Månad: oktober 2014

Publicerat

Fredagsfemman #140

5. Kardemumma!

Jag måste återigen slå ett slag för denna fenomenala men ändå anspråkslösa krydda. Kardemumma är som en såndär person som är trygg i sig själv, vet vad hen kan, som inte behöver hävda sig, skryta och skrävla utan som i lugn och ro kan gå genom livet och veta med sig att hon duger alldeles fint. Det går inte att känna annat än kärlek för en sån person – eller för kardemumman!

.

.

.

4. Josephine Bornebusch

En sån multibegåvad människa! Ett sånt komiskt geni! Ändå känns det som att Josephine Bornebusch alltid går i andra led efter en massa män, efter Rheborg, Herngren och Dorsin i Solsidan, efter Poehler i Welcome to Sweden, efter Skarsgård och Wahlgren i Hundtricket och efter Karlsson i Hallonbåtsflyktingen. Eller så är det ett val hon gör för att hon vet hur bra hon är, hon inte behöver alla dessa stålkastare riktade mot sig för att känna sig sedd och bekräftad. Josephine Bornebusch är den mänskliga kardemumman! [En bra bok har hon skrivit också. Född fenomenal. Och nej, det är inte en självbiografi.]

.

.

.

3. Mästerverket!

Jag avslutade min recension av Gone Girl med att skriva ”Nu vill jag bara få bort CP-tankarna och se om Seven” och jag gjorde en kombo. Jag såg om Seven och med ens försvann tankarna på att David Fincher ser ner på sin publik. Det är snart tjugo år sedan Seven kom men det känns som igår, dels för att filmen fortfarande sitter som en smäck både i hjärnan och magen, dels för att den (förutom teknikprylarna) inte åldrats ett dyft. En regissör som David Fincher förtjänar – precis som alla andra – att hyllas när han hyllas bör. Jag tycker väldigt mycket om många av hans filmer, jag tycker några är rent undermåliga men framförallt: SEVEN ÄR ETT MÄSTERVERK FRÅN BÖRJAN TILL SLUT!

.

.

.

2. First Aid Kit

Jag har gillat dom länge men aldrig sett dom live. På onsdag är det äntligen dags. Och mer hemmaplan än Globens Annex kan det väl knappast bli för tjejerna så länge dom inte anordnar en utomhuskonsert på Enskede IP.

.

.

.

1. Filmspanarträff

För andra året i rad kombinerar vi filmspanarträff med Monsters of film-festivalen. Det blir hela TVÅ filmspanarfilmer denna gång (med middag emellan) och vem vet, några kanske ser ännu fler filmer imorgon när man ändå är i gasen. Hugade filmspanare, vi ses imorgon!

.

.

Publicerat

AMONG THE LIVING

Det finns en fransk jävligt äcklig men väldigt bra film som heter Inside. Inside är skriven och regisserad av Alexandre Bustillo och Julien Maury och när den duon tittar fram i ljuset med en alldeles ny film så är det klart jag blir intresserad. Och engagerad. Och kanske lite rädd.

Bustillo och Maury hör nämligen till den typen av manusförfattare som inte har någon spärr. Den finns inga ”så kan man bara inte göra” eller ”ska någon dödas så ska det ske si eller så annars klarar inte publiken av att se det”  eller ”vadå, ett barn kan man väl inte döda?”. Det är det som är det otäcka med deras filmer men också det som lockar skräckfilmsfantaster som mig, vi som har sett lite för mycket, vi som är lite avtrubbade och skadade, vi som hela tiden kräver mer och mer för att förfasas.

Bustillo och Maury har med Among the living gjort ännu en film som nådde fram till det innersta av skräckrädslorna i mig. Flera av scenerna, eller ja, speciellt en (tänker dock inte spoila vilken) skulle lätt hamna på tio-i-topp-läbbigast-någonsin-listan om jag hade haft en sådan. Jag är glad att jag inte är småbarnsmamma om man säger så.

Jag vet inte om det är nån större vits att skriva nåt om handlingen, jag tror inte det. Ju mindre du vet desto bättre, det är som vanligt alltså. Är du ändå sugen att veta mer, spana in trailern här. För att vara en trailer är den bra, den är dessutom på otextad franska så kan du inte franska är det ännu bättre.

Among the living visas på Monsters of film-festivalen kl 20.00 imorgon fredag eller på SFAnytime till och med söndag.

