Månad: september 2014

Publicerat

BACK TO THE 80´S: BIG TROUBLE IN LITTLE CHINA (1986)

GOSSE, det här är lökigt!!! Samtidigt, jösses vad jag blir nostalgisk! Bara förtexterna får mig att le. Det tidstypiska typsnittet, regissören John Carpenters namn, musiken. Musiken. MUSIKEN!

Tänk dig att du sover över hos någon gammal släkting eller kanske i ditt föräldrahem och sängen är sådär perfekt bäddad men med lite udda sänglinne, sånt som tvättats tusenmiljoner gånger och luktar fantastiskt hemtrevligt av sköljmedel och kanske en mangelvals av trä. Musiken i den här filmen är som ett sånt påslakan. Det andas trygghet och igenkänning och det luktar mysigt även om ytan inte är så estetiskt tilltalande längre.

Lastbilschaffisen med det überamerikanska namnet Jack Burton (Kurt Russell) hamnar mitt i nånslags övernaturlig smet i Chinatown tillsammans med en asiatisk sidekick (som jag i skrivande stund glömt namnet på) och en fager överspelande ung dam vid namn Gracie (Kim Cattrall).

I Indiana Jones kölvatten kom många liknande filmer som denna där äventyr, spänning, några halvkända ansikten och en hel del specialeffekter skulle kokas ihop på 90 minuter och i många fall blev det helt klart sevärda ”familjefilmer” av det hela. Så även av Big trouble in litte China. Då. Inte nu. Nu funkar den inte längre. Den kan omöjligt funka för någon som inte såg den som ung.

Temat heter Back to the 80´s och är tillbaka nästa tisdag med tre filmer från 1987.

Publicerat

BACK TO THE 80´S: STAND BY ME (1986)

.

.

.

Jag vet inte hur många gånger jag sett Stand by me men det är många. Det här är en film som gått hundratals gånger på TV och varje gång jag zappar runt och hittar den är det omöjligt att klicka sig vidare. Det är nåt med 50-talskänslan, med Richard Dreyfuss berättarröst och historien i sig, det är svårt att inte tycka om den.

Fyra killkompisar beger sig iväg längst med järnvägsrälsen för att leta efter ett lik och det blir ett sommaräventyr ingen av dom kommer glömma.

Som film betraktad känns den tidlös på nåt sätt, den åldras inte, blir inte inaktuell. Det är klart att man ser på skådespelarna att dom var väldigt unga, Keifer Sutherland, John Cusack, Corey Feldman och River Phoenix såklart, han dog sju år efter denna film.

Stand by me är en familjefilm i ordets rätta bemärkelse. Alla oavsett ålder kan se och uppskatta den och detta utan att filmen för den skull blir mjäkig. Att manuset är baserat på en novell av Stephen King är inget räddhågsna behöver oroa sig för, det här är inte läskigt, bara alldeles lagom spännande.

Det här är dagens andra film i temat som heter Back to the 80´s. Kl 18 kommer den tredje filmen från 1986, en film som åldrats betydligt sämre än denna.

Publicerat

BACK TO THE 80´S: HÄROM NATTEN (1986)

.

.

.

Då när det begav sig var Rob Lowe och Demi Moore på topp av heting-ligorna för respektive kön.

Rob Lowes isblå ögon och hockeyben kunde få vem som helst på fall och Demi Moores vackra ansikte, kritvita tänder och whiskyhesa röst smög sin in i många tonårsdrömmar. Det är klart den här filmen blev en hit, självklart. Den var en hit även för mig trots att jag var en av få som inte riktigt förstod snygghetsvärdet i Rob Lowe. Han kändes lite för mycket som en levande reklampelare för Clearasil.

Härom natten är baserad på David Mamets teaterpjäs Sexual Perversity in Chicago. Den röda tråden i är förälskelse, sex, kärlek och relationer och vi får följa fyra personer som kämpar på med detta, Debbie (Demi Moore), Danny (Rob Lowe), Debbis bästa kompis Joan (Elizabeth Perkins) och Dannys polare Bernie (James Belushi).

När jag ser om Härom natten såhär 28 år senare kan jag känna en stor dos av nostalgi, jag tycker filmen har en viss charm men skulle jag se den för första gången nu skulle jag skratta läppen av mig. Demi Moores kläder är helt vansinniga men samtidigt, jag hade likadana 1986, vad garvar jag åt? Det är bara att acceptera att åren går och att inga trender består.

Historien är lika allmängiltig då som nu, det finns sällan något mossigt i berättelser om kärlek och relationer. Däremot musiken, den som jag ser som härligt 80-talsmysig, antagligen finns det många som ser den som just…mossig.

Det här är en film i temat som heter Back to the 80´s. Kl 12 och kl 18 presenteras ytterligare två filmer från 1986.

