Månad: juli 2014

Publicerat

Sommar-Stewart: DEN STORA SÖMNEN

Efter några måndagar med James Stewart i otvivelaktiga huvudroller kommer här en film där han har en aningens mer undanskymd plats.

Meet Philip Marlowe. The toughest private eye who ever wore a trench coat, slapped a dame and split his knuckles on a jawbone.

Citatet här ovan är från filmaffischen. Raymond Chandler skrev romanen The Big Sleep (Den stora sömnen) redan 1939. På den tiden kanske hans privatdeckare Philip Marlowe ansågs supertuff när han iklädd blottarrock örfilade kvinnfolk och krossade knogarna mot nåns käkben men 2014 känns beskrivningen våldsamt sunkig.

Mina förväntningar på filmen var verkligen inte på topp när jag satte igång den, jag hade taggarna ute som värsta igelkotte under en valborgsmässoeld. Konstigt nog var det som att få en lagom dos eter i en näsduk över andningsorganen redan tidigt in i filmen, jag blev liksom soft, slapp i hela kroppen. Det blev nån form av regression in i barndomen tror jag trots att jag inte har några minnen av just denna film, men känslan, musiken, färgerna, kostymerna och Robert Mitchums berättarröst gjorde att filmen kändes mysig, som en ojsan-zappning in på SVT en jullovseftermiddag på 80-talet.

Philip Marlowe (Mitchum) blir anlitad av en åldrad och halvkroppsförlamad General Sternwood (James Stewart) för att försöka hitta anledningen och männen bakom utpressningsbrev som dimpit ner i hans filtbeklädda knä. Breven går att spåra till en tämligen suspekt bokhandel i staden.

I den här filmen är historien förlagt till Storbrittanien medans originalfilmen från 1946 (med Humphrey Bogart och Lauren Bacall) är mer boken trogen och håller sig till Kalifornien. Jag har inte läst boken och heller inte sett den andra filmen men historien som sådan skulle nog funka att göras om till nutid i vilket land som helst. Det är alltså inte förlagan som är problemet – om man nu tycker filmen har ett problem.

Jag kan se att filmen lider av en hel massa brister, bland annat Robert Mitchum som är på tok för icke-charmig för denna typ av roll, men jag beslutar mig för att inte reta upp mig. Filmen var mysig, den hann med sina blott 99 minuter inte bli tråkig och det var intressant att se vad James Stewart kunde göra med en relativt liten – men viktig – biroll. Han kunde föga överraskande göra MASSOR.

Publicerat

Svensk söndag: FRÖKEN SVERIGE

Moa (Alexandra Dahlström) är 19 år, politisk intresserad och väldans medveten om sin omvärld. Hon försöker leva som hon lär vilket i hennes fall blir ett veganliv fullsmockat med måsten och krav.

Hennes tre bästa tjejkompisar är precis likadana. Dom skriker högst i demonstrationstågen och avskyr alla som käkar på McDonalds som pesten. Till och med Conny-med-dreadsen (Sverrir Gudnason) som spelar trummor i polarnas band, när han ses med en Big Mac i handen får han sparken från bandet. Nån måtta får det ändå vara för hur skulle DET se ut, en bandmedlem som äter KÖTT? Dom andra killarna i bandet, Hector och Ola, spelas av Matias Varela och Sveriges svar på Michael Cera, Peter Viitanen.

Sara Kadefors manus innehåller en hel del matnyttigt förutom politiska ungdomar, kärlek, sex, otrohet, ångest och kamratskap, hon lyckas även få in att Moas föräldrar (Sissela Kyle och Magnus Roosman) är fosterföräldrar till Jens, en trasig kille, jämngammal med Moa. Det är en skön dialog i filmen, Alexandra Dahlström är mästerlig på att spela ”vanlig tjej” men det finns ett stort MEN. Moa pratar som en 12-åring, ser ut som en 16-åring, är 19 och bor i en egen lägenhet men hon verkar jobba väldigt lite. Var får hon pengar ifrån? Det är synd när filmen spretar såhär, det skulle inte ha behövt vara så. Moa hade kunnat bo kvar hemma, ingenting i filmen hade blivit sämre av det, bara lite mer trovärdigt.

