Månad: september 2014

Publicerat

2 X KORTFILMER: MITT HJÄRTA OCH MOTORSÅGAR

2013 gjorde Christoffer Nordenrot och Mårten Lindsjö en kortfilm som heter Motorsågar.

Filmen visades på Stockholms Filmfestival, på Göteborgs Filmfestival och på SVT och baseras på den sanna historien om Niklas Håkansson och hans våldsamt tragiska öde. Niklas blev slagen i bakhuvudet med en flaska och fick permanenta hjärnskador. I filmen heter han Pontus och säger detta om sitt eget öde: ”Pontus blev mördad”.

Trots att filmen visats både här och där hade den helt passerat min radar. Jag visste inte att den fanns förrän förra veckan när jag fick ett mejl från Christoffer med information om deras nya kortfilm Mitt hjärta. Jag blev nyfiken, tittade på den och bröt ihop. Det var natt och jag borde ha sovit, istället satt jag i sängen med datorn i knät och grät.

Storyn i Mitt hjärta är enkel, tror man. Jag trodde jag greppade den ganska direkt. Det gjorde jag inte. Den pendlar som våg mellan genres och jag tror att det finns lika många tankar om vad den egentligen handlar om som det finns åskådare. Handlar det om psykvården, om att åldras, om ensamhet? Är det en skräckfilm, en kärlekshistoria, ett allmänmänskligt drama? Jag tänker inte berätta hur jag tänkte om filmens baktanke, jag tänker bara hoppas att du har några minuter över och tar dig tid att se filmerna.

Jag har själv aldrig blivit så berörd av dryga tio minuter film som jag blev av båda dessa filmer, det är inte så ofta man får sina värsta mardrömmar synliga i koncentrerad form på det här viset. Men när jag satt där mitt bland tårar och snytpapper kunde jag inte låta bli att fundera på vad dessa filmare skulle kunna skapa i ett längre och större format.  Dom är nåt riktigt stort på spåren.

Båda filmerna är gjorda av Mårten Lindsjö (regi), Christoffer Nordenrot (manus & skådespelare) samt Josefin Eriksson (producent)

 

Här kan du se Mitt hjärta.

 
 

Här kan du se Motorsågar.


 

 

Publicerat

FILMSPANARTEMA: TYSKA STÄDER

Månadens filmspanartema fick fart på mina små grå på ett lite nytt sätt. När det finns många logiska infallsvinklar på ett ämne, kanske till och med enkla lösningar, då väljer jag att sno runt på klacken och gå åt ett helt annat håll. Den här gången tänker jag helt sonika gå totally fantasibananas.

Filmspanartemat den här gången får helt enkelt bli ett tankeexperiment. Vad hade hänt om tyskarna gjort remakes på några svenska filmer och helt sonika bara bytt ut den svenska staden i namnet mot ett tyskt? Vad hade det blivit för typ av film?

Häng med på en resa genom Tyskland och en odyssé över filmer som (ännu) inte finns.

.

.

När Stockholm Boogie ska göras om till Berlin Boogie tar vi oss till en källarlägenhet i Berlins utkanter. Där bor Klaus (Udo Kier), en övervintrad ljudtekniker som åkte runt på dom svenska vägarna med Robert Wells under Rhapsody in rocks glansdagar. Nu är han tillbaka i sin hemstad men kan inte släppa boogie woogie-musiken som Robert Wells så karismatiskt spelade på scen. Han beslutar sig för att starta en studiecirkel i ämnet och raggar ungdomar från det närbelägna högstadiet som medlemmar, allt för att få den lilla – men ändock – sponsring kommunen erbjuder. Föga kunde han ana att ungdomarna skulle fastna så till den milda grad för musiken och föga kunde han tro att dom skulle reagera så starkt när han ville vara den enda mannen bakom flygeln. En nagelbitarthriller i boogiewoogiemiljö.

 

 

När Änglagård förvandlas till en tysk familjefilm hamnar vi i Neckarbischofsheim, en lättuttalad liten by 24 kilometer sydöst om Heidelberg. Fanny heter Franka, Zack heter Jürgen, Colin Nutley är utbytt mot Werner Herzog men motorcykeln är densamma.

 

 

Det är egentligen ingen större skillnad mellan Populärmusik från Vittula och Populärmusik från Potsdam. Namnet ”Vittula” är en förkortning av Vittulajänkkä, den lokala tornedalsfinska beteckningen på området i Pajala där huvudpersonen Matti växer upp och den bokstavliga översättningen av namnet är ”fittmyren”.  Vad Potsdam skulle översättas till kan jag bara gissa mig till. ”Haschtant” kanske? En viss Herr Einkugel viskade dock i mitt öra att  ”det är ingen större skillnad mellan filmerna mer än att det pratas tyska i den tyska filmen och att populärmusik i Potsdam stavas ”polka”. Vi sålde aldrig bra i Potsdam.” *

* Herr Einkugel hette förut Herr Zweikugel och spelade bas i Modern Talking. En dag spelade han naken på underkroppen och fastnade med pungen mellan bassträngarna, därav namnbytet.


