Månad: december 2014

Publicerat

Årets filmbloggsfilmer 2014

Sverige vaknar upp till ännu en nyårsafton och här sitter jag och försöker sätta punkt genom att göra en filmbloggsammanfattning av året som gått. Det som framförallt slår mig är att jag tycker året har gått fort, det känns som ett par månader sedan jag skrev mina tankar om 2013 men det är det inte, det är tolv.

Filmåret 2014 började med att jag och Fripps filmrevyer-Henke var mitt uppe i ett 24-timmars filmmaraton – men vi kastade in handduken efter att ha klarat 18. Året började också med att Fiffis filmtajm var nominerad som Årets filmblogg men fick se sig besegrad av filmsajten Onyanserat. Hög på hedersomnämnandet juryn gav mig reste jag mig snabbt från förlusten och satte mig på en snöförsedd parkbänk. Sopade bort lite av det vita under rumpan och kände mig glad över att jag dragit igång bloggens hittills längsta tema: Svensk söndag. Det blev femtiotvå svenska filmer som recenserades under femtiotvå söndagar och idag är jag stolt över att jag drog temat hela vägen in i mål.

Det var redan på årets första filmspanarträff i januari som vi såg årets största bloggsnackis: The Wolf of Wall Street. Kommentarerna haglade runt om på filmbloggarna och diskussionerna var både engagerade och heta. Är det okej att gilla en film om en gris som Jordan Belfort egentligen?

På Guldbaggegalan var tiden ur led. Hotell glömdes bort, en icke-skådis var nominerad som Bästa skådespelerska och en film om en häst och en potatisskalare var nominerad som Bästa utländska film men det var en varm blå film som vann.

Den 2:a februari såg jag och Movies-Noir Nymphomaniac på bio. Anledningen till att jag minns datumet så bra är inte enbart för att det var en filmisk upplevelse av sällan skådat slag, det visade sig nämligen bli ett riktigt svart datum i filmhistorien. När jag slog på mobilen framåt kvällen var den full av sms, mejl och pingade tweets. Min favvo Philip Seymour Hoffman var död. Det är elva månader sedan och jag har fortfarande inte smält det. Det kan vara så med döden ibland.

Men döden kan föra något annat med sig också, något fint, en tacksamhet över livet och en påminnelse om att ingenting är för evigt. I svallvågorna av dessa tankar växte kärleksveckan fram, en önskan om att lyfta fram sju av mina favoritfilmbloggare, sju vänner och deras favoritkärleksfilmer. Temat blev Jag ♥ Filmbloggare. Det var härligt med en riktigt glad vecka på bloggen med tanke på vad som skulle komma sen.

Jag fick nämligen Legofilmen så inihelvete förstörd av snackstuggande biobesökare att jag för första gången i mitt liv skrek som en galen människa i salongen och gick sedan hem och skrev ihop Baconchipsupproret på tio minuter. Det visade sig att jag hade en hel del själsfränder och jag fick svar från tjugo biografer runt om i landet som medvetet valt att främja filmtittande före ätande i sina salonger. All cred till er!

Mars började med Fiffi blogs Oscar. Det har blivit en tradition med att liveblogga mig igenom Oscarsgalan tillsammans med alla bloggläsare som vill hänga med, antingen bara ha mig som skrivande sällskap i bakgrunden eller vara med och kommentera. Det är en natt som brukar gå i ett himla huj, det är så sjukt roligt och den 22 februari kör vi igen. Det var även i mars som jag fick den snillrika (?) idén att se om alla Saw-filmerna och att ha ett tema om Penelope Cruz, jag fick chansen att ligga i en floatingtank och se Gravity i 3D och jag skrev ett inlägg om viktigheten av att sätta betyg på film. Är det viktigt förresten, betyg? Vad tycker du?

I april gick Filmspanarna och såg en svensk film som slog bottenrekord vad gäller medelbetyg, jag skrev två tipslistor som blev årets två mest klickade inlägg, det om Netflix (5203 st) och det om Viaplay (2790 st) och sen dök maj upp, kom och gick. Ja, maj försvann, det försvann och jag försvann in i en TV-serie jag aldrig trodde jag skulle tycka om men det gjorde jag. Mycket. Jag käkade mig igenom Game of Thrones i rekordfart (skrev om första säsongen 4 maj, andra säsongen 11 maj, tredje säsongen 22 maj och sen var jag ikapp så jag kunde skriva om säsong fyra lagom när det slutade 17 juni.) Det sök upp ett Godzilla-tema i maj också i väntan på den nya härliga Godzilla-filmen som jag såg både på vanlig bio och på IMAX i London.

