Månad: november 2014

Publicerat

Svensk söndag: OM JAG VÄNDER MIG OM

.

.

.

Svensk film = ångest. Ska det vara punkt, frågetecken eller utropstecken efter det påståendet? Innan man bestämmer det kanske man ska fundera ett varv till på om påståendet överhuvudtaget är stämmer.

[funderar]

[funderar]

[funderar]

Personligen tycker jag att många svenska film försöker gestalta ångest men att långt ifrån alla lyckas. Att en film handlar om ångest är en sak, att det dryper från TV:n och att jag ligger i fosterställning i soffan och mår piss på grund av det jag ser på filmen är en helt annan sak. Dessutom, den gamla sanningen enbart ångest gör ingen film stämmer verkligen.

Jag tycker Ruben Östlund är otroligt duktig på att gestalta jobbiga vardagssituationer och underliggande konflikter, kanske är han den bästa regissören vi någonsin haft om man ser till just dessa ämnen. Men banne mig, Björn Runge är inte långt efter. Om jag vänder mig om är en film i solklar ”Östlundsk” anda även om den gjordes ett år före Östlunds första film Gitarrmongot.

Här behandlas ämnen som otrohet, svek, rädslor, skilsmässa och annat kul, plus hur man beter sig om man är murare, i desperat behov av pengar och får ett svartjobb som innebär att man för 50000 ska mura igen samtliga fönster i en villa åt ett par som har för avsikt att aldrig mer gå ut.

Om jag vänder mig om är en lyckad film på många sätt. Regissören Runge har själv skrivit manus och det är ett fyndigt sådant. Skådespelarna är väldigt duktiga och gör egentligen inga fel, mitt enda ”problem” är rollfördelningen som är så otroligt icke-överraskande. Marie Richardssom spelar våpig otrogen fru, Pernilla August osminkad ledsen fru, Peter Andersson är lite creepy, Ingvar Hirdwall är världsfrånvänd och egensinnig, Ann Petrén galet bitter och Magnus Krepper har sotarmössa. Gäsp. Såklart. Det. Ska. Vara. Så.

Vad hade hänt om det gjorts en rockad? Om Leif Andrée var creepy istället för den vanliga snubben? Om Pernilla August var lättklädd och förförisk? Om Jakob Eklund var hantverkaren? Jag tror filmen hade vuxit, i alla fall i mina ögon. Fast en starkt trea är väl inte fy skam?

Publicerat

DRAFT DAY

När det kommer till pratiga sportfilmer som egentligen inte visar nån sport spelar Moneyball i en egen liga. Den visade att sportfilmer kan funka alldeles utmärkt även för personer som inte gillar sport överhuvudtaget.

Jag gillar att titta på sport, jag gillar sportfilmer oavsett om dom är pratiga eller inte och jag tokgillar Kevin Costner så självklart är Draft Day en film jag hållit ögonen på. Den tar oss in bakom kulisserna när det vankas ”drafting day”, alltså den dagen då klubbarna ska försöka knyta rätt spelare till sina lag genom att välja spelare i olika rundor, ja, paxa dom liksom. Här är det General Manager för Cleveland Browns, Sonny Weaver Jr (Kevin Costner) som är mannen som bestämmer vilka som ska ingå i drömlaget och ja, det är uppenbarligen tjuv och rackarspel även inom amerikansk fotboll. Det är svårt att fatta att det är människor dom pratar om, spelarna känns mer som boskap och klubbhöjdarna som dåtidens hästhandlare. Lika spännande som osmakligt.

Jag tittar, jag hänger med i svängarna, jag älskar synen av när Kevin Costner knäpper en vit skjorta, jag tycker det är lite nervigt när klockan tickar ner mot D-day men jag blir inte det minsta berörd rent känslomässigt. Filmen känns som den är gjort enligt Pratiga Sportfilmsformeln 1A och det är hyperamerikanskt så jag får sila blårött strösocker mellan framtänderna i takt med att stråksektionen lirar på övertid.

Det hyperamerikanska kan vara både en brist och en tillgång för en film och just här blir det faktiskt en tillgång. Jag kan inte klaga för jag vet vad jag gett mig in på. Jag förstår filmen. Jag köper dess premisser. Det jag inte köper är Jennifer Garners rollfigur Ali och anledningen till det stavas ett chips.

Ali är en kvinnlig filmkaraktär som äter i bild (till skillnad från alla som inte gör det). Meningen är i alla fall att man ska tro att hon äter allt skräp hon dukar upp. Våfflor och chips, slarvigt upphällda från en prasslig påse. Hon stoppar ett chips i munnen, ett ganska stort, helt, och här försöker regissören Ivan Reitman få oss att tro att klubbjuristen Ali faktiskt äter men HEY mig lurar han inte! Direkt chipset är instoppat i munnen klipps det till en kamera som filmar Ali snett bakifrån. Hade Ali tuggat hade ansiktet rört sig, det gör det inte, hon är helt still och framförallt – och här kan jag lova att ALLA håller med mig – det låter när man äter chips! När Ali äter låter det nada.

Klipp igen, nu ser vi Ali framifrån, pratandes. Utan chips i munnen. HUMBUG! Såna där grejer, kanske petitesser för vissa, kan reta gallfeber på mig. SKRIV FÖR FAN INTE IN I MANUS ATT HON ÄTER OM HON INTE ÄTER. Är grejen att hon har en talang för att svälja chips hela, var tydligare med det tack, låt annars hennes gommar jobba som det gör för oss andra vanliga dödliga när vi tuggar friterat tillplattat mos av potatiskaraktär.

Förutom detta är filmen helt okej. Moneyball superlight.

Publicerat

TUCKER & DALE VS EVIL

Dom här filmårslistorna jag och mina bloggkamrater producerar med jämna mellanrum, dom är verkligen bra. Det är många gånger jag hittar filmer jag inte visste fanns, filmer jag plötsligt får ett sug efter att se om och filmer jag helt enkelt borde ha sett. Att få en virtuell spark i baken angående speciellt det sistnämnda är verkligen inte tokigt alls.

Tucker & Dale vs Evil  hittade jag på Sofias årsbästalista från 2010 och det var en film som helt fallit mellan mina stolar. Inte så att jag inte känt till namnet utan med att jag jämförde den med Scary movie i huvudet. Jag trodde helt enkelt att det var någon slags studentikos spoof på slashergenren.