Publicerat

POLYTECHNIQUE

Som en nattorienterare med pannlampa och laminerad karta försöker jag ta mig igenom regissör Denis Villeneuves filmer. Målet är att till slut ha sett dom alla. Han känns som en av världens mest intressanta regissörer, egensinnig och modig och han verkar vilja filma enbart mörka och väldigt starka historier, Polytechnique är inget undantag.

Filmen utspelar sig på École Polytechnique i Montreal den 6:e december 1989. Det är ett universitet för framtida ingenjörer och vi får till en början se hur en av dom kvinnliga studenterna har svårt att få praktikplats. En företagsledare i kostym och övre medelålder tittar skeptisk på henne och rabblar anledningar till varför hon är fel person varav könet är det enda egentliga problemet. Hon är kvalificerad på pappret men hon är kvinna. Det är en sida av feminism i den här filmen.

Den andra sidan handlar om Marc Lépine, en 25-årig man som hatar kvinnor och tycker att feminismen förstört hans liv. Han bestämmer sig för att lösa problemet på sitt manligt (?) kreativa vis och går till Polytecnique-skolan med sitt laddade gevär. Nu ska han ”kämpa mot feminismen” på riktigt. Tjugo minuter senare har han dödat fjorton kvinnor, skadat fyra män och tio kvinnor svårt samt skjutit sig själv.

Filmen är baserad på en sann historia precis på samma vis som Gus Van Sants skolskjutningsfilm Elephant. Berättelser från verkligheten som är så grymma att det är svårt att ta in. Reptilhjärnan reagerar omedelbart med att vilja mejla rektorer och ta ur barnen från skolan men andra halvan av hjärnan tänder ett värmeljus, klappar på en kattunge och försöker lugna ner den där tigermamman. Det är knappast vettigt att bli livrädd för dårar som Marc Lépine men heller inte konstigt. Hur kan människor, hur kan hjärnor, bli så sjuka?

Polytechnique är en film utan onödigt tjafs. Det som hände berättas rakt upp och ner, det är inget att vänta på. Därför tycker jag filmen tappar en del sista tjugo minuterna då det blir lite övertydligt, lite väl förklarande poetiskt sett till resten av filmen. Jag vet heller inte varför Villeneuve valde att göra filmen i svartvit men jag hade hellre sett att den var i färg. Å andra sidan är det bara smaksaker, petitesser, det är inget regelrätt gnäll för filmen är bra rätt igenom.

Villeneuve fortsätter hålla en kvalitet så hög att jag nu tar tag i stiftklämman, trycker den genom startkortet vid kvadraten märkt Polytechnique 2009, tittar på kartan och fortsätter springa, fortsätter leta efter dom sista två filmerna i spänd förväntan på Sicario.

Polytechnique är den tredje långfilmen Denis Villeneuve gjort och efter denna har han gjort tre till. Sex filmer totalt alltså. Jag har sett Prisoners (2013),  Enemy (2013) och  Nawals hemlighet (2010), kvar att se är Maelström (2000) och Un 32 août sur terre (1998). Dom två sistnämnda är dock inte helt lätta att hitta men en orienteringslektion är inte över förrän den är över.

 

Publicerat

Svensk söndag: POJKEN MED GULDBYXORNA

.

.

.

Det roligaste med Pojken med guldbyxorna är när pojken med guldbyxorna blir jagad av pojken med guldbyxorna.

Så skulle jag kunna sammanfatta filmen med en enda kort mening. Ska jag beskriva filmen lite mer ingående kanske?

Pojken med guldbyxorna är en film baserad på TV-serien som kom 1975 där Harald Hamrell spelade pojken Mats som hittade ett par byxor där fickorna var en aldrig sinande källa av sedlar. Nu är det Lukas Holgersson som spelar killen med 60-talsnamnet Mats som har kläder som var moderna 1975 men köper TV-spel från 2013. Hans kompis med det futuristiska namnet Brinck däremot (Svante Åhman) klär sig i sedvanlig äppelknyckarmundering a la 40-tal och punktjejen Livli (Nina Sand) har blått hår, piercing och SLANGBELLA!

Mats pappa (Shanti Rooney) ser ut som min pappa gjorde i slutet av 70-talet, även lägenheten verkar ha stannat stilmässigt nångång då. Samtidigt är sedlarna nya och alla har mobiltelefoner.

Jag kan inte tro annat än att detta tidsmässiga mischmasch är ett medvetet val av filmens regissör Ella Lemhagen och jag hoppas hon är nöjd med resultatet. Jag är det inte. Jag är å andra sidan inte den primära målgruppen för filmen, å andra sidan är jag kanske just det eftersom jag minns TV-serien med ett nostalgiskt skimmer och har svårt att tänka på manchesterbyxor utan att drabbas av sedelnoja och köpsug.

Den gula T-shirten med små blå kronor som Mats bär under stora delar av filmen är såklart en homage till TV-serien (bildbevis här) men jag tror ändå att den ytliga ”krock” filmen visar upp kommer göra att dom unga biobesökarna kanske inte riktigt kan ta till sig själva baktanken med filmen.