Publicerat

Ikväll börjar Monsters of film-festivalen!

Kl 19.00 ikväll kör Monsters of film-festivalen igång i Stockholm med galainvigning och visning av Kevin Smiths nyaste film, valrossthrillern Tusk.

Det betyder att från och med imorgon till och med nästa onsdag kommer det dyka upp en del texter om Monster of film-filmer på bloggen, uppblandat med ”det gamla vanliga”.

Blir du sugen på att besöka festivalen finns all info här.

 

Publicerat

HALLONBÅTSFLYKTINGEN

Mikko Virtanen (Jonas Karlsson) är en finsk man som ända sedan barnsben varit i det närmaste besatt av Sverige och allt som är svensk. Han kan citera Per-Albin Hansson och älskar det socialdemokratiska gemenskapstänkandet, han lyssnar på ABBA, han äter Västerås-gurka och nu tänker han ta sitt liv på en Finlandsbåt iklädd en blågul Tre Kronor-hockeytröja. Han orkar helt enkelt inte leva längre, han orkar inte vara finsk längre, han orkar inte vara en del av ett folk som enbart har tre sinnesstämningar: glad, arg och full.

Psykologen Mikael Andersson (Erik Johansson) är en annan resenär på samma Finlandsbåt. När Mikko klättrat över relingen och är i full färd att kasta sig ner i det iskalla vattnet kommer han till undsättning. Det visar sig att inte heller han vill leva längre och när dom båda gett upp hopp-tanken och istället sätter sig i baren och dricker varsin öl kläcker Mikael det strålande förslaget. Han ”ger” sin identitet till Mikko och kan således försvinna. Mikko får allt han har, psykologutbildning och en mamma med alzheimers.

Precis sådär börjar Hallonbåtsflyktingen och vid det laget har jag redan skrattat en handfull gånger. Sen fortsätter det, både filmen, invecklingarna, utvecklingarna och mitt fnissande. Jag har väldigt roligt under visningen och jag mår jättebra efteråt. Jag mår fortfarande bra av filmen. Jag tänker på den. Fnissar till. Ler lite. Ler lite mer.

Filmen är baserad på Miika Nousiainen roman Vadelmavenepakolainen (och jag har ingen aning om filmtiteln är en direktöversättning av bokens titel) och Jonas Karlsson gör huvudrollen som Mikko. Han pendlar mellan att prata ren fiska, prata ren svenska, prata svenska med finsk brytning, prata på finska om svenska och sen ibland hamna i nån mittemellan-accent som kanske inte är klockren om man skulle tokanalysera den men herregud, vem ids när han är så underbar?

Josephine Bornebusch visar återigen vilket synnerligen komiskt geni hon är, hon har en tajming, ett minspel och en förmåga att spela förbannad som jag inte sett hos nån annan än Suzanne Reuter förut, Reuter som faktiskt har en roll i filmen som den gamla mamman Greta vars altzheimerhjärna får en del att jobba med när en helt okänd man dyker upp på sjukhuset och säger att han är Mikael.

Det här är en komedi som tar sig ända in i mitt innersta svennebananhjärta och där får den gärna stanna. Snart ska jag se om den och jag längtar!

När jag såg den här filmen på Malmö Filmdagar satt jag mellan ett par killar som fnissade rätt friskt, ja dom till och med skrattade och ja, rätt många gånger faktiskt. Efteråt var det dock lite buttrare tongångar, filmen var tydligen inte bra. Personligen tänker jag lite annorlunda där. En komedi som får mig att fnissa, skratta och må prima ÄR bra, den kan inte vara nåt annat än bra i betydelsen lyckad. Jag jämför inte med ”riktig kvalitetsfilm” nu, jag jämför med andra komedier, såna som jag inte fattar alls. Åsa-Nisse – Wälkom to Knohult, Göta Kanal 3 och sånt.

Det ska bli väldigt intressant att se vad dom skrattade filmbloggarkompisarna ger filmen för betyg. Länkar kommer när deras texter publiceras.

Fripps filmrevyer, Jojjenito och Rörliga bilder och tryckta ord.

 

Publicerat

BACK TO THE 80´S: SEPTEMBER (1987)

Woody Allen har en självklar plats i det här temat, precis som i så många andra. Hans filmer kan man liksom inte låta passera obemärkta eller osedda, dom är alldeles för givande för det – och för mysiga. September var den enda av hans 80-talsfilmer som jag inte redan hade sett, alltså fick det bli den.

