Månad: november 2014

Publicerat

DUM OCH DUMMARE 2

Det finns tre sorters Dum och dummare-människor här på jorden: dom som sett första Dum och dummare och skrattat läppen av sig, dom som sett första Dum och dummare och inte fattat humorn alls och dom som aldrig skulle få för sig att se någon Dum och dummare, inte ens med en laddad pistol mot tinningen.

Det finns tre sorters Dum och dummare 2-människor här på jorden: dom som sett den första och har längtat efter denna uppföljare sedan 1994, dom som inte sett första men som ser den här ändå och dom som fortfarande aldrig skulle se en Dum och dummare-film hur många siffror som än kommer efter men som ändå berättar hur jävla dålig filmen är, gärna högt och gärna tydligt så alla både hör och ser att här är en människa med en annan typ av humor, kanske till och med en sofistikerad smak, en som aldrig skulle sjunka så lågt som att skratta till skämt baserade på kateterhumor, fis-i-bil-panik eller rövsmörsdofter.

Jag tillhör kategori ett både vad gäller originalfilmen och uppföljaren. Jag älskar Dum och dummare och jag var överlycklig när nyheten att det skulle komma en Dum och dummare 2 släpptes. Att både Jim Carrey och Jeff Daniels skulle reprisera sina rollfigurer Lloyd Christmas och Harry Dunne var stort, det var som att få träffa sina svagbegåvade kusiner från landet igen. Glädje med skämskuddevarning om man säger så.

Jag har svårt att se att någon som gillar originalfilmen tycker att den här filmen är helt värdelös, det är liksom samma film bara med en liten annan twist på skämten. Detta är filmens styrka och svaghet. Det blir småputtrigt, fnissigt och mysigt men det blir inte samma gapflabb som i första filmen, vilket är helt logiskt. I biopubliken skrattades det gott bland både vuxna och tonåringar, filmen håller ett genomgående bra tempo och det är inga direkta svackor. Jag är nöjd och glad, det var härligt att se något rättigenom hjärndött, det är en riktig må-bra-grej ibland. Rövsmörshumor ska verkligen inte underskattas.

PS. Bill Murray gör en roll man aldrig sett honom göra förut. Håll ögonen öppna, det är lätt att missa honom. DS.

 

Publicerat

THE IMITATION GAME

”Bara han inte gråter. Jag klarar inte när han gråter”.

Dottern ser sammanbiten ut när vi sitter i en av hångelsofforna på Skandia och det är dags för red carpet-visningen av nya filmen med Benedict Cumberbatch på Stockholms Filmfestival. The Imitation Game heter den och handlar om Alan Turing, mannen som dechiffrerade Enigmakoden, tyskarnas hemliga kommunikationsmetod under andra världskriget.

Det är inte superlätt att få med dottern på bio längre, hon är 17 år och det är en massa annat som lockar, att titta sönder TV-serieboxar på repeat till exempel. När jag tjatade på henne att ge Sherlock en chans mellan några Ally McBeal-avsnitt var det ett jävla surande, buffande, gruffande. Hon förstod inte varför, inte på en fläck, men hon stoppade in första säsongen i DVD-spelaren och tre timmar senare kom hon ut från sitt rum – lyrisk.

Sen den dagen har hon älskat Sherlock och hennes betuttning i Benedict Cumberbatch är på gränsen till osund. Visa henne en bild på hans händer och hon börjar gråta. Säg hans namn och hon börjar gråta. Fråga om hon vill följa med på en red carpet-visning av The Imitation Game och hon börjar gråta. Det jävliga är att jag förstår henne. Han har ”nåt” som är i det närmaste utomjordiskt, han är ful, konstig, ordinär, snygg och vacker på en och samma gång.

Den här filmens stora plus är just Cumberbatch i huvudrollen, utan honom en mycket tristare film. Att det är en livshistoria väl värd att berätta står helt klart men jag känner mig inte riktigt tillfreds med slutresultatet. Filmen känns väldigt tillrättalagd, väldigt ”snäll” om man jämför med vad som faktiskt hände både Turing själv och arbetet runt honom.

Jag tycker filmens sista tjugo minuter är fenomenalt bra men det hjälper inte riktigt, inte så att resten är dåligt, det är bara sämre än det hade kunnat bli. Kiera Knightley till exempel, för tusan hakar, varför casta henne i rollen som krypteringsanalytiker och typ….geni? Det skaver en smula kan man säga. Benedict Cumberbatch är däremot väldigt bra men vem är förvånad?

Och ja, han grät. Och nej, inte bara han.

Dotterns betyg:

Dotterns betyg om inte Benedict Cumberbatch hade varit med:

Mitt betyg:

Det här är min sista recension från Stockholms Filmfestival 2014. Det kommer en liten sammanfattning på fredag men förutom det är det tack för mig för det här året.

