Månad: maj 2015

Publicerat

Fiffis filmtajm jämför: SAN ANDREAS och SAN ANDREAS QUAKE

Jag sitter i biofåtöljen med mina 3D-glasögon och väntar på att San Andreas ska börja. Jag vet att jag ska få stänga av hjärnan i två timmar, jag bara VET det och det är en rätt soft känsla. Det här är en film som kräver lika mycket engagemang och intelligens av mig som tittar som en berg-och-dalbana kräver kondition och högt personbästa i bänkpress och ja, jag erkänner utan omsvep att jag njuter hämningslöst av filmer som denna ibland.

San Andreas är en katastroffilm med fokus på jordbävningar med stort J. Det jordbävas nåt så inihelvete i området kring Los Angeles och San Fransisco, alltså här snackar vi jordbävningar som närmar sig 10 på Richterskalan. Skyskrapor faller som korthus, tsunamis hotar att ödelägga San Fransisco, folk dör som flugor men filmens fokus ligger på räddningstjänsarbetaren Ray (Dwayne Johnson), hans soon-to-be-ex-fru Emma (Carla Gugino) samt deras dotter Blake (Alexandra Daddario).

Ray är en hyvens man, en man av typen som fan inte finns. Lojal, trofast, ärlig, extremt duktig på sitt jobb, beter sig vuxet i sin relation till ex-frun, älskar sin dotter och har inga problem med att visa det och SAMTIDIGT är han biffig och stabil som ett betongfundament. Dwayne Johnson visar än en gång vilken klippa (haha) till skådis han är när han porträtterar Ray totalt osmetigt och bara gör honom till en schysst människa. Och inga överdrivna oneliners! Det uppskattar jag.

Det finns mycket med filmen som jag uppskattar. Katastrofscenerna är till stora delar väldigt bra gjorda, det är till och med spännande ibland, ljudet på biografen var alarmerande högt men samtidigt gjorde det upplevelsen extra maffig när det mullrade så det sved i öronen. Jag är glad att slippa den obligatoriska katastroffilmshunden som ska räddas till vilket pris som helst och det var skönt att se både en mamma och en dotter som inte kan stava till handlingsförlamning. Det var bra drag i hela familjen!

Mitt enda riktiga störningsmoment var 3D:n. Som vanligt. Otrooooligt lökig 3D måste jag säga, tröttsamt att se en random filmad buske i ena hörnet av duken, eller Dwayne Johnson i profil, bara för att ge bilden lite ”extra djup”. Filmen hade tjänat på att ses i 2D samt att bilden inte var så jävla….grusig. Eller grovkorning. Eller suddig. Eller hur jag nu ska förklara vad jag menar. Jag är allergisk mot filmer som inte har en klar bild med riktiga konturer. Det känns….fusk. Det känns som att det är billigare och enklare att göra effekter i en film som är lite sisådär filmad från början.

Jag lämnar biografen, åker hem och tar det obligatoriska ”efter-3D:n-pillret” (huvudvärken gör sig allt som ofta påmind efteråt) och bestämmer mig för att gå all in. Det får bli en jordbävningsdag helt enkelt, jag drar på film nummer två på en gång, det är inget att vänta på.

The Asylum är ett produktionsbolag som gör filmer som påminner både i titel och i handling om aktuella storfilmer. Det är alltså inget slump att San Andreas Quake kommer samtidigt som San Andreas. Det är heller ingen slump att handlingen är nästintill karbonkopierad av lillebror.

I San Andreas är det Paul Giamatti som spelar en expert som lyckas förutspå tidpunkter och platser för jordbävningar men i denna film är det en kvinna, Molly (Jhey Castles) och för att liksom snabbspola filmen trettio minuter och göra den lite mer pang på rödbetan är rollfiguren Molly även mamma till en dotter som måste räddas PLUS att hon är väldigt lik Carla Gugino (mamman i San Andreas) utseendemässigt. Jhey Castles är alltså nån form av kinderägg i produktionen.

San Andreas Quake skiljer sig dock markant från sin storebror på två sätt:
1. Det är väldigt många och väldigt långa scener när Molly artikulerande och med extremt vita tänder ska berätta saker, förklara nåt, föra handlingen framåt. Detta görs i närbild. Väldigt nära närbild. Så nära att Jhey Castles KAN ha spelat in dessa scener i sin ensamhet på muggen med mobilkameran. Budgetbesparningar är ett ord för detta, långtråkigt som ett helvete är ett annat.
2. Det är minimalt med maffiga effekter för att vara en katastroffilm. Det är minimalt med halvtaffliga effekter också. Minimalt med effekter helt enkelt. Punkt och så. Effekterna man får se under förtexterna är bättre och lovar godare än resten av filmen tillsammans.

