Månad: december 2014

Publicerat

WHERE THE BUFFALO ROAM

Fredagsfilmen här på bloggen kommer under hela december vara någon från 80-talet, filmer noga utvalda av filmbloggarna Fripps filmrevyer och Movies-Noir. Dom har ett projekt som heter Decennier och nu är dom framme vid 80-talet och då vill jag givetvis vara med på ett hörn.

80-talsfilmer ligger mig varmt om hjärtat, eller låg, efter att ha sett dessa fyra filmer är jag inte lika säker längre. Haha. Måste skratta lite nu för det är faktiskt ganska roligt. Vilka filmer! Voj voj! He he. Det ska bli VÄLDIGT intressant att läsa mina kamraters recensioner idag.

Where the buffalo roam. Kanske inte en av dom mest kända filmerna från 80-talet. Nej. Precis. Och man behöver inte vara Einstein för att förstå att det finns en anledning till det.

Författaren Hunter S Thompson har skrivit historien och Bill Murray spelar honom i filmen. Det är alltså samma Hunter S Thompson som skrivit Fear and loathing in Las Vegas och The Rum Diary, en författare som är toppen för alla som tycker det är jättespännande att följa en packad mans förehavanden. Personligen tycker jag inte det är speciellt spännande eller ens givande, det är rätt enahanda och tröttsamt.

Den här filmen ska dock vara nån form av biografi där bara vissa namn och detaljer är ändrade men den handlar om Thompsons (Bill Murray)  förhållande med juristen och aktivisten Oscar Zeta Acosta men som i filmen heter Carl Lazlo (Peter Boyle). Men biografi eller inte, det här är tråkigt bortom mitt förstånd. 96 minuter känns banne mig som 96 dagar. Jag är ledsen, min text blir inte mer informativ än sådär. Bortglömda filmer ÄR oftast bortglömda av en anledning.

Blir du sugen på att läsa mer om denna rackarfilm, klicka på länkarna här nedanför.

Fripps filmrevyer

Movies-Noir

Rörliga bilder och tryckta ord

Jojjenito

Publicerat

Fredagsfemman #148

5. Jurassic World-trailern

Jag vet, jag borde låta bli. Jag vet, trailers kan förstöra så mycket. Jag vet precis allt det där men jag kunde ändå inte hålla mig från trailern till Jurassic World. Med hippetihopphoppande hjärta tryckte jag på play och BANNE MIG om jag inte färdades tillbaka till 1993 och den första Jurassic Park-ståpälsen! Med tårar i ögonen ser jag fram emot 12 juni 2015 på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Om du vågar kan du titta på trailern genom att klicka här.

.

.

.

4. Turkisk filmfestival

Hela helgen anordnar SF Bio i samarbete med Turkiska ambassaden en turkisk filmfestival på Skandiabiografen. Det kostar bara 60 kronor per biljett! Klicka här om du vill läsa mer.

.

.

.

.

3. Decennierfredagar

Fripps filmrevyer-Henke och Movies-Noir-Christian har ett mycket ambitiöst projekt tillsammans som heter Decennier. Dom har tagit sig igenom filmhistorien med början i 20-talet och nu är dom framme vid det goa och glada 80-talet. Vad händer då? Jo, jag hoppar med på tåget! Såklart! Hur skulle jag inte kunna göra det? Killarna har valt ut fyra 80-talsfilmer som gemensamt recenseras i december, en varje fredag, och jag passar på att se filmerna jag med. Mina recensioner kommer dock upp aningens senare än resten av gänget, jag har ju en fredagsfemma att tjonga upp på bloggen först. Kl 16 kommer mina decenniertexter, en varje fredag resten av månaden.

.

.

.

2. Så mycket bättre blir inte bättre än såhär

Alltså shiiiit vad bra Så mycket bättre 2014 har varit – och är. Imorgon är det sista programmet och jag kommer sakna det som tusan, det här gänget har varit helt otroligt bra. Det finns en sån värme mellan dessa sju artister, det känns som jag hänger med mina kompisar när jag ser dom på TV. Och just den där känslan fick jag så himla starkt när jag såg Carolas dag. Det kändes som om hon för första gången i sitt liv hittat ett sammanhang där allt var okej, där hon var okej och alla sju är så störtsköna och bara visar kärlek och respekt mot varandra. Det känns som att dessa sju artister har fått ett filmspanargäng och det är nåt som jag verkligen unnar alla här i världen.

.

.

.

