Månad: augusti 2014

Publicerat

Svensk söndag: VI ÄR BÄST!

Det är 1982. Human League har en hit med Don´t you want me och dom flesta tjejerna i klassen har pastellfärgade kläder och helikopterlugg. Men inte Bobo (Mira Barkhammar) och Klara (Mira Grosin), dom har stubbat hår, gillar punk och tänker starta ett band.

Av någon anledning missade jag den här filmen när den gick på bio, eller, jaaa,  jag missade den inte, jag valde helt enkelt bort den. Den lockade mig inte, inte för fem öre och det förundrar mig varför. Filmen utspelar sig under samma tid då jag själv var liten, den handlar om musikintresserad ungdom vilket jag också var och Lukas Moodysson har regisserat vilket alltid är intressant. Så v a r f ö r har jag inte sett filmen förrän nu? Kanske för att min magkänsla var rätt, den var helt enkelt bara….sådär.

Sådär är ett ganska orättvist ord för en film som är så pass bra gjord som denna. Dom unga tjejerna är väldigt duktiga alla tre, scenografin är exemplarisk, känslan är bra men jag tror helt enkelt jag är bortskämd med känslostormar a la Fucking Åmål, Tillsammans och Lilja 4-ever. Vi är bäst! når inte ända  fram till mig och hur mycket jag försöker analysera varför så kommer jag bara fram till ett enda svar: därför.

Publicerat

COLD IN JULY

Det finns filmer och det finns Filmer.

Det finns filmer man hör en massa om, läser en massa om, har koll på, ser trailers, längtar efter, tror på och så finns det filmer som liksom bara dyker upp som från ingenstans och är alldeles självklara och alldeles strålande bra. Mud var en sån film, Killer Joe likaså.

Jag vet inte om det är ett kosmiskt sammanträffande att det är just dessa två filmer min hjärna direkt hittar när jag letar jämförelser eller om det beror på att Matthew McConaughey är med i dom båda och att Don Johnson är med i Cold in July och är så inihelskotta lik en äldre McConaughey både till utseende och tal att jag ibland nästan tror att det är samma person.

Utan att berätta för mycket kan jag beskriva Cold in July som en thriller som utspelar sig i Texas 1989. Den välskrivna och ytterst välspelade historien kretsar kring tre män som spelas av Michael C. Hall, Don Johnson och Sam Shepard. Det är mörkt, det är tungt, det är beväpnat och det lättas endast upp av ett 80-talsinspirerande soundtrack som stundtals för tankarna till Kavinsky och Drive. För att vara gjord 2014 är det helt enkelt väldigt mycket 1989 över filmen.

Jag sitter helt ärligt som på nålar. Jag blinkar inte i onödan. Mina tankar är inte nån annanstans än mitt inne i filmen. Jag har helt enkelt svårt att värja mig. Fast varför måste jag värja mig mot nåt som är svinbra?

Jag hoppas att jag inte ger någon orimliga förväntningar nu men jag tror Cold in July kommer leta sig upp på mångas årslistor när 2014 ska sammanfattas. Än så länge har den i alla fall en given plats på min.

Tack Filmmixern för tipset. Det här är en film jag sannolikt inte hade sett utan era superlativ.

Publicerat

SPECIES – HOTET FRÅN RYMDEN

När en film leder till en annan kan man hamna lite varsomhelst.

Kombinationen av att nyligen ha sett Ben Kingsley i Sexy Beast, min nu stillade längtan efter att se om Puppet Masters samt filmspanartemat Det kryper och krälar gjorde att jag hamnade i soffan framför Species, en film jag inte sett sen den kom 1995.

Jag vet helt ärligt inte var jag ska börja men med en mördaralien i en supermodells kropp kanske? Det är vad filmen handlar om. En slingrig maskliknande organism som gömmer sig i först Michelle Williams söta flickkropp och sedan i Natasha Henstridges vackra modelldito. Ben Kingsley är en forskare, Xavier Fitch, som tillsammans med doktor Laura Barker (Marg Helgenberger), doktor Stephen Arden (Alfred Molina), en snubbe (Forrest Whitaker) som jobbar som ”empat” (nån slags medium?) samt kan-han-vara-polis-eller-CIA-agent-eller-vad Preston Lennox (Michael Madsen) försöker hitta denna supersnygga mördarmaskin innan det är för sent och innan hon lyckas reproducera sig.

Det är nämligen ingen match för en donna som henne att gå in på första bästa bar och ragga upp precis vem som helst. Män visas inte direkt som tänkande människor i den här filmen, det är vandrande reptilhjärnor. När menstruationsblod hittas på en plats där ”varelsen” varit och de jagande snillena ska spekulera fritt kommer dom fram till att ”eftersom hon har mens just nu kan hon fortplanta sig – JUST NU”, men hur dom kommit fram till att denna alienkvinna rent fysiskt fungerar precis i motsats till alla andra kvinnor förtäljer inte historien. Å andra sidan, vem förväntar sig logik i denna typ av film?

