Månad: februari 2015

Publicerat

FIFTY SHADES OF GREY

När Filmspanarna planerade in februari månads träff på Alla hjärtans dag av alla dagar fanns det inget annat alternativ än att gå all in. Det var aldrig någon tvekan om att filmspanarfilmen skulle bli Fifty shades of Grey, lite hollywoodtillrättalagd BDSM i goda vänners lag kan väl aldrig vara fel?

Jag har inte läst E.L James bok som filmen baseras på och trailern som knappast gått att undvika har inte fått mina förväntningar att slå i taket direkt. Därför satte jag mig på min plats på Grand tom som ett blankt papper inför det som komma skulle.

Anastasia Steele (Dakota Johnson) åker på att intervjua stormogulen och en av USA´s mest eftertraktade miljadärssinglar Christian Grey (Jamie Dornan) när hennes studiekompis Kate (Eloise Mumford) blivit sjuk. Iklädd postorderblommig blus och nåt blått på underkroppen åker hon upp i Grey House-skyskrapans hiss och ramlar in på kontoret med det blankpolerade golvet.

Han är intagande den där Mr Grey. Bruna intensiva ögon som knappt verkar behöva blinka. Anastasia känns ovanligt lugn, hon verkar ta mötet med fattning, känns inte direkt nervös och Mr Grey fortsätter titta. Flirtar han? Uppenbarligen ser han något alldeles speciellt i denna unga kvinna för han kan inte släppa tanken på henne. Intervjun är slut, Anastasia har åkt men bara någon dag senare letar han upp henne.

Jag måste pausa lite här för det dyker upp lite prylar som skaver för mig. Med risk för att jag skriver nåt i texten som kan uppfattas som en spoiler så varnar jag nu.

Har du inte läst boken eller sett filmen och är känslig för spoilers – sluta läs nu.

Anastasia är en student. Åldersmässigt hade jag gissat på att hon skulle spela 18-20 år max men i boken är hon tydligen 22. Mr Grey är en affärsman, en kändis och jag hade gissat på att han var 35 men i boken är han 27. Han är en as-rik svinsnygg hunk som fotograferas i tidningarna, en singelman som jag kan tänka mig är ett villebråd för varenda mer-eller-mindre-framgångsrik och mer-eller-mycket-mer-vacker kvinna i hela USA. Men Mr Grey vill ha den tämligen ordinära tjejen Anastasia och Anastasia själv verkar inte tycka att det är särskilt ögonbrynshöjande. Hon verkar helt enkelt befriande svårimponerad måste jag säga.

Han fotograferas med henne på examensdagen och bilden trycks i tidningen och hon reagerar knappt, hennes rumskamrat fnissar som om Mr Grey vore vilken jämnårig bokmalspojkvän som helst och att han dyker upp på dom mest konstiga ställen för att träffa henne när han samtidigt driver ett företag med över 40000 anställda verkar hon inte tycka är konstigt alls. Dessutom är hon alltså 22 OCH oskuld. Hur mycket köper jag DEN grejen? Inte alls faktiskt. Det blir BARA löjligt. Den informationen har inget värde, inte åt något håll.

Ännu larvigare blir det av att denna 22-åriga oskuld har KANONSEX med Mr Grey redan vid första försöket – men å andra sidan DÅ trillar polletten ner hos mig. Det är för fan en SAGA, det är en fucking fantasi. Det är här det märks att boken startade som Twilight-fanfiction, att Anastasia Steele och Christian Grey från början hette Bella Swan och Edward Cullen.

Det finns liksom lika mycket grundad realism i Fifty shades of Grey som det finns i Twilight, det här är lika mycket en påhittad erotisk fantasi som den att vampyr-Edward knullar sönder både sängen (bokstavligt talat) och Bella (bildligt talat) på deras bröllopsnatt men skillnaden för min egen del blir att jag (jämfört med Twilight) köper den här passionerade historien rätt av.

Varför köper jag filmen trots att jag har en hel del invändningar? Jo det ska jag förklara. Anastasia är en verklig människa och Dakota Johnson spelar henne med den äran. Hon ser ut som en vanlig tjej, hon är inget våp, hon står på sig, har skinn på näsan, hon har en bra personlighet, rediga trosor och hon verkar som sagt föga intresserad av Christians pengar. Christian är en komplex personlighet med dels en total fallenhet för BDSM och dels en öm sida som jag tycker visas riktigt trovärdigt. Han må ha sin böjelse men han går inte över gränsen, det är Anastasia som har kontrollen där, Christian gör inte en enda grej med henne som hon inte själv okejat. Han känns också betydligt mjukare och mer romantisk än han själv vill ge sken av.

Scenerna när dom går i korridoren i hans lägenhet och han tar hennes hand är jättefina, precis som när han gör dom ultimata kärlekshandlingarna: håller bort hennes hår när hon kräks samt flätar hennes hår. EN SNUBBE SOM KAN FLÄTA! *det är en saga Fiffi, en saga. Såna här snubbar finns inte i verkligheten, saga, saga, saaaagaaaaaaa*

Jag kan förstå att flera av den äldre stammens manliga recensenter inte tycker att filmen är bra nog eftersom den inte får det att ”rycka i baguetten”. Men vad får dom att tro att filmen ska lyckas med det? Fokus på filmen är ju en jättesnygg Jamie Dornan med världshistoriens näst snyggaste händer (Benedict leder tämligen ointagligt), en man som fattat grejen att blicken, närvaron, är A och O om man ska lyckas med nåt alls här i livet. Med tanke på hur en stor del av den kvinnliga delen av publiken lät under filmens gång så skulle jag säga att Fifty shades of Grey i alla fall kan få det att rycka i den kvinnliga varianten av franskt bakverk.

För kom igen liksom, Christian Grey, välklädd, väluppfostrad, trevlig, charmig, omhändertagande, snygg, en vän av ordning och reda SAMT kan konsten att hångla upp den han vill ha i en hiss, vilken kvinna faller inte för det? Dom flesta andas tungt bara vid tanken på en man som inte kladdar av snusiga fingrar på byxbenen.

