle kunna vara en fortsättning på Bad Teacher. Cameron Diaz är med igen, Jason Segel är med igen och Jake Kasdan har regisserat båda filmerna.

Dom två största skillnaderna mellan filmerna är att Sex Tape är hästlängder mindre sexistisk än Bad Teacher samt att Jason Segel tappat väldans många kilo i vikt och det ser ut som att han gjort nån form av hakimplantat så han är mer än lovligt lik Jim Carrey i Mina jag och Irene efter att han opererat in en utstående fitthaka för att få lite ”pondus” (exempelbild).

Annars handlar Sex Tape om knulla och ipads och inte ett dugg mer än det. Knulla mycket, knulla lite, knulla överallt, knulla inte alls samt knulla på ipad-inspelad film och sen försöka få tillbaka den inspelade knullfilmen när den sparats i ”ipad-molnet” och därmed överförts till samtliga ipads som pappan (Jason Segel) nånsin gett bort – och han är en man som av nån anledning gett bort måååånga ipads.

Det är fullt möjligt att jag är alltför givmild med betyget nu men den som ensam ordnade att filmen ändå får ett nääääästan okej betyg är *trumvirvel* ROB LOWE! Återigen gör han en birollsinsats utöver det vanliga och ärligt talat, filmen ÄR värd att se enbart för dessa scener.

Vem kunde tro att han var en sån klippa – och med svanktatuering å allt?

 

Publicerat

THORNE: OFFERLEK

Det här är den andra av Mark Billinghams böcker om Tom Thorpe som blivit film och mig veterligen är det den sista. Serien blev antagligen ingen ekonomisk hit och jag kan förstå varför.

Om man har en hel samling framgångsrika böcker att tillgå och om man har en hel drös brittiska duktiga skådespelare på lönelistan och ändå funkar det inte, ja, då är det skit bakom spakarna, helt klart.

Offerlek börjar bra. Den lille pojken Charlie ser sin mamma dödas men han lyckas gömma sig och överlever. Charlie blir omhändertagen men en man letar upp honom och försöker döda honom – igen. Polisen Thorpe jobbar hårt för att hitta mördaren, denna gång med hjälp av kollegan Sarah Chen (Sandra Oh).

Precis som i förra filmen används det väldigt mycket återblickar, helt i onödan, och man får i på tok för hög utsträckning höra vad karaktärerna tänker via voice over. Det blir övertydligt, det blir larvigt. Och David Morrisey fortsätter skrika med grötfylld röst, Sandra Oh pratar en brittiska som inte känns helt solid och både Eddie Marsan och Aidan Gillen är med alldeles för lite. Sista tjugo minuterna är dessutom en orgie i överspel och antiklimax, det är väldigt nära att betyget sänks till det lägsta möjliga.

Med en välbehövlig rap får jag helt enkelt säga tack till Tom Thorpe för dessa fyra timmars sällskap för nu är jag mer än mätt och belåten. Jag mår nästan lite illa.

Publicerat

THORNE: SÖMNTUTA

Alla vägar bär inte bara till Rom, alla vägar bär dit det är meningen att man ska åka. Alla mina filmiska vägar, både dom av grus och dom asfalterade motorvägsbreda, har på nåt sätt lett mig fram till ett spontant Netflix-sökande på Eddie Marsan och därifrån rätt in i polisen Tom Thornes liv.

Hur skulle jag INTE kunna trycka på play när jag hittar inte mindre än två långfilmslånga avsnitt av TV-serien Thorne? Kolla dessa sammanträffanden: Eddie Marsan från Still Life har en av rollerna, Aidan ”GoT-Littlefinger” Gillen en annan och Natascha McElhone, som jag såg på en teaterscen i London i maj när hon spelade Glenn Closes paradroll i Fatal Attraction, en tredje. Huvudrollen som Tom Thorne spelas av David Morrisey som hade en av rollerna i en av mina favoritfilmer från 2008 – Den andra systern Boleyn. Och det är en polisserie. Och dom letar efter seriemördare. Och det är brittiskt och härligt. Fyra timmars mumsfilibabba helt enkelt.

Sömntuta är den första av Mark Billinghams böcker om polisen Tom Thorpe som tillsammans med sitt team ska lösa mord i London. Han är en brittisk version av Martin Beck kan man säga, fast med aningens mer gigoloaura. Nu är det nån skadad jävel som dödar unga kvinnor och dom han inte dödar ser han till hamnar i nånslags grönsaks-levande-död-stadie när hjärnan fungerar men tjejen kan inte förmedla sig med omvärlden.

