Det är nåt med dans som kan få även den minst dansante att sprudla när hen väl försöker.
Jag upplever mig normalt sett som en människa med två vänsterfötter och jag kan inte påstå att jag dansar nykter sådär jätteofta men för åtta år sedan gick jag en salsakurs och nånstans inne i lektion tre fattade jag grejen. Jag förstod det roliga och jag förstod det på riktigt. Jag gjorde dansläxan överallt, jag dansade i duschen, framför TV:n, jag visade en jobbkollega stegen så hon kunde dansa med mig på arbetstid, jag hade Ricky Martin, Marc Anthony och Tito Puente i hörlurarna och fötterna var aldrig still. Och när fötterna inte var still så följde höfterna med och när höfterna tjongade igång följde armarna och händerna med. Så där stod jag, dansande med hörlurar och glad som en spillevink, dagligen, i månader efter att salsakursen tagit slut, i år.
Bruce (Nick Frost) dansade salsa som ung pojke och han var grym! Han vann varenda tävling han ställde upp i, han tränade för Den Store Ron Parfitt (Ian McShane) och spåddes en lysande framtid inom dansen. Men så en kväll på väg till en tävling blir han nedslagen av ett gäng mobbare, han trycks ner i en vattenpöl och tvingas äta upp paljetterna från tävlingsskjortan och efter den dagen trodde han på vad idioterna sa, att dans var för mesar och han dansade inte mer.
Tjugofem år senare jobbar Bruce på ett företag med Drew (Chris O’Dowd) som närmsta medarbetare. Drew är ett skithål och inte ett dugg bättre än mobbarna Bruce tvingades hantera som liten men vuxenmobbing visar sig på lite andra sätt. När den nya chefen Julia (Rashida Jones) gör entré förändras det mesta för Bruce och Drew. Drew vill dra över henne och tänker inte ge sig och Bruce vill samma sak men inser att han har en smartare väg in: salsan. Hon dansar salsa och han kan ju alltid börja igen.
Nick Frost har fått en genuint trevlig roll att jobba med här. En snäll tjock man som ”got the right moves” även i beiga shorts. Chris O´Dowd däremot, han drog nitlotten. Visst spelar han bra som alltid men Drew är så vansinnigt osympatisk att det är svårt att se den vanligtvis så gullige O´Dowd spela vidrig. Det blir nästan jobbigt.
Rashida Jones å andra sidan är så mysig att jag vill bjuda hem henne på spagetti och köttfärssås och sitta och samtala om livet en hel kväll. Jag tycker väldigt mycket om henne som skådespelare även om jag hittills ”bara” sett henne spela ”gulliga tjejen” i filmer såhär långt. Eller så beror min omtycking på just det. Hur kan man inte gilla henne?
Cuban Fury är en mysig bagatell, en underhållande film som får mig att må bra och som får mig att vilja dansa salsa igen. Finns Club El Benny kvar i Gamla Stan?
