Månad: januari 2015

Publicerat

FILMÅRET 2005

Såhär lite lagom ett par veckor in i det nya året är det dags för ännu en årsbästalista. Denna gång är det filmåret 2005 som ska stötas, blötas, minnas och bedömas.

10. THANK YOU FOR SMOKING
(Regi: Jason Reitman)

Jag fick tipset att se Jason Reitmans satir över tobaksindustrin från Fripps filmrevyer-Henke och jag tror att det dels berodde på att han tycker det är en bra film och att han ville överbevisa mig om att Aaron Eckhart är en bra skådespelare (vilket jag inte tyckte – då). Tipset föll väl ut kan man säga. Jag tycker filmen är jättebra och Aaron Eckhart fick ett alldeles eget veckotema på bloggen så vad jag tycker om honom som skådis säger sig självt.

.

.

.

9.  KING KONG
(Regi: Peter Jackson)

Peter Jacksons version av King Kong är en väldigt lång film, alltså den är VÄLDIGT lång. Första tredjedelen är jätteseg, andra tredjedelen är det full-spätta-action-wow-wow-stora-djur-och-små-kladdiga-diton och tredje tredjedelen utspelar sig i New York och då blir det känslosamt så jag får svindel. Men även om filmen är toklång så behövs alla delarna för att filmen ska bli så bra som den är.

.

.

.8. DEN BÄSTA AV MÖDRAR
(Äideistä parhain, Regi: Klaus Härö)

Alla som någongång velat bli förälder, alla som är förälder, alla som kan sätta sig in i hur det är att vara en längtande människa, alla ni kommer tycka om den här filmen. Den gör ont, den gör ont så det onda stannar kvar men ibland är det precis det man behöver.

.

.

.

7.   VÄRLDARNAS KRIG
(War of the Worlds, Regi: Steven Spielberg)

Utan att skämmas säger jag detta: Världarnas krig är en av Steven Spielbergs bästa filmer. Och nu springer jag som en getingstucken bäver på hoppstyltor och gömmer mig under en sten.

.

.

.

6. INSTÄNGD
(The Descent, Regi: Neil Marshall)

Under tittningen av Instängd satt jag i min brors knä. Det har inte hänt varken förr eller senare.

.

.

.

5.  A HISTORY OF VIOLENCE
(Regi: David Cronenberg)

David Cronenberg är en filmskapare som är Woody Allens totala motsats. Där man med en Allen-film alltid vet vad man får där har man med Cronenberg ingen jävla aning alls. Det kan bli både bra och anus och allt däremellan. A history of violence är tillsammans med Eastern promises Cronenbergs mest ”normala” film, berättad från A till B utan övernaturligheter, dissekerade skalbaggar eller Robert Pattinson. Viggo Mortensen strålar.

.

.

.

4.BROKEN FLOWERS
(Regi:  Jim Jarmusch)

Ett av världens bästa soundtracks, en Bill Murray som är på vippen lika bra som i Lost in tramslation, ett knippe kvinnliga skådespelare som förgyller historien och Jim Jarmusch bakom regiklappan. En film som växer vid varje tittning.

.

.

.

3. HOSTEL
(Regi: Eli Roth)

En årsbästalista som denna är kanske det bästa exempel som finns på att betygen inte betyder allt när det häller hur väl man minns en film. Hostel fick en trea av mig första gången jag såg den och det var nästan fem år sedan. Skulle jag betygsätta den nu skulle den få betydligt högre men framförallt, Hostel är en film jag ofta refererar till, en film som gjort att min världsbild förändrats och fått mig rädd för att semestra i östeuropa.

.

.

.

2. WALK THE LINE
(Regi: James Mangold)

En rätt igenom superlyckad biopic om Johnny Cash och hans liv. Joaquin Phoenix och Reese Witherspoon blev nominerade till varsin Oscar och Reese vann välförtjänt sin.

.

.

.

1. BROKEBACK MOUNTAIN
(Regi: Ang Lee)

En given etta för mig detta år. Supergiven. Ang Lees cowboykärleksepos om Ennis Del Mar och Jack Twist är ett av filmhistoriens finaste och hur många gånger jag än ser filmen berör den mig på samma sätt, lika starkt, ja kanske till och med starkare nu eftersom Heath Ledger inte längre finns.

Bubblare: A bittersweet life,  Tolken, Komplett galen, Nio liv, Capote och Tjenare Kungen.

Det är fler filmbloggare som skriver om 2005 idag. Vad tycker dom, vilka är deras favoritfilmer? Klicka på länkarna och se efter.

Jojjenito

Rörliga bilder och tryckta ord

Filmitch

Fripps filmrevyer

Movies-Noir

Spel och film

Flmr

The Nerd Bird

We could watch movies

Publicerat

PREMIÄR FÖR BLOGGPANELEN

Ta-daaaaah! Idag är det premiär för en alldeles ny grej på filmsajten MovieZine. Bloggpanelen!

Tre filmbloggare – och tillika Filmspanare – samtalar om tre frågor varje fredag, filmrelaterade sådana givetvis.

Här hittar du den allra första panelen bestående av Jojjenito-Johan, Fripps filmrevyer-Henke och mig. Vi tycker och tänker om en hel del, oscarsnomineringarna, Turist såklart och så lite Tom Hardy. Det är ändå hans år i år.