Betygsmässigt är Fifty shades of Grey en spretig film men som alltid är det min magkänsla som till slut får bestämma. Att manuset är en Harlequin-osande lökig 2:a spelar i detta fall mindre roll. Huvudrollsskådespelarna är båda 5:or och filmen känns lyxig och påkostad som en klar 4:a. Soundtracket är förföriskt genomtänkt och helt otippat älskar jag Ellie Gouldings låt ”Love me like you do”.

Vad Twilight är för många andra är tydligen Fifity shades of Grey för mig. Jag kanske ska börja skriva fanfiction om Christian och Ana?

 

Min kvinnliga intuition säger mig att åsikterna kommer gå vitt isär gällande dagens film. Klicka dig vidare in på mina filmspanarvänners bloggar för att läsa vad som tycker.

Rörliga bilder och tryckta ord

Fripps filmrevyer

Den perfekta filmen (podd)

Jojjenito

The Nerd Bird

The Velvet Café

Filmparadiset

 

 

 

Publicerat

INFÖR OSCARSGALAN: BÄSTA KVINNLIGA BIROLL

Patricia Arquette — Boyhood
.
Det är alltid roligt att få upp ögonen för skådespelare jag inte har någon särskild relation till. Patricia Arquette har i min värld – fram tills nu – varit en jaha-skådis, någon jag har sett i massvis med filmer men egentligen aldrig tyckt varken bu eller bä om. Inte bra, inte dålig, ingenting liksom. Boyhood blev som en Patricia Arquette-pil rätt in i mitt hjärta, jag tycker jättemycket om henne nu. Wow!
.
.
.
Laura Dern — Wild
.
Den här nomineringen är heeeelt obegriplig och beviset för vilket svagt år det är för just denna kategori. Laura Dern är med så minimalt lite i Wild och när hon är med tycker jag inte hon är något speciellt. Jag har inget mer att tillägga så jag går vidare.

.

.

 

Keira Knightly — The Imitation Game
.
Och nu tänker jag hänvisa till texten här ovan och helt enkelt gå vidare innan det blir hardcore-smutsigt här.
.
.
.
.
Emma Stone — Birdman
.
Vilken härligt skriven karaktär, perfekt för Emma Stone! Här fick hon lite andra saker att bita i än i dom andra två filmerna hon gjorde 2014 (The Amazing Spider-Man 2 och Magic in the Moonlight) men vilken roll hon än spelar så gör hon det otroligt bra. Scenerna i Birdman med Emma Stone i bild är magiska tycker jag.
.
.
.
.
Meryl Streep — Into the Woods
.
Den här nomineringen känns som ett avsnitt av den gamla SVT-humorserien ”Har du hört den förut?”. Tradigt så man dör. Kan Meryl Streep visa sig på film UTAN att bli Oscarsnominerad?
.
.
.
.
Stora delar av denna kategori känns just i år som pytt-i-panna. Gamla rester som kryddats till i ett försök att bli nåt annat än det egentligen är. Tyvärr måste jag tillägga. Det är synd, det är tragiskt, det är väl SJÄLVA FAN att det inte finns fler bra skrivna, spännande kvinnliga biroller! Jessica Chastain och Anne Hathaway kunde mycket väl ha blivit nominerade istället för Dern och Knightley även om jag tycker att det bara var Matthew McConaughey av Interstellar-rollerna som var riktigt jävla bra. Jessica Chastain hade även förtjänat en nominering för The Disappearence of Eleanor Rigby:Them samt givetviiiiiis Rene Russo för Nightcrawler. Hur fan kunde juryn missa Rene Russo???
.
Äh! Hur jag än vrider och vänder på det så är denna kategori inte det minsta spännande i år. Det står mellan Patricia Arquette och Emma Stone och jag kommer jubla vem av dom som än vinner. Mitt hjärta röstar dock på Patricia, Emma Stone kommer få så många fler chanser på en statyett.
.
Movies-Noir presenterar också dom kvinnliga birollerna på sin blogg idag. Här hittas hans inlägg. Imorgon kl 18 presenteras kategorin Bästa manliga huvudroll.
.
.
Publicerat

FILMÅRET 1995

 

1995 är ett OTROLIGT starkt filmår, GALET starkt faktiskt. Det var nästan tjugo filmer som slogs om listans tio platser och samtliga dessa tjugo filmer har en mycket speciell plats i mitt filmtittarhjärta.

Under större delen av året var jag på resande fot och endast en av filmerna på listan är sedd i Sverige. Jag kan inte svara på om jag tycker dessa filmer så otroligt bra just för att jag har en ”semestrig” och äventyrlig inramning av filmupplevelsen att tänka tillbaka på men jag har sett om samtliga filmer relativt nyligen och alla har (tro´t eller ej) hållit måttet. Jag får helt enkelt lita på mig egen filmsmak.

 

 

10. NÄTET (THE NET)

En konspirationsteorifilm med Sandra Bullock som blir av med hela sin identitet av det superläskiga inörnättet hade premiär lagom när jag kom till Perth, sönderbränd, utvilad och med svår lappsjuka efter två veckor på Bali.

.

.

.

9. JUDGE DREDD

Att se konstnärer stå och handmåla filmaffischer utanför biograferna i Tokyo var coolt. Men det blev extra speciellt när jag såg en man måla Sylvester Stallones ansikte med Judge dredd-masken…..det var den förmiddagen det, jag stod och tittade tills han målat klart, kunde inte slita mig. Samma kväll såg jag filmen. Underbart var det, underbart!

.

.

.

 

8. DESPERADO

När jag gick i mellanstadiet hade jag en brevkompis som hette Rebecca. Hon bodde på Tasmanien och för mig var det lika avlägset som Neptunus. När jag sen fick chansen att åka till denna lilla gröna ö visade det sig att den såg ut som….vilken grön liten ö som helst. Hobart var en trevlig stad med en bra biograf och den bjöd på två av årets största upplevelser. Antonio Banders i Desperado var den ena, den andra kommer lite längre upp på listan.

.

.

.