Nu har jag sett filmen och upptäckte till min glädje att det faktiskt var en typ av spoof på slashergenren men inte på något negativt sätt. Det är en film med tydlig handling, massa härligt gore och två huvudkaraktärer som jag verkligen kände både med och för.

Tucker (Alan Tudyk, ja precis, Wash från Firefly och Serenity) och Dale (Tyler Labine) är två hillbillys som det är lätt att tycka om. Jag tyckte om dom så mycket att det redan efter tjugo minuter blev jobbigt. Jag visste ju att det skulle gå åt helvete och hela mitt väsen skrek neeeeeej. Jag tyckte på riktigt synd om dom, empati-o-metern slog i taket och jag fick en liten ledsen klump i magen som höll i sig filmen igenom.

Det här är en film för alla som är genuint intresserad av fördomsanalyser, av getingstick, av vedklyvar, av sällskapsspel, av att flirta med någon utanför sin egen liga, av sommarstugerenoveringar, av motorsågar och av psykologistudier.

Publicerat

Fredagsfemman #147

5. Nu kan du ha Hemma hemma

Hemma är filmen som försvann. Med biopremiärdatum mitt i sommaren behövde Hemma slåss om svettiga blockbustersugna biobesökare och den hade inte direkt nån rättvis chans att slå sig fram och in i allas medvetanden. Det är synd tycker jag. Hemma är en bra film (för att inte tala om vad min son tyckte, klicka här för att läsa båda våra tankar). Ge den en chans vettja. Det är en bra julklapp också både till knattar och mormödrar och allt däremellan.

.

.

.

4. Matias Varela på Instagram

Att följa skådisfavoriten Matias Varelas äventyr under inspelningen av Point Break-remaken via Instagram har varit riktigt kul. Vilka bilder han lagt upp! Vad sjukt mycket han tränat! 31 juli är det biopremiär. Hur pepp är du på en skala 1-10?

.

.

.

3. Ska vi göra slut?

Det kanske finaste programmet man kan se på TV just nu går på Kanal5 och heter Ska vi göra slut. Filip och Fredrik åker runt i Sverige och försöker hjälpa till att rädda förhållanden som knakar rejält. Alla som klankar ner på denna duo för att dom är nånslags Piff och Puff på speed bör nog se det här och kanske unna sig en tankeställare. Det här är nämligen både genuint, eftertänksamt och lugnt.

.

.

.

2. Investera i själen

Känner du att inför-jul-stressen börjar komma, behöver du hjälp att komma ner på jorden? Jag vet vad du kan göra. Lås in dig med en laptop eller padda nånstans, sätt dig på en kudde, tänd ett ljus, ta fram kontokortet, klicka här och hyr filmen Still Life. Det kostar 39 spänn, det tar 88 minuter av ditt liv men sen är du på banan igen. Landad, lugn och lyrisk.

.

.

.

1. Jake Gyllenhaal

Han ser ut lite som Rocky Raccoon på bilden, eller hur? Som ett….djur, en gnagare som jagar på natten. Gosh allså, Jake Gyllenhaal är så jävla GRYM i Nightcrawler, en film som har biopremiär runt om i landet just precis idag. Nähäpp om man skulle hyra sig en liten röd snabb bil över helgen, köpa en systemkamera och bli lite psycho för en stund? Eller inte. Eller jo. Nä. Jag ska se om filmen istället.

.

.

Publicerat

EN DUVA SATT PÅ EN GREN OCH FUNDERADE PÅ TILLVARON

Förutsättningarna för en bioeftermiddag med Roy Anderssons nya film var dom allra bästa.

Efter frukostfika med en god vän, ett jobbmöte som jag skulle kunna skriva ett längre kåseri om (som innefattar kombinationen av en oklanderlig mörkbrun backslick och en väldigt ljus dammråtta) samt en rask promenad runt Stockholms centrala delar i jakt på en collegetröja av Familjen-karaktär kom jag fram till biografen och köpte mig en gratisbiljett till föreställningen av En duva satt på en gren och funderade på tillvaron. Det visade sig att jag hade 4800 outnyttjade bioklubbspoäng. Så lägligt! Och så olägligt att det inte går att utnyttja dessa poäng när man bokar biljett på nätet vilket jag typ alltid gör. Men lägligt för SF. Den enes bröd, den andres död und so weiter.

Denna duvfilm verkar inte vara någon större kassa-ko för SF. Smultronställetmärkning OCH vinnare av Guldlejonet på Venedigs filmfestival imponerar inte nämnvärt på den stora massan och det förvånar mig inte det minsta att medelåldern bland oss fyra besökare i salongen hamnade på dryga 65 – mig inkluderad. Tre pälsmössor och jag.

Efter Sånger från andra våningen och Du levande avslutar nu Roy Andersson sin trilogi som handlar om att vara människa. Två skitfilmer och nu nåt om en duva. Hurra. Utan överdrift kan man säga att mina förväntningar på filmen var ytterst ljumma. Eller stabilt låga om man så vill.

Filmen börjar och Roys minutiöst planerade och perfekt scenograferade scener känns igen. Som färgsättare tänker jag extra mycket på att kulörerna aldrig blir kraftigare än vårdcentralgul, folktandvårdsgrön och försäkringskassegrå i någon av scenerna och allt andas svensk folkhem a la 50-60-tal. Att alla väggar i alla scener är smutsiga i hörn och längs lister förstärker upplevelsen av vardagsmisär. Han är duktig på det Roy. Han gör sin grej ända in i kaklet och det ska han ha cred för även om jag inte alltid förstår storheten i slutprodukten.

Men en kvart in i filmen händer nåt. Det suckande frågetecknet som satt sig på mitt huvud lägger sig på sidan och glider ned för axeln och istället växer ett litet utropstecken ut. Jag gillar det här! Jag nyper mig i armen för att se om jag sover men det svider och jag blir glad. Jag har redan fnissat lite åt en scen med en handväska i centrum men fick inget medhåll av mina salongskamrater men sen kommer en scen som vi alla fyra skrattar åt och det känns fint. Jag mår riktigt bra ett tag, Roy har god vittring på en solklar fyra men sen kommer den lååååånga scenen som innehåller en häst (vill inte spoila mer än så) och då hamnar jag i Du levande-mode. Fan så segt det är och jag fattar noll av vad han vill säga.