Såklart att San Andreas Quake är ren strunt, vem hade trott något annat? Den är inte ens sevärd om man gillar genren. Är man däremot ett fan av Jhey Castles och/eller har en fetisch för ett blekt garnityr är filmen nästintill ren porr.

SAN ANDREAS (2015)
Regi: Brad Peyton
Speltid: 114 minuter som kändes som 95
Budget: 110 miljoner dollar

.

SAN ANDREAS QUAKE (2015)
Regi: John Baumgartner
Speltid: 84 minuter som kändes som 184
Budget: Har inte lyckats hitta någon info men troligen låg. Väldigt låg.

Sofia har också sett San Andreas och hon var allt annat än nöjd.

Publicerat

FOCUS

Alla som någon gång sett Joe Labero (eller annan fingerfärdig magiker) live vet hur viktigt det är att fokusera. Man sitter där och tittar på den där jävla vigselringen han lånat från nån random snubbe i publiken och vips ser man att ringen sitter ihop med en annan ring och detta har alltså hänt precis framför ens ögon. Jag blev vansinnig när det hände mig. Jag koncentrerade mig så emaljen nästan lossnade från sammanbitna framtänder men ändå….ändå blev jag lurad. Klart jag blev förresten. Vem är förvånad? Ingen på planeten. Det är ju exakt sådär det funkar, dom som vill luras luras för dom vet precis hur man gör.

I Focus är det Nicky (Will Smith) som luras och Jess (Margot Robbie) som jobbar på det. Nicky har liksom tagit simpelt tjuveri och rackarspel till nya höjder och lever rätt bra på att stjäla andra människors pengar och dyra attiraljer. Jess kämpar för att bli den perfekta ficktjuven och hon lyckas bra, med det fejset får hon dom flesta att fokusera på helt andra saker än vad hon har sina händer.

Både Nicky och Jess är i grunden riktiga skitmänniskor och jag har jättesvårt att känna sympati för dom, att ”hålla på dom”. Detta blir särskilt problematiskt när det vankas ”spännande scener” för det är sällsamt ospännande när det kvittar lika om dom åker fast eller inte. I huvudet jämför jag med motsatsen, Danny Ocean och hans kumpaner i Ocean´s Eleven.

Vad har då Focus på plussidan? Det är snyggt filmat och Margot Robbie är nåt så inihelvete vacker. Ja det är hon. Hon är flawless tamejfan. Att hon dessutom är en riktigt bra skådespelare glöms liksom bort bakom dom där perfekta kindbenen och bländvita tänderna men likväl, hon ÄR duktig.

Will Smith däremot, han var väl sett sina bättre tider, bättre skådespelarinsatser, bättre filmer, bättre anlete. Botoxad till porslinsdocka med två GIGANTISKA kindrynkor på varje sida om munnen gör att det i vissa vinklar knappt går att känna igen honom. Det är nåt skumt här, helt klart.

När filmens ”bad boy” Garriga dök upp blev jag glad, tänkte ”oj! Gael García Bernal! Det var inte igår!” och det visade sig att det var verkligen INTE igår eftersom Garriga spelades av Rodrigo Santoro. Jag känner mig liksom lurad gång på gång på gång av filmen. Lurad till och med på skådisarna. Manuset luras å det grövsta, både genom att presentera twister som inte är twister utan lögnaktigt blaj och genom att försöka få mig som tittar att ”heja” på Nicky. Jag skiter väl i Nicky! Han är ett skithål som lever på att sno andra människors surt förvärvade pengar. Varför ska jag heja på honom? Nä, klipp dig och skaffa dig ett jobb! Sluta spruta in nervgift i plytet och börja ragga på kvinnor som du inte kan vara pappa till.

Ändå är filmen inte genomusel. Den är bara tittvänligt dålig.

Publicerat

Fredagsfemman #173

5. San Andreas X 2

Undrar hur det kommer sig att det ofta kommer ”tvillingfilmer” när Hollywood slår på stora trumman? Samtidigt som Dante´s peak kom en annan vulkanfilm, Volcano. Samtidigt som Hitchcock kom TV-filmen The Girl. Samtidigt som Twister kom Tornado. Och nu, med biopremiär idag, kommer San Andreas, katastroffilmen med den riktigt storslagna trailern och Dwayne Johnson som den store hjälten. Och vad ser jag? Det har – självklart – släppts en tvillingfilm till även denna film: San Andreas Quake, filmen med det respektingivande medelbetyget 2,2 på IMDb. Kommer jag se den? Troligen. Kommer jag se den ”riktiga” San Andreas-filmen? Givetvis!

.

.

.

