Månad: augusti 2014

Publicerat

LUCY

Den här filmen är det ultimata beviset för att man inte ska se trailers om man inte har grav Alzheimers.

Fast…okejrå….om man inte lider av sitt goda minne, av att scener från trailern plötsligt dyker upp i ens medvetande och att man sitter i biosalongen och tänker ”fan, det har gått en timme och typ ingenting som var med i trailern har hänt och det är bara en halvtimme kvar av filmen, jag börjar känna mig lite stressad nu och kanske lite…..lurad….på konfekten”.

Men okej, jag drar handlingen snabbt här så att du hänger med. Lucy (Scarlett Johansson) får en påse blått badsalt inopererad i magen (fast det är inte badsalt utan CH4 eller nåt liknande fast CH4 är metan så det kan det inte vara, det måste fattas en bokstav), en kemisk framställd drog är det i alla fall, en drog som kan jämföras med nån ”kick” fostret får i magen i början av en graviditet för att den ska börja tillverka skelettet ordentligt. Påsen med badsalt läcker ut i magen och Lucy får en drogöverdos av Guds nåde. Samtidigt åker Morgan Freeman runt och föreläser om hjärnan och att vi bara använder 10% av hjärnans kapacitet men Lucy med en massa blått pulver i kroppen använder betydligt mer än så.

Det här är en film som helt klart hade platsat i gårdagens filmspanartema Kvinnor som slåss. För slåss det gör hon. Scarlett slåss mycket, hon är cool och bra på alla sätt och vis, problemet med filmen ligger inte hos henne utan att manuset ser ut som en måltavla efter en pistolskyttetävling. Det är hål stora som knytnävar och det är möjligt att det är min hjärnas ynka tioprocentiga användning som är boven i dramat, jag kanske inte är intelligent nog, men historien som kändes svincool i trailern är det inte i långfilmsformat. Dessutom har jag jättesvårt för alla övertydliga djurfilmsklipp som dyker upp med jämna mellanrum.

Luc Besson försökte och det var ett försök som mycket väl hade kunnat gå hem. Nu gjorde det inte det. Lucy hamnar i samma filmfåra som Transcendence, en grundtanken-är-god-men-det-räcker-inte-film och manuset är djupt som en avriven hörna från The Matrix-bibban på´t ungefär. Det är dock ingen riktig kalkon, det är en halvsvag tvåa med några bra scener, en stabil Scarlett i huvudrollen och Min-sik Choi som badguy – men han är med aaaalldeles för lite.

Publicerat

FILMSPANARTEMA: KVINNOR SOM SLÅSS

Nåt som gör mig riktigt glad är vuxna människor som inte tappat förmågan att leka. Tyvärr är lekande vuxna ganska ovanliga. Det finns många som inte vågar visa sin barnsliga sida även om dom skulle vilja, många som som inte vill visa den, som bara tycker det är larv och sen finns det några stackars satar som inte vet vad ordet leka betyder, som antagligen aldrig vetat.

Månadens filmspanartema handlar om kvinnor som slåss. Vad har det med leka att göra? Massor, faktiskt, i alla fall i filmens värld.

En regissör med barnasinnet otroligt skönt lättillgängligt är Robert Rodriguez. Att se filmer av honom när han går totalt tokbananas i sin lilla värld är som att se riktigt bra dansare på scen, det ser ut att vara så himla lätt, det behövs inte övas, det behövs inga omtag, allt bara flyter och det går att se framför sig hur Robert R hoppar runt inspelningsplatsen med hoppsasteg, fnissar och klappar händer när scenografin exploderar och brinner upp.

Robert Rodriquez är inte bara galet barnslig i sitt sätt att göra film han är även väldigt duktig på att gestalta kvinnor som slåss, alldeles perfekt för detta tema tyckte jag. Det är kvinnor som slåss, kvinnor som skjuter, kvinnor som dödar, kvinnor som må vara preciiis hur snygga och utmanande klädda som helst men dom är allt annat än bimbos och våp.

Kvinnorna i den här filmen skulle aldrig skrika av rädsla när dom blir attackerade, aldrig ropa iiiiiiiii innan dom kramas, fan, nej, dom skulle aldrig kramas alls. Punkt. Men dom skulle heller aldrig erkänna att nåt gör ont, att dom är rädda eller på något sätt känner sig underlägsna männen, för dom ÄR inte underlägsna, dom är inga offer. Kvinnorna i Robert Rodriguez värld är helt jämställda männen.

Fast…okejrå….i den här filmen dör kvinnorna som flugor (i och för sig precis som männen) och den tuffaste av dom tuffa, Machete (Danny Trejo) överlever på många kvinnors bekostnad men i Planet Terror var det tvärtom, där kickade en enbent Rose McGowan rumpa så till den milda grad att luggen låg som ett lantis-V i pannan när filmen var klar.

Robert Rodriquez är inte bara världsbäst på att casta balla actiontjejer som kan slåss, han är om möjligt ännu bättre på att regissera dom. Alltså, det här är killen som kan få Jessica Alba att agera trovärdigt på film. Sug på den!

Vad skriver mina filmspanarkollegor om idag? Hur tänker dom om temat, vilka filmer om kvinnor som slåss har dom sett? Klicka på namnen för att komma till bloggarna.