 

Fürstenfeldbruck, denna förort till München, kan på många sätt likställas med originalfilmens Falkenberg. Det är fan inte roligt att året runt tvingas sova på gräs. För det är väl det filmen handlar om? För det går väl att gissa sig till en films handling enbart av att titta på affischen? Va? Inte???

 

 

 

Fucking Åmål blev i den tyska versionen en barnförbjuden variant. Freiberg är nämligen inte bara en tysk stad, det är även namnet på killen i mitten på postern, han som alla tjejerna i klassen vill ligga med. Men Freiberg visar sig ha en koloni av hårlöss under kepsen, löss som vägrar anpassa sig till ett liv med billig hårvax och passiva mjäll som enda sällskap så dom beger sig ut på vandring söderut, det finns ju hår att bygga bo i på fler ställen. En löss-and-revenge-film med en handfull MYCKET aggressiva och (intet ont anade) smittade unga damer. Bakom effekterna står Tom Savini.

 

 

Vem kunde tro att en remake av Bo Widerbergs klassiker Ådalen 31 skulle komma att handla om kravallerna som skedde i den lilla tyska staden Iphofen år 1931? Vad hände i Iphofen 1931 kanske du undrar? Ja, med rätta kan du undra det. Det här är nämligen en film om dom hemligstämplade uppgifterna som läckte ut 2006, strax innan Apple skulle lansera sin första Iphone. Det visade sig att redan 1931 uppfann underbarnet Lorenz von Smeagul en tysk variant av denna telefon, Iphofen, uppkallad efter staden han bodde i. I ren Tinker Tailor Soldier Spy-anda får vi nu se historien bakom konspirationen, den som ledde till dom blodiga kravallerna 1931 och till att samtliga invånare i byn under 75 år års tid tvingats underteckna ett tystnadslöfte om Iphofens existens.

Spänning i världsklass utlovas när den prisbelönte regissören Florian Henckel von Donnersmarck tar steget ut i det tyska rampljuset igen efter den hyllande Das Leben der Anderen 2005. Magplasket The Tourist från 2010 kan vi väl förtränga?

 

Sune i Grekland blev Sune i Tyskland. Tänk att fyra bokstäver kan göra sån skillnad. 8,6 på ImdB!

.

Det var allt för mina filmhittipåfantasier för idag. Klicka dig gärna vidare in på mina filmspanarvänners inlägg och se hur dom tacklat detta spännande ämne.

.

Fripps filmrevyer

Jojjenito

Movies-Noir

Rörliga bilder och tryckta ord

The Velvet Café

Publicerat

BACK TO THE 80´S: FILMEN G (1983)

Kim, Robban och Alexander, fanns det tre coolare killar 1983?

Kim (Niclas Wahlgren), den snygga blonda killen som var ihop med coola Mia (Ulrika Örn) som körde lätt motorcykel och hade stora vita plastörhängen. Robban (Joakim Schröder), flumdrutten som hoppat av skolan, driver omkring, röker hasch, drömmer om ett interrail-kort och vägrar ta ansvar för sitt liv. Alexander (Sebastian Håkansson) är sångare i bandet BARN som spelar på fritidsgården i Bredäng och drömmer om ett skivkontrakt.

När jag såg den här filmen på bio var jag 10,5 år och så galet mottaglig för allt filmen stod för. Musiken, Stockholm som den häftiga ouppnåeliga storstaden, ungdomsproblematiken, alla relationer, kärlek, en sur mamma (fast nu ser jag inte Ewa Fröling som sur, mer som normal). Filmens huvudkaraktärer är 16 år men kändes så himla vuxna när jag såg dom då och nu när jag ser filmen som vuxen tycker jag faktiskt precis detsamma. Kim, Robban, Alexander och Mia är i samma ålder som mina barn är nu – bara en sån sak – men dom känns betydligt äldre än dom 16-åringar jag känner.

Det är otroligt svårt att titta på den här filmen objektivt. Jag får såna flashbacks och känner nostalgimys i hela kroppen när jag ser filmen att jag bara vill limma fast mina kids i soffan och tvinga dom att titta, försöka få dom att förstå storheten i Filmen G. Inget av detta kommer hända. För mig och min generation är Filmen G en milstolpe, en anledning att tapetsera väggarna med Okej-planscher och att ha texterna till Nattens dockor, Tre tusen meter och Sexhets i ryggmärgen. För alla andra är det här troligen bara trams eller möjligen ett intressant tidsdokument.

Regissören Staffan Hildebrand gjorde tre av det svenska 80-talets ungdomsklassiker, denna, Ingen kan älska som vi och Stockholmsnatt men det är bara G som funkade på mig och SOM den funkade! Soundtracket på LP-skiva spelades repig och jag läste allt jag kom över om skådespelarna. När jag flyttade till Stockholm och började gå på 80-talsklubbar på Kolingsborg trillade poletten ner. Det var DÄR på DEN scenen som Nürnberg 47 gjorde entré och spelade Hundarna brinner! Hade jag vetat som tioåring att jag skulle vara en del av Stockholms uteliv nåt decennium senare hade jag antagligen svimmat.