Publicerat

Fredagsfemman #154

5. Benny Brun och hans överläppsfjun

Alltså är det inte vääärldens coolaste filmtitel? Det är Magnus Carlsson (som gjorde den lysande serien De tre vännerna och Jerry) som gjort filmen och Magnus Uggla är berättarröst. Känns som väl investerade 35 minuter i biomörkret med premiär imorgon.

.

.

.

4. Bloggpanelen på MovieZine

Idag har en ny spännande programpunkt premiär på filmsajten MovieZine. På fredagarna framöver kommer tre eminenta filmbloggare (och tillika Filmspanare) diskutera tre aktuella, intressanta, åsiktsbefrämjande och – såklart – filmrelaterade samtalsämnen. Det kommer bli både flams, trams och viktigheter (och kanske lite spydigheter ibland) och framförallt ska det bli väldans K U L att vara inblandad i detta varje vecka! Direktlänk till Bloggpanelen—–> här.

.

.

.

3. Benedict ska bli pappa!

Och idag har The Imitaion Game premiär. Min recension finns att läsa här.

.

.

.

.

2. Jobbet VS Charles-Ingvar, Vanheden, Dynamit-Harry och Rocky

Idag har Jönssonligan – Den perfekta stöten premiär. Det var ett tag sedan jag såg den men snart är det äntligen dags igen. På onsdag ska nämligen hela färgbutikspersonalen gemensamt se filmen, ska bli mycket intressant att höra och se deras reaktioner efteråt, om jag är betrodd att välja film även i framtiden eller om dom sågar både filmen och mig. Hör jag ljudet av bandvagnar (med dubbdäck) eller kommer dom strö rosenblad på skrivbordet? Eller blir det nåt…mittemellan?

.

.

.

1. P3 Guld-galan

Hallå Götebååååårj – hur har ni det? Mår ni bra? Snöar det? Har ni laddat upp med räkor? Är det varmt och gosigt i Scandinavium? Får man slå nån hårt i ansiktet när man sjunger Thomas Stenströms dunderhit? Kommer Linda Pira? Får man höra Seinabo Sey sjunga live? Det är alltid mysigt med minisemestrar men den här helgen känns extra lyxig så HEJ GÖTEBORG och HEJ hela klanen med samma efternamn, snart ses vi.

.

.

 

Publicerat

JOE

En liten film om kärlek. En liten film om konsten att döda. Det är titlar på två filmer som kom 1988, båda skrivna och regisserade av Krysztof Kieslowski. Att minnen från dessa filmer poppar upp i mitt huvud just nu kanske verkar konstigt men jag ska försöka förklara varför.

Jag har precis sett klart Joe och i halsen känns det som om jag vore nötallergiker och svalt en mandel. Det är tjockt, liksom svullet och jag har svårt att andas. Ögonen är alldeles blanka och stora och jag vill både stanna i den här känslan och rymma från den långt långt in i skogen. Jag är sorgsen, glad, nedstämd och upprymd samtidigt, kanske är det jag känner ett uns av….lycka? Att hitta såna här filmer när filmtittande är ens stora hobby är i alla fall det närmaste fritidssysselsättningseufori jag kan komma.

Joe spelas av Nicolas Cage, en skäggig, nedtonad, ordinär, empatisk och sympatisk Nicolas Cage, långt ifrån dom senaste årens överspelande Kick-ass-och-undermåliga-thrillers-rollerna vi är vana att se honom i. Gary spelas av Tye Sheridan, den unge pojken från Mud som var precis lika fantastisk där som han är här. Föga överraskande i mina ögon då rollerna är väldigt lika varandra.

Joe som film är överlag lik Mud. Båda utspelar sig i amerikanska södern, handlingen kretsar i viss mån kring en dysfunktionell familj (med en pappa som i detta fall är alkoholist) och det dyker upp en utomstående vuxen man som blir en slags fadersfigur för den vilsna ensamma tonåringen. Det finns fler beröringspunkter, en ormscen till exempel, samt en scen där Joe och Gary befinner sig i en vit båt men det är nog bara (vi) filmnördar som lägger märke till sånt.

Det är väldigt lätt att tycka om den här filmen, mandeln i halsen är ett bevis på det. Jag betvivlar inte ett dugg att alla känslor Tye Sheridan visar är sanna, jag tror inte hans pappa är ”riktig” skådis, jag tror regissören David Gordon Green hittade honom på en parkbänk nånstans med en flaska starksprit i pappåse och Nicolas Cage prestation berör mig ända in i hjärtat, ända in till att bli en ny bakgrundsbild på datorn faktiskt.

Jag har precis sett en liten film om kärlek, en liten film om konsten att döda och en liten film om styrkan i något så basalt som en….kram. And I love it!

[Joe har en given plats på min topplista med filmer från 2013 så här är den uppdaterade listan.]

 

Publicerat

TAKEN 3

Är det inte finemangs egentligen att gå och se en film på bio som jag tror är bajs? Jo, det är faktiskt inte dumt alls.

När Jojjenito skulle välja lördagens filmspanarfilm och det blev Taken 3 kunde jag välja mellan att: 1. Vägra gå (skulle i och för sig aldrig hända men det är ändå ett val) 2. Skölja skallen med lut och vägra minnas vad jag tyckte om Taken och Taken 2 (vars sammanlagda betyg är 1,5/5) och helt enkelt se fram emot en mysig biostund med gänget.