Godzilla blev startskottet för sommarens blockbusterfilmer som dök upp på sedvanligt pärlband under årets ljusaste månader, nya X-men-filmen, Edge of tomorrow, Trans4mers, Apornas planet och Guardians of the galaxy och i juni åkte min son och jag till Peace & Love-filmfestivalen i Borlänge på snabbvisit och såg (bland annat) årets bästa film som som visade sig vara från 2013. Sen drog jag igång ett sommartema med James Stewart i fokus och ett fredagstema med usla vampyrer.

I mitten av augusti började mitt 80-talstema när jag skrev om tre filmer från 80-talet varje tisdag och jag tog några välbehövliga semesterdagar och åkte till Malmö Filmdagar tillsammans med ett gäng bubbliga filmspanare. September trippade på i behaglig mak för att sen bli Gone girl-oktober och Monsters of film-oktober. Tusk blev festivalsnackisen, Predestination filmspanarfilm och visningen av Död Snö 2 på Bio Rio blev anledningen till att jag några veckor senare köpte mig en egen biostol i Salong 1 (jag köpte platsen jag satt på under den visningen).

Filmitch och jag körde skräckfilmsvecka som vanligt vid Halloween, jag såg årets bästa film på Stockholms Filmfestival samtidigt som årets tveklöst största hajp gick på vanlig bio och filmspanartemat orgier fick mig att spränga nån form av sedlighetsgräns på bloggen. Så avslutades året med att jag såg klart alla Denis Villeneuves filmer och blev helt bortblåst av Håkan Hellström och årets största känslomässiga bioupplevelse.

Året må ha gått fort men bloggmässigt var det ganska mastigt. Fan vad det är kul att blogga om film! Faa-aaaaan vad kul det är! Och imorgon är en annan dag, ett nytt år och jag kör på precis som vanligt.

Gott Nytt År på dig! Vi ses igen 2015!

 

 

Publicerat

EXODUS: GODS AND KINGS (IMAX 3D)

Ett av mitt livs stora kärlekar kom till mig 1992.

Elva tjejer startade ett företag tillsammans och vi bestämde oss för att åka på konferensresa till London. Jag var nyss fyllda tjugo och det var sjukt spännande, både jobbet och resan, men att få komma till London smällde högst. Hela resan blev något utöver det vanliga på väldigt många plan men den röda tråden stavas utan tvekan kärlek.

Jag blev blixtförälskad i London, jag träffade en kanonkille som jag kärade ner mig i och under några lediga timmar en eftermiddag tipsade min kompiskollega om en fantastisk biograf, ”nästan lika stor som Globen” och vi gick dit. Filmen vi såg hette 1492, den regisserades av Ridley Scott och gick på biografen Empire på Leicester Square. Sen den dagen har jag varit i London fler gånger än jag kan räkna och minst lika många gånger har jag varit på Empire. Jag blir fortfarande pirrig i magen när jag sitter på en bänk på Leicester Square med en biobiljett i fickan och väntar på att filmen ska börja och jag kan inte förklara det på något annat sätt än att det handlar om kärlek. Stor och innerlig kärlek.

Idag är den förut så gigantiska salong 1 på Empire omgjord till IMAX-biograf och för mig känns det som en match made in heaven. IMAX-formatet är min nya stora kärlek, om jag kunde skulle jag alltid se film på det viset. Alltidalltidalltid.

Nu råder det ju en viss IMAX-brist i Sverige och därför tar jag alla chanser jag får när jag befinner mig i en stad där det finns sådana biografer. Som det alltså gör i London. Tyvärr denna gång fick jag välja mellan pest och kolera vad gäller filmer – Hobbit-filmen eller Exodus – och ingen av dom lockade speciellt. Det som gjorde att Exodus drog det längsta strået var 1. den gick på Empire och 2. Ridley Scott regisserade. Cirkeln var sluten, nu var det jag som kunde tipsa mitt resesällskap om denna bedårande biograf och dessutom med en Ridley Scott-film!