Andra halvan böljar lite fram och tillbaka, bra scener blandas ut med fesljummen potatismos och sen kommer scenen som räddar betyget. Apan. Apan! Trean som höll på att glida ner mot en stark tvåa blev med ens stark. APAN!

För mig är denna duvfilm Roy Anderssons starkaste film hittills. Det känns kanske lite konstigt att säga när den ”bara” får en trea men med tanke på vad jag tycker om dom andra två filmerna är det ett stort steg i rätt riktning, åtminstone för mig. Det känns som att jag knäckt Roy-koden litegrann.

Publicerat

FILMSPANARTEMA: ORGIER

OJSAN kan vara rimligt att tänka när temat orgier kom på tal. TJOHEJSAN är ett annat bra ord i sammanhanget. VADFANGÖRMANNURÅ dök först upp i mitt huvud följt av en snabbspolning i hjärnan efter filmer som kan passa in i en orgie-lista. Jag har ju redan skrivit om Nymphomaniac,  Salo, Brakfesten och Caligula.

Sen kom det.

Ordet.

Det magiska.

Det var som om blinkande neonbokstäver lyste upp en nattsvart men stjärnlös storstadshimmel.

 

Det är klart jag ska skriva om den filmen. Jag har recenserat så många konstiga filmer, obskyra, äckliga, vidriga, hemska så nu är det dags att ta ännu ett kliv ut på kvicksandsmyren, sjunka ner lite klädsamt till knäna och skriva om en riktig svensk klassiker.

Neeeej det är inte nån vanlig mosbricka med räksallad och Pucko jag pratar om, det är heller inte min jobbkollegas favoritlunch ”död mans hand” (fem kokta korvar i en tunnbrödsrulle), nu snackar vi en helt annan typ av korv. Nu snackar vi falu-fucking-korv.

På utrikiska heter filmen Come blow the horn. På svenska heter den Fäbodjäntan.

 

 

I maj 1978 kom ett filmteam till Skattungbyn utanför Orsa i Dalarna. Det skulle spelas in en ”kulturfilm” var det sagt, det var i alla fall vad filmarna sa till byns invånare för att få låna några av dom gamla gårdarna för inspelningen. Dom där vita lögnerna är inte så dumma att ta till ibland.

Den amerikanska och galet produktiva porrfilmsregissören Joseph W Sarno regisserade och skrev manus till Fäbodjäntan (under namnet Lawrence Henning) efter att ha kärat ner sig i Sverige i allmänhet och Dalarna i synnerhet. Han ville ha med allt det genuint svenska: gärdesgårdar, getter, bonniga män i bonniga jobbkläder, vackra vyer över landskapet, pittoreska inspelningsplatser och  – såklart – blonda svinkåta lantlollor. Det går inte att säga annat än att han lyckades med det han företog sig – han lyckades med alltihop.

Filmen handlar om Monika som hittar en gammal vikingalur och när hon blåser i den blir byns kvinnor alldeles till sig av otyglad sexlust. Tänk dig något överljudsaktigt, typ en hundvisselpipa eller nåt fast det är ett uppkåtningsinstrument, ja, typ. Rätt kreativt ändå om nån frågar mig.

Hur som helst så blir kvinnorna alldeles till sig av det där hornljudet och finns det inte en karl i närheten använder sig tjejerna av devisen ”själv är bäste dräng”, eller ja, en variant av den i alla fall (själv är bästa piga?). Den mest kända scenen som passar in i denna devis är när en av kvinnorna helt oförhappandes tar fram en falukorv ur kylen och får för sig att förlusta sig med den. Kreativt det med kan man tycka. Och kanske lite äckligt. Det är nämligen ingen vanlig falukorvsring det här, den är nån dryg meter, ser fan helt grotesk ut. Men Joseph W Sarno har en hel del att tacka hjärncellen som kom på den där falukorvsgrejen, utan den scenen hade filmen knappast blivit den snackis den blev – och fortfarande är.

Jag ska villigt erkänna att jag inte riktigt vet hur man ska betygssätta en film som denna. Jag antar att den är helt okej i sin genre eftersom det fortfarande pratas om den, nån form av klassikerstämpel får man nog trycka dit på fodralet. Om jag tycker den är ”bra”? Nej, inte så värst. Om jag ser den som en ”kulturfilm”? Hahaahahaaaaa, jag skrattar i byxan. Vad är den då? Det är en porrfilm som är underhållande i sina stunder men kanske inte av den anledning en porrfilm borde vara. Men det mest intressanta är att ett filmspanartema återigen sprängt min comfort zone och denna gång fått mig att recensera en p-rulle på bloggen. Jösses. Var ska detta sluta?

Här kan du lyssna på en P4-dokumentär om filminspelningen.

Det ska bli grymt spännande att se vad mina filmspanarkompisar skrivit om. Orgier, haha, blir det Korv Stroganoff i hela bloggosfären idag eller vad kan det bli? Klicka dig vidare och kolla vettja.

 

Rörliga bilder och tryckta ord

Fripps filmrevyer

Jojjenito

Filmitch

Flmr

Absurd Cinema

Publicerat

LET´S BE COPS

Jag väljer att fokusera på det positiva: förtexterna är jättehärliga. Nattliga vyer, ballt typsnitt, cool musik, det bådade gott.

Sen tog det gotta slut.

Tyvärr är Let´s be cops en såndär film som är dålig på ett sätt som inte går att ens såga underhållande. Det är en menlös film, en korkad film, en fullständigt onödig film. Jake Johnson är alltid charmig men inte den charmigaste av alla charmiga kan hålla en sånhär ”komedi” på sina axlar och samtidigt simma 50 meter bröstsim. Det är klart han sjunker.

Att filmen inte får det absolut lägsta betyget av mig beror på att den inte är genomrutten, den är bara dålig. ”Det är inte så bara” kanske du tänker men jämfört med dom sämsta filmer jag sett så är det ”bara”.

En svag tvåa blir det men det är en film jag inte skulle rekommendera någon att se, inte ens dom mest ihärdiga New Girl-fansen.