Jag valde tvåan. Såklart. Allt kändes bra. Rigoletto 1 är en schysst biograf, filmspanarvännerna exemplariska att se film tillsammans med, att vara bortkopplad från världen i 100 minuter är lyxigt meeeeeeeen det är fanimej inte lätt att tänka positivt när det som visas på vita duken är så rätt igenom heldumt. Jag ska ge några några exempel.

* Det finns ett lik. Liket är dött. Bryan Mills (Liam Neeson) är i chock, en såndär liten kontrollerad chock, en sån som liksom inte syns utanpå. Men liket är dött och Bryan är en handlingens man, han försöker givetvis få liv i hen men hur gör han? Hjärt-och-lung-räddning? Mun-mot-mun-metoden? Hahaha, neeeeeej. Han SLÅR HEN PÅ HANDLEDEN några gånger.

* Liket är fortfarande dött och finns nu på bårhuset. Bryan smyger omkring, han är sneaky deaky som en vandrande vålnad och verkar inte behöva bry sig om varken låsta dörrar, gravitation, sprängmedel eller logik men han tar sig in på bårhuset för att ta DNA från liket (ett DNA-prov som han mig veterligen inte använder till nåt). Hur gör han? Jo! Han drar ut båren från kylen, lyfter bort lakanet, tar upp ett litet glasprovrör ur fickan och drar det under håret på liket fram och tillbaka några gånger. När provröret zoomas in innehåller det lite vitt pulver på botten. Spännande, tänker jag. Och kaxigt att ha så mycket mjäll!

* Att återigen göra the bad guys till ryssar är inte bara dumt, det är rent tröttsamt. Den värsta apskallen heter Oleg (haha, really?) Malenkov och förutom dom klassiska svinfula och karakteristiska (såklart) handtatueringarna ser han ut som en mix mellan Jan Rippe, Boris Becker och nån av Ron Weasleys äldre kusiner från landet som kommit upp sig i smöret men ändå fortsätter gå i urtvättade landstingskalsonger. Behöver jag ens tillägga att vi får se Oleg i en jacuzzi med två brudar? Nej, jag tänkte väl det.

Ojojojojoj, det finns så mycket dumheter i den här filmen att jag skulle kunna skriva den längsta recensionen i bloggens historia men det tänker jag inte göra, det får räcka här. Det finns nämligen en grej som gör Taken 3 till en något bättre filmupplevelse än dess föregångare. Jag såg denna film på bio, jag såg dom andra två filmerna på TV, det är enda skillnaden men det är också anledningen till att Taken 3 får ett betyg den inte hade förtjänat vid en hemmatittning. Det här är beviset för att film ÄR bäst på bio.

 

.

.

Är mina filmspanarvänner lika snälla som jag, tycker dom rent av om filmen eller kan man känna lukten av motorsåg ända hit?

Jojjenito

Rörliga bilder och tryckta ord

Fripps filmrevyer

The Nerd Bird

Har du inte sett den (pod)

 

Publicerat

JÖNSSONLIGAN – DEN PERFEKTA STÖTEN

Jag är den första att erkänna att det inte var någon intelligent formulering som lämnade mina läppar när jag för första gången läste om den uppdaterade versionen av Jönssonligan. Först blev jag häpen, sen förbannad, sen trött, sen bara…förvånad. Okej att återvinning är toppen men vad gäller underkläder och filmsuccéer är tanken oftast bättre än slutresultatet. Det blir liksom inte…fräscht.

Jag har aldrig varit något stort fan av Jönssonligan. Tveksamheterna jag kände berodde alltså inte på nån ikonisk kärlek till Gösta Ekman som Sickan, Björn Gustafsson som Dynamit-Harry eller Ulf Brunnberg som Vanheden och jag hade inte en tanke på att trycka upp Rör inte min Jönssonliga-T-shirts. Jag kände mest kom med nåt nytt för tusan, satsa på originalmanus, på spännande nya grejer inte gammal skåpmat.

Men mina initierade tankar och känslor kring Jönssonligan anno 2015 kom en smula på skam när jag såg trailern. Jag kände till min förvåning peppen växa. Kanske fanns det en liten möjlighet att det kunde bli en riktigt trevlig film av det här? Kanske var det just något nytt den kom med, fast i en inarbetad förpackning?

En av dom första dagarna i december såg jag den här filmen på en förhandsvisning via MovieZine. Vanheden – Alexander Karim – och filmens regissör Alain Darborg var på plats och pratade lite innan filmen. Alain berättade om sin förkärlek för heistfilmer och actionkomedier, Snuten i Hollywood och Dödligt vapen-filmerna och att han älskade att gå på bio av samma anledning som jag själv: för att drömma sig bort och slippa tänka på vardagsbestyr för en stund. I samma sekund klickade det för mig. Det kändes så tydligt att denne man inte skulle ha släppt ifrån sig en film som Jönssonligan – Den perfekta stöten om han inte kunnat göra den precis som han ville och varit stolt över slutresultatet. Så jag satt där i den hårda biofötöljen på Filmhuset och kände mig…lugn.

Efter alldeles exemplariska 94 minuter är filmen slut och det applåderas friskt i salongen, så även från mig. Jag är glad. Det var en härlig film. Hela upplevelsen kändes som en hemtrevlig men frisk fläkt. Tänk en stor standardsläktmiddag som piffas upp med någons nya flick/pojkvän som visar sig vara en glad skit med stort hjärta och skön humor, en sån som villigt bjussar på sig själv. Att filmen skulle kännas ofräsch var det sista jag borde ha oroat mig för, det här är mer som om gamla Jönssonligan gått på koffeintabletter, läsk och dubbla hastigheten samt utsöndrat med en pigg doft av WC-anka och bensin.

