januari 2015 – Sida 3 – Fiffis filmtajm

6 januari, 201525 januari, 2015

LFO: THE MOVIE

Jag vet att det finns en hel del personer där ute som hyllar den här filmen. Jag är inte en av dessa men jag medger att jag blev både glad och nyfiken när jag såg att filmen fanns på Netflix men dessa känslor la sig tämligen snabbt.

Science fiction-historien om en svensk variant på galen vetenskapsman som kommer på ett sätt att hypnotisera andra människor med hjälp av ljud är på pappret betydligt mer intressant än det blir på film. Filmen osar lågbudget och det är speciellt fotot som känns undermåligt. Skådespelarna lämnar förvisso mycket övrigt att önska men jag vet inte om dom presterar under sina förmågor eller helt enkelt inte har bättre manus än så att jobba med.

Det jag tycker om med filmen är ljudbilden samt sista två minuterna som är riktigt bra.

Viktor Jerner har skrivit en jättebra recension av filmen på MovieZine där han förklarar lite mer ingående om allt som inte är bra med den (han ger filmen 2/5), Danny The Street ger den 2/5 (kantboll på en 1:a) och filmspanarvännen The Velvet Café hyllar filmen på sin blogg och ger den 4,5/5.

5 januari, 20154 januari, 2015

Dagens duo: HEMINGWAY & GELLHORN

Nångång ibland händer det att jag slår på TV:n och just precis i samma sekund börjar en film jag längtat efter att se. Nångång ibland händer det även att filmen visas på SVT och att jag därmed utan minsta tveksamhet sätter mig ner och ser den. Filmer som går på reklamkanaler är i 999 fall av 1000 helt ointressanta för mig.

Denna SVT-mitt-i-prick hände mig med Hemingway & Gellhorn, en film jag haft på ska-se-listan länge. Alla filmer med Nicole Kidman ligger där men oftast inte så länge. Jag gillar henne, fy tusan alltså vad bra hon är. Och här, här börjar filmen med Nicole som gammal, med massiva rynkor sitter hon och röker och tittar rätt in i kameran. Kanonstart! Trovärdig sminkning, en blick som säger massor, Nicole är så klockren som Martha Gellhorn, jag känner det direkt. Jag är desto mer nervös för Clive Owens gestaltning av Ernest Hemingway, den karismatiske författaren, gift med Pauline Hemingway (Molly Parker) och pappa till ett gäng barn (tre för att vara exakt) men jag behövde inte oroa mig, Clive fixade biffen.

Historien om när Hemingway träffade Gellhorn och hur deras relation utvecklade och invecklade sig gör sig väl på film. Båda var krigskorrespondenter, båda bevakade såväl det spanska inbördeskriget som andra världskriget och båda var stora personligheter med integritet och stark vilja. Martha Gellhorn var även inspirationskälla till Hemingways roman Klockan klämtar för dig som han skrev 1940.

Hemingway & Gellhorn är precis som Behind the candelabra en TV-film och båda dessa är långt mycket bättre än många av filmerna som görs för biodistribution. Ser vi en ny era för TV-filmer? Det kanske är dags att sluta se dessa som något B, något sämre än ”riktig film”, något som luktar Hallmark?

Som filmduo betraktad är Clive Owens Hemingway och Nicole Kidmans Gellhorn kanske inte hundraprocentiga men väldigt väldigt bra. Det sprakar om dom, deras kärlek – och framförallt passion – är trovärdig och dom är snygga ihop. Ingenting att klaga på där. Herregud, Clive Owen spelar knappt över! Bara en sån sak.

Nästa måndag sätter jag tänderna i en ny duo.

5 januari, 201523 maj, 2017

Måndagsstema: DAGENS DUO

Det finns så många, det finns så himla många!

Frankie & Johnny, Jack & Jill, Nader & Simin, Melinda & Melinda, Bonnie & Clyde, Tango & Cash, Freddy & Jason, Eskil & Trinidad, Ira & Abby, Hulken & Daredevil, Bernard & Doris, Hansel & Gretel, Lasse & Ulla, Harold & Maude, Julie & Julia, Mary & Max, det finns huuur många exempel på filmduos som helst och nu tänker jag grotta ner mig i ännu fler ett antal måndagar framöver.

Min enda ram för temat är att filmtiteln ska innehålla två namn med ett och emellan, ingenting mer än så. Det kommer att bli en varierande samling filmer både vad gäller genres och betyg så mycket kan jag lova och jag kommer betygssätta dessa filmer på två sätt. Dels som brukligt med mitt vanliga betygssystem, dels kommer jag sätta ett ”duobetyg” som enbart gäller de två personer som filmtiteln syftar till. Det kan hända att en film är mindre bra men att duon i sig är spännande – och tvärtom.