4. Sista dagen för Mordmysteriemiddagstävlingen

Vill du vara med och tävla om en middag där du samtidigt ska vara delaktig i – och lösa – ett mordmysterium, typ Cluedo fast live? Idag är det sista chansen! Klicka här!

.

.

.

3. Utflyktstips inför sommaren

Snart beger vi oss in i sommarmånaderna och det är kanske inte alla av oss som har semesterveckorna fullproppade med jorden-runt-aktiviteter. Så här kommer två tips på filmnördsvänliga lagom-utflykter. 1. Besök ett bibliotek. Vill du vara lite kräjsy, sätt dig på en buss/tunnelbana och besök ett bibliotek i en annan förort/ort. Du kan nämligen hyra/låna film på biblioteken, kanske även hitta guldkorn som kan vara svåra att spåra upp på andra sätt. 2. Gå på loppis och fynda film! Har du dessutom en VHS-spelare i din ägo och inte bryr dig om dina sommarfilmer knastrar och sprakar lite och har textremsor med gula bokstäver är det superlätt att för samma pengar som en Tip Top komma hem med en papperskasse full med gamla godingar.

.

.

.

2. Secrets and lies

Igår började den här serien sändas på Kanal 5 och till alla skeptiker kan jag bara säga: se den! Tycker du att Gone Girl var en härlig film med sin katt-och-råttalek på vem som är den skyldige så är det jordnötter jämfört med den här serien. Dessutom slipper man Ben Affleck. Ryan Philippe och Juliette Lewis har huvudrollerna och dom har aldrig varit bättre. Vem dödade Laura Palmer var en relevant fråga när det begav sig, nu undrar jag och alla andra som fastnat: Vem dödade Tom Murphy?

.

.

.

1. Årets sommartema drar igång på måndag…

…och det är inte utan att jag är lite pirrig. Förra året halkade nämligen James Stewart in i elfte timmen och knuffade bort hen vars filmografi  jag hade tänkt dissekera över sommaren men nu är det dags, nu har ingen annan idé kommit ”i vägen”. Fjorton måndagar framöver kommer en skådespelare vi ALLA känner till och vi ALLA har åsikter om pryda inläggen och jag har faktiskt redan skrivit om nio av hens filmer här på bloggen. Det är en produktiv skådespelare med andra ord och jag ser verkligen fram emot både att se och (i många fall) se om dessa utvalda filmer. Vågar du på en gissning? Vem kan det vara?

.

.

 

 

Publicerat

CLOWN

Det buzzar till lite extra i skräckfilmssynapserna när det kommer en ny film som Eli Roth är inblandad i. Oavsett om han skrivit manus, regisserat eller är med som producent (som här) så känns det som att filmen får en OK-stämpel rätt över fodralet när han är med på ett hörn.

Jag känner mig lugn när jag drar igång Clown även om jag avskyr allt vad clowner heter. Jag skulle kunna gå så långt som att säga att jag hatar clowner. Jag skulle aldrig frivilligt sätta min fot på en cirkus, inte ens med barn i sällskap. Så där är ett svart hål i mina barns uppfostran, dom har aldrig fått gå på cirkus. Stackars stackars missanpassade barn…

Efter att ha sett Clown är jag dock ännu mer säker på min sak: clowner är ett jävla skit! Gladsminkade vuxna som egentligen är både ledsna och elaka där bakom ”masken”, det är otäckt som fan bara det. Och här går det ännu längre, här blir det ännu grisigare.

Pappan Kent (Andy Powers) ska försöka lösa problemet med en utebliven clown på sonens barnkalas och vet att han sett en clownkostym i garderoben. Han tar på sig den, gör succé bland kidsen och känner sig som en lyckad förälder. När kvällen kommer och han ska tvätta av sig sminket, ta bort den röda näsan och svida om till andra kläder märker han att det inte går. Allt sitter fast. Mattknivar och sågar hjälper ingenting, han får inte av sig varken kläder, näsa eller peruk.

Utan att spoila resten av filmen kan jag säga att Kent kommer transformeras till en sorts clown jag aldrig förut sett men heller inte vore förvånad om den fanns på riktigt. Ronald McDonald liksom, vad är det för maskot egentligen?

Effekterna är jättesnygga och det är blodigt (såklart). Det är ett par scener som jag önskar var skrivna annorlunda för att filmen skulle explodera känslomässigt för mig men även om filmen ”fegade ur” lite så är den sevärd ända in i kaklet.

Publicerat

KONTAKT

Människor som brinner för något fascinerar mig. Det kan gälla vad som helst egentligen, fascinationen är inte beroende av att jag på riktigt förstår dessa människor. Alltså…folk som samlar på tändsticksaskar, träningsnarkomaner, väldigt belästa människor, såna som vinner frågesporter i smala nördiga ämnen, hjälparbetare som försakar ett ”vanligt” liv för viljan att förändra, fågelskådare, pelargonuppfödare, personer som lägger ner själ och hjärta på att förstå och/eller bevisa sånt som vi andra dödliga knappt ens kan få in i knoppen existerar.