 

7. DÖDLIGT MÖTE (ASSASSINS)

Efter Stallonfesten med engagerade japaner i Tokyo och fullpoängaren Desperado i Hobart blev jag såklart glad som en speleman när ÄNNU en Stallonefilm hade premiär under resan och denna gång hade han Banderas som motspelare. Oh happy days! I Sydney såg jag filmen och sen gjordes resrutten om litegrann, jag var bara tvungen att ta mig till Puerto Rico och se inspelningsplatserna in the flesh.

.

.

.

 

6. PRESIDENTEN OCH MISS WADE (THE AMERICAN PRESIDENT)

På en liten multibiograf på den underbara- och då – tämligen turistfria ön Maui stiftade jag bekantskap med Annette Bening för egentligen första gången. Det var i alla fall första gången jag kände att jag tyckte väldigt mycket om henne, en känsla jag känt många gånger sedan dess. Michael Douglas var mer självklar, honom har jag alltid gillat.

.

.

.

5. DEAD MAN WALKING

Tårar är universella. Franska tårar är inte finare än mina svenska. På en biograf i Paris satt vi sida vid sida, fransyskan med den speciella parfymen och jag och som vi grät, vi grät och snorade och på duken framför mig skulle Sean Penn dö.

.

.

.

4. COPYCAT

Den här underskattade seriemördarfilmen såg jag en mysig dag i Honolulu, kvällen då det firades att jag efter visst detektivarbete hittade Magnums röda Ferrari i ett suspekt litet garage. Copycat är en riktig nagelbitarthriller helt enkelt. Och i filmen fanns Sigourney Weavers svinballa hus i San Fransisco. Ja. Jag åkte dit sen. Och nej. Det fanns inget Sigourney Weaver-hus vid vattnet.

.

.

.

3. BARA EN NATT (BEFORE SUNRISE)

Den enda filmen på listan som jag såg på svensk mark är också den enda filmen på listan jag inte sett på bio. Att se Bara en natt utan vetskap om fortsättningsfilmerna var en känslosam upplevelse. Bitterljuvt var ordet. Undrar hur många som gav sig ut på tågluff efter att ha sett filmen.

–

.

.

 

2. SEVEN

Här är den, den andra höjdarfilmen jag såg i Tasmaniens ”huvudstad” Hobart. På Tasmanien finns hela elva groddjursarter, varav tre inte finns någon annanstans i världen. Sån häpnadsväckande information kan man få sig till livs om man är på resande fot. Man kan också bli totalt GOLVAD av en film. Det går bra även utomlands.

.

.

.

1. BROARNA I MADISON COUNTY

I min värld är det här det bästa Clint Eastwood gjort. Ja faktiskt, både bakom och framför kameran. Efter att ha läst boken på en strand på Bali sprang jag in i en kvartersbiograf i Perth och döm om min förvåning när jag såg filmaffischerna i fönstret. Man var inte direkt med i matchen på Bali 1995. Hade inte jättekoll på vad som hände i världen. Fanns knappt tidningar. Klart jag blev glad ända in i benmärgen av att filmen skulle ha premiär och efteråt, ja efteråt, jag var knappt människa. En sån fin film. En sån jättefin film. En sån jättefin och banne mig perfekt film och årets givna etta.

.

Bubblare: Rob Roy, Waterworld, De misstänkta, Toy story, De förlorade barnens stad, Passionens pris, En vandring bland molnen, Four rooms, Apollo 13 och Dangerous minds.

 

Idag skriver ett helt gäng filmbloggarkompisar om filmåret 1995. Tyckte dom lika mycket om detta år som jag?

Fripps filmrevyer

Movies-Noir

Jojjenito

Rörliga bilder och tryckta ord

Flmr

We could watch movies

Filmitch

 

Publicerat

INFÖR OSCARSGALAN: BÄSTA MANLIGA BIROLL

Robert Duvall — The Judge
.
Innan jag hade sett The Judge trodde jag att Robert Duvalls nominering var ännu en av dom där gäääääsptråkiga hej-och-tack-för-lång-och-trogen-tjänst-nomineringar som man så ofta ser (typ Bruce Dern förra året). Det är givetvis jättekul – på ett helt oironiskt sätt – att äldre skådisar får välförtjänt uppmärksamhet innan som fejdar förbi i en svartvit bild till sorgsam musik i galans obligatoriska in memoriam-inslag men det underlättar ju om dom bjussar på lite av en uppvisning i filmen och inte ”enbart” är…..gamla.
.
Robert Duvall är äckligt bra i The Judge. Han förtjänar sin nominering till hundra procent. Och har du inte sett filmen – gör det. NU!
.
.
.
Ethan Hawke — Boyhood
.
Ethan Hawke surfar lite på samma typ av våg som Matthew McConaughey. Han blir helt enkelt bättre och bättre med stigande ålder. I Boyhood känns det som att han till mångt och mycket spelar sig själv och den känslan förstärks säkerligen av att han åldras tolv år inför våra ögon, tolv riktiga år alltså, inte tolv påsminkade-rynkor-år.
.
Jag tycker Ethan Hawke förtjänar sin nominering men rimligtvis borde han inte ha sucken av en chans att vinna i år.
.
.
.
Edward Norton — Birdman
.
Visst är Birdman mycket av Michael Keatons enmansshow (och kanske klipparens) men birollerna i filmen bör verkligen inte förringas. Okej att Edward Norton ser ut som Sean Penn på bilden (och typ har seriefigurer på kallingarna, woop! woop!) men den typen av karakär/rollfigur/whatever han spelar är verkligen något helt nytt även för att vara Edward Norton som normalt sett är en kameleontskådis.
.
Om Edward Norton vinner eller inte beror enbart på om juryn vill slam-dunka Birdman till galans stora vinnare.
.
.
.
Mark Ruffalo — Foxcatcher
.
Härliga Mark Ruffalo som extremt trovärdig brottare är skäl nog att se Foxcatcher. Att Channing Tatum egentligen borde vara nominerad han också (för samma film) är en annan femma.
.
.
.
J.K. Simmons — Whiplash
.
Moooookej, nu snackar vi uppvisning här! J.K Simmons är snubben som fastnat i birollsfacket men hans namn får alltid min mage att fjärilshoppa till lite extra när det dyker upp i förtexterna. Det intressanta med den här mannen är att det alltid känns som att han spelar sig själv men bara får chans att visa en sida av sin personlighet i taget och han spelar väldigt ofta pappa, familjefar. Här är han något helt annat. Här är han Fletcher. Trumslagar-fascist-Fletcher.
.
.
.
Jag har ingenting negativt att säga om nomineringarna, alla fem är värdiga vinnare men det finns bara EN vinnare för mig: J.K. Simmons. Jag hoppas verkligen att han kommer att vinna dels för att han förtjänar att få en spotlight riktad mot sig på riktigt nu och dels för att en vinst kommer ge uppmärksamhet till filmen – och DET förtjänar filmen!
.
Även Movies-Noir har skrivit sina tankar om dom manliga birollerna idag, här finns hans inlägg. Imorgon kl 18 presenteras nomineringarna till Bästa kvinnliga biroll.
.
.
Publicerat