Duobetyget ser ut såhär:

Här är alla publicerade duo-inläggen:
Théo & Hugo

Lila & Eve

4 januari, 20151 januari, 2015

THE DROP

Det är nåt med Tom Hardy. Nåt är det. Han behöver inte säga så mycket, han behöver mest bara vara och vips känns samtliga filmer han är med i lyxiga, som om dom fått ett mervärde, en aura av något alldeles extra.

Tom Hardy utstrålar inge jidder. Han utstrålar hundraprocentig energi i allt han gör. Varje blick, när han snörper ihop ögonbrynen och jag som tittar fattar vad han känner utan att han behöver ordbajsa en massa, säger han nåt så menar han vad han säger och ingen kan som han uttala ordet ”Go”. Han befinner sig helt enkelt på en nivå där där det är tämligen ensamt, det brukar vara det på toppen.

I The Drop spelar han en bartender vid namn Bob. En tystlåten man med uttrycksfulla och liksom tänkande ögon. Han jobbar för sin kusin Marv (James Gandolfini), en bitter man som tvingats sälja sin älskade bar genom maffialiknande metoder och dom båda har sin vardag bakom bardisken och jobbar på.

När Bob är ute och går hör han ett gnyende från en soptunna. Han stannar och lyfter på locket och ser en liten hundvalp titta upp, en misshandlad hundvalp, alldeles blodig är han. Bob tar upp jycken och en dörr öppnas från huset bredvid. En kvinna ropar, frågar vad han håller på med. Hon heter Nadia (Noomi Rapace).

The Drop är en mörk historia skriven av Dennis Lehane som även ligger bakom Mystic River, Gone Baby Gone och Shutter Island. Alla dessa filmer spelar i samma universum men med olika infallsvinklar. Filmens regissör heter Michaël R. Roskam och är mest känd för sin förraa film Bullhead, ej heller det en munter historia.

Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om Noomi Rapace i den här rollen men rent reflexmässigt känns det som att hon är okej. Inte bra, inte dålig, okej. Det känns som att hon heter Nadia av en anledning, att hon inte ska vara en infödd amerikan sedan generationer utan har något utländskt påbrå som gör att man kan köpa hennes annorlunda accent.

Hur som helst, filmen är sevärd, den ligger närmare en fyra än en tvåa men det som gör filmen till något extra – för mig – är bara Tom Hardy.

Filmen:

Tom Hardy:

3 januari, 201529 december, 2014

Bästa svenska filmerna 2014

Den ultimata årsbästalistan för året kommer som vanligt i mars-april nångång när alla ”måstefilmer” för året värda namnet är sedda. Däremot kan jag redan nu presentera min årslista över dom bästa svenska filmerna från 2014.

Om jag hade varit lagd åt det mer sadistiska hållet hade jag även enkelt kunnat skapa en sämstalista då tre av årets filmer är bland det sämsta jag sett på länge. Istället gör jag såhär. Här kommer ett tips från mig: Om du kan, undvik The Quiet Roar, Medicinen och American Burger, det finns så mycket bra svensk film att se – istället. Här är tio titlar väl värda att lägga ögonen på.

10. 10 000 timmar

Förvisso en liten bagatell men en trevlig sådan. En mysig film med varma karaktärer som fick mig att må prima under nittio minuter. Såna filmer ska inte förringas.

9. Losers

Losers är regisserad av Mattias Johansson och Markus Marcetic och det är deras premiärfilm. Snyggt jobbat säger jag! I skogarna utanför Borlänge utspelar sig denna dramathriller om framtidsutsikter och en arbetsförmedlare med kli i byxan.

8. Jag är inte beredd att dö än

Dokumentären om Laleh Pourkarim var inte på något sätt perfekt men ändå så mycket mer intressant än väldigt mycket annat.

7. Remake

Det känns obegripligt att Remake inte fick någon ”riktig” distributör och därmed en ”riktig” chans på bio. Men å andra sidan kan det vara nyttigt att tänka utanför lådan ibland och tvingas söka andra vägar. Remake är en annorlunda liten film som visar prov på filmisk konstnärlighet, kreativitet och på att goda råd inte alls behöver vara dyra.

6. En duva satt på en gren och funderade på tillvaron

Överraskande nog gillar jag Roy Anderssons senaste film. Jag tänker på den ibland, funderar på hur det gick för gubbarna, dom som sålde löständer och andra partyartiklar. Vilka lirare!