Som Eleanor Arroway (Jodie Foster) i den här filmen. Hon brinner. Satan alltså vad hon brinner för det hon vill göra.

Kontakt är baserad på en roman av Carl Sagan och varenda por av manuset andas att det är en verklighetens astronom, astrofysiker och kosmolog som ligger bakom. Det här är liksom en film om rymden – på riktigt – inget hotan-totan-science-fiction med värstingufos och sånt. Här får man banne mig gnugga geniknölarna och tänka efter själv genom filmens alla 150 minuter och regissören Robert Zemeckis skriver oss inte på näsan.

Jodie Foster är otroligt bra som Eleanor och Matthew McConaughey en bra motpol som hennes kärleksintresse Palmer Joss med en lite annan syn på vetenskapen.

Vill du läsa mer om filmen, klicka dig in på Flmr-Steffos blogg och läs hans hyllning av filmen. Full pott där. Hos mig ”bara” en fyra men den är en värdig bubblare när det kommer till dom allra bästa filmerna från 1997. Den var etta både hos Flmr och Jojjenito.

Publicerat

TAMMY

Det tog bara tjugo minuter sen var jag kär. Okej, ser man historiskt har det ibland gått fortare, men det har också hänt att det tagit betydligt längre tid än så. Oavsett hur det går till är det en sak som är säker: det är en HIMLA skön känsla!

Målet var verkligen mödan värd. Äh, det var inte ens någon möda, det var ren och skär njutning att stifta bekantskap med Tammy i Melissa McCarthys gestaltning OCH med pärlbandet av fina birollsskådespelare som dyker upp i filmen. Mitt förslag är att du inte ens kollar upp vilka som är med, dra på filmen bara och låt dig svepas med Tammy på hennes bravader iklädd full svennebananmundering med ingångna foppatofflor som grädde på moset.

När vi kommer in i filmen är livet är inte direkt kompis med henne. Hon jobbar på en hamburgerrestaurang från vilken hon får sparken eftersom hon kommer för sent och anledningen till detta är att hon kört på en hjort. Hon tar sig hem med den krockskadade bilen bara för att möta sin man som sitter med en annan kvinna vid middagsbordet.  I ett huj bestämmer hon sig för att fly, hon springer till sina föräldrars hus några meter bort och ett par minuter senare har Tammys mormor (Susan Sarandon) rymt i en bil tillsammans med Tammy, ja, dom båda har rymt från livet kan man säga.

Filmens manus är skrivet av Melissa McCarthy och hennes man Ben Falcone (som också regisserat filmen) och varenda ord känns verkligen på pricken rätt, dialogen flyter utan minsta gruskorn i motorrummet och på nåt sätt känns det som att Melissa McCarthy ÄR Tammy. Som att Tammy är en figur som funnits inuti henne i många år, lite som en over-the-top-maskot, lite som om hennes kanske-inte-skitnajsa egenskaper mixats i en blender och sen tryckts in och formats i en 3D-skrivare.

Jag inser att vad jag än skriver om filmen så kan jag inte riktigt göra den rättvisa. Jag vill skriva om ALLT som händer men det är ju superdumt, jag vill namedroppa alla finfina skådespelare som är med samtidigt som jag vill att det ska bli en överraskning, jag vill klättra upp på ett berg och genom sång, dans, jojk eller bara simpelt fulskrik försöka uttrycka hur BRA jag tycker filmen är men….det går ju inte. Hur skulle det se ut? Vem skulle förstå sambandet mellan fulskrik i falsett och en komedi som Tammy? Ingen – mer än jag då.

Det enda lilla jag har att klaga på med filmen är att Susan Sarandon känns felcastad. Jag tycker inte hon är trovärdig som mormor till Tammy, varken i utseende eller ålder. Sarandon är 24 år äldre än McCarthy och bara 13 år äldre än skådespelaren som spelar Tammys mamma. Och den där grå peruken mormorn har filmen igenom känns inte heller helt kosher. Lockarna beter sig spraylimmade, dom rör sig inte en millimeter hur mycket hon än skakar på huvudet.

Om jag fick bestämma hade Susan Sarandon bytt plats med skådespelaren som spelar hennes kusin, den lesbiska Leonore. DET hade varit nåt det! Då hade betyget troligen jackats upp ett snäpp. Bortsett från detta så hade jag helt otroligt mysiga och fnissiga 97 minuter. Tammy är en må-bra-komedi när den är som allra allra bäst!