Jag tycker Filmen G håller förvånansvärt bra fortfarande. Den visar en ungdomskultur som fortfarande finns, dock i andra kläder och med andra prylar men frågeställningarna blir knappast omoderna. Visst är min åsikt färgad av nostalgitrippen men den varken kan eller vill jag sudda ut. Det här är min barndoms första stora ungdomsfilmsupplevelse och en sådan sitter alltid kvar, lite som ett ärr som inte kliar. Lite som ett minne över vem man var då.

När jag såg filmen 1983:

När jag såg filmen 2014:

Den här filmen är en del i temat Back to the 80´s. Nästa tisdag hoppas det rätt in i 1984.

 

Publicerat

BACK TO THE 80´S: VIDEODROME (1983)

 

 

.

Det var nåt så skönt skumt över David Cronenbergs filmer då när det begav sig. Jag var inte speciellt gammal när jag hyrde Videodrome i den lokala videobutiken och jag sögs in i filmen på ett sätt som jag av naturliga skäl inte gör nu. Då hade jag inte sett nåt liknande och kanske har jag fortfarande inte sett något liknande men jag har sett mer, jag har sett fler filmer och tycker inte den här filmen är fullt lika annorlunda som förr men suggestiv, det är den.

Videodrome handlar om hallucinationer, om att titta på video och se hemskheter som faktiskt inte är ”bara på film” utan alldeles äkta. Det är folk som ställer upp på snuff-inspelningar och filmerna säljs till en TV-kanal som behöver fler tittare men när David Cronenberg är hjärnan bakom historien så finns det fler lager, det finns ett mörker, det finns en del klafsiga effekter (eller EN i alla fall, innehållande en mage och en pistol), det finns James Woods som är helt perfekt i rollen som kabel-TV-killen Max Renn och Debbie Harry som Nicki, en roll som hade kunnat få vara liiite större.

Videodrome är en svårförklarad film i text men tämligen enkla 87 minuter att titta sig igenom. Den har en skön 80-talskänsla och som så många filmer från 80-talet tar den sig an tankar (och baktankar) vad gäller modern teknik på ett intressant sätt.

Helt klart sevärd fortfarande.

Det här är dagens andra film från 1983 och den elfte filmen i temat Back to the 80´s. Kl 18.00 kommer sista filmen från 1983.

Publicerat

BACK TO THE 80´S: FÖRÄLDRAFRITT (1983)

.

.

.

1983 var Tom Cruise 21 år men såg ut som 17. Det ska han vara glad för. Han har rollen som Joel Goodsen i Föräldrafritt i tacka för mycket, kanske till och med allt?

Jag undrar om efternamnet Goodsen är en slump eller om det är meningen att det nästan ska låta som good son, den snälla ordentliga studiemotiverade sonen som mamma och pappa Goodsen tror sig ha. Varför skulle dom annars våga åka bort och lämna hela det stora huset, alla bilarna, spriten och stereon med den avancerade förstärkaren till den där hormonstinne tonårskillen därhemma?

Det som förvånar mig nu när jag ser om filmen en sisådär trettio år senare är att jag upplever Tom Cruise som förvånansvärt o-valpig. Jag trodde jag skulle tycka att han bara var en liten pinsam pojkvasker men icke, han var en duktig skådis redan då. Och att han gav Ray-ban-solglasögonen ett ansikte är ingen nyhet men det bör inte glömmas bort att han även satte bruna seglarskor på trendkartan.

Filmen är också mycket mindre glättig än jag minns den. Kanske är det för att den enda scen som frekvent visas från filmen är den när Tompa mimande dansar i vardagsrummet iförd skjorta och kalsonger men den scenen har inte mycket med filmen att göra egentligen och det var i ärlighetens namn den enda scenen jag tydligt mindes. Att finfina Tangerine Dream har skrivit filmmusiken kom jag dock ihåg.

Om det här var det värsta som kunde hända när det var FF hos en tonåring 1983 och jag jämför med detta i nutid då hade jag nog hellre varit både tonåring och förälder på 80-talet.

Det här är dagens första film i temat Back to the 80´s. Idag kommer två inlägg till om filmer från 1983, ett vid lunch och ett ikväll.

Publicerat

LABOR DAY

En film är aldrig bättre än dess svagaste länk. Stämmer det?

Jason Reitman har blivit nån slags halvfavvo för mig efter filmer som Thank you for smoking, Juno och Up in the air (Young adult var ingen toppenfilm Charlize Theron till trots) så man kan säga att det var med tyglad glädje jag först läste om filmen inne hos Movies-Noir. Manuset till Labor day är skrivet av Jason Reitman och det är även han som regisserat filmen. Nu har jag sett filmen och nej, Reitman är ingen svag länk, inte alls.