5. Hemma

Maximilian Hult skrev och regisserade en riktigt bra film som alldeles för få såg. Det här är en film som hade förtjänat en juldagspremiär, inte mitt i sommaren samtidigt som alla Hollywood-blockbusters. Orättvist.

4. Hallonbåtsflyktingen

Det här är en film som genomgående fått oförtjänt dålig kritik – tycker jag. Det är klart jag tycker det, jag gillar ju filmen. Jag gillar den så mycket att jag sett den två gånger på bio och längtar efter att se den igen. Sån är jag. Ge den en chans vettja. Bara för att många tycker en sak betyder det inte att dom har rätt.

3. Hallåhallå

Ett sämre filmår än 2014 hade Hallåhallå kunnat slagit sig in på den stora årsbästalistan, den hade stått sig bra i jämförelse med många filmer från hela världen. Jämför jag den med årets svenska filmer är det ett stort steg från bronsplatsen ner till plats 4, pallplatsfilmerna står helt ohotade. Maria Bloms film om Disa i Falun är inte alls så diskbänksrealistisk som den låter, i alla fall om man tycker att det ordet har en negativ klang. En toppenfilm helt enkelt!

2. Min så kallade pappa

Ulf Malmros film är årets tveklöst bästa spelfilm. Att en filmare och manusförfattare som Malmros kunde förnya sig på detta sätt förvånade nog många inklusive mig själv och då gillar jag ändå ”gamla” Malmrosfilmerna. Jag blev mycket berörd av filmen för att uttrycka det snyggt, för att tala klarspråk så grinade jag järnet och jag skulle vilja tipsa ALLA om att se den, kanske speciellt svensk-film-skeptiker.

1. Håkan Hellström på Ullevi den 7 juni

Jag känner mig som en strejkbrytare nu, en lag-olydig människa som går emot samhällets normer och väljer att följa mina egna regler och inga andras. På första plats har jag nämligen en film som inte ens finns med på SFI:s lista över filmpremiärer från 2014. Kanske gills denna konsertdokumentär inte som en ”riktig” film men som sagt, jag struntar i det. Håkan Hellström filmades under sin konsert på Ullevi i somras och filmen bjöd mig på den tveklöst största och mest känslosamma bioupplevelsen i år. En solklar etta på min svenska årslista!

2 januari, 20152 januari, 2015

THE PACT

Annies (Caity Lotz) mamma har precis dött och Annie befinner sig nu ensam i sitt föräldrahem och ska försöka reda ut lite ditt och datt inför begravningen. Det låter och gnisslar i huset, saker flyttar sig, det känns lite läskigt tycker Annie. Samtidigt är hennes syster Nicole försvunnen liksom hennes kusin Liz. Var kan dom vaaaaaaraaaaa?

The Pact hade premiär på Sundancefestivalen 2012 och fick rätt bra respons. Jag har lite halvsvårt att förstå vad som är så toppen och nyskapande med denna film speciellt efter att någorlunda nyligen ha sett både Sinister och The Conjuring som känns betydligt fräschare och väldigt mycket mer otäcka. Men det var liiite otäckt att se Casper Van Dien igen, jag tror inte jag sett honom sen Starship Troopers var på tapeten, men han sköter sig här, det gör han.

Om du ska ha en skräckfilmsnatt ihop med några lättskrämda vänner så är The Pact ett givet filmtips men den kräver mörker och mys för att fungera fullt ut. Eller en åskådare som är aningens mindre hårdhudad än undertecknad.

2 januari, 201529 december, 2014

Fredagsfemman #152

5. Nytt tema på måndag

Javisst ska det börjas ett nytt tema, det är ju nytt år och det förra temat är slut. Den här gången handlar det inte om någon speciell skådespelare eller någon speciell genre eller produktionsland, nu handlar det om nånting heeeelt annat.

4. Kärlek på bio

Jag läste en recension av filmen Love is strange skriven av The Nerd Bird och jag blev så himla sugen på att se filmen. Hon gav filmen 5/5 och det fullkomligt sprudlade både på och mellan raderna. Idag har den biopremiär och jag hoppas kunna hitta en perfekt plats på en folktom visning.

3. Dom jävlarna ska skjutas

Jag tror på den här TV-serien, jag tror på den så mycket att jag sponsrat den via Kickstarter. Klicka här om du vill se trailern och klicka här om du också vill skänka en slant.