Dagens duo: FRANCES & GLORIA

Jag tror det här är första gången i bloggens drygt femåriga historia som det inte går att hitta en filmposter med korrekt titel. Alltså, det går bara går inte. Filmen är så hemlig att inte ens originalaffischen finns på IMDb.

Bye Bye Blondie är i alla fall originaltiteln på filmen som på svenska heter Frances & Gloria. Eftersom jag normalt sett använder mig av svenska titlar i blogginläggen så tycker jag att filmen gills i detta tema. Så får det bli.

Frances (Emmanuelle Béart) är en välskräddad, gift och lyckad TV-personlighet med ett eget konstprogram. Gloria (Béatrice Dalle) är temperamentsfull, svartklädd, yvig och har inte riktigt hittat rätt i livet. När Gloria blir utkastad av pojkvännen Bernhard har hon ingenstans att sova men en vän hjälper till. Samtidigt, av en slump, möter hon Frances.

Men kanske är det ingen slump? Frances har nämligen letat efter Gloria, länge. Dom båda hade ett passionerat förhållande i tonåren när Frances var en ung sökare och Gloria en utåtagerande punkare som åkte in och ut på psykavdelningar.

Det finns en hel del anledningar till att denna film inte är bra. För det första är hoppen mellan nutid och dåtid inte bara meningslösa, dom är övertydliga och dåtidens Frances och Gloria spelas av två skådespelare som varken är bra eller speciellt lika sina äldre versioner. För det andra, den första wow-känslan jag kände när jag hittade en film med två så balla kex som Béart och Dalle i huvudrollerna förpassades snart till en slags morrande gäspning.

Jag står helt enkelt inte ut med Béarts (på senare år) frivilliga transformering till anka. Hon har ett duckface som fan inte är rimligt. Läpparna och delar av kinderna sticker ut (i profil) så det är det enda man ser, alltså denna supervackra människa som fallit för nutidens förstoringsmode, det är så….synd. Béatrice Dalle är däremot svincool fortfarande. Gluggen mellan tänderna är kvar, hon ser helt enkelt ut som en äldre version av sig själv i Betty Blue, vilket borde vara så naturligt att man inte ens tänker på det men så är det inte, tyvärr.

Problemet med Béart och Dalle är att mötet dom emellan är så häftigt på pappret men i filmen blir det ”bara” Béart och Dalle som försöker kyssas så naturligt dom kan – vilket inte går speciellt bra. Det är knappt det går att titta utan skämskudde.

Det tredje problemet är regissören Virginie Despentes. Hon har inte gjort så värst mycket mer än denna film och Baise-moi, filmen som får symbolisera nånslags ”ta ingen skit-mentalitet” för kvinnor och jag tror kruxet med henne är att hon har en jäkla massa att säga men att film inte är hennes bästa uttrycksform. Hon kanske borde skriva debattartiklar, teckna seriestrippar, uppföra en balett, göra nånting annat än film – tack.

Att filmen klarar sig från det lägsta betyget är enbart på grund av Béatrice Dalle. Jag vill se mer av henne.

Frances och Gloria som duo? Nej. Inte bra. Duos funkar bara när man känner att dom ÄR en duo, att dom är bättre tillsammans än var för sig. Så är det inte här. Det kan bara inte bli godkänt, inte på en fläck.

Här kan du hitta alla tidigare Dagens duos.

.

 

 

Publicerat

TWO NIGHT STAND

Vi har redan vant oss vid nästa generations regissör med efternamn Reitman (Jason, vars pappa heter Ivan) och nu kommer ännu en som går i sin pappas fotspår. Max Nichols har en pappa som heter Mike, eller hade, han avled i november förra året efter en mycket lång och trogen tjänst i filmbranschen.

[Det här har ingenting med dagens film att göra men jag HOPPAS det görs en film om Mike Nichols liv. 1939, åtta år gammal, flydde han med sin familj från nazityskland till USA och när han dör 75 år senare är han gift med en av USA´s mest kända TV-journalister Diane Sawyer och han har regisserat flera filmer som kan klassas som riktiga amerikanska klassiker.]

Men idag är det Max Nichols som får sitta vid köksbordet med en gungande taklampa framför ansiktet. Han har regisserat Two Night Stand (eller 2 Night Stand som den heter på svenska), en film som jag antagligen inte hade sett om det inte vore för Miles Teller.

Miles Teller är Jason i Rabbit hole, han är Miles i Project X, han är Willard i Footloose, Sutter i The Spectacular Now, Peter i Divergent och han är trumslagar-Andrew i Whiplash. Han är liksom….spännande. Ett nytt fejs, en bra skådis, nån att följa i takt med att han växer upp. Analeigh Tipton är ett helt nytt ansikte för mig trots att jag tydligen sett henne i både Lucy och Crazy Stupid Love. Här spelar dom Alec och Megan, två ungdomar som möts på ett raggsajt och bestämmer sig för att ses och ha sex.

Morgonen efter är hela New York alldeles insnöat och Megan kommer inte ut ur huset. Paniken växer, det visade sig nämligen att Alec inte var den skönaste killen på gatan. Vilken vettig kille kallar en tjej slyna liksom? Och nu tvingas dom att fortsatt umgås en dag till.

Two Night Stand är en harmlös liten film, en lagom sysselsättning i 80 minuter, den kräver inte så mycket engagemang och ger heller inte så mycket tillbaka. Lite som ett one night stand alltså. Ha ha.