Publicerat

THE SPECTACULAR NOW

Jag undrar hur man kommer se på den här filmen om tjugo år, om trettio?

Det finns nämligen nåt i min skalle som säger att Shailene Woodley (som filmens Ailee) och Miles Teller (som Sutter) skulle kunna vara deras generations Meg Ryan och Tom Hanks. Att dom kommer följas åt genom sina skådespelarliv och hamna i romantiska filmer lite då och nu, spela mot varandra, växa upp inför våra filmtittande ögon och vi kommer säga ”minns du The Spectacular Now?” till varandra och en trettiondel av alla kommer få tåriga ögon och svara ”jaaa” och resten kommer se ut som dom frågetecken dom förtjänar att se ut som eftersom dom missat att se denna film, denna jättefina lilla film som jag liksom inte kan sluta skriva om även om meningen mer än någonsin skulle behöva en punkt just nu. Okejrå. Punkt. En stund.

[micropaus]

The Spectacular Now är en såndär film som man tror sig tämligen enkelt kunna genomskåda. Ha ha. Det kan man inte och det är så jävla skönt.

Manuset är baserat på Tim Tharps roman och skrivet av Scott Neustadter och Michael H. Weber, killarna som även skrivit manus till The fault in our stars (efter John Greens roman) samt originalmanuset till (500) Days of Summer. Det är rätt begåvade snubbar det där, i alla fall när det gäller dialoger. Varenda ord som kommer ut ur munnen på samtliga skådespelare i denna film känns hundraprocentigt naturliga. Hur många gånger har man skrivit den meningen i en filmrecension? Nada, noll, zero skulle jag gissa på. Det är lika ovanligt som vita älgar i innerstadsmiljö men ack så mycket härligare att lyssna på. Älgar brölar ju mest.

Nu tänker jag avsluta med att säga ä s c h jättehögt, sådär så det sprutar saliv mellan tänderna om man har mellanrum mellan tänderna vill säga, vilket jag inte har, den där jävla tandtråden som fastnar hela tiden det är superäckligt. Men jag säger ä s c h i alla fall och ber dig strunta i vartenda ord jag skrivit och istället se filmen. Den är värd nittio minuter av ditt liv – om inte annat för att kunna svara ”jaaa” om nån frågar om du minns filmen om trettio år.

För egen del tänker jag lösa min abstinens efter Shailene och Miles genom att 1. vänta på Whiplash 2. konstatera att hur mycket mer jag än vill se av Shailene Woodley så är jag inte mentalt redo för cancerfilmen (The fault in our stars alltså) än 3. se om Rabbit Hole (med Miles) och The Descendants (med Shailene) istället. Så får det bli.

Publicerat

Svensk söndag: PENSIONAT OSKAR

.

.

.

Kombinationen manus av Jonas Gardell och regi av Susanne Bier är ganska lyckad med betoning på ganska.

Det är nåt som skaver med filmen, kanske är det dom övernaturliga inslagen (eller försök till sådana) som inte går hem hos mig. Stina Ekblad som mamman/fru Gunnel Runeberg skaver också. Hon gestaltas som nån form av seriefigur istället för en ”vanlig” kvinna. Mannen/pappan Rune Runeberg (Loa Falkman) är ju alldeles supervanligt svennig, jag tror inte på att han skulle gifta sig med nån som Gunnel och jag tror definitivt inte att Gunnel skulle gifta sig med Rune om filmen varit verklighet.

Men nu är dom gifta Gunnel och Rune och äktenskapet verkar inte särskilt harmoniskt, dock än inte på-gränsen-till-skilsmässoknakande. Skilsmässa känns inte som något existerande i vare sig Gunnel eller Runes sinnevärld. Nej herregud, dom är en familj, dom har tre barn, då håller man ihop!

Rune är en tänkare, en organisatör, en praktiker, han är noll procent känslomänniska, i alla fall är det så han själv och omgivningen upplever honom ända tills han träffar vaktmästaren Petrus (Simon Norrthon) under semestern på Pensionat Oskar. Petrus är en ung man som lever i nuet, han är trollkarl och symboliserar frihet i mänsklig skepnad, han är Runes totala motsats men som vi alla vet kan kärleken dyka upp precis när som helst och var som helst – även på en flakmoppe.

Ingvar Hirdwall gör (som vanligt) en minnesvärd biroll som en manstyp man kan träffa på alldeles på tok för ofta: den gubbiga tourettesrasisten som känner sig tvingad att i alla lägen tala om sin snedvridna syn på invandrare och Ulla Skoog gör en undergiven dörrmattskvinna som säger förlåt hela tiden, en typ av roll vi sett henne göra även i Lorry men då misshandlad intill oigenkännlighet.

Jag vill gärna tycka om filmen mycket mer än jag gör men det tar stopp. Filmen känns ganska undermåligt gjord rent tekniskt, ljudet känns pålagt efteråt och det verkar som om skådespelarna dubbat sig själva av nån anledning. Det korrekta om jag enbart betygssätter med hjärnan är att ge filmen en tvåa men så funkar inte jag. Jag är i mångt och mycket Runes motsats även jag och en känslomänniska kan inte värja sig mot Loa Falkmans skådespelarprestation. Satan i gatan vad han är bra här!!! Han gör filmen, han bär filmen på sina axlar och det är honom man minns efteråt. Långt efteråt. Sen fick han en mycket välförtjänt Guldbagge för Bästa manliga huvudroll också.

Publicerat

Tre om en: PARADISTRILOGIN AV ULRICH SEIDL

Idag blir det en riktig långläsning här på bloggen. Jag har sett trilogin (med väldigt dokumentär känsla) som börjar med Paradis och har tilläggen Kärlek, Tro och Hopp. Den första filmen har jag redan skrivit om men jag repriserar texten här för filmerna hör liksom ihop. Alla tre går att hyra på Triarts hemsida och tar du dig tiden att se dessa filmer kan jag lova dig en filmisk och känslomässig resa utöver det vanliga.

Jag skriver om filmerna i den logiska titt-ordningen.

PARADIS: KÄRLEK (PARADIES: LIEBE, 120 min)

Det finns en del [kvinnor] som tycker att jämlikhet är att kvinnor ska få göra precis allt män i alla tider har gjort.