Exodus: Gods and Kings är en PERFEKT film att se på IMAX. Visuellt är det ett mästerverk, otroliga scener, jag tappar nästan andan ibland. Vyer över det praktfullaste Egypten har, pyramider och sfinxen, ovädersscener som får mig att tro att jag är där, grodregn, gräshoppor i rent äckliga mängder. Scenografi och smink är förstklassig och till och med John Turturro, detta vedträ till skådespelare, är trovärdig som Seti, farao och biologisk pappa till Ramses (Joel Edgerton) och känslomässig ”styvpappa” till Moses (Christian Bale).

Det finns alltså ingenting att klaga på vad gäller ytan på denna film, ingenting alls. I bow my head för Ridley Scott, jag kan inte göra annat. Men tyvärr finns det ett tyvärr för delar av filmen är rent farsartade usla. Joel Edgerton till exempel. Maken till felcastad människa och maken till överspel! Jag sitter och kliar mig i huvudet med dom där gigantiska 3D-glasögonen på näsan, Joel Edgerton, är han inte en bra skådis – egentligen? Hur kunde det bli såhär?

Vad jag tycker om Christian Bale vet alla som följer min blogg, jag tycker han är både iskall och tämligen överskattad. Tyvärr är hans insats i denna film inget undantag. Bale ska spela Moses som är en empatisk man, en folkets man, en snällis om man så vill. När Bale ska gestalta Moses varma sidor lyckas Ridley Scott få honom att le ett par gånger och – VOJNE! – han ler med ögonen till och med. Det är något jag aldrig förr sett på film, Bale som ler alldeles innerligt. Men ett par leenden gör ingen Moses om man så säger, Bale är inte bra i huvudrollen, han är alldeles för…kall/fel/okarismatisk/whatsoever. Jag tror det är rollistan som gjorde mig så totalt o-pepp på filmen och det är rollistan som gör att betyget inte blir högre trots att filmen på många sätt är kanon.

Om jag ska försöka summera mina tankar om filmen i en enda klatschig slutmening får det bli denna: som IMAX-upplevelse är det 5/5, som film 3/5 men skulle jag tvingas se den under några andra förhållanden skulle jag hellre se något annat.

Publicerat

DIGGERS

Det känns som att en av Paul Rudds specialiteter har blivit att karaktärisera killar med  annorlunda yrken. I Prince Avalanche till exempel, där målade han trafiklinjefärg som vägarbetare och här är han musselfiskare eller vad det nu kan heta. Han fiskar upp musslor i alla fall, han har en båt, han har överdragsbyxor och höga gummistövlar.

Diggers har en hel del gemensamt med lördagens recenserade film We don´t live here anymore. Båda filmerna var godkända under själva tittningen men det finns ingenting med filmerna som direkt fastnar. Inte tusan kan det bli ett okej betyg om hela filmen är som bortblåst såhär nära inpå?

Å andra sidan, Diggers är en film som borde vara julafton för alla som gillade Prince Avalanche, vilket mig veterligen var EN person i Sverige (*host* Henke).

Publicerat

Svensk söndag: FANNY OCH ALEXANDER

.

.

.

Undrar hur många jular Ingmar Bergman förstört med filmen Fanny och Alexander? Undrar hur många hemmapiffare som känt sig underpresterande för att hemmet efter maximal julpyntande inte ser tillnärmelsevis lika jul-likt ut som det Ekdahlska huset gör i filmen? Och jag undrar hur många av alla som använder sig av uttrycket ”en Fanny och Alexander-jul” som faktiskt sett filmen?

Fanny och Alexander blev nominerad till sex Oscars när det begav sig men Ingmar Bergman själv vann ingen av dom två kategorier han nominerats i (Bästa regi samt Bästa manus). Däremot vann Anna Asp och Susanne Lingheim för Best Art Direction-Set Decoration och det säger så himla mycket om filmens styrka. Vilken jävla snygg film det är! Vilken scenografi! Det räcker att se fem sekunder från filmen så vet man vilken film det är samt att man skulle ge sin högra hand för ett jättehus med spröjsade fönster, broderade förkläden och välklädda härligt barrfyllda granar i varje gästrum. Jag får gåshud av detaljer såsom kulören på matsalsmöblemanget som matchar Emelie Ekdahls (Ewa Fröling) ljusblå klänning så till den milda grad att ögonen ropar hallelujah och börjar rulla runt som små bowlingklot i sina hålor.