Species är ännu ett exempel på film som är fullt tittbar på grund av skådespelare som vet vad dom pysslar med. Manuset är under all kritik, dialogen är skrattretande och med sämre skådisar hade filmen känts som en spoof. Effekterna pendlar mellan nollbudgetkänsla och riktigt bra men det känns att filmen har nästan tjugo år på nacken.

Jag kan inte säga att betyget är särskilt starkt men en tvåa är den värd, den är långt ifrån genomusel.

Publicerat

Fredagsfemman #134 – Tankar om Malmö Filmdagar

5. Skräpförundran

Samtliga besökare på Malmö Filmdagar har på något sätt med filmbranschen att göra. Jag kan inte göra annat än att anta att vi alla är vana biobesökare. Kanske vi även är kräsna biobesökare som kräver en hel del av andra runtomkring för att besöket ska bli så trevliga som möjligt. Därför förvånade det mig en hel del att så många lämnade sitt skräp i salongen efter visningarna. På nåt sätt känns det nästan obegripligt. Vi bjuds på gratis kaffe, gratis dammsugare, gratis godis, är inte det minsta man kan göra att slänga sitt skit i papperskorgen efteråt? Jo. Jag tycker det.

.

.

.

4. Med embargo-plåster-över-munnen

Okej, ALLT på Malmö Filmdagar var inte bra men även det som var mindre bra är fortfarande intressant. Eftersom jag skrivit på tysthetslöfte angående en film som kommer på bio framöver så kan jag inte skriva titeln på filmen jag syftar på här, men det är fascinerande det här med vilka filmer som går upp på bio och vilka som går direkt till DVD. Det känns helt avigt att filmer som Snowpiercer och Enemy går direkt till DVD medans denna totalsopa till film kommer visas på bio. Det var helt enkelt länge sedan jag såg någon film på bio med mindre existensberättigande än denna. Nån som bestämmer över biorepertoaren håller uppenbarligen inte med eller så går hen helt enkelt bara på känn.

.

.

.

3. Årets snackis

Utan tvekan känns det som att årets snackis blev Richard Linklaters Boyhood. Min recension kommer 25/9.

.

.

.

.

2. Tema-spaning

Förra året var BOATS-filmer den tveklöst vanligaste gemensamma nämnaren bland filmerna på Malmö Filmdagar. I år känns mat och självmordsförsök som dom två vanligaste temana tätt följda av paranoia och tolerans. Lite mer spretigt alltså – men på ett bra sätt.

.

.

.

.

1. Alla nya och gamla fejs!

Den solklara förstaplatsen och det absolut bästa med Malmö Filmdagar är att få hänga med mina filmbloggarvänner flera dagar i sträck, att få möjligheten att träffa sociala-medier-bekanta i verkliga livet, personer som jag annars bara haft kontakt med via bloggkommentarer, Facebook och Twitter samt att vara i ett sammanhang där inget annat spelar någon roll. Dessa dagar är det bara film som styr livet och det är alldeles uuunderbart.

Publicerat

MEDICINEN

Filmens Johanna (Helena Bergström) är 45 år, skild sedan några år, ensamstående tvåbarnsmamma med stressigt och rätt krävande jobb, komage, gäddhäng och taxöron – ”rena Kolmården” som hon uttrycker det själv. Bortsett från en minus på några år så skulle hon på pappret kunna vara jag.

Med lite tur borde alltså Medicinen kunna vara en film för mig. Jag borde kunna känna igen mig, visserligen kanske skruva lite på mig i biofåtöljen men samtidigt skratta gott åt dråpligheter jag både omedvetet och medvetet har gjort själv och situationer där våra liv krockat. Som dom gör. Om man lever liknande liv. Och är ungefär lika gamla. Och bor i samma stad. Och går på samma gator. Och har barn i samma åldrar. Men nä. Nä nä nä nä nä.

Filmer som Medicinen, Heartbreak Hotel och Eat Pray Love (för att nämna tre exempel men det finns hundratals), filmer som handlar om personlig utveckling, om att hitta sig själv, blomma ut, sluta vara rädd och istället våga chansa, såna filmer funkar hela vägen om det finns krokar av igenkänning att haka fast sig vid och upp sig på. Saknas detta faller filmen tämligen platt.

Visst, det kan finnas ett värde i att se filmen ändå, har man en faiblesse för medelålders blondiner är Medicinen en ypperlig film. Är man svintrött på manliga filmkaraktärer och vill se en film med 99% kvinnor i rollistan, sure, kolla på den men sänk för bövelen kraven på att kvinnorna ska ha nåt vettigt att säga och göra under filmens gång. Medicinen är en solklart A-märkt film men sällan har A-märkningen varit mer av ett icke-bevis för kvalitetsfilm än här.