När filmen nu ska betygssättas finns det bara ett betyg att ge och jag hoppas att jag slipper gliringar för att jag därmed tycker att den är ”bättre” än till exempel The tree of life (som fick en etta), Gone girl (som fick en tvåa) och Guardians of the galaxy (som fick en trea). Jag jämför inte så. Jag jämför filmer med andra filmer i samma fack, samma genre, samma stil och jämför jag Jönssonligan – Den perfekta stöten med alla tidigare Jönssonliganfilmer (alla med vuxna skådisar och alla med barnditon) så tycker jag den här är bättre och jämför jag Jönssonligan – Den perfekta stöten med svenska familjefilmer över lag så tycker jag den är bättre än dom allra flesta.

Så både jag och min 15-årige son klämmer till med samma betyg. Det är en riktigt underhållande film det här!

Filmen har biopremiär på fredag över hela landet.

Publicerat

Dagens duo: BENNY & JOON

Jag minns det som sommar när jag såg Benny & Joon på bio. Varmt var det i alla fall. Jag minns det som vinter när jag såg om Benny & Joon. Kallt var det i alla fall. Det är konstigt det där att yttertemperaturen ibland känns så viktig när man ska sammanfatta en filmupplevelse, det har ju liksom ingen betydelse alls egentligen. Man lider sällan av stekande sol i en biograf och man sitter sällan i snödrivor hemma i soffan.

Jag tyckte om Mary Stuart Masterson jättemycket på 80- och början av 90-talet. Hon var så himla bra både i Some kind of wonderful, En bädd av rosor och Stekta gröna tomater. Jag skulle nog tycka om henne fortfarande om hon bara fick några intressanta roller.

I Benny & Joon spelar Mary Stuart Masterson Juniper ’Joon’ Pearl, en ung tjej vars personlighet karakteriseras av hennes psykiska ohälsa. När hon träffar Benny (Johnny Depp) är det som att hon hittar hem. Den excentriske Benny vars stora idol är Buster Keaton blir hennes själsfrände.

Jag tycker det här är en fin liten film, färgstark, mysig och kanske till och med viktig. Viktig är det sämsta ord man kan använda i en recension, jag veeet, men det struntar jag i för filmen känns just det. Viktig.

Johnny Depps Benny och Mary Stuart Mastersons Joon är fina ihop, dom känns liksom…tecknade. Animerade. Dom är söta, gulliga och rara i alla sina konstigheter och jag tror på dom som ett par. Personkemin är helt enkelt jättebra.

 

.

Publicerat

THE TAKE

Det kinesiska året brukar alltid symboliseras av ett djur. Ibland är det apans år, ibland hundens, oxens, tuppens, grisens, tigerns eller drakens.

Såhär ser det kinesiska tecknet – symbolen – för 2015 ut.

Jag hade lite annat att göra på gymnasiet än att ha utökad studiekurs i kinesiska så jag erkänner, detta språk är inte något av mina starkare sidor men tittar jag noga på tecknet så tycker jag mig kunna klura ut ett och annat. Ja titta du med så ser du också vad det föreställer. * Två ben, rak rygg, ett karakteristiskt läte. Visst är det Tom Hardy? Ja visst är det det sörru, nu kan vi klubba igenom det, 2015 är Tom Hardys år!

Om det nu är Tom Hardys år, kan vi inte helt enkelt sluta mesa? Kan vi inte gemensamt ge Tom Hardy den respekt han förtjänar genom att uppmärksamma honom när chansen finns under året? JAAAA (jag svarar mig själv här, det är lika bra), det är vad jag kommer försöka göra i alla fall.

Tom Hardy är nämligen så mycket mer än Bane i The Dark Knight Rises (även om han gärna skulle få sitta i en fåtölj i mitt vardagsrum med motorcylindrar över hela ansiktet och bara praaaaata resten av livet – kolla bara liksom!!), Tom Hardy är en skådespelare som jag precis lika gärna skulle se på en teaterscen som i vilken filmgenre som helst.

Nu har jag sett honom fullständigt briljera som den före detta kåkfararen Freddie i miniserien The Take. En kolsvart historia från Londons undre värld där relationer är navet av historien, inte enbart tuffa machomän med vapen och dold agenda som det kan vara ibland i denna typ av film. Att det är en kvinna som skrivit romanen som serien är baserad på (Martina Cole heter hon) hjälper kanske till lite på traven.

Fyra avsnitt a 45 min svepte förbi lika snabbt som en ljummen bris en perfekt sommarkväll, alltså jävlar det gick undan! Får du möjlighet att se The Take, ta den. Jag kan nästan lova nolltolerans vad gäller besvikelse om inte annat gällande skådespelarprestationerna.

Tom Hardy visar hela skådispaletten från små små perfekta rörelser i ögonvrån till ren sorg, ilska, utåtagerande testosteronaggressioner, sekunder av ömhet, kärlek, you name it. Men det är i sanningens namn inte bara hans show det här. Dom två kvinnliga huvudrollsinnehavarna Kierston Wareing och Charlotte Riley är otroligt bra och dom ger serien den dokumentära känsla som gör den så bra. Jag tror på allt jag ser, rätt igenom, fullt ut. Det enda lilla jag retar mig på är att blodet ser ut som utspädd Fun Light men det är en mycket liten petitess i sammanhanget.