Det är en smart berättelse, själva kärnan är inte dum alls. Pengar kan liksom inte bara dyka upp, det är i alla lägen alltid nån som betalar. Som verkligheten ser ut just nu verkar många ungdomar tro att deras föräldrar har guldbyxor på sig jämt och vuxna själva verkar tycka att guldbyxor är toppen. Att pengarna i många fall kommer från kreditkortsföretag eller banklån tänks det kanske inte alltid på, framförallt, det behöver ju inte nån annan veta. Byxfickorna får gärna se ut att vara oändliga, konsumtionssamhället har lyckats, amen.

Det bästa med filmen är att det jag skrev överst, att Harald Hamrell spelar polis och jagar filmens Mats. Sen är musiken kanon, det är en skön nerv och bra driv i den. Och kungen av biroller Jimmy Lindström är perfekt som uteliggaren Zeke.

.

Det här var den allra första filmen jag såg på Malmö Filmdagar. Hade det varit den sista hade jag sannolikt inte haft lika mycket tålamod med den. Å andra sidan kommer det inte spela någon roll vad jag skriver, en sån här film funkar alltid på bio, det är en familjefilm. Synd bara att Mats inte heter Sune.

Några av mina filmbloggarkompisar har också sett filmen. Länkar dyker upp här vartefter texterna publiceras.

Jojjenito

Publicerat

50 SEVÄRDA TIPS FRÅN SVT:S ÖPPNA ARKIV

Jag har redan tipsat om femtio bra filmer från Viaplay och femtio bra filmer från Netflix, nu är det dags att göra verklighet av Joels önskning, att tipsa om femtio sevärda TV-serier/filmer/pjäser/barnprogram/annat mums som finns att se på SVT:s alldeles fenomenala tjänst Öppet arkiv.

Jag har valt ut sånt som jag själv sett genom åren, sånt jag av nostalgiska skäl tycker är sevärt, sånt jag rent objektivt tycker alla borde se samt sånt som helt enkelt bara är svinhärlig underhållning och förtjänar all cred det kan få. Jag har inte rangordnat tipsen på något sätt, det är mer som en klickbar karta genom den svenska TV-skatten.

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

50. De drabbade . Alldeles ypperlig TV-serie från 2003. Manus av bla Hans Rosenfeldt och regisserad av Måns Mårlind, Björn Stein och Dean Tomkins.

49. Bullens brevfilmer

48. Kim å Jonas. Dessa tre halvtimmesavsnitt från 1990 med Jonas Gardell och Kim Hedås hade jag inspelat på VHS och jag såg dom på repeat i ett år eller två. Eller tre.

47. Utan tvivel är man inte klok. Dokumentär om Tage Danielsson.

46. Den tatuerade änkan. Lars Molins TV-film från 1998 med suverän Mona Malm i huvudrollen.

45. Åshöjdens BK. Fotbolls-TV-serie av Max Lundgren från 1985.

44. Babels hus. TV-serie från 1981 efter P.C Jersilds roman. Jag minns den som väldigt obehaglig.

43. Som löven i Vallombrosa. En pjäs i två akter skriven av Lars Norén. Från 1995.

42. Radioskugga. TV-serie från 1995-1997.

41. Sommartorpet. Det var här det började! Ernst! 2001! Mys!

40. Vilse i pannkakan. Det sägs att Staffan Westerberg förstörde mångas barndom från 1975 och framåt med denna skapelse. Döm själv.

39. Det nya landet. TV-serie från 2000 i fyra delar med manus av Peter Birro och Lukas Moodysson.

38. Jalle, Julle och Hjulius. Charmigt barnprogram från 1980.

37. Skånska mord. 1986 filmatiserades fem mord begångna i Skåne och nu går det att se filmerna TEXTADE!

36. Dubbelstötarna. Det var spännande 1980.

35. Grötbögen. TV-film från 1997.

34. Värsta språket. Det var 2002 och 2003 som språkprogrammet med Fredrik Lindström sändes. Konstigt, det känns som igår.

33. En komikers uppväxt. TV-serie i tre delar från 1980 efter Jonas Gardells bok.

32. Från A till Ö. Barnprogram från 1974-1975 med Hedvig och ugglan Helge.

31. Tre kärlekar. TV-serie från 1989 av Lars Molin

30. Mark och hans vänner. Mysiga program med Mark Levengood från 1992.

29. Lackalänga. TV-serie från 1987 av Max Lundgren som handlar om en fiktiv folkhögskola

28. Varför är det så ont om Q? 1976  satt Hasse Alfredson i en tokmysig fåtölj och läste ur sin egen bok.

27. Grynets Show från 2001 som lär kidsen att inte ta nån skit!

26. Nilecity 105,6. TV-serie med Killinggänget från 1995.

25. Om Stig Petrés hemlighet. TV-serie från 2004 med Michael Nyqvist och Jonas Karlsson.

24. Hem till byn. Richard Linklaters Boyhood är peanuts jämfört med den här TV-serien. Här får vi följa samma skådespelare genom 52 avsnitt som sändes mellan 1971 och 2006 och samtidigt se ett Sverige i förändring.

