Månad: april 2015

Publicerat

Fredagsfemman #167

5. Daredevilhajpen

Ibland dyker det upp företeelser som på nåt sätt blir större än sig själva. Serien Daredevil på Netflix till exempel. I New York täckte Charlie Cox´s nuna hela skyskrapsfasader och mina någorlunda normala förväntningar höjdes en smula. Det kanske ÄR stort det här? Daredevil utan Ben Affleck, visst ökar pulsen en smula? Så kom jag hem och sociala medier översvämmas av superlativ från folk som sett serien. Jubel och visslingar, applåder och stampa takten och sen det tomma livet när serien var slut och sedd. Jag har sett serien nu och jag måste säga att hajpen var en….hajp. En välregisserad hajp. Jag tycker serien är bra, välgjord, snygg och sevärd men mer än 3+ kommer den inte upp i.

.

.

.

4. Red Army

För alla som gillar hockey (eller alla som gillade hockey då när det begav sig, när Sovjet vann allt och precis hela tiden) borde Red Army vara rena rama julafton. Själv får jag nostalgifrossa och vill typ springa till biografen. Filmen har biopremiär idag (på Zita och Bio Rio). Här kan du läsa mer.

.

.

.

3. Melanie Lynskey

Hon har setts i så många filmer och så många TV-serier, ansiktet är så välbekant att hon känns som en släkting. Men nu – ÄNTLIGEN – har Melanie Lynskey fått kliva fram i det riktiga rampljuset i och med att hon har en av huvudrollerna i serien Togetherness. Togetherness är en alldeles YPPERLIG serie, skapad av Duplass-bröderna Jay och Mark och med samme Mark i den andra huvudrollen, den som make till Melanie. Det är värt en HBO-prenumeration bara för att se den här serien!

.

.

.

2. Amanda Peet

Den andra kvinnliga huvudrollen i Togetherness innehas av Amanda Peet, detta träblåsintrument till skådespelerska – normalt sett. Men här blommar hon ut i all sin prakt och spelar nåt som borde vara helt utanför sin vanliga comfort zone, den som alltid är ”bara” den snygga tjejen. Att hon hamnar tvåa och Melanie trea beror på att jag VET att Melanie är bra medans Amanda förvånar mig som fan. Hon är galet bra här! Se hela serien så förstår du vad jag menar.

.

.

.

1. The Filmspanarträff

Imorgon är det dags för den månatliga filmspanarträffen. Biobesök, middag och mys. Spännande tider, vad blir det för gemensam film vi ska se? Det känns som lite stiltje på biofronten nu innan The Avengers 2 kliver in nästa vecka. Men vad det än blir så blir det bra, vi ser ju på filmen tillsammans.

.

.

 

Publicerat

BECK – RUM 302

Jag är medveten om att den mest okreddiga åsikt som kan uttalas högt i detta land är att man tittar på – och tycker om – Beck. Det är är snäppet mindre coolt än att se på Let´s Dance, garva åt Lasse Kronér eller att äta varm mat med ananasring ovanpå.

Jag har svårt att se Beck-filmer som filmer. För mig är det en serie med långfilmslånga avsnitt och det är därför svårt att bedöma varje film för sig. Jag skulle inte betygssätta varje enskilt avsnitt i en TV-serie och det är lite samma sak med Beck-filmerna även om jag just nu ska försöka att skriva om den första filmen i den nyaste omgången av Beck. Det har gjorts åtta nya filmer, fyra har premiär i år och fyra under 2016.

302 är numret på ett hotellrum vid Stureplan i vilken en ung flicka hittas mördad. Det hittas sperma, det finns misstänkta, bland annat den dryge rikemanssonen Emil Ahre (Filip Berg), han som bekostar sitt uteliv med pappas plastkort och har en faiblesse för unga lättfotade blondiner.

Martin Beck (Haber) och Gunvald Larsson (Persbrandt) jobbar på men nu under en ny polischef, Klas Fredén. Fredén (Jonas Karlsson) har tagit över efter Margareta Oberg (Marie Göranzon) och han känns som en bra castad skådis. Korrekt och lite sliskig på en och samma gång. För övrigt känns i princip samtliga skådespelare igen från förr vilket är en förutsättning för att filmerna ska funka alls. Återseendena är viktiga, grannen (Ingvar Hirdvall) och hans torra skämt är ett måste även om han i denna film drog ett ”skämt” som var så underligt att jag inte förstod det.

Rum 302 är varken bättre eller sämre än någon annan ”vanlig” Beck-film. Det finns riktiga lågvattenmärken i serien (Den japanska shungamålningen) precis som det finns toppenbra delar (Sista vittnet, Pojken i glaskulan, Spår i mörker) och det finns en hel drös som betygsmässigt hamnar på tvåa-stark tvåa-svag trea. Där placerar jag Rum 302, en svag trea som ger mig mersmak. Sju filmer kvar att se fram emot, sju söndagsfrukostfilmer.