Filmitch har också sett The Take.

Serien:

Tom Hardy:

* 2015 är Getens år i den kinesiska djurkretsen men man får väl låtsas lite, allting blir så mycket roligare då.

Publicerat

DEN BÄSTA AV MÖDRAR

Det finns filmer som inte bör beskrivas i text för inga kombinationer av bokstäver kan göra filmen rättvisa. Den bästa av mödrar är en sån film.

Det finns skådespelarprestationer som är i det närmaste utomkroppsliga, som känns så bortom och över allt just denna skådespelare borde klara av. Maria Lundqvists porträtt av Signe är just det, en utomkroppslig uppvisning, ingenting mindre än så.

Det finns filmrecensenter som borde ha en näsduk instoppad i munnen när dom pratar om film för att inte förstöra, inte förminska eller förvanska filmupplevelsen för dom som inte sett filmen i fråga. Jag trycker in en i munnen nu.

*khhdllu scchcheekkeee kfllisseddeemmm*

Publicerat

THE TRIP TO ITALY

Stoppa pressarna, undrens tid är inte förbi!

Inte sedan Gudfadern 2 kom 1974 har en uppföljare varit bättre än originalfilmen men nu har det alltså hänt igen. Nu är inte The Trip to Italy uppe på Gudfadern-nivå och lirar men det är en sjuuukt mysig och harmlös liten film som lätt kan muntra upp den mörkaste av vinterkvällar.

När Steve Coogan och Rob Brydon imiterar Christian Bale, Michael Caine och Tom Hardy (som Bane) skrattar jag så tårarna rinner och jag känner ett litet sting av ”det är väl tyyyyypiskt” att jag inte såg filmen på bio tillsammans med fler glada fnissare. Jag tror det hade gjort filmen kanske – om möjligt – ännu bättre.

Publicerat

THE BABADOOK

När en film blir en snackis blir den oftast det av en anledning. Ännu oftare av en bra anledning.

The Babadook är en klassisk läskigt-monster-under-sängen-historia, en klassisk förälder-blir-hemsökt-av-nåt-demonaktigt-läbbigt-som-egentligen-inte-finns, en klassisk skräckis av den typen som fanns förr, innan det blev modernt med jump scares där det läskiga i nio fall av tio var en kattjävel som tittade fram bakom en gardin. Det sköna med den här filmen är att den trots allt det klassiska ändå känns helt ny.

Mamman Amelia (Essie Davis) lever ensam med sonen Samuel (Noah Wiseman) och om nån tycker pojken i Omen är creepy så är det ingenting mot Samuel.

Samuels pappa är död, han dog när dom var på väg till BB för att föda Samuel. Det känns som att Amelia fastnat i både sorg, förlossningsdepression, baby blues och vanlig hederlig ångest samtidigt som hon är på väg att brutalt gå in i väggen. Samuel är nämligen ett svinjobbigt barn och orsaken till hans beteende kan mycket väl vara en produkt av mammans dito. Det är nånting väldigt trasigt här.

När Samuel hittar barnboken The Babadook och ber mamman läsa den för honom, ja det är då saker och ting börjar gnissla loss ordentligt i den lilla australiensiska familjen.

Utan att spoila någonting alls så måste jag säga att dom dramatiska icke-skräckiga scenerna i filmen är sjukt bra. Fan det kryper i kroppen på mig, vilken negativ och mentalt förgörande spiral dom fastnat i. Relationsdramatiken i filmen känns så äkta och jag hade faktiskt gärna sett denna film även som ett ”rent” drama helt utan skräckelement. Men visst, dom läskiga/spännande scenerna lägger till ännu en dimension till filmen och dom funkar dom med men som sagt, det hade varit en bra film även ”demonprylen”.

Jennifer Kent har skrivit manus och regisserat filmen och nu ska det bli intressant att se vad som händer härnäst, om allt hon kommer göra är Babadook-uppföljare och spin-offs eller om hon får chans att utveckla sitt filmande och manusskrivande mer. För hon är begåvad, det står helt klart.

Jag tyckte väldigt mycket om The Babadook även om jag inte blev direkt rädd, inte mer än för den skrikande lille pojken och mammans uppenbara behov av hjälp.

Publicerat

Fredagsfemman #153

5. Den obegripliga beiga mastodontpremiärdagen

Storfilmen Birdman, Mommy som blev publikens favorit på Stockholms Filmfestival, en hämndlysten Liam Neeson för tredje gången gillt (?) i Taken 3 och Unbroken som har nästa superstjärnan Jack O´Connell i huvudrollen, regisseras av Angelina Jolie och manus skrivet av bland annat bröderna Coen. Jag borde ha andnöd vid det här laget, jag borde kunna ge takykardi ett ansikte, jag borde ha en liten bibba biobiljetter i plånboken och fyra höjdarkvällar i biomörkret att se fram emot. Men nej. Jag känner mig helt likgiltig för alla dessa fyra filmer. Helt. Och jag fattar inte varför. Finns det nån därute som är pepp, som känner motsatsen eller som kan få mig på bättre tankar möjligtvis?

.

.

.

4. Tom Hardy

Bildgoogla honom. Kommentarer överflödiga. Vilken kameleont.