Except Fear

Filmmedia

Filmparadiset

Fripps filmrevyer

Har du inte sett den

Jojjenito

Rörliga bilder och tryckta ord

The Nerd Bird

Publicerat

BACK TO THE 80´S: DEN BLÅ LAGUNEN (1980)

.

.

Det är många som klagar på brist på karaktärsutveckling, trovärdigt manus och fungerande dialog i Transformersfilmerna men hallå, kom igen, har ni som klagar sett Den blå lagunen?

Två barn blir strandsatta på en öde ö tillsammans med en skeppskock som hittar en tunna rom och super ihjäl sig. Pojken (Christopher Atkins) och flickan (Brooke Shields) blir kvar ensamma på ön och åren går. Dom är hux flux inte så små längre men dom kämpar på med sitt liv, jagar sin mat, pratar lugnt och stilla med varandra och Emmeline (Shields) har den kritvita klänningen på sig som hon hade när hon som fyra-fem-åring hamnade på ön. Fortfarande lika vit bara lite mindre.

Det här är en mix av tantsnusk för väldigt unga, existentialism for dummies och Mitt i naturen. Lyckas man inte bli gravt betuttad i Christopher Atkins blonda lockar och vältränade torso eller Brooke Shields ögonbryn har filmen INGET tittvärde över huvud taget. 1980 har aldrig känts mer som 1850 än nu och det roliga är att jag kände samma sak när jag såg filmen första gången nånstans i mitten av 80-talet. Jag fattade inte grejen då och jag fattar den inte nu.

Men jag måste erkänna att om filmen slutat fyra minuter tidigare hade en fått en trea.

Det här är tredje filmen i temat Back to the 80´s. Nästa tisdag kommer tre filmer från 1981.

Publicerat

BACK TO THE 80´S: TJUREN FRÅN BRONX (1980)

.

.

.

I slutet av femtiotalet gillade man antingen Tommy Steele eller Elvis Presley. På 80-talet var man antingen hårdrockare eller synthare.

I början på 80-talet gjordes filmen Tjuren från Bronx om boxaren Jake LaMotta och givetvis jämfördes den med Rocky från 1976. Vilken boxningsfilm var egentligen bäst, den som skildrade en verklig boxare (denna) eller en påhittad (Rocky)? Vilken skådespelare var bäst, nykomlingen Sylvester Stallone som innan Rocky inte direkt gjort någon glad eller den riktiga skådespelaren Robert De Niro som gick upp en massa oscarsvinnarkilon för rollen som den paranoida boxaren LaMotta?

Vid vilken ringhörna jag står och tjoar med sy-kit, handduk och ammoniaktrasa behöver jag kanske inte skriva men vill du veta mina åsikter om Rocky kan du läsa här.

Mina åsikter om den här filmen kan däremot sammanfattas i tre för-ord: för lång, för seg, för mycket De Niro.

Trots att jag gillar sportfilmer över lag och boxningsfilmer av naturliga skäl har en speciell plats i mitt hjärta så funkar den här filmen inte alls på mig. Den funkar inte alls faktiskt. Jag vet att jag gillade den mer när jag såg den för en sisådär 25 år sedan men det känns preskriberat nu.

129 minuter svartvit based-on-a-true-story-klassiker med Martin Scorsese bakom spakarna. Jag kan hålla mig för garv men jag kan knappt hålla mig vaken.

Det här är andra filmen i temat Back to the 80´s.

Publicerat

BACK TO THE 80´S: TITTA VI FLYGER (1980)

.

.

.

Första filmen ut i detta nya tema blir en film jag inte sett sen jag sög på tummen.

Nä, eller jo, eller nä, jag sög aldrig på tummen men jag var fan inte gammal när den här dök upp på moviebox i mitt föräldrahem.

Eller jo, jag var nog rätt gammal. Då bodde jag i en byhåla och mina föräldrar var inte direkt först på bollen när det vankades nymodigheter så jag kan nog ha varit 12 när jag såg den (och väldigt få 12-åringar suger på tummen). Hur som helst, jag mindes inte ett jota av filmen när jag började titta, det var helt blankt i huvudet. Ganska skönt faktiskt.

Titta vi flyger är en film som handlar om att jag tittar på folk som flyger. Resande som tar sig från A till B i ett Trans America-flygplan, flygvärdinnan Elaine (Julie Hagerty) som precis gjort slut med sin pojkvän (som också är med på planet). Sen är det L.A Lakers-basketstjärnan Kareem Abdul-Jabbar som co-piloten Murdock som en förnumstig barnskådespelare med hästtänder direkt känner igen som L.A Lakers-basketstjärnan Kareem Abdul-Jabbar. Captain Oveur (Peter Graves) bjussar på föga smakliga sexuella anspelningar på nämnda barnskådespelare med hästtänder och jag bara suckar. Det här är fan inte roligt alls. I n t e a l l s.

Till exempel, det är en evighetslång scen med Bee Gees Stayin´Alive som musikalisk fond som ska fungera som spoof på Saturday Night Fever (när John Travolta dansar med sin vita kostym) men hahschhhhost SOM det inte funkar. Jag drar inte på smilbanden en microsekund, inte under hela speltiden. 88 minuter har aldrig känts längre.

Det är tur att jag vet att 80-talet har så himla mycket härlig film att bjussa på för det här var fanimej inte kul.

Det här är första filmen i temat Back to the 80´s. Idag kommer två inlägg till om filmer från 1980, ett vid lunch och ett ikväll. Nu kan det bara bli bättre, eller hur?

