Om jag inte hade läst en enda rad eller hört en enda mening om Under the skin är det tveksamt om jag förstått vad den handlade om. Det är tveksamt ändå men jag tror knappt jag förstått ramhandlingen utan denna visserligen sparsmakade men ändock förhandsinfo.
Jag kommer inte strössla med spoilers i texten men om du vet med dig att du gillar att se filmer som utmanar både ditt intellekt, din fantasi och ditt filmtittande så kan det vara en bra idé att sluta läsa här. Vill du däremot ha en fullständig analys av filmen föreslår jag uppfinningen Google, kanske det finns någon recensent någonstans i världen som knäckt koden? Själv jobbar jag mest med gissningar, det är en hel del famlande i blindo, så mycket är säkert.
Så. Varning för eventuella spoilers nudå. *klistrar upp svart-och-gul-bredrandig tejp, sån som finns i hissar bland annat för att man ska hålla fötterna på rätt sida och inte riskera klämskador*
Filmen utspelar sig i Glasgow med omnejd. Det är regnigt, gråruggigt, ser ut som vilken ångestdrypande svensk höstdag som helst. Scarlett Johansson spelar en kvinna som precis som övriga roller i filmen är namnlös på ImdB. Hon är skum.
En död ung kvinna hämtas upp av en motorcykelman och Scarlett klär av henne och tar på sig hennes kläder. Hon beger sig ut på Glasgows gator i en blå van och raggar upp unga singelmän. Dessa scener är tydligen autentiska, killarna hade ingen aning om att dom blev filmade, inte förrän senare när dom skulle godkänna sin medverkan i filmen.
Scarlett raggar upp män. Män dör. Drunknar i nån svart olja. Kroppar blir till blodigt klegg på ett löpande band. Scarlett raggar upp ännu en man. Ännu en man. Ännu en man. En man som är på utflykt på stranden med sin fru och halvårsgamla son. Motorcykelmannen kommer. Rensar, fixar, flyttar kroppar.
Det finns två scener som bitit sig fast hos mig sådär riktigt ordentligt. Den ena är strandscenen (tänker inte berätta varför) och den andra är en scen när en ensam naken liten man går i högt gräs (vem och varför säger jag inte). Dessa två scener är så otäcka, så djupt mänskliga och samtidigt så ömsinta att vad jag än tycker om resten av filmen så är jag glad att jag såg den just för att få vara med om detta.
Nu lät det kanske som att jag inte tycker om filmen, det blev tokigt i såna fall för jag tycker om den. Den är knepig som FAN, den är svår att förstå, den kräver energi att ta sig igenom. Att Scarlett Johansson är affischnamn gör att filmen når ut, att hon visar sig spritt språngande naken gör att än fler ser den. Tänk så spännande det är med nakna kroppar – fortfarande. Eller?
Nej, spännande tycker jag inte att det är men jag tycker det är ganska modigt. Nu är Under the skin ingen Nymphomaniac så den som hade hoppats på nån Scarlett-halvporris blir nog rätt besviken. Filmen beskrivs dock på vissa ställen (har jag sett) som erotisk men det är knappt jag håller med där heller. Jag tycker inte nakna människor per automatik är erotiskt, dessutom är filmen alldeles för knepig och musiken alldeles för experimentiellt brölande för att jag ens ska kunna stava till erotik under filmens gång. Jag sitter dock med vidöppna ögon för att inte missa nåt, det är en rätt ruggig stämning och jag har ingen aning om vad som ska hända och vad jag ska få se.
Det här är en film som jag tror kommer få väldigt många fullpoängare världen över men också en hel del bottenskrap. Det är urtypen av en smal festivalfilm, endast namnet Scarlett Johansson kan få någon att tro annorlunda. Regissören Jonathan Glazer har förut gjort både den renodlade dramathrillern Sexy Beast med Ben Kingsley och den mystiska dramapeddofilmen Birth när Nicole Kidman blir kär i en 10-årig pojke som hon tror är hennes döde man. Men jag undrar om det inte är dagens film som blir hans stora genombrott, i alla fall på snackishimlen.
”Det är den där filmen när Scarlett Johansson visar mufflan”. ”Jaha, DEN!” Så lär det nog låta, i alla fall tills dessa imaginärt citerade personer sett filmen. Då kommer det låta heeeelt annorlunda.
Fripps filmrevyer-Henke har också sett filmen. Kröp den under skinnet på honom måntro?
Soundtracket komponerat av Mica Levi finns (konstigt nog) på Spotify. Det är en skiva som består av 90% oljud och ”låt” nummer 11 som uppvisar liiite av det fina score som ändå hördes ibland i filmen. Lyssna på egen risk.
År 2000 kom kortfilmen Hundtricket med manus av Christian Eklöw och Christopher Panov och regisserad av sistnämnde kille. Det blev en bra kortfilm, så pass bra att manus förlängdes och två år senare blev det en långfilm.