.

.

.

.

3. Peppen på filmer gjorda av totalbeiga regissörer

Jag ser jättemycket fram emot Southpaw, filmen där Jake Gyllenhaal gjort en totalförvandling jämfört med den undernärde gnagaren han spelade i Nightcrawler. Här är han biff. Han är jättebiff. Boxarbiff. Tyvärr är den regisserad av Antoine Fuqua, det får mig att dra öronen åt mig och bli lite…rädd. Det är inte den mest stabile av regissörer det där. Men jag blir mer rädd när det gäller Accidental Love. Jake Gyllenhaal spelar huvudrollen i även denna film men det finns ett stort MEN här och han heter David O. Russell. David O. Russell är den nu levande regissören som jag har minst förtroende för. Jag har så låga tankar om honom att jag nästan blir förbannad, ja, förbannad på folk som upprepande gånger ger honom oscarsnomineringar för Bästa Regi. Ha, det är fan ett HÅN. HAN ÄR INTE VÄRD DET! SLUTA MED DET!

.

.

.

2. Hahaha….Guldbaggen alltså.

Jag sitter här och fnissar mig kissnödig. Samtidigt som jag försöker smälta guldbaggenomineringarna lägger Guldbaggens egen facebooksida upp en ”puff” för Guldbaggeboxen. Jag citerar: ”En rykande färsk dvd-samling med kvinnliga, debuterande långfilmsregissörer från de senaste tre åren – Lisa Aschan, Gabriela Pichler och Anna Odell. Fun facts: guldbaggestatistiken för bästa film, regi och manus de senaste fem åren visar att 80 procent gått till kvinnor och 20 procent till män.” Men håll i hatten för här kommer ytterligare en ”fun fact”: 2015 är vi tillbaka på Hedenhös tid igen. 0% kvinnor, 100% män.

.

.

.

.

1. Filmspanarna fyller 3!

För tre år sedan träffades några filmbloggare i ett källarrum på en restaurang i Gamla Stan. Främlingar med endast ett gemensamt: en kärlek för film. Nu såhär tre år senare träffas filmbloggarna fortfarande i ett källarrum på en restaurang i Gamla Stan, vi har samma kärlek för film men vi känner varandra betydligt bättre än vi gjorde då. Imorgon fyller Filmspanarna tre år och det tycker jag vi hurrar för. Hurra! Hurra! Hurra vad vi är braaaaa! Och vi firar med att gemensamt se en riktig kanonfilm *hosthostkrax*, det ska bli finemangs tycker jag!

.

.

Publicerat

Guldbaggenomineringarna 2015

Idag offentliggjordes nomineringarna till Guldbaggegalan som går av stapeln den 26:e januari. Jag uppdaterar texten när jag vaknat och/eller självcensurerat dom värsta tourettestankarna för det här känns verkligen inte kul alls.

[Några timmar senare]

Jag ser all typ av film. Jag ser alla typer av svensk film. Väldigt få filmer intresserar mig så pass lite att jag medvetet väljer bort dom alternativt dissar dom osedda. 2014 hände det två gånger, Hobbit 3 och Gentlemen. Det finns ingenting med dessa filmer som intresserar mig, jag är helt enkelt noll procent sugen på just dessa två. Hobbit struntar jag egentligen helhjärtat i men att Gentlemen inte tilltalar mig mer än ljummen luft i en diskad plastburk förvånar mig. Jag undrar varför och kommer egentligen bara fram till en enda sak: den känns gubbig, gammaldags, inrökt och trist (och denna tanke kommer alltså från någon som gillade Expendables 3).

Att Gentlemen kostade 94 miljoner att göra och att Hornsgatspuckeln byggdes upp på nån sovjetisk basketarena enkom för filmen, jahopp, kunde inte bry mig mindre. Men samtidigt är det klart att en svensk film som kostade 94 miljoner inte kan passera guldbaggejuryn alldeles obemärkt. Hur skulle det se ut? Hornsgatan 29C rekonstruerades ju i Litauen för bövelen!

Sen är det Turist, detta upphaussade lilla drama som hackar sig fram genom Oscarsmaskineriet. Hela världen hyllar Turist aka Force Majeure, klart den ska guldbaggenomineras. Och Roy Anderssons duvfilm har en given pallplats i detta sammanhang. Såklart.

Jag är arg på guldbaggenomineringarna, jag är besviken och faktiskt ganska ledsen. 2014 var ett riktigt bra svenskt filmår med dryga 50 biopremiärer varav flera filmer stack ut ordentligt, men syns det i listan här nedan? Nix. Det är i princip bara tre filmer som skopat hem rubbet och det är såååå segt.

Var är Erik Lundqvist i Hemma? Var är Maria Sid i Hallåhallå? Var är Michael Nyqvist i Min så kallade pappa? Var är Cecilia Frode i Stockholm Stories? Jag saknar representation av fler filmer och jag tycker nomineringarna känns filmpolitiskt korrekta och trista intill leda.

Kommer du bita på naglarna och ljudligt heja på din favvo framför TV:n den 26:e? Nehej….Jag tänkte väl det.

[Uppdatering efter lite mer funderande]

Jag brukar köra bloggliveuppdatering av Guldbaggegalan här på bloggen men kommer inte göra det i år. I år ska jag ligga i soffan, svennegnälla och skelögt bliga mot TV:n. Det är fördelen med att vara vuxen, på fritiden får man göra precis som man vill.