Teller och Tipton har bra kemi och även om det är tröttsamt med amerikanska filmer som tjatar om att ett förhållande på nåt sätt är den enda riktiga meningen med livet så kan jag svälja det när det kommer i såhär pass bra paketerande portioner. Jag lägger helt enkelt till Max Nichols över nya regissörer att hålla koll på, nästa gång kanske han gör nåt med lite mer tuggmotstånd.

Publicerat

I HATE VALENTINES DAY

En dag som denna känns det bra att drämma till med en film för alla belackare av just denna dag. Till alla som kräks på hjärtformat skumgodis och långstjälkade rosor som säljs till extremt överpris och alla som inte ser det ”humoristiska” i att ge bort ätbara trosor till sin kärlek eller helt enkelt knaprar lyckopiller som vore det Tic Tacs just idag för vilken dag på året är vidrigare att vara singel på en denna? Oavsett anledning till att avsky denna dag, här kommer en film som gör att du kommer hata den än mer.

Dagen alltså.

Och dig själv – om du tittar på filmen.

Den finns på Netflix, det är lätt hänt att ”slinka dit”, att trycka fel och hamna i den här antiromantiska soppan. Nia Vardalos (ja precis, hon med det stora feta grekiska bröllopet och uppföljaren som hette nåt liknande men var hästlängder sämre trots att det var typ samma film OCH – som grädde på moset – TV-serien med det fantasifulla och kreativa namnet för någon som inte längre vill bli förknippad med Grekland: My Big Fat Greek Life) har skrivit och regisserat denna bedrövliga film och självklart knep hon huvudrollen också. Hon har gett sig själv en sprillans ny locktång i gage också, det vet jag för det syns. Detta lockiga jävla hår som inte rör sig även om hon springer. Perfekta jävla lockar oavsett om det är tidig morgon eller mitt i natten. Jag hatar henne, jag tror fan det. Jag hatar håret i alla fall.

Här teamar Nia upp med sin gamla rest från bröllopsfilmen, John Corbett, mannen som ler oavbrutet och inte har gjort en intressant roll sen han var Carrie Bradshaws kille i Sex and the city – och då hade han ungefär en nanopromille av Mr Big´s utstrålning.

Här spelar han Greg Gatlin. Greg ler oavbrutet, satan så störigt. Nia Vardalos spelar Genevieve Gernier och även hon visar garnityret oavbrutet. Undrar om det finns en baktanke med att dom båda har initialerna GG? Samma bokstav som Greece? Långsökt javisst, men det skulle inte förvåna mig. Det mesta med filmen är nämligen det. Netflix fick nog köpa in den gratis.

Så om du trodde att du hatade Alla hjärtans dag, tro en gång till. Ser du den här filmen idag DÅ är det läge att bli hatisk på riktigt. Hatisk mot dig själv om inte annat. Själv känner jag mig smutsig nu, rejält smutsig. Jag vet inte vad som kan rädda den här dagen för mig.

Publicerat

OUIJA

Nej. Alltså nej.

Samla ihop några vänner och lek anden i glaset på vardagsrumsgolvet istället. Det är garanterat läskigare än den här filmen.

.

.

.

 

 

Publicerat

Fredagsfemman #158

5. NICKEL!

Förpackningen ser inte ut såhär längre men det är preciiiiis lika gott. Aldrig förr har en smak fått mig att mentalt transformeras tillbaka till barndomen som den första sockerchocken mot tungan av den svarta biten i Gammaldags blandning. Jag vill typ gripa tag i handbromsen och stoppa tiden, alternativt ännu en Nickel i munnen. Jag är ÖVERLYCKLIG över att ha tillgång till ett helt stash. Ett Nickel-stash.

.

.

.

4. Nedräkning inför Oscarsgalan

Nästa vecka börjar nedräkningen inför Oscarsgalan här på bloggen. Varje dag klockan 18 kommer på sedvanligt manér några av dom viktigaste kategorierna presenteras och jag får chans att dryfta och lyfta mina egna tankar om dom nominerade, missade höjdare som hamnade utanför, vad jag hoppas och tror. På morgonkvisten dyker det upp vanliga filmrecensioner precis som det brukar göra. Jo du, förresten, glöm inte att vara med i Oscarstävlingen! Här är länken direkt dit.

.

.

.

3. Bloggpanelen

Because I´m back… from outer space… Ja det är jag. Idag är jag tillbaka i Bloggpanelen på MovieZine igen och denna gång tillsammans med *ta-daaah* David från Filmmedia och Niklas från filmpodden Den perfekta filmen. Vi kommer bland annat ge vår syn på The Fast and the Furious-franschisen samt tipsa om perfekta Alla hjärtans dags-filmer (och filmer man bör undvika). Och okej, det blir lite tankar om 50 shades of Grey också.  Här läggs länken upp när inlägget finns att läsa.

.

.

.

2. Arne Dahl is back!

Jag är inte sådär jätteförtjust i svenska deckarserier som prenumererar på våra kanaler på söndagskvällar (verkligen inte dom på TV4) men det finns ett stort undantag: Arne Dahl! Söndagar klockan 21 satt jag som klistrad när dom tidigare avsnitten sändes för ett par år sedan och nu är det dags för en ny säsong med samma sändningstid. Denna gång får vi klara oss utan Matias Varelas närvaro men det ska nog gå bra när Malin Arvidsson, Magnus Samuelsson, Vera Vitali, Niklas Åkerfelt, Shanti Rooney och dom andra är tillbaka. Jag har svårt att tänka mig en bättre avslutning på veckan än detta – och en bättre tjuvstart på veckan som komma skall.

.

.

.

1. Alla hjärtans dag med Filmspanarna

Jag skulle hämta ut biobiljetten till morgondagens filmspanarfilm. Det står jättemånga människor i kö och jag kan inte hämta ut biljetten i biomaten för jag ska betala med mina bioklubbspoäng (FIXA DETTA SF!!!!) vilket visade sig inte gå eftersom ”poängen inte gäller på Grand”. Suck. Nåja. När jag kommer fram till kassan frågar kassören om det är rätt dag och film.