Publicerat

FILMSPANARTEMA: WESTERN

När det bestämdes att april månads filmspanartema skulle bli Western tänkte jag ”ooooh noooooo”.

Det är första gången sedan vi började med temainlägg i juli 2012 som jag känner tristess, apati och nästintill leda för att tänka ut en infallsvinkel och skriva om det.

Jag brukar säga att krigsfilmer ligger längst ner på min intressanta-genrer-lista men jag undrar om inte westernfilmer borde ligga ännu längre ner. Krigsfilmer har ändå ofta något historiskt viktigt att berätta, westernfilmer, vad har dom? Ridande tysta män med pickadoller som dödar i deras ögon onda män utan att någonsin behöva fejsa ett straff.

Westernfilmer är i mina ögon en andefattig genre. Menlös, i princip helt onödig. Jag skulle inte sakna den det minsta om den *poff* bara försvann. Men nu får jag strunta i det, jag har ett tema att sätta tänderna i och banne mig om jag inte ska göra det ordentligt.

Så….eftersom jag inte har ett dugg att göra på dagarna har jag nu sett sammanlagt fem timmar och sexton minuter kackig western för att kunna göra denna ytterst luddiga och vetenskapligt helt o-säkerställda jämförelse av:

Filmerna som jag ställer mot varandra är den utomordentligt långtråkiga TV-filmen True Women som serveras som en oändligt lång film på DVD (och som jag av någon obegriplig anledning hade i bokhyllan, hmm…den borde ha varit med här) och filmen som Flmr-Steffo höjde till skyarna och gav en förstaplats när filmåret 1985 skulle listas: Silverado.

En film med tre kvinnor i huvudrollerna mot en film med fyra män i huvudrollerna, eller fem eller sex beroende på hur man räknar. Brudar mot snubbar alltså. Är det någon skillnad? Kan jag hitta något att tycka om i filmerna, något enda litet som gör detta experiment värt tiden? Jag jämför filmerna i punktform. Sex punkter, sex chanser för någon av filmerna att ”vinna”  – dvs få bäst betyg. Let the best hen win!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

TAGLINE

True Women: ”In the old west, men made the rules…and women broke them.”

Silverado:  ”Get ready for the ride of your life”, ”Four strangers became friends. Four friends became heroes. On the road to… Silverado” , ”A dangerous place, in a lawless time… ’Til four friends risked all to make things right” och ”Ride with them to the adventure of your life!”

Vinnare: True Women. Taglinen må inte ha ett dugg med filmen att göra men den är cool. Känns fräsch.

.

.

HANDLING

True Women: En saga om kärlek, krig och äventyr som spänner över fem decennier. En historia om kärlek, vänskap, överlevnad och triumfer.

Silverado: Ett gäng män med olika personlighetstyper samlas i en liten stad för att rätta till orättvisor.

Vinnare: True Women. Nu blev det inte slutresultatet så bra men det lät rätt bra.

.

.

KÄNDISSPOTTING (tänkte kalla punkten skådespelarprestationer men jag tänkte om)

True Women: Annabeth Gish (från Mystic Pizza och Double Jeopardy), Dana Delany (från Desperate Housewives) och en ung Angelina Jolie i huvudrollerna. Tina Majorino, Rachel Leigh Cook, Tony Todd och Michael York spottas i mindre roller.

Silverado: Kevin Kline, Kevin Costner, Danny Glover och Scott Glenn (från När lammen tystnar) i huvudrollerna. Jeff Goldblum, Brian Dennehy och John Cleese i stora biroller. Linda Hunt i en liten.

Vinnare: Silverado. Svårt att mäta sig med dessa namnkunniga gubbs.

.

.

INTRESSEKLUBBEN ANTECKNAR AKA BRYR JAG MIG?

True Women: Jag försöker engagera mig, herregud vad jag försöker men det ääääää så tråkigt och dessa jävla stråkar tar död på mig. Jag ”gör en Sofia” ett tag till och med – dvs antecknar medans jag tittar – men filmen är så döfödd att pennan torkar och pappret självantänder.

Silverado: Jag försöker engagera mig, herregud vad jag försöker men det ääääää så tråkigt och dessa jävla stråkar tar död på mig och vid det här laget har jag insett att det inte ens hjälper att telefonkludda samtidigt.

Vinnare: Jag vetefan faktiskt. Kanske Silverado, men det är med en hårsmån.

.

.

MODERN-O-METER

True Women: True Women producerades 1997 men det känns som 1897. Det är sunkigt på ett väldigt ocharmigt vis. Dova, trista färger. Hela känslan av filmen påminner om Lilla huset på prärien med den lilla men inte oviktiga skillnaden att Lilla huset på prärien hade en själ och förmågan att utstråla känslor. Det taglinen lovar (här ovan) känns lite skönt nyskapande feministiskt politiskt korrekt men av detta märker jag föga. Jag vet inte om baktanken är otydlig eller om det är jag som inte hänger med, det kanske är en kombination, men hur som helst känns filmen noll procent modern annat än att det är just kvinnor i huvudrollerna. Men DET mina damer och herrar är ingen garanti för kvalitet.