23. I väntan på Godot. TV-teater från 1971. Ernst-Hugo Järegård och Jan-Olof Strandbergs spelar huvudpersonerna i Samuel Becketts pjäs.

22. Potatishandlaren från 1996 i regi av Lars Molin.

21. Sjukt sa kroppen. 1979 såg Jan Bergquist till att kidsen lärde sig en hel del om kroppen och sjukdomar.

20. Jacobs stege. TV-program med Jacob Dahlin och gäster som var det bästa jag visste 1985-1986.

19. Svenska hjärtan. Carin Mannheimers serie om några familjer i en radhuslänga i Göteborg började 1987 och sitter fortfarande kvar i mitt hjärta.

18. Kejsarn av Portugallien i regi av Lars Molin

17. Sparvöga. TV-serie från 1989. Minns du Marie Fredrikssons låt?

16. Anderssons älskarinna. TV-serie av Björn Runge med Jakob Eklund från 2001.

15. Kvarteret Skatan kom redan 2003!

14. Allan Redo. 1978 var jag sex år och dessa mysterier var skitspännande.

13. S:t Mikael. En av mina favoritsjukhusserier! Från 1998.

12. Massor med MELODIFESTIVALAR! Ända från 1974 och framåt!

11. Rapport till himlen. TV-serie av Ulf Malmros från 1994.

10. Sant och sånt. Staffan och Bengt var mina hjältar 1986.

9. Bödeln och skökan. En film av Hrafn Gunnlaugsson efter en novell av Ivar-Lo Johansson. Från 1986.

8. Apelsinmannen. TV-serie med Görel Crona från 1990.

7. Magnus och Brasses show från 1980. Nostalgimys!

6. Rederiet. 321 avsnitt. Det är bara att kasta loss och hugga in!

5. Rädda Joppe – död eller levande! Charmigt barnprogram från 1985.

4. Vildanden. 1989 blev Henrik Ibsens pjäs TV-teater med Bo Widerberg bakom spakarna och Pernilla Östergren (nu August), Melinda Kinnaman, Stellan Skarsgård och Tomas von Brömssen framför kameran.

3. Snoken. Suuuupermysig serie om privatdetektiven Anders ”Snoken” Grip som bor i en husbåt.

2. Vi hade i alla fall tur med vädret. Kjell Sundvalls semesterkomedi från 1980 tål att ses om.

1. Aspiranterna. Polisserie från 1998. Tomheten när serien tog slut, jag känner den fortfarande.

 

 

Publicerat

COHERENCE

Det skulle ha kunnat vara fredagsmys, vilket som helst. Ett gäng vänner, parmiddag, vin, mat, prat och lite skitsnack om den där mörkhåriga tjejen som kommer som en av kompisarnas date men som var en av dom andra männens flickvän förut. Det gror lite svartsjuka under ytan. Samtidigt spricker mobiltelefoner till synes helt utan anledning och inte bara för en i middagsgänget. Kan det bero på den där kometen som förväntas passera, den dom hört om på nyheterna?

Coherence är en riktig lågbudgetfilm, en science fiction-historia som är alldeles för smart för sitt eget bästa. Det börjar intressant men ju längre filmen går ju mer känns den som ett headset i en jackficka, ett myller av knutar och jox som det tar en halv eftermiddag att trassla ut. Det går säkert att bena ut det här twistade manuset också om man vill och orkar men jag hoppar den grejen för nu. Jag har lite annat att göra. Dammsuga, titta på Idol och sånt.

Publicerat

Fredagsfemman #138

5. Biljettsläpp!

Nu är biljetterna släppta till höstens Monsters of film-festival. Zombeavers på stor duk, bara en sån sak! Biljetterna hittar du här.

.

.

.

4. Idris!

Luther är inte en serie som kan stoltsera med det mest genomarbetade manuset men herregud, med Idris Elba i huvudrollen är det mesta tittbart.

.

.

.

3.True Detective 2-pojkarna

Jag fattar att man inte kan ha sån tur två gånger. Att para ihop Matthew McConaughey och Woody Harrelson i samma TV-serie var som en Trissvinst med tre framskrapade TV-apparater för en sån som mig (och typ resten av världen?). Nu är det klart att Colin Farrell och Vince Vaughn blir nästa par ut och jag kan lätt hålla mig för garv. Regelbundna läsare av denna blogg har nog rätt god insikt i exakt hur illa jag tycker om i alla fall den ene av dom. Men å andra sidan, det går att se det positivt. Mina förväntningar är nere på noll, nu kan det bara bli bättre och ingen kommer vara gladare än jag om jag får anledning att hylla Farrell & Vaughn på samma sätt som Rust och Marty.

.

.

.