Jag inser att det finns 40-plussare som inte är som jag, ganska många dessutom. Jag förstår att det finns jämngamla kvinnor ”där ute” som faktiskt känner igen sig i Johanna och som kanske till och med kan lära sig nåt av henne och få en spark i baken. Det jag däremot har väldigt svårt att förstå är varför just Colin Nutley skulle regissera denna film.

Daniel Réhn och Edward af Sillén har skrivit ett manus som jag tror var både kul och smart i själva grundutförandet. När det sen hamnar i Colin Nutleys händer läggs det till minuter på minuter på minuter av långrandig, onödig, konstig improvisation, scener som i dom allra flesta fall faller pladask på grund av skådespelarnas oduglighet vad gäller just improvisation. Det är fan inte lätt att improvisera men det är heller inte rätt av en regissör att fortsätta köra sitt race även om skådespelarna uppenbarligen inte behärskar tekniken. Det är rent av taskigt. Filmen hade tjänat på ett tajt skrivet manus i 90-minutersklassen, inte denna flummiga, luddiga, hattiga tvåtimmarsuppvisning i misslyckad teatersport som jag blev vittne till nu.

Trots en medioker filmupplevelse är det värsta av allt John Farnham. Att lägga in John Farnsham´s hit You´re the voice inte mindre än TVÅ gånger i filmen är för mig totalt obegripligt. Den var rutten redan 1987 och känns inte direkt hypermodern idag.

Det här var den fjärde filmen jag såg på Malmö Filmdagar. Colin Nutley och Helena Bergström var på plats för att presentera filmen och det kändes som att Colin slog huvudet på spiken när han sa att han hoppades att vi skulle gilla filmen men att vi precis lika gärna kan avsky den. Precis så är det ju alltid med film.

Jag såg filmen tillsammans med ett gäng filmbloggare och här är deras syn på filmen: Jojjenito, Rörliga bilder och tryckta ord och Fripps filmrevyer.

 

Publicerat

SOUNDS OF SILENCE – CINEMATEKET: DEN RÖDA BOKSTAVEN + ANNA JÄRVINEN

Jag kan inte säga att jag är en person som är särskilt förtjust i stumfilm, jag har nämligen aldrig sett någon. Därför kan jag heller inte säga att det är nåt jag gillar. Men som alla saker här i världen förtjänar även stumfilm att provas en gång innan jag förkastar genren och fanns det ett bättre tillfälle att prova än när Cinemateket visar stumfilmer musiksatta av popartister som även framför sina kompositioner live under filmens gång, precis sådär som det var en gång i tiden, innan Dolby Surround och THX gjorde entré i biograferna.

I lördags var det alltså dags. Jag, Henke och Jojje satte oss tillrätta i dom nedsuttna skinnfåtöljerna på Bio Victor i Filmhuset och 98 minuter senare var filmen slut och det kändes som att vi var aningens bättre människor, aningens mer kulturellt förkovrade i alla fall. Och kanske lite rörda, i alla fall jag.

Victor Sjöström var en av Sveriges mest kända filmregissörer i förra seklets början. 1924 fick han möjligheten att åka till USA och börja göra film i Hollywood och det blev en ansenlig mängd filmer i regi av Victor med det svengelska efternamnet Seastrom. 1926 regisserade han The Scarlet Letter, Den röda bokstaven, med Lillian Gish i huvudrollen som Hester Prynne, kvinnan som får ett barn med en man hon inte är gift med och tvingas bära ett stort rött A över bröstet [i betydelsen ”adultery”].

Lillian Gish är en alldeles strålande skådespelare. Utan att spela över är hon mycket tydlig i sitt uttryck och hon har en hel del känslor att jobba med under filmens gång. Den manlige huvudrolleinnehavaren Lars Hanson har inte riktigt samma fingertoppskänsla vad gäller just överspel, det är mycket uppspärrade ögon på den mannen oavsett om han ska gestalta ledsamhet, panik, glädje, blygsel eller rädsla.

Anna Järvinens musik och ytterst stämningsfulla sång passar perfekt till filmen, under vissa scener kändes det nästan magiskt. Däri ligger storheten med denna typ av visning tror jag, i känslan att det som händer händer precis där och då. Det är en form av ögonblickskonst trots att vi ser en film med nästan nittio år på nacken.

Jag kan fortfarande inte säga att stumfilm är min grej men just det här upplägget gillade jag skarpt. Det enda jag saknade för en fulländad afton var någon form av Q & A med Anna Järvinen efteråt. Det kändes lite snopet att allt tog slut så snabbt och det var en del frågor som snurrade i skallen efteråt.