Publicerat

VECKOTEMA: BACK TO THE 80´S

80-talsfilm kan vara bland det härligaste som finns, det tycker åtminstone jag som var tonåring hela detta decennium. Jag såg så många kanonbra filmer då att det svartnar för ögonen bara jag tänker på det.

Men håller filmerna fortfarande? Och vad ÄR 80-talsfilm? Allt handlade inte om tuperade helikopterluggar, dansade svetsare, ensamvargar med bandanas och ungdomar i grupp som fick kvarsittning. Det är här mitt nya tema kommer in.

Tio veckor framöver kommer jag att ta mig igenom 80-talet, ett årtal varje tisdag. Jag kommer att välja ut tre filmer per årtal och recensionerna kommer publiceras klockan 06 och 12 och 18. Min tanke är dels att se om filmer jag är sugen på att återse, dels att försöka hitta filmer i olika genres som ändå på nåt sätt symboliserar detta filmiska årtionde och kanske till och med leta upp några filmer som jag missat helt.

Imorgon bitti kör jag igång med första filmen från 1980 och 21:a oktober går temat i mål med 1989, trettio filmer senare.

Hänger du med på nostalgitrippen?

1980 – Titta vi flyger (Airplane! – Regi: Jim Abrahams, David Zucker & Jerry Zucker)

1980- Tjuren från Bronx (Raging bull – Regi: Martin Scorsese)

1980 – Den blå lagunen (The Blue Lagoon – Regi: Randal Kleiser)

1981 – Nighthawks (Regi: Bruce Malmuth & Gary Nelson)

1981 – Kampen om elden (The Quest for Fire – Regi: Jean-Jacques Annaud)

1981 – The Prowler (Regi: Joseph Zito)

1982 – Cat people (Regi: Paul Shrader)

1982 – Tootsie (Regi: Sydney Pollack)

1982 – Poltergeist (Regi: Tobe Hooper)

1983 – Föräldrafritt (Risky Business – Regi: Paul Brickman)

1983 – Videodrome (Regi: David Cronenberg)

1983 – Filmen G (Regi: Staffan Hildebrand)

1984 – Polisskolan (Police Academy – Regi: Hugh Wilson)

1984 – Karate Kid (Regi: John G. Avildsen)

1984 – Rhinestone (Regi: Bob Clark)

1985 – Purpurfärgen (The Color Purple – Regi: Steven Spielberg)

1985 – Susan, var är du? (Desperately Seeking Susan – Regi: Susan Seidelman)

1985 – Mask (Regi: Peter Bogdanovich)

1986 – Härom natten (About last night… – Regi: Edward Zwick)

1986 – Stand by me (Regi: Rob Reiner)

1986 – Big trouble in little China (Regi: John Carpenter)

1987 – Dirty Dancing (Regi: Emile Ardolino)

1987 – Det våras för rymden (Spaceballs – Regi: Mel Brooks)

1987 – September (Regi: Woody Allen)

1988 – Midnight Run (Regi: Martin Brest)

1988 – Anklagad (The Accused – Regi: Jonathan Kaplan)

1988 – Cocktail (Regi: Roger Donaldson)

1989 – Drömmarnas fält (Field of dreams – Regi: Phil Alden Robinson)

1989 – Lugnt vatten (Dead calm – Regi: Phillip Noyce)

1989 – När Harry träffade Sally (When Harry met Sally – Regi: Rob Reiner)

Publicerat

FILMÅRET 1998

I jämförelse med andra filmår känns 1998 tämligen ljummet tycker jag. Jag hittade med lätthet min topp-tre, plats fyra och fem var också ganska givna men sen, plats sex till tio, där kan det nog ändras framöver både upp och ner, fram och tillbaka.

10. DU HAR MAIL
(You´ve got mail, Regi: Nora Ephron)

Meg Ryan och Tom Hanks är ett av filmvärldens mest självklara par. Lika lätta som dom är att tycka om lika sugen blir jag att klippa av mig håret så fort jag ser Meg Ryans svinsnygga korta frisyr i bild. Det har hittills hänt två gånger i mitt liv, båda gångerna undrade jag hur fan jag tänkte och tryckte i mig B-vitamin för att få håret att växa rekordsnabbt.

.

.

.

9. DEEP IMPACT
(Regi: Mimi Leder)

Jag gillar katastroffilmer. Jag gillar katastroffilmer så mycket att jag ibland fastnar i vinkelvolten och tycker väldigt mycket om filmer som har tämligen solklara brister. Jag kan se att Deep Impact är för mycket på många sätt, jag kan titta på filmen med kritiska ögon men sen kommer slutet – s l u t e t – och då är jag rökt. Varenda gång samma visa, jag sitter och bölar och gräver ner mig i det här med frånvarande fäder och att det kommer en dag då allt är för sent. När det är över. När alla ord man tänkte säga är bortkastade. Uääääääääääk.

.

.

.

8. MÖT JOE BLACK
(Meet Joe Black, Regi: Martin Brest)

Möt Joe Black är en film som jag hittills bara sett en gång. Jag vet inte ens om en förtjänar en plats på den här listan men jag tror det. Hjärtat säger så. Den fick 5/5 av mig den där gången, jag var helt knockad, jag satt och skakade när filmen vad slut. Sen köpte jag filmen och den har stått i hyllan sen dess. Någon gång kommer jag se om den men fram tills dess lever jag på minnena, att det är en alldeles utsökt film.