 

Bästa film:

En duva satt på en gren och funderade på tillvaron

Gentlemen

Turist

.

.

Bästa regi:

Roy Andersson – En duva satt på en gren och funderade på tillvaron

Mikael Marcimain – Gentlemen

Ruben Östlund – Turist

.

.

Bästa kvinnliga huvudroll:

Saga Becker – Nånting måste gå sönder

Lisa Loven Kongsli – Turist

Vera Vitali – Min så kallade pappa

.

.

Bästa manliga huvudroll:

Johannes Bah Kuhnke – Turist

David Dencik – Gentlemen

Sverrir Gudnason – Flugparken

.

.

Bästa kvinnliga biroll:

Fanni Metelius – Turist

Ruth Vega Fernandez – Gentlemen

Anita Wall – Hemma

.

.

Bästa manliga biroll:

Peter Andersson – Flugparken

Sverrir Gudnason – Gentlemen

Kristofer Hivju – Turist

.

.

Bästa manuskript:

Ester Martin Bergsmark och Eli Levén – Nånting måste gå sönder

Klas Östergren – Gentlemen

Ruben Östlund – Turist

.

.

Bästa foto:

Jallo Faber – Gentlemen

Fredrik Wenzel – The quiet roar

Fredrik Wenzel – Turist

.

.

Bästa klipp:

Kristofer Nordin – Gentlemen

Jacob Secher Shulsinger och Ruben Östlund – Turist

Alexandra Strauss – En duva satt på en gren och funderade på tillvaron

.

.

Bästa kostym:

Kicki Ilander – Tjuvarnas jul – Trollkarlens dotter

Cilla Rörby – Gentlemen

Julia Tegström – En duva satt på en gren och funderade på tillvaron

.

.

Bästa ljud/ljuddesign:

Hugo Ekornes och Per Nyström – Gentlemen

Andreas Franck – The quiet roar

Andreas Franck, Erlend Hostad och Gisle Tveito – Turist

.

.

Bästa mask/smink:

Susanna Rafstedt – Tjuvarnas jul – Trollkarlens dotter

Linda Sandberg – En duva satt på en gren och funderade på tillvaron

Anna Carin Lock och Anja Dahl – Gentlemen

.

.

Bästa originalmusik:

Mattias Bärjed och Jonas Kullhammar – Gentlemen

Hani Jazzar och Gorm Sundberg – En duva satt på en gren och funderade på tillvaron

Erik Enocksson – The quiet roar

.

.

Bästa scenografi:

Ulf Jonsson, Nicklas Nilsson, Sandra Parment, Isabel Sjöstrand och Julia Tegström – En duva satt på en gren och funderade på tillvaron

Pelle Magnestam – Tjuvarnas jul – Trollkarlens dotter

Linda Janson – Gentlemen

.

.

Bästa kortfilm:

But you are a dog

Min vän Lage

Still born

.

.

Bästa dokumentärfilm:

Lgh+bil+allt jag har och äger

Om våld

Ute på landet

.

.

Bästa utländska film:

Boyhood

Ida

Två dagar, en natt

.

.

 

 

Publicerat

ELDFLUGORNAS GRAV

Nyårsaftons morgon började lite annorlunda för mig. Den började med att jag var ledsen. Kudden var alldeles blöt efter drömmen jag nyss haft och orden ”Nå-nåååååååååås, Nå-nååååååååås” ekade i mitt närminne.

I drömmen satt jag i baksätet på en svart bil med tonade rutor och bredvid mig satt min yngsta brorsdotter som även i verkligheten är det sötaste barn med den coolaste personlighet jag någonsin träffat, mina egna inkluderade. I drömmen visste vi båda att bilen skulle sprängas och hon tittade upp på mig med stora rädda sorgsna ögon och sa med sin ljusa röst ”Nå-nååååååååås”.

Jag har dragit mig för att se Eldflugornas grav. Filmen har legat och skvalpat i mitt medvetande sen den kom det där rungande finfina filmåret 1988 men det har liksom aldrig blivit av att jag sett den.  Jojjenito, Fripps filmrevyer och The Nerd Bird har skrivit otroligt gott om filmen ( 3 X 5/5!) och Movies-Noir tyckte om den (3,5/5). Jag litar verkligen på deras omdömen, det är mer mig själv jag inte har ordentlig koll på.

Historien om syskonen Seita och hans lillasyster Setsuko som försöker överleva bland bombningar, hemlöshet och svält i andra världskrigets Japan är på pappret ingen skrattfest a la Disney direkt. Jag har medvetet väntat in rätt mental form för att orka se filmen, för att kunna bedöma den på rätt sätt. Att vakna en ledig dag med huvudet på en gråtblöt kudde och en liten flickas ledsna blick på näthinnan, kan det komma en mer rätt dag att se denna film? Troligtvis inte. Det är nu eller aldrig.

Jag bullar upp i soffan med en blå kopp te och nyinköpta näsdukar med minionerna på. Andas sakta in genom näsan, ut genom munnen och trycker på play.

Jag dog på kvällen den 21 september 1945.

Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord har också sett filmen och skriver om den idag. Klicka här för att komma till hennes recension. För egen del är jag tvungen att uppdatera min årsbästalista från 1988, den nya finns här.