Publicerat

Svensk söndag: TYSTA LEKEN

Som skådespelare har Görel Crona skänkt mig en av dom allra roligaste filmupplevelserna på bio någonsin när hon spelade regissör i filmen Komplett galen. Hennes dåvarande man Rafael Edholm spelade skådespelare i filmen, samtidigt som dom spelade ett äkta par, samtidigt som han regisserade den verkliga filmen under anagrammet Lea Farmlohde. Det är en svårbeskriven film det där, den måste helt enkelt ses.

När jag hittade filmen Tysta leken på Netflix drogs min blick till regissörens namn: Görel Crona. När jag synar filmen lite närmare i sömmarna ser jag att hon även skrivit manus och när jag tryckt på play och ser förtexterna märker jag bara kvinnliga namn hela vägen förutom fyra manliga biroller och han som skrivit musiken.

Det är tre kvinnliga huvudroller i filmen. Sassa (Maria Lundqvist), Antonia (Malin Arvidsson) och Birgitta (Carina Lidbom), tre kvinnor som inte känner varandra, som aldrig träffats men som ärvt ett hus av någon som heter Dolores. Dom möts i huset under en helg och försöker ta reda på vem Dolores var och varför hon gett huset till just dom tre.

Det här är en film som går finfint att se om man inte har några som helst förväntningar, inte kräver någon som helst hjärngympa och inte har något bättre för sig. Den är helt enkelt inte så pjåkig, den är bara väldigt fort glömd.

Publicerat

REALITY

Många verkar tycka att det tråkigaste som finns är att höra andra berätta om sina drömmar. Jag är benägen att hålla med om det är människor jag inte känner som vill lätta sitt hjärta, däremot kan jag tycka det är spännande att höra om jag själv skulle vara inblandad på ett hörn. Ska man däremot utforma nån form av universell sanning så verkar drömberättande vara ett stort no-no.

Det är nu det blir klurigt. Tänk om man är militant anti-dröm-la-la-la-jag-vill-inte-höööööra-människa och samtidigt ett stort fan av den franske regissören Quentin Dupieux, hur tusan löser man det om man vill se Reality? Ja inte fan vet jag, jag är ju som sagt inte tok-anti. Haha. Så känns det nu. Pilutta er alla ni som inte förstår storheten i drömmar och vad man kan göra av dom, Quentin Dupieux gjorde nämligen en hel film, bara sådär, pah-bam.

Det är vad jag tror i alla fall. Tror. Säker kan man inte vara, speciellt inte när det handlar om Monsieur Dupieux, men hur ska man annars kunna förklara en film som Reality som inte går att förklara? Handlingen är precis som en dröm, lika ologiskt logisk, lika full av häpnadsväckande vardagsdramatik, lika spännande som färglös.

I Dupieux värld vet man aldrig vad som ska komma, vad man ska få se och han vänder och vrider på allt som är ”normalt” då inget ”normalt” har en plats i hans universum. Jag älskar hans universum! Jag vill vara kvar där ett tag till. Jag älskar känslan av att jag inte förstår och jag lyckas släppa sargen (aka mitt kontrollbehov) och bara följa med. Jag följde med så mycket i Reality att jag gjorde något jag aldrig gjort förut, jag avstod filmen jag skulle se efteråt (The Humbling) för att få hänga kvar i känslan resten av kvällen och jag ångrar mig inte för en sekund.

Betyg om man jämför Reality med Quentin Dupieux:s andra filmer Rubber, Wrong och Wrong cops:

Betyg om man jämför Reality med alla andra filmer i världen:

Det finns en chans kvar att se Reality på Stockholms filmfestival, imorgon eftermiddag. För mer info och biljetter, klicka här.

Jag såg filmen med Christian, Jimmy, Jojje och Henke och när deras recensioner publicerats hamnar länkarna här.

Movies-Noir

Fripps filmrevyer

Jojjenito

 

 

 

Publicerat

CUB

Redan ett par minuter in i filmen hoppar jag till så att jag nästan slår till killen till vänster om mig. Det känns bra. Alltså….det känns inte bra att sopa till en okänd människa (tänk inte ens tanken, ingen regntunnegate igen nu!) men stämningen känns bra. Härligt. Spännande. En belgisk skräckfilm som handlar om unga pojkscouter i skogen och ett monster av nåt slag, kanske kan det bli nåt annorlunda av det här, nånting bra.

85 minuter senare reser jag på mig och har inte varit i närheten av att hoppa till sen förtexterna. Det är okej. En film kan absolut vara bra även utan jumpscares. Men varför har jag sån träsmak? Var filmen två timmar lång eller?