.

.

.

7. ROUNDERS – SISTA SPELET
(Rounders, Regi: John Dahl)

Det här är en FILM i ordets verkliga betydelse. Ett gott hantverk, det finns ingenting att gnälla på. En bra story, fina skådespelarprestationer och i kategorin ”mysig söndagsfilm” är den perfekt.

.

.

.

6. THE TRUMAN SHOW
(Regi: Peter Weir)

Det här är en film som egentligen hade förtjänat en topplacering. Jag tycker den är otroligt bra, en fullpoängare på alla sätt, smart, tänkvärd och den var före sin tid. Men just precis NU när jag skriver listan får jag inte ”den” magkänslan jag behöver. Imorgon kanske jag känner annorlunda för Jim Carrey, Laura Linney, Ed Harris och den där supergenomtänkta dokusåpan.

.

.

.

5. FESTEN
(Regi: Thomas Vinterberg)

Har man sett Thomas Vinterbergs Festen glömmer man den inte. Den svider, den kliar och den gör ont.

.

.

.

4. SEX LEKTIONER I KÄRLEK
(Playing by Heart, Regi: Willard Carroll)

Det här är en liten pärla, en film som får oförtjänt lite uppmärksamhet. Jag tycker jättemycket om den och tänker inte skriva mer än så.  Jo, att Ryan Philippe har blått hår kan jag skriva som ren information om någon läsare skulle ha färgdefekt seende. Annars tycker jag mest att alla ska se den, kanske inte hela tiden men i alla fall nån gång ibland.

.

.

.

3. HAPPINESS
(Regi: Todd Solondz)

Om Festen skavde och sved så är det peanuts jämfört med Happiness. Den här filmen är så extremt jobbig att se att jag mentalt måste förbereda mig i dagar för att orka. Samtidigt sitter jag i soffan ungefär en gång om året och ser Philip Seymour Hoffmans ångest drypa över TV:n, jag ser Dylan Bakers peddosvettiga ansikte, jag ser Camryn Manheim nästan krypa ur sitt skinn för att slippa vara ensam och jag ser Jon Lovitz vara mer obehaglig än någonsin förr. Och slutet. Pust och stön. Skönt att det är över och eftersmaken är både god och besk. Som nypressad grapefruktjuice ungefär.

.

.

.

2. THE WEDDING SINGER
(Regi: Frank Coraci)

Jag tänker att jag kanske inte är riktigt klok som väljer The Wedding Singer framför Happiness på årsbästalistan, sen tänker jag att jag visst är klok. Jag föredrar supermysig 80-talsromantik med Culture Club och Dead or Alive-soundtrack framför den visserligen enastående men ändå könsdoftsstinkande ontimagenrullen på plats 3 alla dagar i veckan. Adam Sandler och Drew Barrymore är a match made in heaven som Robbie och Julia (konstigt nog funkar det inte lika bra i dom andra filmerna där dom spelar mot varandra, dom är inte Tom Hanks och Meg Ryan direkt) och den här filmen fick mig att ta av mig vanten och be att få en stor tomatsåsindränkt köttbulle serverad i handen från en matvagn en gång. Det var inte lika gott som det såg ut i filmen.

.

.

.

1. FUCKING ÅMÅL
(Regi: Lukas Moodysson)

Det som händer nu hände även 2012 och 2013, en svensk film toppar min årsbästalista. Och vilken film sen! Lukas Moodyssons långfilmsdebut som handlar om Agnes och Elin i den lilla hålan Åmål är en film jag önskar jag hade sett minst tio år tidigare. Ja, att den hade funnits när jag var 12-13-14 år alltså. Det gjorde den inte, jag fick nöja mig med Filmen G. Men alla som är uppväxta med Fucking Åmål som en del av deras tonårsperiod måste ha en sånt jävla försprång gentemot alla andra. Det här är en film att bli klok av, att känna gemenskap med, att helt enkelt älska. Jag gör det i alla fall. Förbehållslöst.

.

.

Bubblare: Enemy of the state, Spring Lola, Sphere-Farkosten, Sliding doors, American History X, Livet är underbart, Blade, Arkiv X: Fight the future,

Intressanta filmer jag ännu inte sett: Savior, Velvet Goldmine, Pianisten, Dark City.

.

Det är fler filmbloggare än jag som skriver om favoritfilmerna från 1998 idag. Klicka in dig på deras bloggar för att få fler filmtips.

Filmitch

Flmr

Fripps filmrevyer

Rörliga bilder och tryckta ord

Spel och film

 

Publicerat

Svensk söndag: TURIST

PROLOG.

Mina förväntningar på Turist var skyhöga. Dumt höga. Att-jag-aldrig-lär-mig-höga.

Att dom var SÅ höga berodde inte på att filmen blivit prisad i Cannes för såna priser säger ingenting om en film är bra eller inte i min egen skalle. Det berodde heller inte på att det inte går att undgå vad tidningar och recensenter tycker. Annonspelare över hela stan är fullklistrande med Turist-affischer överhopade med stjärnor, plus och hjärtan, ”Det blir inte bättre än såhär”, står det med stora svarta bokstäver och jag vet att inte ens det betyder något.