2. Patricia Arquette

Patricia Arquette är en skådis som jag mer eller mindre dissat i hela mitt liv, lite på samma sätt som Vince Vaughn. Hon är en skådis som jag aldrig förstått storheten i, en skådis som fått kanonroller i bra filmer men jag har aldrig förstått varför. Idag har Boyhood premiär. Från och med nu älskar jag Patricia Arquette!

.

.

.

1.Idol

Jag kämpar. Jag försöker. Ibland funkar det. Det är inte helt enkelt att hitta TV-program (eller filmer) som klaffar för hela familjen längre. En 17-årig tjej, en 15-årig kille och en 42-årig mamma har helt enkelt ganska olika smak, samtidigt är det jättemysigt att kura upp sig i soffan allihop och titta på nåt tillsammans alla tre. Jag tänkte att Idol kunde vara en sån gemensam TV-kraft. Vi tittade på uttagningarna tillsammans. Det är inte riktigt min grej men det gick bra, det var både kul och trevligt. Sen fastnade jag. Började heja på några av dom sökande, kollade på extraprogrammen på TV4Play (bara DET är fan värt en mamma-guldstjärna!) och nu när det är fredagsfinaler så kommer jag antagligen sitta framför TV:n och kolla. Fast själv. Kidsen har tröttnat, Idol är inte kul längre. Fast det tycker jag. #vadmanängörblirdetfel

 

Publicerat

BOYHOOD

Har du någon gång varit hemma hos en barnfamilj boendes i ett hus med furutrapp? Har du någon gång gått uppför denna trapp? Har du nån gång tittat på väggen intill dig?

Jag undrar hur många furutrappor i detta land som har en odyssé av inramade skolfotografier i A4-format på väggen? Det börjar med en glad tandlös skit med nedspilld T-shirt, fortsätter med en nyklippt ettagluttare med hängselbyxor till en mellanstadiekille med fotbollströja från nåt europeiskt storlag till en butter högstadiekille med begynnande acne.

Att gå uppför trappan blir som en liten resa, som att få följa med den här inramade människan genom livet en stund. Att se Boyhood ger mig precis samma känsla.

I tolv år har regissören Richard Linklater filmat Ellar Coltrane, från att han var sex år till arton. Han spelar Mason, killen som växer upp mitt framför våra ögon. Även hans mamma Patricia Arquette och pappa Ethan Hawke filmas under alla dessa år och det blir nästan en lika stor wow-upplevelse att se dom åldras sina tolv år som att se Mason gå från knatte till ung man.

Det finns inte mycket att klaga på med den här filmen. Den är fantastiskt mysig, känslosam, annorlunda och härlig på alla sätt och 165 minuter passerar i ett nafs. Ska jag hitta nåt litet som stör mig så är det Lorelei Linklater som spelar Masons syster Samantha. Missförstå mig rätt nu, hon är underbar, hon är jättebra men i en film som känns så verklighetstrogen som denna kan jag inte släppa att jag inte tror på henne som biologisk dotter till föräldrar som ser ut som Patricia Arquette och Ethan Hawke. Föräldrarna har blå ögon och tämligen blonda hår, Samantha har stora bruna ögon och mörkt hår. Jag vill inte tänka att regissören castat sin egen dotter i denna roll för att hon är hans dotter men det är tyvärr så det känns.

Jag har alltid haft svårt för Patricia Arquette som skådespelare. Jag tycker väldigt sällan att hon är bra, oftast överskattad, ibland rent trist. Om jag skulle skriva ner alla mina Patricia Arquette-tveksamheter på små lappar och lägga dom i en stor svart hatt skulle det bli många lappar, det skulle också bli en tämligen svårsmält middag eftersom jag efter denna film skulle vara tvungen att äta upp hattjäveln. Jag tror Patricia Arquette kommer få sin första Oscarsnominering för sin roll som den icke namngivna mamman i den här filmen. Hon är – för att använda en klyschigt uttryck – magisk och jag kommer se på henne med helt nya glasögon från och med nu.

Jag älskar att Richard Linklater drog detta projekt i hamn, jag älskar att det fanns ett filmbolag som trodde på hans idé och som kontinuerligt gav honom pengar fast dom visste att det var många år tills dom skulle få se resultat och – förhoppningsvis – få återbäring på sin investering.

Det vi inte ska glömma i sammanhanget är att vi faktiskt har en svensk variant av Mr Linklater och han heter Bengt Bratt. 1971 skapade han Hem till byn, en TV-serie som pågått till och från ända fram till 2006 och där många av skådespelarna varit med hela vägen. Fast känner jag Richard Linklater rätt har han inte gett upp berättelsen om Mason. Om tolv år får vi säkert se hans liv från 18-30 år. Det ser jag fram emot.

Mycket.

Boyhood var den film som (tror jag) alla närvarande på Malmö Filmdagar ville se. Det var årets riktiga snackis. Och hur mycket förväntningar som än låg i biosalongsluften så tror jag inte någon blev besviken. Det är svårt att bli det med den här filmen. Den är verkligen jättefin!