Det finns en del [kvinnor] som tycker att rättvisa är att kvinnor gör mer av det männen gjort mycket och mindre av det män aldrig gör, oavsett område. Har du en man som inte städar hemma, sluta städa du med. Har du en man som gillar att festa, gör det du med. Har du en man som inte jobbar, strunta i det du med, varför är det just du som ska försörja familjen? Passa på. Strunta i konventioner. Sluta tänk manligt och kvinnligt, bara gör.

Jag är så jäkla kluven till det här. Självklart tycker jag att män och kvinnor ska ha samma rättigheter och exakt samma skyldigheter men jag är inte säker på att världen blir en bättre plats om det är vi kvinnor som ska försöka ”bli” som männen i alla lägen.

Voldo skrev på sin blogg om några kvinnliga komiker från College Humor som uppmanar HBO att visa fler penisar i sina TV-serier med huvudargumentet att serierna visar kvinnobröst och att det ska bli mer rättvist. Jag skrev en kommentar där om det underliga i att lösningen verkar ligga i att visa fler penisar, inte i att visa färre bröst om det nu är mängden kvinnobröst som är problemet.

Precis samma typ av resonemang hamnar min hjärna i när jag ser filmen Paradis: Kärlek. Europeiska kvinnor åker till Kenya för att köpa sex av prostituerade afrikanska män. Är det okej att kvinnor köper sex utomlands bara för att män vallfärdar till Thailand och gör detsamma? Does two wrongs make a right?

Alla som känner mig vet min inställning till torskar i allmänhet och till Thailand och köpefruar i synnerhet. Jag orkar inte dra den harangen igen för jag vill inte ha hela min inkorg fullsmockad med mejl från kränkta vita troll-män som proklamerar sina rättigheter och som tycker att jag är någon bitter feministflata som man ska öva smutskastning på. Been there done that. Sist jag skrev om det här ämnet (dock inte här utan på min förra blogg)  fick jag nittio kommentarer på femton minuter varav orden ”fitta” och/eller ”ful” var med i samtliga. Jag har svårt att tro att jag får samma mejlbombning från kränkta vita kvinnor som tycker att jag är ett feminist-as som inte unnar dom rättigheten till svarta könsorgan, men man ska aldrig säga aldrig.

Paradis: Kärlek är en spelfilm som mycket väl hade kunnat vara en dokumentär. Hade jag inte läst att den österrikiske regissören Ulrich Seidl även skrivit manus hade jag definitivt köpt filmen som en ren dokumentär. Att det är en riktig film gör nästan det hela ännu läskigare. Att spela dessa roller så trovärdigt som skådespelarna gör…det är banne mig obegripligt och det är väldigt väldigt modigt. Jag fattar inte hur dom gör.

Margarete Tiesel spelar Teresa, en medelålders mamma som lämnar sin tonårsdotter hemma och åker till Kenya på semester. Där träffar hon tre andra österrikiska/tyska kvinnor och tillsammans går dom all in på semestern vad gäller sexuella äventyr med mörka pojkar och män. Den vidrigaste scenen är när Teresa fyller år och dom fyra har köpt en ung svart man för nån form av sexy dans och sex. Hur dom beter sig mot honom, hur dom pratar OM honom, hur dom helt hämningslöst utnyttjar honom, det är på gränsen till att jag inte kan se på. Samtidigt tänker jag tvärtomtanken. Att det varit fyra överviktiga 50-plus-män som köpt en kväll med en thailändsk flicka, att dom i princip våldtagit henne alla fyra (vilket kvinnorna definitivt gjort med den afrikanske killen om han bara lyckats få stånd) och hur stenhårt dom allra flesta kvinnor dömt ut såna män som svin. Som as. Som djur.

Filmens kvinnor är inte ett dugg bättre.

Som vanligt när jag ser denna typ av film får jag en frustande vilja att bygga mig en egen alternativ planet och ta med mig alla mina snälla nära och kära dit och sen bara skita en hel jävla hög i resten av byket. Jag blir så arg, så ledsen, så utom mig att jag samtidigt förstår att det är en väldigt bra film jag ser som kan försätta mig i den här sinnesstämningen. För det är det, det ÄR en bra film!

 

PARADIS: TRO (PARADIES: GLAUBE, 113 minuter)

Teresa, en av kvinnorna som åker till Kenya i första filmen har en syster, Anamaria. Anamaria skulle aldrig komma på tanken att åka till Afrika för att tysta klådan mellan benen, nejdå, istället piskar hon sig själv över ryggen samtidigt som hon står på knä framför Jesus på korset och ber om förlåtelse för smutsiga tankar, ditt och datt.

Paradis:Tro handlar om Anamaria och hennes syn på det här med skuld, skam och sexualitet i förhållande till hennes starka gudstro. Arma tant, ja hon ser ut som en tant men hon är kanske bara aningens äldre än jag, 45-50 kanske, hon lever ett liv på ytan så torftigt att det känns som hon ska på fest när hon är klädd i sjuksköterskekläder på arbetet. Hon jobbar med röntgen. Mammografi ibland, ”vanlig” röntgen ibland, med håret stramt uppsatt i knut. När hon har semester ”firar” hon den hemma med att knäskura trappan och be lite extra.

All sin fritid lägger hon på att missionera i grannskapet, knacka dörr och pådyvla intet ont anade österrikare sin tro och att dom lever i synd av något slag. Filmen tappar mig lite där, jag känner att jag blir trött och ofokuserad. Kanske är det min troslösa sida (häpp!) som lägger näsan i blöt, jag känner mig bara exkluderad från hela situationen. Inte på det sättet att jag inte förstår, jag har bara inte förmågan att känna någon form av empati för henne. Inte ens när hennes make (!) plötsligt dyker upp, hennes egyptiske (!) muslimske (!!) make känner jag något speciellt.

Maken är rullstolsburen, rätt otrevlig och allmänt kåt, pratar om sin fru som en ägodel och orerar om vad som är hennes plikt som hustru att ställa upp med. Varför han varit borta och varför han nu kommit hem förtäljer inte historien men Anamaria verkar inte vara varken glad, ledsen, förvånad, upphetsad eller irriterad på att han kommit hem. Upphetsad blir hon däremot en kväll när hon av en slump hör stön från ett buskage och ser en hel drös med folk ha sex i parken. Då får hon gnida bra på jesusstatyn hon släpar runt på för att få hjärnan att tänka på annat.