Men….. Hon måste ju vara i klimakteriet sedan länge!

Precis så tänker jag när Mia Farrows rollfigur Lane säger att hon önskar sig ett barn. Jag är tvungen att pausa filmen för att kolla upp hur gammal hon faktiskt är när hon spelar in filmen. Min första tanke (att hon är över 50) slår plötsligt över och jag tänker att hon kanske bara är 25? Det visar sig att hon är 42. Lika gammal som jag. Jag låter filmen vara pausad ett tag, måste dricka en kopp kaffe och smälta informationen.

Det känns som att det finns en anledning att jag inte sett September förrän nu och den anledningen stavas beige. Rollistan är tämligen beige (jämfört med dom flesta av Allens filmer) och historien är tämligen beige (jämfört med dom flesta av Allens filmer). Elaine Stritch, Denholm Elliott, Jack Warden och Sam Waterston känns inte jätteintressanta även om Elaine Stritch fått en liten revival på sistone genom att 1. bli omtalad i Alex & Sigges pod och 2. dö.

I mina ögon är det är Dianne Wiest som är stjärnan i filmen med Mia Farrow på silverplats och den duon räcker långt i en Woody Allen-film. Dom två plus en alldeles fantastisk scen mellan Stephanie (Wiest) och Peter (Sam Waterston) när dom pratar och har ryggarna mot kameran gör att hur beige filmen än är så är den fullt godkänd. Ibland behövs det inget mer än en handfull vuxna inslängda i ett hus för att det ska bli dramatik. Big Brother The Woody Allen Way alltså.

Det här är dagens sista film i temat Back to the 80´s. Nästa tisdag är det dags för mitt favoritfilmår 1988 och omtittar av tre riktiga klassiker.

Publicerat

BACK TO THE 80´S: DET VÅRAS FÖR RYMDEN (1987)

.

.

.

Jag undrar vad Mel Brooks har för syn på oss svenskar. Hans film The Twelve Chairs fick heta Det våras för svärmor, Blazing Saddles blev Det våras för sheriffen, Young Frankenstein blev *ta-daaaah* Det våras för Frankenstein, Silent Movie fick titeln Det våras för stumfilmen, High Anxiety blev Det våras för galningarna, History of the world blev Det våras för världshistorien, Life stinks blev Det våras för slummen och självklart blev Spaceballs, filmen som driver med rymdfilmer i allmänhet och Star Wars i synnerhet, Det våras för rymden.

Alltså, hur snäv fantasi hade titelsättarna på 70-och 80-talet egentligen? Var svenskarna såna fåntrattar att vi inte gick på bio och såg sånt vi inte kände till? Det var nämligen inte bara Mel Brooks som blev utsatt för titelupprepningar, Goldie Hawn fick sin släng av sleven när alla filmer hon var med i prompt skulle döpas om till nåt som började med ”Tjejen som…”.

Nåja. Det våras för rymden kan ses som en form av spoof, en film som gör billiga poäng av att twista till handlingen i någon annan film. Scary Movie-filmerna är nutida exempel på spoof-filmer, Hot Shots-filmerna är 90-talsvarianter men det finns många fler exempel, dock är dom allra flesta jag sett betydligt bättre och roligare än Det våras för rymden. Det går nämligen alldeles ypperligt bra att hålla sig för skratt när Mel Brooks är i farten. Hans syn på humor klickar inte med min, inte på en fläck.

Här springer Rick Moranis runt i Darth Vader-kostym och gestikulerar med HEEEELA kroppen, John Candy är utklädd som nåt mellanting av Chewbacca och lejonet i Trollkarlen från Oz och Mel Brooks själv är som vanligt med på ett hörn och jag kan inte se hans storhet som skådespelare – heller. Det enda lilla som gör filmen tittbar är Bill Pullman som här är ung, snygg och iklädd sånt som numera klassas som utklädningskläder.

Det här är en av filmerna i temat Back to the 80´s. Senare idag kommer ännu en film från 1987.

 

Publicerat

BACK TO THE 80´S: DIRTY DANCING (1987)

.

.

.

Nu sparar jag inte på krutet, bättre än såhär kan inte 1987-dagen börja. Dirty Dancing är en klassiker i dess mest sanna bemärkelse. Det är en film ”alla” har sett och även dom ”alla” som inte sett den vet precis vad det är för film.