Cub visade sig vara en film som jag länge trodde skulle vara något annat än den blev, det vill säga standard rätt igenom. Jag gillade idén, jag gillade inte att man fick se ”monstret” direkt i början. Jag gillade premissen med scoutläger, jag gillade inte att personerna var så störiga och jobbiga att jag önskade livet ur dom tämligen direkt. Jag köpte idén med pojkscouter och att dom hade två manliga ledare men när det kvinnliga inslaget kom med i bilden fick jag en bekymmersrynka mellan ögonbrynen. Hon är ung, hon är blond och hon har scoutkläder men shortsen är utbytta mot en kortkort klänning OCH hon är givetvis den mest omhändertagande av dom tre vuxna OCH hon är kock OCH hon börjar givetvis hångla med den av ledarna som är icke-snällis (han verkar helt genomstörd om nån frågar mig)!

Det finns två självklara slutsatser jag kan dra av att ha sett den här filmen: det kommer att komma en Cub 2 och jag kommer att lyssna jättemycket på soundtracket. Musiken är kanon, som hämnad från vilken kolsvart synthkällare som helst.

Cub har visats klart på Stockholms filmfestival.

Publicerat

Fredagsfemman #145

5. Quentin Dupieux, je t´aime!

Si vous et moi étions les écureuils, nous pourrions vivre dans un tas de feuilles sur un football oublié et raconter des histoires exagérées au sujet étranges homo sapiens à l’autre toute la nuit. Peut-être que nous avons peu de pyjama sur nous. Et lunettes de soleil. Et nous rions comme les feuilles tombent. Ensuite, il ya quelqu’un bâtard de Showa avec un poule feuille de ventilateur eu pour Noël, et puis nous nous asseyons là sans-abri et Giggles le petit dents hochet uns contre les autres. Fois beaux hein? *

.

.

.

4. Hur går det med IMAX-bygget i Solna?

Nån som vet?

Hälsningar från en trogen biobesökare med grav abstinens som lätt kommer skaffa klippkort

.

.

.

3. Cumberbatchpaniken

Det är 39 veckor sedan jag skrev om Benedict Cumberbatch och filmen The Imitation Game. Ikväll är det dags, ikväll ska jag se den tillsammans med min dotter. Som ääääääälskar honom. Som typ gråter bara jag eller någon annan nämner hans namn. Som fick panik för att jag sa att det var en röda-mattan-visning och hon trodde att han skulle dyka upp. Det ska bli en intressant kväll det här. Återkommer med recension av både mig och gästbloggaren.

.

.

.

2. Ja tack, Åre Chokladfabrik!

Jag tackar nej till 99,99% av alla som vill köpa reklamplats på bloggen och som vill ”sponsra” genom köpta inlägg men nu vänder jag på steken. ÅRE CHOKLADFABRIK! OM NI KÄNNER ATT NI VILL SPONSRA FIFFIS FILMTAJM MED KARDEMUMMATRYFFEL KOMMER JAG INTE SPELA SVÅR. JAG KOMMER SÄGA JA TACK OCH JAG KOMMER SÄGA DET JÄTTEFORT OCH JAG KOMMER TILLÄGNA EN HEL FREDAGSFEMMA TILL BARA ER. Går det att tillverka godare praliner än dessa? Är det möjligt?

.

.

.

1. Lloyd Christmas & Harry Dunne

Jag har inte hunnit se Dum & Dummare 2 än, det har varit lite festivalbesök och annat i vägen, men alldeles oavsett detta så finns inga som bättre förtjänar en förstaplats denna vecka än dessa två flänghuvuden. Det är tjugo år sedan första filmen kom och den håller, jag skrattar fortfarande så det bubblar ur näsan åt moppescenen, när dom fryser ihop. Så förstaplatsen får dom på gamla meriter, jag är dock stensäker på att jag kommer gilla även dom nya.

.

[*Svensk översättning av Google translate-franskan på plats 5: Om du och jag vore ekorrar skulle vi kunna bo i en lövhög på nån bortglömd fotbollsplan och berätta överdrivna anekdoter om konstiga homo sapiens för varandra hela nätterna. Kanske har vi små pyjamaser på oss. Och solglasögon. Och vi skrattar så löven hoppar. Sen kommer det nån jävel som ska showa loss med en lövblås hen fått i julklapp och då sitter vi där hemlösa och fnittrar så dom små tänderna skallrar mot varandra. Härliga tider va?]

Publicerat

TRASH

Tre föräldralösa (?) pojkar lever i slummen i Rio (?) och en dag när dom rotar efter bra grejer i sopberget hittar dom en plånbok som tillhör nån höjdare (?) som blir ihjälslagen på grund av nåt djurlotteri och nåt han gömt i en förvaringsbox och sen är det en död dotter inblandad och Rooney Mara försöker hjälpa brasilianska barn lära sig engelska (eller i alla fall dom engelska orden för vissa djur) och Martin Sheen är präst med tejp-lagade glasögonskalmar.