När jag såg Fanny och Alexander på video nån gång i mitten på 80-talet var det en otroligt jobbig film att se för att jag identifierade mig med barnen, dom utsatta barnen, dom som inte hade något val. Nu i vuxen ålder ser jag dom äldre i filmen med helt andra ögon. Jag vet inte om förståelse är ett bättre ord men filmen blir i alla fall aningens mer förståelig nu – men jag tycker fortfarande den är väldigt bra.

Det pratas ofta om Börje Ahlstedts roll i filmen, eller Jan Malmsjö med läpparna som ser alldeles ny-Lypsylade ut hela tiden eller Jarl Kulles fysiska skrockande och självklart ska det pratas om dessa tre då som  gör väldigt mustiga och trovärdiga personporträtt alla tre. Men Allan Edwall då? Gunn Wållgren då? Den svagt svagt framåtböjda Harriet Andersson då? Men kanske är det fotografen Sven Nykvist som är filmens allra största stjärna som via sin kameralins kommer så nära alla ansikten utan att kännas för närgången? Sven Nykvist alltså. Vilket geni.

En intressant iakttagelse kan annars vara att ingen av filmens båda huvudpersoner, Pernilla Allwin (Fanny) och Bertil Guve (Alexander) fastnade inom filmen. Pernilla var med i en TV-film samma år som denna film gjordes (1982) och Bertil var med i en TV-film 1984 men sen var det slut med skådespeleriet. Pernilla arbetar nu (enligt Wikipedia) på ett analysföretag och Bertil är chef för Centrum för teknik och hälsa.

Fanny och Alexander är en film som gör ont. Den är jobbig att se och vart trettionde år känns alldeles lagom. Men att se filmen på Blu-ray är som att få en fin present, det är värt vartenda krona att ha den filmen i samlingen. Vilka färger, vilken lyster! Jag kan inte göra annat än att säga att OM du har en ledig eftermiddag och OM du känner för att se en svensk klassiker och OM du vill komma i julstämning nästa år och samtidigt få något verkligt att tänka på så är Fanny och Alexander det perfekta valet. På Blu-ray.

Det här är den sista filmen i temat Svensk söndag. Sista! Otroligt! Ett helt år har gått!

Här kan du se listan på temats alla filmer. Femtiotvå söndagar, femtiotvå filmer blev det och detta var den klart bästa filmen för att symbolisera övergången till 2015-års första tema som kör igång måndagen den 5:e januari. Det nya temat är minst lika kul – tycker jag – men det kommer inte pågå under fullt lika lång tid. Hoppas du följer med på färden även nästa år.

Publicerat

WE DON´T LIVE HERE ANYMORE

Mark Ruffalo, Naomi Watts, Peter Krause och Laura Dern – i samma film. En berättelse om kärlek, äktenskap och otrohet. Har man sett det förr? Ja det är klart, historien i sig är knappast ny, det är snarare skådespelarensemblen som känns fräsch.

Jag tänker inte skriva så mycket mer om filmen, det bästa är att sätta sig ner och titta. Om någon av dessa fyra skådespelare intresserar dig är det anledning nog att se filmen, i alla fall om du är sugen på lite tidsfördriv som inte kommer stanna kvar nämnvärt länge i minnet. Jag såg den för åtta dagar sedan och filmen är i princip helt borta, samtidigt var den okej när jag såg den.

Haha, jag hade alltså inte kunnat spoila även om jag hade velat.

Publicerat

FANDANGO

.

.

För fjärde fredagen på raken är jag medrecensent i projektet Decennier och för fjärde fredagen på raken skriver jag och decenniergänget om en 80-talsfilm som kanske inte hör till dom allra mest kända.

Fan alltså, jag har sett tre fredagsfilmer på raken nu som fått lägsta betyg (Where the buffalo roam, My dinner with André och Fitzcarraldo), det måste liksom vända, det måste sluta på topp, eller hur visst måste det det? För egen del är dagens film den enda av dessa fyra som jag på förhand kände till, jag har till och med sett den men det var så länge sedan att jag inte mindes någonting. Nu när jag sett om filmen visade det sig att jag mindes mindre än ingenting, jag är fan tveksam till att jag ens sett den. Nåja. Spela roll.

Fandango är en roadmovie med en snygg Kevin Costner, en töntig Judd Nelson i pilotglasögon och två killar till som är och var okända av en anledning. En turkos gammal bil har en stor plats i handlingen också.