Tips! Filmen finns på rea på Discshop nu OCH den finns på Netflix!

Publicerat

LOVE IS STRANGE

Ben (John Lithgow) och George (Alfred Molina) har varit ett par i många många år och på ålderns höst bestämmer dom sig för att gifta sig. Dom slår slag i saken, bjuder in släkt och vänner, visar upp sin kärlek för hela världen, lovar allt det där man lovar och dom är såååå fina ihop dom där två. Tyvärr ser inte hela omvärlden på det här med homoäktenskap på samma sätt som jag och alla andra moderna människor med fungerande hjärnor. George arbetsgivare till exempel.

Vad ska man säga om Love is strange, hur beskriver man filmen? Jaaa….hum…..det är ett litet anspråkslöst drama om kärlek, om omtänksamhet, om inskränkthet och om…livet. Det låter alltid så krystat det där, det låter så mindfullnessblaj….livet, suck. Men vad fan, det är ju så, LIVET är det mest spännande som finns och att få inblick i någon annans liv, att få sitta som en liten långsynt fluga på väggen i några farbröders lägenhet i en storstad och känna att vafan, så himla stor skillnad är det inte mellan deras kamp för att göra livet så fint som möjligt och min eller din eller någon annans. Härligt det där, att vara en del av ett sammanhang som man egentligen inte är en del av. Mindfullnessflum my ass. Släpp sargen bara och hälsa på Ben och George.

Läs gärna The Nerd Bird-Cecilias hyllning till filmen här.

Publicerat

JERSEY BOYS

Broadwaymusikalen Jersey Boys har blivit film och Clint Eastwood regisserar. 60-tals musik, fyra uppklädda dollfejsade grabbar som sjunger stämsång och charmar damer. Han som är leadsinger, själva ”stjärnan” i gruppen, har en sån pipig jävla röst att det rinner nån ljus vätska från öronen på mig, det är som om nåt väsentligt spruckit därinne.

I september har Jersey Boys premiär på Chinateatern i Stockholm med David Lindgren, Peter Johansson, Bruno Mitsogiannis och Robert Rydberg som dom skönsjungande pojkarna. Jag tror att denna musikal gör sig mycket bättre på scen än på film, jag känner mig rätt säker på det, för att se filmen var ingen lek.

Att hålla sig vaken under dessa 134 minuter krävde i detta fallet sin filmnördiga kvinna. Det är inte hundra procent uruselt men banne mig nästintill.

 

Publicerat

TOMORROWLAND

Tänk dig att du är mätt. Alltså jättemätt. Typ alldeles nyäten och det du åt var både vällagat, näringsriktigt samt toppat med ost.

Sen sträcker någon fram en vit plastsked av matskedsstorlek. Du är tvungen att ta den. Oklart varför men du känner dig hotad på nåt sätt. Du håller i skeden och framför dig står en såndär gigantisk konservburk med billig ravioli. Kall är den också. Hela den tomatkladdiga pastauppenbarelsen är allt annat än aptitlig, du är som sagt inte ens hungrig men med en sked i taget, en tugga åt gången, kommer du äta upp hela burkens innanmäte. Maten växer i munnen mer och mer för varje tugga, du sväljer men kräkreflexerna vaknar, du hulkar men härdar ut. Hotet är överhängande. Du måste äta och du äter.

130 minuter senare är raviolin slut. Du är kladdig som en 7-månaders bebis runt munnen, en bebis som precis käkat morotspuré med händerna OCH du vill bara kräkas. Samtidigt, alla vet hur jävla äckligt det är med raviolispyor. Raviolispyror ser ut precis som ”oäten” ravioli vilket gör hela maträtten ännu mer – för att röra sig med ett engelskt ord – gross.

Vad har då denna matliknelse med Tomorrowland att göra? Jo. Tänk att den goda maten du åt i början av texten är bra film. Alla sorters film, film som gör dig nöjd, glad, mätt och belåten. Sen kommer en film som Tomorrowland och bara stinker overload av ravioli. Totalt meningslös film (föda) som inte är något annat än hundraprocent CGI (mättnadskänsla) utan mening (näring).

Jag är SÅ trött på den här typen av film. Jag är less på filmer som känns som dåliga TV-spel när den enda idén verkar vara att så lite som möjligt i filmen ska vara skådespeleri och ”vanlig film” och så mycket som möjligt ska fixas av efterbearbetningsfolk, animatörer och allehanda andra programmerare. Menlöst är vad det är och Tomorrowland är ett sömnpiller av guds nåde. (Och app-app-app, kom inte dragandes med liknelser i form av CGI-fester som Transformers, Godzilla, Pacific Rim och såna filmer, den typen av filmer har en baktanke som totalt saknas i Tomorrowland och det är att dom vill UNDERHÅLLA. Inte SÖVA.)