Publicerat

FILMSPANARTEMA: UTMANA DIN SMAK

I september 2013 hände något extraordinärt i filmbloggosfären. Tretton filmbloggare fick i uppgift att utmana en utvald kollega med en film denne inte hade sett och som låg utanför dennes normala bekvämlighetszon och jag tror faktiskt aldrig det varit roligare att vara en del av Filmspanarna än just den dagen. Otroliga texter, så mycket klurighet och fiffighet och alla hade verkligen ansträngt sig till det yttersta när det gäller att hitta rätt utmanarfilm.

Idag är det filmbloggarnas julafton igen då det återigen är dags för Utmana din smak-temat. Så himla härligt! Den här gången är vi hela femton bloggare som sett och skrivit om filmer vi inte själva har valt och den filmbloggare som fick mitt namn på lotten var Steffo från Flmr filmblogg. Min utmaning löd såhär:

Tänkte att du skulle ta och kolla in den ytterst charmiga och ytliga ”FÖRTROLLAD” (Enchanted) från 2007. Hoppas du inte sett den. Inte vad jag kan se från din blogg iaf. En riktig rejäl smetig produkt från Disney…som dock charmade brallan av mig när jag såg den! För nånstans bakom glittret döljer sig lite skön självironi och vuxenhumor. Skulle vara kul att se om du känner samma sak eller bara tycker att jag är full med B-S!

Hahaha! Är du telepatisk Steffo?

När Fripps filmrevyer-Henke skrev så fint om den här filmen för nåt år sedan trodde jag faktiskt att jag sett den. Jag blev sugen på att se om den men gav upp redan efter tio minuter. Antingen hade jag sett den och glömt allt eller så hade jag blandat ihop den med nån annan film. Hur som helst tyckte jag den var dötrist och jag stängde av. Nån månad senare hade Steffo sett filmen och skrev något minst lika lyriskt om den och jag var på´t igen. Började titta på filmen – somnade. Började om igen – somnade igen. Snark alltså, det gick bara inte.

Så visst är det en utmaning att nu ”tvingas” se filmen, en utmaning långt mycket större än Steffo kanske trodde när han valde filmen till mig.

Så nu gjorde jag som så, jag hyrde filmen på I-tunes för att kicka mig själv i baken. Med blott 48 timmars hyrtid måste det bli av. Det är en mysig eftermiddag när jag bullar upp med kaffe och lussebulle i soffan, fluffar till kuddarna, tänder ljus. Sätter igång filmen, fikar klart och är det inte jätteskönt att luta sig lite? Vila den trötta kroppen bara litegrann? Kanske lägga sig i soffan till och med, kanske stoppa om sig med den mjuka filten?

MENFÖRHELVETEVADÄRDETFÖRMUSIIIIIIK?

Jag vaknar till. Dreggel i mungipan och snustorra linser i ögonen. Har jag någonsin varit med om maken till jobbigt bakgrundsljud till en powernap? Musiken är hemsk, HEMSK är vad den är. Högt och knepigt, oljud rent utav. Men har jag sovit? Hur länge? HELA FILMEN? Det här är vansinne, vad gör denna film med mig egentligen, är den förtrollad, kastar den sömngrus i mina ögon och sjunger vaggvisor jag inte hör eller vad händer?

Men jag är inte den som är den. Utsövd och envis som en hemlös bäver sätter jag mig upp i soffan igen och startar om filmen. Nu jävlar ska filmen bli sedd!

Filmen börjar och slutar animerad, det kan man tycka vad man vill om men det är det som är själva grejen med filmen. Den animerade prinsessan som kommer till nutidens New York och blir verklig och levande, kulturkrockarna som sker mellan dessa två världar. Amy Adams spelar den verkliga prinsessan Giselle, Patrick Dempsey hennes amerikanska kärleksintresse Robert och James Marsden är Giselles prins-fästman som kommer till verkligheten även han.

Amy Adams är charmig som fan i den här filmen, det hade varit superlätt för henne att spela över och göra Giselle till en hyperaktiv disneyprinsessa. Jaha. Var det just det hon gjorde? Haha. ja precis. Men det gör inget, hon är gullig, hon är bra. Patrick Dempsey är återhållsam, manlig och funkar i sin roll, han gör det han ska och inte så mycket mer än så.

Det finns en scen i filmen, en musikalscen som utspelar sig i en park, den spolade jag tillbaka till och såg om några gånger, den tyckte jag väldans mycket om. Sen tyckte jag om scenen när det går upp för Giselle att nutidsmänniskor skiljer sig och att det är ”för evigt”.

Jag kan förstå att många tycker om Förtrollad, att många kanske till och med blir förtrollade av den. Jag är tyvärr inte en av dom. Det blir liksom för mycket av allt, som att äta strösocker ur tvåkilospåse med sked. Men jag vill tacka Steffo så jättemycket för en första klassens utmaning, det var ett bra och smart val av film, helt rätt för just mig.

 


.

Det bästa med detta inlägg är att det kommer mer, det kommer fler, det kommer mååånga fler idag. Klicka dig vidare in på mina filmspanarvänners bloggar för att se vilka filmer dom utmanats att se. Sååå spännande!

Absurd Cinema

Filmitch

Filmmedia

Flmr

Fripps filmrevyer

Har du inte sett den (blogg)

Har du inte sett den (pod) (dyker upp lite senare)

Joel Burman

Jojjenito

Movies-Noir – som utmanades av mig

Rörliga bilder och tryckta ord

The Nerd Bird

The Velvet Café