Jag tittade på filmen med en tjej som är bulls-eye vad gäller dess målgrupp och hon hade samma invändningar som jag. Filmen är sevärd men inte trolig och vissa scener är riktigt bra. Vi har även enats om betyget. Jag tyckte en tvåa, hon tyckte en tvåa, alltså blev det en…tvåa.

Publicerat

NIGHTS AND WEEKENDS

Mumblecore är en filmgenre som enligt Wikipedia utmärks genom användandet av amatörskådespelare, har en mycket låg budget och en naturalistisk dialog. Jag skulle vilja lägga till ett par punkter.

Mumblecore är en filmgenre som kräver överljudskänslig hörsel för att höra vad skådespelarna säger, det uppvisas nakenhet på ett sällan försnyggande vis, man får alltid se närbilder på födelsemärken och om Greta Gerwig är med kommer hon visa sig spritt språngande näck.

Jag vet att det finns många som rätt av avskyr denna genre, jag vet även ett par som tycker det motsatta. Själv tycker jag egentligen ingenting. Vissa mumblecorefilmer är bra, vissa är det inte, det är ungefär som vanligt med all typ av film.

Om Greta Gerwig är lite av en mumblecoredrottning så måste man säga att Joe Swanberg är mumblecorekung. Jävlar i min lilla låda vad han är produktiv den mannen! Sen 2005 har han regisserat femton långfilmer (varav sex stycken 2011!), fyra kortfilmer och två TV-serie-episoder samt skrivit manus till hela klabbet. En av hans filmer är Drinking buddies, en av mina favoriter från 2013.

2008 skrev han manus och regisserade Nights and weekends tillsammans med Greta Gerwig och man skulle kunna tro att det är en match made in heaven. På sätt och vis kanske det är det men på sätt och vis inte. Som manusförfattare och regissör inom sitt gebit är Joe Swanberg säkerligen genialisk men som skådespelare…noooohooooo.

Han har ett utseende som inte kan kallas fotogenisk, han har en utstrålning som påminner om en kudde man glömt på balkongen under ett spöregn och han skådespelar med en icke existerande lätthet. Motsatsen till Joe är Greta. Hon är ett yrväder, jättecharmig och bedårande trots morgonrufsigt småflottigt hår, noll smink och rätt fula kläder i varenda scen. Så hur bra manus dessa två än skrivit så blir filmen ganska svajig eftersom dom är i bild tillsammans i princip hela tiden.

Jag tror filmen hade vunnit mycket på en annan manlig skådespelare och kanske aningens mindre pinsamma sexscener.

Henke har också sett filmen, klicka här för att läsa vad han tycker. Tio spänn på att han skriver att Greta är härli.

Publicerat

THE TWILIGHT SAGA: BREAKING DAWN PART 1

Varning för spoilers i denna text!

”Jag vill se bröllopet! Jag behöver inte se mer, bara jag får se bröllopet! Bella är sååå fiiin”.

Dottern försökte få mig att tro att jag bara skulle behöva se första tjugo minuterna av denna näst sista film i Twilight-sagan, men kom igen, mig lurar hon inte. Det är klart jag fattar att inget av barnen kommer byta kanal mitt i filmen, jag kommer tvingas se även denna för ”familjefridens skull”.

Det är alltså dags för Edward (Robert Pattinson) och Bella (Kristen Stewart) att gifta sig. Polaren Jessica (Anna Kendrick) är den som verkar fatta grejen allra minst, ”vem som inte är gravid gifter sig när man är 18?”

Men Bella är inte gravid, att ligga med Edward kan nämligen vara lite tokigt. Hon kan bli gravid, hon kan bli gravid och få en bebis som är allt annat än mänsklig, hon kan bli ”smittad” och själv bli vampyr, för att inte tala om alla andra sexuellt överförbara sjukdomar som det pratas väldigt tyst om i filmen.