Det är sällan jag retar upp mig sådär jättemycket på könsfördelningen i filmer men här står pojkar, män och gubbar mig upp i halsen. Scenerna med Rooney Mara blir som att sätta på en fläkt i ett 30-grader varmt sovrum, jag kan andas! Synd bara att scenerna är så löjligt få.

Nej det här är inte bra, inte bra alls. Hela filmen är konstig. I långa perioder släpper jag historien för jag fattar verkligen inte vad filmen handlar om, det klipps hit och dit och olika musikstilar blandas och det är ju coolt men det är ingen musikvideo jag tittar på, det är två timmar brasilianskt drama-av-nåt-slag och jag blir så trött så trött att jag faktiskt försöker somna till men det går inte, den höga musiken sätter käppar i hjulet för det.

Filmens stora och enda plus är att den är otroligt snygg. Alla färger, belysningen, rostiga staket blandas med färgglada plastpåsar, jag kan känna lukten av favela och smutsiga sedlar men tyvärr regissör Stephen Daldry, det hjäler inte. Det hjälper inte alls. Betyget blir en svaaaaaag svaaaaaag tvåa, tre droppar hallonsaft i en liter vatten, ungefär så.

Trash visas på Stockholms filmfestival en gång till, imorgon den 14 november. För mer information och biljetter, klicka här. Officiell biopremiär är den 28 november.

Publicerat

NIGHTCRAWLER

.

.

.

Hur man bedömer en film. Scenario 1.

(S/B=X)(5X=J) (10J=P)(10*P) = M

Okej, den här uträkningen finns inte listad i nån formelsamling men jag drar den ändå lite snabbt för den känns som en etablerad sanning, åtminstone för mig.

Det går 50 skitfilmer (S) på 1 bra (B). Det går 5 bra (B)  filmer på 1 jättebra (J). Det går 10 jättebra filmer (J) på 1 pärla (P). Det går tio pärlor (P) på 1 mästerverk (M).

Med denna formel visar det sig att M=25000. 25000 filmer måste produceras för att få fram ett enda mästerverk. Märk väl det icke relevanta i hur många filmer man faktiskt behöver se för att hitta ett mästerverk, det är en helt annan formel som till stora delar är baserad på tur.

Hur man bedömer en film. Scenario 2.

Jag kan inte sluta le. Hjärtat slår jättefort, det pickar sådär som man kan tänka sig att det gör i bröstkorgen på en rädd kanin. Alldeles nyss lät jag typ WOHÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅJ och jag klappade händerna så att jag fick stickningar i handflatorna. Vilken alldeles ljuvlig känsla det är att vara med om det här, att se en film som stämmer på precis alla plan.

Jag tror det gick tre-fyra minuter av filmen innan jag kände att jag inte ville att den skulle ta slut. Jag älskade tonen, känslan, vyerna över Los Angeles, musiken. Den smarta och otroligt välskrivna handlingen. Klippen. Otroligt snygga klipp, man blir aldrig skriven på näsan, ingenting blir övertydlig, allt är sublimt och så på pricken perfekt.

Jake Gyllenhaal alltså, vilken skådespelare han är och vilket äckel han spelar! Louis Bloom är verkligen en vidrigt cynisk person. Och den där psykopatfrisyren. Finns det psykopater som inte använder hårvax? Sen var det roligt att se Rene Russo igen, denna gång i en roll som känns skriven just för henne. TV-Nina känns så mörk och spännande men man får själv lägga pusslet om vem hon är och vad som gjort henne så. Bill Paxton känns knappt igen men ändå är det han. Och jätteduktiga Riz Ahmed som Rick, Rick som får symbolisera det mänskliga och varma i den svarta värld som just visats framför mina ögon. En fiktiv värld som känns så sann att det gör ont. Vad är mänskligheten på väg egentligen?

Nightcrawler är en film som utspelar sig i samma universum som Drive. Det känns som två filmer som åker parallellslalom men aldrig möts. Samma sport, samma mål men olika mellantider och märken på skidorna. Drive är en fullpoängare för mig, en film som gjorde mig lycklig. Nightcrawler lyckades med precis samma bedrift. Jag är lycklig nu, jättelycklig över att ha en hobby som ibland kan försätta mig i den här sinnesstämningen.

Det är kanske inte 25000 sedda filmer mellan gångerna men varje gång detta händer undrar jag om det är den sista. Men det är det inte. Det kommer alltid dyka upp nya mästerverk och Nightcrawler är en sådan – för mig.