Vad gäller filmen så har det gjorts ett par remakes på den, remakes som båda är ytterst sevärda tycker jag. 1995 kom The Scarlet Letter (Passionens pris) med Demi Moore och Gary Oldman som Hester och Arthur och 2010 kom en mycket modern variant av historien, Easy A med Emma Stone.

Vad tyckte mina filmbloggande vänner om stumfilmskvällen? Klicka på deras namn för att komma till texterna: Jojjenito och Fripps filmrevyer.

 

Publicerat

BACK TO THE 80´S: THE PROWLER (1981)

.

.

.

Många av skräckfilmerna som kom på 80-talet står fortfarande i en klass för sig tycker jag. Kanske beror det på att jag såg dom när jag var som mest och bäst mottaglig för läskiga historier på film, när jag var liten, rädd och inte hade så mycket att jämföra med, kanske beror det på att känslan som finns i 80-tals skräckisar faktiskt ÄR unik. Musiken, stämningen, fotot, effekterna, jag tycker fortfarande att 80-talsskräckisar är svårslagna vad gäller filmiskt underhållningsvärde även om jag kanske inte blir direkt tokrädd av alla längre.

The Prowler var en film som gick under min radar när jag växte upp. Jag kände till den och hade antagligen sett den om den funnits att hyra i videobutiken. Nu kan jag bara anta att den inte fanns, för inte tusan kunde det väl vara så att jag valde att inte se den? Nej precis, så kan det icke vara.

Filmen tar sin början på 40-talet när en fiktiv (väl?) journalfilm visar båtlaster med amerikanska soldater som ska skeppas över till Europa för att kriga mot nazisterna. Sen läses ett handskrivet brev upp. En ung flicka skriver att hon inte kan vänta på sin älskade längre. Hon skriver att han varit borta så länge, att hon inte vet när han kommer hem, att hon är ung och att hon vill fortsätta leva sitt liv och inte enbart vänta. Brevet är underskrivet med Rosemary och y:et är ritat som en röd ros.

1945 är det avslutningsbal i den lilla staden Avalon Bay. Den uppklädda och lite tafatta studenten Rosemary (Joy Glaccum) och hennes pojkvän åker iväg till en lugn plats för att få vara ifred en stund. Att det är tjejen som har skrivit brevet känns tämligen självklart, speciellt eftersom killen som mottog brevet och som nu är tillbaka från Europa (dock fortfarande iklädd soldatmundering) letar upp dom och mördar dom båda med en högaffel.

Det brutala dubbelmordet utgjorde slutet på avslutningsbaler på den skolan, det skulle ta många många år tills skolans rektor sa ja till detta igen. 35 år för att vara exakt. Skolavslutningen 1980 är nämligen själva epicentrum för denna film, den långsinte The Prowler är fortfarande både hämndlysten och blodtörstig, han har fortfarande uniform och hjälm och han bär fortfarande omkring på en högaffel.

Det här funkar på mig. Jag tycker filmen är bra. Effekterna är blodiga och välgjorda som alltid när Tom Savini är framme och huvudrollsinnehavarna Vicky Dawson som studenten Pam och Christopher Goutman som polisen Mark är helt okej. Pam är inte en ultrabimbo och Mark ser ut som Cillian Murphy. Så, klart sevärd fortfarande blir betyget.

Det här är en av filmerna i temat Back to the 80´s. Nästa tisdag är temat tillbaka igen, då med tre filmer från 1982.

Publicerat

BACK TO THE 80´S: KAMPEN OM ELDEN (1981)

Filmen utspelar sig för 80000 år sedan, en tid då inte ens en fantasifull utanför-boxen-tänkande-människa kunde föreställa sig en värld med Webergrillar, flintastek och alkoläsk, än mindre nåt så självklart som en tändsticka.

För 80000 år sedan var det ballaste, häftigaste kung-i-baren-prylen man kunde ha en brinnande eld. Där elden brann där bodde vinnarna och det gällde att hålla igång elden för släcktes den alldeles oförhappandes så hade dom ingen aning om hur som skulle tända den igen. Eld liksom ”bara hände”, det var ingen aktiv fredagsmyshandling att ”tända en brasa” eller grillmästarsysselsättning för att laga till dagens jaktfångst.

Om man ser filmen för precis vad det är, det vill säga en chans att stifta bekantskap med med väldigt gamla släktingar och se hur dom levde, så är filmen intressant. Självklart har jag ingen aning om hur korrekt filmen är, det är svårt för någon att kräva hundraprocentig sanningshalt i en historia som denna, men det känns som att regissören Jean-Jacques Annaud åtminstone hittat en liten kärna i vad som känns genuint och sant. Att han castat Ron Perlman i en av dom större rollerna måste dessutom ses som en fullträff då han kan vara en av dom få skådespelarna på jorden som inte behöver toksminkas för att se ut som en urtidsmänniska.