Silverado: Med tanke på Kevin Kline ser ut som vilken Södermalms-hipster som helst med sitt välansade helskägg måste jag säga att filmen känns väldigt odaterad, den har ändå trettio år på nacken! Sen kan man ju säga att ur A-märkningssynpunkt och andra nymodigheter är filmen rent förklastlig.

Vinnare: Silverado. Ändå. Trots män i flock.

.

.

OSCARSNOMINERINGAR

True Women: Hahahahaaaahahaaaaa.

Silverado: Två. Bästa ljud och Bästa original score. Ingen vinst dock.

Vinnare: Silverado

.

BETYG (ett hopkok av alla punkterna och det som gör att jag kan utse en vinnare)

True Women

Silverado

Grattis Silverado och grattis Killwestern! Till vad vet jag dock inte riktigt. Jag måste även passa på att tacka Steffo för filmtipset. Jag gav filmen ett ärligt försök, det gjorde jag, även om det kanske inte märks så…tydligt.

.

.

Idag skriver mina filmspanarvänner också om Westerns. Jag är omättligt nyfiken på vad dom har att säga i ämnet så klicka in du med på deras bloggar för att läsa mer.

 

 

Rörliga bilder och tryckta ord

Movies-Noir

Jojjenito

Flmr

Filmitch

Fripps filmrevyer

Filmmedia

Absurd Cinema

The Nerd Bird

 

 

Publicerat

FILMÅRET 2004

2004 är ett udda år för mig, jag märker det nu när mina favoritfilmer ska listas. Jag har tio filmer som alla skulle förtjäna en pallplats! Troligtvis skulle jag kunna snurra runt dessa tio filmer på listan många gånger om men jag har helt enkelt gått på magkänslan.

Alla tio filmer är filmer jag ofta och gärna ser om så jag vet att min åsikt om dessa tio är intakt och för evigt men ändå, hur ofta händer det att det är tio i princip lika bra filmer som ska rangordnas? 2004 kan vara det svåraste året hittills att lista rättvist men jag gör ett försök.

10. SHAUN OF THE DEAD
(Regi: Edgar Wright)

Min ”recension” av Shaun of the dead lämnar en hel del i övrigt att önska, så pass mycket att jag tänker att jag måste se om den igen och inte enbart för att den är jättebra. Shaun of the dead är den första filmen i Cornetto-trilogin där Hot Fuzz är den andra och The World´s End den tredje. Alla tre är regisserade av Edgar Wright och har Simon Pegg och Nick Frost i huvudrollerna. I min värld är Shaun trilogins klarast lysande stjärna.

.

.

.

9. COLLATERAL
(Regi: Michael Mann)

Iskallt och med assnygga nattliga vyer. Collateral är Michael Manns hittills bästa film och både Tom Cruise och Jamie Foxx är alldeles strålande.

.

.

.

8. MILLION DOLLAR BABY
(Regi: Clint Eastwood)

Jag vet många som struntat i att se Million Dollar Baby av anledningen att det är en ”vanlig jävla boxningsfilm”. Jag blir asirriterad när jag hört sånt trams. Million Dollar Baby är en film som handlar om allt annat än boxning men som utspelar sig i en boxningsmiljö. Filmen handlar om utanförskap, om vänskap och om att veta vad man vill och vara redo att göra allt som står i ens makt för att nå dit.

.

.

.

7. SIDEWAYS
(Regi: Alexander Payne)

Alexander Payne regisserade, Paul Giamatti briljerade och Rolfe Kent skrev ett av världshistoriens bästa soundtrack. Sideways gör mig sugen på att dricka vin, att göra misstag, drömma, bli förälskad. Det är en mustig historia, ytlig och djup på en och samma gång men framförallt är det otroligt mysig film.

.

.

.

6. DAWN OF THE DEAD
(Regi: Zack Snyder)

Zack Snyders Dawn of the dead-remake är en av dom bästa zombiefilmer som finns. Kanske den allra bästa till och med.

.

.

.

5. …OCH SÅ KOM POLLY
(Along came Polly, Regi: John Hamburg)

Hahahaaahaaaa! Jag älskar den här filmen! ÄLSKAR DEN! Varenda scen är LEGENDARISK! Philip Seymour Hoffman som alltid är överjordiskt bra lyckas göra något alldeles överjävligt härligt av sin roll som narcissistiska Sandy Lyle i sina grånoppiga mysbyxor och flottdroppande pizzaslices. Och Ben Stiller är kanon. Och Jennifer Aniston är klockren. Och Missi Pyle…och Hank Azaria…och Alec Baldwin….och Bryan Brown.

.

.

.

4. EUROTRIP
(Regi: Jeff Shaffer, Alec Berg och David Mandel)

Det är First Blood, Rocky IV, Spanarna, Hajen och Eurotrip som är dom fem filmer jag sett flest gånger i mitt liv. Jag törs knappt räkna, inte ens mellan tummen och pekfingret, hur många gånger jag sett dessa filmer. Det kan vara tjugo, det kan vara trettio, det kan vara fler. Men att Eurotrip – som är en komedi – fortfarande håller efter SÅ många tittningar vittnar om vilken HÖJDARE det är!

.

.

.

3. SAW
(Regi: James Wan)

Leigh Whannell och James Wan gjorde film av sitt manus detta år, en story som det jobbats hårt för att urvattna med så många uppföljare att det nästan känns löjligt. Men den allra första Saw-filmen är en skräckklassiker ända ut i fingerspetsarna, eller tånaglarna om man så vill. Otroligt spännande, klurigt och läskigt.

.

.

.

 

2. LEMONY SNICKETS BERÄTTELSE OM SYSKONEN BAUDELAIRES OLYCKSALIGA LIV
(Lemony Snicket´s A series of Unfortunate Events, Regi: Brad Silberling)

Det här är en RIKTIG familjefilm. Det är en film som är liiite för läskig för dom minsta barnen, alltså funkar den på oss vuxna. Det är en film som är fantasieggande och barnslig utan att bli larvig. Vi får se stora kända vuxna skådespelare spela skjortan av sig själva (Jim Carrey, Jude Law, Meryl Streep, Billy Connolly och Catherine O´Hara), vi får se en barnskådis som kom att bli riktigt stor några år senare (Emily Browning) och två andra som inte alls bör skämmas för sina insatser (Liam Aiken och tvillingarna Shelby och Kara Hoffman som spelar lilla Sunny). Humorn är svart som sot men jag gillar det. Heja Lemony Snickets!

.

.

.

1. FYRA NYANSER AV BRUNT
(Regi: Tomas Alfredson)

Om det var svart humor på andra plats så är det ingenting mot vad det är på första. Killinggängets försök att göra en långfilm slutade med ett tretimmar och tolv minuter långt skruvat familjedrama som är bland det bästa Sverige producerat i filmväg. Den här filmen gör ont, den är jobbig, jag skrattar men skrattet fastnar i halsen samtidigt som den får mig att må bra, att tänka efter, att känna efter och att inse att den dagen jag lever med någon som vill inreda TV-rummet med två identiskt lika fåtöljer, varsin läslampa och att vi simultant ska läsa samma bok då är det bara att kasta träskorna och börja springa.

.

Bubblare: Dagboken, Sky Captain and the world of tomorrow, Ängel i New York, Man on fire, Bara en dag och The Grudge.

.

Idag är vi fler filmbloggare som listar favoritfilmerna från 2004. Klicka dig vidare för att få fler filmtips.

Flmr

Filmitch

Jojjenito

Filmmedia

Movies-Noir

Spel och film

The Nerd Bird

Fripps Filmrevyer

We could watch movies

Rörliga bilder och tryckta ord

 

Publicerat

SHARKNADO 2

Jag ser Sharknado 2 kvällen innan jag ska flyga till New York. Det var dumt.

Jag är flygrädd, tycker det är vansinnigt obehagligt med flygplan överlag. Det tog många år och all energi kan kunde frammana för att se Snakes on a plane, inte tusan hade jag kunnat tro att Sharknado 2 lika gärna hade kunnat heta ”Sharks on a plane” och att detta plan var på väg mot New York av alla platser på jorden. Inte heller hade jag i min vildaste fantasi kunnat tro att jag bara ett halvt dygn senare skulle sitta i ett flygplan som i extrem turbulens försökte landa i New York men planet hoppade runt som en vante i luften, folk skrek, grät, bad till Gud och det kräktes precis överallt (i påsar, utanför påsar, utan påsar, på hen i stolen bredvid, på golvet) och bredvid mig satt min dotter med dödsångest och kved fram: ”Jag hade föredragit hajarna!!!!”.

Jag gillade den första Sharknado-filmen, för att vara en B-film var den riktigt underhållande och hade effekter som inte krävde skämskudde. Sharknado 2 är något helt annat. Fortfarande charmig på nåt vrickat sätt men det känns som det saknas både pengar och engagemang när det gäller produktionsvärdet. Det är helt ärligt skrattretande dåligt.

Ian Zierling är tillbaka som Fin och Tara Reid är tillbaka som hans (numera) fru April. Mer eller mindre lättigenkända fejs som Viveca A. Fox och Judd Hirsch mixas med skådisar som Mark McGrath vars mest kända filmer är Hooters 2012 International Swimsuit Pageant och Killer Karaoke. Undrar om han känner sig nöjd med sitt karriärval?

Nu ser vi fram emot Sharknado 3: Oh Hell No!

Publicerat

Tre om en: STAND-UP-FILMER DEL 2

Jim Jeffries – Bare

”Varför gillar killar analsex?” frågar Jim Jeffries publiken. Han får inget svar, han svarar själv. ”Därför att vi vet att tjejer avskyr det.”

Kul. Jättekul. Not. Australiensaren Jim Jeffries har en högstanivå som knappt kommer upp till skosnörena på mina kängor – om man mäter från golvet och uppåt. Han drar många grova skämt och många jättegrova. Jag har inga problem med grovleken, att han är totalt icke PK stör mig inte heller, det jag har problem med är att jag inte känner att han skämtar för han har en utstrålning som luktar psykopat.

Jag skulle kunna dra några exempel på ”skämt” här men jag tycker det är ganska onödigt att skriva om hans flickväns av-en-NBA-spelare-sönderknullade mutta (”det förklarar varför vårt barn föddes under en promenad”), strippklubbsbesök och analsex. Och ännu mer analsex. Han känns rätt enkelspårig den här mannen. Han har liksom fastnat i vinkelvolten. Euhm…i analsexvolten.

.

.

.

Ellen DeGeneres – Here and now

Ellen DeGeneres är charmig som få och till skillnad mot göken här ovan har hon en rätt hög lägstanivå när det gäller sina skämt.  Hon har även en rätt låg högstanivå när det gäller samma skämt, hon är alltså stabil men föga överraskande.

I Here and now pratar hon om så intressanta ämnen som meterologer,  kommunikation, färg och …damm.

En timme med Ellen går fort och som sällskap i bakgrunden är hon alldeles ypperlig. Men som en ståuppare som får mig att tänka i nya banor – not so much.

.

.

.

Bo Burnham – What

Här har vi Jim Jeffries totala motsats. 24-årige Bo Burham är något alldeles i särklass unikt. Han är en entertainer, en ordvrängare, en stå-uppare som får publiken att faktiskt fundera. Det är underfundigt, det är välskrivet, det är musikaliska nummer som inte bara är musikaliskt bra utan som på ett nästan Tage Danielssonskt vis har nåt viktigt att säga.

Episoden när Bo sjungandes beskriver sin vänstra och högra hjärnhalva är genialisk liksom sången Repeat stuff. Och resten av föreställningen.

Fan, jag har sett What så sjukt många gånger nu och jag tröttnar inte så betyget är helt givet. Det kommer bli nåt riktigt riktigt stort av den här killen.

Här kan du se hela showen. Just do it!

Här kan du läsa om tre andra stand-up-filmer.

Publicerat

A MOST VIOLENT YEAR

New York 1981 är en stenhård stad. Det är dom tolv genom tiderna mest dödliga månaderna i New Yorks historia.

Abel Morales (Oscar Isaacs) äger ett företag tillsammans med hustrun Anna (Jessica Chastain), ett företag som levererar olja till hushållen runt om i stan. Familjen har en önskan om att expandera och drömmer om att köpa mark. Dom har hittat ett område vid vattnet som dom vill köpa och har nu trettio dagar på sig att få fram pengarna. Men oljetankarna kapas, chaufförer misshandlas och skatteverket har satt firman under utredning. Helt enkelt, nån vill dom illa.

Abel har The American Dream framför ögonen, han vill vara The American Dream, han vill lyckas. Det filmen lyckas bra med är att visa alla delar av denna historia på ett sätt som gör att det känns i det närmaste dokumentärt. Men storyn är inte verklighetsförankrad så till vida att det är en biopic, det är helt enkelt ett originalmanus skrivet av J.C. Chandor som även regisserat filmen.

J.C. Chandor skrev och regisserade Margin Call (2011) och All is lost (2013), två filmer jag tyckte var bra. Jag tycker om även A most violent year och jag tycker om den för att den känns som en ”riktig” film, rekorderligt berättad och otroligt snygg, sådär som filmer från förr kunde vara, typ filmer av Alan J Pakula. Det finns inte så mycket att förtälja om historien, det vankas inga blodbad, seriemördare eller andra monster, den tickar liksom på och antingen gillar man det eller så gör man det inte.

Både Jessica Chastain och Oscar Isaacs är jättebra och jag undrar hur det kommer sig att dom båda glömdes bort i oscarsracet? Speciellt Jessica Chastain borde ha varit given för en nominering och om inte hon dög, hallå, kolla bara hennes naglar!

Publicerat

Fredagsfemman #166

5. 100 Code

Jag kan inte bestämma mig, är den här TV-serien med Michael Nyqvist och Dominic ”LotR-Merry” Monaghan en riktig jävla kalkon eller är den ganska mysig? Kanske behöver jag inte ens välja, det kanske får vara mysigt att titta på en kalkon ibland? Men den där historien om en seriemördare som härjar både i New York och Stockholm och två poliser från olika länder som tvingas samarbeta…har man sett det förut? Bron? Nån? Och det här med kulturkrockar när en amerikan ska försöka smälta in i Sverige? Welcome to Sweden? Typ?

.

.

.

4. Glaskroppar

Först hette dom Jerker Eriksson och Håkan Axlander-Sundquist och skrev böckerna Kråkflickan, Hungerelden och Pythians anvisningar, en trilogi som jag fullkomligt både slukade och älskade. Nu kallar dom sig Erik Axl Sund och Glaskroppar är den första boken i nästa trilogi. Jag är fast. Igen.

.

.

.

3. Ack Värmland

Jag måste erkänna att Ulf Malmros TV-serie är riktigt jävla rolig! Mia Skäringer, Ida Hallquist, Björn Starrin, Johan Östling, Sussie Eriksson och framförallt Lotta Tejle och Bengt ”Hajk” Alsterlind gör det hela sevärt  – trots att det går på TV4.

.

.

.

2. Hedwig and the Angry inch på Broadway

Jag missade Hedwig-musikalen med Neil Patrick Harris i huvudrollen med bara några veckor och det var såklart surt som FAN, MEN jag fick se den med originalet på scen, Hedwig själv, Hedwig från filmen: John Cameron Mitchell! Alla som inte sett filmen – gör det! Alla som har möjlighet att se musikalen live – gör det! Kom inte dragandes med den där trötta repliken ”musikaaaaaaaler, hahahaha, jag tittar inte på sånt, det är inte min grej”. Nähä? Tänk om då!

.

.

.

1. GAME OF THRONES!!!

På måndag! På måndag börjar det igen! Det kändes som en evighet när säsong fyra slutade, fan, ett helt ÅR skulle man vänta och snart är väntan över. Hör jag ett HURRA? För jag två?

.

.

Publicerat

HA ETT UNDERBART LIV

Vissa favoritfilmer från förr ska verkligen inte ses om. Det trista är att man aldrig på förhand vet vet vilka dessa filmer är.

Att se Ha ett underbart liv var en stor upplevelse för ett tjugoårigt jag 1992. Ett 42-årigt jag är inte lika imponerad, jag känner mig inte ens förlåtande, knappt ens förstående. Vad såg jag i den här filmen, vad var det som gjorde den så bra?

Kanske att den var lite fräsigt filmad? Att allt är sett litegrann ur grodperspektiv och känns ”bredare” än i verkligheten, precis som när Svullo var Den elake polisen på TV. Det jag inte hade koll på då men vet nu är att Ulf Malmros satt i regissörsstolen i båda fallen.

Kanske gillade jag filmen för att Kjell Bergqvist ramlade baklänges sittandes i en fåtölj? Kanske för att Lina Perned pratade skånska fast hon bor i Norrland? Kanske för att….näe, jag ger upp, jag har ingen aning. Jag vet inte. Jag vänder ut och in på mig själv men det spelar ingen roll, anledningen till att jag gav Ha ett underbart liv högsta betyg 1992 är skriven med blindskrift på en lapp som åratal av väder och vind gjort helt oläsbar.

När jag såg filmen 1992:

När jag såg filmen 2014:

Publicerat

THE WORLD´S END

Tänk dig att det är tidig lördageftermiddag. Simon Pegg, Martin Freeman, Nick Frost, Paddy Considine och den förtjusande Eddie Marsan sitter vid ett bord på en pub med alldeles nyupphällda stora öl framför sig, bubbliga, skummiga, iskalla och vid bordet finns en tom stol som är paxad till dig och en öl som står och väntar.

Lördagen är ung och du ska hänga med dessa fem snubbar resten av kvällen. En barrunda du aldrig kommer glömma väntar. Tanken är rätt mysig va? Jag tycker det. Jag hade gärna druckit öl med dessa fem personligheter en hel kväll trots att just öl inte riktigt är min grej.

Under första tredjedelen av filmen har jag en sån himla skön känsla i bröstkorgen, det är en sån YNNEST att få se dessa fem skådisar in action i mysig pubmiljö. Jag vill liksom stoppa tiden, jag vill att filmen ska fortsätta vara sådär puttrigt lugn och lagom halvknasig ända till eftertexterna men jag VET att det inte kommer bli så. Jag VET att handlingen kommer urarta och att filmen får en vändning men jag VILL INTE.

Och när vändningen kommer får jag nästan panik. FAAAAAN, neeeej. Den där starka fyran jag kände i början av filmen dalar och dalar och dalar ju längre filmen går och när filmen är slut kunde jag inte bry mig mindre. Sista fjärdedelen är lika kass som den första är underbar.

Publicerat

FURIOUS 7 (IMAX)

Jag börjar från början.

Det är fjorton år sedan den första The fast and the furious-filmen hade premiär. En hjärndöd bagatell som inte föll mig det minsta i smaken. Av delarna två till sex har jag sett sporadiskt av tvåan, trean och femman och ingenting av fyran och sexan. Den här vuxenfranschisen av Disneyfilmen Cars har helt enkelt inte lockat mig alls.

Men nu befinner jag mig i New York och det var min tur att bestämma kvällssysselsättning. Med promenadtrötta trampdynor och en glödhet kärlek till IMAX-visningar fanns det liksom bara en sak att göra: passa på när chansen fanns! Att filmen ifråga kändes rätt trist var inget att göra åt, vi fick helt enkelt se den film som visades och erfarenhetsmässigt brukar det vara värt biljettpengarna bara att få se trailers på megastor duk.