(S/B=X)(5X=J) (10J=P)(10*P) = Nightcrawler. Ja, precis så.

 

 

Nightcrawler har redan visats klart på Stockholms Filmfestival men är du sugen på filmen behöver du inte vänta så länge, den har biopremiär redan 28 november. I lördags såg hela filmspanargänget den här filmen tillsammans på Park och idag skriver vi alla om den. Klicka in på mina vänners bloggar för att läsa deras tankar om filmen.

The Nerd Bird

Har du inte sett den (Carl)

Jojjenito

Fripps filmrevyer

Movies-Noir

The Velvet Café

Absurd Cinema

Publicerat

Kritikerveckan på MovieZine – och jag är med!

När filmsajten MovieZine drar igång något dom kallar Kritikerveckan och jag blir tillfrågad om att vara en av åtta utvalda filmrecensenter som ska intervjuas blir jag givetvis jätteglad. Ja faktiskt, det känns verkligen stort. När jag sen ser vilka dom andra sju är svartnar det för ögonen. Jag får svindelkänsla i magen, lite som den där gången när jag åkte Fritt fall på Grönan och var gravid. Det är helt freaking insane! Vilket gäng – och jag är med!

Precis som den där gången på Grönan när jag tyckte att det var en kanonidé att hålla in magen så att biljettkontrollanten inte skulle märka att jag hade en liten filur därinne och stoppa mig från det roliga, precis så känns det nu. Som att jag ska bli påkommen, som om den där Jante-jäveln som jag envist försöker springa ifrån plötsligt har inhalerat ryssfemmor och nästan är ikapp. Som att hen böjer sig framåt och flåsande trycker sin stora svettiga hand på min axel och väser: ”Vem fan tror du att du är, du kan väl förihelvete inte skriva om film!”. Men jo, det kan jag. Jag kan visst. Och jag är med i Kritikerveckan och jag är svinglad. Så det så.

Nu är veckan slut och här är alla intervjuade filmkritiker. Klicka gärna in och läs, det bjuds på en hel del intressanta tankar och reflektioner om det här med att recensera film.

Fredrik Strage

Emma Gray Munthe

C-G Karlsson

Jag

Hynek Pallas

Miranda Sigander

Hans Wiklund

Setareh Yousefi

Nils Petter Sundgren

Publicerat

KUMIKO, THE TREASURE HUNTER

Att tweeta en tanke som känns helt glasklar för en själv kan vara vanskligt. Ingen annan kan veta hur jag tänker även om jag tror jag är tydlig. I lördags fick jag mina fiskar varma när jag efter visningen skrev en tweet som handlade om denna films huvudperson Kumiko.

Kumiko är en 29-årig kvinna med fast jobb, lägenhet och kanin. Hon framstår som annorlunda men att Kumiko skulle vara ”mentalt handikappad” slog mig aldrig. Att hon spottade i sin chefs thékopp till synes utan anledning, att hon utnyttjade alla människor omkring henne för egen vinnings skull, att hon lämnade en femåring ensam på en restaurang, att hon matade sin kanin med nudlar och att hon hittade Fargo på VHS och gav sig fan på att åka till Minnesota för att leta upp den i filmen nedgrävda väskan med pengar, inget av det signalerar jättetydligt för mig att det är en sjuk människa jag ser framför mig. Udda, javisst, men inte psykiskt sjuk. Bara annorlunda, egocentrisk och totalt omöjlig att känna sympati för.

Så jag skrev en tweet. ”Kumiko – Treasure Hunter har en kvinnlig huvudkaraktär jag vill boxa i magen och sänka i en tunna med regnvatten. Jag tycker inte om henne.” Precis så kände jag. Jag ville sopa till henne, jag ville få henne att vakna upp genom att doppa henne i iskallt vatten, ruska om henne, försöka få henne att komma med i matchen. Men tweeten lästes inte som jag tänkte den. I min värld var det självklart vad jag ville göra och att dränka henne var inte vad jag menade. Inte heller att jag ville sänka alla mentalt handikappade i en tunna, eller Forrest Gump eller Frank för den delen.

Jag träffar så pass många udda människor själv hela dagarna att jag inte per automatik ser knasiga/konstiga människor med underligt beteende som psykiskt sjuka. Däremot kan jag ibland möta udda människor som jag vill sänka i en tunna regnvatten för att få igång blodomloppet och kanske därmed kickstarta hjärnan en smula. Att se Kumiko på film fick mig att känna så och det betyder INTE att jag vill döda alla psykiskt dåligtmående människor (jag såg som sagt inte ens Kumiko som sådan) men jag kommer definitivt tänka efter två gånger innan jag drar iväg en tweet igen.