Det fanns ingenting i den här filmen som engagerade mig. Jag struntar helt ärligt i att dessa fyra män är på väg att bli vuxna, ska ut i livet, hoppar fallskärm och/eller ycker det är en bra idé att åka bil till Mexico. En av killarna har tydligen blivit ”draftad” till Vietnamkriget (draftad? Trodde det bara det ordet gällde sport) och jag blev mer sugen på att googla ordet än att se klart filmen. Manuset är som helhet ett hafsverk, dialogen känns stundtals precis lika styltig som vi ibland anklagar svenska filmer att ha, filmen har inte något som sticker ut, som gör den minnesvärd.

Det finns en anledning till att Fandango är en tämligen bortglömd 80-talsfilm. Den är helt enkelt skitdålig. Så nej, det slutade inte på topp för min del, det slutade med FYRA ettor av FYRA möjliga, ett medelbetyg på 1/5. Det är så udda att det nästan blir kul. Fast jag hade hellre haft kul när jag såg filmerna. Hö hö.

Tack Henke och Christian för att jag fick vara co-writer under dessa fyra veckor. Det VAR kul, det var det faktiskt, det handlade nog mer om maximal otur vad gäller filmvalen i kombination med en busskrock rakt in i min filmsmak. Men nu ser jag fram emot 90-talet!

Är resten av Decennier-gänget lika oresonliga som jag kring Fandango? Klicka på länkarna för att se efter.

Fripps filmrevyer

Movies-Noir

Rörliga bilder och tryckta ord

Jojjenito

Publicerat

Fredagsfemman #151 – Tips på filmer som ger julkänsla men utan en massa tomtelarv

5. Livet är underbart

James Stewart, kanske den mysigaste skådespelaren som gått i ett par välputsade lågskor. I Livet är underbart får han chans att visa allt han kan och lite till och vi som tittar kan inte göra annat än att följa med på färden. En otroligt fin film, känslosam, härlig och julig. (Länk till recension)

.

.

.

4. Noll tolerans

Första filmen om polisen Johan Falk är inte bara bra den ger också en viss julstämning. En julskyltad svensk stad gör ofta det, även barn i tometeluva men ingenting i den här filmen kan anses vara jul-meserier. Hårdkokt och spännande är vad det är. (Länk till text)

.

.

.

3. Love actually

Hela den här filmen är som en stor julklapp, en sån som innehåller allt man kan önska sig och mer därtill. Fan alltså, jag tröttnar aldrig på den här filmen, jag kan se den hur många gånger som helst och hela jag blir varm som ett gjutjärnselement av den. (Länk till recension)

.

.

.

2. Die Hard

Såhär kan man också fira jul. John McClane (Bruce Willis) prickar en juldag som den värsta dagen hittills och visar kreativitet när det kommer till paketinslagning. ”And now I have a machinegun ho-ho-ho”. (Länk till recension)

.

.

.

1. De fem legenderna

Okej, det ÄR en tomte med i den här filmen men det är faktiskt den riktiga tomten, den stora coola tatuerade tomten som ser ut som en hangaround till HA på´t ungefär, så jag köper det. Den här filmen bjussar på känslan av jul och barndomens vintrar, av förhoppningar, av rädslor för det otäcka man inte kan se och den visar också hur bra det kan bli till slut om man bara samarbetar litegrann. (Länk till recension)

God fortsättning på julhelgen!

.

.

Publicerat

DRAKTRÄNAREN 2

Jihaaaa, Hicke och Tandlös är tillbaka och min aningens julsega kropp fick en vitaminkick så hjärtat nästan slår dubbelslag. Det visade sig nämligen att Draktränaren 2 var ännu ballare än första filmen och vem kunde tro det?

I den första filmen skipade Hicke fred mellan vikingarna på Dräggö och det krävdes både list, mod, empati och klokskap för att klara av det. Nu är han ute och flyger på sin Tandlös (ett ekipage som är VRÅLSNYGGA rent estetiskt, mattsvarta och coola) tillsammans med flickvänsmaterialet Astrid och hennes drake och dom kommer till ett stort isberg, ett isberg som rymmer både massvis med drakar och mängder av stridslyssna krigartyper.

Nu gäller det för Hicke att hålla tungan rätt i munnen, för nu är det inte bara sämja mellan några vikingar som ska fixas till, nu handlar det nämligen om fred på ett helt annat plan och också om att växa in i en roll han inte riktigt bett om.