1. Årets sista flmspanarträff

Imorgon. Årets sista filmspanarträff. Det elfte gemensamma filmspanarbiobesöket för i år. Det 32:a någonsin. Filmspanarna växer, det är coolt, vi blir fler och fler. Det är härligt att vara en del av någonting när man har världens ensammaste hobby. Jag vet inte vad som skulle kunna vara mer ensamt än att titta på film egentligen, samla på frimärken? Föda upp vandrande pinnar? Filmspanarna är dessutom en klubb där man kan vara precis som man är, hur nördig som helst och ändå passa in. Hur ofta händer det, ärligt nu?

.

.

Publicerat

THE HUNGER GAMES: CATCHING FIRE

Filmen börjar som en reklamfilm för Jokk bärdryck.

Jag suckar. Jag vill egentligen inte alls se den här filmen men vad gör man inte för Filmspanarna. På lördag är det filmspanarträff och den utvalda gemensamma filmen är tredje filmen i Hunger Games-serien, det känns rätt knasigt att gå och se den utan att ha sett del två så det är bara att lösa problemet.

I april 2012 var Hunger Games filmspanarfilm och jag kände starkt för Jennifer Lawrence som den handlingskraftiga Katniss Evergreen men desto svalare för filmen som helhet. När uppföljaren kom kunde jag med gott samvete avstå ett biobesök och jag hade troligtvis aldrig sett varken denna eller den tredje (eller fjärde) filmen om inte Filmspanarna kommit i vägen/till undsättning. Att utmana ens filmtittande is what filmbloggarvänner are for och det skulle aldrig falla mig in att avstå en filmspanarfilm för att jag tänker på den som ”tråkig”. Så hur tråkig jag än tycker att Jokk bärdrycks-scenerna är så har jag två timmar och tjugo minuter hungerspelsäventyr  framför mig, det är bara att hacka i sig.

Och jag hackar och jag hackar och jag försöker tänka positivt och Jennifer Lawrence ÄR jättebra men Josh Hutcherson (som Peeta) är det inte och andemeningen med filmen ÄR spännande, intressant och vettig men effekterna är tok-lökiga och många skådespelare spelar över så jag börjar fnissa (Stanley Tucci och Elizabeth Banks, jag älskar er, men era karaktärer är bara för mycket) och musiken ÄR fin men jag kan inte för mitt liv engagera mig i historien.

Jag njuter av scenerna med Philip Seymour Hoffman som Plutarch Heavensbee men jag vet ju varför. Jag saknar honom så himla mycket. Det är som att titta på videofilmer med en god vän som gått bort, det gör ont men samtidigt blir man lite glad och minns allt det fina.

The Hunger Games: Cathing Fire lider av alla sjukdomar som mittemellanfilmer oftast lider av. Den är en luddig fortsättning på en tydlig början och den saknar ett riktigt slut. Den liksom bara fejdar ut, försvinner, glider in i eftertexterna. Svinirriterande tycker jag. Nu är det bara några dagar kvar tills jag kommer se fortsättningen men om jag sett filmen när den kom hade det varit ett helt ÅR kvar och då hade jag varit grumsen på riktigt.

På onsdag kommer recensionen av Mockingjay part 1.

Publicerat

THEY CAME TOGETHER

För att romantiska komedier ska bli riktigt bra ska dom spelas in i New York, så är det. London kan också funka men New York är sannerligen en speciell stad när det vankas romcoms. Vyerna, gatorna, pulsen, känslan, det är som att staden blir en egen karaktär i filmen. En karaktär som omsluter, förklarar, försvarar och förstår.

Gänget bakom They came togehter är snuskigt medvetna om det jag nyss skrev, så pass medvetna att detta blivit en scen i filmen. Förklaringen till hur Joel (Paul Rudd) och Molly (Amy Poehler) träffades är ett samtal mellan fyra vänner, två par, på en restaurang och mötet beskrivs i filmen ”som en såndär romantisk film som utspelar sig i New York”. Precis som den här filmen alltså. Meta så det förslår.

Det här är urtypen av en mysig höst-och-vinter-film. Soffa, filt, kaffe, tända ljus, hela tjofaderittan och sen sällskap av en skönt underhållande superytlig film som inte kan reta någon. Jag skrattade gott och högt flera gånger, filmen är riktigt rolig ibland, men sen satt jag ganska långa stunder och petade naglarna, funderade på annat, tyckte egentligen ingenting. Så kommer det nåt hysteriskt och bryter hypnosen, typ namnet Eggbert som i farten uttalas som Eggfart och då skrattar jag så jag dör en liten stund, eller en chef som behöver gå på toa i maskeradkostym. Att det ÄR så rolig med bajsskämt, jag tröttnar a l d r i g.