Jag känner mig som Carl Casper idag. Jag var för snabb, det blev dumt och samtidigt förundras jag över att någon kan tro att jag menade nåt så pass hemskt. Nåja. Så kan det gå. En erfarenhet rikare. För övrigt gillade jag filmens premiss jättemycket. Mina förväntningar på filmen var höga men dom infriades inte. Betyget blir dock en tvåa, filmen har ”nåt” jag gillar även om den tar alldeles för lång tid på sig att berätta vad.

Känner du för att se den här filmen på Stockholms filmfestival så har tåget redan gått tyvärr. Jag såg den på Reflexen i Kärrtorp på filmspanarträffen i lördags och där blev jag ännu en erfarenhet rikare. Jag trodde Park hade Stockholms sämsta biografstolar men nä-nä, så var det inte. Reflexens biofåtöljer saknar stoppning till 99,97% OCH benutrymmet skulle knappt räcka till Peter Dinklage. Jättemysig foajé dock!

Om/när mina filmspanarvänner skriver om denna film länkar jag här.

Fripps filmrevyer

Har du inte sett den

Jojjenito

Publicerat

NORTHERN SOUL

Det skulle aldrig falla mig in att recensera en japansk film jag sett utan text eller en tysk eller fransk även om jag kanske skulle förstå nåt ord här och där när det gäller dom två sistnämnda språken. Men nu ska jag skriva om en brittisk otextad film som jag knappt förstod alls och det känns jätteflummigt.

Redan vid förtexterna började jag skratta, fan det lät som Mupparna, som ett låtsasspråk enäggstvillingar kan hitta på som bara dom förstår (bodde i närheten av två såna pojkar som barn). Jag blir lite irriterad, herregud det är ju engelska, hur svårt kan det vara liksom? Det visade sig vara svårt. Riktigt jävla ordentligt svårt. Grötig förortsbrittisk slang är inte min kopp thé.

Elliot James Langridge som John är filmens stora behållning tycker jag. Han och dans-scenerna. Musiken är ganska mysig och dansen ser befriande skön ut. Men resten, vad filmen egentligen handlade om….ja….jag är ledsen men jag vet faktiskt inte riktigt. Ramberättelsen hängde jag med på men då jag missade 97% (eller mer) av dialogen är det på gränsen till orättvist att ens ge filmen ett betyg.

Jag tror filmen hade funkat väldigt mycket bättre med text men jag är tveksam till om den hade kommit upp i godkänd nivå trots allt. En svag tvåa känns därmed rimlig. Högre än jag upplevde den på bio och aningens lägre än jag hade tyckt under mer normala omständigheter.

Sista chansen att se Northern soul på Stockholms filmfestival är ikväll kl 18.30. För mer info och biljetter, klicka här.

Jag såg filmen på filmspanarträffen i lördags. Om/när fler filmspanare skriver om filmen kommer länkarna hamna här.

Fripps filmrevyer

Jojjenito

Publicerat

THE CAPTIVE

Ryan Reynolds är, näst efter George W. Bush, den amerikanska man vars uppsyn är mest lik en plirig ekorre som säger till alla som vill höra på: ”Mum says I ride the shortbus because I´m special”. Det osar inte nobelprisvinnare om den auran direkt om man säger så.

Ryan Reynolds är också en skådespelare som, näst efter John Cusack och en handfull andra, i princip alltid retar gallfeber på mig. Han har en förmåga att välja lågkvalitativa filmer på samma sätt som spyflugor väljer middagsmat men så ibland glimrar han till (som i Buried) och då tänker jag att det kanske inte är honom det är fel på, det är filmerna.

I Atom Egoyans The Captive fick han en chans att visa vad han går för. Det här är ljusår ifrån magplasket Green Lantern, det här är Mount Everest om röstjobben som Turbo i Turbo eller Guy i Croodarna är Hammarbybacken. Atom Egoyan liksom. Regissören som gett den knäpptysta filmen ett ansikte. Mannen som inte behöver en ljudtekniker eller filmscore, en smula överdrivet känns det som att snöknarr under vinterkängor är ljud nog för honom. På ytan är hans filmer lugna och stilla, han har ingen brådska att berätta sin historia och antingen köper jag det eller så gör jag det inte. Egoyan tänker inte ändra på sig, det är ett som är säkert.

Mireille Enos är en skådespelare som för mig symboliserar Ryan Reynolds motsats. Jag gillar henne som fan men så gör hon riktigt pinsamma insatser ibland (som i Sabotage), så pass pinsamma att jag faktiskt skäms. I den här filmen spelar hon Tina, fru till Matthew (Reynolds) och mamma till Cassandra, en flicka som försvinner när hon är nio, hon går liksom helt upp i rök. Åtta år efter försvinnandet tycker sig polisen Jeffrey (Scott Speedman) se en bild på Cassandra på nätet.