Det här är en film som går hur bra som helst att se hemma på en vanlig TV men flera gånger under filmens gång tänkte jag att jag mer än gärna hade sett den på bio och ännu mer gärna i 3D. Det är härliga flygturer, ett rasslande tempo, musikaliskt är det alldeles underbart, jag sitter mest och njuter.  Den största skillnaden mellan första och andra filmen är att jag tror denna film kan upplevas otäck för mindre barn. Utan att spoila för mycket så dras döden in i handlingen på ett sätt man inte riktigt sett sedan Lejonkungens dagar och det gör filmen mänskligt verklig i all sin sagovärldsprakt.

Och nu avslutar jag denna recension precis som den förra, med att jag känner ett sting av lycka i magen. Det kommer nämligen en Draktränaren 3! Visserligen inte förrän 2017 men den som väntar på nåt gott kan gott vänta. Själv tänker jag ta mig en skinkmacka till. God fortsättning!

Publicerat

DRAKTRÄNAREN

Julen för mig är skinkmacka med stark senap, julmust och tecknad film. Får jag bara litegrann av dessa tre är jag så jäkla nöjd, jag kräver inte så mycket. Men så ibland råkar jag köpa helt rätt vörtbröd, griljera skinkan alldeles perfekt, kyla julmusten sådär så det blir imma på glaset när jag häller upp den och som grädde på moset välja en film som visar sig vara nånting mycket mer än jag på förhand trott.

Kvällen tillsammans med den unge Hicke (Hiccup), den svarta draken Tandlös som inte alls är tandlös och alla dom andra drakarna (varav dom flesta med charmiga underbett) blev nära på magisk. En sån perfekt liten film som bjussade på en perfekt julig stund.

Det här är animerad action som kittlar i magen, jag är med på drakens rygg, jag kan flyga jag är inte rädd. Filmen är fin, den är finurlig, den är festlig och jag känner ett sting av lycka i magen eftersom jag vet att det finns en uppföljare, en Draktränaren 2. Den ska jag se typ NU. Jag ska bara göra mig en macka till först.

Publicerat

JAG ÖNSKAR DIG EN GOD JUL!

Idag är det Julafton. Idag är den den dagen på året då jag har som allra svårast att känna mig verkligt glad. Jag tänker på alla som inte har det så bra, som inte mår så bra, som är ofrivilligt ensamma. Jag tänker på alla som inte har pengar att köpa julklappar för och på alla som köpt julklappar ändå och får betala för det resten av året. Jag tänker på alla som längtar efter någon, som saknar någon, som sörjer, som har ont, som bara vill gå i idé och vakna upp i början på nästa år.

Jag tänker på alla barn som far illa denna helg, på alla barn och vuxna som låtsas le och på alla vuxna som beter sig som svin med för mycket alkohol under västen. Jag tänker på att ingen annan dag på året är lika illa förklädd som julafton.

Jag är tacksam för allt jag har, för allt som gör att jag känner mig trygg, glad och tillfreds med livet men jag kan inte bara tänka på mig själv. Det kan blinka och tindra och skrockas och skålas, det kan vara hur mysigt och gott och varmt som helst, för mig kommer julafton alltid att vara en känslomässigt komplex dag.

Jag önskar dig en fin julafton och hoppas du firar den på bästa möjliga vis just för dig! God Jul!

Publicerat

ANOTHER HAPPY DAY

För alla som minns We need to talk about Kevin kommer här en film som heter Another Happy Day, en filmtitel som bör uttalas sådär genomsyrligt bittert alternativt med Henrik Schyffert-ironisk touch för inte fan är den happy.

Dessa två filmer har ingenting superuppenbart gemensamt det är snarare mer en känsla hos mig och en vilja att byta titel på dagens film till We need to talk about everybody. Eller jo för tusan, Kevin själv – Ezra Miller – är med i båda filmerna och han mår ungefär lika bra i båda.

Lynn (Ellen Barkin) har det inte lätt. Hon är mamma till fyra barn, Ben (Daniel Yelsky), Elliot (Ezra Miller), Dylan (Michael Nardelli) och Alice (Kate Bosworth) varav Dylan under hela sin uppväxt bott hon sin pappa och hans nya fru (Thomas Hayden Church och Demi Moore). Alice mår inte bra, hon har fått hjälp för sina psykiska problem och bor inte hemma men när Dylan ska gifta sig faller det sig naturligt att hela familjen strålar samman för första gången på mycket länge. Lynn packar in dom yngsta sönerna i bilen och beger sig mot sitt föräldrahem och den mycket – mycket! – speciella mamman Doris (Ellen Burstyn).