Dom entimmeslånga avsnitten är ihopklippta till en lång film och i ärlighetens namn känns det….långt. Sista timmen är spännande och dom första timmarna är helt okej men jag säger bara Natascha McElhone. Really? Hon var fullständigt usel i den där teaterpjäsen jag såg, nästintill skrattretande i sitt överspel och jag trodde det var en engångsföreteelse men icke sa Nicke, här är det precis lika illa. Istället för att agera sig igenom scener skriker hon i falsett och spänner upp ögonen som om hon vore galen. Men hon ska spela en klok och världsvan läkare. David Morrisey klickar inte heller för mig, han tar i från tårna även han, det är ett jävla skrikande.

Men summa summarum är det tämligen sevärt. Mycket bättre än Wallander, ungefär lika bra som dom bästa Beck-filmerna, sämre än Arne Dahl och inte tillräckligt beigt för att jag ska strunta i film nummer 2. Den kan du läsa om imorgon.

Publicerat

Sommar-Stewart: FÖNSTRET ÅT GÅRDEN

Det är nåt med dom där ögonen. Han har så väldigt fina ögon James Stewart. Jag tror han är en av dom få som hade kunnat bräcka Javier Bardems skådespeleri i Gråta med ett leende där han agerar enbart genom att använda ansiktet i allmänhet och ögonen i synnerhet.

I Fönstret åt gården är L.B. ’Jeff’ Jefferies (Stewart) en handikappad man. Ett brutet ben gör att han är rullstolsburen och fast inne i sin lägenhet där han sitter dagarna och nätterna i ända och tittar ut genom fönstret. Fönstret år gården. Där på andra sidan lever människor sina liv och han bligar ut genom sitt fönster och in igenom deras som vore det små tittskåp. När han själv inte har något fungerande liv låter han andras blir ställföreträdande. Grannarna blir spännande, vad gör dom? Diskar? Bråkar? Hånglar? Sover?

Vackra Lisa (Grace Kelly) är förälskad i Jeff men han är uppenbarligen en inbiten ungkarl, han är van att bara tänka på sig själv och trots att han har kvinnlig fägring, kärlek, framtid och lycka mitt framför ögonen lockar fönstret och grannarnas förehavanden mer. Lisa blir besviken och förbannad men Jeff berättar för henne vad han sett, att mannen i huset mitt emot har gått ut i regnet tre gånger med resväskor bara för att komma hem igen. Vem gör nåt sånt? Misstankarna om att grannen dödat och styckat sin fru tar fart och Lisa hakar på Jeffs tankar.

Men, alltså, han är ju bara så SÖT! Dom där små millisekunderlånga sneda leendena, rörelsemönstret som är så på pricken och blickarna, ögonen, bevisen för att Mr Stewart fanimej inte spelar Jeff, han ÄR Jeff. Han är så fin i den där ljusblå pyjamasjackan (eller om det är en skjorta?) när han sitter i den bruna rullstolen och ser man på filmen som helhet ur färgkompositionssynpunkt delar jag ut ett VM-guld rätt av.

Fönstret åt gården är filmmys från 50-talet när det är som allra bäst. Att det är en Hitchcockfilm tänker jag inte så mycket på, det är liksom ingen thriller på det sättet, det är ingen spännande film. Det är en däremot en BRA film, en SMART film och en klassiker man helt enkelt måste ha se om man gillar att titta på film.

Kolla bara dessa filmbloggare som också har sett och skrivit om filmen: Filmitch, Flmr, Fripps filmrevyer, Jojjenito och Movies-Noir.

Publicerat

APORNAS PLANET – UPPGÖRELSEN

Det finns en falang av oss filmintresserade som säger att dom alltid ser bra film. Denna grupp läser på, känner efter och väljer noggrant och eftertänksamt ut vilka filmer som ska ses, och jag tror faktiskt det är en lyckad metod om man känner att det är just bra filmer som är anledningen till att man vill lägga ner tid på en hobby som denna. Men för egen del – och extra mycket just idag – tycker jag lite synd om denna grupp.

Jag vet att det finns en del som tycker jag är helt fläng som envisas med att se filmer som jag på förhand borde veta är dåliga, som jag är totalt o-pepp på, som ”alla andra” tycker är kass (sett till ImdB-betyg med mera) och som hör till genres jag normalt sett inte ser som favoriter. Det må så vara och det är kanske sant. Men det en fläng filmtittare som jag får uppleva – och oftare än man kanske kan tro – är det som smarta och mer konsekventa filmväljare missar: jag får bli sådär extraordinärt positivt överraskad, sådär så hjärtat nästan svämmar över!

Nålen på min pepp-o-meter vad gäller Apornas Planet – Uppgörelsen (vadan dessa svenska titlar förresten? Ta bort!) rörde sig knappt, den låg still runt nollan och så är det ibland. Trailern lockade inte, en uppföljare till Apornas Planet: (R)evolution (ÄNNU sämre titel banne mig!) kändes inte direkt nödvändig och jag gillar ju inte djur, ändå behövde jag inte övertalas mer än tio sekunder när sonen ville gå på bio. Såklart vi skulle se apfilm. Ojoj så kul det skulle bli. Hehe. Not.

