Månad: februari 2015

Publicerat

ANNABELLE

Som fotbollsintresserad gör det mig extra glad att se Elfsborgs stolthet och den före detta landslagsspelaren Anders Svensson göra entré på vita duken.

Nej, jag försöker inte vara tarvlig och jämföra honom med en porslinsdocka med överdimensionerade ögon, jag tänker på den manliga huvudrollen i filmen Annabelle, Ward Horton, som i dom flesta vinklar ser ut som en karbonkopia av Anders Svensson.

Den kvinnliga huvudrollen Mia spelas av en kvinna med förnamn som ser ut som en tanke: Annabelle Wallis. Hon liknar både Veronica Maggio och Viktoria Tolstoy – och är en jättebra skådis! Den äckliga dockan däremot, den påminner jättemycket om den äckliga inlåsta dockan i The Conjuring. Jahaaaa! Det kan bero på att det ÄR samma docka.

Det här är alltså berättelsen om Annabelle, dockan från helvetet som ensamt lyckas få inte bara ett utan två hem besatta. Det här är också berättelsen om gravida Mia som har den (på många sätt) osedvanligt dåliga smaken att samla på porlinsdockor och det är berättelsen om John, pappan med dom beiga byxorna som faktiskt bara försöker vara snäll.

Annabelle utspelar sig någon gång på 60-talet, alltså innan The Conjuring. Snyggt pastellig scenografi, schyssta svart-vit-rutiga golv, Mia har gulliga skräddarsydda hemmafrudräkter,  John är klädd som en Man med skjorta och pressveck på finbyxorna och fika serveras i porslinskopp på fat.

Det är en rätt trevlig film det här. Det finns inget särskilt att klanka ner på men heller ingenting att direkt tokhylla. Annabelle är en funktionell rysare som bjussar på några scener som är rejält läskiga och om den kan göra nåt gott för eftervärlden så kanske den kan få någon människa att tänka två gånger innan det inhandlas en porslinsdocka. Utbud och efterfrågan. Om efterfrågan minskas kanske utbudet av porslinsdockor försvinner helt så småningom.

Du fina värld vad härligt det vore.

Publicerat

Fredagsfemman #157

5. Bloggpanelen är i farten igen!

Fram med maraccas och tomtebloss, Bloggpanelen är på plats igen! Idag är det Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia, Filmitch-Johan och Movies-Noir-Christian som är redo att dryfta sina åsikter om tre aktuella ämnen. Länk till panelen läggs upp här när den är up and running framåt eftermiddagen.

.

.

.

4. JAAHURRAAAAA!

Det finns vissa filmer, vissa snackisar, som liksom hamnat lite på sidan om, filmer som förtjänar att gå upp på bio men på något underligt vänster släpps direkt till DVD. Snowpiercer är ett sånt exempel. Jävlariminlillalåda vad jag hade velat se den på bio. En annan film som glidit in från kanten men samtidigt förpassats till nåt läbbigt hörn av distributionskanalen är The Babadook, filmen som verkar vara ständigt återkommande här på listan. NonSTop Entertainment har nämligen beslutat sig för att ge den BIOPREMIÄR. Hurraaaa! Och dessutom SNART! Hurraaaaa! Nästa fredag närmare bestämt. Och söndagen den 15:e är den frukostfilm på Bio Rio. Boka biljett nu. Upp till kamp mot gråskalan!

.

.

.

3. Poesi för fiskar

I måndags var jag och filmspanar-Cecilia på baluns när det förhandsvisades nya filmer av det som med ett samlingsnamn kallas Poesi för fiskar. Hela Filmhuset kokade av engagerat folk som kommit till denna specialvisning och jag måste säga att det gjorde gott för filmsjälen att vara där. Svensk film behöver det här gänget, Crazy Pictures gör filmer som inga andra och Christoffer Nordenrot kommer bli vår nästa stora skådisstjärna. Alla filmerna läggs upp på Crazy Pictures youtubekanal och här är den nyaste – Vaskduellen. Ge filmerna en chans, du kommer bli förvånad. Positivt förvånad.

.

.

.

2. MELLOOOOOOON!

En av årets allra bästa dagar närmar sig. När Melodifestivalen drar igång, när jag hör bakgrundsmusiken, ser loggan, vet att jag har sex lördagar att se fram emot, alltså det är så jääääääävla mysigt! Och den där bästa dagen är redan imorgon. Peppen alltså. Obeskrivlig. Och likadan år efter år.

.

.

.

1. Lyckliga gatan

Till min från-hjärteroten-stora glädje känns det som en om snällisvind blåser in över Sverige. Jag vet inte om det är en motreaktion på utröstnings-och-mobbnings-TV, ångestframkallande nyheter från jordens alla hörn och allt det inskränkt kalla som växer likt analsvamp bakom folkhemsrassedörrarna. Hur som helst är det fint att det snälla får plats, att det ges plats. Trevligt folk går på bio och på TV har vi sett snällisprogram som Jills veranda, Så mycket bättre, Sommarpratarna, Stjärnorna på slottet och nu Lyckliga gatan. Jag tycker väldigt mycket om Lyckliga gatan. Ett mysigt, smart, bra och varmt program som visar att vi människor inte är så jävla olika varandra egentligen oavsett hur vi ser ut eller hur gamla vi är.