Det ligger som en krypande ångestfilt över hela filmen, fan det kryper i mig, det är obehagligt som satan. En viss igenkänningsfaktor finns säkert vad gäller olika former av dysfunktionella familjer och så även hos mig.  Jag kan inte låta bli att undra om historien är självupplevd men det är nog bara manusförfattaren och regissören Sam Levinson som vet (ja det är Barrys son. Nej inte Barry White, Barry Levinson).

En sevärd film är det hur som helst, bra skådisar och en handling som håller ända in i mål.

Publicerat

HOOP DREAMS

Filmspanar-Joel har börjat med en tacksam vana på Facebook, han tipsar om filmpärlor som går att hitta på Netflix. Det var så jag fick upp ögonen för Hoop Dreams, en dokumentär om William Gates och Arthur Agee, två unga killar från Chicago som spelar basket och drömmer om proffskarriärer.

När jag ser dokumentärer kan jag ofta fastna i är-det-här-verkligen-på-riktigt-tankar. Ibland känns det helt enkelt som för o-troliga historier som tas upp. När det gäller just denna film fastnade jag även i hur-kunde-filmarna-veta-sådär-tidigt-att-just-dessa-småkillar-var-några-speciella-att-följa-under-en-massa-år-funderingar. Sen kan jag liksom välja, släppa taget och titta eller fortsätta grubbla. Jag valde att helt enkelt bara titta.

Hoop Dreams är en film som förtjänar att ses, den är värd att lägga 170 minuter fritid på och även om den inte nådde fram till just mina allra heligaste känslospröt så är det en otroligt välgjord film och för rätt person vid rätt tillfälle kan det absolut vara en fullpoängare.

Tack för tipset Joel! Mer sånt tack!

 

Publicerat

Svensk söndag: GULA DIVISIONEN

.

.

.

En svensk Top Gun? Så kändes det när jag sprang på den här filmen. Jag blev nästan lite upprymd, det här kunde bli riktigt fränt.

Det blev det inte.

När Hasse Ekman är i bild vaknar jag till. När Sven Lindberg är i bild vaknar jag till igen. Resten av filmen är som en reklamfilm för flygvapnet och det är faktiskt riktigt riktigt trist. Filmen är så pass tråkigt att jag somnar ifrån den fyra gånger innan jag lyckas se hela i ett svep.

Bortkastad tid skulle kanske många säga. Själv tänker jag inte så och det är nog tur det. Jag tycker inte ens det är bortkastat att jag KÖPTE filmen enkom för detta tema men är det mot förmodan någon som är sugen på att se filmen så skickar jag gärna den vidare. Mejla mig så löser vi det.

Publicerat

INTO THE STORM

I perioder växer det katastroffilmer som på träd. I perioder gör det det inte. Nu har det varit halvsegt på katastroffilmsfronten ett bra tag och då det är en genre jag verkligen uppskattar blir jag glad åt vilka katastrofsmulor som än kastas till mig.

Into the storm kan ses som just en smula, en smula av något bröd som antagligen var perfekt jäst och härligt hårdgräddat om man fått sätta tänderna i hela limpan men en smula är en smula och en smula gör ingen människa mätt. Snarare mest sugen på mer.

Into the storm lider av en konstig tvärtomsjuka när det kommer till katastroffilmer, i alla fall filmer som inte klassas som enormt påkostade blockbusters. I den här genren, precis som i alla andra, finns det filmer med prefixen B, C, D och hela vägen ner till typ…Q. Dom flesta filmer som inte är i A-klassen lider av att budgeten är begränsad när det kommer till effekter. CGI:n är hellre än bra och det är liksom nåt man vant sig vid men här är det konstigt nog precis tvärtom!

Grundstoryn är enkel, karaktärerna lider brist på personlighet så dom blir i det närmaste genomskinliga, jag bryr mig inte ett dugg om dom lever eller blåser bort. Filmen är så menlös underlig i dom vanliga mellanscenerna, scenerna som inte innefattar blåst och tornados, att det knappt är sevärt. En mindre anal person än jag hade säkerligen inte bara fingrat på spolknappen utan faktiskt tryckt både en, två och tre gånger.