Jag tänkte ett tag att jag skulle ge filmen en tvåa på grund av dom två unga tjejerna i filmen som båda är riktigt bra, Britt Robinson som Casey och Raffey Cassidy som Athena men sen tänkte jag vafan då för? Filmen är ju pissdålig.

Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia har också sett Tomorrowland och hennes text är betydligt mer nyanserad än min. Läs den gärna – här!

Flmr-Steffo har också sett filmen och är han inte alldeles…mysnöjd…minsann? Hans recension finns att läsa här.

Och nu har även Filmitch sett den. Ravioli eller popcorn? Kolla här.

Publicerat

Fredagsfemman #172

5. Behövs det en remake på Poltergeist?

Oavsett svaret på frågan så har den nya filmen premiär idag. Och ja, för dom som undrar men inte vågar sen om den gamla, den håller helt okej fortfarande.

.

.

.

4. Maggie <3

Igår skrev jag om Maggie här på bloggen, zombiedramat med Arnold Schwarzenegger och Abigail Breslin. Den har biopremiär idag. Det gör mig lycklig. Jag hoppas att många går och ser den och att alla som ser den släpper tanken på att den har nåt med World War Z, George A. Romero-zombies eller skräckfilmer att göra. Det har den inte. Maggie är en film av en alldeles egen sort. Den utmanar både genren och oss tittare OCH den fick mig att falla helt pladask.

.

.

.

3. Tippa sommarens fotbolls-VM!

Mellan 6 juni och 5 juli är det fotbolls-VM i Kanada. Pia Sundhage och vårat svenska damlag har kvalificerat sig och nu är det bara upp till oss här hemma att heja fram dom till superframgångar. Nu har du dessutom chans att vinna en slant genom att tippa på samtliga matcher! VM-tipsens mästare, aka Flmr-Steffo, har skapat en plattform där man på ett enkelt och smidigt sätt kan vara med och leka. Eller tävla. Eller gissa. Eller gnugga geniknölarna, läsa på och tippa med hjärnan. Klicka här för att komma direkt till VM-tipset 2015! Om inte annat, var med och tippa för att försöka slå mig. Jag har ingen aning så jag intuitionstippar, sån är jag.

.

.

.

2. Looking

Jag såg båda säsongerna under ett och samma dygn, bara en sån sak! Looking är helt enkelt en TV-serie som är både lättsmält, mysig, beroendeframkallande och riktigt bra. Och Jonathan Groff skulle ha varit en PERFEKT Superman. Mycket bättre än Henry Cavill. Just sayin. (Och nej, jag har inte sett honom i Glee och nej, jag kommer inte göra det heller)

.

.

.

1. Eurovision Song Contest

2015 är året när Australien gör entré i den europeiska musiktävlingen (!) och kanske – troligen – kommer vinna hela tjottaballongen. Jag sitter givetvis klistrad framför TV:n. Det här är ju en av årets absoluta höjdpunkter i TV-sammanhang. Och heja Måns och den tecknade gubben. Såklart! Det får GÄRNA bli final i Tele2 Arena nästa år.

.

.

Publicerat

MAGGIE

Jag tror att dom allra flesta föräldrar kan skriva under på en sak: samma sekund som man ser sitt lilla barn för första gången slås det på nån form av relä i kroppen som innebär att man blir rädd för typ allt. Rädd för att barnet ska dö, rädd för att man själv ska dö, rädd för att nånting ska hända barnet som man själv inte kan lösa.

Förutom denna grundrädsla tillkommer andra former av nojjor, till exempel den ibland smarta och ibland fullständigt onödiga förmågan att i alla lägen se fyra steg längre fram och fantisera fram fasor som sannolikt aldrig kommer hända. Det kan gälla liten-knodd-på-trehjuling-som-åker-på-trottoaren (tänk OM hen plötsligt styr ut i vägen, tänk OM det kommer en bil, tänk OM den som kör bilen sitter och twittrar) OCH det kan gälla hittipågrejer som vad gör jag när zombieapokalypsen bryter ut? Precis. Inte OM utan NÄR.

Den här inneboende rädslan jag har som förälder tror jag är den stora förklaringen till vilka ord som kommer skrivas i resten av min recension av Maggie. Jag har nämligen precis gråtit i över en timme. Alltså nu snackar vi inte några söta salta små rinnande tårar nedför kinderna, nej jag har BÖLAT. Snoret har runnit, jag har vridit mig som en daggmask av sorgsen ångest och varje uns av ”vattenfast” mascara (baaah!) sitter utspritt någon annanstans. På tröjärmen, på händerna, på den lilla näsduken jag lyckades gräva fram i panik. Jag har ont i huvudet. Jag känner mig fullständigt urvriden. Samtidigt jublar jag i bröstkorgen. Vilken SJUKT BRA film jag sett! Årets hittills – och med råge – bästa film!