”Alla” vet vad man inte gör – Nobody puts Baby in a corner. ”Alla” vet sångtexten till I´ve haaad the tiiime of my liii-i-iiife no I nee-eever felt like this befooore, yes I swear it’s the truth and I owe it all to yo-o-o-ooou. ”Alla” vet att Patrick Swayze var kriminellt snygg som Johnny Castle, att Jennifer Grey var underbar med all sin naiva Baby-charm och ”alla” som inte kan dansa önskar att dom kunde när dom ser filmen.

Det här är en film jag ser om ungefär vart femte år och varenda gång blir jag lycklig. Filmen håller! Historien balanserar fint mellan lättsam underhållning och småtung problemlösning, jag tror det är därför jag gillar den så mycket. Den bjuder på visst tuggmotstånd sin enkelhet till trots, den är lite lite jobbig att se samtidigt som den är smittande härlig. Lite som filmisk medicin när man är förkyld. Lite som en kram när man känner sig ensam. Lite som en filt när man är frussen.

Filmens regissör Emile Ardolino dog 50 år gammal i AIDS 1993, Patrick Swayze dog i cancer 57 år gammal 2009 och Jennifer Grey har plastikopererat sig nästintill oigenkännlighet (kolla här får du se). Bortsett från dessa tråkigheter är det precis såhär jag vill minnas både Patrick Swayze och Jennifer Grey, det här är deras livs roller. En perfekt symbios på alla sätt och vis.

Det här är en av filmerna i temat Back to the 80´s. Senare idag kommer det två filmer till från 1987. Går det att bräcka detta eller är det full fart ner i träsket nu?

Publicerat

SPEGEL SPEGEL

Jag gillar inte att skylla ifrån mig men på riktigt, varför har inget sagt nåt? VARFÖR I HELA FRIDEN HAR INGEN SAGT NÅT?

Kunde inte nån endaste filmintresserad människa ha nämnt att det är Tarsem Singh som regisserat dagens film? Tarsem Singh, den smått geniala regissören som gjort både den fantastiska The Cell och den fantastiska The Fall. Ja just det, DEN Tarsem Singh!

Spegel spegel hade biopremiär bara några månader innan den mediokra Snow White and the Huntsmen vilket säkert gjorde att många fick lite Snövit-overload i hjärnan och valdes det mellan någon av dessa filmer vann säkerligen ”det stora blockbusternamnet” Kristen Stewart. För vem fick maxpuls av en Snövit spelad av Lily ”vemärdetdå” Collins? Och vem brydde sig om Julia Roberts som en ond drottning när hon tävlade mot Charlize Theron i den andra filmen? Och vem kände till regissören Tarsem Singh? JAG kände till Tarsem Singh! Men orkade jag kolla upp vem som regisserat en film som via filmaffischen utstrålande jag-äter-hellre-det-där-giftiga-äpplet-än-ser-filmen? Nej, precis, det gjorde jag inte. Men NU vet jag.

Den välkända sagan om Snövit, hennes onda styvmor drottingen, dom sju dvärgarna och den fagre prinsen blir – filtrerad genom Singhs färgsprakande hjärna – något annorlunda och tämligen magiskt. Det är en rolig film, en fest för ögonen, det är makalösa klänningar, fin musik, det är tjuvaktiga dvärgar på hoppstyltor, det är en Julia Roberts som är härligt Suzanne Reuter-bitsk, det är en charmig Armie Hammer som prinsen och en ljuvlig Snövit i Lily Collins gestaltning (hon är så himla lik en ung Audrey Hepburn!). Som familjefilm skulle jag säga att det är nåt att bita i för alla åldrar och smaker vilket man verkligen inte kan tro vid första anblicken om man, liksom jag, fastnade med ögonen på affischen och gäspade käkarna ur led.

Det finns filmer som heter regissörens namn + filmens titel (exempel Lee Daniels´ The Butler). Hallå världens filmbolag, kan vi inte bara komma överens om att detta gäller för Tarsem Singhs filmer framöver? För tänk vad som hade hänt om denna film hade hetat Tarsem Singhs Spegel Spegel. Jag hade definitivt sett den på bio och inte – som nu – hyrt den på Itunes. Fast å andra sidan, den funkade på TV:n med. Jäkla underhållande film det här!