”En biljett till Fifty shades of Grey? Den 14:e?”

”Auhhhmmm. Ja. ”

”SKA DU GÅ ENSAM? PÅ FIFTY SHADES OF GREY? PÅ ALLA HJÄRTANS DAG??????”

*gulp*

Jag iddes inte förklara att nästan hela den bokade raden på biografen är mina vänner så nej herr SF-kassör, jag är inte sååååå FOREVERJÄVLAALONE som det verkar. Vi är många som ska se den här filmen imorgon. Så det så. Håll koll efter filmspanarbloggarna på onsdag, då recenserar vi den. Det kan gå preciiiis hur som helst det här.

.

.

Publicerat

JUPITER ASCENDING

”FUCK STAR WARS!” ropade hon rätt ut i salongen precis innan hon började applådera. Hon är Hanna, vinnaren i gästrecensionstävlingen jag hade här på bloggen strax innan jul.

Hanna och jag beslutade oss för att gå och se en film tillsammans och skriva en kombinationsrecension efteråt och med facit i hand har jag svårt att tro att vi kunnat välja en bättre film än Jupiter Ascending. Man kan nämligen säga som så att jag inte riktigt kände för att spontanapplådera när eftertexterna rullade. 

Det här är alltså ett fantasyäventyr sprungen ur hjärnorna på syskonen Andy Wachowski och Lana Wachowski. Dom är duktiga på sånt här, på att uppfinna helt nya världar. Kolla bara på Matrix-trilogin och Cloud Atlas, otroliga filmer fullsmockade med kreativa lösningar för att ge oss som tittar en visuell åktur vi aldrig ska glömma.

Fiffi: För mig går inte Jupiter Ascending att jämföra med dom tidigare filmerna. Cloud Atlas var ett mästerverk i mina ögon och Matrix är ju Matrix. Jag är inte sådär jätteimponerad av den här filmen även om Mila Kunis såklart är gullig och Channing Tatum var fin i kajal.

Hanna: Alltså, allt som oftast är actionscener värsta snarkpajen. Fingrarna börjar fippla på telefonen och hjärnan funderar på shoppinglistor till helgen. I denna rulle stämmer icke detta. Alls. Jag märker hur jag sitter och håller andan och följer med i rörelserna som en katt på jakt efter laserpekaren. Om laserpekaren hade kajal och jetstövlar.

Fiffi: Haha, du satt verkligen framåtlutad och liksom rattade med i actionscenerna, som om du också hade ett par flygande rullskridskor på dig precis som Channing. Jag blir lite avis på dig nu för det är ju så himla härligt när man får sån feeling, att man är DÄR, på plats. Men hur tyckte du att skådespelarna skötte sig då? Eddie Redmayne som bad guy var ganska…maffig….ändå.  Överspelande och musikal-artikulerande men ändå härligt långhalsad på nåt vis.
..
Hanna: Eddie balanserade precis på gränsen och ramlade ibland över på fel sida, jag tänkte ibland ”Oj, vad han SKÅÅÅDESPEEELAR nu.”. Känslan av underbart söndagsmatinéäventyr hölls intakt av resten av ensemblen. Och! Av scenografin! Jag ville pausa filmen så jag kunde få nörda ner i alla detaljerna. Lite IMDBande visar på att det är samma gäng som jobbat med Wachowskianerna förut, och det känns som om de fått fet budget och fria händer denna gång. Det är sån kärlek till detaljrikedom. Jag ska spendera min dag här inne med telefonen avstängd och dreglet hängande ner över hakan. Men innan det kanske vi ska snacka lite politik? Kritiken mot vårt överkonsumerande på naturens och de svagas bekostnad var ju uppfriskande för att vara Hollywood!
.
Fiffi: Där har du en poäng även om just överkonsumtionsfrågan, stormaktsägande och i viss mån miljöproblem blir vanligare och vanligare i filmer. Annars fick jag vissa vibbar av filmen som går att föra över till vårat kungahus, det här med att födas in i rikedom, att ärva land och riken (eller planeter). Jag tror det var därför jag blev extra glad åt slutklämmen i filmen (som jag inte ska spoila här), men det handlar i alla fall om yrkesval. Fick du bra vajbs mellan Mila Kunis och Channing Tatum? Kände du något love in the air?
.
Hanna: Om vi nu spoilar det vi alla redan kunde gissa, så satt jag med huvudet på sniskan och händerna knäppta som i bön under hakan och suckade förtjust när de ÄNTLIGEN fick kyssas! Åååh. Jag vill ha en egen varghybrid, hur går det med kloningsbranschen egentligen? Men, ja, deras kemi är påtaglig och känns trovärdig. En annan grej som är tidens tecken i film är att även männen framställs som sexsymboler, i denna har vi ju inte bara Magic Mike-skådisen Channing Tatum, men även burly Sean Bean och en uppbiffad Eddie å han den pussiga brorsan, vad han nu hette. Huruvida det är en bra grej eller inte, att objektifiera män lika mycket som kvinnfölk har blivit genom historien vetefan. Men det är väl nån slags bakvänd jämnställdhet? Vi heterobrudar får vårt ögonsocker iaf.
.
Fiffi: Mmmmm. Verkligen. Och heja för mer kajal på snubbar! (fan, jag har verkligen fastnat i vinkelvolten….) Pussiga brorsan, menar du Douglas Booth? Svincoolt namn har han i filmen i alla fall, Titus Abrasax. Men du, om vi ska ta och knyta ihop påsen litegrann här, du tyckte alltså väldigt mycket om filmen, jag tyckte sådär. Du tycker den är bättre än Star Wars och det tycker inte jag men om man jämför med till exempel Blade Runner, hur tycker du den står sig då?
.
Hanna: Med risk för att bli ihjälmobbad av hela internet så måste jag erkänna att jag bara sett Blade Runner en gång för hundra år sen och minns inte så mycket av den. Borde kanske se om den men jag blir så obstinat mot såna där tokhypade grejer. Så till slutklämmen, crescendot, målgången – hur många kajalpennor får Jupiter Ascending? Fem kajalpennor. Av fem möjliga. Solklar femma. Mjau.
.
Fiffi: Jag säger väl voff då. Voff voff.