Bröllopet flyter i alla fall på i okej mak. Edward ser ganska förälskad ut, Bella har som vanligt bara ett ansiktsuttryck och jag håller med dottern att ”det är synd för man vet aldrig hur hon mår.” Men när Jacob (Taylor Lautner) dyker upp som bröllopsgäst sådär lite på sniskan jättesent spricker Bella upp i ett leende som skulle kunna få en glödlampa att explodera. Sedär! Känslor! Dock för fel snubbe.

Det dråpligaste med denna film är ändå bröllopsresan, den första natten som man och hustru. Paniken (tror jag?) i Bellas ögon när det går upp för henne att det inte finns någon återvändo, det blir vampyrdrule inatt vare sig hon vill eller inte och hon börjar RAKA BENEN som en besatt! Var dom inte rakade under brudklänningen? Var hon lite skönt frimodigt och struntade i det? Ja, kanske. Vad vet jag?

Sen händer nåt som faktiskt hände även i TV-serien Welcome to Sweden. Ungdomarna knullade sönder sängen och resten är som man säger….historia. För det är klart att hon blev gravid och det är klart magen växer på snabbspolning och det är klart ”bebisen” äter upp all näring hon någonsin haft i kroppen och blir utmärglad och smal som vilken Matthew McConaughey-Ron Woodruff-snubbe som helst, det är bara det att viktnedgång a la Kristen Stewart inte är nåt hon gör för konsten eller vittring på en Oscarsnominering, inte när det finns effektmakare som kan ”smala till´na” med photoshopmetoder. Det är synd bara att dessa effektmänniskor inte lagt aningens mer kraft och kärlek på att få till vargarna, dom får Tele2-Frank att se hundraprocentigt levande ut i jämförelse.

Att se en superbitter Jabob (Taylor Lautner) göra en repris på mun-mot-munmetoden (från New Moon) för att rädda Bella är en skön…pik. Edward tittar bort och Jabob passar på. Han är verkligen lojal mot Bella. Kär på riktigt. Det är ganska fint men samtidigt är Lautner en sånt avskrap till skådespelare att det bara blir larvigt att titta på. På nåt sätt ger han ordet patetisk ett ansikte, eller torso en överkropp om man så vill.

Jag vet inte vad det beror på att betyget blir så pass högt, kanske för att jag faktiskt ser fram en smula mot sista delen, att det blev en cliffhanger som faktiskt funkade. Filmen är fortfarande undermålig men det finns grader i helvetet och jämfört med första och tredje filmen är Breaking Dawn Part 1 världsklass.

Nu ger sig även Sofia in i Twilight-filmernas värld. Här är första delen av hennes filmiska text.

Publicerat

Fredagsfemman #126

5. Turistpremiären

Först pratades det om att Ruben Östlunds Turist inte skulle få svensk premiär förrän i november och många var vi som anade att vi skulle få se den på Stockholms Filmfestval som är samma månad. Det kändes jobbigt, det är långt till november och filmen blev trots allt en snackis efter att filmen vann Un Certain Regard Award på Cannesfestivalen. Men nu är premiärdatum satt till 15 augusti OCH filmen har dessutom fått SF´s Smultronstället-överstrykningspenna på sig, det är alltså en ”utmärkt film”. Där grävdes en biopubliks-Turist-grav under lavinen minsann.

.

.

.

4. Fan, jag AVSKYR Smultronställetmärkningen

”Se bara utmärkt film”. SF, sitt inte på en pidestal och lek smakpolis och bestäm vad som är ”utmärkt film”. Jag blir så irriterad att jag blir snorig.

.

.

.

3. Cher

Vad tycker du om Cher som skådespelare? Jag tycker om. Jag förstår dock inte riktigt varför men jag har tänkt en hel del på henne dom senaste dagarna. Men vissa saker ska man kanske inte analysera, vissa saker kanske bara ska få vara. Hej Cher! Jag vinkar lite härifrån, tror du också kan behöva en liten vink ibland.

.

.

.

2. Johanna Frändén

Fotbolls-VM tickar på och Johanna Frändén i SVT´s VM-studio sopar banan med alla dom andra. Hon är kunnig, hon är gullig, hon är vettig och jag tänker inte sluta tjata, jag vill att hon ska starta en egen podcast NU!

.