Efter att ha kärat ner mig fullständigt i soundtracket till Alexander Paynes film Sideways har kompositören Rolfe Kent haft en liten men speciell plats i mitt hjärta. Det är Rolfe Kent som skrivit musiken till Labor Day. Finns det nåt att klaga på, är han den svaga länken? Nej, inte alls.

Kate Winslet, denna otroligt begåvade skådespelare spelar Adele, en ofrivilligt ensamstående mamma som bär på ett inneboende mörker, en slags ledsenhet. Hon är den typen av människa som skulle känna sig ensam även i ett stort rum fullt med vänner. Kan Kate Winslet vara en svag länk? Nej, aldrig.

Adele är mamma till Henry, en pojke som ska börja sjunde klass och som spelas av Gattin Griffith, en kille som jag tror mig aldrig ha sett förr men som efter lite efterforskningar visar sig ha varit en frekvent anlitad barnskådespelare. Han var pojken som kom bort i Changeling och han hade små roller i Trubbel i paradiset, The new daughter och The Green Lantern. Här gör han både intryck och avtryck och jag är fullständigt övertygad om att man kommer se honom i fler och större roller framöver. Så svag länk? Icke.

Adele blev lämnad av sin man och tillika Henrys pappa Gerald (Clark Gregg). Kan genomsympatiske Clark Gregg vara en länk så svag att filmen vacklar på grund av honom? Såklart inte. Tobey Maguire då, som berättarröst, som den äldre Henry, är han en onödig pusselbit i historien? Nej det är han inte.

Jag kan analysera filmen ner på cellnivå och det enda jag kommer fram till är att den är suggestiv, den är mystisk, den är oförutsägbar och den är bra. Men varför tar den sig inte över en trea i betyg? Var finns den svaga länken, har den ett ansikte, ett namn? Ja.

J O S H B R O L I N.

Hade Labor Day varit beskaffad med en manlig huvudrollsinnehavare som utstrålat något annat än 2-komponents polyuretan hade filmen klickat för mig. Josh Brolin är lika intressant som en välanvänd Actionman-docka som reklamerats och ställts tillbaka på hyllan på Toys´r´us. Jag brukade inte ha en beef med honom, jag tycker inte alltid han är kass, men på sista tiden har han inte haft dom bästa av arbetsveckor.

Personkemin mellan Brolin och Winslet är noll, inte ens när dom kladdar ihop fruktpajsinnanmäte med sina bara händer samtidigt i en och samma skål hettar det till. Det är lite samma pryl som när Patrick Swayze och Demi Moore drejar i Ghost, med den lilla skillnaden att i den här filmen är sonen Henry med på ett pajfixarhörn. Det kan vara därför scenen inte hettar till som den borde. Kan vara.

Bortser jag från Josh Brolins existens och tänker mig någon annan i hans roll så är filmen bra, kanske till och med mer än bra. Definitivt över medelbra. Nu kan jag inte ge den mer än godkänt eftersom det finns det som skaver men jag önskar att jag kunde. Filmen har ”nåt” precis som Jason Reitmans andra filmer. Han är en snubbe att fortsätta hålla koll på, helt klart.

Movies-Noirs text om filmen finns här.

Publicerat

Svensk söndag: GILIAP

Som första svenska regissören i världshistorien vann Roy Andersson igår Guldlejonet på Venedigs Filmfestival för sin film En duva satt på en gren och funderade på tillvaron.

I väntan på att duvfilmen ska ha premiär passade jag på att se Giliap. Giliap kom fem år efter Roy Anderssons genombrottsfilm En kärlekshistoria (dvs 1975) och med medveten överdrift känns det som om jag tänkt se den sen dess, vilket jag inte har, men det har känts som en bör-se-film av någon anledning.

Jag har inte varit speciellt förtjust i Roy Anderssons nyare filmer (Du levande och Sånger från andra våningen), jag tycker dom känns mer som konstinstallationer än film, mer yta än innehåll, men jag tittar, självklart gör jag det. Giliap är en ”vanlig film” i bemärkelsen att kameran är rörlig och en scen kan flytta sig mellan olika rum. Roy Andersson specialitet är annars reklamfilmer, i mitt tycker unika sådana (kolla bara här eller den här klassiska ketchupreklamen). Jag tycker dom där konstinstallationerna funkar bättre i mindre format, där blir det alldeles lysande.

Gilip handlar om Giliap (Thommy Berggren) som tar jobb som servitör. Han träffar Anna (Mona Seilitz) som verkar vara en ensam själ precis som Giliap själv och restaurangchefen är en sur rullstolsburen jävel som förpestar tillvaron för alla i hans omgivning.

Nu märker jag att jag sitter och spelar på underläppen litegrann. Jag såg filmen utan direkta svårigheter, 140 minuter travade på i ett lågt tempo som inte störde, däremot slår det mig när filmen är slut att jag egentligen inte vet vad den handlade om. Ensamhet? Sjömän? Restaurangnäringen? Vänskap? Pengar?