Hannas betyg:

Mitt betyg:

Dagen till ära skriver ännu en filmbloggarbrud om denna…rymdsaga. Klicka dig in på Sofias blogg för att läsa vad hon tyckte.

Publicerat

MEN, WOMEN & CHILDREN

Jag tänker ganska ofta att jag skulle vilja ha en brandbil, en sån med hög brandstege och en liten korg på. Jag tänker att jag skulle vilja stå i korgen och trycka på knappen som för stegen upp mot himlen och när den är fullt uppfälld tittar jag ner. Där nere går människor, massvis med människor och tittar i sina mobiler. Livet pågår runt omkring men alla – ja, fanimej alla – befinner sig i en annan värld. Den virtuella.

Jag kan tänka mig att om jag står där i korgen och tittar ner så är flocken av mobilaktiva människor tämligen lika en zombieinvasion a la vilken World War Z-scen som helst, lite långsammare bara. Det går ju inte så bra att springa fort och fippla med mobben samtidigt (har jag märkt).

En scen i filmen Men, women & children påminner mig om brandstegetanken, en scen inifrån en skola. Att se små dialogrutor ovanför huvudena på mobilanvändarna förstärker känslan av att vi alla faktiskt är någon annanstans mentalt mest hela tiden.

Den här filmen är Jason Reitmans inlägg i debatten om hur livet ser ut för unga och medelålders, barn och föräldrar som är uppkopplade dygnets alla timmar. Det handlar om porrsurfning, om internetdejting, om en mamma med extremt kontrollbehov över sin dotters datorvanor och en mamma som symboliserar motsatsen genom att ständigt fotografera dottern i mer eller mindre explicita poser för hennes egen websida.

Jag tillhör Adam Sandlers allt mer reducerade fanclub och blir väldigt glad när jag ser honom i den här filmen som en nedtonad, skäggig och ordinär äkta man till Rosemarie DeWitt. Judy Greer, ständigt med en kamera i handen, är också väldigt bra liksom Kaitlyn Dever, ständigt övervakad av sin mamma Jennifer Garner.

Jag tycker Men, women & children är en bra film, dock kanske aningens lång. Jag såg den tillsammans med två sjuttonåringar och det gav ett klart mervärde till filmen att höra deras starka reaktioner på vissa scener (en scen på en toalett i slutet av filmen till exempel).

Jason Reitman har en hög lägstanivå som filmmakare och han fortsätter göra sevärda filmer, filmer som brukar tjäna på att ses om. Se bara på Up in the air. Den började på en trea, nu är det en fullpottare för mig. Även denna film kanske växer om jag ser om den?

Publicerat

TVÅ DAGAR, EN NATT

Jag var arbetslös några månader typ 1996 och jag kan lova att jag tänker tillbaka på den tiden i alla fall någon gång i veckan.

Jag hatade det. Jag tror aldrig jag mått så dåligt. Jag mådde piss för jag blev behandlad som paria på Arbetsförmedlingen, jag mådde skit för att jag satt fast i en situation som var svår att kontrollera på egen hand,  jag hatade dessa ständiga frågor och påtvingade sök-detta-jobb-annars-drar-vi-in-a-kassan-hotbrev i brevlådan och sällan har väl en tidning varit mer ångestframkallande än Platsjournalen.

Självförtroendet var som på ett mobbat pärons nivå ungefär. Ända sedan dess har jag känt glädje när jag går till jobbet även om alla jobb jag haft inte alltid varit superkul. Alternativet däremot, fy fan. Jag får (som mina tonåringar skulle ha uttryckt det) ”panne” bara av tanken.

Sandra (Marion Cotillard) har också ”panne”. Hon kommer bli av med jobbet, ja, så är det. Arbetskamraterna kommer få 1000 euro i bonus och hon själv blir arbetslös. Den krassa verkligheten. Hennes enda räddning är om hon lyckas få alla arbetskompisarna att tacka nej till bonusen för att på så sätt ”rädda” kvar sitt eget jobb.

Sandra gör hembesök till sina kollegor, pratar med dom, försöker få dom att förstå och känna med och för henne. Det är det filmen går ut på. Föga underhållande att titta på men lite tankeväckande är det allt att Sandra ser detta som sin enda utväg. För mig personligen känns det jättekonstigt, jag skulle hellre äta gräs ett halvår än förnedra mig på det sätt Sandra gör. Men det är jag det, jag är inte Sandra och det är henne filmen handlar om, I know.

Marion Cotillard är bra, det är hon alltid men filmen hade jag faktiskt kunnat klara mig utan.

Publicerat

Dagens duo: BERNARD OCH BIANCA

Jag lyssnade på sagan om Bernard och Bianca sååååå många gånger när jag var liten att nu när jag ser filmen i vuxen ålder minns jag hela dialogen och vartenda ljud, jag kan det utantill rent reflexmässigt. Ganska läskigt egentligen vad barndomssagor sätter sig. Just därför är det ganska svårt att se filmen helt objektivt. Sån tur att jag inte behöver göra det.

Här är berättelsen om Bernard och Bianca, två möss som jobbar på den internationella räddningskåren Hjälpa. Det är en djurisk variant av FN skulle man kunna säga och huvudkontoret är faktiskt beläget i FN:s huvudkontor i New York, med ingång genom ett litet hål i väggen.

Det har hittats en flaskpost från en flicka som heter Penny som ber om hjälp och en tuffa musquinnan Bianca och den försiktige vaktmästaren Bernard från räddningskåren bestämmer sig för att försöka hitta henne.

Penny bor på barnhem och drömmer om att bli adopterad av en riktig familj. Med ledsen blick ser hon dom sötare småflickorna försvinna från barnhemmet med sina nya föräldrar, själv blir hon kvar med nallen Teddy som enda trygghet. Penny är ett enkelt byte för den onda Madame Medusa, tanten som kidnappar Penny för att få henne att klättra ner i en brunn och leta reda på skatten som finns därnere, den stora diamanten Djävulsögat.