.

.

Publicerat

WHIPLASH

Lägg Animal i Mupparna, Stig Järrel i filmen Hets och Döda poeters sällskap i en mixer och tryck på on.

Lägg ner den unga alkisen i The Spectacular Now och tidningsbossen i Spider-man i samma mixer, tryck på on igen.

Krydda med Fame-strössel (blod, svett och tårar) och lite sönderslagna trumpinnar.

Gör en välsmakande sås av medryckande musikaliska nummer, skådespelarbegåvning och klumpar i magen.

Lägg allt i en egensinnigt komponerad förpackning.

Spraya den nya parfymen Fy-fan-vad-jag-unnar-J.K-Simmons-en-Oscarsstatyett över alltihop.

Se filmen.

Åk hem från bion.

Ta fram en kastrull med lock, en träslev samt en visp. Sätt sig sedan på köksgolvet. Vänd kastrullen upp och ner. Ta vispen i ena handen och sleven i den andra. Börja trumma. Minns hur det var när du var liten. Trumma lite till. Trumma tills du inte orkar trumma mer. Då slår du kastrullocket mot kylskåpsdörren som om den vore en ensam cymbal.

Ställ dig upp.

Åk in till bion.

Se filmen igen.

Bara ett tips liksom. Trum trum.

Publicerat

FILMSPANARTEMA: KÄRLEK

Du fungerar som en pappa jag inte har men önskar att jag hade. Du beter dig tvärtemot en mamma som visar oro genom att bli arg. Du är som en efterlängtad bebis som aldrig skriker, som ett älskat barn som aldrig trotsar, som en cool tonåring som aldrig revolterar.

Du är som en bekant från förr som jag ser på stan där minnena bleknat och blivit till nostalgi. Du är som en kompis som dricker lakritsshots i schlagerbaren och sjunger med till Danny-hits som om det inte fanns en morgondag. Du är som en nära vän, som en familjemedlem jag valt, som ett paraply som aldrig vänder sig ut och in hur mycket det än blåser. Du är som en passionerad kärlek som varje morgon väljer mig.

♥

Du gör mig glad när jag är ledsen. Du gör mig sömnig när jag inte kan sova. Du gör mig lugn när jag är stressad, du gör mig uppspelt när jag känner mig loj, du får mig att känna tacksamhet när jag glömmer att uppskatta det jag har. Du får mig att öppna ögonen för nya världar, får mig att förstå situationer jag inte varit i själv. Du får mig att känna samhörighet med andra. Mindre ensam alltså.

♥

Du skänker trygghet när jag behöver, samtidigt, du kräver ingenting av mig. Att älska dig är en ytterst egoistisk handling men också en livslång ömsint sådan. Du är ett sätt att fly från verkligheten men du gör också att jag orkar leva i den samtidigt som jag betraktar den på säkert avstånd. Att älska dig kan således vara problematiskt, det kan avskärma mig från nära mänskliga riktiga relationer, det kan göra mig bortskämd och onödigt feg men det gör mig också stark och nyfiken.

♥

Att älska dig kan framkalla lyckobubblor i magen. Du proppar mig full med endorfin, du gör mig glad bortom sans och vett. Du kan försätta mig i trans och få mig att vilja skrika I´m the king of the wooooooooorld och faktiskt mena det.

Att älska dig är en ynnest.

Att älska dig är det enklaste som finns.

♥

 

Dagens filmspanartema är KÄRLEK och om det var otydligt så handlar texten här ovan om min kärlek till film. Klicka dig vidare in på mina kära filmspanarvänners bloggar för att se hur dom närmat sig detta pulshöjande ämne.

Rörliga bilder och tryckta ord

The Nerd Bird

Har du inte sett den? (blogg)

Fripps filmrevyer

Jojjenito

The Velvet Café

 

Publicerat

PADDINGTON

Att gå och se en riktig film på bio med en liten knatte för allra första gången är en stor grej, i alla fall för mig. Barnet i fråga minns antagligen inte mycket av den speciella dagen eller filmen men det är där vi kommer in, vi vuxna, vi som kan berätta när barnet växt upp en smula.

Jag minns första långfilmen jag såg på bio med min dotter som om det var igår, jag minns tyvärr inte lika tydligt den första jag såg med min son. Skyller på småbarnsgegga i huvudet, jag vet inte vad det annars skulle bero på. Men i söndags var det dags igen, dags för min treåriga gudson att göra entré i en riktig biosalong. Paddington kändes på pappret som en helt perfekt film att börja med. Lite galen, lite spännande, rolig, mysig, en söt björn och riktiga människor i dom andra rollerna.

Det visade sig bli ett alldeles utsökt val av premiärfilm. Han skrattade högt, han satt still, han ratade popcornen (yäääääy!) och han började inte skruva på sig förrän det var endast tio minuter kvar.