Björn Isfälts musik är både gullig och smittande och restauranginteriören påminner om ett fik som fanns där jag växte upp, ett fik som kallades ”Skitiga bullen”. Annars är känslan i filmen det jag starkast tar med mig, färgerna, nostalgiskimret och det bitterljuva i att se ett Sverige som inte längre finns.

En duva satt på en gren och funderade på tillvaron har biopremiär 14 november.

Publicerat

FESTEN

Alla familjer bär på en hemlighet. Så står det på affischen och visst är det sant, det är bara inte alla familjers hemligheter som filmas och visas på det här sättet.

Jag vet att det är en film jag ser, jag vet att det är ett påhittat manus, jag vet att det är skådespelare som gör sitt jobb men jag känner det inte. Inte en enda sekund tänker jag på att det är en film jag ser. Jag tittar, jag skruvar på mig, jag känner mig som en mycket obekväm fluga på väggen och jag upplever det som att jag är med på pappa Helges 60-årsfest där han samlat sin närmaste familj för att fira. Sönerna, dottern, frun, vännerna.

Danske Thomas Vinterberg har med Festen och Jakten visat att han är mästare på ångestsmällar-rätt-i-magen-filmer som kretsar kring helt vanliga sammanhang och som handlar om människor som på ytan skulle kunna vara vem som helst. Du eller jag, din familj, min familj, nån annans, alla?

Det går inte att skriva en text som gör filmen rättvisa, speciellt inte utan att spoila och den här gången tänker jag vara stenhård med just detta. Hellre en simpel spoilfri text än motsatsen. Jag vill ju att alla som inte sett filmen ska göra det och helst utan att veta för mycket om den innan.

Det var femton år sedan jag såg filmen sist och den har suttit kvar i magen sedan dess. Nu såg jag om den. Tidigast 2029 kommer jag se den nästa gång.

Publicerat

DIVERGENT

Meeeeeeeh. Det kunde ju ha blivit så braaaaaaa.

Så känns det både under tiden som jag tittar på Divergent och efteråt. Det finns så mycket bra med den här filmen men allt sjabblas bort. Precis allt.

Veronica Roth skrev en bok, döpte den till Divergent. Hon skrev en till, den heter Insurgent. Hon skrev en tredje, Allegiant. En trilogi, tjolahoppsan tänkte filmbolagsmagnaterna och tvättade sina flottiga ansikten med våtservetter. Det här är mums filibabba, en ny Hunger Games som kan vrida ur stålarz ur kidzens plånböcker. Och en tjej – IGEN – som huvudperson! Slurp. Dropp dropp, salta svettstänk ner på tokpolerade chefskontorsgolv med utsikt över downtown L.A.

Tris växer upp i Chigaco, ett Chicago som inte direkt ser ut som nu. Samhället är uppdelat i fem falanger: de ärliga, de osjälviska, de tappra, de fridfulla och de lärda. Och sen har vi Tris. Hon är divergent, hon är inte som alla andra. Det går inte att trycka in henne i en av grupperna då hon ”misslyckas” på testet och istället för att ha en given väg (som ALLA andra) måste hon själv besluta vem hon ska vara och vad hon ska bli.

Det låter sjukligt ospännande när man läser detta i text ser jag och vore det inte för att Shailene Woodley är en trevlig skådespelare att umgås med en stund så vore filmen i det närmaste otittbar. Men jag märker att jag faktiskt bryr mig om henne och att jag ibland väljer att svälja dom ENORMA helvetesgap som stavas felklipp och att jag lägger huvudet på sned när Tris hänger i en vajer och ”flyger” över halva Chicago och hennes långa hår knappt rör sig i vinden. Den missen är svårsvald. Christopher Reeves korta frippa fladdrade mer naturtroget i Superman II.

Nånstans har storyn ett embryo jag gillar, tanken är god men det blev i stort sett mest pannkaka. Eller pannkakssmet. Dåligt vispad och klumpig sådan. Shailene Woodley räddar det hela, hon och Ansel Elgort (som hennes bror) och Kate Winslet (bara för att hon alltid är bra, oavsett film). Resten av rollistan skulle kunna bytas ut med en enkel nysning, sämre än såhär kan det knappast bli.

Så fort denna trilogi är överstökad och Hunger Games-filmerna fallit i litegrann i glömska kommer det komma en ungdomsactionfilm med Woodley och Jennifer Lawrence i huvudrollerna, var så säker. Jag vet inte om det är bra eller dåligt men antagligen är det mest…bra.

Publicerat

Fredagsfemman #135

5. Remake på Flykten från New York?

Jag vet inte om jag är så värst sugen men å andra sidan…..why not? En remake på Flykten från New York, 80-talsklassikern med Kurt Russell som mannen men det supercoola namnet Snake Plissken, alltså det finns sämre filmer som återuppväckts ifrån det döda. Och om jag säger att det ryktas om Pacific Rim-hunken Charlie Hunnam som Plissken, blir du mer sugen nu? Ja? Nej? Kanske?

.

.

.