.

.

1. Tom Cruise

Jag vet att det finns dom som tror att Tom Cruise ”bara” är den action-Tom man ser nuförtiden i filmer som Mission Impossible, Oblivion, Edge of tomorrow och Jack Reacher. En dag som idag skulle jag vilja tipsa om en film Tom Cruise gjorde för hela 25 år sedan: Född den fjärde juli. Den är regisserad av Oliver Stone och den gav Tompa en Oscarsnominering för Bästa manliga huvudroll. Tyvärr vann han inte men det är fjärde juli idag och det har ingenting med varandra att göra alls men ska man se den här filmen kan man ju alltid göra det idag. Eller se kvartsfinaler i fotbolls-VM.

.

.

Publicerat

DELIVER US FROM EVIL

Sommarskräckisarna är dom bästa skräckisarna, näst efter höstskräckisar och julskräckisar. Vårskräckisar kommer sist. Men att krypa in i biomörkret när solen gassar ute, frossa i ondska och bli skiträdd – finns det nåt bättre? Ja, bada bubbelpool kanske, men that´s it.

Som på beställning sken solen sitt allra varmaste igår (i alla fall med Stockholmssommar 2014-mått mätt) och det kändes både typiskt och perfekt att passa på att se den sommarskräckis jag hoppats på mest. Scott Derrickson är liksom ett namn som förpliktigar. Han har skrivit och regisserat både Besatt (The exorsism of Emily Rose) och skräckfavvisen från 2012, Sinister, det är klart att jag har rätt höga förväntningar på snubben och på filmen. Dessutom spelar Eric Bana huvudrollen, det känns tryggt på nåt vis.

Att Deliver us from evil skulle vara ”based on a true story” trodde jag kanske inte. Manuset är baserat på en bok skriven av polisen Ralph Sarchie (spelas av Eric Bana i filmen), eller EX-polisen snarare, han sa nämligen upp sig från sitt jobb på New York-polisen och började jobba med demonologi, exorcismer och dylika ting.

All before but is bullshit. Så är det. Det spelar ingen roll hur mycket fint man säger om man sedan lägger till ett men och fortsätter med kritik, det är det sista man minns och enbart det. Därför tänker jag utforma min text tvärtom mot denna tes. Jag börjar med skiten och slutar med det som är bra.

Filmen lider av vissa problem. Den blir konstigt nog aldrig riktigt spännande. Kemin mellan Ralph (Bana) och hans fru Jen (Olivia Munn) är till exempel icke existerande, där faller en del av historien platt och även filmmakarnas försök att ge filmen kött på benen. Mitt biosällskap observerade Olivia Munns bländvita tänder, jag missade till och med det, jag tänkte mest på att hennes ögon inte ser snälla ut.

Filmen har logiska luckor som ingen äldre än 16 år kan köpa. Som till exempel när en man står inne hos lejonen på zoo och målar över text på en betongvägg mitt i natten under pågående polisaktion och ingen – ingen – ser honom förrän jättesent. Personalen sa bara ”han har stått där ett tag”, helt lojt. Jag känner dessutom att filmen är ganska så mycket för lång, två timmar är minst tjugo minuter för mycket.

Om filmen inte varit baserad på verkliga händelser hade den kunnat bjuda på härligt kolsvart slut i klass med Seven. Nu blev det inte så, nu blev det Hollywood Ending ända in i kaklet vilket var synd.

Nu har jag skrivit all bullshit. Nu kommer det som är before.

Eric Bana levererar! Han är superstabil och trovärdig och hade han inte varit det eller om hans karaktär spelats av någon sämre skådis hade filmen fallit helt platt för mig.

Ljudet är magnifikt! Paul N.J. Ottosson är mannen, myten, legenden som fått till en ljudbild som får hela salongen att skaka.

Jag ville bli skiträdd och jag blev skiträdd. Filmen hade tre lyckade jump scares, varav en gång så lättade jag flera centimeter från stolen. Dom runt omkring kunde vara glada att jag inte höll en kaffemugg i handen. Det kunde ha blivit en ofrivillig lattesprinkler.