 

Publicerat

Svensk söndag: GOD AFTON, HERR WALLENBERG

Jag såg den här filmen när den kom, på bio. Nu ska jag försöka se om den hemma (finns på Netflix) vilket visade sig vara lättare sagt än gjort.

Hur många filmer finns det i världen? Miljontals väl? Hur många filmer skulle jag hellre se än God afton, Herr Wallenberg? En miljon, lätt! Ändå sitter jag här, jag har gett mig fan på att se om filmen och denna gång tänker jag inte göra som så många gånger förut, stoppa filmen direkt efter förtexterna. Men det är svårt att stå emot.

Filmen börjar med en ful färglös bild på en suddig åker och ett tåg som kommer in i bild från vänster. Texten GOD AFTON, HERR WALLENBERG dyker upp, alldeles för stora bokstäver, alldeles för jättefult typsnitt. Sen kommer en liten mening under själva filmtiteln: En Passionshistoria från verkligheten.

Vadå? Sen när stavar vi substantiv med stor bokstav i det svenska språket? Har jag missat nåt här? Sen fortsätter typsnittet vara så BUTT UGLY genom hela förtexterna att jag fan får klåda.

Filmen utspelar sig under några veckor i slutet på 1944 och början på 1945. Den nyligen utsedde svenska diplomaten Raoul Wallenberg (Stellan Skarsgård) reser till Budapest för att försöka ge fängslade ungerska judar fri passage till Sverige. Han tillfångatogs av ryssarna och sågs aldrig till igen.

Historien är på pappret både spännande och viktig, Raoul Wallenberg var en stor man med ett gott hjärta och imponerande portion mod. Förtjänar han inte en bättre film än den här? Jo, jag tycker det. Det här ingen bra film. Den är seg och bitvis underlig, jag kan dock inte riktigt ta på exakt vad jag menar med det ordet, det är bara en känsla. Är vissa delar av filmen fiktion och vissa fakta? Kan det bero på det? Jag är själv för lite insatt för att verkligen veta men jag skulle kunna tänka mig att se en film om Herr Wallenberg som inte enbart innehåller dramatenskådespelare som pratar dramatensvenska, ledsen cellomusik och färger som får Roy Anderssons filmer att kännas som Fantasia i jämförelse.

Stellan Skarsgård är filmens ljusglimt. Utan honom hade betyget blivit ännu lägre.

Publicerat

GONE GIRL

Jag sitter i biosalongen och för första gången i mitt liv får jag CP-tankar. Jag inbillar mig att jag vet hur det känns när någon som är ovan att prata med funktionsnedsatta ska försöka föra ett samtal och att personen som sitter i rullstolen är jag.

Känslan är så stark att den blir fysisk, jag kan känna att någon sätter sig på huk, lägger en svettig hand på mitt knä, tittar på mig med sorgsen-och-samtidigt-lättad-blick (tack gode Gud att det inte är jag som sitter där, eller mina barn-blicken) och sen taaaaalar hen med luuuugn röööööst och tyyyyydliga boookstääääääver om nåt vardagligt trams tills jag vill köra över hen med rullstolen så det blir däckspår i ansiktet.

Filmen Gone Girl är baserad på en bok, en bestseller skriven av Gillian Flynn som jag inte läst. Jag är dock nyfiken på om historien är skriven på samma sätt i boken som den gestaltas på film för maken till övertydlig thriller har jag sällan skådat.

Det här är en historia som skulle kunna ha begåvats med flera rediga twister men som i filmen blir berättad med måååånga lååååånga förklaaaaraaaaaande sceeeeneeeeer och skulle nån i salongen om möjligt ha missat vad som händer så kommer en tyyyydlig beräääättarrööööööst som pedagogiskt förklarar varför och vad vi ser, lägger pusslet åt oss, ett pussel som därmed inte finns, som bara blir en illusion.

Gone Girl är en film gjord av en regissör som ser ner på sin publik. Som inte tror oss om något. Som ser oss som funktionsnedsatta i hjärnan. Det jävliga är att det är David Fincher som regisserat och jag tror inte han har så pass låga tankar om oss biobesökare – egentligen. Min enda förklaring är att han fick en massa pengar för att göra film av ett manus han inte kunde påverka, ett manus som tyvärr är skrivet av författaren till boken och att boken är författaren så kär att hon inte hade förmågan att föra över den till filmformat på ett fungerade sätt. Finns det någon annan förklaring blir jag förvånad. Och besviken. David Fincher brukar varken göra mig förvånad eller besviken med sina filmer men nu är jag faktiskt både och.