4. Chloë Grace Moretz

Hon är bland det sötaste som går på jorden, hon är kanske den mest begåvade unga skådespelerskan som finns just nu, hennes nyaste film If I stay har premiär idag och hon har haffat Brooklyn Beckham. Heja Chloë Grace Moretz, framtiden ligger framför dina fötter. Bli inte nån ny Linday Lohan bara….hua….hemska tanke.

.

.

.

3. Retro

Retro är en TV-serie i tio avsnitt som handlar om hur saker och ting var då, alltså då, typ på 80-talet. Avsnitt 9 är extra intressant då det handlar om videovåldsdebatten som skenade, om moralpanik, om Motorsågsmassakern och både Heather Langenkamp från Terror på Elm Street och John Carpenter intervjuas. En väldigt sevärd och underhållande serie i sin helhet tycker jag. Klicka här för att se avsnitten på Svtplay.

.

.

.

2. Oh Bo!

Jag tror jag har fått en liten crush på Bo Burnham. En rolig, klurig, musikalisk ung stå-uppare som har massor med klokheter att säga på sitt eget ytterst personliga vis. Två av hans shower finns på Netflix (eller här är den ena) och man kan säga att dom går på repeat hemma. Repeat stuff, repeat stuff, repeat stuff, repeat stuff. Den som fattar fattar. Fattar du inte men vill fatta, titta här.

.

.

.

 

1. Tack för allt Brasse

Det känns som ett riktigt skitår helt enkelt, i alla fall om man ser till antalet dödsfall av skådespelare man inte vill vara utan. Brasse är den senaste i raden av begåvade män med varm utstrålning som lämnat oss. Alltså….Brasse. Det känns som att han har definierat mångas barndom, ja, definitivt har han gjort det med min. Han lärde mig räkna! Han lärde mig läsa! Han lärde mig fan att skratta! Jag lyssnade på Magnus och Brasses shower på kassettband när jag skulle sova och det slutade alltid med att jag låg i sängen och fnissade tills mamma hörde mig och kom in och tvångsbytte band. Nu kan man se en hel del Brasse-TV på Öppet arkiv och där ska jag grotta ner mig framöver. Sen ska jag se om Bäst före. Där var han fin.

Publicerat

13 CONVERSATIONS ABOUT ONE THING

Jösses! Nu är det flera veckor sedan jag skrev om någon film med Matthew McConaughey! Så kan vi väl inte ha det? Nä. Kan tro det. Idag blir det bot och bättring.

Jag trodde jag hade rätt bra koll på Matthew McConaugheys filmproduktion men likväl dök det upp en film med hans namn i rollistan som jag inte hade en aning om existerade. Sånt är alltid spännande!

Att det är tretton konversationer om det ämne filmen handlar om får jag helt enkelt tro på, jag tror inte titeln ljuger men jag satt i ärlighetens namn inte och räknade under filmens gång. Det var så pass många intressanta karaktärer och jag kom in i filmen så pass snabbt att siffran var ointressant. Snarare började det röra sig funderingar om ämnet i mitt eget huvud  samtidigt som jag såg John Turturro lämna sin fru för vad han trodde var lycka med en älskarinna och en smarsmakad liten etta utan charm, Matthew McConaughey vinna ett mål som distriktsåklagare i tron att yrkesmässig framgång är lycka, Alan Arkin buttert konstatera att lyckan ler mot några men skrattar åt andra, Clea DuVall städar åt andra och känner sin lycklig när hon kan laga en skjorta åt den gifte arkitekten som hon tycker är så fin och William Wise som via sin karaktär Smiley Bowman är genomglad hela tiden, lycklig tillsammans med sin fru sedan 23 år och positiv till livet. Fy fan så provocerande nöjda människor kan vara. Uppenbarligen.

Filmens regissör Jill Sprecher har tillsammans med sin syster Karen skrivit manus och jag tycker det är synd att dom inte gjort mer tillsammans. Det är den här filmen och Thin Ice (2011), that´s it. Det finns nämligen nåt där, nåt som känns som Nicole Holofcener, nåt som känns varmt, personligt och smart.

När jag såg filmen kändes det som att den låg på en stabil fyra men då eftersmaken försvann lite för fort efteråt sänker jag betyget till en trea men den är stark och välsmakande medans man ser den och jag tror det här är en film som många kan finna mysig en mörk höstkväll.

Publicerat

THE YOUNG AND PRODIGIOUS T.S. SPIVET

Ibland händer det att jag fastnar för en filmaffisch sådär mycket att jag nästan blir ledsen. Senaste gången det hände var när jag såg postern här ovan. Den säger så mycket, den är så otroligt fin.

Den lilla röda kärran, namnet Layton skrivet med vit färg och pensel, en liten pojke med beige jacka som har föräldrar som uppenbarligen köper honom för stora byxor så han ”har nåt att växa i”. Det går att vika upp dom. Många varv. Praktiskt lagda föräldrar alltså, knappast modeintresserade. Den lilla pojken känns även han väldigt praktisk och smart, istället för att bära den tunga väskan surrar han fast den på vagnen. Det vittnar om att han inte bara ska till grannbyn, han ska längre, han ska bort.