Summa summarum, det är en okej film men inte mycket mer än så. Betygsmässigt velar jag mellan stark tvåa och svag trea men jag väljer att fria hellre än fälla den här gången. Eric Banas närvaro får fälla avgörandet.

Vad tyckte mitt biosällskap om filmen? Jag tror minsann han hoppade till rätt bra han med ett par gånger så klicka här och läs Christians egna ord om filmen.

Publicerat

FILMÅRET 2008

2008 var ett jättestarkt filmår tycker jag. Massor – alltså MASSOR – med kanonbra filmer kom detta år och listan var allt annat än lätt att göra.

Nu när den är klar och jag kan titta lite objektivt på den känns det faktiskt som att det finns en röd tråd genom nästan alla filmerna jag valt. Den röda tråden kanske egentligen är svart för den stavas mörker.

.

10. MARIA LARSSONS EVIGA ÖGONBLICK
(Regi: Jan Troell)

Maria Heiskanen fick en mycket välförtjänt Guldbagge för Bästa kvinnliga huvudroll, Jan Troell regisserade och Mikael Persbrandt har sällan varit bättre än här (och mer lik Allan Edwall). Filmen var även Golden Globe-nominerad för Bästa utländska film. Personligen blev jag otroligt berörd av Maria Larssons öden och äventyr, hennes kamp för att både faktiskt få jobba och att jobba med det hon älskade allra mest: fotografera.

.

.

.

9. DEN ANDRA SYSTERN BOLEYN
(The Other Boleyn Girl, Regi: Justin Chadwick)

Så JÄVLA otippat att jag föll för den här filmen! Man kan tro att det är föga intressant med den engelske 1500-talskungen Henrik VIII och hans passionerade kärleksaffärer med systrarna Mary och Ann Boleyn (Scarlett Johansen och Natalie Portman) men hallå, kom igen, det här ÄR en toppenfilm! Sen blev jag lite kär i Eric Bana också vilket jag bara trodde var möjligt när han var grön.

.

.

.

8. HORTON
(Horton Hears a Who!, Regi: Jimmy Hayward och Steve Martino)

HahahaahAHhahahahaha! Helt vriden film det här! Påtänd till max. Den där Dr Seuss måste ha marinerat hela hjärnan i hallucinogena droger innan han skrev den här boken. Och hon den lilla gula, fina fina Katie-mys-bollen med massa massa små små tänder och stora lugna ögon.

.

.

.

 

7. GRAN TORINO
(Regi: Clint Eastwood)

Filmer om surjävlagubbar går det tolv på ett dussin av känns det som. Så otroligt vanligt med grumpy gamla gubbs som man ska känna sympati och förståelse för och yada yada yada, man gäspar ju ihjäl sig. MEN, ibland dyker det upp en film där surgubben kanske inte riktigt är den surgubbe man från början tror. På pappret är inte det här (heller) en film jag borde tokgilla men efter 116 minuter i Walt Kowalskis (Clint Eastwood) sällskap är jag glad att jag gav filmen en chans.

.

.

.

 

6. DIE WELLE
(Regi: Dennis Gansel)

I dagens samhällsklimat borde det vara en medmänsklig skyldighet att se Die Welle och speciellt att visa den i skolorna som diskussionsunderlag. När jag såg den med barnen ville samtalen efteråt aldrig ta slut även om dom var bra skeptiska innan till att se ”en tysk film som handlar om en våg”. Gruppdynamik, sammanhållning, den styrka som krävs för att vara och förbli annorlunda i en grupp, rädslan att vara utanför, medmänsklighet (och brist på sådant) samt svår politik som kan förklaras på ett enkelt pedagogiskt sätt. Filmen handlar om allt detta och mer därtill och, dessutom,  är den bra.

.

.

.

 

5. EDEN LAKE
(Regi: James Watkins)

Dom allra flesta filmer som får en fyra eller mer av mig i betyg är filmer som jag mer än gärna skulle vilja se om. Eden Lake är inte en av dessa filmer. Det här är en film som fick en mycket stark fyra av mig. Mitt psyke klarade av att se den EN gång men troligtvis aldrig mer. En sån jävla brutal film. Kolsvart. Ångestframkallande. Aggressionsfrämjande. Michael Fassbender och Kelly Reilly får ett ungdomsgäng att bita i och själv bet jag både i kudden och ned fingernaglar.