Huvudrollerna spelas av Ben Affleck och Rosamund Pike. Rosamund Pike är bra, Ben Affleck är….Ben Affleck. Det här med att han skulle vara GRYM i den här filmen håller jag inte med om alls. Ben Affleck är som Ben Affleck är, utstrålning som en tecknad gubbe på en WC-skylt, fan, jag har sett gösar i fiskdiskar med mer liv i blicken än Ben. Personkemin mellan dom är noll vilket i och för sig är meningen. Frågan är om dom hade lyckats få till lite vibbar om dom varit tvungna? Det är tveksamt.

Det som är allra bäst med filmen är musiken. Jag tänkte flera gånger under filmens gång att om jag varit döv eller sett filmen under sämre ljudförhållanden än Rigoletto 1 hade den under långa stunder varit ingenting. Trent Reznor och Atticus Ross räddar filmen med den suggestiva ljudbilden och det är musiken som får mig att förstå hur och vad jag ska/borde känna, inte det som händer på duken.

För att summera filmen och ta i från tårna så känns det som en upphaussad, banal och alldeles för lång skitfilm som klarar sig från det lägsta betyget med en musikalisk hårsmån. Nu vill jag bara få bort CP-tankarna och se om Seven. Tack för mig. Hej.

[På förekommen anledning, här kommer ett tillägg: Jag kan vara nyanserad när det gäller Ben Affleck, jag är inte rätt igenom kategorisk och sågande även om min grundinställning gällande honom som skådespelare är iskall. Jag tycker väldigt mycket om både honom i både Argo och The Town men jag tycker han är en långt mycket bättre regissör än skådespelare. Han kanske helt enkelt alltid borde regissera sig själv?]

[På förekommen anledning #2: Viktor Jerner från Filmmixern/Moviezine har uppdaterat sin recension som ett slags svar på min text där han förklarar varför den där (enligt mig) övertydliga berättarrösten behövs och varför den inte är övertydlig alls. Läs hans text här eller lyssna på Gone Girl-avsnittet av Filmmixern där våra meningsskiljaktigheter tas upp. ]

[På förekommen anledning #3 då det inte går att kommentera på Viktors blogg eller på ovan nämnda pod samt att det är dumt att spoila för mycket av handlingen på twitter och jag kände att jag behövde förtydliga min åsikt en smula, här kommer mitt svar till Viktor och det är VARNING FÖR SPOILERS HÄR NEDAN!!!! Läs inte om du inte redan sett filmen!

Jag har inte läst boken Gone Girl men jag förstår att man får parallelläsa Nick och Amys syn på relationen i vartannat kapitel. Nick beskriver som han upplever det och Amys syn på saken beskrivs via hennes egna ord i dagboksform. När sen twisten kommer, att dagboken bara är fejk och att Amy lever,  upplever man som läsare att Amy inte bara lurat Nick utan även en själv som trott på henne.

Kruxet är att twisten inte funkar i filmen och det beror på flera faktorer. Redan i första scenen, den med Nick i baren, får man reda på att deras relation inte är bra, att han inte gillar sin fru. Jag får allt annat är bra vajbs av honom som snubbe. Det man får se av Amy är iskalla psykopatblickar, det är ganska lätt att genomskåda henne tycker jag. När sen twisten kommer är det så pass tidigt i filmen att jag aldrig hunnit känna att Nick är riktigt anklagad, jag känner ingenting alls faktiskt för jag tror inte på någonting av det jag ser. Nick är konstig och Amy är konstig och det är därför jag blir så irriterad att hennes störda beteende måste visas så övertydligt både i bild, i text och i talade ord. Jag fattar! Jag har ögon att se med och en hjärna att tänka med. Det har gjorts hundratals, tusentals filmer där någon av huvudkaraktärerna inte är den hen utgett sig för att vara, jag behöver ingen förklaaaaring med stora bokstäver för att hänga med i hennes ”blåsning”. I mitt tycke är definitivt att undervärdera sin publik.

När allting förklaras så in i bombens noggrant lämnar det ingenting kvar till mig som tittar att fundera på. Jag får allt serverat, twisten blir ingen twist, det som säkerligen var mindblowing i boken blir ingenting i filmen. Det blir bara ett… jaha.