Det är dock dom katastrofala effekterna som räddar filmen för dom är allt annat än katastrofala i negativ mening, dom är grymma! Det blåser så håret står bakåt i soffan, det är läbbigt, det känns som att jag är där. Så gillar man denna genre är Into the storm definitivt en film att lägga ögonen på men den kommer inte blåsa bort någon vad gäller betyg, tror jag.

Publicerat

FITZCARRALDO

.

.

Efter två decemberfredagar med riktigt risiga 80-talsfilmer, Where the buffalo roam och My dinner with André, lägger Decennierprojektets grundare Fripps filmrevyer och Movies-Noir in en kanske inte högre men väl annan växel. Nu ska vi nämligen ut och resa.

Vi ska till Peru, vi ska mitt in i den peruanska djungeln där en excentrisk man vid namn Brian Sweeney Fitzgerald ”Fitzcarraldo” (Klaus Kinski) fått för sig att han ska bygga en opera – och hela gottepåsen regisseras av Werner Herzog.

Fitzcarraldo ser läskig ut. Han ser ut som en morf mellan Frankenstein och Willem Dafoe, en morf som begåvats med egenskaperna dålig smak samt snålhet vilket resulterar i en hemmablondering som gick fullständigt åt fanders. Det från början mörka håret blev givetvis kycklinggult, alla vet att det blir så, ALLA. Men detta tycks inte störa Fitz, ja, jag kallar honom Fitz för det känns som att jag känner honom nu efter att ha sett den här trettontimmarsfilmen som lika gärna hade kunnat heta Den oändliga historien i Peru.

TRETTON TIMMAR?

En fullt förståelig fråga. Nej filmen är inte tretton timmar men den känns som tretton timmar. Å andra sidan är den 158 minuter och det är inte kattskit det heller, speciellt när filmen inte riktigt handlar om nämnda opera. Filmen handlar nämligen inte om en halvgalen entreprenörs drömmar om en opera, om att bygga något stort och maffigt i en natur som är gjord för kokosnötter och bambumadrasser, nej, tänk om det hade det varit så väl. Filmen handlar om att Fitz köper en båt, en stor jävla ångbåt som han ska köra via en flod till en annan. Kruxet är att floderna inte sitter ihop utan skiljs åt av ett STORT BERG och hans braiga idé är att transportera – dra – båten ÖVER berget, ner på andra sidan och plask ner i rätt flod.

Fitzcarraldo är det vattentäta beviset för att man inte kan lita på IMDb´s betygssystem. Filmen har 8,1. 8,1! Fatta hur högt det är! Nightcrawler har 8,1, Mandomsprovet har 8,1, Exorcisten har 8,0. Fitzcarraldo har liksom ingenting i den där 8-sfären att göra, inte alls, det måste vara nån fascistoid grupp av Kinski-hags eller nåt Herzog Fan Gang som gett sig fan på att gemensamt logga in på IMDb och visa världen hur extraordinär denna film är. Sorry to say, dom har fel.

Fitzcarraldo är verkligen inte en bra film. Jag struntar i om den skulle ha varit baserad på en verklig händelse (vilket den inte verkar vara, det enda som är sant är att båtfan drogs över berget på riktigt), jag tycker den är rätt igenom ointressant. Men, det finns ett MEN, det finns en guldstjärna som jag ska sätta på fodralet. Jag ska ge filmen en stor eloge för ljuden som båten gör ifrån sig när den dras över berget. Knarren, ljudet av träfibrer som dras isär, det är väldigt mysigt att lyssna på (påminner om efterljuden i en gammal berg-och-dalbana när vagnen passerat och hela bygget står och vajar av trycket) och jag skulle gärna ha ett insomningsband med enbart dra-en-ångbåt-över-berget-ljud. Skulle kunna bli en storsäljare. Kanske en app?

Nu är det alltså tre ettor av tre, ett osannolikt lågt medelbetyg på dessa noga utvalda 80-tals-praliner (sa hon med ett stänk av saltsyra). Men kanske, kanske, kanske gick filmen hem bättre, mer, djupare, finare hos mina bloggkollegor än hos mig? Vem vet? Klicka vidare vettja.

Fripps filmrevyer

Movies-Noir

Rörliga bilder och tryckta ord

Jojjenito