Det The Captive i första hand bjuder på är ett snörikt och långsamt Egoyan-drama och i andra hand en av dom sämsta skådespelarinsatser världen någonsin skådat. Kevin Durand är svårslagen i rollen som Mika, fan det kryper i kroppen när jag ser honom och det beror inte på att han spelar slemmig utan på att jag inte hade köpt en burgare av honom på Donken om han jobbat där. Jag hade hoppat av bussen om han körde den, jag hade vägrat släppa in honom i lägenheten om han så var den sista rörmokaren på jorden och jag hade en ofrivillig swimmingpool i vardagsrummet. Jag hade inte ens gett honom rollen som biljettrivare i dörren på den lokala nyårsrevyn.

Filmen är rörig, den hoppar fram och tillbaka i tiden och återblickarna blir flummiga när alla ser exakt likadana ut nu som då. Den hade kunnat bli en mer classy variant av The Vanishing (den med Kiefer Sutherland, Jeff Bridges och Sandra Bullock) men det blev bara en menlös ospännande utspädd soppa. Och Kevin Durand. Herregud vilket lågvattenmärke till skådespelarprestation.

The Captive visas på Stockholms filmtestival ikväll samt imorgon. Klicka här för biljetter och info. Jag har inte hittat någon information om officiellt premiärdatum på bio, min gissning är att den går direkt till DVD.

Publicerat

Svensk söndag: 10 000 TIMMAR

Om man bara övar 10000 timmar så kan man bli jättebra på precis vad som helst. Det är själva premissen för den här filmen men om det är en sanning vet jag inte.

För Eric (Peter Magnusson) är det i alla fall sant. När han skrapar fram en fet Triss-vinst bestämmer han sig för att säga upp sig från jobbet och ge 10 000 timmar av träning för att bli fotbollsspelare. Hans fru, högerpolitikern Emma (Karin Lithman), proklamerar högt och ljudligt om det negativa med att vara arbetslös och att bara gå runt och dra benen efter sig, vilket på pappret är just vad hennes man gör. Fast hon vet inte riktigt om det. Först.

Eric har en polare som heter Bengtsson (Özz Nûjen), en varm, bullrig, skön typ, en sån som alla skulle må bra av att ha som vän och en snubbe som höjer mysfaktorn i hela filmen med sin närvaro. Bengtsson lägger ner sin själ i Erics fotbollskarriär och blir nån form av kombinerad agent/tränare/hejjarklack. Härligt att se! Ingen ”svensk avundsjuka” på grund av Erics nya ekonomiska situation, ingenting, han är bara glad, hela tiden. Mathilda von Essen (storasystern i Bitchkram) spelar den fotbollsspelande Stadium-anställda Tora och hon dominerar dom flesta scener hon är med i. Det ska bli kul att följa henne framöver, det är dags för en huvudroll snart tycker jag.

Mannen bakom filmen heter Joachim Hedén, han har både skrivit manus och regisserat och jag tycker han gjort ett bra jobb. En stabil puttrig liten film som knappast kan reta upp någon.

Publicerat

INTERSTELLAR

Hej!

Jag har sett Interstellar.

Den var bra.

Hejdå.

.

.

[Inuti mitt huvud]

Fan, det känns rätt torftigt det där. Det var en bra idé jag fick från biosällskapet igår, det där att bara skriva det allra nödvändigaste, men kanske att det är i kortaste laget. Känns som en mandelkubbvariant av filmrecension – torr, smaklös och lämnar ingenting annat efter sig än menlösa smulor och känslan av att vara idiot. Jag menar, ska man äta en kaka kan den väl åtminstone vara god? Fast å andra sidan, jämförelsen mellan en mandelkubb och Interstellar är kanske inte så tokig ändå?

Interstellar är visserligen inte en menlös film men den lämnade ungefär samma eftersmak som en mandelkubb, det vill säga ingen. I alla fall ingen känslomässig och därav det kanske vid första anblicken låga betyget.

Det är magkänslan som får bestämma och Interstellar tar sig inte in där. Tyvärr. Ja, jag säger tyvärr för jag tycker tyvärr, jag hade mer än gärna blivit helt blown away av filmen, sådär som jag märkte att 40% av biosällskapet igår blev. Spända av det spännande, gråtiga av det storslagna och ödesmättade. Härliga känslor att få till en film men tyvärr blev jag utan svallvågor denna gång. Fast det är inte heller riktigt sant. Jag satt som på nålar under vissa scener och det fanns mycket med filmen som är rätt igenom världsklass. Hoyte van Hoytemas foto till exempel. Det luktar Oscarsnominering lång väg. Och den gamla (nåja) filmmusikräven och min Rött Hav-favorit Hans Zimmer lyckas med konststycket att skriva musik som i långa stycken låter som John Carpenter och jag bara njöt. Jag mös. Fy fan vad han är bra, vilken fingertoppskänsla!