Jag älskar den här historien! Den har alla ingredienser som gör en tecknad film sevärd för alla åldrar. Den är spännande, den är har karaktärer jag bryr mig om, den har med små charmiga filurer som värmer hela hjärtat (ljudet när trollsländan Evinrude blir andfådd till exempel, så jääääävla sött!), den har bra musik, fina låtar, den är sorglig, den är rolig, den är väldigt mörk för att vara en Disneyfilm, den tar upp frågor som kan bli samtalsämnen långt efter att filmen är slut och den är precis lagom lång.

Säg den Disneyfilm (förutom denna) som lyckas få in ämnen som dåligt självförtroende, flygrädsla, ensamhet, ondska, psykopati, sociopati, ångest och vidskeplighet och samtidigt baka in empati, styrkan i att hjälpas åt, framtidsdrömmar, kärlek, samhörighet och läskiga krokodiler.

Jag skulle helt enkelt säga att Bernard och Bianca har allt!

Som filmduo är Bernard och Bianca lite som Yin och Yang. Dom kompletterar varandra och dom tycker om varandra men jag kan inte säga att det sprakar nån het passion mellan dom direkt, jag vet inte ens om det är det som är meningen. Bernard och Bianca känns som två väldigt goda vänner som gillar varandras sällskap.

 

 

.

.

Publicerat

THE DOUBLE

The Double är en ohyggligt svår film att förklara och en än värre film att bedöma.

Jag såg filmen i korta stötar, det var som om hjärnan inte kunde ta till sig allt på en gång. Jag såg en kvart, stängde av. Jag började om kvällen efter, såg tjugo minuter, somnade. Kvällen efter lyckades jag se trettiofem minuter innan det var gonatt. Sakta men säkert betade jag av den och vid sjunde tittningen tog jag mig från början till slut. Sen var jag det. Slut.

Jävlar alltså, det här är en film som både tar och tär och den ger inte så värst mycket tillbaka, helt ärligt. Jo, den ger en del att tänka på och den ger mig nånslags nyförälskelse i Jesse Eisenberg. Eisenberg har för mig mest varit en skådis som gör det han ska och samtidigt levererar sina monologer med ett jävla tempo. Här blir han nånting mer, här blir han större än sig själv, han blir en GIGANT.

Eisenberg gör så mycket med sin roll här att det känns som han står i ett vägskäl. Beroende på vad han väljer för film härnäst kan han gå från en indiekändis till en av dom allra största. Efter en glimt på IMDb känner jag en fnysning röra sig genom näsan. Han spelar alltså Lex Luthor i storfilmen Batman v Superman som kommer 2016 och det kan ju blir hur som helst. Det kan bli som pingvinrollen blev för Danny DeVito eller som Jokern blev för Heath Ledger. Hur det blir för Jesse, ja den som lever får se.

The Double är Jesse Eisenbergs film rätt igenom. Mia Wasikovska spelar den kvinnliga huvudrollen men det är bara en andrafiol med otvättat hår, inget mer än så. Är Mia Wasikovska den kvinnliga versionen av Paul Dano?

Genremässigt jämförs The Double med Enemy vilket känns rätt rimligt. Filmerna kom ungefär samtidigt och i den ena filmen spelar Eisenberg två personer och i den andra är det Jake Gyllehaal som spelar mot sig själv. Båda filmerna är mörka och kräver en del av oss som tittar och för egen del tilltalas jag av båda.

Enemy är ett mästerverk i mina ögon, The Double når inte upp till samma höjder men det är bara att kapitulera för det faktum att jag är våldsamt förtjust av denna typ av tvillingfilmer. Det finns nämligen en till film som platsar in i detta gäng, David Cronenbergs Dubbelgångare från 1988. Efter en snabb summering ser jag att mitt medelbetyg för dessa tre filmer är hela 4,7! Hör jag en synål falla nu?

Publicerat

SJU JÄVLIGT LÅNGA DAGAR

Den senaste boken jag läste som fick mig att på riktigt gapskratta var Sju jävligt långa dagar av Jonathan Tropper. Storyn i sig var inte särskilt upplyftande men formuleringarna var. Han skriver otroligt på pricken, det är inte ett skiljetecken för mycket.

Och nu har historien om Judd Altman vars liv havererat blivit film. Och Jonathan Tropper har skrivit om boken till ett filmmanus. Och Shawn Levy regisserar, ja precis, han som regisserat alla Natt på museet-filmerna samt menlösa The Internship. Och rollistan är lika imponerande som den är skön. Jason Bateman, Tina Fey, Corey Stoll och Adam Driver spelar syskonen Altman, Jane Fonda deras mamma, Connie Britton är flickvän till Phillip (Driver) och min nya favorit Kathryn Hahn är hustru till Paul (Stoll).

Om jag säger såhär, filmen är inte lika rolig som boken. Det är svårare att skratta åt det jag ser än åt det jag läste även om det är precis samma berättelse. Varför jag funkar så vet jag inte. Därmed inte sagt att filmen inte är rolig, den ÄR rolig men då det är tämligen svart humor det är frågan om (inget kiss och bajs här inte!) så beror det nog mer på ens egen sinnesstämning om man kan ta den till sig eller inte. Om man orkar och ens vill.

Familjehistorier av detta slag kan ju komma väldigt nära ens personliga liv ibland och då kan det vara rätt svårt att se det komiska i situationerna. För en gångs skull snuddar historien inte det minsta vid min egen verklighet och det känns befriande, det är som att andas i en syrgasmask. Det händer skit men det är inte min skit. Ha ha ha (<— torrt skratt).

Det här är helt och hållet skådespelarnas film. Lyckas dom göra historien trovärdig, ja då blir filmen bra. Lyckas dom då? Hmmmm….om jag säger såhär, JÄVLAR ALLTSÅ, castingen….här snackar vi fingertoppskänsla. Vilket gäng! Jag tror på den här galna familjen och det beror framförallt på Jason Bateman. Han är som alltid otroligt bra, det är nåt med hans blick som känns så…skön. Han är närvarande, levande, en verklig människa helt enkelt.

Mitt tips är helt enkelt detta: se filmen. Jag tycker den är jättebra, jag tyckte boken var jättebra men jag kan inte jämföra dom även om jag skulle vilja. Det är två olika universum som lever på samma föda, typ.