Jag tycker om den här filmen, det går inte att göra annat. Betygsmässigt pendlar den mellan en stark fyra och en svag tvåa så att kalla filmen ojämn är ingen överdrift. Det var länge sedan jag såg Paul Rudd i sitt esse men här får han visa precis allt han är bra på, utom att spela bas. Amy Poehler är riktigt bra hon med, dom två känns som ett par jag tror på.

Eggfart?! Hahahaha.

Publicerat

BORGMAN

Camiel Borgman (Jan Bijvoet) bor i en underjordisk grotta av något slag. Filmen börjar med att två män tillsammans med samhällets präst ger sig ut i skogen för att slå sönder Borgmans boende och kanske även honom själv. Jag skriver kanske för jag vet inte, jag vet inte vad männens agenda är, jag vet inte varför och jag vet inte vad Borgman gjort. Allt är tämligen oklart.

Borgman tvingas i vilket fall fly och beger sig in i ett välbärgat villaområde. Han ringer på hemma hos Richard och Marina, ett par som inte behöver vända på kronorna. Han ber om att få ta en dusch men blir inte insläppt, inte till en början i alla fall.

Borgman är en film som skulle kunna vara släkting till Michael Hanekes vidriga men fantastiska Funny games. Dessa båda filmer rör sig i samma känslosfär och ger mig samma molande magvärk när jag tittar. Att människor kan vara så beräknande, så råa, så falska, alltså jag vänjer mig aldrig. En annan jämförelse handlar såklart om att jag aldrig riktigt vet vad jag kommer att få se, jag kan inte kan läsa av historien. Det är en scen i den här filmen som är så speciell att jag sätter mig upp alldeles rakryggad i soffan, lägger huvudet lite på sned, rynkar näsan och tänker ”måtte ingen dåre få idéer nu”. Det bjuds på en lite kreativare synvinkel på ”ståplats i Nybroviken” om jag uttrycker mig milt.

Jag tycker Borgman är en mycket sevärd film, inte enkel men heller inte svår, inte otäck på skräck-vis men obehaglig som satan. Det var även Hollands Oscarsbidrag 2014 vilket kan vara bra veta om man gillar att suga i sig den typen av information – vilket jag gör.

Borgman kan hyras på Triarts hemsida.

Publicerat

NÄR LAMMEN TYSTNAR

Det börjar redan vid joggingturen. Agent Clarice Starling (Jodie Foster) springer genom skog och mark med avundsvärt lätta steg och trots att tröjan vittnar om grav transpiration är hon knappt andfådd när hon mitt i löparrundan blir inkallad till möte med FBI-chefen Jack Crawford (Scott Glenn).

Seriemördaren ”Buffalo Bill” är på fri fot och FBI misstänker att den inspärrade ökända psykiatern och tillika mördarkannibalen Hannibal Lecter (Anthony Hopkins) skulle kunna ge en korrekt gärningsmannaprofil och Crawford vill skicka FBI-eleven Starling på sitt livs första, största och otäckaste uppdrag i karriären – en tripp till fängelse och ett möte med Dr Lecter.

Det är tjugotre år sedan jag såg När lammen tystnar första gången. Det var en stämning i salongen som jag inte känt av sen dess, en tung tystnad, en spänning som nästan gick att ta på. Jag har varken förr eller senare hört en skock människor andas i takt på samma sätt, det gick att skära i luften med smörkniv. Att se filmen hemma blir naturligtvis inte samma sak, dels för att jag redan sett den, dels för att det inte går att jämföra ett vardagsrum med en fullsatt biosalong hur gärna många än försöker.

När lammen tystnar är en film som spelar i samma liga som Seven tycker jag, båda är liksom larger-than-life-thrillers. Första gången man ser dessa filmer tappar man hakan och ingenting blir sig likt igen och alla tittningar efter det får en att älska film som historieberättarmedium än mer än man gjorde innan.

Jag lägger mig platt, jag gör det. Vad jag än tycker om Anthony Hopkins överspelarfasoner nuförtiden, Hannibal Lecter är hans paradroll och många generationer framöver kommer minnas honom såhär. Jodie Foster är också helt lysande som unga Clarice, hon känns så himla självklar. Hade filmen kommit nu hade hon varit en feministikon med sin stil, sitt sätt och yrkesval, i början på nittiotalet var det inte alls samma diskussioner. Kanske är det därför filmen fortfarande håller så bra, att den känns lika stark nu som då.

Det är en komplex liten film, det finns mer att fundera över än vad ögonen först ser. Eller så är det världens mest tok-strejta thriller och jag vill göra den större än den är. Skitisamma. Det är en kanonfilm!

När jag såg filmen 1991:

När jag såg filmen 2014: