Månad: mars 2015

Publicerat

Fredagsfemman #163 – PÅ ÅTERSEENDE

5. Pineapple Express

Jag gav Seth Rogen och James Francos film This is the end 5/5. Jag älskade den. Jag gav Seth Rogens och James Francos film Pineapple Express 1/5. Jag avskydde den. Det är sällan jag ser om filmer jag gett en etta, det känns liksom onödigt på nåt vis. Finns ju bättre saker att göra med sin fritid än att tortera sig själv. MEN, det finns ju också en chans att jag haft fel. Att jag sågade Pineapple Express av fel anledningar. Att jag faktiskt tycker det ÄR kul med boffande lowlife-snubbar som är så höga att dom hö-hö-garvar åt vad skit som helst. Sig själva till exempel. Jag gav Pineapple Express bloggens lägsta riktiga betyg 2010 men såhär är det: jag var för snäll. Det här är bland det sämsta skit filmvärlden skådat. Den borde inte betygssatts alls. Och den borde definitivt inte ha setts en gång till.

.

.

.

4. Ett hus av sand och dimma

När man ser en film man upplever är en pärla och sen ser om den kan det kännas på två sätt. Antingen förstår man inte alls vad man såg i filmen sist, nyhetens behag är borta och känslan av filmen blir som ”vilken som helst” eller så är en pärla en pärla en pärla. Ett hus av sand och dimma var en pärla när jag såg den 2009 och det är en pärla nu. Ben Kingsley och Jennifer Connelly är fenomenala tillsammans. Den fyra jag gav filmen då är en given fyra även nu.

.

.

.

3. Transformers – Age of extinction

Jag ÄLSKADE den här filmen när jag såg den på bio. Jag var helt bubblig i magen när den var slut och det berodde inte på att jag ätit blomkålsgratäng. Trans4mers är en perfekt biofilm, svulstig tokaction, svinball, en härlig tömma-skallen-film helt enkelt. Att se den hemma är inte riktigt samma sak men….nästan. Ja faktiskt. Nästan. Av respekt för mina grannars nattsömn drog jag inte på riktigt så hög volym som jag hade velat men jag kan inte skylla den lilla betygssänkningen på det. Den här filmen ÄR en biofilm och den 4:a jag gav den sänker jag lite. Liiiite. 3,5/5 nu.

.

.

.

2. Horton

Det finns en handfull filmer jag har i bakfickan när hjärnan känns som en tryckkokare och att det när som helst kommer att spruta exploderad potatis ut genom öronen. Horton är en av dessa. Oftast räcker det med att jag ser en kvart-tjugo minuter för att bli alldeles lugn i själen, filmen är så freaking störd att allt jag går omkring och tänker på på dagarna liksom hamnar nån annanstans. Kvar blir funderingarna om alternativa planeter, hela världar som ryms i blommor, trattar, alltså jag tänker på randiga trattar av nån anledning. Den fyra jag gav Horton 2010 är orättvis. Det här är en klockren femma!

.

.

.

 

1. Contagion

Jag har varit sugen på att se om Contagion i ett par veckor, så sugen att det nästan blev fysiskt. Så sugen att jag hyrde den för 39 spänn på Itunes när jag inte hittade den på varken Netflix eller Viaplay och det kändes som ett KAP. Jag hade nån fix idé om att jag missförstått den, att den medeltrea jag gav den i betyg 2011 var snål och felaktig. Det var härligt att se om filmen och nästan ännu härligare att se att jag hade fel. Jag var nämligen inte snål 2011, jag hade helt rätt. Contagion är en trea, varken mer eller mindre. En kliniskt berättad historia utan tillstymmelse till känslor. Återseenden kan vara såna med. Egala.

.

.

 

Publicerat

STILL ALICE

Det är lätt att hålla sig för skratt när det kommer till Alzheimers. Jävligare sjukdom får man leta efter, kanske speciellt för nära och kära som tvingas se en personlighet brytas ner till oigenkännlighet för att hjärnan inte längre vill fungera.

Att se sjukdomsfilmer är aldrig någon lek. Helt ärligt är det svinjobbigt. När jag var yngre var jag paniskt rädd för allt som skulle få mig att dö i förtid, nu känner jag mig mer som den tyske filosofen Friedrich Schiller som sa ”I ditt bröst är ditt ödes stjärnor”. Händer det så händer det, vissa saker i livet kan man inte påverka hur jävla gärna man än försöker. Men därifrån till att tycka att det myspysigt att se en film som denna är steget långt. Det är klart det tar, det tär, jag blir ledsen nåt så ofantligt.

Alice Howland (Julianne Moore) är professor i lingvistik. Med orden som sitt arbetsredskap märker hon både snabbt att någonting inte står helt rätt till. Hon glömmer vad hon ska säga, minns inte var hon är och kommer inte ihåg varken namn eller ansiktet på sonens flickvän. Det är början på Alice sjukdomsresa men också slutet, slutet på hennes gamla vanliga inkörda trygga härliga liv som mamma till Charlie (Shane McRae), Anna (Kate Bosworth) och Lydia (Kristen Stewart) och fru till John (Alec Baldwin).

Julianne Moore är fullständigt lysande i den här filmen. Det är hon visserligen alltid men här är hon helt suverän. Om jag fick bestämma skulle alla som känner att dom orkar se filmen men jag förstår samtidigt att många kommer hålla upp högerhandsflatan och säga nej tack. Det är filmpacketerad ångest, helt klart men måste allting vara så himla lull-lulligt glatt och trevligt hela tiden? Livet ser ut såhär. Också.

Publicerat

WILD TALES

Mycket konstigt har jag sett på film i mina dar men jag har aldrig förut sett en man bajsa på en bilruta. Ibland räcker det med något så simpelt som detta för att en film ska få ett konstnärligt mervärde i mitt huvud. Eller kreativt mervärde kanske snarare för så värst konstnärligt var det inte. Ganska äcklig faktiskt. Vilka kluttar sen!

I lördags skulle Filmspanarna ha sett Chappie, det hade Sofia bestämt sedan länge.  Men SF ville annorlunda och gjorde ett visningsschema där Chappie endast gick på kvällstid så det sprack. Tyvärr. Jag hade gärna sett Chappie. Robotar är fina.

Plan B blev den argentiska filmen Wild Tales, en av årets Oscarsnominerade Bästa utländska film-filmerna. För egen del kändes det som en riktigt bra Plan B, jag hade hört mycket gott om filmen och det kändes lite spännande att se en film från Argentina som beskrivits som en blandning av Almodovar och Tarantino. Det finns sämre regissörer att jämföras med.

Wild Tales är en episodfilm. En kortfilmsfestival i koncentrerad form om man så vill. Sex kortfilmer som – i min tolkning – handlar uteslutande om hämnd och med mest fokus på kränkta män i diverse fordon. Bortsett från en ilsk servitris, en kvinnlig kock med förkärlek för råttgift och en nybliven men inte helt stabil brud är enkom män i huvudrollerna. Män i kostym. Förfördelade män. Missförstådda, svikna, förbannade karlar. Alltså förbannade som i betydelsen arga.

Dessa sex episoder är av verklig skiftande kvalitet. Några är på gränsen till sömnpiller, ett par är riktigt bra och en – den med den bajsande mannen – är SUVERÄN! Just den sistnämnda delen påminner mig mycket om Quentin Dupieux filmer och om jag ska betygssätta filmerna i filmen är den en solklar 5/5.

Det som förhöjde hela filmupplevelsen ett extra snäpp för mig var att jag aldrig kände att jag kunde avkoda filmen. Jag visste inte vad jag skulle få se och hur skruvade episoderna kunde/skulle vara vilket är en av dom stora fördelarna med att se film från länder jag vanligtvis inte ser filmer ifrån. Så jag är riktigt nöjd med Sofias val trots baconchipsmarodör på raden framför och tre plusgrader i salongen.

 

.


Vad tycker filmspanarvännerna om Wild Tales? Kolla in deras bloggar.

Rörliga bilder och tryckta ord

Filmitch

Jojjenito

Movies-Noir

Har du inte sett den?

Fripps Filmrevyer

Publicerat

FILMÅRET 1985

Ursäkta min franska men 1985 ger verkligen dom filmiska snigelspåren ett ansikte. Det är ett rekorderligt filmår med rediga riktiga klassiska filmer som håller helt otroligt bra fortfarande men det är också ett år som – för mig – symboliserar så mycket mer. Det här är året då polletten trillade ner. Jag förstod. Och det jag fattade 1985 – för TRETTIO år sedan – förstår jag fortfarande. Gammal kärlek kan visst rosta men riktig kärlek är större än så. Mycket större än så.

 

10. Re-Animator

Säga vad man vill om Re-Animator, har man sett den glömmer man den inte så lätt. Jag var väl 13-14 år sådär när jag såg den och ja….hmm…den fastnade. Den är rätt så äcklig faktiskt, Stuart Gordon har lyckats göra H.P Lovecrafts historia rättvisa. Mycket hjärnor är det. Och sprutor. Och självlysande gegga. Burr.

.

.

.

9. Sweet dreams

Jessica Lange blev Oscarsnominerad för sin roll som countrysångerskan Patsy Cline. Så välförtjänt. Ed Harris var Ed Harris men ung. Sweet dreams är överlag en väldigt bra film, BOATS och allt men det är också en film som tjänar på att man INTE googlar Patsy Cline utan bara sätter sig och tittar.

.

.

.

8. Trassel i natten (Into the night)

Den här filmen såg jag för första och hittills enda gången 2011, det finns alltså inget nostalgi-mos i matlådan när jag tjongar upp denna film som en av mina favoriter från året. Jeff Goldblum och Michelle Pfeiffer är SUVERÄNA tillsammans i denna 80-talspärla.

.

.

.

7. Kniven är enda vittnet (Jagged edge)

Rättgångsdrama +  thriller + spänning + 80-tals-mys + Glenn Close + Jeff Bridges + mord + kärlek  + manus with a twist = alldeles underbart!

.

.

.

6. Mitt liv som hund

Lasse Hallströms film om den unge Ingemar är en av dom bästa svenska filmerna någonsin. Tycker jag.

.

.

.

 

5. The Breakfast Club

Vilken klassiker! Vilken härlig film han gjort, John Hughes och den håller precis lika bra fortfarande. Det är nåt man verkligen inte kan säga om alla klassiker (*host* Citizen Kane).

.

.

.

4. Mask

1986 vann Michael Westmore och Zoltan Elek en Oscar för Bästa make-up. Dom lyckades förvandla Eric Stoltz till ”Rocky” Dennis och det kan inte ha varit en enkel match. Trion Eric Stoltz, Cher och Sam Elliott är SÅ bra i den här filmen, ja hela filmen är bra. En BOATS som fler borde se, den känns lite bortglömd nuförtiden.

.

.

.

3. Vittne till  mord (Witness)

Var tog Peter Weir vägen, varför gör han inte fler filmer? Han var en av dom mest intressanta regissörerna – länge, med filmer som Döda poeters sällskap, Utan fruktan, Truman show och Gifta på lådsas. Ja, jag vet att han gjorde The Way Back 2010 men jag tycker han ska göra mer. 1985 gjorde han alltså Vittne till mord, amish-thrillern som visade att Harrison Ford kunde göra mer än äventyrsblockbuster och att Kelly McGillis skulle få gå från huckle till Tom Cruise love-interest i Top Gun. Filmens toalettscen är en av dom mest spännande scener som filmats. En mycket värdig bronsmedaljör!

.

.

.

2. Rambo – First Blood part II

Om 1995 var ett kanonår för både Sylvester Stallone själv och mig som stallone-o-fil (med både Judge Dredd och Dödligt möte på topplistan) så är det som en fjärt i rymden jämfört med 1985. 1985 var Stallone i sitt ESSE. Kolla på bilden alltså bara kooooolla på bilden! Han är Vietnam, utslängd mitt inne i skogen eller djungeln eller obygden eller vad fan man nu kallar det där ingemanslandet, iklädd inget annat än ett par brallor och ett ofållat kantband runt skallen och det regnar också, det strilar inte sådär lugnt och mysigt nej det är ett elakt jävla regn och det ser iskallt ut. Man vill bara åka dit och ge honom en stor kopp varm choklad fullsmockad med minimarschmallows och säga att allt kommer bli bra. Dom där hundögonen är nämligen inte så säkra på det.

.

.

.

1. Rocky IV

Stackarn hinner inte mer än hem från Vietnam förrän han ska till nästa fiendeland – och BOXAS! I Rocky IV får Stallone visa upp alla sina filmiska kvalitéer och här bevisar han in i varenda filmruta att han är den STÖRSTA FILMSTJÄRNAN VÄRLDEN NÅGONSIN SKÅDAT!

Ja ja ja…jag fattar att några sätter morgonkaffet i vrångstrupen nu och/eller börjar fila på elaka kommentarer och/eller insändare i lokaltidningen och/eller närma sig min ytterdörr med naken bakdel för att bajsa i brevlådan men helt ärligt, kom igen bara – DO IT! Jag har kollat in Rocky IV tillräckligt många gånger för att veta hur ett par röda boxarhandskar ska användas mot testosteronstinna oliktänkande. Årets silver- och guldmedalj har aldrig delats ut till några mer överlägsna filmer än dessa två. Sådeså.

Bubblare: Spindelkvinnans kyss och Sällskapsresan 2 – Snowroller.

.

Idag skriver flera av mina filmspanarvänner också om filmåret 1985. Klicka dig vidare in på deras bloggar för fler favoritfilmer.

Fripps filmrevyer

Flmr

Rörliga bilder och tryckta ord

Movies-Noir

Spel och film

Filmitch

We could watch movies

Jojjenito

 

Publicerat

Dagens duo: SPIES & GLISTRUP

Jag har precis köpt en bok som heter 100 balla ställen i Stockholm av Valle Westesson. I den finns ett kapitel om ett ufohus på Torö som den danske resebyråmagnaten Simon Spies byggde på 60-talet.

”Simon Spies gjorde många provokativa och knäppa saker. På Torö anställde han till exempel ett harem: tio kvinnor vars uppdrag var att gå runt nakna och vara redo när han var sugen på mys. Varje dag lät han dessutom flyga in de danska dagstidningarna med ett privatplan som släppte lektyren från ett flygplan ovanför huset. Sedan åkte planet tillbaka till Danmark.”

Föga förvånande, det där ufohuset lockar mig. Jag vill inte bara smyga dit, jag vill typ BO där. Jag fick även en snabb idé att den där Simon Spies intresserade mig, jag menar, en man som lyckas få igenom ett svindyrt klotrunt betongbygge mitt i Stockholms skärgård måste vara något alldeles extra. Av denna anledning blir jag jätteglad när jag hittar filmen Spies & Glistrup på triart.se. Utan att ha svinkoll på vare sig herr Spies eller Mogens Glistrup hyr jag filmen. Fan alltså. Ibland borde man googla – först.

Om Jimmie Åkesson och låt oss säga…Bert Karlsson…var kompisar, skulle du vilja se en långfilm om deras vänskap? Inte? Frågan är vem som tror att vänskapen mellan Glistrup (som startade den nationalistiska liberala Fremskridtspartiet) och hans forna klasskamrat och – som sagt – resebyrårikisen Simon Spies är så mycket mer tittvänlig. Danskarna kanske, inte vet jag.

Jag tycker filmen är ovärdig. Den är ovärdig att titta på, ovärdig att någon lagt ner tid och pengar på att producera, ovärdig att bry sig om. Fan alltså vilka grisiga män filmen handlar om! Satans äckliga. Orka engagera sig i dessa gubbslem… Jag läser om boken istället och planerar för mysiga utflykter i Stockholm i sommar.

Spies och Glistrup som duo? Jag skiter i dom, SKITER i dom.

Här kan du hitta alla tidigare Dagens duos.

Publicerat

GRACE OF MONACO

Grace Kelly, hollywoodskådisen och Alfred Hitchcocks musa, gifter sig 1956 med furst Rainier av Monaco och blir furstinnan Grace. En jämförelse med något i nutid skulle väl kunna vara om Emma Watson gifte sig med prins Harry och blev prinsessan Emma? Men det skulle aldrig kunna hända, eller?

Det finns många delar av Grace Kellys liv som känns intressanta nog att ha med om det ska göras en BOATS om hennes liv. Livet som firad skådespelerska i USA som i ett huj byts ut mot ett liv som adlig kändis i det lilla furstendömet i Europa. Hur hon fick ihop livet som mamma med att vara gift med en iskall och ständigt frånvarande man som hon inte verkade tycka särskilt bra om med att längta efter att arbeta men inte få. Och hennes död naturligtvis, bilolyckan, chocken, vad hände egentligen?

Olivier Dahan har gjort en film baserad på Arash Amels manus, ett manus som är ”fiktion men inspirerad av verkliga händelser”. En boats fast alltså inte en boats alltså. Vad är sant och vad är påhittat? Hela grejen med en film som denna (ja alla biopics förresten) försvinner om man känner att det man ser inte är sant. Varför då berätta om det, varför förvanska verkliga personers liv för att ”piffa till” historien, speciellt när det handlar om döda människor som inte kan försvara sig. Eftersom denna information står direkt i förtexterna kan man säga att det är med mild skepticism jag sätter mig ned för att se filmen.

Nicole Kidman, denna filmiska gudinna, finns det någon nu levande person som kan skrida som hon. Tänk att någon så full av plast ändå kan vara så enormt uttrycksfull. Hon upphör aldrig att förvåna mig. Fantastisk är hon, Nicole, enastående, supervacker, otroligt bra på sitt jobb. Hela hon är full av superlativer och tänka sig, hon lyckas gestalta Grace Kelly trots att hon inte är det minsta lik henne utseendemässigt. Det tar ett tag innan jag kommer in i känslan att det inte är Nicole jag tittar på men efter en stund ÄR hon Grace. Snyggt gjort, det borde vara en omöjlighet.

Filmen är filmad som en film om du förstår hur jag menar? Den är inte filmad för att kännas dokumentärt realistisk, den är filmad som att kännas som en 50-talsfilm. Förstärkta färger, dimmiga filter, perfekt scenografi från början till slut. Det är det som gör att jag, trots det bristfälliga manuset, ändå kan känna att filmen har ett värde rent ”titt-mässigt”. Den är snygg. Oklanderlig. Som en saga på nåt vis.

Betygsmässigt blir det en trea men det är ingen stark sådan. En tvåa för filmen och en extra fiffilura för furstinnan Nicole.

Sofia har också sett filmen.

Publicerat

CRASH

I mitt tycke är Crash en av världshistoriens konstigaste Oscarsvinnare.

För det första, Crash vann en Oscar för Bästa film 2006 fast filmen (enligt IMDb) är från 2004. För det andra, Crash vann en Oscar för Bästa film 2006 trots att Steven Spielbergs München, George Clooneys Good Night, and Good Luck, Bennett Millers Capote och Ang Lees Brokeback Mountain var dom andra nominerade i denna kategori.

Alla dessa fyra filmer är i mina ögon långt mycket bättre än Crash även om Crash inte på något sätt är en dålig film, den har bara ingen Oscarsaura.

Det kraschar liksom, i filmen alltså. Bilar krockar, förhållanden går sönder, rädslor och fördomar går i klinch. Kända ansikten blandas med ännu mer kända ansikten och episoder från diverse vardagsliv flätas samman. Jag tycker filmen är bra nu men  jag tycker den var ännu bättre när jag såg den 2005.

Det jag tycker bäst om med filmen är Sandra Bullock.

Publicerat

OCULUS

En rödhårig dotter och en mörkhårig son. En rödhårig mamma och en mörkhårig pappa. Och en läskig spegel.

Oculus är en såndär film man kan se om man gillar skräckfilmer och vill ”hänga med”. Det är inte en film man måste se om man har kvalitetskrav när det kommer till filmtittande eller om man gillar att leta fram små udda guldkorn. Oculus känns som en typisk skräckfilm gjord för unga filmtittare som kanske inte har en gigantisk referenspark att se tillbaka på. Inget fel i det men för mig som ”räv” blir den för banal. Bortsett från ett par riktigt rysliga scener är filmen mest en transportsträcka till slutet.

Filmens regissör och manusförfattare Mike Flanagan gjorde en kortfilm redan 2006 som hette Oculus: Chapter 3 – The Man with the Plan. Sju år senare kom alltså långfilmsvarianten. Nu kan han nog bara sätta sig ner och vänta på klartecken för Oculus 2 för det skulle förvåna mig mycket om det inte dyker upp en sådan.

 

Publicerat

Fredagsfemman #162

5. Vinn fribiljetter till It follows

Du har väl inte missat den lilla tävlingen som gör att du alldeles gratis kan få gå på bio och skrämma byxorna av dig? Klicka här för att vara med och tävla.

.

.

.

4. Orkar du inte läsa, lyssna istället.

Personligen tycker jag (såklart) att filmbloggar är det ultimata sättet att förkovra mig bland nya och gamla filmer och andras mer eller mindre personliga beskrivningar av dessa. Men ibland är det osmidigt att läsa bloggar. När man går på promenader i vårsolen till exempel. Eller när man försöker laga punka på bilen eller bara vill ha känslan av mer sällskap än vad bokstäver kan ge. Så här kommer två tips på filmpoddar som jag tycker är jättebra: Den perfekta filmen (med Niklas, Tommy, Fanny och Emilio) och Nörden & jag (med Fabian Nordlander och Viktor Engberg). Sådärja, nu kan solen fortsätta lysa.

.

.

.

3. Sista mannen på jorden

Sista mannen på jorden är inte bara en toppenbra svensk synthgrupp (lyssna här ska du få höra på nåt jävulskt bra!), det är också vad the last man on earth betyder på svenska. The Last Man on Earth är en väldans rolig och kanonmysig TV-serie om Phil (Will Forte) som är….den sista mannen på jorden. Håll utkik efter detta, du kommer fastna!

.

.

.

2. Filmspanarträff

Vadåååå, vad hände här kanske du tänker nu? Det är dags för månadens filmspanarträff och den hamnar bara på andra plats. ANDRA???!!!?! Ja så får det bli den här veckan när träffen krockar med något riktigt stort, något faktiskt ganska så väldigt stort i min värld. Men filmspanaträffarna är också stora. Och viktiga. Och roliga. Och spännande. Och härliga. Och snygga. Framförallt snygga. Filmspanarvänner, har jag kompenserat den halvsunkiga andraplatsen okej nu?

.

.

.

1. Jon Henrik Fjällgren

Jag har inget val, jag måste liksom tjonga upp den här killen på veckans förstaplats. Här är nämligen vinnaren i morgondagens Mellofinal. Det här är även vinnaren i hela Eurovision Song Contest i Wien och anledningen till att nästa års europeiska final kommer vara i nån arena i STOCKHOLMSområdet och INTE i Malmö fucking Arena. Jag älskar den här låten, den är magisk. Den gav mig ”vinnar-hurv” efter femton sekunder när jag hörde den första gången. Kom igen Sverige, visa var skåpet ska stå! Nu skickar vi en riktig svensk med en riktig kanonlåt till Eurovision!

.

.

Publicerat

IN BRUGES

Varför vill alla döda Brendan Gleeson hela tiden?

Jag blir bekymrad här. En sån härlig skådespelare, en man med en sådan varm aura, varför måste hans liv stå på spel i varenda film jag ser?

Okej, varenda film är att ta i. För inte så länge sedan såg jag Calvary och blev totalt knockad av denne skådis som jag sett i så himla många filmer men aldrig förut brytt mig om. Nu skulle jag vilja sitta med honom i en skumt belyst hotellobby, dricka mörkt urinfärgade drycker i breda kristallglas och prata om livet, kanske med en sprakande öppen spis i bakgrunden och uppstoppade djur med horn på väggen. Av nån anledning tänker jag mig att jag är barfota och att jag trycker in tårna i en djupt lurvig och – för att vara en hotellobby – otroligt ren matta men det är en bisats i tankeverksamheten. Huvudsaken är Brendan Gleeson.

Jag fick ett twitter-tips om att se In Bruges då Gleeson är med och filmen är skriven och regisserad av Martin McDonagh, bror till John Michael McDonagh som skrev och regisserade Calvary och självklart lyssnar jag på tips. In Bruges har legat på min bör-se-lista väldigt länge men då jag och Colin Farrell inte är några BFF:s direkt ramlar den alltid ner i förmån för andra, mer lockande, filmer. Men nu, en plötsligt ledig fredagsförmiddag, blev det av. Frukostmys och en filmisk resa till Belgien med två kriminella män kändes på pricken rätt.

Ray (Colin Farrell) och Ken (Brendan Gleeson) försörjer sig som lönnmördare. Efter en misslyckad ”operation” i London blir dom beordrade av sin överordnade Harry (Ralph Fiennes) att fly till Brygge (ja det är det svenska ordet för Bruges), en liten stad i Belgien.  Ken tycker att det är ganska najs, han gillar den gamla staden, att se sig omkring och dricka en öl eller två. Ray däremot han klättrar på väggarna och tycker livet suger. Två veckor ska ha bo i ett hotellrum tillsammans med gubben Ken, vilket jävla mörker!

Dom båda försöker dock göra det bästa av situationen på sina olika vis vilket leder till förvecklingar, galenskaper, slagsmål, förälskelse, en dvärg, hästbedövning, nyttjande av pistol samt blodmos.

Jag tyckte om filmen under första halvan, den kändes som en stabil trea, en BRA film helt enkelt. Gleeson och Farrell kompletterar varandra bra och jag gillar att det är så många närbildsscener. Man kan se varenda rynka, skäggstrå, ögonryckning, tår, skådespelarna kommer inte undan, dom kan inte gömma sig bakom smink och balla filter. Men när halva filmen har gått så händer det nåt. Det är som att man slagit på undersidan en upp-och-nedvänd ketchupflaska i fyrtio minuter och sen plötsligt säger det ploffs och den torra ketchupen liksom…vaknar. Saker och ting ställs på sin spets och storyn hettar till ordentligt.

Filmen tar slut lagom till sista klunken kallt kaffe, eftersmaken sitter i länge och det är inte kaffet jag syftar till. Brendan, ååå Brendan Gleeson. Jag lider med dig och dina snälla ögon. Colin Farrell är bra här men han imponerar inte så det känns i magen. Kanske får jag vänta på andra säsongen av True Detective för att han ska nå dit?

Nu ska jag ta mig an John Michael McDonaghs The Guard och Martin McDonaghs Seven Psychopaths. Ett par till lediga förmiddagar bara så.

Publicerat

Fiffis filmtajm funderar på: DET HÄR MED ATT TITTA PÅ FILM HEMMA, DET ÄR INTE ALLTID SÅ ENKELT SOM DET LÅTER

Att gå på bio och titta på film är enkelt. Mobilen stängs av eller sätts på ljudlös och försvinner ner i fickan eller väskan. Poff. Borta. I samma sekund som filmen börjar försvinner även livet omkring mig. Jag hamnar i bubblan. Det är jag och filmen, allt annat är sekundärt för just där och då kan jag inte göra ett skit åt det som eventuellt händer i resten av världen. Jag är på bio, det är min fristad från allt och mitt fokus är således hundra procent på filmen.

Men hemma då, hur funkar det hemma? Hur tittar jag på film då? Går det att vara lika koncentrerad och lika inne i filmen när jag sitter i soffan? Hur mycket kan man ”fippla med annat” och ändå tycka att man sett filmen så pass ordentligt att det går att skriva en fullvärdig recension om den?

I ärlighetens namn, om jag krävde av mig själv att vara lika fokuserad när jag tittar på en film hemma som när jag är på bio så skulle jag antagligen inte kunna se så värst många filmer. Om jag bara tillgodoräknade mig filmer sedda hemma med avstängd mobil och utan övriga störningsmoment så skulle jag få lägga ner bloggen. Det funkar så för mig med det liv jag har. Jag har inte möjlighet att stänga av och koppla bort delarna i mitt liv som inte är filmrelaterade även om jag ibland skulle vilja.

Jag har tonåringar som är på vift, jag har ett jobb där jag behöver kunna bli nådd även om jag är ledig, jag har vänner och släktingar som knappast skulle köpa att jag hade mobilen avstängd på min fritid. Samtidigt vill jag hinna och kunna se på film. Jag vet att jag har en simultankapacitet som stundtals nästan är omänsklig (och som kräver biobesök ibland för att jag inte ska koka över) men jag känner att jag kan bli ledsen över att filmer som är bra hade förtjänat ett bättre öde än att visas på en TV-apparat framför bläckfisken Fiffi som försöker lösa sju problem samtidigt. Ändå känner jag sällan att jag missar nåt med filmerna jag ser, att jag inte hängt med eller inte gett filmen en rättvis chans. Att all film är bättre på bio vet jag ju redan.

Såhär tänker jag angående att se film hemma:

* För att skriva en recension av en film och lägga upp den på bloggen så måste filmen vara sedd i sin helhet, det är min grundförutsättning.

* Det ultimata är även att filmen ses i ett svep, alltså inte uppdelad på flera dagar med frivilliga/ofrivilliga sömnpauser emellan. Ibland lyckas jag inte med den här punkten. Verkligen inte.

* Ser jag film ihop med någon annan i hemmiljö har jag inga problem med att det pratas litegrann under filmens gång, motsatsen till på bio alltså.

* Störningsmoment jag inte kan förutse är precis just det, oförutsedda störningsmoment. Det är ingenting jag kan göra något åt. Jag tror det kallas livet.

* Jag använder inte mobilen aktivt under filmens gång men jag har den på och kollar av den ibland om den gör ljud ifrån sig.

* Det är okej att pausa för toabesök, påfyllning av kaffe, annat småjox. Att det är okej att pausa även för större jox som hämta barn i handbollshall, hämta barn på fotbollsplan, glömt att tanka bilen, hämta tvätt i tvättstugan, tömma diskmaskinen, jobba hemma, ja, det måste jag tycka annars funkar ingenting.

Hur tycker och tänker du? Är du benhård mot sig själv när du väl tryckt på play eller har du filmen på i bakgrunden medans du dammsuger? Är det okej att säga att man sett en film om man slumrat till då och då? Håller du på med mobilen under filmens gång?

Det vore jättekul att höra sin åsikt om detta.

Publicerat

VINN BIOBILJETTER TILL IT FOLLOWS

Fredagen den 27:e mars har den här filmen premiär. It follows heter den. Det finns inget bättre sätt att se en skräckfilm på än på bio tycker jag så nu drar jag igång en liten tävling så att hela TIO personer kan få gå och se It follows på bio och bli härligt skrämda – alldeles gratis.

Fem personer vinner två biljetter var och det enda du behöver göra för att vara med i tävlingen är att berätta för mig vilken film som skrämt dig allra mest.

Mejla ditt förslag till fiffi@fiffisfilmtajm.se eller skriv ditt svar som en kommentar till detta inlägg. Tävlingen pågår fram till söndagen den 22:a mars kl 18.00. Vinnarna kontaktas via mejl.

Här kan du se trailern om du vill.

Lycka till och tack till NonStop Entertainment!

 

Publicerat

I NÖD ELLER LUST

Dagen till ära sitter jag längst bak i salongen med en pelare på min högra sida. Jag har liksom överblick, tänker att jag kommer ha full koll på reaktionerna i publiken. Baksidan är att jag kommer få se drösavis av upplysta mobilskärmar om filmen upplevs som tråkig men det har jag kalkylerat in i biljettvalet. Jag ville liksom vara lite bakom, lite….ifred.

Filmen börjar och det är mysigt och lättsamt. Det ska bli bröllop, det unga paret Jenni (Ellen Bergström) och Gabriel (Adam Pålsson) ska gifta sig. Jennis moster Isabella (Magdalena in de Betou) och hennes man Målar-Micke (Peter Magnusson) är i andra änden av äktenskapet. Så nära skilsmässa man kan komma utan att ha skickat in pappren. Det är surt, det är bittert, det är respektlöst, det spottas fanimej beska droppar när dom pratar med varandra.

Jag får en äkta vibb av alla rollkaraktärer. Visst är det lite tillspetsat och uppjackat men det är film och inte en enda gång tänker jag att ”det där känns helt fel, det där skulle hen aldrig kunna säga”. Det finns dock EN grej i filmen som gäckar mig. EN enda grej och jag måste få ur det ur systemet innan jag kan skriva vidare.

Bröllopsfesten hålls på nån form av herrgård. Exteriört är det vackert som tusan och interiört ska det (tror jag) se gammaldags och påkostat ut. Kameran tar med oss in genom entrén och jag känner hur jag liksom fryser till, blir helt stel i ryggen och böjer mig lite framåt. ”Vad fan äääääär det där? Vad har dom gjort? Tapeterna ser ju förjääääävliga ut, skuggiga, bubbliga, som om dom är uppsatta med SMÅSPIK! Såna här missar får man liksom inte bara gööööööra!”

Jag svettas ymnigt, sånt här stressar upp mig alltså. Hjärtat slår som hos en jagad kanin. Makabert jobbigt är det ända tills Målar-Micke påpekar samma sak som jag just såg, ifrågasätter vem som satt upp tapeterna och varför som är uppsatta med nubb?

Det var alltså en ”grej” det där med tapeterna. Det skulle vara så. Det var inskrivet i manus. Jag släpper grejen för stunden men jag känner att den kommer tillbaka i varenda scen som utspelar sig inne i herrgården, dvs många. Varför? Jag undrar hur manusförfattaren Monica Rolfner tänkte när hon skrev detta? Hela den vackra herrgården blir i mina ögon bara ett….papphus. Det skulle aldrig hända i verkligheten, aldrig aldrig någonsin att någon som driver en festlokal av denna digniteten skulle köpa småbitar av handmålat papper som fästs ihop till våder och som sedan SPIKAS upp på väggen.

Nu sitter det kanske nån och suckar och tycker jag är svinlarvig som fastnar såhär på petitesser men till dig kan jag bara säga: it´s not a petitess! Det här är viktiga grejer. För mig är det det. Det här är vad jag jobbar med, det här är det jag kan, sånt jag ser.

Fast det finns en annan sak jag kan också, jag kan se en film objektivt och bedöma den utifrån vad enbart jag själv tycker och jag tycker I nöd eller lust är bra film. Jag fick precis det jag hade hoppats, en rolig stund på bion, en svensk komedi som inte är någon ny Tomten är far till alla barnen men väl en mycket mer gedigen produktion än många av dom flåshurtiga ”komedierna” som prånglas ut under främst skolloven (läs Sune-filmerna, Åsa-Nisse, Göta Kanal-filmerna osv).

Det jag kan säga är att publiken, den i princip fulla eftermiddagssalongen, hade SUPERKUL. Det skrattades mycket, högt och ljudligt, mycket mer, högre och ljudligare än jag själv skattade. Så min medeltrea i betyg blir alldeles lagom för mig men jag skulle med glädje tipsa andra om att se filmen, speciellt den del av Sveriges befolkning som ser 1-2 biofilmer om året varav 1-2 är svenska.

Publicerat

Dagens duo: LIV & INGMAR

Av någon anledning tyckte den indiske dokumentärfilmaren Dheeraj Akolkar att det var en spännande idé att göra en film om relationen mellan Ingmar Bergman och Liv Ullmann. Bara det är spännande. Tanken liksom. Hur kom han på det? Att han lyckades genomföra det, coolt som tusan tycker jag.

I nittio minuter får vi, med Liv Ullmann som ciceron, följa med in i det innersta av en relation som varade i 42 år, fram till Ingmar Bergmans död. Den pendlade mellan stor passion, äkta kärlek, föräldraskap, svartsjuka, stormande gräl, respekt och den totala motsatsen, samvetskval, åldersskillnad, ensamheten på Fårö och till slut, en vänskap starkare än livet själv.

Jag tittar förundrat på filmen, jag hör Liv Ullmann så korrekt och stämningsfyllt som möjligt (på engelska) försöka beskriva sina känslor för denne Store Man och jag tänker att jag saknar den andra halvan. Jag hade velat höra Ingmar tala om Liv, hans syn på deras förhållande, hans stora ord om denna kvinna som kom att betyda så mycket för honom under nästan halva hans liv. Men filmen gjordes 2012 och Ingmar dog 2007, det är liksom kört. Tyvärr. Inget att göra åt men synd är det.

Det jag bär med mig starkast från filmen är det underbara huset på Fårö, känslan det måste vara att bo så nära havet i ett sådant kargt landskap och med så mycket obehandlat trä på innerväggar och tak. Och Dheeraj Akolkar såklart. En spännande filmare. Jag tror det kan vara värt att leta upp filmen han gjorde efter denna, Let the scream be heard. Den handlar om den norske konstnären Edvard Munch och hans tavla Skriet. Han tycks ha fastnat häruppe i Norden den gode indiern Dheeraj.

Det är klart det är en fascinerande duo Liv och Ingemar. Starka känslor, starka band. Mytiskt nästan – och mystiskt. Jag blir inte klok på vad det var hos denne Bergman som lyckades få så många kloka starka kvinnor att falla som furor trots att han inte betedde sig särskilt schysst. Vad hade han som var så speciellt? DET hade jag velat få svar på i den här filmen.

Här kan du hitta alla tidigare Dagens duos.

Filmitch har läst en bok om Ingmar Bergman som kanske kan fördjupa just detta ämne än mer. Här hittar du den.

Publicerat

SAVING FACE

VAD I HELVETE ÄR DET FÖR FEL PÅ FOLK?

Eller folk förresten, det går att vara mer specifik än så i den här frågan. VAD FAN ÄR DET FÖR FEL PÅ PAKISTANSKA MÄN SOM KASTAR SYRA I ANSIKTET PÅ SINA FRUAR? Vad är det för jävla snack om att dom vill ”skydda sin värdighet” på det här sättet? Har man ens rätt till värdighet om man häller batterisyra i ansiktet på en sovande kvinna, en kvinna mannen ifråga dessutom säger sig älska och sen tänder på?

Usch, jag mår verkligen piss av att se såna här filmer men jag känner att det är viktigt att jag inte avstår. Det hjälper inte att blunda, skiten finns ju kvar och jag gillar inte att ta den enklaste vägen. Över hundra pakistanska kvinnor per år utsätts för denna vidriga form av ”straff” för att dessa småkukade jävla as ska känna sig lite större, lite bättre, lite…manligare.

Jag är så arg att jag skulle kunna tänka mig att åka till Islamabad med en dunk syra och ge igen, öga för öga, tand för tand, köttslamsa för köttslamsa men samtidigt, vad hjälper det? Det som hjälper är att dessa kriminella män kan straffas för sitt handlande så att dom fattar att det inte är en rättighet vilket är lätt att tro eftersom det fram till 2004 inte fanns några lagar som reglerade detta överhuvudtaget. Nu har sekulära lagar ersatt vissa av sharialagarna och gjort det aningens drägligare för kvinnor. Aningens. Pakistan är fortfarande ett jävla skitland. (Läs gärna mer här om du är intresserad).

Saving Face vann en Oscar 2012 för bästa dokumentära kortfilm. En välförtjänt vinst.

[Filmen finns på Netflix]