Såhär tycker mina filmspanarkompisar om filmen (länkar kommer vartefter texterna publiceras).

Fripps filmrevyer

Jojjenito

The Velvet Café

Rörliga bilder och tryckta ord

Publicerat

UNDER GOTTSUNDA

Viktor Johansson har gjort en film. Viktor Johansson har gjort en film om det kanske viktigaste som finns och den kanske viktigaste frågan vi har i Sverige om man tänker på allas vår framtid: ungdomar och vad ungdomar gör och tänker när dom inte upplever sig vara sedda.

Gottsunda är en stadsdel utanför Uppsala, en stadsdel som ser ut som många andra miljonprogramsområden som byggdes på 60- och 70-talet. Googlar man efter mer ingående Gottsundainformation får man följande svar:

Stadsdelens befolkning uppgick 2007 till 9 474 personer, varav 4 610 (48,7 %) med utländsk bakgrund. I Gottsunda Centrum finns affärer, restauranger och ett inomhusbad med sporthall. Även en filial till Arbetsförmedlingen finns, liksom teater, bibliotek, apotek, systembolag, ålderdomshem och vårdcentral med mödra- och barnhälsovård. Bland större affärer kan Ica, Willys och Lidl nämnas.

Det bränns bilar i Gottsunda. Det är skottlossning i Gottsunda. Det åks longboard och kundvagn. Det dansas, självförsvaras, pratas, slåss, funderas på framtiden och många ungdomar försöker helt enkelt få tiden att gå. Det finns närvarande pappor, frånvarande mammor, pappor som längtar hem, mammor som fastat i sorg, goda vänner och ensamhet. Jag tror att Viktor Johansson slickat på pekfingret och höjt det i skyn för jag tror att det han filmat stämmer in ganska väl på hur många ungdomar har det och känner sig. Det är vad jag tror men inte vad jag vet. Såklart.

Denna ganska grå vardag är vackert filmad och den är smart gjord då jag som tittar blir en osynlig åskådare genom kameralinsen. Det är svårt att säga om karaktärerna i filmen spelar sig själva, helt sonika ÄR sig själva eller om det är skådespelare men ingen i filmen gör bort sig, snarare tvärtom.

Mitt egentligen enda aber med filmen är titeln, jag tycker den är alldeles för blek. Under Gottsunda kan aldrig bli En pizza i Jordbro och det beror inte på någon bristande filmisk kvalitet det beror på att titeln inte är annorlunda nog. Den kunde ha hetat Gottsunda Under, det hade funkat bättre. Den kunde ha hetat En maskros växer i asfalten och undrar om den kommer bli överkörd eller slå ut.

Äsch, jag skulle kunna komma på trettio titlar som hade fastnat bättre men det är oväsentligt nu, filmen heter Under Gottsunda, filmaren heter Viktor Johansson, jag hade 74 trivsamma minuter tillsammans med dessa ungdomar och jag tänker en hel del på filmen efteråt. En godkänd film, helt klart!

Jojjenito har också skrivit om filmen. Klicka här för att läsa hans tankar.

Alla som prenumererar på filmtidningen FLM får denna film på DVD i höstnumret. Vi andra kan se den på VOD hos Triart från och med 26 september.

 

Publicerat

20,000 DAYS ON EARTH

Att se rockumentärer om artister som man inte har nån direkt relation till är vanskligt. Nån enstaka gång kan det bli ett vulkanutbrott, att man blir helt knockad och springer direkt till skivaffären efteråt utan att passera gå. Alla andra gånger ser man filmen med öppna ögon men ingenting händer i hjärtat. Människan på filmen blir just bara en människa på filmen.

Nick Cave och jag är inga BFF:s direkt. Jag har lyssnat en hel del på låten Where the wild roses grow, duetten han gjorde med Kylie Minogue 1995 men det var för att jag alltid gillat Kylie. Nick Cave däremot, i mina ögon har han endast varit en svartklädd lite udda man med skådisaura och inte mycket mer än så och i ärlighetens namn så gjorde denna dokumentär om honom varken till eller ifrån gällande detta.

Visst säger han kloka saker men det känns som ett väldigt genomarbetat manus. Visst känns filmen ärlig så till vida att den inte enbart visar Nick Cave från en snygg och behaglig vinkel men filmen är samtidigt otroligt piffad, fixad och… jättesnygg.

Nu känner jag att jag låter rätt negativ och det är inte min mening. Filmen är bra och jag tittade på den med gott humör och öppet sinne. Direkt efteråt kändes filmen som en medelstark trea men sen dalade känslan. Å dalade å dalade. Nu minns jag knappt filmen alls. Däremot, om man tycker om Nick Cave redan innan eller får vara med om vulkanutbrottet och ser det magiska i honom som artist så kan jag lova att filmen får betydligt högre betyg. Dock inte av mig.