Sen kommer vi till Matthew McConaughey. Jag vet inte hur mycket man kan plussa en skådis innan det blir patetiskt och luktar gammal bacon men jag kan inte vara nog tydlig med hur otroligt bra han är även här. Utan att spoila någonting av historien så har han i sin roll som Cooper tagit sig upp på tronen och håller numera i vandringspokalen med inskriptionen ”Världens i särklass mest genuina gråtscen”. Herregud alltså, den där scenen (alla som sett filmen vet vilken jag menar), den kändes verkligen ända in i benmärgen. Den var äkta!

Det dyker upp många kända ansikten i filmen och då tänker jag inte på dom andra huvudrollsinnehavarna Anne Hathaway och Jessica Chastain. Nej jag menar andra. Fler. En är bra, en är jättebra, någon är okej och en är VERKLIGEN INTE okej. Mitt tips är dock att inte kolla upp hela rollistan utan att sätta sig i biomörkret och bli överraskad. För det blir man. Jag blev i alla fall det. Jag blev överraskad av att filmen är 169 minuter och i princip saknar ”dötid”. Jag blev överraskad i en scen så jag lättade från biofåtöljen. Jag blev väldigt positivt överraskad av tjejen till vänster om mig som lyckades trycka en förpackning baconchips UTAN ATT DET HÖRDES! Kudos till dig! Verkligen! Jag vet inte hur du gjorde men jag är grymt imponerad. Du kanske kan leda en ABF-kurs i utomordentligt trevligt biosnacksätande?

Men det jag blev allra mest överraskad av hände precis nyss. Insikten kom till mig. Vadå en trea? Ska Interstellar verkligen bara få en trea? Är den inte värd lite mer än så, hmmm, va fan håller jag på med? Det här är en old school-matiné, en filmbubbleupplevelse, en modern saga och jag tyckte om den. Det finns mycket att gnälla på om man dissekerar den men måste man göra det? Filmen är värd sina 165 kronor och det är otroligt skönt att slippa 3D:n även om det här är en film som säkert hade gjort sig bra i det formatet.

Jag gör om inte en helomvändning så väl en strösslingsaktion. Mandelkubben täcks av frosting och hemgjorda sockriga rymdhjälmar, för även om innanmätet är smaklöst så är ytan ren magi.

Hejdå. Igen.

Publicerat

FOXCATCHER

Med rätta kan det råda viss förvirring kring denna filmaffisch. Jo det står Foxcatcher på postern men ser det inte ut som en spelfilmsvariant av Despicable me med Steve Carell som inte-bara-rösten till Gru? Eller om man är insatt i filmvärlden och vet att en film som heter Birdman är på G, är inte Steve Carells profil väldigt lik en fågel?

Anledningen till att jag tar upp denna fråga är att jag tror att postern skrämmer bort en del presumtiva biobesökare. Vet man ingenting om filmen kan det lika gärna vara nåt i stil med The Butler.

.

Den andra postern har samma problem fast åt helt motsatt håll. En koncentrerad Channing Tatum som ser ut att bära runt på en imaginär tjock-TV med amerikanska flaggan i bakgrunden. Är det White House Down 2 eller vadå?

Kidsen som går och ser Foxcatcher för att dom gillar Channing Tatum och filmer han ”brukar göra” kommer bli vansinnigt förvånade och kanske även besvikna.

Jag inser att inte alla fungerar som jag som vill gå till biografen och helst vara helt blank, inte veta något överhuvudtaget om filmen jag ska se men det här är en film som vinner på det. Foxcatcher är nämligen baserad på en verklig historia om den amerikanska OS-brottaren Mark Schultz och neeeeeeej, ge tusan i att googla nu, strunta i det för det kommer bara leda till:

1. Du tycker brottningsboats verkar svintråkigt och väljer bort filmen.

2. Du tycker historien verkar så pass intressant att du inte kan sluta gräva i den och då missar du det bästa med filmen, dvs att INTE VETA VAD DEN HANDLAR OM.

Jag tänker inte skriva nåt mer om filmen annat än att du aldrig har sett vare sig Channing Tatum, Steve Carell eller Mark Ruffalo på det här sättet, att det luktar Oscarsnomineringar lång väg, att gympadojor mot brottningsmatta har ett mycket speciellt gladäckligt ljud och att jag hoppas att väldigt många ger filmen en chans. Det är den verkligen värd.

Foxcatcher visas på Stockholms Filmfestival ikväll kl 18, imorgon och på söndag. För biljetter och mer information klicka här. Hinner eller kan du inte se den på festivalen så kommer den på vanlig bio den 19 december.