Orkar man inte se filmen för precis vad den är utan har krav på spänningsmoment, actionsekvenser och slowmotionslagsmål när det vankas filmtajm, ja då kanske man helt enkelt ska välja en annan film. Själv såg jag om den för att jag var nyfiken på om den var ett lika fungerande sömnpiller nu som jag tyckte den var när den visades på en historielektion i högstadiet. Det var den.

Det här film i temat Back to the 80´s. Ikväll kommer ännu en film från 1981.

Publicerat

BACK TO THE 80´S: NIGHTHAWKS (1981)

80-talet var årtiondet där skådespelare som man ser som gamla nu var i yngre medelåldern.

Stallone var 35 år när Nighthawks kom, Rutger Hauer var 37 och för Hauer var det här en av dom första engelskspråkiga filmer han spelade med i. Stallone var å andra sidan superhet (är han inte alltid det?) efter framgångarna med Rocky och Rocky II och det kändes nytt och fräscht att se dom spela tillsammans. Konstigt, jag tycker fortfarande det. Det är nåt med personkemin där, Rutger Hauers blonda kalufs och isande blick mot Stallones hundögon och Al Pacino-skägg. Det är mysigt på nåt sätt. Dom kompletterar varandra.

I den här filmen bjuder Stallone på ett par scener iklädd kvinnokläder, vilket är en syn för gudarna. Det är speciellt en scen i början av filmen när han haffar en bov på en tunnelbaneperrong, det uppstår tumult, dom slåss, boven ligger på marken och Stallone som spelar polisen Deke DaSilva läser upp hans rättigheter medans han drar boven framåt i armen och under hela tiden är han iklädd vinterjacka, vit kjol, vita strumpbyxor och feminina lågskor.

Rutger Hauer spelar den tyske terroristen Heymar ”Wulfgar” Reinhardt och man kan konstatera att 80-talet är årtiondet när det gick att komma undan med karaktärer så kreativt namngivna att Claes Eriksson i Galenskaparna skulle häpna.

Gillar man mörka dystra actionfilmer med en hel del fajtas-man-mot-man-uppgörelser, gillar man kvinnliga karaktärer som endast är inskrivna i manus för att förstärka ”Wulfgars” smygande, hotande, omysiga personlighet, gillar man gnisslet av skinnjackor mot skäggig haka, tidstypisk tidig 80-tals-filmmusik och en väldigt enkel men effektiv story, ja då är Nighthawks nåt för dig. Gillar du Sylvester Stallone och/eller Rutger Hauer är det också nåt för dig. Och för mig.

Det här är en film i temat som heter Back to the 80´s.

Publicerat

ENEMY

Att se Enemy är som att titta på ett kärleksförhållande i retrospektiv.

Först tänker man bara på slutet, på uppbrottet, och slutet i Enemy gjorde mig mer eller mindre mentalt handlingsförlamad i flera dygn. Det gäckade mig. Jag förstod inte. Det skrämde mig, fascinerade mig, gjorde mig upprörd och jag fick svårt att sova.

Sen när sista scenen lagt sig i medvetandet började analysen av handlingen, av förhållandet, av allt man varit med om och sett. Jake Gyllenhaal som skäggig lärare och Jake Gyllenhaal som skäggig skådespelare, han spelar både rollen som lärare samt rollen som statist i en film som läraren Jake Gyllenhal hyrt i den lokala videoaffären efter tips från en kollega han inte verkar dela så mycket mer än lärarrummet med.

Läraren Jake Gyllenhaal blir som besatt av denne man på filmen som ser ut exakt som honom själv. Han letar upp honom, ringer, ringer igen, ringer återigen och den andre mannens gravida flickvän tror till slut att hennes man är otrogen. Den skäggige mannen Jake Gyllenhaal är liksom på två ställen samtidigt i filmen, han lever två liv, ett som brunklädd lärare med lugn flickvän, ett som svartklädd man med nojjig gravid flickvän men samtidigt ÄR han två personer, inte en. Männen må se likadana ut men dom beter sig olika, för att sedan på nåt sätt byta plats.

Alltså, Enemy är en film som biter sig kvar, den hugger sig in i magen med en liten liten vass yxa och den stannar där. Såna filmer är inte att leka med. Såna filmer växer inte på träd. Såna filmer ska man ta till sig, unna sig att fundera på och försöka njuta av även om det tar på krafterna.

Att Denis Villeneuve är en av världens mest intressanta och relativt unga regissörer står helt klart efter hans superår. Vad annat kan man kalla 2013 då han gjorde både Prisoners och Enemy, två fenomenala filmer och båda med Jake Gyllenhaal i huvudrollerna. Jag är MYCKET imponerad.

Tillägg en vecka efter jag såg filmen.

Jag trodde jag hade kommit över slutet, jag trodde jag hade slutat fundera men….icke. Jag drömde om spindlar och satt och skrev anteckningar för att få ut mina analyser om filmen ur huvudet. Det kändes som om jag fått rätt bra kläm på vad filmen egentligen handlade om, bortsett från det där förbannade slutet då. Nästan-bajsa-i-byxan-slutet.