Anledningen till mina höga förväntningar stavas Play. Play är Ruben Östlunds förra film (från 2011) som hamnade på min lista över det årets absolut bästa filmer och det är en film som även vid en omtitt förtjänar den solklara femma jag gav den. Så när jag sitter i biosalongen och väntar på Turist dansar Playspöket i skallen. Det är nackdelen. Fördelen är att jag vet att jag tycker om Ruben Östlund, att jag är förberedd på ångest och på Östlunds paradgren dålig stämning.

SJÄLVA FILMEN.

Mamma, pappa, en storasyster och en lillebror är på skidsemester i Frankrike. Dom ska umgås i fem dagar för att pappan jobbar så väldigt mycket och [det sägs inte öppet men alla förstår]låter mamman ta allt ansvar för hem och barn eftersom han aldrig är hemma. Andra dagen på semestern upplever dom en lavin på nära håll och dom vuxnas reaktion under dessa tumultartade minuter får konsekvenser för resten av semestern och för hela familjen och mer än så tänker jag inte skriva om handlingen, mer än så skulle jag nämligen inte vilja veta själv om jag tänkte gå och se filmen.

Att många tänker gå och se Turist på bio stod klart redan igår när eftermiddagsföreställningen jag var på var i princip fullsatt. Medelåldern var 106 år och det smaskades mörk medhavd blockchoklad både här och där. Kombinationen rosa överstrykningspenna och massmedialt fokus på Cannes-priset ger det utfallet, på gott och ont givetvis, kanske mest på gott eftersom filmare som Ruben Östlund behövs. Han är både udda och modig och lyckas ofta sätta fingret på ömma punkter och sen trycka till utav bara helvete. Antagligen är det det han gjort även i denna film, det är bara att jag känner mig helt iskall inombords den här gången.

Skillnaden mellan Turist och Play ligger sannolikt hos mig. Play tog upp brännheta ämnen som får mitt blod att koka, Turist är bara ett blekt ”jaha” för mig. Den äldre farbrorn bredvid mig måste ha känt nåt liknande då han efter halva filmen frågade sin fru om dom inte kunde gå,  han höll på att gäspa käkarna ur led och chokladen var slut. Hon å andra sidan satt framåtlutad och blinkade knappt och viftade bort hans fråga mycket tydligt med högerhanden. Jag tror deras reaktioner på filmen kan vara tämligen typiska. Jag tror det är aningen eller. Jag förstår att den kan få femmor, jag förstår att den funkar på folk som känner igen sig men jag förstår också att den kommer nosa på det lägsta betyget för många av oss andra.

Skådespelarinsatserna från Johannes Bah Kuhnke (pappan), Lisa Loven Kongsli (mamman) och Karin Myrenberg Faber (ja det är den duktiga inredaren från TV som spelar den kvinnliga polyamorösa vännen) är oklanderliga, ingen skugga ska falla över dom, inte alls. Skuggan faller istället över en ganska tråkig film, över ett ganska platt manus och över mig själv som fick PANIK över fenomenet skidsemester och över att eventuellt bli tvingad upp på slalomskidor någon mer gång i mitt liv.

EPILOG.

Direkt efter filmen satte jag mig på tunnelbanan, stoppade hörlurarna i öronen och drog på Sommar i P1 med Kakan Hermansson. DÅ kom ångesten.

Publicerat

EXPENDABLES 3

Jag känner mig som dom där fem männen i lustiga hattar på julafton, dom som letar efter den starkaste och tuffaste tjuren till tjurfäktningen i Madrid och hittar Ferdinand just som han sätter sig på en humla.

Bravo! Excelente! Magnifico! Espléndido! Honom ska vi ha!

Jag vet inte hur många gånger jag fick lägga band på mina impulser att brista ut i superlativ under dom dryga två timmar Expendables 3-cirkusen pågick framför mina ögon, men det var många. Jag vet inte hur många tårar som sakta trillade nerför mina kinder trots att jag inte var ledsen en endaste gång. Jag vet inte hur många gånger jag skrattade, jag vet inte hur många gånger jag fnissade och jag vet inte hur många gånger jag la huvudet på sned, log och suckade sakta när ännu en barndomsidol visade sitt mer-eller-mindre-ålderdomsfåriga ansikte på vita duken.

Att Sylvester Stallones närvaro i en biosalong gör mig glad förvånar inte ens en lobotomerad ekorre men i den här filmen är det faktiskt tre andra som stjäl showen rätt rejält från min gamla idol.

För det första, Wesley Snipes. Denna undervärderade skådespelare har inte gjort mycket av filmiskt värde på länge så det var härligt att se honom igen, galen, skäggig och med smittande energi.

För det andra, Antonio Banderas. För såna som jag som håller Dödligt möte väldigt högt var det en kär återträff att se Banderas och Stallone spela mot varandra igen. Banderas karaktär Galgo var minst lika galet excentrisk och sugen på att döda som väl Miguel Bain någonsin var, skillnaden är att Galgo är rolig. Han är jättekul. Han är tokflippad och konstig, pratar oavbrutet och han är perfekt som comic relief, mycket bättre än Dolph Lundgrens Gunnar någonsin varit.

Den tredje skådespelaren som överglänser både Stallone själv och hela den övriga bunten är Mel Gibson. Jäklar alltså, vilken närvaro den mannen har. Vilken blick! Jag vet faktiskt inte varför jag blev överraskad av hans skådespelarinsats men jag blev det. Denna typ av film manar inte direkt fram dom högsta och starkaste förväntningar på just skådespelarprestationer, jag får skylla på det.