Sån tur för David Fincher att alla filmnördar inte tycker som jag. 😉 ]

Publicerat

THE ANGRIEST MAN IN BROOKLYN

Henry Altmann (Robin Williams) är ingen glad och lättsam person direkt. Han är en butter jävel och han avskyr banne mig det mesta:  subwoofers i bilar, hundbajs, tvillingvagnar, tuggummi, cyklar, hamstrar, sopbilar, grannar, galgar av metall, flip-flop-tofflor, fjärrkontroller, feta människor, lukten av urin, nyblivna mödrar, tunnelbanan, kreditkortserbjudanden, stora paraplyer, duvor, radiopersonligheter, nätverkande, bankomatavgifter, billighetsaffärer, Starbucks, Gud, The Knicks och (mitt eget personliga nya favvisord) – asscrack fashion.

Doktor Sharon Gill (Mila Kunis) är ap-stressad, utarbetad, överbelastad och sjukt less på allt som ens andas patienter. Henry Altmann väntar på en brits iklädd mellangul pappersrock och Sharon är den som ska ge honom domen, svaret på röntgenplåtarna. Han har en allvarlig och dödlig sjukdom och det är illa nog, men när han börjar spotta, fräsa, skrika och gapa och på ett mycket enerverande vis tjata på Sharon att han vill ha ett datum, en tid, en exakt siffra på hur lång tid han har kvar i livet får hon nog och säger 90 minuter. 90 MINUTER! Vad gör man om man tror sig ha 90 minuter kvar att leva?

Det känns ganska konstigt att se Robin Williams springa runt i panik och försöka ställa ett helt liv till rätta på 90 minuter för att han ska dö, tankar på hur verkligheten såg ut för honom själv är ofrånkomliga. Tyvärr är filmen allt annat än bra och Robin Williams har sett sina bättre stunder som skådespelare.

Det är alltid en ynnest att se Peter Dinklage på film och så även här. Jag brukar tycka detsamma om Mila Kunis men hon tenderar att mest spela över, precis som Melissa Leo. Jag får känslan att hela filmen är ett hafsverk. Det hade kunnat bli bra, det hade kunnat bli en familjevariant av Falling Down eller nåt men nu blev det mest…ingenting. En svag tvåa känns rimlig.

 

Publicerat

Fredagsfemman #139

5. Den behagliga långsamläsningen

Jag läser Ett liv för lite av Kristofer Ahlström på kvällarna. Det gör jag rätt i ty det är en enastående bok. Det är även en otroligt sällsam bok. Jag brukar läsa fort, ibland väldigt fort, ibland kanske för fort men det här är en bok jag måste läsa långsamt. Jag måste gå tillbaka och läsa om vissa meningar, inte för att jag inte förstår utan för att jag njuter av orden. Utfyllnad existerar inte. Små-ord finns inte. Varenda bokstav har existensberättigande och vi är många som har att lära av Kristofer Ahlström. En bok som denna, tjock som Bibeln, kommer att vara utläst lagom till julaftons morgon.

.

.

.

4. Ben på bio

Jag vet att Gone Girl har biopremiär idag. Jag vet att Ben Affleck spelar huvudrollen och att han enligt HELA JÄVLA TWITTER är GRYM. Jag känner mig som den där sura sörmländska gubben i Elgiganten-reklamen, han som neggar om kylskåp hela tiden och han gör mig så förbannad att jag typ vill slå sönder TV:n innan jag inser att det bara är att zappa vidare och att aldrig handla på Elgiganten. Det som är bra med att vara neggig kylskåpsgubbe är att förväntningarna är så låga att jag antagligen på en blogg nära dig inom en snar framtid kommer utbrista ”Alla på Twitter hade rätt – BEN AFFLECK ÄR FAN GRYM!”

.

.

.

3. Apple TV

Den bästa uppfinningen sedan osthyveln!

.

.

.

.

.

2. Barnsvagnsbiohumor

Gone Girl har alltså biopremiär idag, den mysiga Säg aldrig aldrig också. Samtidigt går Lasse Hallström-filmen 100 steg från Bombay till Paris, Boyhood, Magic in the moonlight och Min så kallade pappa, sköna filmer som känns klockrena för icke utsövda småbarnsföräldrar när det vankas barnvagnsbio. Men vilken film är barnvagsfilm denna vecka? Jo….Walesa, biopicen om den polska fackföreningsledaren Lech Walesa. Tillåt mig småle. Eller gapskratta.