Jag gjorde en enda schemaändring på plats i Malmö. Efter att ha hört många hyllningar av denna film efter den första visningen bestämde jag mig för att avstå The Skeleton Twins (som jag själv trodde på) för denna. Jag tänkte att det var en chans till en WOW-visning, lite av samma anledning som att jag valde att se Neil Young live trots att jag inte direkt lyssnat på honom. Ibland måste man chansa och ibland blir det lite tokigt.

Jag har dock en känsla av att flera av mina filmbloggarvänner kommer ge denna film betydligt högre betyg än jag kunde förmå mig till. Länkar till deras recensioner finns här:

Fripps filmrevyer

Jojjenito

Publicerat

BACK TO THE 80´S: MASK (1985)

.

.

.

Mask var en av dom första filmerna jag spikade till detta tema. Det var väldigt många år sedan jag såg den, DVD:n stod på hyllan och samlade damm och jag tyckte väldigt mycket om den när jag var ”liten”.

Så började jag titta på filmerna jag valt ut, jag såg 80-talsfilm på 80-talsfilm på 80-talsfilm, betade av årtal efter årtal och Mask liksom tittade ner på mig från sin plats mellan Mary Poppins och Matrix.

Jag började hitta på bortförklaringar för mig själv, jag var för pigg, för trött, jag vill se nåt med action, nåt läskigt, nåt jag inte redan sett, nåt roligt, nåt med Rob Lowe, nåt dansant, nåt med benvärmare, nåt romantiskt, nåt annat, nåt som inte var en ganska sorglig verklighetsbaserad historia om en tonåring vid namn Rocky Dennis som lider av en ovanlig form av skelettsjukdom  – craniodiaphyseal dysplasia – som innebär att kalcium toklagras i kraniet och att huvudet växer tämligen onormalt. Sjukdomen kallas även Lejonsjukan då ansiktet får formen av ett lejon, eller som att han har en… mask.

Jag förstår ju varför jag drog mig för att se om den här filmen. Den är jättebra men den är samtidigt jättejobbig. Jag blir upprörd och jag blir ledsen, samtidigt blir jag glad att Rocky har sin stentuffa mamma Rusty (Cher) och ett helt motorcykelgäng av kompisar bakom ryggen. Och så Gar, mammas nygamla haff som spelas så det sprakar om det av Sam Elliott. Rocky själv spelas med den äran av Eric Stoltz, en duktig skådespelare som tyvärr verkar ha fastnat i TV-serie-biroller-träsket.

Sist jag såg den här filmen hade jag inga barn, då kunde jag se filmen tämligen objektivt, ja, som ”bara en film”. Nu går det inte. Jag har väldigt lätt att sätta mig in i mammans situation, hopplösheten, paniken, sorgen, ensamheten och samtidigt finns den där, den där otvivelaktiga kärleken till sitt barn som en varm vetekudde runt allt det jobbiga.

Mask är en väldigt sevärd film och den har åldrats fint. Jag är glad att jag till slut såg om den.

Den här filmen är en del i temat Back to the 80´s, den tredje och sista för idag. Nästa tisdag tar jag tempen på tre filmer från 1986.

Publicerat

BACK TO THE 80´S: SUSAN, VAR ÄR DU? (1985)

Madonnas genombrottsskiva Like a virgin kom ut 1984, den här filmen kom 1985. Var man tonåring på den tiden var det omöjligt att inte veta att Madonna var den coolaste katten i stan även om jag aldrig gjorde som många andra tjejer och anammade hennes klädstil till punkt och pricka. Jag var mer….Andrew Fletcher.

Jag såg Susan, var är du på bio en sommardag och jag tror det var första gången jag hörde tjejer högt reagera i en biosalong. Å andra sidan (om jag inte missminner mig, det var trots allt väääldigt länge sedan) så var det mest tjejer där, eller ja….flickor och jag tror alla – inklusive jag – sprang till skivaffären och köpte singeln Into the groove efteråt.

Filmen är dock precis lika intetsägande nu som jag tyckte 1985. Den uttråkade hemmafrun Roberta Glass (Rosanna Arquette) längtar efter att nåt skoj ska hände i hennes liv och hon lusläser annonserna i tidningen. Varför dessa annonser är så roliga förtäljer dock inte historien. Men på grund av hennes annonsläsning uppmärksammar hon en man som med jämna mellanrum sätter in en annons som lyder Desperatley Seeking Susan där det står tid och plats där denna man kommer vara och dit Susan bör komma. Hon börjar fundera på vem denna Susan (Madonna) är och som sig bör i filmer när det inte går att hitta en smartare/trovärdigare lösning skrivs det in en olycka (läs: inspringning i gatubelysning) med minnesförlust som följd och hux flux blir hon tagen för denna Susan och leds in på en kriminell bana.

Gäspade du när du läste texten? Jag gäspade när jag skrev den och fy satan vad jag gäspade när jag såg filmen. Alltså, den ÄR inte bra.