Alltså, det är nåt speciellt med det här gänget, uppenbarligen är det det. Det känns som att Sylvester Stallone i och med Expendables-serien uppfunnit en alldeles egen subgenre bland actionkomedier. Jag kan inte med all vilja i världen säga att det är spännande, jag kan inte för mitt liv tycka att dessa överdrivna pang-pang-scener som pågår i det oändliga är underhållande (speciellt inte när alla dummisar alltid dör och snällisarna aldrig gör det, eller ja, sällan i alla fall) men – ja det finns ett men – det märks att dom har roligt tillsammans och det är charmigt som fan. Det finns ett hjärta, det finns en grundmurad tilltro till manlig kramlös vänskap (ja, KRAMlös) och till den i film så populära hämnden som drivkraft. Expendables-gänget är som de tre musketörerna fast sexton och med betydligt mer avancerade vapen.

Att Expendables 3 i mina ögon är den överlägset bästa Expendablesfilmen tror jag man kan tacka regissören Patrick Hughes för. Simon West som regisserade tvåan lyckades helt okej, det blev en godkänd film trots allt men han som regisserade första filmen, vad heter han…Sylvester Stallone, han lyckades med nostalgitrippen men ingenting mer än så. Den filmen är verkligen rutten. Patrick Hughes tar trean till en helt annan nivå, främst för sitt sätt att använda sig av musik – rätt musik, bra musik, cool musik – i många av scenerna men också för att han har fått fason på just skådespelandet. Det känns som att samtliga inblandade faktiskt skärpt till sig.

Jo. En sak till.  Barney Ross (Stallone) erkänner att han blir åksjuk. Världens hårdaste man blir ÅKSJUK! Jag döööör, jag dör sötdöden.

Jag såg filmen tillsammans med Fripps filmrevyer-Henke, jag tyckte han behövde lite hederlig gubb-bio-action i sitt liv efter att jag följt med honom på gubb-gitarr-action a la Neil Young. Så vad tyckte Henke om filmen och om att Neil Young faktiskt var representerad på soundtracket? Klicka här för att stilla din nyfikenhet.

Och Vrångmannen har sett filmen – och gillade den. Och Filmparadiset har sett filmen – och gillade den. Och The Nerd Bird-Cecilia har sett filmen – och gillade den. Det sistnämnda är riktigt jäkla omvälvande! Jag kan förstå om tilliten till min objektivitet och filmsmak är tämligen låg när det vankas Stallonefilm men hey, Cecilia hon är normalt sett inte alls som jag. Det är som om jag skulle ge ett godkänt betyg till en film om djur, typ Babe – Den modiga lilla grisen. Det hade varit lika konstigt. Fast det ballaste av allt var att hon såg filmen med Kellan Lutz´s (Smilee i filmen) stuntman, borlängebon Fredrik ”Frog” Berggren! Klicka här för att läsa Cecilias intervju med honom.

Publicerat

RAPTURE-PALOOZA

Det finns filmer man bör se när man är trött, när man är totalt urblåst i hjärnan, när det känns som att det lilla intellekt man har intakt är placerad nånstans mellan skinkorna. Befinner man sig i detta läge är Rapture-Palooza en ypperlig film.

Lyckas man frambringa nån form av kritiskt tänkande, en längtan efter substans och mening och en vilja att se en film som kräver mer än IQ daggmask för att förstå, ja då är Rapture-Palooza kanske inte filmen för dagen.

Med den här filmen i visserligen ganska färskt men ändock minne kan jag förundras över hur mycket jag skrattade. För skrattade, det gjorde jag. En pratande svärande kråka, skitkul ju! Craig Robinson som en rätt äcklig sexfixerad Satan, jätterolig! Ana Gasteyer som spelar psyk-mamman som skriker WHY WHYYY WHYYYYYYY hela tiden, jag ler bara jag tänker på henne. Och Anna Kendrick som den vanliga tjejen som ska försöka hålla ihop både förhållandet med pojkvännen, den lilla familj hon har kvar samt knäna filmen igenom för att inte bli påsatt av Hin Håle himself, hahaha, hon är kanon!

Precis som att McDonalds Drive-in ibland funkar när man är hungrig, inte för att det är världsgott utan för att man blir mätt, precis så funkar Rapture-Palooza. 85 minuter totalt hjärndöd komedi som varken kan eller bör analyseras sönder. Det är simpel underhållning, inget mer än så.

Fripps filmrevyer skriver också om filmen idag. Skrattade han? Euhm….klart han gjorde! Eller? Läs recensionen här.

Publicerat

Fredagsfemman #132 – Tips från coachen

5. TV-serietips: Top of the lake

Som av en slump ramlade jag över denna TV-serie på Netflix, en serie som på ytan känns som ett smörgåsbord av manshat, som ett frosseri i detta. Ser man serien och vägrar tänka ett steg längre så förblir den just det, orkar man öppna ögonen blir den nånting mycket mer än så. Men visst kan jag sakna nån enstaka manlig karaktär som beter sig det minsta schysst och mänskligt. Jane Campion är kvinnan bakom det hela, både som manusförfattare och regissör (med viss assistens här och där). Sevärt är det hur som helst och endast åtta delar.

.

.

.