Så fick jag tipset av Viktor på Filmmixern att titta på detta och sedan se om filmen. Jag följde hans råd. Nu känns det bättre. Det visade sig att jag hade koll på kanske 75% av filmen men med hjälp av förklaringsfilmen föll sista 25 på plats. Nu kan jag sluta grubbla, nu kan jag sova och nu kan jag höja filmen till det betyg den är värd. Jag skulle dessutom vilja lista (spoila) varenda smart liten detalj, varenda plantering, varenda genial scen men det tänker jag inte göra.

Det kommer att komma en tid då Enemy klassas som en klassiker från 2010-talet så se den om du inte redan gjort det. Den kommer göra dig galen ett tag men det är det värt, jag lovar.

Publicerat

Svensk söndag: MITT LIV SOM HUND

.

.

.

Det är nästan tre decennier sedan jag såg Mitt liv som hund förra – och första – gången, ändå minns jag allt som om det var igår. En besynnerlig känsla men också tämligen skön. Hemtrevlig på nåt vis.

Omtittar fungerar sällan på detta vis. Oftast spelar minnet mig ett spratt och oftast är det jag minns som extraordinärt från min tonårstid kanske inte riktigt lika extraordinärt när jag ser filmerna som vuxen. Rocky IV exkluderat.

Mitt liv som hund var en väldigt bra film när den kom och det är inte konstigt att den satt sig. Anton Glanzelius har en sån fin berättarröst som den unge Ingemar och tankarna om rymden och om hunden Laika och det mesta annat än liten pojke kan tänka på känns genuina.

Jag tänker på den där killen som hade varit på matiné och sett ”Tarzan i lagunen”. Han tog en starkströmsledning som lian å damp direkt. Man ska inte tro man är Tarzan.

Mitt liv som hund är Lasse Hallströms femte långfilm och antagligen den film som öppnade stora dörren in till Hollywoods konferenslokaler. Det är i mina ögon hans bästa film och det är en av dom bästa svenska filmer som någonsin gjorts – mitt ”svaga” betyg till trots. Den saknar nåt litelitelite för att pendeln ska slå över på maxbetyg men det är banne mig inte mycket. En lite blödigare dag hade det antagligen hänt.

Publicerat

SABOTAGE

Jag tycker inte om den här postern. Arnold Schwarzenegger är han med keps längst fram, ja, jag känner att måste förklara för han ser mer ut som David Letterman än sig själv på bilden. Men att jag inte tycker om affischen beror på nån känsla den utstrålar, nåt som inte alls passar ihop med filmen jag nyss sett.

Regissören David Ayer har tidigare gjort Training Day och End of watch, två mörka och realistiska filmer om poliser som kanske inte alltid beter sig som poliser ska och bör göra. Sabotage är nåt liknande men ändå verkligen inte. Sabotage skulle kunna ha blivit en riktigt bra film men den misslyckas på en hel del punkter.

Arnold Schwarzenegger är inte rätt i rollen som John ’Breacher’ Wharton, chefen/ledaren för en insatsstyrka som verkar vara specialutbildade för att spränga drogkarteller. Han är alldeles för mycket ”actionman” för denna typ av film och hans blotta uppenbarelse gör tyvärr att mycket av den realistiska känslan uteblir. Jag hade hellre sett någon aningens mindre känd i denna roll även om David Ayer och filmens producenter naturligtvis inte håller med. Det tokiga blir när jag ser filmen i tron att det ska vara en ”vanlig Arnold-film” och det inte är det, då blir jag besviken, så enkelspårig kan jag vara ibland. Och alla dom som är för unga för att finna något som helst mervärde i Arnolds namn på filmfodralet ser den inte alls.

Mitt andra problem med filmen är att insatsstyrkan beter sig och ser ut som en avdelning på ett vuxendagis där det blandats ”problembarn” med drogmissbruk och sociala icke-skills av alla de slag. Föga trovärdigt i mina ögon. Det känns som en självklarhet att vuxna avlönade människor – alldeles oavsett yrke – inte kan bete sig som dessa personer gör.

Jag tycker väldigt mycket om Mireille Enos som skådespelare, jag avgudar henne i The Killing och tyckte hon var med på tok för lite i World War Z och Gangster Squad. Här spelar hon Lizzy Murray och det går knappt att känna igen henne. Hon spelar över som s a t a n. Ändå är det ingenting mot Sam Worthingtons John ’Breacher’ Wharton. Jag skrattade flera gånger åt hans uppspärrade ögon, getabockskägg och övertydliga kroppsspråk.