2. The Walk

Okejokejokejokejokej såhär är det. Jag såg teasertrailern för The Walk på IMAX 3D häromdagen och hallååååå alla filmspanare, om det inte byggts nån IMAX-biograf i Stockholm innan oktober 2015, är det nån som vill hänga på mig och se den här filmen i nåt annat land – i IMAX 3D? (Här kan du se teasern)

1. Transparent

För att vara en person som medvetet försöker hålla mig borta från TV-serier ser jag (i perioder) ganska mycket serier. När jag väl sätter mig ner för att följa något käkar jag upp det i ett svep – helst. Massivt, under kort tid, avsnitt på avsnitt på avsnitt. Precis det hände när jag hittade serien Transparent på Viaplay. Jag vet inte riktigt hur jag hittade dit men dit kom jag och sen kom jag inte därifrån förrän första säsongen var slut. Första och enda – än så länge. Nu är det några veckor sedan jag såg klart den men jag måste säga att 2014 har varit ett FENOMENALT bra TV-serie-år med Game of Thrones, True Detective och Transparent, tre serier som är créme de la créme av TV-serier men i tre väldigt olika genres. Transparent är dock det bästa jag sett i dramaväg på väldigt VÄLDIGT många år.

1 januari, 201529 december, 2014

JAG ÄR INTE BEREDD ATT DÖ ÄN

I efterdyningarna av Håkan Hellström-upplevelsen på biografen har det nästan varit svårt att se på film. Jag vill bara lyssna på musik, jag vill gå omkring med min nya kompis KOSS hela dagarna och lyssna på låtar som berör mig. Jag vill blunda och sväva bort, jag vill vara inne i ett musikaliskt rum och stanna där. Det är mysigt, det är lugnt och trevligt. Behagligt. Jag behöver inte använda ögonen så mycket vilket känns skönt. Dom beter sig som att dom är trötta just nu, det flimrar lite, dom behöver liksom vila.

Sen vet jag inte hur det kom sig men jag kände en distinkt känsla av att jag missat något. Jag visste inte riktigt vad men jag visste att jag skulle ge mig ut på jakt och försöka luska reda på svaret. Så när jag av en slump klickade in på Triart för att se om Eldflugornas grav gick att hyra där såg jag filmen och allt föll på plats. Laleh-filmen! Det var Laleh-filmen som jag hade missat!

Sjuttiofem minuter senare hade jag inte missat den längre, jag hade sett filmen och jag förstod vad mitt undermedvetna försökte säga mig när det via irrvägar ledde mig till den.

Det finns två svenska artister som berör mig känslomässigt så djupt att jag nästan alltid börjar gråta av deras musik: Håkan Hellström och Laleh Pourkarim. Ingen av dom är objektivt sett någon artist som jag med självklarhet borde gilla. Ändå gör jag det. Både Håkan och Laleh skriver texter som rör om i sinnevärlden och sjunger så personligt och innerligt att nerverna blir som gitarrsträngar utanpå kroppen på mig och både Laleh och Håkan är artister med en integritetsmur omkring sig som känns banne mig ointagligt. Kanske är det därför som dom båda känns som ganska kalla människor det lilla man får se av dom privat men på scenen blommar dom ut och blir varma.

Dokumentärfilmen om Laleh genomsyras av hennes starka integritet, både det som visas av hennes artistiska kontrollbehov i studion och på scen och vad hon väljer att berätta om sig själv. Hon berättar nämligen inte mycket alls. Regissörerna Fredrik Egerstrand och Kalle Gustafsson Jerneholm skrapar bara lätt lätt på Laleh-ytan och det beror sannolikt inte på att dom inte vill skrapa mer utan på att dom inte får. Jag tycker självklart att det är synd, jag hade väldigt gärna velat veta mer om Lalehs uppväxt och öde men samtidigt respekterar jag att hon inte vill vara allmän egendom. Det är fine, det är fullt förståeligt. Samtidigt gör det filmen mycket mindre mänsklig än den hade kunnat vara, mindre känslosam, mindre….varm.

”Man lägger ner väldigt mycket tid på nåt och då måste det få vara meningsfullt”. Så säger Laleh om sitt skapande, om sin musik. Det är en fin mening. Jag önskar att alla förvärvsarbetande människor kunde ta denna mening till sig och verkligen känna att det är sant. Ingenting blir meningsfullt om man inte tänker att det faktiskt ÄR meningsfullt. Sen drar min hjärna iväg på skogspromenad och jag börjar dagdrömma om hur det skulle vara om jag körde sopbil, hur jag skulle kunna pimpa bilen så att det blev världens mysigaste sopbil att åka runt i och hur jag skulle kunna tömma avfallsbehållare i takt med musiken som strömmade ut ur mina KOSS. I samma veva förstod jag att filmen om Laleh inte spelar i samma division som filmen om Håkan rent betygsmässigt, men sevärd är den.

Här finns filmen att hyra.