Sonen såg fram emot sitt första IMAX-besök, dottern längtade efter att få sova i två timmar och jag….jag satt mest och sprattlade med fötterna och gjorde raketen om vartannat. Tittade mig runt omkring, kände doften av alla korvar, tacochips med dip och alla medhavda pizzaslices som åts med god aptit i salongen och kunde inte slita blicken från våra ”small sodas” som stod i läskhållaren. En liten läsk är alltså 1,2 liter. Sådärja.

Vad jag än hade väntat mig av Furious 7 så blev ingenting som jag trott. James Wan regisserar, det bådar gott, han har haft koll på prylarna i Saw, The Conjuring och Insidious. Men skräckfilm är en sak, det här är action, ren action, pojkaction, mansaction, gubbaction om man så vill. Furious 7  är en film som – om man vill vara spydig – hade platsat som handen i handsken 1989. Det är genustrist så man smäller av, kvinnorollerna är extremt få (om man inte räknar in stringbimbos med inzoomade stjärtskåror) och mansrollerna är som huggna i granit. Snubbarna är anabolapumpade och pratar i oneliners, även om viktiga saker. Och när dom pratar så läggs en hög pumpande bakgrundsmusik på för att verkligen förstärka det där tuffa/coola/viktiga/machoaktiga som sägs. Trist, som sagt, men också alldeles….alldeles….(jag blir fan tårögd nu) UNDERBART!

Vilken jävla resa alltså! Vilken sjukt underhållande film! Visserligen kan IMAX-formatet rädda vilken skräprulle som helst från ett underkänt betyg men här snackar vi en film som verkligen gör sig på stoooor duk. Flera av actionscenerna är så spektakulära att dom hade platsat i vilken James Bond och/eller Mission Impossible-film som helst och DET trodde jag faktiskt inte att jag skulle få se. Jag trodde på däckbrännande scener med närbild på gasande fötter, perfekt  polerade karosser och värstingfälgar och visst, jag fick det med men jag fick det i kombination med hundraprocentig hjärndöd tokaction från början till slut.

Vin Diesel är cool som alltid och jag kan inte sluta tänka på hur lik han är Adam Sandler i sitt sätt att agera. Och den där Groot-hesa rösten är så mysig. Paul Walker är som bekant död och det var intressant att se hur dom löst det problemet i filmen. Snyggt jobbat säger jag, slutet var väldigt fint och det snyftades lite i salongen (dock var jag inte en av dom skyldiga för EN gångs skull). Dwayne Johnson har överarmar som ser ut att vara på sprängningsgränsen och hur han lyckas uttala sina manusrader med hedern i behåll är en gåta men jag köper det även om jag fnissar till några gånger för att det han säger låter så jävla korkat.

Kurt Russell har en ganska stor biroll och det är alltid kul att se honom och Jason Statham spelar Bad Guy och jävlariminlillalåda vad han är BAD. Och BRA. Perfekt castad för rollen!

Filmens sista jakt-del hade kunnat kortas en hel del men förutom detta finns inte mycket att klaga på. Påkostat och helt jävla galet tokigt härligt kreativt och en väldig positiv överraskning sett till mina förväntningar. Betygsmässigt känns en lagom-trea alldeles för snålt och trots att jag vet med mig att det är IMAX:en som gör att filmen stjälper över på en redig stadig fyra så är det så det är, det är min upplevelse av filmen och den upplevelsen går inte av för hackor.

Om sonen var nöjd med IMAX-visningen? Oh yes! Nu förstår han äntligen vad jag tjattrar om. Om dottern var utsövd efter filmen? Nej, inte direkt. Hon sov inte en blund. Hon försökte men det gick inte, filmen var ”alldeles för bra”.

Publicerat

CONVICTION

Kenny Waters (Sam Rockwell) sitter i fängelse, dömd till livstid för ett brutalt knivmord han säger sig vara oskyldig till. Systern Betty Anne (Hilary Swank) sitter i rättsalen. Hennes älskade bror kommer vara inlåst för evigt, hennes brorsdotter kommer förlora kontakten med sin pappa och till råga på allt – det var svägerskan som var huvudvittne i rättegången.

Nu är inte Betty Anne vilken ledsen bitter passiv tjej som helst, nejdå, tvärtom. Hon är hundra procent säker på att Kenny är oskyldig och hon ger sig fan på att brorsan ska bli fri. Hur gör man då om man inte har varken pengar, makt, inflytande eller ens bevismaterial som visar på motsatsen till det rätten nyss klubbat igenom? Man knyter handen i fickan och börjar plugga  till advokat!

Manuset till Conviction är baserad på en sann historia och det är både dess förtjänst och dess problem. Det är lätt att tro på storyn men en nyfödd bebis kan tänka ut hur den kommer sluta, den hettar liksom aldrig till.

Skådespelarkvartetten Swank, Rockwell, Minnie Driver och Melissa Leo kan säkert göra många glada, själv väljer jag att avsluta meningen där.

Publicerat

FREEDOMLAND

Jag tycker det är skönt med människor som låter fasaden spricka ibland. Människor som kämpar som djur för att vara perfekta men så *hoppsan* visar det sig att dom är mänskliga.