Det är klart att jag har sett mycket som är sämre än detta men det krävs att man tycker att Madonna och/eller Rosanna Arquette är det coolaste/snyggaste/sexigaste som går i ett par skor för att man ska kunna ge filmen godkänt. Jag tycker inte det. Däremot är det en snygg filmaffisch som fullkomligt osar 80-tal. Tyvärr hjälper det inte filmen.

Det här är en av filmerna i temat Back to the 80´s. Ikväll kommer ännu en film från 1985.

Publicerat

BACK TO THE 80´S: PURPURFÄRGEN (1985)

 

 

.

När Purpurfärgen kom hade Steven Spielberg inte gjort varken Shindler´s list, Amistad, Lincoln, Rädda menige Ryan eller den där svindåliga hästfilmen. Den skäggige mannen med keps, demonregissören Spielberg, var endast känd för filmer underhållande äventyrsfilmer, kanske med en målgrupp betydligt yngre än Purpurfärgens. Därför var det lite spännande  – DÅ – att Steven Spielberg gav sig på att:

1. göra film av en roman av Alice Walker

2. göra film av en roman som handlade om afroamerikanska kvinnor

Jag minns att när jag såg Purpurfärgen på bio så tyckte jag inte att den var så bra som alla sa men jag tyckte väldigt mycket om Whoopi Goldberg som Celie. Det är konstigt, nästan trettio år senare känner jag exakt samma sak.

Jag ser att filmen blev nominerad till hela elva Oscars men kammade hem noll och det känns faktiskt ganska rättvist. Nomineringarna gav filmen en skjuts men filmen är på riktigt inte bra nog att vinna priserna. Jo, Whoopi Goldberg borde i rättvisans namn ha kammat hem en statyett men hon fick se sig besegrad av Geraldine Page (för filmen Resan till Bountiful). Å andra sidan var Whoopi bland en namnkunnig samling förlorare det året då Jessica Lange (Sweet dreams), Meryl Streep (Mitt Afrika) och Anne Bancroft (Agnes av Gud) inte heller vann. Och ju mer jag tittar på den senaste meningen ju konstigare känns vinnaren.

Filmen handlar om Celie, om hennes liv från mycket ung ful flicka med hemska tänder (hennes pappas ord) men som tydligen inte var ful nog för pappan när det knorrade i byxan för han lyckades göra henne gravid inte mindre än två gånger och båda gångerna sålde han barnen. När söta lillasyster Nettie blev stor nog fick pappan upp ögonen för henne och det fick även Albert (Danny Glover) som behövde-gifta-sig-och-han-behövde-gifta-sig-nuuuuu-nuuuuuu-nuuuu-nuuuu-bråttom-som-fasiken-är-det. Men pappan vill inte gifta bort Nettie (han vill ha henne själv det aset), däremot går det hur bra som helst med Celie. Så Albert gifter sig med Celie, ett äktenskap som knappast osar kärlek och ömsesidig respekt.

Första tredjedelen av filmen är ganska seg men när Celie är vuxen och barnskådespelaren Desreta Jackson byts ut mot Whoopi vaknar både filmen och jag. Man kan säga mycket positivt om Steven Spielberg som filmskapare men speltidseffektiv är han inte. Filmen är så lång att jag måste vända på DVD-skivan och jag känner mig verkligen inte säker på att 154 minuter hade behövts för att berätta denna historia. Betygsmässigt hamnar den på en svag trea, svajande godkänd.

Filmen:

Whoopi Goldberg:

Det här är en film i temat som heter Back to the 80´s. Kl 12 och kl 18 presenteras ytterligare två filmer från 1985.

Publicerat

NAWALS HEMLIGHET

Min fascination för Denis Villeneuves film Enemy fick mig att ÄNTLIGEN få ändan ur vagnen och se Incendies, eller Nawals hemlighet som den heter på svenska.

Två syskon sitter på ett advokatkontor. Deras mamma har dött och hon har efterlämnat ett antal kuvert som advokaten är satt att överlämna. Informationen att dom har en okänd bror dimper ner som en bomb, även det faktum att mamman önskar att dom letar reda på honom känns störande. Det var ingen närvarande och varm mamma dom hade, varför skulle dom bry sig om dessa kuvert? Men vilka barn är så samvetslösa att dom kan strunta i mammans sista önskan om att få detta gjort för att sedan kunna begravas i lugn och ro? Nej precis.

Jag tror det blev lite tokigt här, jag tror att jag sett Vinneneuves filmer i fel ordning. Det känns som att jag borde ha sett dom i produktionsordning för bästa möjliga upplevelse. Först Polytechnique sen denna sen Prisoners sen Enemy. Nu blev det lite hejsanhoppsan och jag tror det blev fel.

Nawals hemlighet är en bra film, inget snack om den saken. Det är också lite standard-modell-för-familjedrama-i-mellanöstern. Filmen rockar inte min värld, inte alls på samma sätt som Prisoners och Enemy. Nu väntar Polytechnique och jag håller andan.