Två timmar och tio minuter senare sitter jag i biosalongen med stickningar i händerna och ihopbitna käkar. Stickningar av fascination att det går att luras nåt så inihelvete bra på film och käkkramp på grund av RÖVHATTARNA som satt en bit bort och pratade/skrattade/messade och facebookade sig igenom filmen. Dom kan vara glada att jag inte är en apa och att jag inte heter vare sig Caesar eller Koba, för med aningens sämre tålamod och bättre tillgång till vapenarsenal hade Filmstaden Söder kunnat förvandlas till APE HOME igår kväll. Jag hoppas det finns en särskild plats i helvetet för folk som medvetet förstör för andra på biografer. Och finns det inget sånt helvete kan jag ta på mig att skapa ett. Jag har kreativ fantasi och är bra på att få saker gjorda.

Vad gäller filmen så snurrar mina tankar mest kring tre punkter.

1. Det var modigt att ge den visserligen stabila men ändock birollskillen Jason Clarke den mänskliga huvudrollen i filmen. Det är alltid roligt när mod lönar sig, han är verkligen en fullpoängare här!

2. Jag tycker det är lite jobbigt att bli lurad till månen på detta vis. Aporna är (precis som i förra filmen) helt GALET bra gjorda. Jag blir fan förbannad så bra gjorda är dom. Jag vill inte tro att dom inte finns, att skådespelarna spelar mot Andy Serkis (som apledaren Caesar) och andra hittipåfigurer, jag vill att aporna ska vara lika verkliga som dom ser ut.

3. Det verkar som att en hel del filmrecensenter som sågade Trans4mers jäms med fotknölarna, som häcklade effektsökeriet, som spottade åt logiska luckor och garvade rått när Autobots kom ridande på Dinobots, hux flux köper dom allt med den här filmen. Denna film har antagligen färre icke-CGI:ade-sekunder än Transformers hade, det finns mängder av skrattretande logiska luckor även här (som att aporna pratar fåordig men korrekt engelska samt kan skriva klokskaper med krita på bergsväggen) och att se schimpanser rida på perfekt tränsade svarta hästar (hästar som dessutom inte verkar existera i några andra scener än när det ska krigas och jiddras) är inte mindre komiskt att beskåda än Optimus Prime på en metalldinosaurie.

Min o-pepp visade sig i alla fall göra nytta. Jag känner mig glad nu. Upprymd. Positivt överraskad. Jag tänker drista mig till att använda det klyschiga uttrycket att ”det bjöds på filmmagi” för det var precis vad det gjorde. Filmen var tänkvärd, känslosam, spännande och en fröjd för ögat och jag tänker ge den samma betyg som jag gav förra apfilmen dock med det lilla tillägget att detta är en film som kommer stanna kvar i magen, det gjorde inte den förra.

Publicerat

Svensk söndag: BARNENS Ö

Det är lätt att tro att Kay Pollak är en av våra största filmregissörer. Jag minns när han började filma Så som i himmelen, jag minns kilometervis av kvällstidningstext om hur fantastiskt det var att han filmade igen och vilken STORFILM det kommer bli med stjärnor som Mikael Nyqvist och Helen Sjöholm i rollerna.

Så som i himmelen var Kay Pollaks fjärde film på 38 år. På det sättet kanske han kan ses som Sveriges svar på Terrence Malik men som en av våra största….nej. Innan Så som i himmelen (2004) regisserade han Elvis! Elvis! (1976), Älska mig (1986) och där emellan Barnens ö (1980), filmen om Reine (Thomas Fryk) som har ett sommarlov i sin ensamhet i Stockholm när hans arbetande mamma tror han är på sommarkollot Barnens ö. Reine är på god väg in i tonåren och räknar/letar pubeshår. ”Inget hårstrå på varken pung eller lem, ännu en dag att leva”.

Barnens ö var en film jag såg i skolan när jag var liten. När jag ser den nu känns det obegripligt. Vad hade filmen att lära 10-11-12-åringar? Dels är den riktigt jobbig att se, den har åldrats exceptionellt illa och framförallt musiken är nästintill outhärdlig förutom scenerna när Jean-Michel Jarre står det musikaliska. Thomas Fryk är den enda skådespelaren i filmen som gör det han ska, dom andra är vuxna och man kan ha större krav på dom kan man tycka. Funderingarna Reine bär på, om racerföraren Ronnie Peterson kan vara hans pappa till exempel, kan väl vara lite charmiga om man känner sig på det humöret men det gör inte jag. Jag är grumpy. Jag är besviken på filmen och efter första halvtimmen längtade jag bara efter att den skulle ta slut.

Det här temat fortsätter året ut och det finns många söndagar på ett år. Frågan är om det finns tillräckligt med söndagar för att jag ska ge mig i kast med Älska mig och/eller Så som i himmelen också. Den som lever får se.