Nu har jag neggat tillräckligt, det finns ju så många filmer som är hästlängder sämre än denna. Det är hjärndöd underhållning för stunden och Olivia Williams lyckades (som utredaren Caroline) få till ett par löööööööve-is-in-the-air-scener mot Arnie och DET kan banne mig inte vara det lättaste. Så kudos till Olivia, till det brutala våldet som inte backar för nåt och en speltid som klockar in på perfekta 109 minuter.

Publicerat

TURINHÄSTEN

Jag tänker mig att hästen som spelade Hästen i Steven Spielbergs War Horse hade det ganska förspänt på inspelningen. En stor renskrubbad box, nyslaget hö och en massa ylande horse-hags som bjussar på bitsocker med vita handskar på [denna kursiva del av meningen sjungs med fördel till tonerna av en av Youtubes mest ekivoka sånger, klicka här för att förvånas och/eller förfasas och/eller sjunga med.]

Hästen som spelar Turinhästen inbillar jag mig hade en lite tuffare inspelning. Det här med att ryktas och kratsa hovar och sånt, det fanns liksom ingen budget för det. Ville hästen ha bort skit mellan tårna fick han ordna det av egen kraft. Att filmen spelades in i Ungern möjliggjorde säkert ett kringgående av de arbetsmiljölagar som gäller för filmstjärnedjur i Hollywood så Turinhästen tvingades till långa arbetsdagar. Inspelningar på bortåt 18-19 timmar i sträck var inte ovanliga och hörde man så mycket som ett gnägg från hästen blev han utan mat den dagen.

Mat förresten. När War Horse-hästen serverades äpplen, ekologiska minimorötter och annan hästmat på silverfat fick Turinhästen endast inmundiga de potatisskal som blivit över efter dagens potatisätarscener vilket inte sällan var noll. Skådespelarna var också hungriga och potatisen bra kokt, varken för hård eller för lös.

Det där är sånt jag tänker på när jag ser den här filmen. Det, samt att jag frågar mig själv: VARFÖR somnar jag inte bara?!

Klockan är 23:57 när jag startar filmen. Det är onsdag. Imorgon bitti har jag ett viktigt jobbmöte och jag måste verkligen sova. Läsa bok hjälpte inte. Se en film jag sett många gånger förut hjälpte inte. Lyssna på gamla podavsnitt med Alex & Sigge hjälpte inte. Då kommer jag på det. Turinhästen! En två timmar och tjugofem minuter lång svartvit i princip dialogfri ungersk film som i trettio olika scener följer en häst, dess ägare och ägarens dotter under fem dagar. Det blåser, det är svinkallt, det är fattigt, det äts potatis, vinden viner utomhus, vinden viner genom väggarna, dottern klär på sin far, det skalas nykokt het potatis med händerna, det äts nykokt varm potatis med händerna och hästen kämpar på – och allt sker ordentligt och ordlöst.

Bakgrunden till filmen är denna. Den tredje januari 1889 blev Friedrich Nietzsche vittne till en misshandel av en häst i Turin. Han försökte skydda hästens huvud och nacke, men han föll till marken och kollapsade. Inom en månads tid fick Nietzsche diagnosen att han var mentalt sjuk, vilket gjorde honom sängliggande och stum under 11 års tid, fram till sin död. Det är vad som hände hästen vi får se här.

Som sagt, det som förvånar mig är att jag inte bara somnar, alternativt dör av leda. Det som stör mig är att jag ännu mindre kan somna när jag väl satt igång filmen. Jag blir som förhäxad av detta svartvita helvete och jag vill se klart.

Jag känner att jag njuter av mitt mysiga täcke extra mycket när det är sånt pissväder i filmen, det blåser liksom motvind åt alla håll samtidigt. Jag känner också en extra glädje över smörgåsen jag nyss åt, att jag HAR bröd, smör och ost som jag kan äta närhelst jag är hungrig. Tänk om jag skulle ha gått upp och kokat mig en potatis på kvällskvisten? Skalat den med händerna. Kanske bränt mig. Kanske fortfarande varit hungrig efteråt, jag menar, EN potatis? Det vill till att ha magsäck som en harkrank för att den ska hjälpa när det kurrar som värst.

Jag var förberedd på att få se en knappt tittbar film, ett sömnmedel av guds nåde. 02:30 stängde jag av filmen, fortfarande pigg men utan panik. Okej, jag kommer vara svintrött imorgon men jag har ett kanonliv jämfört med både Turinhästen, dess ägare och hans dotter.

Flmr och The Velvet Café har också sett Turinhästen.

 

 

Publicerat

THE ZERO THEOREM

Hade Qohen Leth (Christoph Waltz) bott i en lägenhet på Söder i Stockholm hade han varit en unkis vilken-som-helst. Kanske en lite udda unkis men vem är inte udda på Söder?