Paradis:Tro gör mig alltså inte alls lika känslomässigt engagerad som Paradis: Kärlek men det är på intet sätt en dålig film för det. Precis som i förra filmen får jag noll känsla för att det är skådespelare jag ser eller ett skrivet manus, det känns dokumentärt rätt igenom och det imponerar stort.

 

 

PARADIS: HOPP (PARADIES: HOFFNUNG, 104 minuter)

Samtidigt som mamma Teresa knullar afrikaner i Kenya och moster Anamaria får moralpanik av sina egna sexuella känslor befinner sig dottern Melanie på ett bantningsläger för tonåringar. Melanie är tretton år och har aldrig legat med någon men sexsnacket går på högvarv i sovsalen och hon får strax reda på det mesta som hennes något äldre rumskamrater gjort med det andra könet.

Det är inte dom tre överviktiga tonårspojkarna Melanie får upp ögonen för när hon försöker närma sig det motsatta könet, nej det är den fyrtio år äldre läkaren som jobbar på lägret för att hålla koll på kidsens mående. I jeans och kavaj glider han runt i korridorerna och säga vad man vill, det är inte enbart Melanie som flirtar. Han har inte ryggen fri.

Redan tidigt i filmen tror jag mig veta exakt hur historien ska ta sig vidare men det visar sig att jag har fel och ingen kunde vara gladare åt det än jag. Det hade varit så enkelt att göra det här till en sliskfilm, till en snuskfilm, till en peddofilm, till en män-är-svin-film, till en offerfilm, till en så-levde-dom-lyckliga-i-alla-sina-dagar-film men Ulrich Seidl är smartare än så. Han går inte i några fällor och håller därför filmen vid liv ända in i kaklet.

Jag blir förstummad när jag tänker på hur otroligt duktiga alla skådespelare i dessa tre filmer är men kanske speciellt tjejerna och killarna i denna del, dom är unga herregud, dom visar sig med sina blekfeta kroppar utan smink och förskönande kläder, dom är människor rätt igenom och det hör inte till vanligheterna att man får se det på film. Det är ett modigt projekt, tre spännande synvinklar, tre brännheta teman och tre lyckade filmer. Sevärt så det förslår, långt mycket mer minnesvärt än sex timmar ”vanlig” hollywoodfilm men också betydligt mer krävande såklart.

Allt har sin tid och sin plats men jag hoppas att fler tar sig tid att se denna trilogi, det finns en hel del att fundera på efteråt, filmerna släpper inte taget.

Publicerat

FEAR DOT COM

Om man nu ändå ska bli mördad kan jag tänka mig värre öden än att bli det till tonerna av Rammsteins Sonne. I´m so excited med Pointed Sisters hade varit värre, Lambada med Kaoma likaså.

Om jag hade varit den kände tyske skådespelaren Udo Kier hade jag kunnat tänka mig bättre roller att tacka ja till än den i Fear dot com. Stephen Dorff däremot, han high-fajvade nog sig själv i spegeln varje morgon på väg till det här jobbet.

Folk dör lite på löpande band efter att ha besökt sajten fear.com och polisen Mike (Dorff) ska försöka luska reda på varför. Som vanligt i denna typ av film är det en sjuk manlig hjärna som ligger bakom eländet, en man som kanske önskade att han hade samma kreativa fantasi som manusförfattarna till Saw-filmerna men som inte kommer i närheten.

Manusförfattarna till Fear dot com då, vad önskar dom sig? Jag vet inte. Kanske ingenting. Det är väl inget större fel på manuset, det är mer stämningen, känslan, som inte funkar på mig och i skräckfilmer är det A och O och allt där emellan.

Världens simplaste story kan räddas av en otäck stämning, det är nåt många filmer i den här genren har bevisat för mig. Fear dot com har ingenting av ”det”. Det enda den här filmen har som räddar den från sågningsdöden är en liten blond flicka med långt rakt hår som skrämmer skiten ur mig. Ett par tre fungerande scener alltså men det duger inte så värst långt.

Publicerat

Fredagsfemman #146 – Mina tankar om Stockholms filmfestival

5. Baksidan

I söndags slutade Stockholms filmfestival och för många blev det alldeles tomt. Vakuum nästan. Sådär som jag kände när finalen i fotbolls-VM hade spelats och det var fyra år tills nästa gång. Fördelen med filmfestivaler är att det bara är 50 veckor tills det är dags igen, dags att planera, välja rätt, välja fel, gå runt med en klump av biobiljetter i plånboken, köa, köa ännu mer, vara ute i så god tid för att få en vettig plats i salongen att en film på 90 minuter egentligen upptar 180 minuter av ens liv. Trots att jag börjar få en viss festivalvana nu så har jag inte vant mig vid dom onumrerade biljetternas baksidor.

.

.

.

4. Biograferna

Jag kan förstå rent logiskt och ekonomiskt att filmfestivalen väljer – och får – biografer som kanske inte är dom mest….perfekta….för ändamålet. Jag förstår att Reflexen är billig att hyra men det jag undrar över är varför inte fler salonger utnyttjas på Grand? Grand 2 till exempel, en jättemysig salong! Och Saga. Tänk om storfilmerna kunde visas på Saga istället för på Park.

.

.

.

3. Möten man minns

På filmfestivalen träffar man nästan alltid på dom där kufarna som går all in och har ett gediget schema med femtio filmer men som just på min visning hellre sitter och messar med gamla mamma än tittar på filmen (mister du en står dig fyrtioåtta åter). På filmfestivalen träffar man nästan alltid på dom där kufarna som går all in och har ett gediget schema med femtio filmer och som på grund av filmöverbelastade dagar inte har tid med tvättstugan, som typ sover med kläderna på för att hinna till förmiddagsvisningen och som saknar en hel del vad gäller social skills i offentliga rum. Som han som hade en jacka som luktade precis som den där färska laxen som jag glömde inplastad i kylen ett par dagar över tiden och en dag när jag kom hem trodde jag att grannen dött för det luktade lik i hela trappuppgången och det dröjde ända tills jag öppnade kylskåpsdörren innan jag förstod vad som var boven i dramat. Denna snubbe hade alltså en jacka som luktade sådär. En jacka han lagt på golvet framför sig och varje gång han kom åt jackan med skon kom det doftmoln som hade kunnat få mig att spy rätt ut bara.