Maggie ÄR en zombiefilm men om du gillar till exempel Dawn of the dead och tror att det är nåt i den stilen du ska få se lär du bli besviken. Maggie är en film som handlar om zombies – men zombies i det lilla. Baksidan av en zombieinvasion kanske man kan säga. Vad händer den lilla familjen när zombiesmittan utbrett sig och ett barn blir bitet och borde sitta i karantän? När barnet bara har några dagar kvar att leva och det finns ingen medicin, inget att göra? Hur reagerar man som förälder? Hur reagerar syskonen? Styvmamman? Kompisarna? Han som var en pojkvän i vardande innan denna skit kom emellan?

Maggie är en jättesnygg film, otroligt stämningsfull och lugn och den här filmen är för Arnold Schwarzenegger vad Joe var för Nicolas Cage. Arnold är nedtonad, trygg och skäggig och går runt i flanellskjorta utan att prata speciellt mycket. Han behöver inte prata, hans ögon och kroppsspråk säger allt man behöver veta. Abigail Breslin är dottern Maggie och hon är precis sådär ”vanlig tonåring” som rollen kräver för att jag ska tro på henne. Effekterna när hon sakta förvandlas är sparsmakade, utsökta, perfekta skulle jag vilja säga.

Utan att överdriva skulle jag säga att hela filmen är det – perfekt – och jag ger med glädje ut bloggens högsta betyg till denna fina lilla film!

Flmr-Steffo har också sett filmen och här är hans tankar om den.

[Som en liten parentes och ett lustigt sammanträffande, just precis idag för 18 år sedan fick jag uppleva den där nya rädslan för första gången. Jag blev mamma till världens sötaste tjej och idag blir samma söta tjej myndig! Jag kan inte säga att rädslorna blir varken färre eller lindrigare med åren men man lär sig hantera dom. Tills det kommer filmer som Maggie, då får jag panikångest och dammarna svämmar över. Vad skulle jag göra om hon blev zombie? VADFAAAAN SKULLE JAG GÖÖÖÖRA???]

Publicerat

THE WATER DIVINER

Jag börjar bli mer och mer skeptisk till det insäljande argumentet att en film är ”inspirerad av sanna händelser”. Vad fan betyder det – egentligen? Det kan ju vara preciiiis vad som helst.

Typ: Jag såg fyra daggmaskar komma krypande. Det kändes som om dom var en liten målinriktad klunga eller nåt. Vad vill dom göra, leta mat eller vadå, rädda världen? Det görs en film som heter Worms och den skulle då kunna kallas ”inspirerad av verkliga händelser”? Eller? Inte så troligt men det finns ändå nåt litet uns av logik här.

The Water Diviner av och med Russell Crowe är också inspirerad av verkliga händelser men har hans rollfigur Connor funnits i verkligheten? Har han haft tre söner som samtliga tog värvning och försvann vid slaget vid Gallipoli? Eller är inspirationen så pass lös att den bara handlar om att första världskriget existerade och att det faktiskt var ett slag vid den turkiska halvön Gallipoli där många australiensare faktiskt stred?

Börjar jag tänka ordentligt på denna fråga känner jag galenskapen i huvudet stiga som tidvatten. Det är som att tänka på rymden och universum, jag blir tokig. Samtidigt, allt det jag tyckte var helt okej eller till och med bra med filmen går liksom upp i rök när jag börjar känna mig…lurad. Ja, faktiskt. Jag känner mig lite blåst på konfekten.

Russell Crowe vill att jag ska engagera mig känslomässigt i historien, han vill så uppenbart få mig att förstå honom, få mig att känna med honom, få mig att uppröras och heja på honom när han tar sin tremånaders båttur från Victoria i Australien till Istanbul i Turkiet för att leta efter sönerna som aldrig kom hem. Samtidigt, just detta har aldrig hänt. Det är påhittat. Inspirerat av nåt som kunde ha hänt i verkligheten javisst, men likväl är det fiktion.

Istanbul anno 1920 visas upp som rent och snyggt. Det ”billiga” hotellet Connor bor på skulle kunna vara en en mysig B&B direkt filmad från det nutida feelgodmyset Ernst i Toscana. Den turkiska hotellanställde Aysche (Olga Kurylenko) som borde vara rätt utsatt både ekonomiskt och socialt som ensamstående mamma till en son vars pappa stupat i kriget glider omkring i skrynkelfria klänningar, ser ut som en porslinsdocka och verkar inte ha några värre problem än att intala sig själv och andra att hon ”fortfarande är gift” och att den där biffiga australiensaren med hundögonen inte är det minsta attraherande trots att han har himla god hand med sonen.