Julianne Moore är en av dom kvinnliga skådespelare jag hyser allra störst respekt för. Hon är alltid bra. Lyser. Briljerar. Levererar. Därför är det så himla najs att titta på Freedomland och konstatera att hon har sett bättre dagar på jobbet. ”Jag vill verkligen inte vara här”-känslan lyser igenom i varenda bildruta, det ser ut som om hon läser innantill från ett manuskort. Hon är liksom inte där.

Samuel L Jackson försöker kompensera, man ser hur han kämpar, vänder ut och in på sig själv för att rädda alla scener dom har tillsammans (vilket är många) men ju längre filmen går ju mer känns det som att han ger upp. Han kör sitt race men han kan inte rädda både Julianne Moores son (i filmen) och Julianne Moore själv (som skådis).

Vad gäller filmen så fastnade jag för affischen, den gav mig bra vajbs. Spänning, mörker, thriller, mums. Tyvärr visade det sig att inget av dessa fyra ord stämde. Med facit i hand, filmen Freedomland utstrålar billig TV-produktion, varken mer eller mindre och det känns som att den vanligtvis så duktiga kompositören James Newton Howard har sålt nåt oanvänt nothäfte som legat och skräpat för musiken passar inte in i filmen alls.

Äsch. Skippa denna. I wish I had.

Publicerat

FLETCH

När filmåret 1985 skulle listas hamnade en specifik film jag inte sett på länge på mångas listor: Fletch.

Den var sexa hos Christian, femma hos Steffo och ETTA hos Henke. För egen del gav jag den en tvåa när jag såg den på video typ 1986 och skänkte sedan inte Chevy Chase en tanke förrän 1994 när jag passerade en gatuskylt som det stod Chevy Chase Dr på när jag hade siktet mot Pasadena Rose Bowl och Sverige-Kamerun-matchen i fotbolls-VM 94.

Men som av en HÄNDELSE zappade jag igenom alla filmerna som finns hos HBO Nordic och döm om min förvåning när Chevy Chases nuna plötsligt dök upp som Irwin ”’Fletch” Fletcher. Utan vidare fundering klickade jag på play för allt och alla förtjänar en andra chans, är det inte så?

[Nej det är det inte, men just nu hör det inte hit.]

Alltså, jag tycker inte det här är speciellt kul och inte heller speciellt bra. 80-talskänslan är visserligen härlig men det har filmen Harold Faltermeyers musik att tacka för samt i viss mån Chevys pålagda berättarröst och väl uppdraga långbyxor.

Jag tror att man måste vara ett riktigt Chevy Chase-fan för att på riktigt uppskatta Fletch och dit är steget långt för mig. Det är jättelångt. Det är världsrekord-i- längdhoppslångt, kanske till och med i tresteg och jag tänker inte se Fletch II även om jag såg att även den fanns bara ett klick bort. Fletch klarar sig nämligen från det allra lägsta betyget med en liten liten nysning.

Publicerat

Fredagsfemman #165 – Filmiska TV-tips i påsk

5. The tale of Despereaux

Precis NU när denna bloggpost kommer upp, alltså kl 06:00, börjar denna film på TV3. Upp, upp! Så slå på TV:n, duka fram lite frulle, det är långfredag, kom igen! Den är svinmysig, handlar om en mus med jättestora öron! Recension finns här.

.

.

.

4. Handen som gungar vaggan

Ikväll kl 01:00 psykar Rebecca DeMornay loss totalt på Kanal 5. Minns du den, minns du hur ruggig hon var? Det där med barnvakter alltså…..huuuua.

.

.

.

3. Mystic River

Sean Penn, Kevin Bacon och Tim Robbins i en film av Clint Eastwood efter en roman av Denis Lehane. Gubbigt så det förslår men gubbigt på ett bra sätt. Mörkt och spännande. Påskafton kl 00:05 på Kanal 5. Recensionen hittar du här.

.

.

.

2. Sommaren med Göran

Jag tror inte att det bara är jag som börjar längta rätt rejält efter sommaren nu. Imorgon kl 20:00 på Kanal 7 kan du få en försmak av den ljusa årstiden genom Görans (Peter Magnusson) ögon. Roligt, lättsamt och mysigt och det kan vara den enda filmen i världshistorien som prickade mer rätt med en Björn Skifs-låt i soundtracket än vad Guardians of the Galaxy gjorde. Recensionen finns här.

.

.

.

1. Dagboken (The Notebook)

Nu är det som så att för dom flesta av oss väntar en lång ledig fyradagarshelg. Det är fint och skönt på alla sätt. Men det vore väl själva fan om vi bara satt på våra rumpor, käkade chokladkaniner, kokta ägg och mådde bra? Det måste väl ändå till lite bitterljuvt kärleksdrama för att allt ska bli totalmaxat? Ryan Gosling, Rachel McAdams, James Garner och Gena Rowlands knackar på på Påskafton, kl 23:50 på TV4. Recensionen finns här.

.

.