För egen del minns jag Paddington från när jag var liten. Tecknade filmer med en trevlig berättarröst och en gullig liten björn med marmeladmacka under mössan. När jag blev större och började spontanåka till London lite nu och då köpte jag ofta med mig en Paddington-bok med mig hem. Otroligt charmiga böcker.

Paddington anno 2014 har kvar en hel del av originalcharmen trots är historien är omgjord så den passar nutida barns krav på CGI-animerade actionscener och en björn som ser helt autentisk ut. Hade gamla Paddington gått på bio hade ungarna sannolikt simultant sovit middag.

Nu såg vi filmen med svenskt tal men det kändes ändå bra att se Hugh Bonneville som pappa Henry Brown, Sally Hawkins som hans fru Mary, Julie Walters som hushållerskan Mrs Bird och Nicole Kidman som den onda Millicent. En bra cast i en bra film. Betygsmässigt landar den på en mycket stark trea. Klart sevärd för både barn och vuxna.

 
Minns du detta?

Publicerat

Dagens duo: ALEX & EMMA

Jag kände för att se en tämligen harmlös romcom och döm om min förvåning när jag hittade Alex & Emma på Viaplay. En Rob Reiner-myspysfilm med charmtrollet Kate Hudson och Luke Wilson, det skulle kunna vara huvudet på spiken just idag men det var det inte. Verkligen fucking not!

Alex Sheldon (Wilson) är en författare som fått skrivkramp och Emma (Hudson) är en flink stenograf. Hon ska stenografera hans prat så att boken går fortare att få klar —> Alex får pengar —> Alex kan betala nåt bus som hotar honom med döden.

Nämenalltså det här är bara SÅÅÅ lamt! Ena sekunden befinner sig filmen i Alex lägenhet, man får se honom gå fram och tillbaka och försöka värka fram ett manus och en menlös brunhårig Emma som skriver och skriver och ska försöka stava rätt till det svenska förnamnet Y-L-V-A. I nästa sekund blir det nån slags återblickar/klipp till historien som Alex just nu berättar där han agerar huvudpersonen i boken.

Gäääääääsp.

Det här är inte sevärt även om jorden skulle sprängas och det enda som fanns kvar var en ensam människa, en TV och Alex & Emma på DVD.

Nej. Nej. Neeeeeej. Den här duon är lika karismatisk som om en tall och en gran skulle flirta med varann i skogen.

 

 

.

Publicerat

TREVLIGT FOLK

Jag har sett många filmer på sistone som fått mig att gråta. Alltså inte bara gråta sådär gulligt som det kan se ut när en enkel liten kristallklar tår sakta rullar sig nedför kinden, nej nu snackar vi fulgråt med snorränder ända ner i munnen. Föga attraktivt och ganska jobbigt.

Igår satt jag i en biosalong på Söder i Stockholm tillsammans med 68 andra människor. Exakt 68 för det fanns (och finns) 69 platser i salongen, fullsmockat in till sista stol. Det är kaxigt att en dokumentär om sjutton somalier från Borlänge som börjar träna bandy för att kunna åka till bandy-VM i Sibirien drar så mycket folk. Nej kaxigt är fel ord, det är FINT. Jag blir glad, jag blir genuint jätteglad.

Jag tycker om Filip och Fredrik. Jag gillar det dom står för, att dom ser den lilla människan, frågar riktiga frågor som dom på riktigt vill höra svaren på. Dom är dessutom svenska mästare på social skills, borde vara drömgäster på vilken stel finmiddag som helst.

Att det skulle vara just Filip och Fredrik som sätter tänderna i sagan om det somaliska bandylandslaget kan knappast förvåna någon. Vem skulle annars göra det? Det är dom eller ingen tänker jag, det finns inga andra som bemästrar kombinationen av värme och sociala medier på samma sätt som dom. Filip och Fredrik når ut och det är därför det sitter 69 människor av 69 möjliga i en biosalong på Söder och tittar på en film som heter Trevligt folk.

Trevligt folk är en film alla borde se. Inte alla utan A L L A. Det är det som är filmens enda problem. Trevligt folk är en film om trevligt folk för trevligt folk. Jag känner mig hundraprocentigt säker på att alla som betalar för att se Trevligt folk är trevligt folk, dom otrevliga typerna, dom som skulle behöva se filmen kommer aldrig att göra det. Det är precis samma sak som att föräldrarna till klassens jävligaste unge aldrig dyker upp på föräldramöten, det går liksom inte att nå fram.

Trevligt folk fick mig att skratta, le, fingråta och fulgråta. Så jävla snorigt alltså. Tjejen bredvid mig tittade snett, fnös lite och lutade sig ap-hårt mot grannen på andra sidan men när eftertexterna rullade satt hon där med näsduken hon med. Och alla klappade händerna när filmen var slut. A L L A. Och ingen störde under filmen med lysande mobilskärm. I N G E N.

På nåt skönt sätt fick jag en känsla av att det inte är kört. Det finns så mycket positiva krafter i vårat konstiga land, det gäller bara att sätta fingret på det och synliggöra det. Det är det Filip och Fredrik har gjort nu – med den äran!