Nu har jag två alternativ: antingen fortsätter jag lista alla knepigheter jag inte får ihop med filmen eller så gör jag det inte. Jag väljer det senare. Filmen är ändå helt okej medan jag ser den. Jag somnar inte, den är habilt gjord, det finns några minnesvärda scener. Hellre fria än fälla? Ja, kanske. I alla fall om jag vill undvika att skriva världens längsta gnäll-recension.

Jag tycker Fredrik valde en bra film så till vida att ingen av oss antagligen hade sett den på bio utan Filmspanarnas dragningskraft. Och trots att filmen kändes som en ljummen trea direkt efter visningen kan jag bara inte ge den godkänt. Jag är alldeles för uppretad nu. Det känns som att Russell Crowe nedvärderar sina tittare, som att han inte tror att vi kan vara sunt kritiserande av det vi ser. Eller så är han själv så förblindad av det viktiga han vill berätta att han inte kan se historien objektivt. Han är lite för ”inspirerad” helt enkelt.

 

 

 

Nu ska vi se vad mina filmspanarvänner tyckte om filmen.

Jojjenito

Fredrik on film

Har du inte sett den?

Rörliga bilder och tryckta ord

Publicerat

JESSABELLE

Jessie (Sarah Snook) har råkat ut för en otäck bilolycka och i princip förlorat allt. Pengar, hem, pojkvän, bebis i magen – OCH förmågan att kunna gå. Hon tvingas flytta hem till sin allt annat än varma änkemanspappa i Louisiana, till hans hus som ligger precis vid vattnet, ett hus som kanske inte till fullo är handikappanpassat för ett liv i rullstol.

En kväll hittar Jessie en VHS-kassett i en låda som hon såklart stoppar i spelaren. På filmen framför sig ser hon sin mamma – som hon aldrig träffat – när mamman höggravid och till synes väldigt lycklig pratar direkt till ”Jessabelle” i magen. Mamman lägger Tarot-kort, något hon säger sig ha lärt sig från en man vid namn Moses och det hon ser i korten gör henne upprörd och filmen slutar. När pappan upptäcker vad Jessie tittar på blir han förbannad, slänger kassetten i eldningstunnan, lyfter Jessie från rullstolen till fåtöljen, tar rullstolen och kör den över bryggkanten rätt ner i vattnet. Lite over-the-top-beteende kan man tycka men jag som tittar förstår med tydlighet att upphittade VHS-kassetter är ett big no-no även om jag till en början inte riktigt förstår varför.

Att titta på Jessabelle när det är natt, kolmörkt och med hörlurar var kanske inte så vettigt för vilopulsen. Det var redigt otäckt faktiskt, så pass otäckt att jag efter en halvtimme tog av mig lurarna och efter ännu en halvtimme stängde av filmen. Den sista halvtimmen såg jag morgonen efter när solen gått upp och småfåglarna sjöng sin enerverande serenad utanför fönstret. Självklart kändes filmen inte alls lika läskig då. Men filmen har ”nåt” som funkar, flera ”nåt” faktiskt.

Framförallt har filmen Sarah Snook (hon som var så bra i Predestination) i huvudrollen. Hon är riktigt bra här med, ett bra ansikte att visa i närbild när känslor ska förmedlas utan pratade ord. Filmen är givetvis fullmatad med skräckfilmsklyschor men jag tycker att många av dom funkar bra, framförallt försöker filmen inte ta billiga poäng genom att pumpa fram jumpscares hela tiden. Sen är det smart att ha en immobiliserad huvudkaraktär, tänk bara så otäckt det kändes i Lida när James Caan inte kunde gå.

Storyn håller nääääästan ända in i mål. Det blir lite mumbo-jumbo-larv på slutet men som helhet är Jessabelle ett riktigt habil skräckfilm som flåsar i nacken på ett ännu lite högre betyg. Hade jag sett hela filmen på natten och med lurar hade det kanske blivit en fyra.

Publicerat

BECK – INVASIONEN

HÄR har vi anledningen till varför folk:

1. inte vill erkänna att dom tittar på Beck-filmer

2. tittar på Beck-filmer men undrar varför

3. slutar titta på Beck-filmer.

Jag har sett alla Beck-filmer som kommit ut. Den här filmen är näst sämst av hela klabbet, endast slagen av Den japanska shungamålningen från 2007. Vad fan hände? Hur kunde manuset slinka igenom? Vad gjorde regissören? Vad håller skådisarna på med? Hur kunde INGEN trycka på nödstopp?

Jag har bra tålamod när det gäller denna filmserie men här är min gräns nådd. Det är knappt den når upp till det lägsta betyget.