Har man följt filmvärlden på någorlunda nära håll de senaste tjugo åren kan man med lätthet se vem som ligger bakom filmen The young and prodigious T.S. Spivet bara genom en snabb blick på affischen (jaaaa, jag veeeet att namnet står att läsa längst ner). Givetvis Jean-Pierre Jeunet. Mannen som gett oss Delikatessen, Amelie från Montmartre, Micmacs, En långvarig förlovning, De förlorade barnens stad och Alien: Ressurection. Han är lika tydlig i sitt filmiska formspråk som Tim Burton är i sitt och Wes Anderson i sitt. Och i den här filmen tar han faktiskt med nån som brukar vara Tim Burton:skt så det förslår: Helena Bonham Carter.

T.S. Spivet är en tioårig förnumstig och högintelligent pojke, han är en såndär pojke som jag modell yngre önskade att jag skulle få bli mamma till – fast T.S. saknar attiraljen glasögon. En sån som väljer Nationalencyklopedin före Fantomen och som ritar flödesscheman istället för huvudfotingar. Nu fick jag ingen sån son men jag fick umgås med T.S en stund och det är inte fy skam det heller.

Telefonen ringer hemma hos familjen Spivet. Det är Smithsonian Institutet i Washington (USA´s Nationalmuseum) som utlyst en tävling och T.S har vunnit. Han har uppfunnit något häpnadsväckande jättesmart (något magnetdrivet) och han förväntas komma dit för att hålla ett tacktal. Det chefen på Smithsonian (Judy Davis) inte vet är att vinnaren är blott tio år och det T.S´s  föräldrar inte vet är att T.S (Kyle Catlett) tänker ta sig dit på eget bevåg utan att säga nåt till någon.

Hur funkar det med Kyle Catlett kanske nån undrar? Barnskådespelare är ett ämne för sig, det är väldigt sällan dom är helgjutna och det problemet finns även här. Men jag köper det. Kyle klarar biffen jättebra så länge han inte ska spela ledsen.

Filmen är en fest för ögat, den är som en Wes Anderson-film fast utan den där värsta iskalla dockskåpskänslan (*host* Moonrise Kingdom). Mysigt, charmigt, finurligt och galet snyggt. Se och njut.

Trailern kan du se här.

Publicerat

BACK TO THE 80´S: POLTERGEIST (1982)

.

.

.

Tanken var att jag skulle se om Poltergeist tillsammans med min allra bästa vän. Hon fick filmen av mig i julklapp som en liten ironisk buff i sidan eftersom jag vet att det är den läskigaste filmen hon vet, den läskigaste film hon sett. Men det är trettio år sedan nu, jag tänkte att det var dags att se den med nya – vuxna – ögon. Det tyckte hon med ända tills det var dags att se filmen i våras. Då var det ”lite för ljust”, ”lite för sent”, ”lite för tidigt”, ”kan vi inte bara fika istället?”.

Sen blev det sommar och semestrar och ”vi kan väl se den i augusti, då hinner vi tills det är dags för dig att skriva om den.” Sen blev det augusti och varenda gång vi sågs så var det väldigt härligt med kaffe, med mat, med samtal men ”filmkväll, nääää asså jag hinner verkligen inte”. Så satt vi och pratade i timmar istället. Mysigt som tusan det med men självklart såg jag igenom det hela. Det var aldrig tal om att se om Poltergeist.

Det här är en film som satt såna spår i hennes medvetande att en omtitt känns omöjlig. Jag kan förstå känslan, jag känner detsamma inför Professor Drövels Hemlighet, serien om dom norska äventyrarsbröderna Dal (och tillika kanotister) som gick på SVT 1979. En sökning på Youtube och likstelheten satte in, jag klarar inte av att trycka på play, jag fixar inte att höra musiken ens, än mindre den norska berättarrösten. Ingen skugga ska falla över min vän, jag ser Poltergeist själv istället. I mörkret. Mitt i natten. På datorn. Med hörlurar. Mumsfilibabba.

Att filmen började till tonerna av den amerikanska nationalsången The Star-Spangled Banner mindes jag inte. Att filmen andas så enormt mycket Steven Spielberg trots att han bara producerat, inte regisserat, mindes jag inte. Musiken är så Spielbergsk att vissa scener nästan blir skrattretande. Sen påminner effekterna i mångt och mycket om dom i Ghostbusters och det tyckte jag inte -då. Men å andra sidan, kan jag kräva av mig själv att minnas nåt av detta, det var trots allt trettio år sedan jag såg filmen? Nej.

Det jag gillar med filmen är färgerna och känslan, att den känns välgjord, som ett icke-hafsverk. Tobe Hooper (han med Motorsågsmassakern) regisserade och han gjorde det bra. Att jag inte tycker filmen är särskilt läskig förvånar mig egentligen inte alls, det har flimrat förbi en hel del skräckfilmer framför mina två blå sen Poltergeist var ny och en ansenlig mängd av dessa filmer har innehållit barn som varit både utsatta och otäcka.