4. Resetips: Gå på bio i andra länder

Jag försöker att alltid gå på bio i alla länder jag reser till. Hur det funkar på andra biografer, vilka filmer som visas, det är alltid lika spännande att ta del av och det säger mer än man tror om landet man befinner sig i. Jag var precis på en grekisk ö som på en multibiograf visade Trans4mers, nya X-men, 12 years a slave och 3 days to kill (med Kevin Costner) och samtidigt den arabiska filmen Ajami från 2009 OCH Lars von Triers Dogville (från 2003)! En spännande och modig repertoar om nån frågar mig.

.

.

.

3. Lästips: Vår doldisdeckardrottning

Hon är född 1979. Hon har inte varit med i Let´s Dance eller På Spåret. Däremot har Kristina Ohlsson arbetat som säkerhetspolitisk analytiker och rådgivare för Säkerhetspolisen, Rikspolisstyrelsen, Utrikesdepartementet och Försvarshögskolan samt som ”Counter Terrorism Officer” på OSSE i Wien. Man får liksom en känsla av att hon vet vad hon pysslar med när man läser hennes böcker. Hon har koll. Det är klart att det är fiktion det handlar om, det är underhållning, det är snabbmatsdeckare men det är samtidigt så väldigt bra tycker jag. Min semesterfavvoläsning varenda sommar – helt klart!

.

.

.

2. Aktivitetstips: Gå på bio!

Om du vill resa men samtidigt vill/måste stanna hemma finns det inget bättre än att gå på bio. Att drömma sig iväg till andra platser och få se andra länder. Idag har Ruben Östlunds Turist premiär och Steve Coogan ska ut och resa och immitera brittiska skådespelare med sin polare igen i The Trip to Italy. Och i onsdags var det gubbamyspremiär för Expendables 3 där det bombas, skjuts och flygs runt om i världen. Imorgon kan du förresten läsa min recension av den sistnämnda filmen här på bloggen.

.

.

.

1. Podtips: Hundra år av skräckfilm

Det finns en podcast som är mums filibabba för alla oss skräckfilmstokar. 100 Years of Horror heter den. Mannen bakom podden kallar sig The Phantom Erik och reglerna är enkla: han ska ta sig genom hundra år av skräckfilm (med start 1912 och han är snart i mål) och han väljer ut en film per årtal som han gräver ner sig i. Inga remakes, sequels eller prequels.  Här kan du se årtalen och klicka dig fram till filmerna och här kan du lyssna (självklart kan du hitta podden på Podcaster och andra podd-appar också). Jag har verkligen fastnat för Eriks lugna stämma och smårysliga bakgrundsmusik, jag har fått flera nya filmtips och jag har fått en väldig lust att se om gamla favoriter. Kan inte bli annat än en topplacering denna vecka!

Publicerat

MIDDLETON

Jag har många weak spots när det kommer till film men jag har en som blev uppenbar just nu: jag tycker det är hjärtskärande att se Andy Garcia gråta.

Det började redan i mitten på nittiotalet med filmen When a man loves a woman. Andy Garcia spelade äkta man till en alkoholberoende fru (Meg Ryan) och han var ledsen, han var riktigt ledsen. Både den filmen och Andy Garcia som skådespelare nådde ända in i min hjärterot och där har han varit kvar sedan dess. Det är ingenting jag tänker på dagligdags men det är nåt speciellt att se honom i filmer, jag blir som en känslomässig marionett i hans närhet. När han gråter vill jag trösta, när han är en elak jävel vill jag bli den som gör honom god och när han väljer att lägga sin tid på en oansenlig liten film som blir fantastisk bra vill jag korka upp skumpa och fira. Däremellan glömmer jag bort att han finns.

När jag klickade runt på Sf Anytime stannade min blick på en film jag inte hört talas om. Middleton. Andy Garcia och Vera Farmiga, två favoriter i en och samma film, en film som kändes både vuxen och mysig. Självklart valde jag att hyra den.

George Hartman (Garcia) ska åka till Middletonuniversitetet med sonen Conrad (Spencer Lofranco) för att ”känna på skolan” lite mer. Edith Martin (Farmiga) ska göra detsamma med sin dotter Audrey (Taissa Farmiga, nej det är inte Veras dotter det är Veras syster). Väl på plats på skolområdet springer George och Edith på varandra och en vänskap som inte var så hjärtlig till en början utvecklas till något annat.

Om man är snäll kanske man kan säga att Middleton är en ”vuxen Before Sunrise i universitetsmiljö”, mest för att allt utspelar sig under en enda dag. Om man är mindre snäll kan man säga mycket annat. Jag väljer att säga att filmen är okej men att Garcia och Farmiga gör allt som står i deras makt för att plussa på ett manus som kanske inte är superintressant. Men gillar man dessa två – vilket jag gör – så är filmen ändå sevärd. Gillar man dom inte, välj något annat.

Publicerat

LOCKE

Jag har skrivit om det förr och jag hoppas jag kommer göra det fler gånger. Det här är liksom själva grejen med mitt filmtittande, själva kärnan, själva svaret på frågan ”varför”.

”Varför tittar du på så mycket film? Har du ett sånt tråkigt liv att du måste fly från det? Hur har du tid? Kan du inte koppla av på andra sätt? Tröttnar du aldrig? Varför gör du det? Varför tittar du på film hela tiden?”

Därför.

Jag gör det därför.

Bara därför.