–

–

–

2. WOW-filmer

Jag såg inte jättemånga filmer i år men flera av filmerna jag såg var riktiga höjdare. Jag tyckte mycket om Channing Tatum, Mark Ruffalo och Steve Carell i Foxcatcher, jag gillade Reality och jag ÄLSKADE Nightcrawler med Jake Gyllenhaal (premiär nästa fredag, woop woop!).

.

.

.

1. Kompisarna

Att gå runt bland festivalbiograferna är litegrann som att vara på konferens med ett stort företag på ålandsbåten. Vart man än går träffar man på någon man känner eller känner igen. Det är rätt härligt tycker jag. Ytligt bekanta som säger hej, lite närmare bekanta som man ser på festivalen men inte så ofta annars, goda vänner att hänga med på vardagskvällarna lite mer och lite oftare än vanligt. Det twittras om film dygnet runt, det pratas, spekuleras, funderas och bloggas. Till och med jag tycker det är lite tomt och tyst nu även om filmfestivalen 2014 inte blev nåt rekordår för mig räknat på antal filmer men å andra sidan blev medelbetyget på sedda filmer högre än vanligt. Och filmspanarträffen får verkligen högsta betyg!

.

.

 

Publicerat

SÅNGER FRÅN MANHATTAN

Mullenu.

Jag vill liksom bara säga det. Mullenu. Gripa tag i någons kinder och utropa Mullenu med nånslags överdrivet bebisspråk och sen kräkas i en medhavd fryspåse.

Filmen Sånger från Manhattan framkallar såna känslor hos mig, jag är nere i den känslomässiga soptunnan och gräver och det känns verkligen inte bra. Jag måste bena upp det här, helt klart.

För det första, den svenska titeln, Sånger från Manhattan. Vafan är det för larv? Begin again heter filmen i original, Börja om hade funkat ypperligt. Börja om igen också.

Mark Ruffalo är med, fina Mark Ruffalo med håret på utväxt och höga grånande lockar, det är himla mysigt att ha med honom i en film som denna. Catherine Keener är också med, hon spelar Miriam, ex-fru till Ruffalos rollfigur Dan. Hailee Steinfeld spelar Violet, deras gemensamma dotter. Sen är Adam Levine med på ett hörn som rockstjärnepojkvän till filmens andra huvudperson Gretta och nu närmar vi oss pudelns kärna, själva solar plexus för mina mullenu-tankar. Nu måste jag svälja och andas och harkla mig en smula.

Gretta = Kiera Knightley.

Jag blir arg. Det är inte sunt, jag vet det, det är ”bara en film” och jag måste sluta haka upp mig på skådespelare jag inte gillar. Nä! Nä det måste jag inte alls det, jag måste ingenting. Framförallt måste jag inte köpa när yrkesmänniskor av vilken sort det än må vara uppenbarligen inte kan sköta sitt jobb. Om en busschaufför kör fel, ska jag vara tyst och köpa det? Om en kirurg opererar fel knäskål, ska det mörkas? Om en snabbköpskassör dagligen tar betalt för fel varor, ska hen få komma undan med det utan att nån säger nåt? Nej, precis, så varför ska jag bita ihop och knyta handen i fickan när denna kvinna gång på gång får roller hon så uppenbart inte klarar av? Vad har hon för ess i rockärmen, jag fattar inte.

I denna film (som hade kunnat vara så väldigt härlig) spelar alltså Kiera Gretta, en brittisk ung kvinna som åker till New York med sin pojkvän som fått skivkontrakt. Hon har hjälpt honom skriva lite låtar och är med som ett allmänt ”hangaround” och med tanke på vad hon får för funktion i pojkvännens liv skulle jag lite cyniskt kunna kalla henne ”kaffeflicka”. Sen händer det lite grejer (såklart, det är trots allt en film) och Grettas liv förändras. Hon kommer att uppträda med sina egna låtar och där, där, där KOKAR JAG ÖVER. Att se Kiera Knightley MIMA till otaliga (jättesköna) låtar filmen igenom och MIMA DÅLIGT, det är fan inte okej! Fanns det verkligen ingen annan hipsterskinny skådespelerska som även kunde sjunga som var ledig i hela USA under inspelningstiden?

Jag vill growla så irriterad är jag, men jag kan inte alltså gör jag det inte. Jag kan growla precis lika lite som Kiera kan MIMA och hon tjänar miljoner dollar på att göra detta. Vart är världen på väg?

Kiera K drar ensam ner stämningen i filmen till under fryspunkten, alla andra inblandade kämpar som djur för att dra upp den igen och filmen ska vara tacksam för dom lyckas faktiskt till en del. Framförallt är det utomhusspelningarna på olika ställen i New York jag gillar, instrumenten som ställs upp lite hipp som happ, dom riktigt bra låtarna som framförs och den obligatoriska hipster-sittgruppen som alltid är med i dessa sammanhang, en stor matta, ett par välanvända vintagefåtöljer, ett bord och givetvis den stor-skärmade golvlampan som avger gulorange ljus.

Åsså MIMAR hon!

Och hon MIMAR JÄTTEFEL!

GAAAAA-HHHH!

Publicerat

FIFFIS FILMTAJM FYLLER 5!

Idag fyller Fiffis filmtajm fem år och det är både konstigt och härligt. Det känns som det var igår jag startade bloggen, samtidigt känns det som femtio år sedan för jag minns knappt hur mitt liv såg ut innan den fanns. Bloggen är som ett barn på det viset, med den stora skillnaden att den inte växer upp, börjar dricka öl och flyttar hemifrån.

Jag brukar ha en födelsedagstävling varje år vid den här tiden och det kommer bli en sådan även i år  – men – den här gången blir det en annorlunda typ av tävling.

 

Ganska ofta får jag höra ”varför skriver du inte om den filmen?” och ”varför har du aldrig med filmer med den å den skådespelaren?”. Fullt rimliga frågor kan jag tycka samtidigt som det är orimligt att hinna och kunna skriva om allt.