.

.

.

4. THE DARK KNIGHT
(Regi: Christopher Nolan)

Det känns som att det var med The Dark Knight som töntighetsstämpeln på superhjältefilmer försvann på riktigt. Heath Ledger blev utvald till att spela Jokern och många var redigt skeptiska men Ledger agerade, Ledger dog, han Oscarsnominerades och vann postumt och Christopher Nolan kunde med rätta se sig i spegeln och le med hela ansiktet åt den vågade castingen. Det här är en film som håller för många omtittningar, den är lika spännande varje gång. Och fina Aaron Eckhart med fitthakan är med, icke att förglömma!

.

.

.

3. SLUMDOG MILLIONAIRE
(Regi: Danny Boyle)

Jag har i hela mitt liv försökt suga i mig all sorts information och uppmuntrat mig själv till att kasta mig in i saker som kanske inte är helt självklara. Jag har helt enkelt försökt säga ja istället för nej och tänker att alla erfarenheter är bra erfarenheter, även dom som kan kännas både  vidriga, konstiga och kanske till och med onödiga Att se Slumdog Millionaire blev på nåt sätt ett bevis för mig att jag tänkt rätt. Man vet helt enkelt aldrig när man kan behöva ”meningslös information”. Danny Boyle regisserade filmen och den vann hela åtta Oscars!

.

.

.

2. THE WRESTLER
(Regi: Darren Aronofsky)

Regissören Darren Aronovsky är en mästare på att köra slalom mellan filmgenres och han gör en sällan besviken. Men Mickey Rourke alltså. Vilken uppvisning! Vilken film! Hjärtat går alldeles sönder…

.

.

.

1. SORAYA M
(Regi: Cyrus Nowrasteh)

Det gör det här med, hjärtat går sönder, det liksom imploderar. Filmen utspelar sig 1986 i Iran och handlar om den sanna historien om Soraya (Mozhan Marnò) som anklagas för otrohet. Jag säger inget mer. Har du inte sett den, ta ett djupt andetag och gör det. Har du sett den förstår jag om du inte vill se om den.

.

Bubblare: Revolutionary road, Vicky Cristina Barcelona, Forgetting Sarah Marshall, Role Models, Pojken i randig pyjamas, Wall:E, Avsked,  Sagan om Despereaux och Iron Man.

Intressanta filmer kvar att se: In Bruges och Eagle Eye.

Idag är det ett gäng filmbloggare som skriver om just detta fina årtal. Klicka dig vidare för att se deras topplistor.

Jojje

Sofia

Henke

Johan

Steffo

Cecilia

Magnus

Christian

Publicerat

SEXY BEAST

Jag undrar om Ben Kingsley någonsin varit mer närvarande än han är i den här filmen? Han är så intensiv att det inte går att släppa blicken ifrån honom, det skulle behövas en gersåg för att figurkapa hans aura.

På Oscarsgalan 2002 premierades filmer från 2001, ett av dom svagaste filmåren i världshistorien om du frågar mig. Ben Kingsley var nominerad för Bästa manliga biroll för sin roll i den här filmen trots att den är från 2000. Han vann inte. Det är obegripligt. Det var inga super-wow-prestationer han tävlade mot direkt (Ian KcKellen- Sagan om ringen, Ethan Hawke – Training day, Jon Voight – Ali och vinnaren Jim Broandbent – Iris).

Okej, filmen i sig är kanske ingen höjdare, ingenting jag lagt på minnet och sparar som ett torkat eklöv mellan sidorna i en tjock gammal bok men det finns å andra sidan ingenting att direkt klaga på heller. Det är en enkel gangsterhistoria, en man som lagt brottets bana på hyllan (Ray Winstone) men som förväntas vara med på en sista stöt.

Man har sett upplägget tusentals gånger förut men Ben Kingsley gör skillnad. Det blir nånting nytt här. Han är stenhård. Vidrig. Han är Ben.