Jag tittar på film för att få uppleva magin, för att hitta filmiska pärlor jag kan bära med mig i resten av mitt liv.  Jag tittar på mycket film för att nånstans, nångång, en perfekt morgon, eftermiddag, kväll eller natt så dyker den upp den där filmen som liksom knackar mig förläget på axeln och säger ”hej hej, här är jag, visst är det min tur nu, ja det är det”.

Jag tittar på mycket film för att så småningom kunna känna av dom där knackningarna lite lättare. Jag tittar på mycket film för att jag längtar efter att få känna den där filmiska kärlekskänslan i hjärtat ännu en gång, för att jakten på nästa fullpoängare aldrig tar slut.

Jag tittar på film för att filmer som Locke finns. Jag tittar på film för att skådespelare som Tom Hardy kan ge mig gåshud enbart genom att säga ”Ivan Locke”.

Jag tittar på film av tusen olika anledningar och alla dessa anledningar är bra. Dom ledde mig ju till Locke.

[Locke har en GIVEN plats på min lista över 2013-års bästa lista. Här är den uppdaterade versionen.]

Publicerat

NOAH

Noah är en svårbedömd film. Den är visuellt vacker – ibland. Den är svintråkig – ibland. Den är storslagen – ibland. Den är skrattretande – ibland. Russel Crowe som Noah är mer lik Ulf Lundell än Ulf Lundell själv – ibland.

Filmen är så lång att jag tvivlar på att den någonsin kommer ta slut och det är stenmonster som ser ut att vara gjorda av Ray Harryhausen himself, alltså något som var modernt i början på 70-talet och för att vara based on a true story tror jag ungefär noll procent på historien.

För mig precis som för många andra spelar det roll att filmen är regisserad av Darren Aronofsky. Härliga Darren med filmer som Requiem for a dream, Black Swan och The Wrestler i bagaget, självklart är det intressant att se vad han kan göra med en biblisk historia som den om Noah och hans ark. Eller? Nä, precis, SÅ himla intressant var det nämligen inte. Jag struntade i att se den på bio till och med, ungefär SÅ pepp var jag, men hade det inte varit Darren Aronofsky bakom spakarna hade jag aldrig valt att se den, inte frivilligt i alla fall.

Filmens plus är påkostade effekter och bitvis riktigt bra skådespelarinsatser. Emma Watson, Logan Lerman och Russel Crowe sticker ut ur mängden.

Filmens minus är resten. Handlingen, meningslösheten i att skriva ett manus om detta och slöseriet med pengar att filma skiten samt – för egen del – slöseriet med tid att titta på´t.

Visst är det modigt av Darren Aronofsky att köra storslalom mellan filmgenres och visst, nu kan han bocka av bibliskt actionäventyr i sin anteckningsbok (och inte skämmas alltför mycket för slutresultatet) men jag ser fram emot nästa film, vad ska det bli? Nåt härligt, knasigt, udda, oberäkneligt? Ja. Troligtvis. Det är ju Darren vi snackar om.

Publicerat

Sista Sommar-Stewart: ANALYS AV ETT MORD

Det man får hacka i sig med stigande ålder vare sig man vill det eller ej är att ingenting i livet är helt igenom svart eller vitt. Det mesta som händer och dom allra flesta människor man möter befinner sig i en gråskala och det är liksom bara att acceptera.

Ganska ofta är det en skön acceptans, speciellt när det gäller medmänniskor. Alla har sin egen ryggsäck att bära och ingen är bara ond eller bara god. När det gäller brottmål är det aningens svårare. Det skulle ju vara så lätt om alla anklagade brottslingar gick att läsa som öppna böcker, om varje brott hade ett facit. Men precis som att man får lära sig gråskalan så får man lära sig att ingenting i livet någonsin är enkelt och den före detta åklagaren och numera advokaten Paul Biegler (James Stewart) skriver nog under på det. Han har blivit tillfrågad att försvara en soldat som med berått mod dödat en annan man, en man som enligt uppgift våldtagit soldatens fru.

Soldatens fru Laura Manion (Lee Remick) är en flirtig typ, kanske även en icke trogen typ. Kanske är hon även en icke sanningssägande typ, vem vet? Soldaten Frederick Manion (Ben Gazzara) känns som en slemmig jäkel, en kanske inte så snäll jäkel, en temperamentsfull fan. Våldtäktsmannen själv är ju död och kan varken säga bu eller bä om vad som hände och nu är det upp till Biegler att använda sig av hela sitt människokännande register och försöka få soldaten frikänd. Samtidigt har han två åklagare att brottas mot, inga mesar direkt.

Två timmar och fyrtio minuter film bara svischar förbi. Jag hade inte tråkigt en enda sekund. Otroligt bra skådespeleri överlag, skönt driv i historien, det är spännande och dramatiskt och James Stewart får verkligen en tacksam roll här då hans Biegler är charmig och smart så det nästan svämmar över. Mitt enda aber med filmen är slutet. En så lång film skulle ha tjänat på en knorr, ett slut att minnas.

Men det här är alltså slutet på min James Stewart-sommar. Tio filmer blev det, tio veckor av härliga filmklassiker och en skådespelare som för alltid – för mig – kommer vara en av dom största. Det tog ett tag innan jag förstod det men bättre sent än aldrig, eller hur?

Fripps filmrevyer och Movies-Noir har också skrivit om den här filmen.