.

.

.

1. Dinner for five

Blanda ihop Pluras kök, Sommarpratarna på TV, en god middag med sköna vänner och Woody Allen-mys och VIPS så har du TV-serien Dinner for five med Jon Favreau. Det bästa av allt är att serien har några år på nacken och i princip alla avsnitt finns på youtube (och Apple TV har youtube-appen!). Det är 30-minuters-avsnitt där Jon Favreau bjuder in polare från filmbranschen (inga små namn direkt), dom äter och pratar film. Bara film. Som en filmspanarträff alltså fast med aaaningens fler kändisar kring bordet.

Publicerat

SÄG ALDRIG ALDRIG

När tre giganter inom romcomgenren samlas på ålderns höst för att göra en slags panschisvariant på temat är det lätt att ställa sig upp och göra en spontan liten våg. Regissören Rob Reiner och skådisarna Michael Douglas och Diane Keaton är tre namn som förpliktigar. Hallå liksom, vilket gäng!

Jag tror alla människor har några må-bra-grejer att ta till när livet känns lite tjorvigt. En del kanske går en promenad runt sjön, en del lagar kantarelltoast, en del lyssnar på musik, en del målar en tavla, en del låser toalettdörren och kryper ner i badkaret, en del köper dyra chokladpraliner, en del dricker whisky, en del knarkar TV-serier och en del tittar på film.

Hör man till gruppen som ser feel-good-film för att feela lite goodare så är Säg aldrig aldrig som att finfika med en god vän en liten stund. Det är mysigt, det är varmt, det är puttrigt som ljudet av en flakmoppe på en sommartorr grusväg.

Jag mår toppen när jag tittar på den här filmen men när filmen är slut är den slut, den lämnar inga djupare spår och eftersmaken är väldigt lik ljummet vatten. Kanske är det därför det är så svårt att skriva nåt finurligt om filmen, den är liksom bara vad den är. Man får p r e c i s det man vill ha när man går och ser en film som denna. Man får lättsmält underhållning och nittio minuters kvalitativt hollywoodmys med två av dom största skådisarna födda på 40-talet, varken mer eller mindre.

Jag tror inte att det var så många av oss filmspanare som kryssat för den här filmen på det tajta schemat på Malmö Filmdagar men länkar kommer när det dyker upp fler recensioner.

Publicerat

FILMSPANARTEMA: REGN

En bild säger ibland mer än tusen ord. Dom flesta filmmakare – utom möjligtvis Woody Allen – har förstått den grejen.

Idag ska min och resten av filmspanarnas bloggar fokusera på regn i film. Regn är ett sån superbt men ändå enkelt trick att ta till för att visuellt förhöja en scen, som i den maffiga racingscenen i Rush eller när Forrest Gump är i Vietnam och han ska förklara hur många olika sätt det kan regna på eller i Magnolia när det regnar men regnet består inte av vatten eller i Matrix Revolutions när det ska visas hur mycket snyggare det är att slåss i regn än när det är uppehåll.

För egen del finns det dock EN regnscen som klår allt och det är den scenen mitt inlägg ska handla om idag.

När regnet inte används för att göra en scen snyggare utan tvärtom. När regnet används för att förstärka en känsla, för att få mig som tittar att ända in i hjärteroten förstå hur starkt människorna på vita duken känner.

När utsattheten och ensamheten lyser igenom hos en dygnsur man som lägger alla korten på bordet när han hittat den stora kärleken i sitt liv. Och frustrationen, rädslan, paniken i kvinnans ögon när hon genom en regntung bilruta vet att hon har makten att välja och samtidigt, vem hon än väljer så gör hon någon illa.

När bilder säger mer än ord får orden helt enkelt ta slut.

 

.

.

 

Bilderna kommer från filmen Broarna i Madison County (1995). Idag skriver fler filmspanare om regn. Ta på dig gummistövlarna och klicka på bloggarnas namn för att komma fram till deras texter. Och vill du se hela den här jättefina regnscenen i rörlig bild klicka här.

Rörliga bilder och tryckta ord

The Velvet Café

Mackans film

Jojjenito

Fredrik on film

Har du inte sett den (blogg)

Fripps filmrevyer