Nu bor inte Qohen på Söder, han lever i nån slags fantasi-framtidsstad som mer påminner om dom mest lekfulla gatorna i Tokyo – nattetid. Det är reklamskyltar överallt, det blinkar, låter, gnisslar, piper och på jobbet är det likadant. Han arbetar som hacker, ett tokstressigt jobb och hjärnan kokar nästan över av alla inputs som dagligen passerar hans sinnen.

För att hantera detta låser han in sig i sitt hem på fritiden, tar på sig pyjamasbyxorna och väntar på samtalet, det där samtalet vi alla kanske väntar på, att någon-som-betyder-något ska säga att han är viktig. I Qohens fall är det styrelsen han väntar på, ett samtal från The Management.

The Zero Theorem är en färgglad dystopi som utmanar både fantasin, synen  och tålamodet. Eftersom det är Terry Gilliam som ligger bakom filmen är den givetvis en fest för ögat, det är snyggt, coolt, häftigt på alla sätt och vis, scenograferna har fått jobba hårt för brödfödan. Ögonen kämpar på högvarv, det där med extremt mycket intryck stämmer även om man bara är åskådare. När filmen är slut känner jag för att stänga in mig i ett litet mörkt utrymme och inte komma ut förrän nån trugar ut mig med picknickkorg och kramar. Filmen tar nämligen på tålamodet. Den tär på tålamodet. Jag kan inte bestämma mig för om tanken med filmen faktiskt är hypersmart eller om det bara är floskler som rapats upp tusen gånger förut fast i mindre färggranna kostymer.

Återigen är Tilda Swinton med, utspökad till knappt igenkänning. Det är tredje filmen på raken nu (The Grand Budapest Hotel och Snowpiercer är dom andra två) när hon ses med stora glasögon, underliga peruker (eller ingen peruk alls) och överspel. Christoph Waltz är bra som Qohen men dom få stunder när filmen verkligen lyfter är när Matt Damon är med som The Management i konstig gardincamouflagekostym. Han försvinner liksom in i bakgrunden men man ser hans blonderade hår och hör hans röst.

Mélanie Thierry som Qohens ”köpekärlek” Bainsley är kanske lite för blek för denna roll, detsamma gäller David Thewlis som Joby, Qohens handledare på jobbet samt Lucas Hedges som sommarjobbaren Bob. Som jag ser det är det skådisarna som är problemet. Med mer personliga skådisar, såna med mer utstrålning hade varenda scen växt, nu blir det istället scenografin som har huvudrollen. Visst, det är snyggt men det blir inte jätteintressant i längden.

Jag hade hoppats få se mer av Gwendoline Christie (Brienne i Game of Thrones) men tyvärr spelar hon bara en rörlig mun på reklampelare. Tänk om hon istället bytt plats med Mélanie Thierry, vilket filmpar det hade blivit, Gwendoline Christie och Christophe Waltz. Wow!

Publicerat

Fredagsfemman #133

5. Sista säsongen med The Killing

Ja. Sista. Nu är det finito på riktigt. Men vilken rackarns bra serie det har varit. Säsong 1 och 2 var båda alldeles utsökta (5/5) och sen dök det rejält med säsong 3 (2/5) för att sedan avslutas med säsong 4 (4/5). Joel Kinnaman och Mireille Enos är exemplariska vad gäller manlig-kvinnlig-partnercasting i polisserie, i min värld kan endast Scully och Mulder i Arkiv X konkurrera vad gäller personkemi. Ett bra betyg till Mireille och Joel alltså.

.

.

.

4. 80-talsbonanza

Eftersom jag är mitt upp i skrivandet, fixandet och trixandet med nya tisdagstemat blir det väldigt mycket 80-talsfilmtittande hemma nu. Jag tror att jag lätt skulle kunna fastna i att bara, resten av livet, titta på 80-talsfilm, tupera upp luggen, tugga Jenka, blanda egen Fanta Black-Orange, ta på mig mintgröna manchesterbyxor och dra Top Gun-quotes tills jag kräks på mig själv.

.

.

.

.

3. Jag älskar The Strain!!!!!

Men jag är livrädd hela tiden. En kanonkombo. Fy fan!

.

.

.

2. Stumfilm med Anna Järvinen

Imorgon och på söndag visas stumfilmen Den röda bokstaven (The scarlet letter) från 1926 på Cinemateket. Denna visning rätt upp och ner känns kanske inte som en pulshöjare men lägger man till att nyskriven filmmusik kommer att framföras på plats av Anna Järvinen blir det en hel annan sak. Det här känns som nåt jag inte vill missa. Klicka här för att läsa mer.

.

.

.

1. Malmööööö here we come!

Nästa vecka är det dags för årets höjdpunkt för en filmgalning som jag. Malmö Filmdagar drar igång och det blir film, film och åter film från tidig morgon till sen kväll OCH jag får hänga med mina härliga filmbloggarvänner flera dagar i sträck. Så jävla najs! <3

.

.