Heather O´Rourke som spelade huvudrollen som den lilla blonda Carol Anne Freeling – hon som tittade på TV:n liiiite för nära apparaten – blev bara tolv år gammal, hon dog 1988 och Poltergeist III som kom det året blev hennes sista film (tvåan kom 1986).

Det här är en av filmerna i temat Back to the 80´s. Nästa tisdag är temat tillbaka igen, då med tre filmer från 1983.

Publicerat

BACK TO THE 80´S: TOOTSIE (1982)

Ibland är det lätt att glömma att 80-talet är ganska länge sedan. Många år har gått, mycket har hänt och väldigt mycket har förändrats på dessa trettio år. Synen på män i kvinnokläder till exempel.

Dustin Hoffman tog på sig peruk, klänning och ett tjockt lager smink för att förvandla sig från Michael Dorsey till Dorothy Michaels för att få ett jobb han så gärna ville ha. 1982 var det kanske lite kittlande. En man utklädd till kvinna, det var något alldeles extra det på den tiden.

Om man går tillbaka till dragshowvärlden i Sverige så startade After Dark sin första egna klubb ”After Dark” i Stockholm 1976 och 1980 gjorde dom sin första show på Hamburger Börs. Den gemene uppfattningen var att ”Christer Lindarw är snyggare som kvinna än dom flesta kvinnor är” och det är kanske inte nåt man kan säga om Dustin Hoffman. Dorothy Michaels har inte riktigt en lindarwsk Drottning Silvia-aura runt sig om man säger så, hon ser mer ut som någon som jobbar på Försäkringskassan och heter Solbritt. Men det känns som att det var nånstans i slutet av 70-talet/början på 80-talet som drag hamnade i hetluften på riktigt.

Att göra en remake på Tootsie skulle funka ungefär 0%, den har helt enkelt inget ”wow-värde” i nutid, i alla fall inte i mina ögon. Svensk Filmindustri tänkte annorlunda och gjorde en variant på man i kvinnokläder-arbetsplatsdrama med Cockpit, föga lyckat om nån frågar mig. Gillar man denna subgenre är mitt tips att se om Tootsie istället. Den är inte så pjåkig även om den luktar lite svagt av malmedel och Jovan Musk Oil.

Det här är en av filmerna i temat Back to the 80´s. Klockan 18 kommer det ännu en recension av en film från 1982, då blir det en skräckis.

Publicerat

BACK TO THE 80´S: CAT PEOPLE (1982)

.

.

.

Jag undrar om inte David Bowies låt Cat people skulle hamna på min topp-20-all-time-high-låt-lista om jag gjorde en. Jag tror det. Det konstiga är att jag tyckt om låten sen jag hörde sen första gången när jag var tio men jag har inte sett filmen Cat people förrän nu. Å andra sidan har jag sett Inglorious Basterds och därmed hört denna fantastiska låt i filmmiljö många gånger och SOM den funkar!

Att se en riktig 80-talsklassiker som Cat People för första gången 2014 kan vara vanskligt. Det är inte helt säkert att den åldrats med värdighet och jag har inga nostalgikänslor att falla tillbaka på. Filmen måste helt enkelt kunna stå på egna ben 32 år efter dess premiär.

A young woman’s sexual awakening brings horror when she discovers her urges transform her into a monstrous black leopard. Så beskrivs filmen på ImdB. Helt galet. Alltså beskrivningen är inte galen den är helt korrekt men vafan, har Dr Seuss varit framme?

Irena Gallier (Nastassja Kinski) är den unga kvinnan som tvingas hålla sin sexualitet i schack för att inte förvandlas till en leopard. Den enda hon kan ha sex med (säker sex i detta fall = inte bli leopard, hahaha) är sin BROR! Brorsan Paul (Malcolm McDowell) ligger å andra sidan runt rätt bra, eller ligger och ligger, det funkar sådär kan man väl säga men när det väl fungerar så blir han leopard han med. En blodtörstig sådan. Mjau.

Filmen har en skön 80-talskänsla, en sån jag känner igen så väl och tycker så mycket om, samtidigt är den helt unik. Effekterna är enkla men smaskiga, skådespelarna agerar helt rätt för filmen men det skulle antagligen inte funka nån annanstans. Malcolm McDowell är inte direkt het när han springer omkring utan tröja även om han verkar tro det själv, jag tycker mest han är obehaglig. Är han inte alltid det förresten? Har han någonsin spelat en varm och intagande person? Är han ens en bra skådespelare?

Jag är lite förvånad över hur bra jag tycker filmen är men hey, det är 80-talet, vad finns det att inte gilla? Cat People är den klart bästa filmen hittills i temat. Vem kunde ana detta?

Det här är en av filmerna i temat Back to the 80´s, det kommer två filmer till idag (kl 12 och kl 18).