Därför tänker jag denna gång ”tävla” ut en chans för alla läsare som inte har en egen filmblogg att skriva en alldeles egen filmrecension som kommer publiceras här på bloggen i mitten av december.

Det du behöver göra för att vara med i tävlingen är att mejla mig (fiffi@fiffisfilmtajm.se) vilken film du skulle vilja recensera och ett par meningar om varför. Om du väljer en film du vill hylla eller en du vill dissa lägger jag mig inte i, jag kommer heller inte censurera dina åsikter på något sätt, den enda jag inte vill ska finns med i texten är sponsrade reklamlänkar samt främjande av rena olagligheter.

Jag behöver ditt mejl innan 30 november om du vill vara med i tävlingen. Vinnaren meddelas via mejl och vinstrecensionen kommer publiceras här på bloggen tisdagen den 18 december.

Sist men inte minst, det är otroligt roligt att driva den här bloggen. Det tar extremt mycket tid men det är värt vartenda minut. En stor anledning till att det är så roligt är du, du som läser, kommenterar, mejlar, twittrar, facebookar och pratar med mig öga mot öga om både film och annat.

Bloggen växer för varje år som går och det är inte enbart recensionerna som blir fler det är antalet läsare också. Jättekul såklart och en solklar drivkraft till att fortsätta köra på ett år till. Tack så jättemycket för att du finns! ♥

.

Publicerat

FILMÅRET 1996

Nu är vi framme vid ett riktigt KANONÅR i filmhistorien, det kommer nästan lite dreggel ur mungipan här.

 

10. Trainspotting
(Regi: Danny Boyle)

Den gick från en fullfjädrad femma till en fuktig fyra när jag såg om den förra året men oavsett vilket så har Trainspotting en given plats på min lista. Jag tycker väldigt mycket om Danny Boyle, jag tycker om alla filmen han gör bara James Franco inte är med – på cykel.

.

.

.

9. Jägarna
(Regi: Kjell Sundvall)

Skulle jag göra en topp-10-lista med dom bästa svenska filmerna genom tiderna så skulle Jägarna definitivt ha en plats även där. Den är otroligt bra tycker jag. Rolf Lassgård har aldrig varit bättre, Lennart Jähkel är allt annat än mysig och Kjell Sundvall visade var skåpet ska stå.

.

.

.

8. From dusk till dawn
(Regi: Robert Rodriguez)

Vilken åktur det var att se From dusk till dawn på bio! Jag såg den på premiären och folk bara skrek när filmen en bit in helt och hållet ändrade skepnad. Till min stora glädje visade det sig att den fungerade minst lika bra att se på ny VHS, på söndertittad VHS och senare på DVD.

.

.

.

7. Alla säger I love you
(Everyone Says I Love You, Regi: Woody Allen)

Det kan vara ganska tufft såhär års, det är många som lider av kylan och mörkret, som känner sig lite ensamma och trassliga i själen. Jag har inget universalhjälpmedel för att lösa detta tyvärr, jag kan inte ta fram solen även om jag skulle vilja men jag kan tipsa om en glad liten bagatell till Woody Allen-film som fungerar som balsam för själen i alla fall för mig. Idel kända ansikten trallar och dansar och sjunger om kärlek och jag tycker det är alldeles ljuvligt.

.

.

.

6. Den engelske patienten
(The English Patient, Regi: Anthony Minghella)

Innan jag fattade grejen med Ralph Fiennes tyckte jag Den engelske patienten var skräp. Nu tycker jag den är fantastisk. Eller rättare sagt – Ralph Fiennes är fantastisk!

.

.

.

5. Juryn – A time to a kill
(A time to kill, Regi: Joel Schumacher)

Underhållning för både hjärtat och hjärnan, det är Juryn det. Tankeväckande för att vara Hollywood, en perfekt film att se med sina halvstora barn, Sandra Bullock och Matthew McConaughey är ett perfekt par på film och blev det även i verkligheten efter inspelningen. En stund i alla fall.

.

.

.

4. Fargo
(Regi: Ethan Coen och Joel Coen)

Fargo är en nästintill perfekt film tycker jag, en av bröderna Coens absolut bästa och en given 5/5 men när det vankas årsbästalistor spelar betyget egentligen ingen roll. Nu är det bara magkänslan och det goda minnet som får regera och då blir det ”bara” en fjärdeplats för denna film vilket säger mer om styrkan hos filmåret 1996 än om Fargo.

.

.

.

3. Long Kiss Goodnight
(The Long Kiss Goodnight, Regi: Renny Harlin)

Det är en tajt toppstrid detta år, fyra kanonfilmer som slåss om medaljerna och Renny Harlins actiondängare Long kiss goodnight får bronsmedaljen. Geena Davis är svincool och Samuel L Jackson har aldrig varit mer udda klädd. En film att se, se om och se om igen.

.

.

.

2. Porträtt av en dam
(Portrait of a Lady, Regi: Jane Campion)

Filmisk njutning. Galet bra film. Jag älskar Nicole Kidman. Har du inte sett filmen, gör det. Släpp fördomarna om kostymdramer och låt Jane Campion och hennes utsökta scenografer ta dig in i en värld du aldrig vill ut ifrån.

.

.

.

1. Primal Fear
(Regi: Gregory Hoblit)

Ja vad ska jag säga, jag vet faktiskt inte det. Jag kanske borde stamma fram min förklaring eller helt enkelt göra som Richard Gere på bilden och peka med ett småläskigt pekfinger mot alla som är tveksamma till min förstaplacering. Primal Fear är en av dom filmerna jag sett flest gånger genom alla tider. Det kanske är lätt att avfärda den som vilket rättegångsdrama som helst men hey, Edward Norton! När filmen kom var han en nykomling, en okändis och det kan man inte säga att han är nu men jäklar vad han briljerar i denna film. Gåshud!

.

Bubblare: Bound, Mission Impossible, Evita, Independence day, Kingpin, Daylight och The Rock.

.

Idag skriver några fler av mina bloggvänner om detta finfina filmår. Här nedan finns länkar till deras bloggar. Vill du kolla upp fler av mina listor, klicka här.

Rörliga bilder och tryckta ord

Fripps filmrevyer

Filmitch

Flmr

Spel och film

Movies-Noir